Pressgrodor

”En majoritet av svenska folket säger ja till centerns omstridda förslag att slopa anställningstryggheten för unga under två år.”

Dagens Nyheter

Söndag förmiddag

Söndagsförmiddagarna följer alltid ett bestämt mönster. Frukost till ”Godmorgon världen” i P1 och samtidigt läsning av morgontidningarna, Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet och Upsala Nya Tidning. Till det läsvärda i dag hörde Sverker Åströms artikel på DN Debatt, ”Regeringen agerar skamligt för att inte misshaga Bush”, och Carsten Jensens artikel i DNs kulturdel om sitt hemland Danmark, ”Lilla lyckliga landet”. Jag sparar också UNTs ”Uppsalas guide till musiken” med tips om musikevenemang under det kommande halvåret.

Efter ”Godmorgon världen” slår jag över till P2 och världsmusikprogrammet ”Klingan”. Bland det Lennart Wretlind spelar finns den irländske violinisten Kevin Burke. Jag har, och uppskattar mycket, Burkes ”Sweeney´s Dream – Fiddle Tunes From County Sligo, Ireland” (Smithsonian Folkways SFW CD 40485, 2001), men det Wretlind spelar är hämtat från en av de CD som följer med det amerikanska folkmusikmagasinet Sing Out!; jag är prenumerant sen 1960-talet. Wretlind nämner Burke i positiva ordalag men ger också Sing Out! en släng för att, åtminstone hittills, ha varit för puristisk, för strikt folkmusikinriktad – dock tycker han, att tidskriften på senare tid har öppnat sig mer för världsmusik. Det här måste jag be att få återkomma till!

Medan jag hör på Klingan, dricker jag mer kaffe och bläddrar och läser ett och annat i Folket i Bild 1-18 1953, som jag har köpt på Tradera. De här tidningarna är från de år, då jag var FiB-ombud i Juniskär med omnejd. Även till det tänker jag återkomma.

Efter 12.00 fortsätter jag, fram till lunchekot, med att lyssna på vismagasinet Felicia med Karin Kjellman (som en gång i världen ingick i gruppen Folk och rackare). Innan jag måste slå över till nyheterna i P1, hinner hon spela bland annat Alisson Krauss och Emmylou Harris och så Marie Bergman, ackompanjerad av maken och gitarrvirtuosen Lasse Englund, med Bellmans ”Nå, skruva fiolen”.

Bokrean

Trots att vårt hem redan är överfullt av böcker, köper jag varje år en ansenlig mängd böcker på bokrean. I år blev jag först lite sint på Akademibokhandeln, eftersom reakatalogen inleddes med fackböcker och inte, som tidigare, med skönlitteratur (som enligt min mening är en väsentlig del av meningen med livet). Men sen gjorde jag ändå min sedvanliga beställning. Detta är vad jag med Bos hjälp släpade hem i dag:

Vi köper kontinuerligt många av de nya skönlitterära böckerna i original, men på rean hittar jag alltid ytterligare sådana böcker, som jag också tycker att jag måste ha. I år blev det de här: Witold Gombrowicz´ ”Kosmos”, Ivan Klímas ”Ministern och ängeln”, Doris Lessings ”Ljuvaste dröm”, två böcker av Joyce Carol Oates, ”Blonde” och ”Jag ska ta dig dit” och så Philp Roths ”Operation Shylock”.

Bland de reade klassikerna hittade jag Pär Lagerkvists ”Kaos”, Fredrika Bremers ”Brev” i två tjocka band, Hesiodos´ ”Theogonin och Verk och dagar”, Juvenalis´ ”Satirer” och Lucretius´ ”Om tingens natur”.

Avdelningen litteraturhistoria utökas med Carl-Göran Ekerwalds ”Celine. Liv och tänkesätt” och Hans Isakssons ”Werner Aspenström”. (Aspenström är en gammal favorit, som jag ska be att få återkomma till.)

När barnen flyttade ut och tog sina barn- och ungdomsböcker med sig, började jag efter en tid att köpa nya exemplar av de allra bästa i genren. (Nu har det tillkommit ytterligare en orsak att ha böcker för de yngre i bokhyllan, barnbarnen. Men jag läser, med oförställd glädje, själv gärna om barn- och ungdomsklassiker.) Det här gav årets rea: ”Blommornas bok”, visor av Jeanna Oterdahl, illustrerade av Elsa Beskow, fyra Astid Lindgren, ”Lotta på Bråkmakargatan”, ”Visst kan Lotta cykla” och ”Vår i Bullerbyn”, samtliga illustrerade av min landsmaninna Ilon Wikland, och så ”Mirabell”, illustrerad av Pija Lindenbaum, slutligen också Barbro Lindgrens och Eva Erikssons ”Max blöja”.

Vår stora samling av sång- och musikböcker utökades med Klas Gustafssons ”Beppe – biografin”, ”Tjugotvå psalmer & andliga visor genom fem sekler”, utgivna och kommenterade av Harald Göransson, ”Våra vackraste visor och ballader” (red Ingemar Hahne) och ”Evert Taubes bästa” – i den sist nämnda tror jag inte det finns något, som vi inte redan har i vår taubesamling.

Den största avdelningen i vårt privata bibliotek vid sidan av skönlitteraturen är samhällslitteratur i vid mening: politik, sociologi, idéhistoria, historia och annat sådant. I den hamnar fyra böcker: Tore Frängsmyrs ”Svensk idéhistoria” i två band, Hans Hederbergs ”Sanningen, inget annat än sanningen. Sex decennier ur Alva & Gunnar Myrdals liv” och Ebbe Schöns ”Folktro om ödet och lyckan”.

Bland kokböckerna (förvarade i en stor och en liten bokhylla i köket) hamnar Fran Wardes ”Italienskt på 30 minuter”.

Den allra allra sista boken följer med till Öregrund vid flytten dit för sommarhalvåret (förmodligen i slutet av mars): ”Prismas stora örtabok” av Anthony Atha. Den handlar om hur man odlar och använder mer än 200 kryddörter och läkeväxter.

Fast min hustru har, även utan den här boken, inte varit helt bortkommen på det här området heller. Ett år räknade vi till att hon hade mer än femtio olika örtkryddor och varianter i sin kryddträdgård, som sprider en ljuvlig doft och drar svärmar av humlor och fjärilar till sig. Jag längtar efter sommaren!

Lördag med Viggo och Klara

Kerstin ringde i veckan och hörde sig för hur det stod till med min revbensfraktur. (Tack, bättre. Men jag känner fortfarande av den när jag försöker hitta sovställning och när jag bär tungt.) Hon erbjöd samtidigt Bos hjälp med att, på lördag eftermiddag, i bil hämta alla mina beställda reaböcker på Lundeq. Dessutom var jag välkommen att tillbringa eftermiddagen hos dem med barnen och sen få middag. Det är klart att jag tackade ja!

Bo hämtade upp mig och hjälpte mig också att bära de tunga bokkassarna till bilen. På Kadettgatan mötte Klara och Viggo i hallen. Viggo visade stolt upp sina nya skor. (Se bild på Kerstins blogg under rubriken Viggos nya skor.) I min belägenhet fick jag ta det varligt med lekarna, men Viggo ville ganska snart, att jag skulle läsa två böcker, som hans mamma hade skaffat: Olof och Lena Landströms ”Nisse hos frisören” (Klumpe Dumpe-serien, Rabén & Sjögren), som han sa att de också har på dagis, och Pernilla Stalfeldts ”Fickspöken” (Eriksson & Lindgren). Mycket bra böcker båda två!

Klara var först avvaktande mot morfar, men sen hon hade fått vällning av sin mamma, satt hon till freds i hans knä och tuggade som vanligt begärligt på titanarmbandet till hans armbandsur. (Först drack hon ur, och sen åt hon klockor, för att travestera Povel Ramel.)

Bild på Viggo och Klara i morfaras famn finns på Kerstins blogg under Viggos nya skor.

Sen såg vi ”Kalle och chokladfabriken” som dvd-film, också den faktiskt överraskande bra. Den bygger på Roald Dahls bok med samma namn. Boken – utgiven av Tidens förlag – finns även nu tillgänglig i bokhandeln.

Snart var det dags för Bolibompa, eftersom det är lördag Diesneydags. Den första äldre filmen i dag handlade om ishockey och hade som bärande grej, att alla figurer såg ut som variationer av Jan Långben (Goofy). Den andra var en höjdare: Kalle Anka i kamp om sin picknick mot en armé av myror, som ser ut som afrikaner eller, som man sa förr, negrer; det senare lär visst ha orsakat, att den här filmen en gång i världen lyftes ut ur disneykavalkaden ”Kalle Ankas julafton”. För oss som är intresserade av progg och annan vänstermusik är den berömd för att Hoola Bandoola Band (Mikael Wiehe, Björn Afzelius med flera) hämtade namnet från myrornas fältrop, ”Hoola Bandoola!”.

Under Diesneydags ordnade Kerstin lördagsmys åt familjen, även åt morfar (som på grund av mormors resa till Kambodja är ensam hemma i ett par veckor): hummus, stavar av rå morot och gurka, två sorters ostringar, stark respektive mild ölkorv (fast med vatten och läsk till) och pitabröd. Gott! Och trevligt att få ett avbrott i ensamheten.

När Diesneydags var slut sov redan Klara, och nu ville Viggo ha morfars bistånd vid läggningen: Först fick jag läsa om de båda nya böckerna; Viggo skrattade på nästan varje sida, när vi läste om fickspökena. Och sen fick jag avsluta med de två första av Anette Tisons och Taulus Taylors på Richters förlag utgivna – ursprungligen tror jag de här böckerna kom ut på Tidens förlag – barbapapaböcker, ”Barbapapa” (den där Barbapapa föds ur jorden i trädgården) och ”Barbapapas resa” (den där han slutligen finner Barbamama på samma plats). I slutet av den andra boken kommer också barbabarnen. Viggo pekar på den svarta, pälsklädda Barbaskön och säger, att det är Stinky.

När Viggo har somnat, skjutsar mig Bo hem, fortfarande med reaböckerna från Lundeq i bakluckan.

En mycket trevlig kväll. Tack!

Maria Carlshamre och Feministiskt initiativ

Vänstermänniskor som jag, med vårt sätt – hämtat från marxismen – att se det strukturella klassförtryck som finns även i vår tids samhälle, har lätt att förstå och omfatta även feministisk analys.

Det hindrar inte att jag från begynnelsen har varit skeptisk till projektet att bygga ett parti, FI, på renodlat feministisk grund: den feministiska grundhållningen är inte bara relevant utan också viktigt, men som ensam grund för ett politiskt parti är den otillräcklig. (Jag resonerar ungefär likadant beträffande miljöpartiet och ekologismen. Den ekologiska grundhållningen är livsnödvändig men måste kompletteras med andra former av samhällsanalys. Med Helga Hensche säger jag: ”Min gröna dröm är röd!”)

Så fort Feministiskt initiativ dök upp, oroades jag också över att detta nya parti – sannolikt utan chans att ta in sig i riksdagen – riskerade att stjälpa vänstermajoriteten i parlamentet. FI skulle nämligen, antog jag och många med mig, ta större delen av sina röster från vänsterpartierna.

Nu har Maria Carlshamre (hittills fp) gått över till FI. Idén är förstås, att hon ska locka också borgerliga, i synnerhet liberala feminister att rösta på FI. Med det perspektiv jag anlägger ovan, borde jag vara glad. Men jag tror fortfarande inte på framgång för partiet i riksdagsvalet.

Maria Carlshamre är en märklig person. När jag rannsakar mitt minne om vad jag minns av henne, kommer jag mest i håg starkt personrelaterade saker: ett barn som det gick illa för, en misshandelshistoria och annat sådant. Men var står hon politiskt, egentligen?

När hon kandiderade för folkpartiet i EU-valet (och blev invald på bekostnad av en ”riktig” folkpartist), var hon ledarskribent på DN men icke partiansluten. Sen gick hon in i folkpartiet.

Nu kandiderar hon för Feministiskt initiativ men säger sig fortfarande vara liberal feminist.

Jag kan bidra med ytterligare ett frågetecken. För ett antal år sen kallades jag till redaktionen för det återuppståndna socialdemokratiska studentförbundets likaledes återuppståndna tidskrift Libertas för att berätta om mina år som redaktör för tidskriften, som då var mycket framgångsrik och ofta citerad, även på kultursidorna.

Där träffade jag Maria Carlshamre, som på den tiden var – socialdemokrat.

Mer ego än övertygelse, skulle man kanske kunna sammanfatta det.

Änglatrumpet

När jag i förmiddags var i tobaksaffären – Kalle Anka-posten som Bo säger – för att hämta ut ett paket med nummer 1-18 av årgång 1953 av Folket i Bild, inköpt på Tradera, köpte jag också Allers Trädgård (2 / 2006). Där fanns en artikel om änglatrumpeter.

Änglatrumpeten (Brugmansia) är en buske med vedartad stam och stora blad. Den blommar med långa, nedhängande mycket vackra klockor. Det finns olika sorter, men färgen varierar i allmänhet mellan orange och blekgult.

Birgitta äger två exemplar: en står utanför bastun, den andra nere vid vägen, till vänster om grinden. Eftersom de inte kan övervintra i vårt klimat, har hon dem i stora tegelfärgade urnor, som passar till blommornas färg.

Innan frosten kommer, måste man alltså ta in dem. Det är det besvärligaste momentet; trots beskärning inför inflyttningen är de, med jord och urna, tunga att bära. Vi tar in dem i det kombinerade rum, som är duschrum till bastun och samtidigt tvättstuga. Värmen drar vi ned till tolv grader. Persiennen dras ner. Om den förvaras i relativt låg temperatur och inte alltför ljust, klarar den sig över vintern med en rejäl vattning när vi är i Öregrund över nyår och trettonhelg. Dess förinnan fick den, om vi tar förra året som exempel, vatten vid månadsskiftet oktober-november. Nästa gång den blir vattnad är när vi flyttar ut för sommarhalvåret, förmodligen i slutet av mars. Men sen är det dags att börja vattna mer kontinuerligt, fortfarande inomhus, tills det är frostfritt och man kan ställa ut krukorna igen.

Ett problem med änglatrumpeten är att den är mycket giftig; man bör tvätta händerna efter att ha handskats med den. Således kanske ingen idealisk växt för småbarnsföräldrar med trädgård.

Ulf Lundell om Olof Palme

Att Ulf Lundell också har ett politiskt engagemang vet alla som genom åren har lyssnat på honom.

CDn ”Bosnia” (Rockhead / EMI 4751752, 1996) är ändå speciell, eftersom materialet kommer från en turné till förmån för projektet Ship to Bosnia. 25 kronor av varje såld CD gick sen oavkortat till uppförandet av ett solidaritetshus i gruvbyn Lipnica i närheten av Tuzla.

Det är en mycket lundellsk CD, med något undantag (Janne Bark sjunger Neil Youngs ”Rockin´ In the Free World”). Till största delen är den fylld av tidigare utgivna lundellåtar: ”Stora vägen” (Evangeline, 1988), ”Chans” (Den vassa eggen, 1985, med flera), ”Jag går på promenaden” där Lundell har lånat den ösiga bluesrocken från John Mayall (debut-LPn Vargmåne, 1975), ”Snön faller och vi med den” (både på Dådens år och Nådens år, 1978), ”Stackars Jack” (Öppna landskap, 1995), ”Hav utan hamnar” (Ripp Rapp, 1979) och ”För dom som älskar” (Livslinjen, 1995). Just inget av det här kan tolkas politiskt – det skulle då vara hjälpen till en hund, som får namnet Chans, i låten med samma namn.

Men tre låtar har en desto tydligare politisk tendens.

För det första den tidigare outgivna ”Soldat kommer hem”. Den kunde handla om kriget i Bosnien men beskriver vad som händer med soldaterna i alla krig:

Krokusarna blommar
Staren sjunger högt i björkens topp
Somliga är döda, andra borta
Det värker i din kropp
av alla dessa minnen
som inte längre går ihop
med allt du ser omkring dej
alla röster, alla tecken, alla rop
Det kanske bara var dej själv
du slogs mot om och om igen
Någonting du hade i dej
som vaknade med dej på morgonen
och sen fick du slåss hela dan
tills det blev kväll och natt igen
Kan du sluta fred nu
fred med dej själv min vän?
Kan en soldat som du komma hem?

Det andra exemplet är ”Museum”, ny också den för det här albumet. Texten är för lång för att citeras i sin helhet, men den handlar om en man som kommer hem från en lång resa: ”Det var ditt hem en gång, nu är den ett museum.” Bakgrunden till denna overklighetskänsla får vi i den här strofen:

Jag kom hem från en resa, hallen full av post och tidningar
Jag läste att Palme inte var mördad bara försvunnen
Det var ingen ensam galning, ingen konspiration
inte poliserna som la ner honom, det var Jantelagen
Han gick för långt helt enkelt och det kunde inte tålas
Hatet växte som ogräs och mögel
Nu har vi drivit ut den Djävulen ur vårt tjocka svenska blod
Nu står vi nakna och tysta inför varann i den kritvita dagern

Märk utgivningsåret för CDn, 1996.

”Gränsen” med sitt flyktingtema är som gjord för en CD med titeln ”Bosnia”; särskilt effektiv blir den genom att sätta in invandringsfrågan i ett svenskt, historiskt sammanhang.

Men där finns något ytterligare. Jag ber er att särskilt noga läsa andra strofen, alltså den som följer efter första refrängen.

Farfar dog i nån farsot
Farmor tog hand om två pojkar
Gällen mjölk och saltad sill
Tårar som aldrig torkar
Mina förfäder tog sej över gränsen
nån gång på sextonhundratalet.
Dom kom vandrande från Belgien
Jag lever här och nu av deras slit

Så kom berätta om Naxos
Berätta om Madrid
Säj nånting om Maraures
Hur är det i Batumi
Hur är flickorna i Holyhead
kan dom hålla en man vaken en natt?
Sjunger dom i Winnipeg
Skiner solen i Gujarat

Det växer rosor upp ur stenen
Det är vårt blod som växer där
Två skott och allting är förändrat
Det kunde inte hända här
Hatet gror i Svarta gränden
där det aldrig blir någonting annat än natt
Vi tog hit magnolian
Vi kan prata om Arafat

Så kom berätta om Naxos..

Du tror att allting är så enkelt
Du slår bara den som inte vill
Hålla käften när du säjer tyst
Som rör sej när du säjer still
Men din gräns går nere i city
där nån leker med ditt liv
Din bror han bor i Pakistan
Så stoppa ner din kniv

Kom berätta om Naxos…

Den här CDn producerades i februari 1996, tio år efter dramat på Tunnelgatan. Men ”Gränsen” är inte skriven 1996. Den fanns först på ”Det goda livet” från 1987, året efter mordet, och återkom sedan också på ”Maria kom tillbaka – Lundell Live”, 1993, och på ”Rebeller”, 1995.

Kulturfrukost på Upplandsmuseet

Eftersom jag är med i kulturnämnden, hör jag till dem som får inbudan till de kulturfrukostar som då och då anordnas hos stans olika kulturinstitutioner.

I morse var det kulturfrukost på Upplandsmuseet, som ju ligger i det vackra gamla kvarnhuset vid Fyrisån. 1967-1970 satt jag i museets styrelse. Numera sorterar det, i enlighet med en gränsdragningsöverenskommelse mellan stan och landstinget, under det senare.

Därför var det intressant att få vara på plats och få aktuell information om verksamheten. Museichefen, Håkan Liby, talade om Upplandsmuseets uppgift att vara länets minne. Utställningschefen Tuula Autio talade om aktuella utställningar och antikvarie Agnetha Pettersson specifikt om den pågående utställningen ”Tapeter. Minne och mode”. Hon guidade oss sedan också runt i tapetutställningen och berättade om forna århundradens tapeter, när det gäller 1900-talet om tapetmodets skiftningar årtionde för årtionde. Jag upptäckte till min glädje, att sjuttiotalets färgrika tapetmode bland annat representerades av den mycket somriga tapet med blommor och bär, som vi länge hade i hallen i vår bostad på Idrottsgatan.

Lisen Hessner från kulturkontoret berättade om planerna för Biologiska museet, ett projekt som kulturnämnden är mycket aktivt involverad i. Som det står i Uppsala kommuns kulturpolitiska program: ”Biologiska museet och den omgivande Vasaparken ska upprustas och varsamt anpassas till modern museiteknologi, för att bättre ta till vara, vidga och fördjupa ett omistligt kulturarv med stor outnyttjad potential.” Jag lovar, det komme att bli fint!

Varför har vi museer, och varför är vi som skattebetalare alla med och finansierar verksamheten?

Fia Söderberg från samma kulturkontor besvarade, eftersom dagens tema var just museer, redan i sitt välkomstanförande den frågan genom att läsa upp följande ur kulturprogrammet:

”Museerna representerar vårt kollektiva minne och utgör oersättligt värdefulla stationer för alla som söker upplevelser, bildning och fördjupade kunskaper.”

***

Kulturfrukostarna inleds med ostfralla och kaffe – deltagarna betalar själva. Under den delen spelade i dag elever från kommunala musikskolan, en annan kulturverksamhet som vi, förnuftigt nog, satsar skattepengar på.

Medan man dricker kaffe, blir det tid också för prat med omkringsittande. Bredvid mig satt den här gången min gamle laboremuskamrat Per Silenstam, som, begeistrad, berättade att han i går hade varit på ABF-huset i Stockholm och sett Jonas Simas Palme-film ”Vilja gå vidare”. Jag kunde då berätta för honom om filmens tillkomst, det som jag också har berättat för läsarna av den här bloggen. Vid bordet bredvid satt en kurskamrat från nordiska språk 1959-1960, Gunilla Kollberg. Hon undrade, om jag kom i håg henne. Jo, givetvis!

Medan föredragningarna om museiverksamheten sedan pågick, tittade jag då och då ut genom fönstret: mot en fond av svarta, nedhängande trädgrenar dalade, allt tätare, vita snöflingor ner mot Fyrisån.

***

På väg hem beslöt jag, trots att jag helst inte går ut på vintern, att ta den dagliga promenad min diabetesdoktor har ordinerat. Jag tog vägen över Luthagen. Snön fortsatte att falla.

På Sysslomansgatan, en liten bit norr om Skolgatan, mötte jag en man i övre medelåldern. Mannen sjöng högljutt; när han passerade mig, hade han kommit till ”nu blir det vinter, nu blir det vinter, som vi ha önskat, hurra!”.

Så vitt jag förstod, var han helt nykter.

Björn Afzelius om Olof Palme

Björn Afzelius räknades, allt sedan tiden i Hoola Bandoola Band, till progglägret. Många har väl därför trott, att han kanske hörde hemma i den till socialdemokratin starkt fientliga vänstern. Jag har ingen aning om vad han röstade på, men han var ingalunda någon enkel fiende till den reformistiska delen av arbetarrörelsen.

Under min tid som de svenska socialdemokraternas nordiske och baltiske sekreterare stötte jag ibland på honom i för mig mycket oväntade sammanhang. Håll i minnet, att han var mycket stor som artist i Danmark och Norge.

I min ägo har jag Björn Afzelius´ sångbok ”95 sånger” (Warner/Chappell Music Scandinavia, 1996) med Björns egen skrivna namnteckning. Jag köpte den av honom, när jag i september 1996 var på danska Socialdemokratiets kongress i Århus. Han gjorde ett bejublat framträdande en av kongresskvällarna: talade idiomatisk danska till publiken och rökte maniskt mellan låtarna; medan han sjöng, hade han den fortfarande rykande cigarretten bakom örat. Nå, det kunde ju ha varit fråga om ett betalt framträdande, vilket som helst.

Men i mitt norska exempel blir det mer komplicerat. Jag var på valvaka i Oslo Folkets hus, och som känd och välkommen svensk gäst lotsades jag in i det allra heligaste, det rum dit bara den innersta kretsen i partiet med Gro Harlem Brundtland i spetsen annars hade tillträde. Vem sitter där, vid samma bord som Gro, om inte Björn Afzelius – och han är i n t e där för att underhålla!

Hans förhållande till svensk socialdemokrati var, om jag nu håller mig till sångtexterna, flerdimensionellt. Hans näst sista CD, ”Tankar vid 50″ (Rebelle RCD 22, 1997), ger bra exempel på detta.

På den finns det som vanligt låtar, som har ett allmänt vänsterbudskap, som kan omfattas av både socialdemokrater och andra: till ganska dansbandsaktig musik – något utmärkande för Afzelius – sjunger han:
”Allting kan ändras,
allting kan vändas;
Allting är möjligt på vår jord,
ifall dom många går ihop.”
Och ”Landet bortom bergen” kunde användas både av den socialdemokrati, som deklarerade, att ”vår gröna dröm är röd” (Helga Henschen) eller som kampsång för miljöpartiet.

En mycket bra men kuriös låt är ”Gammaldags moral”. I den predikar Afzelius värden, som nog också socialdemokratiska bakåtsträvare av typen Kapten Stofil skulle kunna tänkas framföra – om ni nu kan föreställa er Kapten Stofil som rocksångare. En låt, lite i samma genre men med ännu mer diskutabel text, är ”Varannan damernas”.

Socialdemokratin får sig en släng i ”Fri som en fånge”, där den unga radikala SSUaren Lena, ”fri som en fågel i maj”, hamnar i riksdagen och efter en tid där tappar sitt engagemang:
”Idag har hon inga andra mål
än att samla poäng och tjänsteår.
Hon är fri som en fånge på Hall.”
Ändå bärs Afzelius inte av hat; ”Fri som en fånge” är en sorgesång.

Det här blir mycket tydligt i den sång Björn Afzelius skrev tio år efter mordet på Olof Palme, ”På mäster Olofs tid”. I den ställer ett barn frågor till sin pappa, och så rullas, i strof efter strof, bilden upp av det Sverige Afzelius och många med honom saknar efter dödsskottet den där kyliga natten:

På mäster Olofs tid

Pappa, hur var det förr?
Berätta hur allt var förr.
Det säjs ingenting, det skrivs ingenting;
Hur var det egentligen förr?

Då hade vi ett respekterat namn.
Då var jag stolt över mitt fosterland.
Man kände till oss vida omkring;
Snart vet man ingenting.
När Sverige talade så lyssna man,
för alla visste att det vi sa var sant.
Att säja ifrån var en filosofi
på mäster Olofs tid.

Då var vi tredje världens store vän,
en ständig förkämpe för friheten.
Vi sände pengar vida omkring;
Snart ger vi ingenting.
Det vackra ordet solidaritet
fick då en innebörd som var konkret.
Att hjälpa till var en filosofi
på mäster Olofs tid.

Då krävde folket av ministrarna
att hålla löftena till väljarna.
Att värna ordet demokrati;
Snart värnas ingenting.
Den gången såg man som en självklarhet
att ansvar förutsätter ärlighet.
Att hålla ord var en filosofi
på mäster Olofs tid.

Den gången drog sej inte medierna
för att ta upp de stora frågorna.
Dom ville vara ett med sin tid;
Snart vill dom ingenting.
Den gången tilläts journalisterna
gå ut och engagera männskorna.
En hög nivå var en filosofi
på mäster Olofs tid.

Då blev man uppmanad att tänka stort
och att förstå att allting hör ihop.
Att se att världen är som en ring;
Snart ser man ingenting.
Den gången eldades miljonerna
till att förverkliga visionerna.
Att ha en dröm var en filosofi
på mäster Olofs tid.

Den nya tiden kom en kylig natt.
Ingen har nånsin sett en natt så svart.
En natt som alla människor minns;
Sen minns dom ingenting.
Så låt mej säja till dej, lilla vän:
En kula drev oss in i tystnaden.
Men det var aldrig filosofin
på mäster Olofs tid.

Sammantaget hör ”Tankar vid 50″ inte till Björn Afzelius´ bästa skivor. Men den är på många sätt intressant. Hyllningen till Olof Palme och hans tid är ett exempel. Den formar sig också till något av ett bokslut över Afzelius´ eget liv. Titellåten ”Tankar vid 50″ är ett exempel.

Allra mest tycker jag om en låt i just den genren, den låt som avslutar CDn:

Liten blues vid gravens rand

Köp inga blommor,
sänd ingen krans.
För så dags så finns jag
nån annanstans.
Vill du ge mej nåt
så ge det till mej nu.

Sjung ingen lovsång,
håll inga tal.
Låt bli att säja
hur fin jag var.
Vill du säga nåt
så säj det till mej nu.

Känn ingen ånger
invid min grav.
Fäll inga tårar av samvetskval.
Om du ångrar nåt
så visa mej det nu.

Den här låten spelades in i Björn Afzelius hem i Göteborg den 22 januari 1997.

Dog gjorde han först 1999, givetvis i lungcancer. Det skedde alldeles efter det att han hade släppt den CD, som alltså skulle bli hans sista, ”Elsinore”.