På arbetarekommunens möte

Hustrun och jag har i kväll varit på Uppsala arbetarekommuns möte. Vi är båda partiveteraner; själv blev jag medlem när jag i början av 1960 gick med i den socialdemokratiska föreningen Laboremus och i maj samma år valdes till dess ordförande.

Vi har inte längre partiuppdrag men brukar träget delta i så väl arbetarekommunens möten som i till exempel distrikts- och partikongresserna. Vi träffar då förstås många gamla vänner men lär också känna nya, yngre partiaktiva.

Så på sätt och vis var det mest givande med dagens möte att vi fick datum för arbetarekommunens möten under resten av året.

En stor del av dagens möte ägnades åt grupparbete om ett första utkast till kommunalpolitiskt handlingsprogram 2018-2022. Det var lite allmänt enligt mitt tycke, men så småningom blir det väl mer detaljerat.

För egen del tror jag att det finns en fråga, som inte behandlas i det trafikpolitiska avsnittet i det här programutkastet men som kan vålla bakslag för vårt parti i nästa val – jag avser här dragningen av det nya busslinjenätet, det minskade antalet busshållplatser och att någon linje som tidigare också stannade vid just din hållplats nu kör förbi. Om man som jag är 80 och har svårt att gå, kan det göra livet mycket krångligare, om bussen inte längre stannar vid kondiset på hörnet och frisören i samma gathörn eller, längre fram, vid polishuset. Och är det så smart att tvinga horder av skolbarn på väg till Fyrisbadet att kliva av bussen på fel sida av den hårt biltrafikerade Svartbäcksgatan? Ja, jag är en gammal gubbe, men jag är ju inte ensam om att vara gammal, och faktiskt har småbarnsföräldrar, inte minst de med barnvagn, likartade problem. Återstår att se om snabbhetsargumentet verkligen lockar fler att åka kollektivt.

När vi sen hade fått på oss ytterkläderna och var på väg ut – mötet hölls på IOGT/NTOs Drabanten – fylldes öronen av ljuv musik. I en lokal i närheten, med öppen dörr, såg vi unga par bugga.

Jag fylldes av ungdomlig danslust, men herregud – med min onda vänsterfot skulle jag inte ens klara slowfox.

Och gick det in en 80-årig gubbe bland de dansande ungdomarna och försökte bjuda upp en av de unga damerna skulle han väl i dagens debattläge oavsett avsikter bli anmäld för våldtäktsförsök.

Allsånger och örhängen

”Våra käraste allsånger & örhängen” (Notfabriken, 2015) i urval av Ingemar Hahne, med kommentarer av Håkan Elmquist och illustrerad av Tord Nygren (känd bland annat som mycket skicklig barnboksillustratör) är en sångbok på nära 400 sidor med text och noter till inte mindre än 177 populära sånger, högst användbara om man vill bruka dem till allsång. Det säger något om boken men kanske också om mig att jag, när jag sida för sida bläddrar mig igenom boken, utom i något enstaka fall kan melodin, också minns någon särskilt bra grammofoninspelning.

Den här generösa sångboken innehåller allt från dansbandslåtar till visklassiker, med speciella avdelningar för sånger av Lasse Berghagen, Lasse Dahlquist, Thore Skogman, Jules Sylvain, Evert Taube och Cornelis Vreeswijk. Flera av de nämnda har sen också sånger med i de lite krystade specialavdelningarna, och i dessa hittar man sånger av andra storheter som Olle Adolphson, Björn Afzelius, Hans Alfredson & Tage Danielsson, Benny Andersson & Björn Ulvaeus, Dan Andersson, Sven Arefeldt, Carl Michael Bellman, Robert Karl Oskar Broberg, Georg Eliasson, Nils Ferlin & Lille Bror Söderlundh, Karl Gerhard, Per Gessle, Kai Gullmar, Ted Gärdestad, Peter Himmelstrand, Lasse Holm, Tomas Ledin, Britt Lindeborg, Peter Lundblad, Stig Olin, Ulf Peder Olrog, Bengt Palmers, Mats Paulson, Peps Persson, Povel Ramel, Gösta Rybrant, Björn Skifs, Gunnar Turesson, Åke Söderblom, Sune Waldimir, Andrew Walter – ja, jag kan ju inte räkna upp alla. Till det här kommer en och annan psalm, en och annan skolsång, en och annan sång som svenskar ofta kan på engelska, ja till och med ”Studentsången”.

Och ändå kommer en del läsare att sakna några av sina egna favoriter.