Kvällar med Jan Hammarlund

25 oktober 2007 16:04 | Musik, Politik | Kommentering avstängd

Om ni känner för en spanskspråkig sångkväll:

Jan Hammarlund sjunger

lördag 27 oktober kl 20
EL GALLO COLORADO,
CHILENSK PEÑA,
Pontonjärsgatan 36 B
vid Fridhemsplan.

Entré: 40 kronor.

Övriga medverkande artister:
Mrilis Olmedo
Generaciones
Carlos Unía med Guido y René
Jorge Vasquez

Jan sjunger senast klockan 21 30.

* * *

VISOR MOT KÄRNVAPEN
hos SEYHMUS, Varvsgatan 29 (vid Hornstull, T-baneuppgång Högalid)
Onsdag 31 oktober klockan 19.00
JAN HAMMARLUND
ELIN LYTH
NIKLAS ANDERSSON
ERICA FALK
,
de tre senare framstående ex-elever från Visskolan i Kungälv.

Maja Backlund från OFOG är också där för att berätta lite om deras antikärnvapenaktioner.

Entré 60 kronor. Arr.: Visvarvet – post@janhammarlund.se

”Seyhmus har inga spritorgier men öl och cider – och ett och annat gott att tugga på – det är nämligen stans bästa vegetariska restaurang det handlar om!”, skriver Jan.

Torgny Lindgren: Norrlands Akvavit

24 oktober 2007 15:09 | Musik, Prosa & lyrik | Kommentering avstängd

Torgny Lindgren är, för sin roman “Norrlands Akvavit” (Norstedts, 2007), en av dem som har nominerats till årets August-pris – men det har han ju fått tidigare, två gånger till och med om jag inte minns fel. Oavsett hur det går just den här gången, är han en av våra stora nutida romanförfattare, och ”Norrlands Akvavit” är en mycket läsvärd roman.

Torgny Lindgren är ett av flera exempel på att Västerbottens inland har fostrat några av det sena 1900-talets och det tidiga 2000-talets bästa berättare. I sin nya bok nämner Lindgren till och med en av de övriga, Per Olov Enquist, vid namn. Kanske är det, som gamle Gideon säger i Lindgrens roman: ”Vi är alla av en särskild sort här i trakten.” På ett annat ställe i boken nämns hela släkter, bland annat Lindgrenarna, för sin musikalitet och och sin dragning åt det konstnärliga. Med glimten i ögat noterar författaren närmast i förbigående: ”En utflyttad gammal författare hade återvänt för att sitta i Alexander Bomans uthus och en aning sorgset skriva sin sista bok från en hembygd som han ofta beskyllts för att själv ha uppfunnit.”

”Norrlands Akvavit” handlar om Olof Helmersson, som på femtitalet var framgångsrik väckelsepredikant i det inre av Västerbotten men som sen förlorade tron. I bokens handling återvänder han till de bygder vars invånare han fordom frälste, nu för att avdöpa dem, vilket visar sig vara onödigt: är inte församlingmedlemmarna döda, så är de och deras efterkommande redan avkristnade. Bönhuset är omdöpt till Bygdens hus, och där får, enligt avtal med bidragsgivaren Glesbygdsverket, Gud inte längre omnämnas.

När den näst sista kvarvarande församlingsmedlemmen ligger på sitt yttersta och ber pastorn ge henne sista nattvarden, faller han till föga men åstadkommer en rent märkvärdig rit: till den egenbakta oblaten serverar han, i brist på vin, ett rejält glas Gammal Norrlands Akvavit. Till detta spelar han på dragspel andliga och världsliga sånger i en salig röra: O salighet, o gåtfullhet. Löftena kunna ej svika. Vildanden. Jerusalem, Jerusalem du arma. Jag var ung en gång för längesen. Blott en dag. Nidälven stilla och vacker du är. Bort längtande vekhet. Tänk när släkt och vänner alla mötas där. Mor lilla mor, vem är väl som du. Min frälsare sitter vid min sida. Jag är främling, jag är en pilgrim. Någonstans bland skuggorna står Jesus. Kom i min famn och låt oss dansa nu en vals.

Jag är osäker på vad katoliken Torgny Lindgren vill ha sagt med just detta – kanske är det, att man må låta var och en bli salig på sin fason.

Även en sån som jag, ateist sen ungdomsåren, blir hur som helst varm om hjärtat under läsningen av den här märkliga historien.

Pressgrodor

24 oktober 2007 9:56 | Citat | Kommentering avstängd

Hittat i Journalisten nummer 28 2007:

”Västertorg i Enköping är ett av få bevarade stadsdelstorg i Uppsala.”

Upsala Nya Tidning

”En ensam maskerad man gick in på banken och hotade personalen med ett polisliknande föremål.”

Jönköpings-Posten

”Enligt polisen färdades en ensam man i bilen som fick skador i huvudet och fick föras med ambulans tll sjukhus.”

Norrköpings Tidningar

”Det går visst att bli nykter i Ånge.”

Dagbladet.nu

Rapport från Italien 28 september-12 oktober 2007

23 oktober 2007 15:00 | Konst & museum, Musik, Prosa & lyrik, Resor, Trädgård, Ur dagboken | 14 kommentarer

Under våra yrkesverksamma liv reste vi ständigt, dock sällan tillsammans. När vi efter mer än 20 års sammanlevnad äntligen gifte oss, föranledde detta en notis i Aftonbladets skvallerspalt, med tillägget att vi dagen därpå hade åkt på bröllopsresa, Enn till Finland och Birgitta till Afrika.

Som pensionärer har vi börjat göra som många andra: resa tillsammans till intressanta och/eller varmare platser på jordklotet.

Årets resa var planerad att förlänga sommaren en smula och gick därför till Sorrento i Italien. Två helt oförutsedda saker – min ganska svåra ischias och så min bror Mattis plötsliga frånfälle – fick oss att vacka in i det sista: skulle vi genomföra resan eller ställa in den? Till slut beslöt vi oss ändå för att genomföra planerna – jag hann klara det mesta av begravningsplaneringen innan vi skulle ge oss i väg, och så sa vi oss, att vi väl fick anpassa programmet efter min gångkondition.

Den senare var det ofta inte mycket bevänt med, så det blev många dagar vid poolen. Ibland gjorde Birgitta egna utflykter, medan jag låg kvar där eller, vid utflykter där jag var med, satt kvar på en bänk och vilade de värkande benen. Ibland, som på Bar Italia på Corso Italia, Fauno Bar på Piazza Tasso eller Da Alberto (svindyr turistfälla!) på Capri, förenade jag benvilan med en kopp espresso tillsammans med Birgitta. En intressant sak att notera var att ischiasen inte hämmade min förmåga att simma. Jag simmade därför några gånger om dan flera poollängder, och så tog jag i samband med båtutflykter till Capri respekitive Ischia simturer i Medelhavet.

I solstolen vid poolen läste vi mängder av medhavda böcker; jag återkommer så småningom till de här böckerna.

Tankarna fladdrade dagligen i väg till min alltför tidigt döde bror, också genom litterära och musikaliska upplevelser i Sorrento. Bland de böcker jag och Birgitta läste fanns Torgny Lindgrens roman ”Norrlands akvavit” (Norstedts, 2007), den om predikanten Olof Helmersson, som på femtitalet var framgångsrik väckelsepredikant i det inre av Västerbotten men som sen förlorade tron. I bokens handling återvänder han till de bygder vars invånare han fordom frälste, nu för att avdöpa dem, vilket visar sig vara onödigt: är inte församlingmedlemmarna döda, så är redan de eller deras efterkommande avkristnade. När den näst sista kvarvarande församlingsmedlemmen ligger på sitt yttersta och ber pastorn ge henne sista nattvarden, faller han till föga men åstadkommer en rent märkvärdig rit: till den egenbakta oblaten serverar han, i brist på vin, ett rejält glas Gammal Norrlands Akvavit. Till detta spelar han på dragspel andliga och världsliga sånger i en salig röra: O salighet, o gåtfullhet. Löftena kunna ej svika. Vildanden. Jerusalem, Jerusalem du arma. Jag var ung en gång för längesen. Blott en dag. Nidälven stilla och vacker du är. Bort längtande vekhet. Tänk när släkt och vänner alla mötas där. Mor lilla mor, vem är väl som du. Min frälsare sitter vid min sida. Jag är främling, jag är en pilgrim. Någonstans bland skuggorna står Jesus. Kom i min famn och låt oss dansa nu en vals.

Brorsan Matti var inte religiös, men den här saliga röran skulle han ha gillat, tänker jag hunnen hit i boken: Han gick gärna på adventskonserterna i Uppsala domkyrka och gillade den religiöse (rysk-ortodoxe) estniske kompositören Arvo Pärt. Men hans skivsamling rymde också blues och folkmusik och ännu mer lättfärdiga genrer.

Och apropå musik: söndagen den 7 oktober var vi på mandolinkonsert med Accademia Mandolinistica Napoletana. Konserten skulle ha hållits i klostret i Sorrento men flyttades på grund av hot om regn till ett närbeläget turistcentrum. Konserten, med två mandoliner, en mandola, en mandoloncell, en gitarr och en kontrabas, var mycket fin, italiensk i klangfärg och musikval. Ska jag nämna något speciellt, får det bli Giacchino RossinisLa Danza” samt Carlo MuniersTrio in la maggiore (dur) per mandolino”, särskilt då dess adagio cantabile-parti.

Men när jag sitter där och lyssnar, går mina tankar åter till Matti, som i mycket unga år lärde sig att spela på vår pappas mandolin. Och så får den här ganska känslosamma konserten ett extra stänk av tårögt vemod.

Under våra par veckor i Sorrento pågår en fin konsertserie i klostret i Sorrento, och vi var på inte mindre än tre av konserterna.

Den första av de här konserterna ägde rum redan vår andra dag i Sorrento, lördagen den 29 september. Den höll till att börja med att ända i att vi inte ville besöka något mer av de här evenemangen: Jazzensemblen S Pietro a Majella – ett storband på 14 man – skulle spela, men när vi anlände, i god tid för att få bra platser, visade det sig, att orkestern inte hade hunnit repetera – och dessutom höll på med det så länge, att starten försinkades med bort emot en timme. Det tog hårt på mina ömmande ben att stå utanför och vänta. Sen hade programmet knappt hunnit starta, förrän man måste göra ett avbrott för regn – både orkestern och publiken satt utomhus på en kringbyggd klostergård. Ändå var det, när programmet till slut kunde genomföras, kul att sitta och lyssna. Musiken var ganska traditionell och städad storbandsjazz, men det var intressant att notera, att den ibland innehöll klanger, som man känner igen från italiensk schlagermusik. Det italienska slog ännu mer igenom i några extranummer, särskilt ett där saxofonisten kom loss i ett vilt och ohämmat solo.

Nu var inte vädret värre än att vi före jazzkonserten kunde sitta ute i den ljumma kvällen och äta fisk och skaldjur på trottoarserveringen till Holiday Pub Inn (namnet är banalare än den mat man serverar).

På grund av risk för regn flyttades också den tredje av konserterna vi ville gå på till en sal på turistcentret, Sale Lanto di Leva i Auditorium. Den ägde rum söndagen den 30 september, och vi fick reda på flytten på väg mot klostret: Ett svenskt par, som förstås kände igen Birgitta, hejdade oss och fick oss att vända. Programmet var jättefint: Orchestra da Camera della Campania under ledning av Luigi Piovano, som också var solist på violoncell, spelade musik av Nicola Antonio Porpora, Antonio Vivaldi, Leonardo Leo och Ottorino Respighi. Till det vi fick avnjuta hörde ”L’Estate”, det vill säga ”Sommaren” ur Vivaldis ”De fyra årstiderna”.

Också under den middag vi hade ätit utomhus före konserten, på restaurang L’Abate, förekom levande musik: en trubadur med gitarr sjöng sådant som turister kan förväntas älska att höra: ”Volare”, ”Bona sera” och ”O Sole Mio”. Inte var han särskilt bra, men jag kan inte hjälpa att jag tyckte, att det förhöjde känslan av att vara på semester i Italien. Detta särskilt som saltimboccan och chiantin (Leonardo 2004) var goda.

Också vårt hotell bjöd på musik. En kväll i trädgården sitter vi med var sin konjak och lyssnar på ett par, en man och en kvinna, som iklädda dräkter och masker från Commedia dell’arte-traditionen går och sjunger italienska sånger för gästerna, bord för bord. Det är mörkt, skönt och mycket trevligt att sitta där och lyssna; de är faktiskt bra. Och en kväll, då vi för omväxlings skull äter middag i hotellets restaurang på översta våningen, exekverar ett annat par – Anna Davide, sång, och Carmine Iaccarino, sång och keyboard – italienska schlager och internationella standards: ”Bona Sera”, ”Volare”, ”Too Young” och så gamla Sven Arefeldt-numret ”Å bongo-bongo-bongo, jag far aldrig ifrån Kongo”. Jag faller till föga och köper med hem en CD med dem, ”Una Sera a Sorrento”. Jag har inte hunnit lyssna på den än men ser, att den bland annat innehåller ”Quando, quando”.

Det hotell vi hade valt var Mediterraneo (uttalas med tonvikt på det sista a-et), beläget i förstaden (med samma gamla karaktär som Sorrento) Sant’ Agnello. Vi blev till att börja med lite besvikna, eftersom vi första natten tvingades bo i hotellets annex på klippan mot havet, Hotel Villa Garden. Det var i och för sig snyggt och modernt, även om spolknappen på WCn fungerade bara ungefär var tionde gång, men vi ville inrätta oss där vi egentligen ville bo. Som kompensation bjöds vi dock på middag (maten) i Mediterraneos restaurnag första kvällen och sen, när vi nästa dag hade flyttat in i vårt fina rum med balkongutsikt över Neapelbukten och Vesuvius, också en flaska champagne och ett stort fat med fräsch frukt. Det råkade sig så, att vi, medan vi i nattmörkret avnjöt detta på balkongen, också fick se ett mycket långt och färgsprakande fyrverkeri.

Personalen på hotellet var mycket hjälpsam och trevlig, och vi trivdes inte bara med rummet utan också med hela miljön. Mediterraneo har en mycket stor innergård, skyddad av murar samt palmer och andra höga träd. Där finns en jättepool med svalt vatten som glittrar mot mosaik i olika blå nyanser, också en barnpool en bit bort – men den användes inte av alla de pensionärer och några i yrkesverksam ålder (förmodligen från affärslivet eller verksamma i fria yrken) som så här års, vid säsongavslutningen, helt dominerade bland hotellgästerna, av språket att döma mest engelsmän och amerikaner men också en del tyskar och fransmän, ja även italienare. Många av de här gästerna gjorde som vi: låg i solstolar och läste, tog sig ett dopp då och då. I vårt fall bättrades solbrännan från sommaren i Öregrund kraftigt på.

Trots regnhoten mot ett par av konserterna (det kom aningen regn bara under den allra första) hade vi mycket fint väder, sol och behaglig svensk sommarvärme. Mitt under vår tvåveckorsvistelse kom det dock en kväll ett fullständigt furiöst åskväder: regnet strömmad ner (även genom en läcka i taket i matsalen), den svarta himlen lystes upp som om Vesuvius hade fått ett nytt utbrott och strömmen gick ett par gånger. (Det fanns reservaggregat.) Under den andra veckan kunde man förnimma aningen av höst i luften, dock italiensk sådan. Det gick att fortsätta att ligga vid poolen, men luften var inte riktigt lika varm. Vackra att titta på var ett par väldiga träd, som blommade i rosa respektive vitt. Dess värre hittade vi ingen i personalen, som kunde förklara för oss, vad det här var för träd.

Luncherna intog vi, de dagar vi låg vid poolen, i uteserveringen i hotellets trädgård: där serverades enkla men goda rätter (naturligtvis pasta och pizza, till exempel god pizza Margherita, men också annat), och till dem drack vi genomgående mycket gott och väl kylt lokalt öl, Nostra Azurro (Blått band). Borden skuggades av citron- och lagerträd.

Lika regelmässigt avslutade vi de här luncherna med var sin kopp dubbel espresso, som man kunde beställa från baren vid poolen till sin solstol.

Tre av de här pooldagarna var jag under någon timme uppe på rummet och fick massage av en genom receptionen beställd massör. Han knådade rygg, slutmuskler och tår men främst lår och vader så effektivt, att jag på kvällen och dan efter hade ännu svårare att gå. Ett problem i sammanhanget var, att hans engelska var ganska begränsad; det gick bara att utväxla enkla fraser, och jag skrev till att börja med, med hjälp av ett medfört italienskt lexikon, upp på en lapp att jag hade diagnosticerad ischias samt namnen på de kroppsdelar där jag hade ont.

Det hände för övrigt påfallande ofta, att personal i affärer och på restauranger i det alltså turisttäta Sorrento inte klarade att kommunicera på engelska. Men det här gällde förstås inte nyckelpersonerna på vårt stora hotell.

Jag har redan nämnt något om mat och restauranger. De dagar då vi inte låg vid poolen åt vi givetvis lunch på ställen där vi befann oss, allt ifrån var sin pizza napoletana på La Terrazza på randen till havet alldeles intill vårt hotell till Ristorante la Pergola Buca di Bacco (schnitzel milanese) på stranden i Positano och Due Pine på Anacapri.

Middagarna intogs på olika restauranger, gärna en ny varje dag. Vi åt grillat lamm på Il Capanno, flundra på Ristorante Zi ‘Ntonio Mare i hamnen och kalvkotlett med kronärtskocka på Da Gigino, en krog som Birgitta hittade och som jag gärna skulle återvända till. Mitt eget fynd (med hjälp av ett tips från receptionen) var restaurang Moonlight, där vi, vid vårt första besök av två, startade med parmaskinka med mozarella och sen fortsatte med friterade scampi. Till det drack vi ett gott lokalt vitt vin, Creco di Tuto. Över huvud taget bad vi ständigt om tips på bra lokala viner; Campania är ju ett fint vindistrikt, så vi blev mer än nöjda.

Den 70-årsmiddag jag hade lovat bjuda Birgitta på men som frös inne på grund av Mattis död intog vi nu i stället på Birgitta-dagen, söndagen den 7 oktober. Jag hade valt ut Ristorante S. Antonio inne i Sorrento och bjöd till att börja med på en Martini (som naturligtvis var föga dry, trots att jag hade bett om just det). Sen åt vi grönpepparbiff och drack till det rött vin, Fidelis 2003. Sedan fick det tills vidare räcka med det, eftersom vi skulle gå på mandolinkonsert efteråt. Cognac blev det senare på kvällen.

Mina ischiasproblem gjorde, att vi skippade ett antal utflykter, som skulle ha fordrat mer av benrörlighet än den jag hade. Alltså åkte vi aldrig in till Neapel, inte heller till Vesuvius – men vi åkte i bil genom Neapel både på vägen till och vägen från Sorrento och passerade då också Vesuvius och Herculaneum vid båda tillfällena. Dessutom inställdes en av oss bokad båttur längs Amalfi-kusten två gånger – det var som sagt slutet av säsongen, och tydligen var det för få anmälda.

Men tre fina utflykter genomförde vi.

Den första av dem gjorde vi med turistbuss, Circumvesuviana Fermata, från Sorrento till Positano. Positano är en underbar stad, dock kuperad och försedd med många och långa trappor samt brant stigande gränder. Värken i mina ben gjorde, att jag satte mig ner på en bänk vid torget utanför katedralen och väntade på Birgitta, som gjorde en egen rundtur, innan vi åt lunch tillsammans. På återvägen delade vi åter på oss – jag tog mig i min egen takt till den mötesplats vi hade bestämt.

Utflykten till Capri var lättare att genomföra, eftersom den företogs med båt. Båten tog en rundel runt ön, och vi fick se fantastiska klippformationer och olika grottor som mynnade ut i havet. Vi stannade till vid och fick i mindre båt en tur in i Blå grottan, Grotta Azurra. Man ska där inte ha fallenhet för klaustrofobi (öppningen är så trång att man måste ligga ner). För min del kunde båtförarna också gärna ha låtit bli att sjunga. Sen ankrade båten i en vik, där de som ville erbjöds att ta en simtur. Vi gjorde så och tyckte det var härligt med en simtur nästan in till land. Men en medpassagerare, en man, skrapade sig illa på klipporna och fick dessutom kramp, så han fick bogseras ut till båten av båtföraren, som alltså även han fick kasta sig ut i vattnet. Väl i hamn fick vi sen väl tilltagen tid att själva disponera som vi ville. Vi tog bergbanan till Anacapri, åt lunch där och promenerade sen till Axel Munthes Villa San Michele. Det här är en fantastisk miljö med en fantastisk trädgård som skulle fordra bilder för att jag skulle kunna göra dem full rättvisa.

En ännu längre båtutflykt gick med stor passagerarbåt till Ischia, där vi, i Ischia Porto, plockades upp i en turistbuss för guidad rundtur runt ön. Bussen gjorde också paus i närheten av en plage, så vi hann även vid det här tillfället ta oss ett dopp i Medelhavet. Trädgårdsintresserade som vi är, valde vi att lägga vår tyngdpunkt på ett besök i La Mortella, en jättelik trädgård anlagd 1949 i morisk stil av den brittiske kompositören William Walton och hans hustru samt designad av Russell Page. Där fanns massor av intressanta träd och växter, men innan vi påbörjade de åtminstone för min del mödosamma klättringarna – trädgården ligger i en ganska brant sluttning – åt vi lunch i det fina théhuset. Utsikten, när man väl hade tagit sig upp, var fullkomligt hänförande.

Över huvud taget är den här delen av den italienska kusten med sina branta berg som störtar rakt ner i havet, med sin bebyggelse hängande på dessa branter där det finns en smula jämn mark, med sina vindlande, ibland hjärtinfarktfrämjande vägar i serpentiner längs bergssidorna, med prunkande grönska och blommande bougainvillea och hibiscus kontrasterande mot de sterila bergen, bland vilka Vesuvius sticker upp som en påminnelse om att detta är vulkanisk mark, och så med det vida blå havet betagande vacker.

Hit skulle vi nog gärna återvända. Kanske på våren.

Pressgrodor

22 oktober 2007 11:51 | Citat | Kommentering avstängd

Hittat under Pressgrannar i Grönköpings Veckoblad nummer 8 2007:

”Vi utför försäkringsskador för dom flesta försäkringsbolag & märken.”

www.powerbike.se

”Malmös barn ligger på botten när det gäller simkunnighet.”

Sydsvenska Dagbladet

”Den svenska tryck- och yttrandefriheten är under press från alla väderstreck – söder, väster och öster.”

Ledare i Dagens Nyheter

”Sedan den 16 juni i år har vargar angripit får och hundar 13 gånger i Värmland. Två vargar har också skjutit i samband med angrepp.”

Värmlands Folkblad

”Eftersom det muslimska året följer månen, flyttar sig Ramadan tio dagar och börjar allt tidigare på året. Nästa år infaller den 1/9 den förste september.”

Göteborgs-Posten

Melodikrysset nr 42 2007

20 oktober 2007 11:54 | Barnkultur, Film, Musik, Ur dagboken | 20 kommentarer

Förvisso fanns det i dagens melodikryss ett och annat som jag inte kände till genom egen lyssning.

Anastacia klarade jag till exempel med hjälp av ledbokstäverna. Jag känner till henne men fick sen kontrollgoogla: jo, hon har gjort ”Heavy On My Heart”.

Och Anna Ternheim – som vi här hörde i ”Wedding Song” – borde jag nog lyssna på.

* * *

På jakt efter något svar till det allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att trycka på Blog ovan. Sen bläddrar du dig ner till aktuell lördag.

Det mesta av det övriga klarade jag tämligen bums. Jag tror mig i och för sig inte tidigare ha hört ”One of Us”, men ABBA känner man ju igen, vad de än gör – bara för att ta ett exempel.

Lite ABBA-anknytning hade också den avslutande låten, ”Är du kär i mig ännu, Klas-Göran?”. Den är nämligen skriven av Stikkan Andersson. Men naturligtvis var det inte ABBA som sjöng in den – det var Lill-Babs som gjorde det.

Filmfrågorna blir ju, helt naturligt, lättare, om man som krysslösare själv har sett filmerna i fråga. Och det är klart att jag har sett ”Semestersabotören”, ”Min onkel” med flera av den store franske filmskaparen Jacques Tati. Och lika mycket, kanske också ännu mera, älskar jag ”Casablanca” med Ingrid Bergman och Humphrey Bogart. Den melodi ur den som spelades, ”As Time Goes By”, fick senare svensk text av Hasse och Tage, ”Men tiden går”. Den finns insjungen av en annan av mina favoriter, Monica Zetterlund – mer om henne finns att läsa ovan under Kulturspegeln, Musik.

Mycket känd från just film, svensk film, är Hjördis Petterson, hon som här föreställde den vredgade sjömanshustrun.

Barnvisor gillar jag. Den här gången hörde vi ”Du käre lille snickerbo” med text av Astrid Lindgren och så Lennart Hellsings roliga ”Det var så roligt, jag måste skratta, det kom en trekantig gubbe in”. Hellsing har jag haft äran att träffa en gång då min hustru, den dåvarande talmannen, gav vårmiddag med barn som tema. Och hustrun själv träffade under sin talmanstid Astrid.

Äldre radiolyssnare som jag känner omedelbart igen det speciella soundet från Herb Alpert och hans Tijuana Brass. Den fordonslåt som här efterfrågades var deras Tijuana Taxi. Ni hörde väl biltutet?

Slutligen dagens två stora svenska vispoeter, Evert Taube och Cornelis Vreeswijk.

Här hörde vi Roland Cedermark spela Taubes ”Linnea”, den som börjar ”Jag har skrivit till min flicka”.

Och så hörde vi Cornelis Vreeswijks svenska version av ”Monday, Monday” (känd genom The Mamas & the Papas men skriven av John och Michelle Phillips – på den punkten mindes jag fel; se kommentarer), det vill säga ”Balladen om Fredrik Åkare och den söta fröken Cecilia Lind”. Den som vill läsa mer om Cornelis kan även i det här fallet gå vidare till Kulturspegeln, Musik.

Musiken ger tröst

20 oktober 2007 9:48 | Musik, Politik, Prosa & lyrik, Ur dagboken | Kommentering avstängd

Att så många människor – en stor del av dem vänner, inte familjemedlemmar – hade kommit till Mattis begravning värmer hjärtat. Begravningen blev också vacker och var i samklang med det Matti stod för. Hans Alséns minnesord var träffsäkra, och det var fint att han avslutade med att påminna om att den röda ros, som han la på kistan, är en symbol för det parti Matti tillhörde allt sedan ungdomsåren.

Vi var flera som, var och en på sitt sätt, gjorde begravningen till ett minnesvärt farväl. Runt kistan fanns buketter och kransar från många, många – ingen av de övriga misstycker säkert, om jag särskilt nämner släktingarna i vårt hemland, Estland. Själv klarade jag att läsa alla årstidsdikterna jag hade valt till minnet av Matti – men rösten sprack lite i de allra sista raderna i Folke IsakssonsStaden”.

Och jag tyckte att den musikaliska inramningen blev så fin.

Spiegel im Spiegel”-partierna i Arvo PärtsAlina”, som spelades på låg ljudnivå, passade i det här sammanhanget ännu bättre än vad något av Pärts mer religiöst präglade musik skulle ha gjort. Cellisten Gunhildur Halla Gudmundsdottirs två Bach-sarabander la sig som balsam runt själen. Och Tullia Haglund, assisterad av Oscar Franzén på dragspel, var helt underbar i den norska folksången ”Denna jora” – tack, Tullia! Den här sången var en känslomässig prestation, också med tanke på att hon var en av dem som Matti betraktade som sina ”barn”.

Musik tolkar känslor. Ger ibland vild glädje, men kan också skänka tröst.

Flera av kvällarna före begravningen har jag flytt in i musiken.

Två olika kvällar har jag och Birgitta tillsammans lyssnat oss igenom de två CD med musik av Wolfgang Amadeus Mozart vi på vår 70-årsmottagning fick av Olle Nordberg och Mary Murray. Skivorna hör ihop, har den mycket skicklige pianisten Per Tengstrand som gemensam nämnare.

På den ena av dem (Mindfeel MFCD008, 2006) spelar Tengstrand tillsammans med Shan-shan Sun, också hon pianist, ”Sonat i D-dur för två pianon”. På den följer ”Klarinettkvintett i A-dur” med Staffan Mårtensson, klarinett, Cecilia Zilliacus, violin, Tobias Ringborg, violin, Johannes Persson, viola, och Kati Raitinen, cello. Och så slutar den med pianovariationer på ”Ah, vous dirai-je, maman”, det vill säga ”Blinka lilla stjärna där”.

På den andra CDn (Mindfeel MFCD009, 2007) spelar Per Tengstrand Mozarts ”Pianokonsert nummer 21 i C dur” – det är ur den Bo Widerberg hämtade musiken till sin film ”Elvira Madigan”. Pianokonserten följs av ”Symfoni nummer 41”, den så kallade ”Jupitersymfonin”. Den spelas av Operakapellet under ledning av Okko Kamu.

Samma dag som Mattis begravning ägde rum, på kvällen, hade Uppsala kammarorkester en av de konserter i Musikens hus, vilka vi har abbonnemang på. Namnet på dagens konsert var ”Rosor från södern”, och varken den glättiga rubriken eller den musik den syftade på lockade mig riktigt en dag som denna – rubriken syftar på Richard Strauss den yngresRosen aus dem Süden”. Åtminstone inte till att börja med.

Alltså kände jag mig till att börja med stum gent emot Gioacchino Rossinis musik, som upptog konserten fram till pausen. Men när orkestern hade hunnit fram till ”Den tjuvaktiga skatan”, ”La gazza ladra”, var jag fast – musiken hade mig i sitt fasta grepp.

Andra delen innehöll ouvertyrer (ur ”Natt i Venedig”, ”Nacht im Venedig” samt ”Zigenarbaronen”, ”Der Zigeunerbaron”) och valser (som ”Kejsarvalsen” och ur operetten ”Wienerblod”, ”Wiener Blut”).

Den här musiken hör kanske inte till mina favoriter, men jag hann tänka tanken, att Strauss den yngre ju var en av sin tids och kulturs skickligaste kompositörer av populärmusik – en artonhundratalets Benny Andersson. Den fullsatta salens våldsamma applåder lockade Paul Mägi och orkestern till inte mindre än fyra extranummer, och konserten slutade i det slags yra som understundom kan utmärka nyårskonserterna från Wien.

Även jag rycks med, och det var kanske det som var meningen med slutet på denna sorgliga dag.

Last chorus: Matti Kokk

17 oktober 2007 16:22 | Musik, Politik, Prosa & lyrik, Resor, Trädgård, Ur dagboken | 9 kommentarer

Min bror Matti föddes den 13 mars 1941, i den lilla byn Juminda på den estniska nordkusten mot Finska viken; jag själv är född 1937, alltså fyra år äldre. Vår mamma, Edla, födde oss båda hemma i sängen i det gula trähuset där vi bodde – till hjälp hade hon, som andra kvinnor på landet på den här tiden, en äldre kvinna som tidigare hade assisterat vid barnfödslar.

Det var brinnande krig när Matti föddes. Lilla Estland ockuperades först av (och införlivades tvångsvis i) Sovjetunionen och sen av Tyskland. Införlivandet av Estland i Sovjetunionen medförde, att de estniska männen inkallades i Röda armén. Många av dem höll sig dock undan, gömde sig till exempel i skogarna, vilket i de flesta fallen inte ska tolkas som att deras aversion mot den sovjetiska ockupationsmakten och kommunismen hade att göra med sympatier för Nazityskland. Vår pappa, Edgar, var varken kommunist eller nazist. Han klassröstade på ett småjordbrukarparti och var för ett fritt och självständigt och demokratiskt Estland; senare i livet, här i Sverige, blev han en mycket övertygad socialdemokrat.

Pappa och vår ingifte morbror Rix (Richard Urb) gömde sig för sin del på farstuvinden i vårt hus. På den lilla farstuvinden var det för övrigt så lågt i tak, att man inte ens kunde sitta upprätt där. Den lilla luckan dit från den större vinden doldes av en trave takspån. Mamma bar upp mat på vinden och tömde pottan åt de båda gömda. När pappa alltså inte infann sig på inkallelsestället, kom det hem några ryska officerare för att förhöra mamma om vart hennes man hade tagit vägen. Hon var livrädd men meddelade att han hade gett sig i väg hemifrån för att infinna sig och då också tagit med radion som alla, enligt utfärdat dekret, måste lämna ifrån sig – vart han sen hade tagit vägen hade hon ingen aning om, hävdade hon. Som ett slags skydd eller bön om förbarmande höll hon lille Matti i famnen. Jag stod bredvid på golvet och minns än i dag hennes rädsla och grepp om min bror.

Matti hade inga egna minnen av den här barndomsmiljön. Han var knappt tre år när familjen i slutet av februari 1944 gav sig av på den flykt, som visade sig bli livslång. I pappas fiskebåt – våra föräldrar var fiskare och småbrukare – gav vi oss av över ett stormigt och kallt och mörkt vinterhav, först till Finland och åtta månader senare vidare till Sverige. Flykten från Estland genomfördes när mamma var höggravid. Ett par månader senare, under vår vistelse i ett flyktingläger i Riihimäki i Finland, föddes min och Mattis lillebror Mikko (1 april 1944).

Den första tiden i Finland var mycket svår. På en liten ö i Finska viken upplevde vi de nattliga ryska bombningarna av Helsingfors. Konkret – en del av de ryska flygarna undvek luftvärnselden som skyddade staden och släppte i stället ner sina dödande laster bland annat över vår lilla ö. Vid något annat tillfälle upplevde vi de här bombattackerna inne i Helsingfors. Vi hukade i skyddsrum, medan krevaderna kom närmare och närmare. Än i dag känner jag stort obehag, när jag hör ljudet av flyglarm.

Finnarna gjorde vad de kunde för de estniska flyktingarna; ett stort antal estniska män, till exempel två av mina morbröder, slogs för övrigt i den finska armén – de ville slåss mot ryssarna men inte i den tyska armén. Men matransonerna var små och vi svalt. Min moster Linda, gift med Rix, sa vid ett tillfälle galghumoristiskt, att jag och Matti var så magra, att man skämdes att gå ute bland folk med oss.

Lite längre fram på sommaren hittade familjen ett hus att hyra utanför Merikarvia, på kusten upp mot norr, där pappa och Rix försörjde sina familjer genom att fiska. Därifrån tror jag Matti hade sina första egna minnen av den här dramatiska perioden. Fast det mest dramatiska där, för hans del, hade inte med kriget att göra: Jag och Matti rodde tillsammans med husbondfolkets döttrar över till en ö, där gårdsägarens får gick lösa och betade. Dessutom hade bonden/ägaren sin hembränningsapparat där. Just vid det här tillfälle hade baggen som anförde fårflocken inte bara hittat hembränningsattiraljerna utan också ätit av mäsken. Följaktligen var han full och aggressiv. Barnskocken jagades ner till ekan, och jag klarade de övrigas embarkering genom att hålla upp en flat sten mot den stångande bockens upprepade anfall – sist släppte jag min flata sten och hoppade själv i ekan. Lille Matti blev livrädd och hade sen mardrömmar, rent av något slags febrig yrsel.

Ankomsten till Sverige hösten 1944, närmare bestämt till fiskeläget Lörudden i dåvarande Njurunda kommun söder om Sundsvall, upplevde vi alla som befrielse, detta trots att vi inte begrep ett ord av det tjatter (svenska) som kom från alla dem som samlades på kajen, när vi anlände i en konvoj om sex fiskebåtar. Vi kom till tryggheten. Som en annan av våra mostrar, Aliide, en gång ampert sa, när den svenska neutraliteten och det svenska ”kryperiet” under andra världskriget kritiskt diskuterades: ”Och vart skulle vi annars ha tagit vägen?”

Vi kom att bo i den lilla byn Juniskär i Njurunda, hos Kjell Nordin som jag tidigare skrev ett Last chorus om; jag har tidigare också skrivit ganska mycket om den här tiden och miljön – se till exempel inledningsavsnittet Barndomens jular under Memoarer ovan. Våra år i Juniskär känns i dag som en förlorad idyll, och jag vet att Matti mindes den här tiden på samma sätt.

Det fanns under vår uppväxttid hos Matti en sorglöshet som var mycket speciell. När Birgitta och jag en av kvällarna under vår resa till Sorrento var på en mandolinkonsert, påmindes jag plötsligt om hur min musikaliske bror många morgnar i väntan på skolbussen till vår mammas stigande nervositet satt kvar på sängkanten med bara en sko på sig och plinkade på pappas mandolin. Inte så sällan ledde detta till att bussen dundrade förbi hållplatsen vid vårt hus och till att Matti fick springa till vägskälet, Svängen, medan bussen var ute vid ändhållplatsen på Skatudden och vände.

Mandolinen, som Matti förstås ärvde efter pappa, går nu vidare till vår, likaledes mycket musikaliske, son Matti, som förstås har namngetts efter sin farbror.

Den nu döde Matti, inom familjen benämnd Stor-Matti (detta för att särskilja honom från vår son Matti, som följaktligen kallas Lill-Matti), var mycket musikalisk och musikintresserad: ägde mängder av olika slags instrument och en stor skivsamling, till största delen bestående av klassisk musik. På några familjefester spelade Stor-Matti och Lill-Matti ihop: munspel respektive gitarr.

I söndags var jag och Birgitta samt Mikko med vid den första sammankomsten med arvtagarna i Mattis testamente: våra tre barn Anna, Kerstin och Matti, Mikkos son Joakim samt Liselott Björck (Lotta Österberg) samt Maria och Tullia Haglund, de tre senare, liksom syskonbarnen, lite grann av den själv barnlöse Mattis ”barn”. Överst i hans CD-hög hittade jag, föga oväntat, en CD med musik av den estniske kompositören Arvo Pärt, ”Alina”. När jag, väl hemma, hade lyssnat igenom den, var jag säker: de tre ”Spiegel im Spiegel”-partierna skulle vi spela på Mattis begravning: den första, med Vladimir Spivakov på violin och Sergej Bezrodny på piano, som ingångsmusik, när vi i morgon klockan 12.00 går in i Stillhetens kapell här i Uppsala, den andra, med Dietmar Schwalke på violoncell och Alexander Malter på piano, under avskedstagandet och den tredje, med samma musiker som i den första, under det att vi går ut ur kapellet. Det blir också levande musik på cello: Gunhildur Halla Gudmundsdottir spelar två sarabander av Johann Sebastian Bach, ur svit nummer 5 i C-moll (inleder begravningsakten) respektive ur nummer 1 i G-dur (mellan min diktläsning och officianten Hans Alséns minnesord). Efter Hans Alséns minnesord och före avskedstagandet ska ett av Mattis ”barn”, Tullia Haglund, ackompanjerad av Oscar Franzén på dragspel, sjunga den norska folksången ”Denna jora”.

Dödsannonsen, i Upsala Nya Tidning, Dagens Nyheter och Dagbladet i Sundsvall, pryddes av liljekonvaljer, inte av ett kors; Matti hade, lika lite som jag, någon tro knuten till någon kyrka, och begravningen är alltså inte religiös. Den som har sett någon av Mattis liljekonvaljbuketter på försomrarna förstår, varför jag valde den här symbolen.

Matti var naturälskare. De svampskogar och de hjortronmyrar i Uppland han inte kände till torde vara lätt räknade. Varje höst har Birgitta i födelsedagspresent önskat sig en svamputflykt med Matti – i år blev det dess värre, på grund av det som upptäcktes den 19 september uppe i Funäsdalen, aldrig någon sådan. (Birgitta fyller år den 20 september.)

Han har alltid varit sådan: strövade upp i skogen ovanför vårt hus i Juniskär, rodde ut till öarna i och utanför viken vid vars strand vi bodde. På något sätt känns det nästan försonande, att han fick sluta sina dagar i det fritidshus han och Mikko sen flera år tillbaka hyrde i Funäsdalen.

Den här stugan användes som bas för fiske, och det var för att få en sista fiskevecka inför vintern – den kommer tidigt där uppe – Matti ensam hade åkt upp till Rogen. Fiske var Mattis stora passion på fritiden; säkert var det ett arv efter pappa, som ju under våra barnaår var yrkesfiskare. För att ni riktigt ska få en uppfattning om graden av denna passion, länkar jag till min dotter Kerstins blogg, där det finns bilder från det särskilda ”fiskerummet” i Mattis lägenhet. Alla de här fiskegrejorna testamenterade han för övrigt till Joakim, son till bror Mikko som han ju delade stugan i Rogen med.

Den litauiske 1700-talsskalden Kristijonas Donelaitis´ diktsamling ”Årstiderna” har fått låna namn till den svit dikter som jag vid begravningen i morgon kommer att läsa till minnet av min naturälskande bror Matti.

Ur Vinterns mödor

Av Kristijonas Donelaitis

Vinterns vrede har vild och rasande kommit tillbaka;
nordanvinden med fladdrande hår flyger skrämmande mot oss.
Se bara! Sjöar och dammar har fått de klaraste fönster,
som om glasmästarn nyss varit där och flinkt satt in rutor.
Fiskarnas våta hem, där grodorna sommaren firat,
klär sig i pansarskrud till skydd mot den vredgade vintern,
driver allt som har liv att slumra där nere i djupet.
Nordanvinden har satt sådan skräck i allting på fälten,
att även mossar och kärr har börjat att draga ihop sig
och att pölar och pussar har slutat skvalpa och sörpla.
När våra vagnar skakar fram på den tillfrusna marken,
dånar det dovt hela dan som en hårt spänd, mullrande trumma,
så att oljudet länge ger genljud i våra skallar.
Sålunda hälsar världen ånyo vintern välkommen.

Tolkad till svenska av Lennart Kjellberg

Rivet ur ett skissblock
III

Av Birger Norman

I mars ligger snön ännu kvar
och redderna är frusna. Lekatten
slinker runt brädstapelns hörn
i sin vinterdräkt. Men skymningen
kommer med en blå slöja till husen
träden och den sista dagskiftstimmens
tända fönster i såghuset
Marskvällens blå timme i Ådalen
Vad rör mig Paris

Ingen grönska än…

Av Vizma Belsevica

Ingen grönska än, bara en avlägsen aning i luften,
Att tids nog kommer den grönaktiga dimman runt
björkens böjliga grenar.
Nordisk kärleks blyghet till björkarnas sävliga vårar.
Vänta. Håll andan. Hjärtat må kvävas av mildhet.

Inte se, inte höra, hur björkens knoppar brister.
Ännu stumhet mellan ugglans klagan och lärkans höga drill.
Detta är ännu den svarta tiden – ett dovt streck mellan
det vita och det gröna.
Ingen grönska än, bara en avlägsen aning i luften.

Tolkad från lettiska till svenska av Juris Kronbergs

Juninatten

Av Harry Martinson

Nu går solen knappast ner,
bländar bara av sitt sken.
Skymningsbård blir gryningstimme
varken tidig eller sen.

Insjön håller kvällens ljus
glidande på vattenspegeln
eller vacklande på vågor
som långt innan de ha mörknat
spegla morgonsolens lågor.

Juni natt blir aldrig av,
liknar mest en daggig dag.
Slöjlikt lyfter sig dess skymning
och bärs bort på ljusa hav.

Humlan

Av Folke Isaksson

Mumlande liten björn far den i sin skog,
talar för sig själv med munnen full av socker.
Smackar med sin tunga, gäspar i sin hand,
reder snart ett ide i det söta höet.
Hör, så den snarkar i sängen!

Plötsligt brusar den upp, kolerisk,
Vinglar vresig och brun bland svajande blad,
Med sin sjungande motor högst i en frömjölssky.
Strängt inspekterar den drängar och fält,
håller räfst med idoga myran, med den lata lusen,
muttrar buttert och brummar: ”Skynda på mina bönder,
det är mulen dag!”

Men hellre ser jag humlan i ett annat värv;
flärdlös och luden bugar han över örternas rad,
dricker sin mjölk och tackar,
hänger i blommans juver.
Samlare, läckergom, liten tok
under blåklockans kjol.

Sist kommer frosten:
med en knäpp far han från blomman
rätt in i saligheten.

Storm

Av Tomas Tranströmer

Plötsligt möter vandraren här den gamla
jätteeken, lik en förstenad älg med
milsvid krona framför septemberhavets
svartgröna fästning.

Nordlig storm. Det är i den tid när rönnbärs-
klasar mognar. Vaken i mörkret hör man
stjärnbilderna stampa i sina spiltor
högt över trädet.

Oktober

Av Werner Aspenström

Spindlarna lappar sina trasiga nät
– du dröjer dig kvar i sommaren.

Men vinden vrider sig sakta mot norr,
även för astrarna återstår endast att dö.

Och fastän elden knastrande brinner,
känner du lukten av syra och svart gräs.

En morgon vaknar du vid hundskall:
oktober skäller som en raggig hund.

Staden

Av Werner Aspenström

Jag är ingen opolitisk person.
Jag har en åsikt om hur slipstenarna
borde dras i detta land.
Jag anser freden vara vår största tanke.
Men jag vill inte med den stora drömmens sax
klippa sönder den mindre drömmens väv.
Det är den tiden på dygnet
då bogserbåten Rex ger sig ut i skärgården
för att hämta soluppgången.
Det är den tiden på året
när jätten i Skinnarviksbergen
har syrenklasar i håret.
Strax öppnar han käften och spottar ut
en svärm skrattmåsar över stan.
Jag tycker det är vackert, helt enkelt.
Jag tycker det är mänskligt, ibland.

Den sista dikten, som bryter årstidsrytmen men innehåller en politisk bekännelse, är, tror jag, en passande avslutningsdikt i Mattis anda.

Han var naturälskare och fiskare men hade också en starkt engagerad politisk sida. Vi fick tidigt samma socialdemokratiska övertygelse, och uppvuxna i ett av sundsvallsområdets röda och, under den första efterkrigstiden mycket fattiga, områden bar vi med oss ett klassperspektiv genom livet.

Matti var följakligen under sin gymnasietid med om att bilda den första SSU-klubben vid Högre allmänna läroverket i Sundsvall.

När han några år efter mig kom till Uppsala för att plugga vid universitetet, var det ganska självklart för honom att bli aktiv i Laboremus.

När han sen blev yrkesverksam (han bodde kvar i Uppsala), flyttade han över sina politiska aktiviteter till Centrums socialdemokratiska förening, där han gjorde politiskt grovarbete som husombud och valarbetare (bland annat i valstugan på Stora Torget). När han sen flyttade till Timmermansgatan, blev han medlem i Svartbäckens socialdemokratiska förening.

Mig veterligt har han alltid röstat, aldrig på något annat parti än socialdemokraterna. Det betyder inte, att han var någon okritisk partianhängare. Han röstade, så ekonom han var, mot både EU- och EMU-medlemskap. Och inför nomineringar till val och partikongresser brukade han ringa för att höra sig för om hur den ene eller den andra kandidaten stod åsiktsmässigt i för honom viktiga frågor.

Matti var i motsats till mig (som var latinare) realare, och följaktligen läste han när kom till Uppsala ämnen som matematik, statistik och ekonomi. I ekonomi blev han också under en period lärare vid universiteten i Uppsala respektive Umeå. Intressant att notera är att även under ekonomistudierna hans starka politiska engagemang slog igenom: en uppsats han skrev, minns jag, handlade om arbetarrådssystemet i Jugoslavien.

I egenskap av ekonom rekryterades han också – av Leif Andersson vill jag minnas – till utbildningsdepartementet.

Jag minns nu inte exakt när det var, men plötsligt ledsnade han på sitt värv där (det fanns ingen schism, varken politisk eller annan, bakom) och gick tillbaka till universitetet, nu för att plugga data. Efter avslutad utbildning fick han jobb som programmerare hos stockholmsföretaget Datarutin och blev kvar där fram till pensioneringen. Till det han gjorde där hörde att biträda fackförbund, främst Kommunal, med a-kasseregistren, och till de sympatiyttringar jag har fått efter Mattis död hör mycket riktigt hälsningen (till den döde Matti) ”Dina idéer lever vidare genom oss” från Svenska kommunalarbetareförbundet, som har sänt en gåva till Solidaritetsfonden, arbetarrörelsens fond för internationellt solidaritetsarbete.

Internationalist var Matti också, i det lilla på gränsen till äventyrare.

Tidigt började han lifta i Europa, bland annat till Jugoslavien vars politiska och ekonomiska system han alltså var intresserad av. Därifrån tog han sig hem via södra och västra Europa. I Italien fick han vid ett tillfälle, berättade han, lift med en lastbilschaffis som stolt visade upp sin medlemsbok i kommunistpartiet. Matti kontrade då med att ur plånboken håva upp sitt mörkröda medlemskort i socialdemokratiska Laboremus. Och i Frankrike blev han hembjuden till en vingårdsägare, som han också liftade med.

Legendariska i kamratkretsen är hans cykelresor genom Polen – han cyklade med solen som kompass! – och till Prag (i tid mycket nära revolten).

Tillsammans med några av kamraterna under studenttiden (Dag och Else är båda anmälda till begravningen) gjorde han några sommarresor, vars motstycke jag inte känner. En sommar cyklade det här gänget genom Östeuropa hela vägen till Istanbul. Matti har berättat om hur de anlände till små byar ute på den ungerska pustan, där befolkningen inte hade sett en utlänning sedan tyskarna var där: de svenska ungdomarna mottogs med entusiasm och förplägades med mängder av lokalt vin på bykrogen, varefter de vinglande fortsatte till nästa by, där samma sak upprepades. Väl framme i Istanbul hade de planerat att göra sig av med de vid det laget förbrukade (oväxlade!) cyklarna, men det visade sig, att de turkiska tullbestämmelserna stipulerade, att om man hade infört en cykel i Turkiet, måste man också föra ut en. Nu var god råd dyra! Cyklarna måste alltså tas med på båten över Svarta havet – man hade nämligen bokat biljetter på tåg hem genom Sovjetunionen. Planen blev nu att sänka cyklarna i Svarta havet. Det visade sig dock onödigt. De ryska matroserna tyckte att svenskarnas cyklar var höjden av lyx, så de bytte till sig cyklarna mot vodka.

En annan sommar åkte samma gäng till Island. Här ämnade man att använda sig av förhyrda islandshästar i stället för av cyklar. Ingen i gänget visste något om hästar och ridning, så vid första bästa behov av rast klev de bara av hästarna – som då rände i väg över lavafälten. Enligt historien fick de sen jaga hästjävlarna över halva Island, innan dessa hejdades av ett vattendrag.

Sån här var min bror.

Bland våra barn (och jag förmodar bland många andra barn) blev han legendarisk för att han dansade ”surka” (ett slags improviserad kosackdans utan känd förebild) och för vindsgubben som han påstod bodde ovanför hans gamla rivningslägenhet i hörnet av Kungsgatan/Linnégatan; vindsgubben ruvade också på skatter, om det fanns barn som var tillräckligt modiga att leta där uppe i vindsmörkret. Lite skrajsen för det ohygieniska var han dock. När han var barnvakt åt våra barn, ville han ogärna torka dem i stjärten och försökte därför slå i dem att han för sin del aldrig bajsade – man kunde nämligen hålla sig i det oändliga.

Med tanke på Mattis utbildningsval och fritidsintressen (jag tänker då främst på fisket) kunde man tro, att vi skulle sakna viktiga gemensamma nämnare, men så var det inte. Jag har redan nämnt politiken som en gemensam nämnare. Och musiken.

Med åren blev han också en allt mer hängiven läsare av skönlitteratur, ägde ett stort bibliotek som till stora delar bestod av fynd gjorda på loppisar och auktioner. Vi diskuterade ofta böcker som han eller jag själv läste.

Från en av de ovan nämnda ungdomskamraterna, Else, fick jag per post kopia av en lång text Matti 1977 skrev i hennes och hennes dåvarande mans, Dags, gästbok i deras sommarhus i Hästö. Texten, ”Hästösagan”, är en i många stycken stilsäker pastisch på ”Njals saga” – Matti läste med stor behållning de isländska klassikerna – och visar, att Matti bland mycket annat också ägde litterär gestaltningsförmåga.

Vad kan man mer säga?

Jo, att Matti var en så omtyckt person. Av oss i familjen, barn så väl som vuxna. Av grannarna på Timmermansgatan, många av dem (liksom Matti!) invandrare och flyktingar – flera av dem har tårögda beklagat hans bortgång och har dessutom sänt en hälsning genom att låta plantera träd i Vi-skogen. Av arbetskamrater och vänner genom åren – Matti har verkligen lyckats behålla sina gamla vänner. ”Han var den godaste vännen”, skriver Else på ett häfte foton, bland annat från deras gemensamma resa till Madeira i februari 2006. ”Vänsäll” är ett gammaldags ord som passar in på Matti.

Och nu står vi alla här, lämnade kvar, och begrundar William Shakespeares ord:

Som våg på våg mot standens stenar slå
vårt livs minuter ilar mot sitt slut
i ständig ström de tränger ivrigt på
och makar undan dem som går förut.

Till slut är döden allas vårt öde. Det är ju lätt att säga men svårt att ta till sig, när den just har drabbat någon som stod en mycket nära. Som Werner Aspenström har formulerat det:

Förnuftets näsduk torkar inte känslans gråt.

Senkommet men välkommet nobelpris till Doris Lessing

16 oktober 2007 16:02 | Politik, Prosa & lyrik, Teater | 2 kommentarer

När vi, på väg hem från Sorrento, byter plan i München, får vi för första gången på två veckor möjlighet att läsa en svensk tidning, Dagens Nyheter. Tidningens förstasida domineras av nyheten, att Doris Lessing har tilldelats årets nobelpris i litteratur. Vi utbrister unisont i en spontan glädjeyttring: Det här priset är måhända senkommet men lika fullt välkommet.

Väl hemkommen räknar jag till elva böcker av Lessing i bokhyllan. Jag har inga ambitioner att ge någon heltäckande bild av de här böckerna eller av hennes författarskap – läs gärna vad Peter Englund skriver om henne på sin blogg. Men jag vill göra några personliga reflektioner.

Birgitta och jag kom båda under 1960-talet i kontakt med hennes författarskap. Vi och många andra med oss såg henne som en av de mest begåvade författarna i den engelska ”unga arga” efterkrigsgeneration, i vilken till exempel också John Osborne (med bland annat ”Se dig om i vrede”) ingick. De här författarna hade ett vänster- och klassperspektiv på samhället; Doris Lessing hade varit medlem av kommunistpartiet men lämnade det, dock utan att lämna sitt samhällskritiska perspektiv.

Men till England kom hon (född 1921 i Persien) så sent som 1949. Hennes debutroman ”Gräset sjunger” utkom året därpå; till svenska översattes den 1951, men den upplaga vi har hemma är pocketupplagan (W & W) från 1965 – jag gav den då i present till Birgitta. Den här boken, med bakgrund i Doris Lessings egna erfarenheter från dåvarande Syd-Rhodesia, dagens Zimbabwe, var självklart ett läs-måste för alla oss som i mitten av 1960-talet var engagerade i frihetskampen i Afrika.

En annan måste-bok av Lessing under den här perioden var ”Den femte sanningen” från 1962, på svenska 1964. Den kom alltså ut på svenska mitt i den uppflammande könsrollsdebatten.

Ett direkt samband med ”Den femte sanningen” har Doris Lessings pjäs ”Tigerlek” från 1958. Den här pjäsen hade, i Siv Arbs översättning och i regi av Kåre Santesson skandinavisk urpremiär på Upsala stadsteater den 12 februari 1965.

Jag medarbetade under den här perioden ofta på Arbetarbladets kultursidor, gjorde ibland också jobb åt tidningens uppsalaredaktion, och fick därför – och kanske också för att jag var en engagerad och radikal deltagare i tidens könsrollsdebatt – i uppdrag att bevaka en presskonferens med Doris Lessing.

Den text jag åstadkom andas en viss besvikelse – efteråt tänkte jag, att mina och Lessings olika slutsatser, när det gällde de reella möjligheterna att åstadkomma jämställdhet mellan kvinnor och män, kanske berodde på att varken debatt eller samhällsutveckling befann sig i samma fas i Sverige respektive England. (Jag försökte bland annat, vilket inte framgår av texten nedan, föra in daghemsutbyggnad som en del av lösningen, vilket hon avfärdade.) Det här var den text som publicerades i Arbetarbladet den 12 februari 1965:

Doris Lessing främmande
för svensk könsrollsdebatt

Doris Lessing kommer själv att närvara vid premiären på ”Tigerlek” på Stadsteatern i Uppsala på fredag. På pressmottagningen i Stockholm på torsdagen avslöjade hon att pjäsen har sitt upphov i en fantasilek. Anta att en tiger stod på mattan i ens vardagsrum. Vad skulle man då göra? Fråga: Har du rymt från zoo? Av den inbillade situationen blev det ett helt drama – allvarligare än det låter.

DAGBOKSROMAN

I höstas kom Doris Lessing ut på svenska med ”Den femte sanningen”, en rejäl tegelsten på 500 sidor i form av fem dagböcker, Tekniken är delvis inspirerad av Saul Bellows sätt att använda brev men annars helt tillfällig. Själv har hon aldrig skrivit dagbok, berättar hon:
– En författare som skriver har inte tid att skriva dagbok.

KÖNSROLLSPROBLEM

Ett centralt problem i ”Femte sanningen” är debatten om könsrollerna.

– Jag vill beskriva, egentligen inte besvara frågor. Det är som en sjukdom hos både män och kvinnor: Vi lever efter roller som bestäms utifrån. Men innan man vet hur man ska göra måste man veta vad som är fel och svaret är alltid individuellt.

ENSAMHETENS ÅNGEST

På det hela taget verkar dock Doris Lessing ganska främmande för den svenska könsrollsdebatten, och ansatt av frågor faller hon tillbaka i ganska konventionella uppfattningar.

– Gifter en kvinna sig vid 20 vaknar hon upp vid 35 med barnen snart vuxna och utan någon mer uppgift. Den ogifta, som lever livet, vaknar också upp vid 35. Hon känner ångest över att plötsligt vara så ensam. Kvinnor kan aldrig bli fria – de har barn.

BANNLYS KÄRLEK

Familjen är det personliga, det som ger människorna fotfäste i det anonyma samhället. Därför kommer familjebildningen alltid att spela en dominerande roll.

– Ordet kärlek däremot borde bannlysas på tio år, så man kunde ta reda på vad det betyder.

Som ett bra samhälle betecknar Doris Lessing det gamla afrikanska där kvinnorna i storfamiljen spelade en framträdande roll i flera avseenden. Där finns anknytningar till den ursprungliga socialism, den inbördes solidariska och personligt sammansatta lilla gruppens socialism, som Doris Lessing är anhängare av.

LABOUR KONSERVATIVT

– Englands politiska situation med dess vacklande majoritet är däremot hopplös. Och Labour (som Doris Lessing stöder i val) är i många avseenden ett ganska konservativt parti.

– Det är inte heller lätt för den nya generationen att finna utlopp för sin idealitet i dagens England. Det saknas inte politiska mål, men de är oklara och svåra att gripa sej an med. Afrika framstår som ett möjligt arbetsfält.

KOMMUNIST TIDIGARE

Doris Lessing har vuxit upp i Rhodesia, där hon revolterade mot den koloniala mentaliteten genom aktivt politiskt arbete. På den tiden var hon närmast kommunist. Hon organiserade möten och åkte runt i landet. För några månader sedan fick hon uppleva Zambias självständighetsfest tillsammans med de nya afrikanska ledarna. Men Sydrhodesia är kvar.

VILL GÖRA FILM

Tidigare har hon också behandlat sin afrikanska uppväxttid skönlitterärt. Blir det något mer av det slaget?

– Nej, inte vad jag kan se nu. Däremot skulle jag gärna vilja göra film av ”The Grass Is Singing”. Men det kostar för mycket att spela in den i Afrika. Och att göra det i Jugoslavien, vilket annars vore tänkbart, går inte även om man skulle anlita alla afrikanska hamnarbetare, som finns där, som statister. Dessa sofistikerade globetrotters skulle aldrig kunna spela bönder.

* * *

Jag såg därefter förstås ”Tigerlek”, med Palle Granditsky som Dave Miller och Anita Blom som Anne Freeman, på Upsala stadsteater.

Arbetarbladets förre kulturchef Jacob Branting, nu på Aftonbladets kulturredaktion, recenserade där ”Tigerlek” och fann båda huvudrollerna skildrade som egocentriker:

”Deras bundenhet vid varann bygger på den gemensamma upproriskheten. De kolliderar och skils därför att könsrollerna gör egocentriciteten lättare för honom än för henne. Doris Lessing driver sin samhällskritik med vittert insatta accenter mot manssamhällets dubbelmoral. Man förnimmer en dramatik om väsentligheter, i stort sett välkomponerad, med symmetriska belysningar på birollsplanet.” – ”Trots invändningar är ‘Tigerlek’ avgjort sevärd. Doris Lessing kan vara ursinnigt och meningsfullt rolig.”

Melodikrysset nummer 41 2007

13 oktober 2007 13:12 | Barnkultur, Film, Musik, Prosa & lyrik, Serier, Ur dagboken | 13 kommentarer

Innan vi går in på dagens melodikryss: Det kändes hjärtevärmande att – när jag kom hem från två melodikrysslösa veckor i Sorrento – kunna konstatera, att alla mina melodikryssvänner har varit aktiva här på bloggen i min frånvaro. Det känns som att jag har upprättat länkar mellan många människor runt om i Sverige.

Till veckans melodikryss vill jag åter bidra med mina egna förslag till lösningar.

Där fanns väl inget som jag hade riktigt stora svårigheter med.

Men jag fick rota en stund i minnesförrådet av TV-serietitlar – jag ser aldrig på såpor – för att komma i håg ”Tre Kronor”. Jo, säger Google: det är Lasse Holm som har skrivit signaturen.

”Hajen” har jag aldrig sett, däremot ”Stjärnornas krig”. Och mycket riktigt visade det sig, när jag kontrollgooglade, att det är John Williams som har skrivit musiken.

Varken Annie Lennox eller Eurythmics (som hon tidigare ingick i) hör i och för sig till det jag brukar lyssna på, men med hjälp av Google har jag kunnat konstatera, att det var hon som gjorde ”Ghosts In My Machine”.

Då är jag åtminstone mer bekant med en annan duo i dagens melodikryss: Lena Philipson sjöng tillsammans med Thomas ”Orup” Eriksson ”Jag måste skynda mig på”, som Orup ursprungligen skrev för deras scenshow på Chinateatern.

Och visst känner jag till Stakka Bo, Bo Johan Renck, som här sjöng ”Mute”. Även om det är till dottern, Kerstin, jag har köpt några av hans skivor.

Som vanligt har jag lättare att bums klara äldre schlagermusik. Vem minns inte Susanne Alfvengren, som med tydligt gotländskt idiom sjöng ”När vi rör varann”, det vill säga Dan Hills ”Sometimes When We Touch”.

Men som kärlekslyrik är förstås Hjalmar Gullbergs ”Kyssande vind”, som vi här hörde med Jan Malmsjö, åtskilligt bättre:

Han kom om en vind
Vad bryr sig en vind om förbud?
Han kysste din kind,
han kysste allt blod till din hud.
Det borde ha stannat därvid:
du var ju en annans, blott lånad
en kväll i syrenernas tid
och gullregnens månad.

Han kysste ditt öra, ditt hår.
Vad fäster en vind
sig vid om han får?
På ögonen kysstes du blind.
Du ville, förstås, ej alls
i början besvara hans trånad.
Men snart låg din arm om hans hals
i gullregnens månad.

Från din mun har han kysst
det sista av motstånd som fanns.
Din mun ligger tyst
med halvöppna läppar mot hans.
Det kommer en vind och går:
och hela din världsbild rasar
för en fläkt från syrenernas vår
och gullregnens klasar.

Det slår mig, när jag hör Josephine Baker sjunga ”La petite tonkinoise”, att det bland dagens yngre melodikrysslösare kanske finns åtskilliga, som aldrig har hört denna stora artist, ursprungligen från USA men sedan bosatt i Frankrike. Det är i så fall inte de yngre krysslösarnas fel; hur ofta spelas hon numera i radio?

Och hur är det med brunnsoktettmusiken? För folk i min ålder rinner det hur som helst genast fram en versrad, när jag börjar höra på den: ”I Eksjö stad, på Ränneslätt”.

Dagens två barnmusikfrågor klarade jag i huvudsak genom att barnbarn i skilda åldrar genom åren har önskat sig barnskivor till jular och födelsedagar. Jag har således inget eget förhållande till ”Bananer i pyjamas” men förstår att det är den som ska ge frukten banan. Seriealbumen om smurfarana läste och recenserade, i Aktuellt i politiken (s), jag och läste framför allt för dottern Kerstin. Alla smurfskivorna tror jag inte ännu fanns då, men nog har jag hört ”Saft, saft, hallonsaft. Bättre saft har ingen haft”.

Till sist veckans två klassiker.

Den första var valsen ”Frühlingsstimme”, skriven av Richard Strauss.

Men den svenska klassikern, av Carl Michael Bellman, Fredmans epistel numero 36, ”Rörande Ulla Winblads flykt”, är verkligen fin – har ni hört den med till exempel Cornelis Vreeswijk? Så här börjar den: ”Vår Ulla låg i sängen och sov, med handen under öra.”

Nej, förresten. Vi tar hela texten:

Vår Ulla låg i sängen och sov
med handen under öra,
och ingen mer än krögarn fick lov
på nyckelhålet röra.
Utanför på krogen, bror,
var det så tyst som om natten;
intet öl fanns, om du tror,
nej, knappt en droppa vatten
Tyst på tå, så nöjd och kvick,
kring sängen gubben vandra,
tog på täcket, log och gick
och viska vid de andra.
Ulla snarka,
frös och sparka,
täcket över huvut drog,
kröp inunder
med ett dunder,
vände sig och log.

Regnbågen vid en glimmande skur
på fönsterrutan glittra.
I taket på sin pinne i bur
ren krögarns hämpling kvittra.
Vid sefirens ljuva fläkt
fönsterna darra på haken.
Ulla blev ur sömnen väckt,
men kunde knappt bli vaken;
av och an hon kasta sig
och svängde kring med armen,
grät i sömnen bitterlig
och klöste sig i barmen.
Än hon skratta,
än hon fatta
i sängstolpen och i stoln,
tog fram skona
och på rona
knäppte underkjoln.

För spegeln Ulla stänkte sin barm
med vin och rosenvatten:
Sen knöts ett pärlband kring hennes arm
och flor kring schäferhatten.
Liksom, när på Pafos’ ö
kärleksgudinnan uppvaknar,
allting tycks i vällust dö
och sorgen blott man saknar,
likså krögarn mer och mer
av ångst och vällust stamma,
då vår Ulla satt sig ner
att sina lockar kamma.
Folk och näring
och förtäring
glömde gubben i sitt kval,
debitorer,
kreditorer,
majshus och fiskal.

Kring Ullas hjässa, pudrad och grann,
nu flögo trenne gracer.
Cyteren sjöng och kärleken brann
bland lockar, flor och gaser.
En sefir mot spegeln flög
fram med en örslev och spada,
och en ann sin vällukt smög
i lockar och pomada.
Med en tång en kupidon
i spisen satt och flåsa;
brydd, en ann, i vredgad ton,
höll på ett eldkol blåsa.
Lekar, löjen,
kval och nöjen
skifta präktigt om varann.
Krögarn blunda,
mer han grunda,
mer hans hjärta brann.

En änglahy, en leende mund,
ett blottat bröst av våda,
ack, himmel, ack, var timma och stund
nytt paradis begåda!
Men av all naturens prakt,
hjärtat till vällust och plåga,
röjde mest sin ljuva makt
två ögåns vackra låga.
Såg hon upp, förtjustes allt;
och blunda hon med öga,
rördes blodet varmt och kallt
med suckar till det höga.
Maken tunga
till att sjunga
och en röst så skär och klar
och så böjlig
finns omöjlig —
det sa krögarfar.

Nej, aldrig såg man krögarn så fatt,
så kär, en peine och nyter!
Kring Ullas ben, på stoln där hon satt,
han strumpebandet knyter,
drog på skon och av och an
smorde med borsten på lädret.
När hon gäspa, gäspa han
med näsan högt i vädret.
Hennes hals en rutig duk
av brandgult silke höljde;
och dess barm, så vit och mjuk,
de yra lustar döljde.
Håret hängde
och sig slängde
uti mörka buckor fritt.
Tröjan, spänder,
i små ränder
skifta rött och vitt.

Vår Ulla tog sin ljusblå salopp,
med pontak överslagen,
sprang ini krogen, fyllde en kopp
med fin likör för magen.
Sockerskorpan till sin sup
såg man den sköna nu bryta —
Astrild brann i glasets djup
och Bacchus på dess yta.
Nu fick allt en ny natur,
ny frihet, lust och lycka,
från en rik med silverur
till tiggarn vid sin krycka.
Ullas miner,
öl och viner
ge en gudafröjd …gutår …
Slikt härbärge
ej i Sverige
fås på många år!

Men himmel, ack, hur bytes allt om!
Bäst Ulla ömsar stubbar,
i dörrn på tröskeln … gissa … vem kom?
Jo, fyra halta gubbar,
en med värja, sned och vind,
och med en tågstump den andra —
och den tredje, som var blind,
tog nymfen bort och vandra.
Himmel, ack, vad larm och skrik!
Vår Ullas rop mig sårar.
Varje gäst satt blek som lik,
och krögarn fällde tårar.
Kvar på bänken
framom skänken
där står Ullas brännvinsglas
tomt och sprucket
och utdrucket …
Så slöts vårt kalas.

Farväl, min nymf! Apollo mig skänkt
din sköna bild att måla.
Nu går du bort, sen länge du blänkt
och fått min duk bestråla:
Men kring Fröjas fria fält
sjunges ditt lov vid cymbaler,
liksom Vestas lov så gällt
sjungs av de små vestaler …
Hölj dig med ditt vita dok,
spinn kamull på din slända,
spinn och sjung och läs din bok —
din sol kan återvända!
Tiden lider,
dagen skrider:
tro att lätt från skrubb och ris
Astrilds vingar
snart dig svingar
i sitt paradis!

* * *

På jakt efter rätt svar till något i allra senaste Melodikrysset? Prova då med att gå in direkt på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att trycka på Blog ovan. Bläddra dig sen ner till aktuell lördag.

« Föregående sidaNästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^