Ísland, som Sverige och som övriga Europa

”Jag är bara socialdemokrat. Jag har alltid varit det – alltid varit socialdemokrat. Jag har aldrig funderat på vänster och höger.”

Inga Sæland, ledare för Folkets parti, i Vísir om hur hon ser på sin politiska ideologi.

Ovanstående har jag hittat på Islandsbloggen, en värdefull länk på svenska till isländsk politik.

Jag återger det inte bara för att det, i bara några få ord, sammanfattar ett problem som är gemensamt för isländsk så väl som svensk och, ännu mer, europeisk socialdemokrati: samhällets utsatta grupper, de som förr nästan automatiskt såg socialdemokratin som sin politiska företrädare, röstar i dag på partier, även politiskt mycket tvivelaktiga sådana, som är bäst ägnade åt att ge socialdemokratin en spark i baken.

Flokkur fólksins (Folkets parti), som i valet fick 6,88 procent (+ 3,34) och därmed 4 mandat i Alltinget, är ett parti som, i och för sig utan att göra också nödvändiga både ekonomiska och sociala prioriteringar, driver frågor för de människor som flera andra partier har en tendens att glömma bort efter valdagen, till exempel sjukpensionärer och fattiga. Partiet vill att alla ska garanteras en inkomst på minst 300.000 (OBS) isländska kronor i månaden och vill finansiera detta genom att bland annat höja momsen för turistbranschen och lägga ned ambassader. Folkets parti förespråkar vidare att staten ska äga och driva en bank utan samma vinstintressen som affärsbankerna har. På programmet finns frågor av vikt för utsatta grupper.

Det här har lett till att knappast någon sida eller något annat parti på allvar har räknat med Folkets parti som medlem i eller underlag för en kommande regering. Den nämnda Islandsbloggens huvudalternativ i spekulationerna om den kommande regeringen är en blocköverskridande koalition mellan Vinstrihreyfingin – grænt framboð (Vänsterpartiet – de gröna) och så Sjálfstæðisflokkurinn (Självständighetspartiet) samt Framsóknarflokkurinn (Framstegspartiet).

Vänsterledaren Katrin Jakobsdóttir påstås – men jag vet inte om det är sant – inte vara helt avvisande till en sådan lösning, men det rekordlånga mötet i hennes partistyrelse som inte ändade i något formellt beslut indikerar att motståndet där är stort.

Jag har noterat att det också i Sverige finns de som skulle kunna tänka sig att lösa den permanenta regeringskrisen genom en blocköverskridande koalition med Socialdemokraterna och Moderaterna som stomme.

En sådan lösning skulle snabbt föra svensk socialdemokrati ner till bottenligan för havererade socialdemokratiska partier.