Melodikrysset nr 36 2008

Generellt tyckte ja dagens melodikryss var lätt. Fast på en punkt svek mig mitt minne. Jag kände så väl igen melodin som spelades som illustration till vågrätt 14. Men vad heter den? Eftersom det sökta ordet bara har två bokstäver och börjar på o, måste svaret nästan bli om. Men jag kan alltså inte belägga det. (En läsare hör genast av sig och skriver att det rör sig om ”Börja om från början” – och nu kommer även jag i håg.)

För mig var starten lätt i dag, eftersom jag förr hörde mycket på Manhattan Transfer och också själv har deras insjungning av ”Chanson d’amour” på skiva.

Inte heller nästa dubbelfråga var svår. Vi hörde gitarristen Janne Schaffer spela ”Jag vill ha en egen måne” av Ted Gärdestad (TG).

En kär gammal bekant i dagens melodikryss var Mats Paulson. Honom hade jag en del kontakter med när jag arbetade med min ”Joe Hills sånger” – Mats har nämligen gjort en LP med Joe Hills sånger och brev. Dagens ljudillustration tackar jag särskilt för, eftersom jag befinner mig på en av de orter som nämns i texten:

Fredriks gånglåt

Text och musik: Mats Paulsson

Här kommer Fredrik gångande
i sommarens sköna land,
med vindfläkt i sitt blonda hår
och felan i sin hand.
Och efter kommer spelemän
i gula vadmalsben
med nyckelharpor glödande
i aftonsolens sken.

Välkommen sköna sommarkväll
med dans på daggvåt äng.
Hör nyckelharpan tonar nu med
surr i varje sträng
med låtar ifrån Tierp,
Öregrund och Hallstavik.
Vi ämnar oss till Gräskö
och till sommarnattsmusik.

Och Fredrik håller takten
när vi far på böljan blå
och fast vi lämnat fastland nu
så ska musiken gå.
Nu samlas folk på bryggorna
och när vi kommer fram
så hälsas vi med mat och dryck
av Björn och Eva Damm.

Välkommen sköna sommarkväll…

Eftersom jag inte är idrottsintresserad, borde jag normalt ha haft svårt att klara frågan om den sjungande idrottsmannen. Men ledbokstäverna ledde mig till Ricky – Ricky Bruch har även vi som inte läser sportsidorna hört talas om. Och kontrollgooglingen visade att han mycket riktigt har sjungit in ”Mej fångar ingen brud”.

Jag förföljs av Linda Bengtzing, som jag verkligen inte är någon fan av. Hon var med i förra veckans melodikryss, och i går kväll såg jag henne (förlora) i Diggiloo. Och i dag var hon med igen, nu i par med Markoolio (Marko Lehtosalo), i ”Värsta schlagern”.

Själv föredrar jag nog riktiga gamla schlager, som Jules Sylvains ”Finns det flickor, ja då finns det kyssar”.

Fast visst får man skoja med musikgenrer. Som när M A (Mauro Antero) Numminen sjunger ”La donna è mobile” ur Guiseppe Verdis ”Rigoletto”.

I dag varvade verkligen Eldeman gammalt med nytt. Tjugotalsvalsen ”Ramona”, fortfarande mycket spelad i den ångradio jag växte upp med, följdes av Annie Lennox med ”There Must Be an Angel”.

Alla har vi väl sett filmer med komikerparet Helan och Halvan, Oliver Hardy och Stan Laurel. Färre har väl hört Oliver Hardy sjunga, här ”Lazy Moon”.

Desto fler har säkert lyssnat på Bruce Springsteen och Jerry Lee Lewis, för det mesta dock var för sig. Här hörde vi dem tillsammans i ”Pink Cadillac”.

Sen var det bara dagens barnanknutna fråga kvar. Det norska sagospelet för barn vi hörde ett utdrag ur är Thorbjørn Egners ”Klas Klättermus”, som också finns som bok, även på svenska. I Hackebackeskogen lever somliga på nötter, vilket här skulle skrivas i ental, nöt.

* * *

På jakt efter något svar till det allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Pensionärsliv, i början av september

En stor del av den här veckan har vi varit i Uppsala. Kerstin och Bo behövde extra mycket hjälp med Viggo och Klara.

Lämning och hämtning inte bara på dagis utan också i skolan är ett nytt pussel för oss, så i måndags kväll åkte vi in till stan, trots att den egentliga insatsen skulle ta sin början först på onsdag. Men halv åtta på tisdag morgon infann jag mig hos familjen Kokk-Strömberg för att lära mig väg och tågordning och få dragkrok för cykelkärra monterad på min cykel. Det här är ju i vår egen stadsdel, och på dagis har vi tidigare hämtat och lämnat Viggo och Klara. Skolan, Domarringen, är förstås också välbekant för oss – där har våra egna tre barn gått under låg- och mellanstadiet. Men nu handlar det om att lära sig den mest optimala – det vill säga minst trafikfarliga; Viggo cyklar – vägen mellan dagis och skolan. Och den del av skolan, där Viggo går, är relativt nybyggd.

Jag lär mig allt detta plus andra nödvändiga detaljer: var Viggos klassrum och fritids finns, hur man fäster cykelkärran som Klara åker i på cykeln, vad barnen måste ha med sig, koden till Viggos cykellås.

Mellan lämnings- och hämtningsmomenten råkar jag ut för ett litet äventyr. När jag, alltför sent, tar upp min cykel ur källaren, upptäcker jag, att särskilt framdäcket är tämligen slakt. Av Bo får jag låna en cykelpump, och under morgonens lämning håller slangarna luften hyggligt.

Men på eftermiddagen, när jag ska möta Bo för att öva hämtning, upptäcker jag, att framdäcket åter igen är totalt slakt. I väg till vår lokala cykelhandlare och cykelreparatör och snabbt byte av båda slang och däck fram.

Därifrån hinner jag cykla bara ett par kvarter, när framslangen börjar konstra: tittar fram bredvid däcket, skavs och exploderar sedan med en väldig knall. Så tillbaka till cykelverkstan igen, och innehavaren byter utan extra kostnad snabbt både slang och däck igen.

Med nöd och näppe hinner jag fram till skolan i avtalad tid för mötet med Bo.

Nästa morgon och eftermiddag ska jag klara lämningen respektive hämtningen själv. Det är inledningsvis inga problem med ungarna – morfar har en bra relation till barnbarnen. Men när vi kommer till dagis och går in på gården, börjar Klara, tre, snyfta. Och när morfar ska gå, klamrar hon sig fast runt hans hals och gråter förtvivlat.

Fast det egentliga problemet är nog inte att morfar ska gå utan att nu ska morfar följa med Viggo, snart sex, till skolan. ”Jag vill också gå till Viggos skola”, snyftar Klara.

Så här har hon hållit på nu inte bara med morfar utan också med sin mamma och pappa: Längtan efter storebror, som har varit en extra trygghet för henne på dagis, lekkamrat, beskyddare när det har behövts, blir henne övermäktig. Vaför kan inte också hon få gå i Viggos skola?

Morfar lovar henne att på eftermiddagen hämta henne först och att hon sen ska få följa med och hämta Viggo. Lite hjälper det, men gråten vill inte riktigt upphöra. Dagispersonalen tar över (och de försäkrar, att när jag eller mamma eller pappa och förstås Viggo har försvunnit ur synhåll, blir Klara snart glad igen.)

Så på eftermiddagen går jag till dagis en timme tidigare och hämtar en glädjestrålande Klara. Vi åker först hem med cykeln och kärran, och jag tar sen i stället barnvagnen för promenaden bort till Viggos skola. Men Klara vill inte åka i den. Hon springer steget före hela vägen genom parken och de båda gångtunnlarna under motorvägen, pekar och säger, helt korrekt hela tiden: – Där ska vi gå! Hon vill visa morfar att hon minsann hittar till Viggos skola.

Mötet där, ute på gården, mellan bror och syster är faktiskt hjärtknipande. De kramar varann. Och store Viggo visar genast lillasyster allt det roliga som finns på gården. Han gungar gungbräda med Klara, tar med henne upp i den lilla dungen i backen för att visa henne kojan.

Hemma bjuder morfar först på mellanmål, senare middag. Han överraskar barnen med en ny rätt, som båda visar sig tycka om, rårakor (nästan pannkakor!) med stekt fläsk och lingonsylt. Klara äter begärligt av alltihop. Viggo tar om av rårakorna och det stekta fläsket, men lingonsylt till vill han inte ha.

Vid matbordet brister Klara ut i en hyllning till morfar, som hon tycker är jättebra.

Vid läggdags – efter Bolibompa – plockar hon själv fram böcker som morfar ska läsa och klär också av sig.

Men sedan, när morfar talar i telefon med Bo, händer något. Plötsligt ska morfar inte läsa godnattsaga längre – det ska mamma göra. Naken störtar Klara i väg till mammas säng och kryper ner under hennes täcke: Gå bort, morfar! säger hon. Morfar försöker förklara att mamma inte kommer hem förrän till natten – det är sant – men det vill Klara inte höra, utan hon börjar gråta, till slut så häftigt att hon kräks en smula. Morfar får ta henne till badrummet och göra rent henne.

Under tiden försöker han lugna och trösta henne, men gråten upphör först när Klara själv har kommit på en lysande idé: Viggo ska lägga henne.

Och hennes genomsnälle storebror ställer förstås upp. Morfar får nu sätta på Klara nattlinne och nattblöja, och Viggo, som faktiskt kan läsa så pass att han kan staka sig fram i Klaras bilderböcker, sitter bredvid Klara i hennes säng och läser för henne, medan hon dricker upp vällingen som morfar har gett henne.

Efter en stund tas rent av morfar till nåder, och han får komma in och läsa några böcker han med. Fast Viggo ska förstås vara kvar.

Nu är Klara ordentligt trött, och vi löser mammaproblemet med att hon får lägga sig i mammas säng. Där somnar hon efter en mycket kort stund. Och medan hon slumrar in, är morfar inne hos Viggo i hans rum och läser godnattsaga för honom. Morfar blir kvar hos Viggo i hans säng ända tills han somnar.

Men dess förinnan har morfar hunnit berömma Viggo för att han är en så duktig och snäll pojke.

Bo är borta över natten, och Kerstin kommer hem så sent, att det inte kan komma på fråga att åka vidare till Öregrund, trots att morfars barnpassning är över för den här gången.

Nästa förmiddag tar han bussen ut till sommarhuset. Ensam, för nu är det mormors tur att lämna och hämta barnbarnen.

Inte kommer hon ut till Öregrund under fredagen heller, för hon har lovat passa barnbarnen under en stor del av lördagen också – Kerstin är borta, och Bo går kurs i bibelhebreiska.

Morfar vet att mormor planerar en lördagsutflykt med barnbarnen.

Hoppas vädret blir fint.

* * *

Här i kustbandet är det mycket ostadigt.

När jag hämtade morgontidningarna, var det alldeles vått på gången; det hade regnat.

Sen, på förmiddagen, var det soligt väder.

Men medan jag var inne på Konsum och handlade, kom det åter igen ett regn, som fick mig att skjuta upp gräsklippningen till sena eftermiddagen.

När jag tog ut gräsklipparen, var det molningt men ändå soligt, och gräsmattan hade torkat hyggligt. Fast jag hade nätt och jämnt hunnit runt friggeboden, förrän jag kände de första regndropparna komma. När jag hade hunnit klippa halva stora gräsmattan nere i trädgården, blev regnet så stritt, att jag fick lov att skyndsamt ställa in gräsklipparen i friggeboden. Och innan jag hade hunnit in i huset – tomten är stor – hade jag hunnit bli rejält blöt.

Hoppas vädret tillåter fortsatt gräsklippning i morgon efter Melodikrysset.

I morgon kväll kommer Birgitta hit till mig, och då vill jag att det ska vara fint.

Barnbok från Senegal

Sverige har många mycket fina barn- och ungdomsboksförfattare. Genom översättningar får vi också del av mycket av det bästa i de här genrerna från norra och västra Europa samt USA och Canada.

Tråkigt nog är inflödet av böcker från andra kulturer ganska blygsamt, även om nu bokförlaget Trasten (en avläggare till Tranan) försöker råda bot på försummelserna.

2006 gav Trasten ut den senegalesiske barnboksförfattaren Christian Epanyas egenillustrerade bilderbok ”Papa Diops taxi” (översättning Anna Gustafsson Chen). När den nu (2008) återutges av En bok för alla, får man hoppas att den når många nya barn, bland annat i förskolorna. För det är den värd!

För det första är det en bok, som sprakar av färgrika och detaljrika bilder i stort format. Den kan säkert ge upphov till samtal om miljöer, kläder och levnadssätt, men framför allt är den vacker. Det kan också vara lärorikt att se ett myller av människor, som alla har mörk hudfärg – men jag tror för egen del inte, att svenska barn i förskoleåldern har hunnit bli fördomsfulla.

För det andra knyter själva historien, den om Papa Diops taxi, som är en ganska rymlig minibuss, an till saker som är välkända också för pursvenska barn. Även om det som händer i och kring taxin/minibussen också innehåller element som de unga läsarna (eller snarare åhörarna) inte själva har stött på.

Utan tvekan är det här en värdefull introduktion på den svenska barnboksmarknaden.

Inte lätt att vara störst heller

Ett vanligt tema i böcker för barn är att det inte alltid är så lätt att vara minst i en syskonskara. Ett annat är att det inte heller alltid är så lätt att vara störst.

Ann Forslinds bilderbok ”Lilla stora syster” (i original på Alfabeta, 1996, nyutgåva på En bok för alla, 2008) är på det senare temat.

Bokens jag, en flicka, minns hur det var, när det var bara mamma, pappa och hon. Men så börjar mammas mage bli större och större, och så en dag får hon som nu plötsligt är storasyster följa med pappa till BB och se sin nyfödde lillebror: ”Det var en ful liten sak. Alldeles röd och skrynklig. Skrek så att jag fick ont i öronen gjorde han. När han inte sov.”

Och sen kom alla prövningarna: ”Pappa var på jobbet.” ”Mamma hade aldrig tid med mig längre.”

Till slut kommer storasyster på lösningen. Lillebror ligger ute i vagnen och sover. Storasyster går in till mamma och säger:

– Jag har dödat honom. Han ligger i vagnen och är DÖD. DÖÖÖÖÖD!

Men mamma springer inte ens ut och kollar. I stället tar hon storasyster i famnen och kramar henne. Mamma förstår hur det är fatt.

Och storasyster upplever faktiskt en förändring: mamma tar sig tid att läsa bok för henne, och pappa går med till gungparken.

Så småningom blir till och med lillebror roligare. Storasyster kan göra saker som får lillebror att skratta och klappa i händerna. Och lite stolt är hon nog, när hon kan tolka hans ”bubbla” till ”bulle”. Fast arg också, när han stökar till i hennes rum. Då kan det till och med hända att hon slår honom – och att han biter tillbaka.

Men snälla eller dumma – på något sätt blir de alltid sams igen. Och så är de ett oupplösligt litet par, som för det mesta håller varann i handen.

Barn leker gärna bullriga lekar

Barn kan förvisso leka tysta fantasilekar, men som de flesta föräldrar vet, låter det ofta ganska mycket om barnen när de leker. Ibland är det leksakerna som låter. Dessutom stimmar och stojar barnen själva.

Prinsen av Brabant är inget undantag. Prinsen i fråga, huvudperson i holländaren Dick Brunas bilderbok ”Prinsen av Brabant” (översättning John Lundin, i original 1962, Ordalaget, 1967, En bok för alla, 2008), gillar att bygga torn av byggklossar, som han sen knuffar omkull. Han brummar också omkring i sin bil.

– Låt bli det där! ropar då hans tant och hennes syster Ättiksgrin.

Prinsen bor i ett fint slott, men han har ingen att leka med där. Så i ett hus längs vägen hittar han Emma, som vill leka likadana lekar och gärna med honom.

De vaktande tanterna försöker hejda den här vänskapen – Emma är ju ingen prinsessa.

Men det problemet löser prinsen av Brabant genom att helt enkelt ta av sig sin krona!

En sympatisk verssaga med tydliga bilder, lämplig för de yngre sagolyssnarna.

Två sånger på begäran: Röda små smultron och Ittma Hohah

Mina läsare är väl medvetna om mitt musikintresse. Då och då får jag därför frågor om sångtexter. Och för all del – eftersom vi har cirka åtta hyllmeter sångböcker och musiklitteratur, borde jag ju kunna klara en hel del.

Problemet under sommarhalvåret är att de här böckerna finns i lägenheten i Uppsala, medan jag själv finns i Öregrund. Men nu när jag är på tillfällig utflykt till stan – jag lämnar och hämtar barnbarn på dagis respektive i skolan – passar jag på att besvara ett par frågor, som jag kommer i håg.

Signaturen Norskan ville för någon vecka sedan ha hjälp med hela texten till ”Röda små smultron”. Jag letade länge i ett antal troliga sångsamlingar utan att hitta den men har kanske bara missat den på grund av fel titel. Också i vår familj, ett arv från min hustru och hennes mor Anna Brita, sjungs den här sången alltid på födelsedagarna och benämns då efter sin första rad som ”Röda små smultron”.

Men egentligen heter den i själva verket ”Mors namnsdag”. Jag hittade den till slut i ”Visor och sånger tonsatta av Alice Tegnér” (Lantbrukssällskapets Tidskriftsaktiebolag, 1938). Dit leddes jag av att jag visste att musiken var skriven av Alice Tegnér, och som tur var saknade den här boken register, så jag var tvungen att bläddra mig fram och leta sida för sida.

Boken är en gåva julen 1939 från Birgittas moster Rut (Axelsson).

Texten, av Paul Nilsson, är alltså skriven för att användas på mors namnsdag. Men i familjen Dahl – liksom i tusentals andra svenska familjer – har den snarare kommit att användas som födelsedagsvisa. De uppvaktande tågar in med blommor och presenter och förtäring och sjunger då:

”…för i dag är det NNs födelsedag”.

Men här är ursprungstexten:

Mors namnsdag (Röda små smultron)

Text: Paul Nilsson
Musik: Alice Tegnér

Röda små smultron, blommor och grönt,
blommor och grönt, blommor och grönt
läggas kring bordet sirligt och skönt.
Nu är det mammas namnsdag!

Hemligt vi bakat kaka och krans,
kaka och krans, kaka och krans
långt innan solen tänder sin glans.
Nu är det mammas namnsdag!

Mamma därinne ingenting hör,
ingenting hör, ingenting hör.
Ingen i världen vet vad vi gör.
Nu är det mammas namnsdag!

Ser ni hur dörren snart springer opp,
snart springer opp, nu springer opp!
”Välkomna hit” till kaffe med dopp.
Nu är det mammas namnsdag!

* * *

Signaturen Johan efterlyste nyligen texten till Povel Ramels sång om Ittma Hohah, den indiske självplågaren.

Det är enklare att effektuera, eftersom Povel till stor del har publicerat sina texter, den här i ”Lingonben” (Författarförlaget, 1978, Litteraturfrämjandet, 1987):

Ittma Hohah

Text och musik: Povel Ramel, 1947

Vart min magra kropp än fraktas
så behöver den ej aktas,
alla törnarna i livet tål jag bra.

Ibland alla dom jag känner
stygga grannar och ovänner
finns det ingen som kan plåga mig som jag.

För jag är Ittma Hohah Om butn Baba, självplågaren,
och jag har kommit ända hit från Chitn Potn Bah
strax bortom Potn Chitn Buh i Indien.

Det skulle ta flera dar att nämna allt jag tål
Om Bullan Bah
Var lördag brukar jag själv mig bränna uppå bål
Om Bullan Bah
Jag äter glas och jag älskar soppa gjord på spik
Om Bullan Bah
i frukostfrallan jag brukar proppa arsenik
Om Bullan Bah

För jag är Ittma Hohah Om butn Baba, självplågaren
och jag trivs bätte här än uti Chin Potn Bah
strax bortom Potn Chitn Buh i Indien.

Jag tänkt att visa en två tre sobra älsklingstricks
Om Bullan Bah
men just nu har jag förkylt min cobra, han som sticks
Om Bullan Bah
Min eldslukarkonst har jag länge tränat, den är fin
Om Bullan Bah
men nu är halsen förstörd av renat brännevin
Om Bullan Bah

Så ni får inte se nåt under idag, för jag mår inte bra
men tvivlar ni så kan ni dra, åt Chitn Potn Bah
strax bortom Potn Chitn Buh i Indien.

En afton med Cornelis Vreeswijk, Ann-Louise Hansson och Fred Åkerström

”Visor och ’oförskämdheter’ – en afton med Cornelis Vreeswijk, Ann-Louise Hansson och Fred Åkerström” (Metronome, 1965) köpte jag som LP. Som i så många andra fall har jag sen köpt den också som CD (Metronome/Rhino 5051442-0130-2-3, 2007). På köpet har jag då fått ett tilläggsspår, en av Cornelis Vreeswijks mest spelade låtar, ”Hönan Agda”.

I övrigt utgörs materialet av liveinspelningar gjorda i december 1964; turnén med de här tre artisterna (plus Nils Hellmark på gitarr) hade då gått över hela Sverige och blivit en stor succé.

Med all rätt. Musikaliskt är det här en fin blandning, och att Ann-Louise Hansson fick framträda tillsammans med de två mer grovhuggna trubadurerna visar sig vara ett smart drag. Hennes röst kommer till sin rätt både i solonummer som ”Man borde inte sova” av Jeremias i Tröstlösa och i nummer där hon sjunger tillsammans med Cornelis och Fred: Bellmans ”Nå skruva fiolen”, Evert Taubes ”Vidalita” och Albert Engströms ”Rallarvisa” till en traditionell melodi. Att hon sjunger tillsammans med Cornelis och Fred i Cornelis’ ”I natt jag drömde” med musik och originaltext av Ed McCurdy och duett med Cornelis i hans ”Visan om bomben” är inte så udda som man skulle kunna tro för denna schlagersångerska. Hon har också sjungit på socialdemokratisk valturné.

Mycket på den här skivan förebådar bärande element i både Cornelis’ och Freds solokarriärer; den redan nämnde Bellman fick båda att göra fantastiska saker. Fred, här med ”Fröken Saga” och ”De store eventyre”, kom ju att ägna sig mycket åt både Stig Dagerman och åt Ruben Nilsson.

Av Cornelis finns här, utöver den redan nämnda ”I natt jag drömde”, flera av de låtar som slog och slog stort: ”Brev från kolonin” (med musik av Ponchielli) och ”Mördar-Anders”.

Utöver de här slagnumren vill jag gärna också nämna Freds insjungning av Birger Sjöbergs ”I Spaniens månsken” och Cornelis’ av Helmer Grundströms ”Milan”.