Rapport från Italien 28 september-12 oktober 2007

23 oktober 2007 15:00 | Konst & museum, Musik, Prosa & lyrik, Resor, Trädgård, Ur dagboken | 14 kommentarer

Under våra yrkesverksamma liv reste vi ständigt, dock sällan tillsammans. När vi efter mer än 20 års sammanlevnad äntligen gifte oss, föranledde detta en notis i Aftonbladets skvallerspalt, med tillägget att vi dagen därpå hade åkt på bröllopsresa, Enn till Finland och Birgitta till Afrika.

Som pensionärer har vi börjat göra som många andra: resa tillsammans till intressanta och/eller varmare platser på jordklotet.

Årets resa var planerad att förlänga sommaren en smula och gick därför till Sorrento i Italien. Två helt oförutsedda saker – min ganska svåra ischias och så min bror Mattis plötsliga frånfälle – fick oss att vacka in i det sista: skulle vi genomföra resan eller ställa in den? Till slut beslöt vi oss ändå för att genomföra planerna – jag hann klara det mesta av begravningsplaneringen innan vi skulle ge oss i väg, och så sa vi oss, att vi väl fick anpassa programmet efter min gångkondition.

Den senare var det ofta inte mycket bevänt med, så det blev många dagar vid poolen. Ibland gjorde Birgitta egna utflykter, medan jag låg kvar där eller, vid utflykter där jag var med, satt kvar på en bänk och vilade de värkande benen. Ibland, som på Bar Italia på Corso Italia, Fauno Bar på Piazza Tasso eller Da Alberto (svindyr turistfälla!) på Capri, förenade jag benvilan med en kopp espresso tillsammans med Birgitta. En intressant sak att notera var att ischiasen inte hämmade min förmåga att simma. Jag simmade därför några gånger om dan flera poollängder, och så tog jag i samband med båtutflykter till Capri respekitive Ischia simturer i Medelhavet.

I solstolen vid poolen läste vi mängder av medhavda böcker; jag återkommer så småningom till de här böckerna.

Tankarna fladdrade dagligen i väg till min alltför tidigt döde bror, också genom litterära och musikaliska upplevelser i Sorrento. Bland de böcker jag och Birgitta läste fanns Torgny Lindgrens roman ”Norrlands akvavit” (Norstedts, 2007), den om predikanten Olof Helmersson, som på femtitalet var framgångsrik väckelsepredikant i det inre av Västerbotten men som sen förlorade tron. I bokens handling återvänder han till de bygder vars invånare han fordom frälste, nu för att avdöpa dem, vilket visar sig vara onödigt: är inte församlingmedlemmarna döda, så är redan de eller deras efterkommande avkristnade. När den näst sista kvarvarande församlingsmedlemmen ligger på sitt yttersta och ber pastorn ge henne sista nattvarden, faller han till föga men åstadkommer en rent märkvärdig rit: till den egenbakta oblaten serverar han, i brist på vin, ett rejält glas Gammal Norrlands Akvavit. Till detta spelar han på dragspel andliga och världsliga sånger i en salig röra: O salighet, o gåtfullhet. Löftena kunna ej svika. Vildanden. Jerusalem, Jerusalem du arma. Jag var ung en gång för längesen. Blott en dag. Nidälven stilla och vacker du är. Bort längtande vekhet. Tänk när släkt och vänner alla mötas där. Mor lilla mor, vem är väl som du. Min frälsare sitter vid min sida. Jag är främling, jag är en pilgrim. Någonstans bland skuggorna står Jesus. Kom i min famn och låt oss dansa nu en vals.

Brorsan Matti var inte religiös, men den här saliga röran skulle han ha gillat, tänker jag hunnen hit i boken: Han gick gärna på adventskonserterna i Uppsala domkyrka och gillade den religiöse (rysk-ortodoxe) estniske kompositören Arvo Pärt. Men hans skivsamling rymde också blues och folkmusik och ännu mer lättfärdiga genrer.

Och apropå musik: söndagen den 7 oktober var vi på mandolinkonsert med Accademia Mandolinistica Napoletana. Konserten skulle ha hållits i klostret i Sorrento men flyttades på grund av hot om regn till ett närbeläget turistcentrum. Konserten, med två mandoliner, en mandola, en mandoloncell, en gitarr och en kontrabas, var mycket fin, italiensk i klangfärg och musikval. Ska jag nämna något speciellt, får det bli Giacchino Rossinis ”La Danza” samt Carlo Muniers ”Trio in la maggiore (dur) per mandolino”, särskilt då dess adagio cantabile-parti.

Men när jag sitter där och lyssnar, går mina tankar åter till Matti, som i mycket unga år lärde sig att spela på vår pappas mandolin. Och så får den här ganska känslosamma konserten ett extra stänk av tårögt vemod.

Under våra par veckor i Sorrento pågår en fin konsertserie i klostret i Sorrento, och vi var på inte mindre än tre av konserterna.

Den första av de här konserterna ägde rum redan vår andra dag i Sorrento, lördagen den 29 september. Den höll till att börja med att ända i att vi inte ville besöka något mer av de här evenemangen: Jazzensemblen S Pietro a Majella – ett storband på 14 man – skulle spela, men när vi anlände, i god tid för att få bra platser, visade det sig, att orkestern inte hade hunnit repetera – och dessutom höll på med det så länge, att starten försinkades med bort emot en timme. Det tog hårt på mina ömmande ben att stå utanför och vänta. Sen hade programmet knappt hunnit starta, förrän man måste göra ett avbrott för regn – både orkestern och publiken satt utomhus på en kringbyggd klostergård. Ändå var det, när programmet till slut kunde genomföras, kul att sitta och lyssna. Musiken var ganska traditionell och städad storbandsjazz, men det var intressant att notera, att den ibland innehöll klanger, som man känner igen från italiensk schlagermusik. Det italienska slog ännu mer igenom i några extranummer, särskilt ett där saxofonisten kom loss i ett vilt och ohämmat solo.

Nu var inte vädret värre än att vi före jazzkonserten kunde sitta ute i den ljumma kvällen och äta fisk och skaldjur på trottoarserveringen till Holiday Pub Inn (namnet är banalare än den mat man serverar).

På grund av risk för regn flyttades också den tredje av konserterna vi ville gå på till en sal på turistcentret, Sale Lanto di Leva i Auditorium. Den ägde rum söndagen den 30 september, och vi fick reda på flytten på väg mot klostret: Ett svenskt par, som förstås kände igen Birgitta, hejdade oss och fick oss att vända. Programmet var jättefint: Orchestra da Camera della Campania under ledning av Luigi Piovano, som också var solist på violoncell, spelade musik av Nicola Antonio Porpora, Antonio Vivaldi, Leonardo Leo och Ottorino Respighi. Till det vi fick avnjuta hörde ”L’Estate”, det vill säga ”Sommaren” ur Vivaldis ”De fyra årstiderna”.

Också under den middag vi hade ätit utomhus före konserten, på restaurang L’Abate, förekom levande musik: en trubadur med gitarr sjöng sådant som turister kan förväntas älska att höra: ”Volare”, ”Bona sera” och ”O Sole Mio”. Inte var han särskilt bra, men jag kan inte hjälpa att jag tyckte, att det förhöjde känslan av att vara på semester i Italien. Detta särskilt som saltimboccan och chiantin (Leonardo 2004) var goda.

Också vårt hotell bjöd på musik. En kväll i trädgården sitter vi med var sin konjak och lyssnar på ett par, en man och en kvinna, som iklädda dräkter och masker från Commedia dell’arte-traditionen går och sjunger italienska sånger för gästerna, bord för bord. Det är mörkt, skönt och mycket trevligt att sitta där och lyssna; de är faktiskt bra. Och en kväll, då vi för omväxlings skull äter middag i hotellets restaurang på översta våningen, exekverar ett annat par – Anna Davide, sång, och Carmine Iaccarino, sång och keyboard – italienska schlager och internationella standards: ”Bona Sera”, ”Volare”, ”Too Young” och så gamla Sven Arefeldt-numret ”Å bongo-bongo-bongo, jag far aldrig ifrån Kongo”. Jag faller till föga och köper med hem en CD med dem, ”Una Sera a Sorrento”. Jag har inte hunnit lyssna på den än men ser, att den bland annat innehåller ”Quando, quando”.

Det hotell vi hade valt var Mediterraneo (uttalas med tonvikt på det sista a-et), beläget i förstaden (med samma gamla karaktär som Sorrento) Sant’ Agnello. Vi blev till att börja med lite besvikna, eftersom vi första natten tvingades bo i hotellets annex på klippan mot havet, Hotel Villa Garden. Det var i och för sig snyggt och modernt, även om spolknappen på WCn fungerade bara ungefär var tionde gång, men vi ville inrätta oss där vi egentligen ville bo. Som kompensation bjöds vi dock på middag (maten) i Mediterraneos restaurnag första kvällen och sen, när vi nästa dag hade flyttat in i vårt fina rum med balkongutsikt över Neapelbukten och Vesuvius, också en flaska champagne och ett stort fat med fräsch frukt. Det råkade sig så, att vi, medan vi i nattmörkret avnjöt detta på balkongen, också fick se ett mycket långt och färgsprakande fyrverkeri.

Personalen på hotellet var mycket hjälpsam och trevlig, och vi trivdes inte bara med rummet utan också med hela miljön. Mediterraneo har en mycket stor innergård, skyddad av murar samt palmer och andra höga träd. Där finns en jättepool med svalt vatten som glittrar mot mosaik i olika blå nyanser, också en barnpool en bit bort – men den användes inte av alla de pensionärer och några i yrkesverksam ålder (förmodligen från affärslivet eller verksamma i fria yrken) som så här års, vid säsongavslutningen, helt dominerade bland hotellgästerna, av språket att döma mest engelsmän och amerikaner men också en del tyskar och fransmän, ja även italienare. Många av de här gästerna gjorde som vi: låg i solstolar och läste, tog sig ett dopp då och då. I vårt fall bättrades solbrännan från sommaren i Öregrund kraftigt på.

Trots regnhoten mot ett par av konserterna (det kom aningen regn bara under den allra första) hade vi mycket fint väder, sol och behaglig svensk sommarvärme. Mitt under vår tvåveckorsvistelse kom det dock en kväll ett fullständigt furiöst åskväder: regnet strömmad ner (även genom en läcka i taket i matsalen), den svarta himlen lystes upp som om Vesuvius hade fått ett nytt utbrott och strömmen gick ett par gånger. (Det fanns reservaggregat.) Under den andra veckan kunde man förnimma aningen av höst i luften, dock italiensk sådan. Det gick att fortsätta att ligga vid poolen, men luften var inte riktigt lika varm. Vackra att titta på var ett par väldiga träd, som blommade i rosa respektive vitt. Dess värre hittade vi ingen i personalen, som kunde förklara för oss, vad det här var för träd.

Luncherna intog vi, de dagar vi låg vid poolen, i uteserveringen i hotellets trädgård: där serverades enkla men goda rätter (naturligtvis pasta och pizza, till exempel god pizza Margherita, men också annat), och till dem drack vi genomgående mycket gott och väl kylt lokalt öl, Nostra Azurro (Blått band). Borden skuggades av citron- och lagerträd.

Lika regelmässigt avslutade vi de här luncherna med var sin kopp dubbel espresso, som man kunde beställa från baren vid poolen till sin solstol.

Tre av de här pooldagarna var jag under någon timme uppe på rummet och fick massage av en genom receptionen beställd massör. Han knådade rygg, slutmuskler och tår men främst lår och vader så effektivt, att jag på kvällen och dan efter hade ännu svårare att gå. Ett problem i sammanhanget var, att hans engelska var ganska begränsad; det gick bara att utväxla enkla fraser, och jag skrev till att börja med, med hjälp av ett medfört italienskt lexikon, upp på en lapp att jag hade diagnosticerad ischias samt namnen på de kroppsdelar där jag hade ont.

Det hände för övrigt påfallande ofta, att personal i affärer och på restauranger i det alltså turisttäta Sorrento inte klarade att kommunicera på engelska. Men det här gällde förstås inte nyckelpersonerna på vårt stora hotell.

Jag har redan nämnt något om mat och restauranger. De dagar då vi inte låg vid poolen åt vi givetvis lunch på ställen där vi befann oss, allt ifrån var sin pizza napoletana på La Terrazza på randen till havet alldeles intill vårt hotell till Ristorante la Pergola Buca di Bacco (schnitzel milanese) på stranden i Positano och Due Pine på Anacapri.

Middagarna intogs på olika restauranger, gärna en ny varje dag. Vi åt grillat lamm på Il Capanno, flundra på Ristorante Zi ’Ntonio Mare i hamnen och kalvkotlett med kronärtskocka på Da Gigino, en krog som Birgitta hittade och som jag gärna skulle återvända till. Mitt eget fynd (med hjälp av ett tips från receptionen) var restaurang Moonlight, där vi, vid vårt första besök av två, startade med parmaskinka med mozarella och sen fortsatte med friterade scampi. Till det drack vi ett gott lokalt vitt vin, Creco di Tuto. Över huvud taget bad vi ständigt om tips på bra lokala viner; Campania är ju ett fint vindistrikt, så vi blev mer än nöjda.

Den 70-årsmiddag jag hade lovat bjuda Birgitta på men som frös inne på grund av Mattis död intog vi nu i stället på Birgitta-dagen, söndagen den 7 oktober. Jag hade valt ut Ristorante S. Antonio inne i Sorrento och bjöd till att börja med på en Martini (som naturligtvis var föga dry, trots att jag hade bett om just det). Sen åt vi grönpepparbiff och drack till det rött vin, Fidelis 2003. Sedan fick det tills vidare räcka med det, eftersom vi skulle gå på mandolinkonsert efteråt. Cognac blev det senare på kvällen.

Mina ischiasproblem gjorde, att vi skippade ett antal utflykter, som skulle ha fordrat mer av benrörlighet än den jag hade. Alltså åkte vi aldrig in till Neapel, inte heller till Vesuvius – men vi åkte i bil genom Neapel både på vägen till och vägen från Sorrento och passerade då också Vesuvius och Herculaneum vid båda tillfällena. Dessutom inställdes en av oss bokad båttur längs Amalfi-kusten två gånger – det var som sagt slutet av säsongen, och tydligen var det för få anmälda.

Men tre fina utflykter genomförde vi.

Den första av dem gjorde vi med turistbuss, Circumvesuviana Fermata, från Sorrento till Positano. Positano är en underbar stad, dock kuperad och försedd med många och långa trappor samt brant stigande gränder. Värken i mina ben gjorde, att jag satte mig ner på en bänk vid torget utanför katedralen och väntade på Birgitta, som gjorde en egen rundtur, innan vi åt lunch tillsammans. På återvägen delade vi åter på oss – jag tog mig i min egen takt till den mötesplats vi hade bestämt.

Utflykten till Capri var lättare att genomföra, eftersom den företogs med båt. Båten tog en rundel runt ön, och vi fick se fantastiska klippformationer och olika grottor som mynnade ut i havet. Vi stannade till vid och fick i mindre båt en tur in i Blå grottan, Grotta Azurra. Man ska där inte ha fallenhet för klaustrofobi (öppningen är så trång att man måste ligga ner). För min del kunde båtförarna också gärna ha låtit bli att sjunga. Sen ankrade båten i en vik, där de som ville erbjöds att ta en simtur. Vi gjorde så och tyckte det var härligt med en simtur nästan in till land. Men en medpassagerare, en man, skrapade sig illa på klipporna och fick dessutom kramp, så han fick bogseras ut till båten av båtföraren, som alltså även han fick kasta sig ut i vattnet. Väl i hamn fick vi sen väl tilltagen tid att själva disponera som vi ville. Vi tog bergbanan till Anacapri, åt lunch där och promenerade sen till Axel Munthes Villa San Michele. Det här är en fantastisk miljö med en fantastisk trädgård som skulle fordra bilder för att jag skulle kunna göra dem full rättvisa.

En ännu längre båtutflykt gick med stor passagerarbåt till Ischia, där vi, i Ischia Porto, plockades upp i en turistbuss för guidad rundtur runt ön. Bussen gjorde också paus i närheten av en plage, så vi hann även vid det här tillfället ta oss ett dopp i Medelhavet. Trädgårdsintresserade som vi är, valde vi att lägga vår tyngdpunkt på ett besök i La Mortella, en jättelik trädgård anlagd 1949 i morisk stil av den brittiske kompositören William Walton och hans hustru samt designad av Russell Page. Där fanns massor av intressanta träd och växter, men innan vi påbörjade de åtminstone för min del mödosamma klättringarna – trädgården ligger i en ganska brant sluttning – åt vi lunch i det fina théhuset. Utsikten, när man väl hade tagit sig upp, var fullkomligt hänförande.

Över huvud taget är den här delen av den italienska kusten med sina branta berg som störtar rakt ner i havet, med sin bebyggelse hängande på dessa branter där det finns en smula jämn mark, med sina vindlande, ibland hjärtinfarktfrämjande vägar i serpentiner längs bergssidorna, med prunkande grönska och blommande bougainvillea och hibiscus kontrasterande mot de sterila bergen, bland vilka Vesuvius sticker upp som en påminnelse om att detta är vulkanisk mark, och så med det vida blå havet betagande vacker.

Hit skulle vi nog gärna återvända. Kanske på våren.