Eesti/Estland – ett återbesök i mitt barndomsland

6 november 2017 16:03 | Handel, Mat & dryck, Media, Politik, Resor, Trädgård, Ur dagboken | 6 kommentarer

I 80-årspresent av min hustru fick jag något alldeles fantastiskt, ett veckolångt återbesök i mitt födelseland, Estland, däribland en utflykt till min barndoms hemby, Juminda, belägen nästan ytterst på en halvö öster om Tallinn ut i Finska viken.

Jag var sex år när min familj en natt i februari 1944 i min pappas fiskebåt, fylld av andra flyende, tog sig över till Finland. Där blev vi kvar fram till hösten samma år då vi, inför Finlands fredsslut med Sovjetunionen som skulle medföra utlämning av estniska flyktingar, begav oss vidare till Sverige. Men det är en annan historia.

Från den här estlandsresan, 11-18 oktober, har jag redan berättat om vårt besök på de estniska socialdemokraternas valvaka i Tallinn – det var kommunalval i Estland söndagen den 15 oktober – och om valresultatet.

Besökstillfället var valt med hänsyn till det här valet, men egentligen var ju syftet med resan att ge mig en chans att ytterligare en gång i livet besöka den by och det hus där jag föddes den 19 juni 1937 och den huvudstad, alltså Tallinn, jag så ofta besökte inför Estlands frigörelse från Sovjetunionen och perioden av återupprättandet av ett fritt och demokratiskt land – med det senare arbetade jag på uppdrag av det svenska socialdemokratiska partiet, på vars huvudkontor jag arbetade. I återuppbyggnaden av det socialdemokratiska partiet i Estland kom jag att spela en viktig roll.

Återbesöket i barndomsbyn Juminda kom, efter telefonkontakt med en släkting, Karli Lambot, att genomöras lördagen den 14 oktober, och eftersom Karli har en son som bor i Tallinn bad han denne, som också heter Karli, skjutsa oss i bil från vårt hotell, Tallink Express Hotel i hamnen. Det var bra att också få skjuts med en person som kunde vägen till Juminda och omnejden. Jag hade köpt rosenbuketter till dem vi skulle möta men också för att lägga på mina mor- och farföräldrars gravar på kyrkoården i Leesi, som vi skulle komma att passera. Mina farföräldrar, som jag minns från mitt barndomshem, Tabani, Hinrik – men han kallades Hindrek – och Anna Kokk (hon född Kvelstein), var båda döda, när vi gav oss i väg från Estland. Detsamma gällde min mormor, Anna Maria (”Marja”) Sankmann, född Niiholm, det senare rimligen ett förestnigande av det finlandssvenska Nyholm. Den ende av mina nära anförvanter som fortfarande levde när vi gav oss i väg var morfar, Jaan Sankmann.

Vi fick också möjlighet att gå in i kyrkan i Leesi, där mina föräldrar konfirmerades och senare vigdes. Den här kyrkan hölls i gång under sovjetåren, och den absolut drivande kraften i det här arbetet var en faster till mig, så trots att jag inte är ett dugg troende, kände jag en stark samhörighet med just den här kyrkan och skänkte därför en ganska stor summa pengar till kyrkkassan.

Sedan åkte vi vidare till Juminda, och redan på vägen dit märkte jag att allt inte var sig likt sen jag sist var där (nu ganska länge sedan): Landsvägen var relativt nyasfalterad, inte bara en smal grusväg till en avkrok.

Och så var vi framme vid Rätsepa (Skräddargården), där Karli den äldre och hans hustru Tiiu bor.

I en liten lantby som Juminda är de familjer som bor där ofta invävda i varann genom giftermål. Husmor på Rätsepa i min barndom var Anna, gift Lambot men född Kokk – hon var en syster till min farfar. Från den här familjen och gården kom Kreete Lambot, i Sverige gift Lindberg. Vi fortsatte att ha kontakt med Kreete här i Sverige, och jag var också nere i Skåne på hennes begravning. Sen mötte jag vid ett besök i Juminda, av en slump, hennes söner, som hade åkt dit för att göra det hon önskade, att strö hennes aska i havet utanför den gamla hembyn, Juminda.

Jag har varit hemma hos familjen Lambot tidigare i samband med återbesök i Juminda, allt ifrån slutet av perioden då Estland fortfarande var en del av Sovjetunionen, under övergångstiden och sen flera gånger efter den återerövrade självständigheten. Vid de första besöken var Juminda sig likt, som jag mindes byn från min barndom – bara morfars och mormors hus, Siguri (Cikoriagården), hade rivits och ersatts av ett semesterhem knutet till en industri, men delar av trädgården fanns fortfarande kvar, och vid ett höstligt besök hittade jag mogna äpplen på ett träd på tomten, ett träd som fanns där redan på morfars och mormors tid. Jag tog med mig några mogna äpplen hem till min mamma, vars barndomshem det här ju var, och jag minns att hon grät av rörelse, när jag plockade fram de här äpplena i samband med ett besök i Juniskär.

Nu hade semesterhemmet ersatts av en stor modern villa, som omgärdades av granhäck. (Där fanns förr syrener. Jag har ett foto från vårt första återbesök i Juminda, på vilket min familj och Kreete samt vår mamma står framför syrenerna vid morfars och mormors och min mammas hus.)

En del av tomten, där för övrigt jordkällaren stod, hade styckats av, och där stod nu en modern villa, uppförd av ett par där den ena parten hade familjeanknytning till byn. Husägarna var ute och krattade löv, och när Karli stannade bilen och vi hälsade över staketet, bjöds vi in och jag fann att huset interiörmässigt lika gärna kunde ha funnits någonstans i Sverige.

Också Karlis eget hem på Rätsepa var nu invändigt helt modernt – till det nya i alla hus i Juminda hör indraget vatten och avlopp – förr, även under sovjettiden och övergångstiden, hade man brunn och slaskhink – och det är självklart att folk har telefon, TV och annat sådant. Birgitta och jag bjöds på egenfångad och egengravad sik. Samtalet rörde praktiskt taget allt om byn och vad som hade hänt där – Karli är vald till så kallad byäldste och känner till allt och alla, och han skriver regelbundet om byns begivenheter på en särskild hemsida för ändamålet. Jag hade berättat att vi nästa dag skulle på de estniska socialdemokraternas valvaka, men eftersom Karli inte tillhör något av de politiska partierna – han har, vet jag, tidigare kandiderat för en rent lokal lista, och sonen som skjutsade oss har kandiderat för en valallians i Tallinn, Vaba Tallinna Kodanik (Fri medborgare i Tallinn) – pratade vi inte så mycket om politik. Karli den äldre har i yngre dar varit tävlingscyklist; sonen är jurist.

Karli tar oss med på en rundtur i Juminda med omnejd, och eftersom det av och till regnar, åker vi i hans bil. Jag har redan berättat om turen till min mors barndomshem och till det nya hus som har byggts på tomten.

Men dess förinnan gör vi ett av Karli förberett besök i mitt barndomshem, Tabani. Jag minns det som ett gult trähus med rosensnår längs väggen mot vägen, en stor björk nere vid vägen (till vänster från huset sett), uthus med lagård och stall till höger och bastu en bit ner bakom huset, men praktiskt taget inget av det här, bortsett från det nu ombyggda huset, finns kvar. På gårdsplan ner mot vägen finns nu en välskött trädgård med fruktträd.

Och när jag går in i huset, numera bebott av släktingar, känner jag inte längre igen nästan någonting, och då syftar jag inte på den nutida möbleringen eller det faktum att de som bor i huset numera förstås har vatten och avlopp och el indraget, har TV och annat sådant. Själva rumsindelningen är en annan. Jag är i ett främmande hus.

Men vi blir oerhört varmt och vänligt mottagna av husets nuvarande ägare, dotter till en av mina fastrar, Elvira, som flyttade in där när vi hade gett oss i väg. På Tabani bor också Elviras dotterdotter och hennes son. Vi känner oss välkomna och blir hjärtligt bemötta, men det här är alltså mäniskor som jag egentligen inte känner, och mitt barndomshem känns som en främmande värld, detta trots att jag har mycket tydlig egna barndomsminnen härifrån: Farmor som en gång lurade mig att fiska med metspö ur ett vattenfyllt handfat – jag skulle bara blunda och be till Gud så skulle jag få fisk, och mycket riktigt: när jag hade bett färdigt och tittade, satt det en strömming på kroken. Farfar som var blind och mest låg i sin säng – men en morgon berättade farmor, en riktig krutgumma, att hennes man hade blivit pilsk och kommit in till henne, vilket ändade i att hon jagade ut honom, enligt henne så att han fastnade med skägget i rosensnåren. Och så minns jag en natt då min pappa, annars en stark och kapabel karl, kom in i rummet där mamma och jag sov, och han vacklade som berusad – förklaringen var att han hade vågat sig ner från farstuvinden, där det var så lågt till tak att man inte ens kunde sitta upprätt och där han gömde sig för att slippa bli inkallad till röda armén. Därifrån kom det sen några som ville förhöra mamma om vart han hade tagit vägen. Jag satt bredvid mamma när hon, alldeles vit och darrande, förhördes och hon förklarade, att vad hon visste hade han gett sig i väg till mobiliseringsstället och då också medfört familjens radioapparat – de här farliga kommunikationslänkarna togs allmänt i beslag. Men jag minns också ljuvliga sommardagar, särskilt en då jag la mig på rygg bland vildblommorna under en stor, blommande hägg.

Som ett slags brygga till krigs- och ockupationsåren i barndomen fungerade ett återbesök vid ett minnesmonument, ursprungligen tillkommet under sovjetåren, över ett ohyggligt förintelseslag 1941, då batteri från den då ockuperande tyska armén från en position bakom vår lilla by tillsammans med finskt batteri på andra sidan av Finska viken besköt sovjetiska och beslagtagna fartyg och båtar på väg mot Leningrad med flyende sovjetisk militär plus estniska kommunister men också många tvångskommenderade ester. Med hjälp av detta plus bomber, torpeder och minor sänktes 183 skepp, och havet utanför vår halvö blev ett dödens hav. En del av de omkomna flöt i land vid våra stränder och begravdes sen också utan namn i sanden. Jag har ett barndomsminne av en kvinna från Tallinn som kom till vår lilla by där hon av någon anledning trodde att hennes man hade flutit i land och begravts. Byborna ledde henne till en sandgrav de trodde en man som motsvarade hennes beskrivning låg i och hjälpte henne att gräva. Kroppen var vid det laget så illa ankommen att hon inte kunde avgöra om det här verkligen var hennes man, så hon lånade en fickkniv av min yngste morbror, Juku (Johannes) och sprätte upp den dödes byxbenssöm men det var inte rätt karl. Morbror Juku slängde sen sin fickkniv i havet, eftersom han tyckte att den luktade. Och jag minns att det i den uppgrävde mannens ficka låg en lapp med den alltför optimistiska texten ”Död, jag flyr från dig till världens ände”.

Den här minnesplatsen har sedan kompletterats med andra minnesplattor, också försetts med en desarmerad mina och ett rep med skylten att det är förbjudet att beträda stranden, ett minne från sovjettiden.

Sen återvände vi till Rätsepa ännu en gång, men eftersom det mörknade, tackade vi värdfolket och blev sen av Karli den äldre skjutsade till vårt hotell i Tallinn. Av Karli fick jag också två små häften med vad nyfödda i byn år för år har döpts till och hittade där till exempel mina föråldrars dopnamn under deras födelseår. Jag fick också ett exemplar av en bok där jumindabor intervjuas om och berättar om sin egen och byns historia, ”Juminda jubijäneksed”. Den har jag sen tidigare, har till och med skrivit om den här på bloggen (11 november 2011). Jag fick den mig tillsänd av två andra släktingar, Liina Paadimeister, som vi faktiskt hann träffa på vårt hotell innan vi lämnade Tallinn, och så den nu döda Leida Urv. Men naturligtvis började jag genast läsa om den, nu särskilt intresserad av det Karli har skrivit i den. Till det roliga med den här boken hör att där finns mängder av foton, bland annat av min pappa vid bygungan och, alldeles i början av boken, ett konfirmationsfoto av tre nära anförvanter, den nämnda Kreete och två av min mammas syskon.

* * *

Övriga dagar tillbringade vi alltså i Tallinn.

Jag har tidigare redan skrivit om valet och valvakan, men hade jag inte läst estniska tidningar och sett nyhetssändningar plus lördagskvällens slutdebatt i TV, skulle jag, om jag hade varit en obevandrad och icke estniskakunnig besökare, knappast ha förstått att vi befann oss i slutskedet av en valrörelse. Ingenstans såg jag några valaffischer, och när vi med tips från det socialdemokratiska partikontoret var ute för att få vara med om något valmöte, hittade vi inget på angiven plats och tid.

Det usla vädret satte gränser för vår lust att loda omkring, så också mina usla ben, och eftersom vi inte bodde mycket nära någon passage in i Gamla stan, blev det mycket taxi till bestämda mål.

Det hotell där vi bodde hade usel mat, så vi var alltså tvungna att söka oss till restauranger i Vana linn (Gamla stan), och i början drev oss hunger och trötta ben att också besöka några turistfällor – jag tänker inte namnge dem – där kvaliteten inte motsvarade priset. Men med användande av min gamla lokalkännedom tog vi oss sen till några restauranger, värda att besöka: Vanaema juures (Hos mormor/farmor) en bit upp från Rådhustorget, en restaurang med traditionell estnisk mat och inredd med äldre möbler och inredningsdetaljer; Peppersack nära Rådhustorget; Olde Hansa , en krog med medeltida meny, också nära Rådhustorget; slutligen även Rataskaevu 10, en del av hotell Rataskaevu med ingång från torget ovanför med sin gamla hjulbrunn, det som har gett hotellet, torget där det är beläget och restaurangen deras namn.

Vid det här torget hittade vi också en hantverksbutik med mycket fina konsthantverksprodukter – här köpte vi en del till våra barn och barnbarn, och Birgitta hittade vrålsnygga textilier åt sig själv. Många butiker på vägen ner mot Viru-porten säljer krafs och bärnstenssmycken till mycket höga priser, men naturligtvis kan man även där göra enstaka fynd.

Vi gick också runt i affärskomplexet runt hotell Viru, beläget utanför Viru-porten in till Gamla stan, och det visade sig att Birgittas planerade 80-årspresent till mig även innefattade en del nya kläder, som hon ville köpa i Tallinn. Varuhuset Kaubamaja har en herrepikering som inte går av för hackor (vilket numera också innefattar priserna – hög kvalitet men också högt pris. Men efter lite letande hittade vi till någorlunda rimligt pris en ursnygg blazer och två par dito byxor, det ena de mycket sköna mörkblå manchesterjeans jag nu har på mig. Den kvinnliga expediten hade god blick för vad som föreföll passa mig, men jag fick förstås prova i provhytt och fick fler val tills jag blev nöjd. Mitt ständiga problem, att jag måste korta nyinköpta byxor, lovade Birgitta ta hand om hemma, och nu har jag verkligen några mycket fina plagg – jag har använt kavajen och de andra byxorna vid vårt senaste besök på Uppsala konsert & kongress.

Jag vill sluta med att tacka hustrun för den här fantastiska 80-årspresenten.

Med en sån hustru vid sin sida är varje man i min ålder beredd att leva ett antal år till.

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^