Musiken ger tröst

20 oktober 2007 9:48 | Musik, Politik, Prosa & lyrik, Ur dagboken | Kommentering avstängd

Att så många människor – en stor del av dem vänner, inte familjemedlemmar – hade kommit till Mattis begravning värmer hjärtat. Begravningen blev också vacker och var i samklang med det Matti stod för. Hans Alséns minnesord var träffsäkra, och det var fint att han avslutade med att påminna om att den röda ros, som han la på kistan, är en symbol för det parti Matti tillhörde allt sedan ungdomsåren.

Vi var flera som, var och en på sitt sätt, gjorde begravningen till ett minnesvärt farväl. Runt kistan fanns buketter och kransar från många, många – ingen av de övriga misstycker säkert, om jag särskilt nämner släktingarna i vårt hemland, Estland. Själv klarade jag att läsa alla årstidsdikterna jag hade valt till minnet av Matti – men rösten sprack lite i de allra sista raderna i Folke Isakssons ”Staden”.

Och jag tyckte att den musikaliska inramningen blev så fin.

”Spiegel im Spiegel”-partierna i Arvo Pärts ”Alina”, som spelades på låg ljudnivå, passade i det här sammanhanget ännu bättre än vad något av Pärts mer religiöst präglade musik skulle ha gjort. Cellisten Gunhildur Halla Gudmundsdottirs två Bach-sarabander la sig som balsam runt själen. Och Tullia Haglund, assisterad av Oscar Franzén på dragspel, var helt underbar i den norska folksången ”Denna jora” – tack, Tullia! Den här sången var en känslomässig prestation, också med tanke på att hon var en av dem som Matti betraktade som sina ”barn”.

Musik tolkar känslor. Ger ibland vild glädje, men kan också skänka tröst.

Flera av kvällarna före begravningen har jag flytt in i musiken.

Två olika kvällar har jag och Birgitta tillsammans lyssnat oss igenom de två CD med musik av Wolfgang Amadeus Mozart vi på vår 70-årsmottagning fick av Olle Nordberg och Mary Murray. Skivorna hör ihop, har den mycket skicklige pianisten Per Tengstrand som gemensam nämnare.

På den ena av dem (Mindfeel MFCD008, 2006) spelar Tengstrand tillsammans med Shan-shan Sun, också hon pianist, ”Sonat i D-dur för två pianon”. På den följer ”Klarinettkvintett i A-dur” med Staffan Mårtensson, klarinett, Cecilia Zilliacus, violin, Tobias Ringborg, violin, Johannes Persson, viola, och Kati Raitinen, cello. Och så slutar den med pianovariationer på ”Ah, vous dirai-je, maman”, det vill säga ”Blinka lilla stjärna där”.

På den andra CDn (Mindfeel MFCD009, 2007) spelar Per Tengstrand Mozarts ”Pianokonsert nummer 21 i C dur” – det är ur den Bo Widerberg hämtade musiken till sin film ”Elvira Madigan”. Pianokonserten följs av ”Symfoni nummer 41”, den så kallade ”Jupitersymfonin”. Den spelas av Operakapellet under ledning av Okko Kamu.

Samma dag som Mattis begravning ägde rum, på kvällen, hade Uppsala kammarorkester en av de konserter i Musikens hus, vilka vi har abbonnemang på. Namnet på dagens konsert var ”Rosor från södern”, och varken den glättiga rubriken eller den musik den syftade på lockade mig riktigt en dag som denna – rubriken syftar på Richard Strauss den yngres ”Rosen aus dem Süden”. Åtminstone inte till att börja med.

Alltså kände jag mig till att börja med stum gent emot Gioacchino Rossinis musik, som upptog konserten fram till pausen. Men när orkestern hade hunnit fram till ”Den tjuvaktiga skatan”, ”La gazza ladra”, var jag fast – musiken hade mig i sitt fasta grepp.

Andra delen innehöll ouvertyrer (ur ”Natt i Venedig”, ”Nacht im Venedig” samt ”Zigenarbaronen”, ”Der Zigeunerbaron”) och valser (som ”Kejsarvalsen” och ur operetten ”Wienerblod”, ”Wiener Blut”).

Den här musiken hör kanske inte till mina favoriter, men jag hann tänka tanken, att Strauss den yngre ju var en av sin tids och kulturs skickligaste kompositörer av populärmusik – en artonhundratalets Benny Andersson. Den fullsatta salens våldsamma applåder lockade Paul Mägi och orkestern till inte mindre än fyra extranummer, och konserten slutade i det slags yra som understundom kan utmärka nyårskonserterna från Wien.

Även jag rycks med, och det var kanske det som var meningen med slutet på denna sorgliga dag.