10 kommentarer

1. Afzelius var åtminstone de sista åren av livet medlem av vänsterpartiet. Gällande relationen till socialdemokratin skulle jag tro att han hade samma förhållningssätt som större delen av den vänster jag mött. Stor respekt för folkrörelsen socialdemokratin, stor besvikelse för regeringspartiet socialdemokratera och stor skepsis till den leninistiska partistrukturen socialdemokraterna.

   Comment by Daglönare — 2006 03 01 23:12 #

2. Intressant att få höra att Björn Afzelius, åtminstone de sista åren av livet, var medlem av vänsterpartiet. Jag har ju heller inte gjort något försöka att, så att säga posthumt, ansluta honom till socialdemokratin; jag skrev ju, att jag inte visste vad han röstade på.

   Däremot försökte jag visa, att hans förhållande till socialdemokratin var sammansatt. Jag lyfte fram kritiken men också hyllningen till Olof Palme och hans epok (vilket senare förstås var skälet till att jag skrev om den här CDn just nu). Och jag tror att det jag skrev om Björns förhållande till den danska och framför allt den norska socialdemokratin var nyheter för de allra flesta här i Sverige.

   Den avslutande tolkningen i Daglönares kommentar av Björn Afzelius förhållande till socialdemokratin får stå för honom eller henne.

   Om vi börjar bakifrån, kan det tyckas vara ett listigt retoriskt grepp att beskylla socialdemokratin, som ju har svårt för det kommunistiska arvet inom vänsterpartiet, för att ha en leninistisk partistruktur.

   Nå, mer leninistisk är den inte, än att jag, med mina 34 år i partiets tjänst på den högsta nivån, medan jag jobbade kvar på partistyrelsen kunde skriva kolumner mot svensk EU-anslutning och sen, efter pensioneringen men med fortsatta kommunala uppdrag, kunde sitta i riksledningen för socialdemokrater mot EMU, den organisation som starkt bidrog till nej-segern. (Och i dag är en som fanns på samma sida som jag i de här frågorna, Marita Ulvskog, partisekreterare.)

   Besvikelse över regeringspolitiken kan även socialdemokrater känna. Den som läser mitt inledningskapitel, ”Vart tog den där elden vägen?”, i Laboremus-boken ”Var blev ni av, ljuva drömmar?” (Ordfront, 2002, red Enn Kokk, Klas Gustavsson och Stig-Björn-Ljunggren), förstår nog, att avståndet mellan en socialdemokrat av min sort och Björn Afzelius inte är våldsamt stort. Och ingen har försökt kasta ut mig ur partiet för den sakens skull (och inte av någon annan orsak heller).

   Egentligen rymmer den välvilliga formuleringen ”stor respekt för folkrörelsen socialdemokratin” den frågeställning, som det finns störst skäl att grubbla över. Vem känner inte respekt för varje folkrörelse, som bidrar till att bära upp det demokratiska samhället? Men det finns ett bakomliggande problem, som signaturen Daglönare inte ens snuddar vid: Socialdemokratin som folkrörelse förtvinar. Nästan alla klassiska folkrörelser förtvinar – förgubbas och förgummas allt mer – i dagens samhälle. Det torde även gälla vänsterpartiet.

   Comment by Enn Kokk — 2006 03 02 18:05 #

3. Tack för mycket intressanta reflektioner om Björn!

   För Björn var hans partitillhörighet inte det viktigaste, han kände för människor som var förtryckta, fattiga eller på annat sätt hade det svårt.
   Och han gjorde det han kunde för dom, antingen dom fanns på Cuba eller i Sverige.
   Det man uppfattade som vänster var egentligen frihets och rättvisetankar(Björns egna ord).

   För ”vem kan man lita på”?
   Björn genomskådade dom som hade makt och missbrukade den.
   Och han var ödmjuk nog att han kunde ändra sig när han upptäckte att han haft fel.
   Ett exempel är att han som varit en riktig Cuba revulutionär en dag fick ett brutalt uppvaknande och insåg att han under lång tid hade stött en diktatur Att Castro var en diktator.
   Det var hårt, men Björn ändrade sig och stöttade sen aktivt det förtryckta folket på Cuba.

   Han hatade opportunister, Björn var ingen feg person, modigt stod han upp och kritiserade skarpt förtryckande regimer och korrumperade maktpersoner.
   Allt för hans djupa engagemang för dom som hade det svårt.

   Det är stort!

   Björn-så modig och stark han var-så fin!

   Comment by Helén — 2006 03 06 14:57 #

4. Det här att han så småningom kom att stödja demokratiska oppositionspolitiker på Cuba har jag också hört. Det ger ytterligare understöd åt min uppfattning, att Björn långt ifrån var någon enkel plakatrevolutionär.

   Och vem såg inte i begynnelsen, när Castro störtade Batista, den cubanska revolutionen som en akt av befrielse? De sociala reformerna den nya cubanska regimen genomförde var nödvändiga. Problemen kom senare, när den nödvändiga omvandlingen av Cuba inte ledde till en allt högre grad av frihet och demokrati utan i stället antog allt fler av sovjetstatens karaktäristika. USAs blockad har stor skuld till detta, men Castro och de andra cubanska ledarna hade också ett eget val: de kunde ha valt demokratiska socialister i Europa som främsta samtals- och samarbetspartners. Olof Palme och andra sträckte faktiskt ut en hand.

   Comment by Enn Kokk — 2006 03 06 22:40 #

5. Hej Enn!
   Olof Palmes stora begåvning var att han kunde rätta budskapet efter mottagarna. Läs t ex hans tal i Santiago på Kuba. Han höll det på spanska, bara det var ju anledning till ovationer.
   Han hyllade den kubanska revolutionen – och sa, inte helt uttryckligt men tillräckligt tydligt, att det socialdemokratin gjort i Sverige var en revolution.
   I så fall skulle man ju vilja veta när kontrarevolutionen inträffade och vilken regering som stod för den.
   Jag har också haft nöjet att vara närvarande på ett valmöte i Västberga i Stockholm, anordnat av s-klubben på Sandvik 1973, där Palme ägnade större delen av tiden åt att förklara att ”förtroendeklyftan” mellan SAP-regeringen och näringslivet (en stor fråga i medierna det året) var helt obefogad. Han förklarade allt som han och partiet gjort för näringslivet. Inte just något argument för arbetare att rösta på hans parti, men hos gråsossarna från Sandvik gick det hem.
   Efteråt frågade jag dem: Har ni aktier i firman era jävlar? Och de svarade: Tänk att vi har det du!
   Hälsningar
   Lasse

   Comment by Lars-Erik Morin — 2006 07 20 14:16 #

6. Till Lars-Erik Morin: Det var knappast så enkelt som att Olof Palme manipulerade sin publik genom att anpassa budskapet efter mottagargruppens förväntningar.

   Låt oss ta ditt kubanska exempel först.

   Olof Palme var en övertygad demokrat, därmed också en benhård kritiker av kommunismen, inte minst kommunismen i dess leninistiska variant. 1975 års partiprogram, som jag, i egenskap av programkommissionens huvudsekreterare, under hans ledning (han var kommissionens ordförande) var med om att skriva, innehåller en utförlig och skarp kritik, utan några krumbukter, av leninismen.

   Däremot innehöll programmet en lysande argumentation, skriven av Olof Palme själv, för den demokratiska socialismen:

   “De framsteg som har vunnits genom arbetarrörelsens kamp har befäst socialdemokratins övertygelse, att den fredliga samhällsomvandlingen på den demokratiska socialismens grund erbjuder den enda framkomliga vägen till människornas frigörelse.

   Denna samhällsomvandling bygger på mänsklig vilja och mänskliga ansträngningar. Denna frigörelse måste vi genomföra i ett samhälle som är starkt beroende av en omvärld präglad av stora motsättningar, av förtryck och ofrihet, av starka kapitalistiska intressen. Den ska genomföras på den demokratiska övertygelsens väg under öppen debatt och under den hänsyn och respekt för andra uppfattningar som hör demokratin till.

   Denna väg kan synas mödosam och tidskrävande. Den medför emellertid den helt avgörande fördelen att samhällsomdaningen kan genomföras under aktiv medverkan av medborgarna och att dess resultat vinner en fast folklig förankring. Därmed skapas också trygghet för att reformerna blir bestående.

   Den demokratiska socialismen bygger ytterst på en tilltro till människornas vilja och förmåga att skapa ett samhälle präglat av gemenskap och mänsklig värdighet.”

   Cuba leddes av den amerikanska isoleringspolitiken och av det sovjetiska stödet, det hart när enda som stod till buds, längre och längre i riktning mot en kommunism av sovjetisk typ. Det Olof Palme gjorde var att försöka vända de kubanska revolutionärernas blickar mot ett alternativ, det svenska och nordiska exemplet. I demokratiska former hade en folkmajoritet här lyckats med något som var ingenting mindre än en social revolution: demokrati, folklig mobilisering i massrörelser, socialpolitiska och utbildningspolitiska reformer, en utjämning av levnadsförhållandena.

   Under det tidiga 1970-talet fortsatte denna socialdemokratiska offensiv in på ett nytt område, reformeringen av arbetslivet: medbestämmanderätt för de anställda, avskaffande av paragraf 32, en utjämning av makten över arbetsplatserna mellan anställda och arbetsgivare.

   Någon socialisering av näringslivet i stor skala fanns inte på programmet, men maktförskjutningen på arbetsplatserna ledde naturligtvis till en motoffensiv från näringslivsorganisationernas sida. Minns hur nära det var att borgarna, stödda av näringslivets organisationer, hade vunnit valet: 1973 års val ändade i den så kallade jämviktsriksdagen.

   Det jag antar du hörde i Västberga – jag var inte där – var säkert ett av många försök i den valrörelsen att övertyga så många som möjligt om att en demokratisering av arbetslivet var till inte bara arbetarnas utan allas, ja till och med arbetsgivarnas bästa.

   Åter igen det där demokratiska samtalet, som sedan kläddes i programdräkt i 1975 års partiprogram!

   Comment by Enn Kokk — 2006 07 20 20:48 #

7. Tack för svar. Men du har inte hunnit läsa Palmes tal i Santiago de Cuba än (det är jag rätt säker på, för så lättåtkomligt är det väl inte).
   Gör det, så ska vi återkomma till ämnet.

   Min svåger fick jobb på Kuba, mycket tack vare Palmes vackra tal. Svågern jobbade på ett mejeri som Alfa Laval byggde. Palmes uppgift var att förbereda marken för A-L och liknande.

   Med på resan var för övrigt flera svenska journalister, inkl Erik Larsson, politisk chefred på Dagens Nyheter, mannen som fick Olof Lagercrantz sparkad för hans sympatier för gruvstrejken och andra farligheter. Varken Larsson eller nån annan svensk journalist reagerade offentligt på Palmes tal – business first.

   Västbergaretoriken: den hade passat på ett möte med näringslivet, men hur tänkte han när han körde den på ett fackklubbsmöte?

   Den socialdemokratiska religionen innebär att vi ska be om rättvisa. Och får vi den inte så ska vi be om den igen. Och igen och igen. Det lär dröja innan de som har den ekonomiska makten (dvs den avgörande makten) ”inser” att de har samma intressen som vi. Till dess räcker det tydligen att *vi* tror att de har det.

   Vi kan ta ett annat Palme-tal, på Skansen (inför valet -73 om jag inte minns fel). ”Jag har just varit i Kramfors”, sa han. ”Där träffade jag en man som sa: ’Den sista klasskillnaden går mellan folk med bra tänder och folk med dåliga tänder.” Och nu inför vi tandvårdsreformen!”

   Att stå i det kapitalistiska Sveriges kapitalistiska huvudstads punschpatriotiska hembygdsromantikcentrum och prata om klasskillnader på det där viset, samtidigt som man betecknar sig som ”demokratisk socialist”, är ganska parodiskt.

   För 33 år sen gick det att vara socialdemokrat och kalla sig demokratisk socialist samtidigt, eller hur? Men att blanda bort korten när det gäller den avgörande klasskillnaden, det gick inte då och det går inte nu: det är och förblir den privata äganderätten till produktionsmedlen som är klassamhällets grund, inte priset på ett tandläkarbesök.

   Över till ett närliggande ämne. Jag minns Örebro-Kuriren på Herbert Söderströms tid. Själv jobbade jag på Allehanda då, men umgicks med ÖKs journalister och delade lägenhet med en av dem. Om jag inte fattade fel manövrerades HS bort av lokala s-pampar. Som inte ville ha nån granskning. Vad minns du?
   Lasse

   Comment by Lars-Erik Morin — 2006 07 20 23:53 #

8. Eftersom jag befinner mig på landet (i Öregrund), är jag allmänt i belägenheten, att jag inte kommer åt en massa dokument, som jag, när jag är i Uppsala eller Stockholm, lätt kommer åt.

   Men Olof Palmes tal på Cuba är inte så unikt som du tycks tro. Antileninisten och den demokratiske socialisten Olof Palme och många med honom (Pierre Schori, Birgitta Dahl – som också var på Cuba, som var ordförande för Svenska kommittén för Vietnam, som marscherade med PAIGC i de befriade områdena i Guinea-Bissau – med flera) var alla besjälade av tanken, att de hade en fredlig social revolution att erbjuda som alternativ till kommunismen. Läs gärna mitt inledningskapitel till laboremusantologin ”Var blev ni av, ljuva drömmar?” (Ordfront, 2002).

   Till och med Alfa Lavals mejeri på Cuba kan ses som en pusselbit i den strategin.

   Jag har själv ofta i mina många föredrag om socialdemokratins idéutveckling brukat betona, att den tidiga socialdemokratin i Sverige var socialrevolutionär: den ville en radikal samhällsomvandling men på fredlig och demokratisk, alltså reformistisk väg.

   I min recension av Olof Palme: ”Solidaritet utan gränser” under Kulturspegel, Politik, finns åtminstone ett exempel på att jag, även i dag, använder den här terminologin.

   Västbergaexemplet igen: Jag ser det som ett exempel på att Olof Palme, i motsats till vad du vill göra gällande, i n t e hemföll åt att anpassa budskapet efter publiken. En egen lärdom av ett helt liv i politikens centrum är, att en politikers budskap, för att bli trovärdigt, måste vara konsistent.

   Ditt raljerande om Skansen-mötet tycker jag är enbart olustigt. För det första är det inget fel på Skansen som mötesarena. För det andra är dåliga tänder om något ett klassmärke. Jag noterar med viss tillfredsställse att dagens socialdemokratiska regering, äntligen, på nytt börjar diskutera en tandvårdsreform.

   Om man inte förstår att nyckeln till att vinna folkmajoritetens stöd är att lägga fram reformer på sådana områden men däremot tror, att krav på en ändring av äganderätten till produktionsmedlen i högre grad kan elda massorna, har man inte förstått mycket. Den som tror så kan rimligen heller inte begripa, varför socialdemokratin historiskt alltid har varit så stor och SKP, VPK, V och allt vad partiet har hetat så litet.

   Om du har läst något av mig, här på bloggen eller annorstädes, vet du, att även jag ser makten över produktionsmedlen som den centrala faktorn bakom klassamhället. Men denna makt är inte en och odelbar. I 1975 års socialdemokratiska partiprogram – jag tar det som exempel, eftersom det skrevs under ledning av Olof Palme – föreslås äganderättsförändringar (statliga och kooperativa företag vid sidan av privata, en stor och växande gemensam sektor) men också en mängd åtgärder (lagstiftning, beskattning, arbetslivsreformer) som begränsar ägarmakten.

   Historiskt har socialdemokratin lyckats ta flera sådana maktförskjutningssprång framåt. Det har till och med gått att få en acceptans för det nya läget från näringslivets och borgerlighetens sida. Den av kommunister ofta förtalade saltsjöbadsöverenskommelsen är bara ett exempel.

   Den nyliberala offensiven under det sena 1900-talet kom att bryta det här mönstret. Socialdemokratins strukturförändrande reformer rullades tillbaka.

   Själv har jag varit kritisk – se åter igen ”Var blev ni av, ljuva drömmar?” – mot att socialdemokratin inte i tillräcklig utsträckning har varit förmögen att gå till kraftfull motoffensiv, inte heller i tillräcklig utsträckning har återtagit förlorad mark.

   Men det senare betyder inte, att jag för ett ögonblick tror, att slaget om klassamhällets vara eller inte vara skulle kunna utformas som något slags Harmageddon. Vägen mot en demokratisk socialism är långsam, kräver mycket möda i form av reformer, små så väl som stora, och kräver att man hela tiden övertygar en folkmajoritet, ibland till och med en del företagare, om färdriktningen. Bara så kan reformerna bli bestående. Att revolution à la den ryska alltför lätt förvandlas till sin motsats har vi färska exempel på.

   ***

   I tre somrar i mitten av 1960-talet arbetade jag som ledarskribent på Örebro-Kuriren, värvad dit av Herbert Söderström. Herbert och flera av de lokala s-politikerna var inte på talefot med varann. Det var nog inte så att de senare tvingade bort Herbert, men Herbert ledsnade; med den ställning han hade som rikskänd journalist behövde han ju inte arbeta i just Örebro. Första steget bort var för övrigt ett uppdrag som mediakonsult åt socialdemokratiska partistyrelsen.

   Jag var den som först erbjöds jobbet efter Herbert, och jag minns, att flera av de anställda på tidningen aktivt försökte övertala mig att ta jobbet. Men hustrun, den ovan nämnda Birgitta Dahl, var under den här perioden inriktad på internationellt inriktat arbete – hon arbetade i tur och ordning på Nordiska afrikainstitutet, Dag Hammarskjöld-fonden och SIDA – och eftersom det inte fanns sådant att få i Örebro, medan jag hade massor att välja på i Uppsala/Stockholms-området, tackade jag nej.

   Comment by Enn Kokk — 2006 07 21 12:35 #

9. Vad jag menade med exemplet Örebro-Kuriren var att den ”demokratiska socialismen” i SAP:s tappning förvaltas och har förvaltats av pampar som är lika auktoritära som leninisterna. Naturligtvis inte lika våldsamma, normalt.

   Nu när vi just firat minnet av Göteborg 2001 kan det dock vara värt att fundera på hur illa lite det här samhället behöver hotas för att slå tillbaks med våld. Sv. Helsingforskommittén var rätt hård i sin kritik mot statens behandling av skyldiga och oskyldiga, som du kanske vet.

   Jag började med att hylla Palme för förmågan att anpassa budskapet efter publiken, och du är värd en eloge du också. ”Revolution” t ex, hur många gånger har det förekommit i officiella skrifter från SAP? Hur många gånger sen Palme dog har uttrycket ”demokratisk socialism” använts i officiella skrifter? Men här, där ingen ansvarig behöver stå för det, går det bra med både det ena och det andra.

   Kanslihushögern tog över, och enligt K-O Feldt försökte Palme argumentera emot men gav upp. Sen dess är det bara höger i praktiken och väldigt lite vänster i retoriken.

   Ang. det du skrev om trovärdigheten. Den och den rellt existerande partipolitiken är inte precis de tätast hopknutna begreppen. Aktiva medlemmar blir alltmer sällsynta, väljarnas skepsis ökar. Tyder kanske på att konsistensen du nämner inte räcker till?

   Den ryska revolutionens resultat betecknades som en variant av statskapitalism av svenska syndikalister redan 1921. Jag är syndikalist och antikommunist, men det gör inte att jag sväljer Palmes tandvårdsklassanalys från Skansen.

   Ha det bra!
   Lasse

   Comment by Lars-Erik Morin — 2006 07 21 23:50 #

10. Gammaldags socialdemokratiska kommunalpampar av typen Harald Aronsson i Örebro hade sina sidor. Men nog tar du i av bara helvete, när du jämför dem med Lenin och hans gelikar. Dessutom gjorde de mycket gott också; Örebro var till exempel en föregångare, när det gällde att bygga ut barnomsorgen.

    Jag har alltid, utan några avbrott, använt uttrycket ”demokratisk socialism”. I det partiprogram jag skrev 1990, under Ingvar Carlsson-eran, används det i minst samma utsträckning som i 1975 års partiprogram, som jag tidigare har refererat till.

    Och eftersom jag i årtionden var huvudsekreterare i socialdemokraternas programkommission, har jag varit en flitigt använd föredragshållare i ideologiska frågor och då alltid använt begreppet. Detsamma gäller skrifter jag har publicerat.

    Inte heller jag har varit nöjd med mitt partis praktik under de allra senaste årtiondena. Och jag har inte tigit med vad jag tyckte. Under omröstningen om svenskt medlemskap i EU skrev jag nej-kolumner i min gamla tidning, Aktuellt i politiken (s). När socialdemokratin förordade anslutning även till EMU, avgick jag som huvudsekreterare i programkommissionen (och arbetade sedan i den operativa ledningen för Socialdemokrater mot EMU). Mina andra invändningar mot vad mitt parti har haft för sig kan du ta del av i mitt inledningskapitel, ”Vart tog den där elden vägen?”, till laboremusboken ”Var blev ni av, ljuva drömmar?” (Ordfront, 2002).

    I de här styckena är vi förmodligen inte så oense, som det kan verka (även om jag vägrar att ge upp hoppet om socialdemokratin).

    Däremot tycks vi vara djupt oense om Olof Palme.

    Jag går verkligen inte med på att han anpassade retoriken efter den publik han för tillfället hade. Märker du inte, att ditt eget exempel från Västberga slår undan benen på dig i den här frågan?

    Och när det gäller tandvårdsreform och tänder som klassmärke tycker jag, att ditt resonemnag är av det slaget, att jag får lust att använda korkskruv i stället för argument.

    Comment by Enn Kokk — 2006 07 22 11:57 #

Beklagar, kommentarsfunktionen är inaktiverad för närvarande.