Melodikrysset nummer 41 2007

13 oktober 2007 13:12 | Barnkultur, Film, Musik, Prosa & lyrik, Serier, Ur dagboken | 13 kommentarer

Innan vi går in på dagens melodikryss: Det kändes hjärtevärmande att – när jag kom hem från två melodikrysslösa veckor i Sorrento – kunna konstatera, att alla mina melodikryssvänner har varit aktiva här på bloggen i min frånvaro. Det känns som att jag har upprättat länkar mellan många människor runt om i Sverige.

Till veckans melodikryss vill jag åter bidra med mina egna förslag till lösningar.

Där fanns väl inget som jag hade riktigt stora svårigheter med.

Men jag fick rota en stund i minnesförrådet av TV-serietitlar – jag ser aldrig på såpor – för att komma i håg ”Tre Kronor”. Jo, säger Google: det är Lasse Holm som har skrivit signaturen.

”Hajen” har jag aldrig sett, däremot ”Stjärnornas krig”. Och mycket riktigt visade det sig, när jag kontrollgooglade, att det är John Williams som har skrivit musiken.

Varken Annie Lennox eller Eurythmics (som hon tidigare ingick i) hör i och för sig till det jag brukar lyssna på, men med hjälp av Google har jag kunnat konstatera, att det var hon som gjorde ”Ghosts In My Machine”.

Då är jag åtminstone mer bekant med en annan duo i dagens melodikryss: Lena Philipson sjöng tillsammans med Thomas ”Orup” Eriksson ”Jag måste skynda mig på”, som Orup ursprungligen skrev för deras scenshow på Chinateatern.

Och visst känner jag till Stakka Bo, Bo Johan Renck, som här sjöng ”Mute”. Även om det är till dottern, Kerstin, jag har köpt några av hans skivor.

Som vanligt har jag lättare att bums klara äldre schlagermusik. Vem minns inte Susanne Alfvengren, som med tydligt gotländskt idiom sjöng ”När vi rör varann”, det vill säga Dan Hills ”Sometimes When We Touch”.

Men som kärlekslyrik är förstås Hjalmar Gullbergs ”Kyssande vind”, som vi här hörde med Jan Malmsjö, åtskilligt bättre:

Han kom om en vind
Vad bryr sig en vind om förbud?
Han kysste din kind,
han kysste allt blod till din hud.
Det borde ha stannat därvid:
du var ju en annans, blott lånad
en kväll i syrenernas tid
och gullregnens månad.

Han kysste ditt öra, ditt hår.
Vad fäster en vind
sig vid om han får?
På ögonen kysstes du blind.
Du ville, förstås, ej alls
i början besvara hans trånad.
Men snart låg din arm om hans hals
i gullregnens månad.

Från din mun har han kysst
det sista av motstånd som fanns.
Din mun ligger tyst
med halvöppna läppar mot hans.
Det kommer en vind och går:
och hela din världsbild rasar
för en fläkt från syrenernas vår
och gullregnens klasar.

Det slår mig, när jag hör Josephine Baker sjunga ”La petite tonkinoise”, att det bland dagens yngre melodikrysslösare kanske finns åtskilliga, som aldrig har hört denna stora artist, ursprungligen från USA men sedan bosatt i Frankrike. Det är i så fall inte de yngre krysslösarnas fel; hur ofta spelas hon numera i radio?

Och hur är det med brunnsoktettmusiken? För folk i min ålder rinner det hur som helst genast fram en versrad, när jag börjar höra på den: ”I Eksjö stad, på Ränneslätt”.

Dagens två barnmusikfrågor klarade jag i huvudsak genom att barnbarn i skilda åldrar genom åren har önskat sig barnskivor till jular och födelsedagar. Jag har således inget eget förhållande till ”Bananer i pyjamas” men förstår att det är den som ska ge frukten banan. Seriealbumen om smurfarana läste och recenserade, i Aktuellt i politiken (s), jag och läste framför allt för dottern Kerstin. Alla smurfskivorna tror jag inte ännu fanns då, men nog har jag hört ”Saft, saft, hallonsaft. Bättre saft har ingen haft”.

Till sist veckans två klassiker.

Den första var valsen ”Frühlingsstimme”, skriven av Richard Strauss.

Men den svenska klassikern, av Carl Michael Bellman, Fredmans epistel numero 36, ”Rörande Ulla Winblads flykt”, är verkligen fin – har ni hört den med till exempel Cornelis Vreeswijk? Så här börjar den: ”Vår Ulla låg i sängen och sov, med handen under öra.”

Nej, förresten. Vi tar hela texten:

Vår Ulla låg i sängen och sov
med handen under öra,
och ingen mer än krögarn fick lov
på nyckelhålet röra.
Utanför på krogen, bror,
var det så tyst som om natten;
intet öl fanns, om du tror,
nej, knappt en droppa vatten
Tyst på tå, så nöjd och kvick,
kring sängen gubben vandra,
tog på täcket, log och gick
och viska vid de andra.
Ulla snarka,
frös och sparka,
täcket över huvut drog,
kröp inunder
med ett dunder,
vände sig och log.

Regnbågen vid en glimmande skur
på fönsterrutan glittra.
I taket på sin pinne i bur
ren krögarns hämpling kvittra.
Vid sefirens ljuva fläkt
fönsterna darra på haken.
Ulla blev ur sömnen väckt,
men kunde knappt bli vaken;
av och an hon kasta sig
och svängde kring med armen,
grät i sömnen bitterlig
och klöste sig i barmen.
Än hon skratta,
än hon fatta
i sängstolpen och i stoln,
tog fram skona
och på rona
knäppte underkjoln.

För spegeln Ulla stänkte sin barm
med vin och rosenvatten:
Sen knöts ett pärlband kring hennes arm
och flor kring schäferhatten.
Liksom, när på Pafos’ ö
kärleksgudinnan uppvaknar,
allting tycks i vällust dö
och sorgen blott man saknar,
likså krögarn mer och mer
av ångst och vällust stamma,
då vår Ulla satt sig ner
att sina lockar kamma.
Folk och näring
och förtäring
glömde gubben i sitt kval,
debitorer,
kreditorer,
majshus och fiskal.

Kring Ullas hjässa, pudrad och grann,
nu flögo trenne gracer.
Cyteren sjöng och kärleken brann
bland lockar, flor och gaser.
En sefir mot spegeln flög
fram med en örslev och spada,
och en ann sin vällukt smög
i lockar och pomada.
Med en tång en kupidon
i spisen satt och flåsa;
brydd, en ann, i vredgad ton,
höll på ett eldkol blåsa.
Lekar, löjen,
kval och nöjen
skifta präktigt om varann.
Krögarn blunda,
mer han grunda,
mer hans hjärta brann.

En änglahy, en leende mund,
ett blottat bröst av våda,
ack, himmel, ack, var timma och stund
nytt paradis begåda!
Men av all naturens prakt,
hjärtat till vällust och plåga,
röjde mest sin ljuva makt
två ögåns vackra låga.
Såg hon upp, förtjustes allt;
och blunda hon med öga,
rördes blodet varmt och kallt
med suckar till det höga.
Maken tunga
till att sjunga
och en röst så skär och klar
och så böjlig
finns omöjlig —
det sa krögarfar.

Nej, aldrig såg man krögarn så fatt,
så kär, en peine och nyter!
Kring Ullas ben, på stoln där hon satt,
han strumpebandet knyter,
drog på skon och av och an
smorde med borsten på lädret.
När hon gäspa, gäspa han
med näsan högt i vädret.
Hennes hals en rutig duk
av brandgult silke höljde;
och dess barm, så vit och mjuk,
de yra lustar döljde.
Håret hängde
och sig slängde
uti mörka buckor fritt.
Tröjan, spänder,
i små ränder
skifta rött och vitt.

Vår Ulla tog sin ljusblå salopp,
med pontak överslagen,
sprang ini krogen, fyllde en kopp
med fin likör för magen.
Sockerskorpan till sin sup
såg man den sköna nu bryta —
Astrild brann i glasets djup
och Bacchus på dess yta.
Nu fick allt en ny natur,
ny frihet, lust och lycka,
från en rik med silverur
till tiggarn vid sin krycka.
Ullas miner,
öl och viner
ge en gudafröjd …gutår …
Slikt härbärge
ej i Sverige
fås på många år!

Men himmel, ack, hur bytes allt om!
Bäst Ulla ömsar stubbar,
i dörrn på tröskeln … gissa … vem kom?
Jo, fyra halta gubbar,
en med värja, sned och vind,
och med en tågstump den andra —
och den tredje, som var blind,
tog nymfen bort och vandra.
Himmel, ack, vad larm och skrik!
Vår Ullas rop mig sårar.
Varje gäst satt blek som lik,
och krögarn fällde tårar.
Kvar på bänken
framom skänken
där står Ullas brännvinsglas
tomt och sprucket
och utdrucket …
Så slöts vårt kalas.

Farväl, min nymf! Apollo mig skänkt
din sköna bild att måla.
Nu går du bort, sen länge du blänkt
och fått min duk bestråla:
Men kring Fröjas fria fält
sjunges ditt lov vid cymbaler,
liksom Vestas lov så gällt
sjungs av de små vestaler …
Hölj dig med ditt vita dok,
spinn kamull på din slända,
spinn och sjung och läs din bok —
din sol kan återvända!
Tiden lider,
dagen skrider:
tro att lätt från skrubb och ris
Astrilds vingar
snart dig svingar
i sitt paradis!

* * *

På jakt efter rätt svar till något i allra senaste Melodikrysset? Prova då med att gå in direkt på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att trycka på Blog ovan. Bläddra dig sen ner till aktuell lördag.