Norge: Arbeiderpartiet vann över den blå-blå regeringen i frågor om asylrätt för unga

I Norge har frågan om utvisning av asylsökande ensamkommande unga flyktingar (16-18 år) till Afghanistan blivit en stridsfråga, men nu har en stor majoritet i Stortinget, samtliga partier utom de i den blå-blå regeringen ingående Høyre och Fremskrittspartiet röstat ner ett förslag från invandringsminister Sylvi Listhaug (FrP) och i stället ställt sig bakom Arbeiderpartiets förslag. Nu kommer de mellan 200 och 300 afghanska ungdomarna att få sin sak prövad på nytt. Man ska då ta hänsyn till de ”sårbarhetskriterier” Arbeiderpartiets landsmöte ställde sig bakom i våras. Det här innebär att man också mer detaljerat ska väga in de omständigheter flyktingungdomarna hamnar i om man skickar tillbaka dem.

Stortingsmajoriteten röstade nu med stor majoritet igenom Arbeiderpartiets förslag, men till bilden hör också, att det parti som hårdast har drivit motståndet mot de här utvisningarna är Sosialistisk Venstreparti och att Arbeiderpartiets ledning länge motsatte sig den här kursändringen. Men en rad partiorganisationer och sen en majoritet i Arbeiderpartiets stortingsgrupp har ställt sig på en linje som bättre värnar flyktingungdomarnas sak och de har också fått Jonas Gahr Støre och den övriga partiledningen att nu byta linje.

Norge: Lägsta stödet någonsin för Kristelig Folkeparti men Miljøpartiet De Grønne tappar ännu mer

Resultat i stortingsvalet den 21 september 2017:

Høyre 25,0 procent (- 1,8 procentenheter jämfört med stortingsvalet 2013), 45 mandat (- 3) – partiledare Erna Solberg
Fremskrittspartiet 15,2 procent (- 1,2), 27 mandat (- 2) – partiledare Siv Jensen
Venstre 4,3 procent (- 0,9), 8 mandat (- 1) – partiledare Trine Skei Grande
Kristelig Folkeparti 4,2 procent (- 1,4), 8 mandat (- 2) – partiledare Knut Arild Hareide
Senterpartiet 10,3 procent (+ 4,9), 19 mandat (+ 9) – partiledare Trygve Slagsvold Vedum
Arbeiderpartiet 27,4 procent (- 3,5), 49 mandat (- 6) – partiledare Jonas Gahr Støre
Sosialistisk Venstreparti 6,0 procent (+ 1,9), 11 mandat (+ 4) – partiledare Audun Lysbakken
Rødt 2,4 procent (+ 1,3), 1 mandat (+ 1) – partiledare Bjørnar Moxnes
Miljøpartiet De Grønne 3,2 procent (+ 0,4), 1 mandat (+- 0) – partiledare Rasmus Hansson och Une Aina Bastholm

Det här valresultatet medförde, att den blå-blå regeringen (Høyre + Fremskrittspartiet) kunde sitta kvar och gör så fortfarande. Försök har dock gjorts att bredda regeringen genom att i den ta in också de två mittenpartier, som regeringen har förhandlat med för att få majoritet i Stortinget för viktiga frågor som statsbudgeten. Av dessa partier har liberala Venstre sagt ja (och är på väg in i regeringen), medan Kristelig Folkeparti har sagt nej. Det här betyder att Kristelig Folkeparti, om partiet i någon viktig fråga skulle rösta med oppositionen i stället för med regeringen, kan avgöra vilken politik Norge ska föra.

Norfaktas undersökning för Nationen och Klassekampen publicerades den 11 november. I mätningen, som genomfördes 7-8 november, tillfrågades 1.000 personer:

Høyre 27,0 procent (- 0,6 procentenheter jämfört med föregående mätning i samma serie)
Fremskrittspartiet 14,6 procent (+ 1,2)
Venstre 3,7 procent (+ 0,3)
Kristelig Folkeparti 3,2 procent (- 1,2)
Senterpartiet 10,5 procent (- 0,9)
Arbeiderpartiet 26,6 procent (+ 0,8)
Sosialistisk Venstreparti 7,3 procent (+ 0,8)
Rødt 3,3 procent (+ 1,5)
Miljøpartiet De Grønne 1,9 procent (- 1,7)

Arbeiderpartiet ökar lite, och Høyre minskar lite, men Høyre är fortsatt större än Arbeiderpartiet.

Venstre, som fick stödröster från Høyre för att säkra borgerlig majoritet, ligger nu under spärren. Och Kristelig Folkeparti, som inte har valt sida, verkar ingen tro på – partiet har sin genom tiderna lägsta stödsiffra.

MDG backar åter och ligger nu långt under spärren. Medan yttervänsteralternativet Rødt närmar sig den.

Eesti/Estland: Stödet till partierna varierar kraftigt beroende på var man bor

I valet till Riigikogu (Riksdagen) 2015 blev resultatet det här:

Reformierakond (Reformpartiet), ett borgerligt, i många avseenden nyliberalt parti, fick 27,7 procent och blev stommen i den regering som bildades.
Keskerakond (Centerpartiet), ett centristiskt, i vissa avseenden lätt vänsterorienterat parti, fick 24,8 procent och blev det ledande oppositionspartiet. På det här partiet röstar majoriteten av landets ryssar.
Sotsiaaldemokraatlik Erakond (Socialdemokratiska partiet), fick 15,2 procent, vilket är långt under vad det här partiet tidigare har fått. Partiet har numera en ung ryss som ordförande och tävlar med Centern om de ryska väljarna. Socialdemokraterna valde att regera tillsammans med Reformpartiet.
Isamaa ja Res Publika Liit (Förbundet Fäderneslandet och Res Publika), förr ett av de större partierna, fick i valet 13,7 procent av rösterna men har senare i opinionsmätningarna reducerats till att bli Estlands minsta parti – att det kom med i den av Reformpartiet ledda regeringen har inte hjälpt. Partiet är socialkonservativt, kristet och estlandssinnat.
Eesti Konservatiivne Rahvaerakond (Estlands konservativa folkparti), fick 13,0 procent. Partiet är estnationalistiskt och har senare utvecklats i invandringsfientlig riktning.
Vabaerakond (Fria partiet), ett nytt borgerligt parti, som tog röster från olika håll, fick 8,7 procent.

Den trepartiregering som då bildades har sedan fallit. Socialdemokraterna och Fäderneslandet/Res Publika har i stället gått in i en regering, ledd av Centerpartiet med Jüri Ratas som statsminister. Reformpartiet har förpassats i opposition.

I den partisympatimätning Kantar Emor under perioden 1-9 november har gjort för tidningen Postimees och nyhetsbyrån BNS har 1.083 personer tillfrågats:

Reformierakond (Reformpartiet) 29 procent (+ 2)
Keskerakond (Centerpartiet) 26 procent (- 1)
Sotsiaaldemokraatlik Erakond (Socialdemokratiska partiet) 15 procent
Eesti Konservatiivne Rahvaerakond (Estlands konservativa folkparti) 14 procent
Isamaa ja Res Publika Liit (Förbundet Fäderneslandet och Res Publika) 7 procent.
Vabaerakond (Fria partiet) 5 procent
Eestimaa Rohelised (Estlands gröna) 3 procent

Reformpartiet, nu i opposition, är obestridligt störst, regeringsledande Centerpartiet näst störst.

De här båda partierna är olika starka i olika delar av väljarkåren. 32,5 procent av de kvinnliga väljarna röstar på Centern, 25,3 procent av de manliga på Reformpartiet. 37 procent av esterna röstar på Reformpartiet, 71 procent av ryssarna på Centern. Av väljarna upp till 35 års ålder röstar 33,1 procent på Reformpartiet, av 35-49-åringarna röstar 26,2 procent på Centern och detsamma gör 44,2 procent av dem som är 50+.

Centern har backat men är fortfarande mycket stark i det rysstäta Tallinn:
Keskerakond (Centerpartiet) 37,4 procent
Reformierakond (Reformpartiet) 28,8 procent
Sotsiaaldemokraatlik Erakond (Socialdemokratiska partiet) 13,2 procent
Eesti Konservatiivne Rahvaerakond (Konservativa folkpartiet) 10,5 procent
Isamaa ja Res Publika Liit (Förbundet Fäderneslandet och Res Publika) 4,9 procent
Eestimaa Rohelised (Estlands gröna) 2,6 procent
Vabaerakond (Fria partiet) 2,5 procent

Genomsnittet för fyra andra städer, av dem de två sista rysstäta – Tartu, Pärnu, Narva och Kohtla Järve – skiljer sig ganska mycket från opinionsläget i Tallinn. Märk framför allt Socialdemokraternas styrka:
Keskerakond (Centerpartiet) 27,1 procent
Sotsiaaldemokraatlik Erakond (Socialdemokratiska partiet) 24,9 procent
Reformierakond (Reformpartiet) 22,8 procent
Eesti Konservatiivne Rahvaerakond (Konservativa folkpartiet) 11,9 procent
Isamaa ja Res Publika Liit (Förbundet Fäderneslandet och Res Publika) 7,6 procent
Eestimaa Rohelised (Estlands gröna) 4 procent
Vabaerakond (Fria partiet) 1,7 procent

Så här röstar man i andra och mindre städer:
Reformierakond (Reformpartiet) 31,9 procent
Keskerakond (Centerpartiet) 23,1 procent
Eesti Konservatiivne Rahvaerakond (Konservativa folkpartiet) 16,9 procent
Sotsiaaldemokraatlik Erakond (Socialdemokratiska partiet) 15,9 procent
Isamaa ja Res Publika Liit (Förbundet Fäderneslandet och Res Publika) 5,5 procent
Vabaerakond (Fria partiet) 3,5 procent
Eestimaa Rohelised (Estlands gröna) 2,1 procent

Och så här fördelas partisympatierna på ren landsbygd:
Reformierakond (Reformpartiet) 29,7 procent
Eesti Konservatiivne Rahvaerakond (Konservativa folkpartiet) 17,5 procent
Keskerakond (Centerpartiet) 17,3 procent
Sotsiaaldemokraatlik Erakond (Socialdemokratiska partiet) 12,7 procent
Vabaerakond (Fria partiet) 9,6 procent
Isamaa ja Res Publika Liit (Förbundet Fäderneslandet och Res Publika) 8,5 procent
Eestimaa Rohelised (Estlands gröna) 3,8 procent

Ísland, som Sverige och som övriga Europa

”Jag är bara socialdemokrat. Jag har alltid varit det – alltid varit socialdemokrat. Jag har aldrig funderat på vänster och höger.”

Inga Sæland, ledare för Folkets parti, i Vísir om hur hon ser på sin politiska ideologi.

Ovanstående har jag hittat på Islandsbloggen, en värdefull länk på svenska till isländsk politik.

Jag återger det inte bara för att det, i bara några få ord, sammanfattar ett problem som är gemensamt för isländsk så väl som svensk och, ännu mer, europeisk socialdemokrati: samhällets utsatta grupper, de som förr nästan automatiskt såg socialdemokratin som sin politiska företrädare, röstar i dag på partier, även politiskt mycket tvivelaktiga sådana, som är bäst ägnade åt att ge socialdemokratin en spark i baken.

Flokkur fólksins (Folkets parti), som i valet fick 6,88 procent (+ 3,34) och därmed 4 mandat i Alltinget, är ett parti som, i och för sig utan att göra också nödvändiga både ekonomiska och sociala prioriteringar, driver frågor för de människor som flera andra partier har en tendens att glömma bort efter valdagen, till exempel sjukpensionärer och fattiga. Partiet vill att alla ska garanteras en inkomst på minst 300.000 (OBS) isländska kronor i månaden och vill finansiera detta genom att bland annat höja momsen för turistbranschen och lägga ned ambassader. Folkets parti förespråkar vidare att staten ska äga och driva en bank utan samma vinstintressen som affärsbankerna har. På programmet finns frågor av vikt för utsatta grupper.

Det här har lett till att knappast någon sida eller något annat parti på allvar har räknat med Folkets parti som medlem i eller underlag för en kommande regering. Den nämnda Islandsbloggens huvudalternativ i spekulationerna om den kommande regeringen är en blocköverskridande koalition mellan Vinstrihreyfingin – grænt framboð (Vänsterpartiet – de gröna) och så Sjálfstæðisflokkurinn (Självständighetspartiet) samt Framsóknarflokkurinn (Framstegspartiet).

Vänsterledaren Katrin Jakobsdóttir påstås – men jag vet inte om det är sant – inte vara helt avvisande till en sådan lösning, men det rekordlånga mötet i hennes partistyrelse som inte ändade i något formellt beslut indikerar att motståndet där är stort.

Jag har noterat att det också i Sverige finns de som skulle kunna tänka sig att lösa den permanenta regeringskrisen genom en blocköverskridande koalition med Socialdemokraterna och Moderaterna som stomme.

En sådan lösning skulle snabbt föra svensk socialdemokrati ner till bottenligan för havererade socialdemokratiska partier.

På Fars dag. Samt ett PS om möss och människor

I min uppväxtmiljö i efterkrigstidens Sverige firades Mors dag. Inte överdådigt, men jag brukade alltid plocka en blombukett åt min mamma. Fars dag var ännu inte lika inne.

I den familj jag själv senare bildade har vi alltid firat båda dagarna och då inte bara medan våra barn bodde kvar hemma. Också därefter har hustrun och jag firat varandra på den andras/andres dag. Det här är ett sätt att fira ett liv och ett föräldraskap tillsammans.

Och i dag var det alltså min tur att bli firad. med paket, blommor – två rödblommande kaktusar och en amaryllis – och så hemmagjord smörgåsbakelse till morgonkaffet.

I paketen fanns Modernistas nyutgåvor av Tove Janssons ”Noveller” respektive ”Romaner” – jag har sedan mycket länge andra böcker av henne, däribland alla Mumin-böckerna. Och så har jag också fått Ernst Brunners ”Darra – om Swedenborg” – jag har både läst och recenserat Ernst Brunner och har de flesta av hans böcker. Det ambitiösa Modernista, ett förlag med berömvärd utgivning av klassiker, har nyutgivit en rad böcker av Hans Fallada, mycket läst också i efterkrigstidens Sverige, och vi har gradvis köpt de här böckerna. Nu fick jag av hustrun en filmatisering av hans ”Ensam i Berlin”, ”Alone In Berlin” med bland andra Emma Thompson. Och så fick jag en film av iraniern Ashgar Farhadi (nu verksam i Frankrike), ”The Salesman”, vad jag förstår med viss anknytning till Arthur Millers ”En handelsresandes död”.

Och så fick jag ett presentkort på en ny stor trasmatta att lägga under köksbordet i Öregrund. Birgitta har med stor hjälp av vår dotter Kerstin valt ut en trasmatta som – jag har sett den på Internet – nog kommer att bli mycket snygg där på vårt lackerade furugolv.

Det här med ny matta till köksgolvet i Öregrund har en alldeles särskild bakgrund, faktiskt inte helt trevlig.

När jag kom ut till sommarhuset inför allhelgonahelgen, såg jag omedelbart att det var ett ganska stort hål i den nuvarande trasmattan under köksbordet. Det som nu var ett hål hade tidigare varit nött, slitet, och mina tankar gick genast till möss. Men var hade de tagit sig in? Men dörrarna till underskåpet under diskbänken var stängda – det fanns inget hål där som för åratal sen, när det här sist hände. Sen upptäckte jag att intränglingarna också hade gått in i det intilliggande datorrummet och där delvis pulvriserat ett gammalt nummer av Folket i Bild – jag har köpt nummer av FiB på nätauktioner och har en näst intill komplett samling av gamla FiB, den tidning jag var ombud för på 1950-talet. Nästa upptäckt var att mössen hade tagit sig upp i plåtskåpet ovanpå frysen, ett utrymme där vi förvarar olika slags hårt bröd, kex och rån åt barnbarnen och så vidare. Smulor, smulor – alltsammans fick slängas och skåpet skuras ur. Men hur hade mössen tagit sig in i ett plåtskåp uppe nära taket? Jo, det här skåpet saknar delvis bakstycke, och tydligen hade de, med start i skåpet under diskbänken, klättrat i det minimala utrymmet mellan vägg och frys.

Så vi tillkallade Anticimex, och när killen därifrån lyfte halvväggen längst bak i underskåpet, syntes intrångshålet. Anticimex-mannen la rikligt med aptitligt råttgift i utrymmet bakom halvväggen, också i korridoren bort mot TV-rummet, men det hindrade inte att vi sen också där hittade stoff ur en musangripen madrass.

Så det sista jag gjorde innan vi åkte hem igen var att stänga alla dörrar mellan samtliga rum.

Om det har varit till någon nytta får vi se, när hustrun om ett tag åker ut till huset i Öregrund för att släppa in ett par städerskor för höstens städning inför vinteruppehållet.

Och så måste vi hitta någon plåtslagare som kan klä bakre väggen i skåpet under diskbänken med plåt, också täppa till ingången till brödskåpet på samma sätt.

* * *

För en stund sen ringde sonen, Matti, och gratulerade mig på Fars dag. Och då gratulerade jag också honom på Fars dag – han är far till två fina flickor.

Vi pratade en stund, bland annat om min brors begravning.

Det finns något som man kan kalla familjekänsla i vår familj.

Och sonen sa, innan vi avslutade samtalet, något så värmande snällt om sin far, att jag inte klarar att återge det till några andra.

Melodikrysset nummer 45 2017

I morse kom jag upp i god tid för att göra morgontoalett, äta frukost och läsa två av våra tre morgontidningar före Melodikrysset, hann också med ett telefonsamtal från sonen, Matti, som erbjöd sig att skjutsa mig och Birgitta till och från begravningen (i Gävle) av min yngste bror, Mikko. Nu är det alltså bara jag kvar av den estniska flyktingfamilj som hösten 1944 kom i land i Löran (Lörudden) i dåvarande Njurunda kommun söder om Sundsvall. Begravningsakten kommer att genomföras i Uppståndelsens kapell i Gävle den 1 december klockan 12.30, men gravsättningen kommer att ske i familjen Kokks familjegrav på Mjösunds kyrkogård, där redan våra föräldrar och min och Mikkos bror Matti har sin sista vila. Skulle någon av mina läsare till äventyrs ha känt Mikko, går det ju att med hjälp av ovanstående skicka en blomsterhälsning – Fonus i Gävle sköter allt praktiskt.

Jag har nära kontakt med Mikkos son Joakim om begravningen, men när vår son ringde om skjuts, var det redan nästan dags för Melodikrysset, och livet måste ju gå vidare så länge det nu varar.

Melodikrysset beredde mig i dag inga större svårigheter – det enda som i dag låg i utkanten av det jag behärskar var Oasis, men ledbokstäverna pekade mot att det var de, och sen bekräftades detta genom melodititeln, ”Stand By Me” från 1997.

Dagens inledande fråga, det svenska namnet på den TV-serie ur vilken vi hörde Nana Mouskouri sjunga ”Only Love”, skulle ha kunnat vara svår, eftersom jag ju inte brukar se TV-serier, men jag mindes låten och också namnet på serien, ”Mistral’s Daughter”, på svenska ”Mistrals dotter”.

Från TV minns jag också sommarlovsserien ”Solstollarna” med och av Ola Ström och Per Dunsö. Och jag har även recenserat dem på skiva.

Ännu lättare var det att känna igen ”My Fair Lady”, Frederick Loewes och Alen Jay Lerners musikal från 1956, byggd på George Bernhard Shaws ”Pygmalion”. Jag såg den på Oscars 1959, premiäråret för den svenska uppsättningen med Gösta Rybrant som textförfattare och Jarl Kulle och Ulla Sallert i rollerna som professor Higgins respektive Eliza Doolittle. Jag såg den tillsammans med andra från Sveriges första elevriksdag, där jag var en mycket aktiv delegat.

Hustrun men inte jag var på Björns och Bennys ”Kristina från Duvemåla” från 1995, men jag har förstås läst den bokserie av Vilhelm Moberg som är scenföreställningens förlaga. I dag hörde vi Tommy Körberg sjunga ”Guldet blev till sand”.

Bette Midler har jag en mängd skivor med, och jag har förstås också hört henne sjunga den låt vi i dag fick höra med Acker Bilk, ”The Rose”, den som skulle ge oss kryssordet ros. Midler sjöng in den för en film 1979.

Jag har, och har läst, samtliga böcker i J K Rowlings Harry Potter-serie, och jag har och har sett också alla filmatiseringarna. Filmtemat kom jag i och för sig inte i håg, men jag hade tillräckligt många ledbokstäver för att komma på vilken filmserie musiken var hämtad ur.

Evert Taube har jag allt av på skiva, har också publicerat många texter av under Kulturspegeln, Sångtexter här på bloggen, och bland dem finns en från 1928 med flera olika namn: ”Sommarnatt”, ”Rose-Marie” och ”Kom i min famn”.

Också till exempel Peter LeMarc och Lisa Nilsson finns båda i mina skivhyllor. I dag hörde vi henne i hans ”Sången om oss”.

Men jag är ju en gammal man och minns väl Göingeflickorna 1961 med Stikkan Anderssons ”Kära mor”.

Vilket inte hindrar att min skivkollektion också innehåller skivor med betydligt yngre damer, till exempel First Aid Kit. I dag hörde vi den här duon i ”It’s a Shame”.

Och då var det väl bara det allra sista frågesvaret i dag kvar att redovisa, ”You Can Call Me Al”. Den finns på Paul Simons ”Graceland” från 1986. Jag har allt med Simon & Garfunkel och sen också en mängd av deras soloskivor.

Norge: Liberala Venstre tappade massor av väjare vänsterut men räddades av stödröstande från Høyre

Resultat i stortingsvalet den 21 september 2017:

Høyre 25,0 procent (- 1,8 procentenheter jämfört med stortingsvalet 2013), 45 mandat (- 3) – partiledare Erna Solberg
Fremskrittspartiet 15,2 procent (- 1,2), 27 mandat (- 2) – partiledare Siv Jensen
Venstre 4,3 procent (- 0,9), 8 mandat (- 1) – partiledare Trine Skei Grande
Kristelig Folkeparti 4,2 procent (- 1,4), 8 mandat (- 2) – partiledare Knut Arild Hareide
Senterpartiet 10,3 procent (+ 4,9), 19 mandat (+ 9) – partiledare Trygve Slagsvold Vedum
Arbeiderpartiet 27,4 procent (- 3,5), 49 mandat (- 6) – partiledare Jonas Gahr Støre
Sosialistisk Venstreparti 6,0 procent (+ 1,9), 11 mandat (+ 4) – partiledare Audun Lysbakken
Rødt 2,4 procent (+ 1,3), 1 mandat (+ 1) – partiledare Bjørnar Moxnes
Miljøpartiet De Grønne 3,2 procent (+ 0,4), 1 mandat (+- 0) – partiledare Rasmus Hansson och Une Aina Bastholm

Det här valresultatet medförde, att den blå-blå regeringen (Høyre + Fremskrittspartiet) kunde sitta kvar och gör så fortfarande. Försök har dock gjorts att bredda regeringen genom att i den ta in också de två mittenpartier, som regeringen har förhandlat med för att få majoritet i Stortinget för viktiga frågor som statsbudgeten. Av dessa partier har liberala Venstre sagt ja (och är på väg in i regeringen), medan Kristelig Folkeparti har sagt nej. Det här betyder att Kristelig Folkeparti, om partiet i någon viktig fråga skulle rösta med oppositionen i stället för med regeringen, kan avgöra vilken politik Norge ska föra.

Opinion Perducos undersökning för Avisenes Nyhetsbyrå publicerades den 9 novtember. I mätningen, som genomfördes 31 oktober-6 november, är Høyre största parti, och Arbeiderpartiet fortsätter att läcka till Sosialistisk Venstreparti.

Høyre 25,7 procent (- 1,0 procentenheter jämfört med föregående mätning i samma serie)
Fremskrittspartiet 14,9 procent (+- 0).
Venstre 4,3 procent (+ 0,2)
Kristelig Folkeparti 4,0 procent (- 0,1)
Senterpartiet 11,2 procent (+ 0,6)
Arbeiderpartiet 25,1 procent (- 0,7)
Sosialistisk Venstreparti 7,3 procent (+ 1,3)
Rødt 2,8 procent (+ 0,6)
Miljøpartiet De Grønne 3,8 procent (- 1,0)

MDG ligger under spärren.

ANB konstaterar i sin kommentartext till undersökningen, att Arbeiderpartiet under loppet av ett år har tappat 11 procentenheter.

De norska valforskarnas analyser av valresultatet har nu börjat publiceras, bland annat i form av artiklar i Aftenposten.

En artikel där har rubriken ”Ap mistet 60.000 velgere till Sp”. Enligt en intervjuad valforskare har Ap tappat 4,1 procentenheter till den rödgröna sidan men vunnit 0,5 procentenheter från borgerliga partier.

Senterpartiet, som ingick i den förra, rödgröna regeringen, har vunnit nya röstande från de flesta andra partier men mest från Ap. Senterpartiet har också de mest lojala väljarna: 86 procent av dem som 2013 röstade på partiet gjorde det också 2017.

Sosialistisk Ventreparti har gjort en nettovinst av väljare från Arbeiderpartiet, men har också vunnit nya väljare från liberala Venstre och tidigare soffliggare.

Liberala Venstre tappade två tredjedelar av sina väljare från 2013. Det som klarade Venstre över spärrgränsen var stödröstning från normalt høyreröstandes sida. Hela 39 procent av årets venstreröstande hade röstat på Høyre 2013. 119.000 venstreväljare från 2013 röstade nu på Ap, MDG, Sp eller SV.

Kristelig Folkeparti gjorde sitt största tapp till Senterpartiet, men KrF tappade lika mycket, 0,6 procentenheter, åt vänster som åt höger, i det senare fallet främst Freskrittspartiet och Høyre.

Miljøpartiet De Grønne är näst Venstre det parti som har de minst lojala väljarna. Partiet har tappat mest till Senterpartiet och Rødt, och när det gäller SV har man vunnit och tappat lika mycket.

Partilojaliteten har, jämfört med förr, avtagit, och allt fler väljare väljer också parti av taktiska skäl. Ett exempel på det senare är de många traditionella høyreväljare, som den här gången röstade på Venstre för att säkra borgerlig majoritet. Som en namngiven høyreväljare uttrycker det i Aftenposten: Jag höll för näsan och röstade på Venstre.

Buster Keaton förälskar sig i en ko

Buster Keatons stumfilm ”Go West” (1925) med den svenska titeln ”Kofösaren” hör inte till hans oftast visade filmer, men den är högst sevärd.

Inledningen är chaplinsk: Hjälten, med det karaktärsbeskrivande namnet Friendless, är utfattig och beger sig ut på vägarna – hur fattig han är inser man när man tar del av hans byteshandel med en handlare; hur ensam han är förstår man när han möter New Yorks folkmyller. Och likt Joe Hills ”The Tramp” (”Luffaren”) får han nobben överallt där han söker jobb för ringa ersättning. Också godsfinkeåkandet från ort till ort är välkänt för oss som har sett filmer av det här slaget.

Till slut får han i alla fall, efter att ha ramlat av tåget, jobb på en ranch i Arizona – som tur är har ranchägaren inte kollat om vår vän egentligen vet något om helst om det man gör på en ranch. När han till exempel ombeds att mjölka en ko, har han ingen aning om hur det går till. (Fast hur man handmjölkar kor har väl heller inte större delen av dagens publik någon aning om.) Och naturligtvis klarar han varken att sadla eller rida en häst.

Två vänner får han hur som helst på ranchen. Dels ranchägarens vackra dotter (Kathleen Myers) när han hjälper henne att få en sticka ur handen. Dels kon Brown Eyes, som han befriar från en sten i en av klövarna.

Efter det senare får han en vän för livet: Brown Eyes har inte ögon för någon annan, varken tjur eller människa, när hon har blivit av med sin plåga. Kon följer honom vart han går, och han får till och med rida på henne rygg.

Kritiskt blir det sedan när ranchägaren (Howard Truesdale), alltså pappan till den vackra unga damen, behöver sälja av jättemånga djur för att rädda ekonomin och de cowboys som jobbar åt honom också väljer ut Brown Eyes för vidare frakt till slakteriet.

Buster Keaton gör förtvivlade försök att rädda sin koväninna – han har inte pengar nog för att friköpa henne – och tvingas sen följa med på tåget i hopp om att senare kunna rädda henne. Tågtransporten blir kaotisk, bland annat genom en blockering av spåret och ett väpnat överfall – en annan ranchägare vill hindra försäljning tills priset stiger – men till slut lyckas ändå vår kofösarhjälte både besvara elden och sen föra tåget vidare till Los Angeles.

Friendless befriar Brown Eyes och släpper också ut de övriga korna, vilket leder till ett våldsamt kaos. Brown Eyes tar befälet över den ändlösa koflocken, och djuren tar sig fram på gatorna med kaos som följd. Allt det här, inklusive kossors intåg i sådant som en frisersalong, är mycket fantasifullt och skickligt gjort. Här finns många slapstickpärlor, som när polisen som ska ingripa av misstag besprutas av brandkåren.

Och så slutar det med att kreaturen ändå till sist är framme där de ska vara.

Ranchägaren, vars ekonomi därmed är räddad, är beredd att belöna Friendless med vad han än önskar, och då tvekan inte Friendless utan pekar och säger, att han vill ha henne.

Både pappa ranchägaren och hans dotter, som ser glad ut, tror att det är henne Friendless pekar på. Men då dyker den Friendless verkligen vill ha, Brown Eyes, upp bakom henne.

Pressgroda

hittad via Journalisten nummer 13 2017:

”Återvänder
– till ett land
han aldrig varit i”

Rubrik i Nerikes Allehanda

Eesti/Estland – ett återbesök i mitt barndomsland

I 80-årspresent av min hustru fick jag något alldeles fantastiskt, ett veckolångt återbesök i mitt födelseland, Estland, däribland en utflykt till min barndoms hemby, Juminda, belägen nästan ytterst på en halvö öster om Tallinn ut i Finska viken.

Jag var sex år när min familj en natt i februari 1944 i min pappas fiskebåt, fylld av andra flyende, tog sig över till Finland. Där blev vi kvar fram till hösten samma år då vi, inför Finlands fredsslut med Sovjetunionen som skulle medföra utlämning av estniska flyktingar, begav oss vidare till Sverige. Men det är en annan historia.

Från den här estlandsresan, 11-18 oktober, har jag redan berättat om vårt besök på de estniska socialdemokraternas valvaka i Tallinn – det var kommunalval i Estland söndagen den 15 oktober – och om valresultatet.

Besökstillfället var valt med hänsyn till det här valet, men egentligen var ju syftet med resan att ge mig en chans att ytterligare en gång i livet besöka den by och det hus där jag föddes den 19 juni 1937 och den huvudstad, alltså Tallinn, jag så ofta besökte inför Estlands frigörelse från Sovjetunionen och perioden av återupprättandet av ett fritt och demokratiskt land – med det senare arbetade jag på uppdrag av det svenska socialdemokratiska partiet, på vars huvudkontor jag arbetade. I återuppbyggnaden av det socialdemokratiska partiet i Estland kom jag att spela en viktig roll.

Återbesöket i barndomsbyn Juminda kom, efter telefonkontakt med en släkting, Karli Lambot, att genomöras lördagen den 14 oktober, och eftersom Karli har en son som bor i Tallinn bad han denne, som också heter Karli, skjutsa oss i bil från vårt hotell, Tallink Express Hotel i hamnen. Det var bra att också få skjuts med en person som kunde vägen till Juminda och omnejden. Jag hade köpt rosenbuketter till dem vi skulle möta men också för att lägga på mina mor- och farföräldrars gravar på kyrkoården i Leesi, som vi skulle komma att passera. Mina farföräldrar, som jag minns från mitt barndomshem, Tabani, Hinrik – men han kallades Hindrek – och Anna Kokk (hon född Kvelstein), var båda döda, när vi gav oss i väg från Estland. Detsamma gällde min mormor, Anna Maria (”Marja”) Sankmann, född Niiholm, det senare rimligen ett förestnigande av det finlandssvenska Nyholm. Den ende av mina nära anförvanter som fortfarande levde när vi gav oss i väg var morfar, Jaan Sankmann.

Vi fick också möjlighet att gå in i kyrkan i Leesi, där mina föräldrar konfirmerades och senare vigdes. Den här kyrkan hölls i gång under sovjetåren, och den absolut drivande kraften i det här arbetet var en faster till mig, så trots att jag inte är ett dugg troende, kände jag en stark samhörighet med just den här kyrkan och skänkte därför en ganska stor summa pengar till kyrkkassan.

Sedan åkte vi vidare till Juminda, och redan på vägen dit märkte jag att allt inte var sig likt sen jag sist var där (nu ganska länge sedan): Landsvägen var relativt nyasfalterad, inte bara en smal grusväg till en avkrok.

Och så var vi framme vid Rätsepa (Skräddargården), där Karli den äldre och hans hustru Tiiu bor.

I en liten lantby som Juminda är de familjer som bor där ofta invävda i varann genom giftermål. Husmor på Rätsepa i min barndom var Anna, gift Lambot men född Kokk – hon var en syster till min farfar. Från den här familjen och gården kom Kreete Lambot, i Sverige gift Lindberg. Vi fortsatte att ha kontakt med Kreete här i Sverige, och jag var också nere i Skåne på hennes begravning. Sen mötte jag vid ett besök i Juminda, av en slump, hennes söner, som hade åkt dit för att göra det hon önskade, att strö hennes aska i havet utanför den gamla hembyn, Juminda.

Jag har varit hemma hos familjen Lambot tidigare i samband med återbesök i Juminda, allt ifrån slutet av perioden då Estland fortfarande var en del av Sovjetunionen, under övergångstiden och sen flera gånger efter den återerövrade självständigheten. Vid de första besöken var Juminda sig likt, som jag mindes byn från min barndom – bara morfars och mormors hus, Siguri (Cikoriagården), hade rivits och ersatts av ett semesterhem knutet till en industri, men delar av trädgården fanns fortfarande kvar, och vid ett höstligt besök hittade jag mogna äpplen på ett träd på tomten, ett träd som fanns där redan på morfars och mormors tid. Jag tog med mig några mogna äpplen hem till min mamma, vars barndomshem det här ju var, och jag minns att hon grät av rörelse, när jag plockade fram de här äpplena i samband med ett besök i Juniskär.

Nu hade semesterhemmet ersatts av en stor modern villa, som omgärdades av granhäck. (Där fanns förr syrener. Jag har ett foto från vårt första återbesök i Juminda, på vilket min familj och Kreete samt vår mamma står framför syrenerna vid morfars och mormors och min mammas hus.)

En del av tomten, där för övrigt jordkällaren stod, hade styckats av, och där stod nu en modern villa, uppförd av ett par där den ena parten hade familjeanknytning till byn. Husägarna var ute och krattade löv, och när Karli stannade bilen och vi hälsade över staketet, bjöds vi in och jag fann att huset interiörmässigt lika gärna kunde ha funnits någonstans i Sverige.

Också Karlis eget hem på Rätsepa var nu invändigt helt modernt – till det nya i alla hus i Juminda hör indraget vatten och avlopp – förr, även under sovjettiden och övergångstiden, hade man brunn och slaskhink – och det är självklart att folk har telefon, TV och annat sådant. Birgitta och jag bjöds på egenfångad och egengravad sik. Samtalet rörde praktiskt taget allt om byn och vad som hade hänt där – Karli är vald till så kallad byäldste och känner till allt och alla, och han skriver regelbundet om byns begivenheter på en särskild hemsida för ändamålet. Jag hade berättat att vi nästa dag skulle på de estniska socialdemokraternas valvaka, men eftersom Karli inte tillhör något av de politiska partierna – han har, vet jag, tidigare kandiderat för en rent lokal lista, och sonen som skjutsade oss har kandiderat för en valallians i Tallinn, Vaba Tallinna Kodanik (Fri medborgare i Tallinn) – pratade vi inte så mycket om politik. Karli den äldre har i yngre dar varit tävlingscyklist; sonen är jurist.

Karli tar oss med på en rundtur i Juminda med omnejd, och eftersom det av och till regnar, åker vi i hans bil. Jag har redan berättat om turen till min mors barndomshem och till det nya hus som har byggts på tomten.

Men dess förinnan gör vi ett av Karli förberett besök i mitt barndomshem, Tabani. Jag minns det som ett gult trähus med rosensnår längs väggen mot vägen, en stor björk nere vid vägen (till vänster från huset sett), uthus med lagård och stall till höger och bastu en bit ner bakom huset, men praktiskt taget inget av det här, bortsett från det nu ombyggda huset, finns kvar. På gårdsplan ner mot vägen finns nu en välskött trädgård med fruktträd.

Och när jag går in i huset, numera bebott av släktingar, känner jag inte längre igen nästan någonting, och då syftar jag inte på den nutida möbleringen eller det faktum att de som bor i huset numera förstås har vatten och avlopp och el indraget, har TV och annat sådant. Själva rumsindelningen är en annan. Jag är i ett främmande hus.

Men vi blir oerhört varmt och vänligt mottagna av husets nuvarande ägare, dotter till en av mina fastrar, Elvira, som flyttade in där när vi hade gett oss i väg. På Tabani bor också Elviras dotterdotter och hennes son. Vi känner oss välkomna och blir hjärtligt bemötta, men det här är alltså mäniskor som jag egentligen inte känner, och mitt barndomshem känns som en främmande värld, detta trots att jag har mycket tydlig egna barndomsminnen härifrån: Farmor som en gång lurade mig att fiska med metspö ur ett vattenfyllt handfat – jag skulle bara blunda och be till Gud så skulle jag få fisk, och mycket riktigt: när jag hade bett färdigt och tittade, satt det en strömming på kroken. Farfar som var blind och mest låg i sin säng – men en morgon berättade farmor, en riktig krutgumma, att hennes man hade blivit pilsk och kommit in till henne, vilket ändade i att hon jagade ut honom, enligt henne så att han fastnade med skägget i rosensnåren. Och så minns jag en natt då min pappa, annars en stark och kapabel karl, kom in i rummet där mamma och jag sov, och han vacklade som berusad – förklaringen var att han hade vågat sig ner från farstuvinden, där det var så lågt till tak att man inte ens kunde sitta upprätt och där han gömde sig för att slippa bli inkallad till röda armén. Därifrån kom det sen några som ville förhöra mamma om vart han hade tagit vägen. Jag satt bredvid mamma när hon, alldeles vit och darrande, förhördes och hon förklarade, att vad hon visste hade han gett sig i väg till mobiliseringsstället och då också medfört familjens radioapparat – de här farliga kommunikationslänkarna togs allmänt i beslag. Men jag minns också ljuvliga sommardagar, särskilt en då jag la mig på rygg bland vildblommorna under en stor, blommande hägg.

Som ett slags brygga till krigs- och ockupationsåren i barndomen fungerade ett återbesök vid ett minnesmonument, ursprungligen tillkommet under sovjetåren, över ett ohyggligt förintelseslag 1941, då batteri från den då ockuperande tyska armén från en position bakom vår lilla by tillsammans med finskt batteri på andra sidan av Finska viken besköt sovjetiska och beslagtagna fartyg och båtar på väg mot Leningrad med flyende sovjetisk militär plus estniska kommunister men också många tvångskommenderade ester. Med hjälp av detta plus bomber, torpeder och minor sänktes 183 skepp, och havet utanför vår halvö blev ett dödens hav. En del av de omkomna flöt i land vid våra stränder och begravdes sen också utan namn i sanden. Jag har ett barndomsminne av en kvinna från Tallinn som kom till vår lilla by där hon av någon anledning trodde att hennes man hade flutit i land och begravts. Byborna ledde henne till en sandgrav de trodde en man som motsvarade hennes beskrivning låg i och hjälpte henne att gräva. Kroppen var vid det laget så illa ankommen att hon inte kunde avgöra om det här verkligen var hennes man, så hon lånade en fickkniv av min yngste morbror, Juku (Johannes) och sprätte upp den dödes byxbenssöm men det var inte rätt karl. Morbror Juku slängde sen sin fickkniv i havet, eftersom han tyckte att den luktade. Och jag minns att det i den uppgrävde mannens ficka låg en lapp med den alltför optimistiska texten ”Död, jag flyr från dig till världens ände”.

Den här minnesplatsen har sedan kompletterats med andra minnesplattor, också försetts med en desarmerad mina och ett rep med skylten att det är förbjudet att beträda stranden, ett minne från sovjettiden.

Sen återvände vi till Rätsepa ännu en gång, men eftersom det mörknade, tackade vi värdfolket och blev sen av Karli den äldre skjutsade till vårt hotell i Tallinn. Av Karli fick jag också två små häften med vad nyfödda i byn år för år har döpts till och hittade där till exempel mina föråldrars dopnamn under deras födelseår. Jag fick också ett exemplar av en bok där jumindabor intervjuas om och berättar om sin egen och byns historia, ”Juminda jubijäneksed”. Den har jag sen tidigare, har till och med skrivit om den här på bloggen (11 november 2011). Jag fick den mig tillsänd av två andra släktingar, Liina Paadimeister, som vi faktiskt hann träffa på vårt hotell innan vi lämnade Tallinn, och så den nu döda Leida Urv. Men naturligtvis började jag genast läsa om den, nu särskilt intresserad av det Karli har skrivit i den. Till det roliga med den här boken hör att där finns mängder av foton, bland annat av min pappa vid bygungan och, alldeles i början av boken, ett konfirmationsfoto av tre nära anförvanter, den nämnda Kreete och två av min mammas syskon.

* * *

Övriga dagar tillbringade vi alltså i Tallinn.

Jag har tidigare redan skrivit om valet och valvakan, men hade jag inte läst estniska tidningar och sett nyhetssändningar plus lördagskvällens slutdebatt i TV, skulle jag, om jag hade varit en obevandrad och icke estniskakunnig besökare, knappast ha förstått att vi befann oss i slutskedet av en valrörelse. Ingenstans såg jag några valaffischer, och när vi med tips från det socialdemokratiska partikontoret var ute för att få vara med om något valmöte, hittade vi inget på angiven plats och tid.

Det usla vädret satte gränser för vår lust att loda omkring, så också mina usla ben, och eftersom vi inte bodde mycket nära någon passage in i Gamla stan, blev det mycket taxi till bestämda mål.

Det hotell där vi bodde hade usel mat, så vi var alltså tvungna att söka oss till restauranger i Vana linn (Gamla stan), och i början drev oss hunger och trötta ben att också besöka några turistfällor – jag tänker inte namnge dem – där kvaliteten inte motsvarade priset. Men med användande av min gamla lokalkännedom tog vi oss sen till några restauranger, värda att besöka: Vanaema juures (Hos mormor/farmor) en bit upp från Rådhustorget, en restaurang med traditionell estnisk mat och inredd med äldre möbler och inredningsdetaljer; Peppersack nära Rådhustorget; Olde Hansa , en krog med medeltida meny, också nära Rådhustorget; slutligen även Rataskaevu 10, en del av hotell Rataskaevu med ingång från torget ovanför med sin gamla hjulbrunn, det som har gett hotellet, torget där det är beläget och restaurangen deras namn.

Vid det här torget hittade vi också en hantverksbutik med mycket fina konsthantverksprodukter – här köpte vi en del till våra barn och barnbarn, och Birgitta hittade vrålsnygga textilier åt sig själv. Många butiker på vägen ner mot Viru-porten säljer krafs och bärnstenssmycken till mycket höga priser, men naturligtvis kan man även där göra enstaka fynd.

Vi gick också runt i affärskomplexet runt hotell Viru, beläget utanför Viru-porten in till Gamla stan, och det visade sig att Birgittas planerade 80-årspresent till mig även innefattade en del nya kläder, som hon ville köpa i Tallinn. Varuhuset Kaubamaja har en herrepikering som inte går av för hackor (vilket numera också innefattar priserna – hög kvalitet men också högt pris. Men efter lite letande hittade vi till någorlunda rimligt pris en ursnygg blazer och två par dito byxor, det ena de mycket sköna mörkblå manchesterjeans jag nu har på mig. Den kvinnliga expediten hade god blick för vad som föreföll passa mig, men jag fick förstås prova i provhytt och fick fler val tills jag blev nöjd. Mitt ständiga problem, att jag måste korta nyinköpta byxor, lovade Birgitta ta hand om hemma, och nu har jag verkligen några mycket fina plagg – jag har använt kavajen och de andra byxorna vid vårt senaste besök på Uppsala konsert & kongress.

Jag vill sluta med att tacka hustrun för den här fantastiska 80-årspresenten.

Med en sån hustru vid sin sida är varje man i min ålder beredd att leva ett antal år till.