Sommar i P1 med Leo Razzak

Med tanke på att Leo Razzaks liv har varit så olikt mitt – detta sagt framför allt mot bakgrund av att även jag kommer från en invandrarfamilj och mot bakgrund av det han gradvis berättar om sitt liv – noterar jag lite häpet att förbluffande mycket av den musik han spelar ändå är så välbekant för mig, och då tänker jag inte bara på att han spelar Cornelis Vreeswijk, Bob Dylan och ”Saint James Infirmary”. Nej, också Tracy Chapman, The Latin Kings, Van Morrison och Bob Marley är välbekanta för mina öron.

Annars är hans liv mycket annorlunda mitt. Hans arv på faderns – från Bangladesh – sida stämplade honom som invandrarunge på ett helt annat sätt än det som gällde för blonda och blåögda estniska flyktingbarn årtionden längre tillbaka. Dock var det aldrig den hårt arbetande fadern som var den här familjens problem. Med smärtsam tydlighet vittnade Leo Razzak om hur hans mor levde ett destruktivt liv där sprit och droger och ett vidlyftigt sexliv välte den här familjen – pappan, från en helt annan kultur, höll ändå ihop den här familjen förbluffande länge, och det var naturligtvis en självklar skyddsreaktion från sonens sida, att han vid separationen valde pappan framför mamman.

Leo Razzak berättade, även här utan krusiduller och undanflykter, om det hårda och delvis destruktiva liv han levde i några stockholmsförorter och i skolorna där. För honom blev till slut verksamheten i Anders Carlbergs Fryshuset en räddning och ett nytt liv. Och när det såg som mörkast ut för den här lilla familjen – farsan fick en cancertumör och kunde inte längre jobba, därmed inte heller betala lägenheten de bodde i – kom räddningen genom en fryshuskompis vid namn af Jochnich, som ordnade ett lån till justa villkor.

Och farsan överlevde, kanske för att han fick nytt levnadsmod. Numera driver han, delvis med ekonomiskt stöd av sonen, men de har hittat kreativa lösningar att inte bara klara utan också utöka verksamheten, socialt arbete på bynivå i Bangladesh.

Allting måste inte gå åt helvete, även om det länge ser bottenlöst mörkt ut.