Östersjökryssning 1 juli 2013: Helsinki
8 juli 2013 21:18 | Mat & dryck, Politik, Resor, Ur dagboken | 11 kommentarerVädret är soligt och fint när vi anländer till Helsinki. Från hamnen, där Vision of the Seas har lagt till, går det bussar in till centrum, och de stannar nära ett för mig välkänt landmärke, Svensaka teatern.. Vi är nästan inne på de båda avenyerna, längs vilka en del av våra aktuella mål finns.
Vi besöker Iitalas butik i ett ärende jag inte kan avslöja, eftersom en som är berörd av vad vi handlade där kan tänkas läsa den här texten. Marimekkos affär har flyttat sen jag besökte den sist, men den finns fortfarande vid Esplananden. Birgitta har lovat köpa mig två marimekkoskjortor i födelsedagspresent – dock är butikens XL-sortiment ganska uttunnat, visar det sig- Men jag hittar en långärmad skjorta i en mycket snygg färg, och så väljer jag, för första gången någonsin, en kortärmad sommarskjorta från Marimekko. Hustrun köper också ett nytt Marimekko-nattlinne åt sig själv – hon älskar att sova i masrimekkonattlinnen, och de hon har börjar bli slitna.
Dess förinnan hade vi, ner mot hamnområdet, kollat in Sundmans krog – ett mycket bra ställe – för lunch, men Sundmans har semesterstängt.
Så när det blir lunchdags, går vi i stället till Fazers kafé och köper oss där var sin läcker räksallad. Vid det här laget har jag noterat, att min syn numera är så skraltig, att jag snarast måste orientera mig med hjälp av gamla kunskaper om en för mig välkänd miljö.
Därifrån är det inte lång väg till Stockmans stora varuhus Vi strosade runt lite, och Birgitta köpte en ny hårborste.
Sen avslutade vi med en vilostund i parken mellan norra och södra Esplanaden. Jag påmindes om – och måste nu för er erkänna – att min kondis i mitt nuvarande synsvaga tillstånd har blivit bottenlöst usel.
När vi tidigare under vår rundvandring i Helsinki, som allt mer gör skäl för sitt finska namn, stärkte oss med var sin kopp espresso ute på en trottoarservering, beställde vi vårt kaffe på svenska och fick genast bekräftat det vi aktualiter har tagit del av genom svenska media: servitrisen konstaterade, att hennes svenska var skraltig – men vi fick ändå vårt kaffe.
Det pågår en delvis hätsk debatt om svenskans ställning i finländska skolor.
Jag förstår det här att det är en krympande skara finska medborgare som har svenska som modersmål. Men ”tvångssvenska” i skolan eller inte, så är det naturligtvis en rikedom att behärska andra språk än sitt modersmål. Svenskan utgör ju en bro över till flera andra och större indoeuropeiska språk, och finskan, ett finsk-ugriskt språk med mycket annorlunda grammatik och ordstammar, är för övrigt – tro mig, jag kan en del finska – full av (ibland lätt förvrängda) svenska lånord, förvärvade under den mycket långa gemensamma svensk-finska historien.
11 kommentarer
Beklagar, kommentarsfunktionen är inaktiverad för närvarande.
WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds.
Valid XHTML och CSS. ^Topp^
Det är intressant att du konsekvent använder begreppet ”Helsinki” istället för ”Helsingfors”. Det svenska minoritetsspråket har försvagats kraftigt på senare tid vilket jag tycker är synd, kontakterna mellan Sverige och Finland har trots allt varit relativt positiva, framför allt under 1900-talet. Och det är aldrig någon som talar om ”Praha” istället för Prag till exempel..
Comment by Johan — 2013 07 09 18:01 #
Till Johan: Jag gjorde det helt medvetet här, eftersom avsvenskningen i Finland är så påtaglig – annars pläderar jag för att man ska underhålla kunskaperna i det som ju inte bara är ett minoritetsspråk i landet.
Men du tar faktiskt också upp något vidare där jag har en annan uppfattning. En gång i världen, när jag var ordförande i en mellannorrländsk elevorganisation, motionerade jag om att vi i våra skolor skulle lära oss att använda lokala (inhemska) namn på städer, länder, floder och så vidare. Jag ville således att man i skolorna i Sverige skulle lära eleverna att säga ”Praha” i stället för ”Prag”.
Comment by Enn Kokk — 2013 07 09 18:25 #
I princip så har vi nog samma uppfattning här, det var bara så nytt…
En annan fråga som på sitt sätt rör samma ämne: nationalismen. Har du något bra exempel på en någorlunda kort text från krigsåren som uttrycker socialdemokratisk syn på nationalism? Den bör kunna läsas av skolelever och fungera som diskussionsunderlag.
Comment by Johan — 2013 07 09 20:00 #
Språklagen i Finland reglerar att medborgaren har rätt till att kommunicera med myndigheterna på sitt modersmål inte att vanligt folk ska kunna betjänas på önskat språk i vardagslivet. Vilket nu fått till följd att det finns flera fall där äldre svensktalande, födda uppvuxna och som tjänat det finska samhället i hela sitt liv i praktiken är isolerade på ålderdomshem eller i kontakter gentemot hemtjänst då ingen i personalen kan tala svenska och någon svenskspråkig service inte heller kan avkrävas. Lägg till att många svensktalande helsingforsare är ”hukare”, det vill säga öppet undviker att tala svenska ute på stan vilket inte förekom före ca 1970-1980.
Just Prag/Praha går tillbaka på att Prag förr inte bara var en viktig stad för svenska utrikesaffärer och hade ett väl ansett universitet där många svenskar studerat, utan att Prag är det tyska namnet. Tyska som talades av såväl sudettyskar som av den judiska befolkningen i staden var ingen ringa del av stadsbefolkningen före andra världskriget och de flesta svenskarna som vistades i Prag före 1945 använde tyska som språk vilket de gjorde i likhet med en stor del av stadsbefolkningen. Amelie Posse, ”Den röda grevinnan” som behärskade både tjeckiska och tyska har skildrat ganska väl i sina verk hur mellankrigstidens Tjeckoslovakien såg ut.
Namngivning av städer styrs mycket av hur ofta och hur väl inarbetat stadsnamnen är, få svenskar skulle nog gå med på att skriva och säga ”Köbenhavn”, med eller utan hård initial konsonant, istället för Köpenhamn. Peking/Beijing är väl en annan femma då det är först de senaste årtiondena som en större grupp svenskar kommit i kontakt med landet och haft anledning att använda namnet i större sammanhang.
Comment by Karl M — 2013 07 10 21:10 #
Till Karl M: Och numera är alltså Praha en väsentligt mer tjeckisk stad, vilket också borde få benämningskonsekvenser.
Själv använder jag också, till exempel här på bloggen, dansk stavning av den danska huvudstaden.
När det gäller kinesiska städer, blir det naturligtvis en smula knepigare, eftersom deras namn med vårt alfabet är en transkription, men jag föredrar självfallet den ljudbild – Beijing – kineserna själva föreslår.
Comment by Enn Kokk — 2013 07 10 21:41 #
Angående Helsinki/Helsingfors och ”att vi i våra skolor skulle lära oss att använda lokala (inhemska) namn på städer, länder, floder och så vidare”:
Helsingfors grundades med namnet Helsingfors. De byar som bildade staden var svenskspråkiga och svenskan är fortfarande stark, även om det procentuella mängden svenskspråkiga har minskat drastiskt. Detta har dock skett främst pga inflyttning. Svenska är ett lokalt/inhemskt språk, åtminstone i huvudstadsregionen. Att konsekvent skriva Helsinki är en hyperkorrektion.
Huruvida det är någon poäng att bevara de svenskspråkiga namnen på orter som numera är enspråkigt finska, som till exempel Lappeenranta/Villmanstrand i öst, är en annan fråga. Anser själv att tvåspråkigheten är inte något som borde suddas ut från samhället. Åtminstone inte på grund av någon ytlig politisk korrekthet.
Samma debatt har man ju haft angående de finskspråkiga namnen på det enspråkigt svenska autonoma landskapet Åland/Ahvenanmaa. Lantmäteriverket ville inte publicera de svenskspråkiga namnen i sina officiella kartor, som användes av karttjänster på webben. Landskapet krävde att namnen skulle vara bara på svenska. Nu lär namnen vara på båda språken.
OT: uttalet Bejing/Peking beror ju också på vilken kines man frågar. Det finns inte bara ett ”kinesiska”
Synd att Sundmans hade stängt.
Comment by bob — 2013 07 12 12:23 #
Till Bob: Jag konstaterar ju bara att svenskspråkigheten i Suomi/Finland allt mer minskar. Huruvida det sedan är någon poäng med att bevara svenska ortnamn där svenskspråkigheten bara är ett minne – du anför själv Villmanstrand/Lappenranta som exempel – är nog mest en fråga med sentimentala förtecken.
Åland är ett intressant specialfall, där svemskspråkiheten har lagskydd och där man ju också bevarar den genom att förhindra finsk inflyttning och genom självstyrelse.
Comment by Enn Kokk — 2013 07 12 13:01 #
”Jag konstaterar ju bara att…”
Nja, inte ”bara”. Det är lite mer än bara ”konstatera” när du osynliggör de ca 36 000 svenskspråkiga i Helsingfors, negligerar den starka svenskspråkiga kulturen och struntar i den levande tvåspråkigheten, bara därför att flickan som hämtade dig din espresso inte talade flytande svenska.
”Jag förstår det här att det är en krympande skara finska medborgare som har svenska som modersmål” Du har förstått fel, tyvärr. Antalet svenskspråkiga i Finland har ökat sedan 80-talet.
Visst, om du vill vara solidarisk med ”de lokala”, så får du naturligtvis säga att Prag heter Praha, uttala Köpenhamn som Kobenhavn och prata om Pyi-daung-zu Myan-ma Naing-ngan-daw när du menar Burma. Men var god och kalla Helsingfors Helsingfors i fortsättningen. Staden heter faktiskt så.
P.S. När jag var i Malmö för några år sedan besökte jag Rosengård (vackert ställe, trevliga människor osv.) och hörde inte så mycket svenska där. Nu undrar jag vad du tycker att Rosengård borde döpas om till? Du är visst konsekvent i den här saken?
Comment by bob — 2013 07 13 12:48 #
Till Bob: Jag förstår inte den hårda tonen i dina inlägg. Jag är ganska bekant med Suomi/Finland allt sedan min estniska flyktingfamilj 1944 under åtta månader bodde där, och jag har sedan ganska regelbundet besökt landet allt sedan tidigt 60-tal – under en ganska lång tid var jag också de svenska socialdemokraternas nordiske och baltiske sekreterare och besökte då relativt ofta Helsinki/Helsingfors men också en del fortfarande huvudsakligen helt svenskspråkiga områden i södra Finland. Jag är av samma anledning väl hemmastadd på Åland, som ju är ett specialfall.
Jag är i grunden journalist, och min cafébild ska därför ses som en journalistisk ögonblicksskildring av hur jag gradvis har kommit att uppfatta språksituationen i Helsinki/Helsingfors.
Jag är strkt intresserad av språk och kulturer, även historia, och de ord jag väljer är därför sällan valda av en slump. Man kan tycka illa om utvecklingen, men jag tror att man måste vara både döv och blind för att inte inse att svenskspråkigheten i Suomi/Finland över tid har trängts tillbaka.
Comment by Enn Kokk — 2013 07 13 14:53 #
Min invändning mot att byta namn på alla dessa länder och städer är att det blir opraktiskt och jobbigt utan att man vinner något på det. Dessutom hotas svenskan i förlängningen. Om vi ska tala om Suomi måste vi tala om Great Britain och det låter inte bra på svenska. För min del tycker jag att vi bör värna om vårt språk, det finns väl inte heller något annat land som använder sig av denna princip.
Comment by Johan — 2013 07 13 17:03 #
När svensken Georg presenterar sig i USA har han vid landningen bytt namn till George med amerikanskt uttal. När amerikanen George gör återbesök i Sverige behåller han sitt namn oreflekterat både av amerikaner och svenskar. Förhållningssättet är synnerligen svenskt – om det nu skulle vara så att svenskar finns. Därom råder som bekant delade meningar sedan en tid.
Det sagda är inte jämförbart med Helsinki-Helsingfors, men jordmån finns för ett nytänkande även i det sammanhanget.
Comment by Hans G Eriksson — 2013 07 13 17:31 #