Melodikrysset nummer 18 2013

Jag är stort fan av Tintin: har alla albumen och har sett alla filmer – har även gett dem till först barn, sen barnbarn. Ändå kände jag inte igen det filmledmotiv som spelades i dagens Melodikrysset – men tre ledbokstäver ledde mig till slut till rätt svar.

Lika svår för mig i dag var den fråga som illustrerades med ”All About the Money” med Meja. Jag har förvisso hört henne, men jag hade ingen aning om att hon var så stor i Asien, främst tydligen i Japan har jag nu läst mig till. Men även här ledde mig ledbokstäverna relativt lätt till rätt världsdel.

Och för att också ta den tredje och sista frågan jag hade lite svårigheter med: Chris Rea – i dag med ”Josephine” – är inte någon artist som jag ständigt lyssnar på.

Inte för att jag har massor av plattor med Elton John heller, men ”The One” hade jag betydligt lättare att förknippa med rätt artist.

Resten var rent av lätt, för mig alltså.

”Skomakar Anton” har spelats in av många, men i dag hörde vi den med Alf Robertson.

Lasse Dahlquists ”Jolly Bob från Aberdeen” var lätt att känna igen, även om vi i dag fick höra den på finska med Arvi Tikkala.

Och ”Mamma är lik sin mamma” lät oss Anders Eldeman i dag höra på tyska, dock som vanligt med Siw Malmkvist.

Samma gamla könsroller fanns också i Felix Körlings ”Om pappa ville ge ja en femöring vet mamma”, som skulle leda oss till det försvunna myntslaget öre.

Inte fem utan ”Tre Gringos” har vi hört både med Just D och Thorleifs.

Från gringos är inte steget långt till ”Bröderna Cartwright”, en enkel men ganska rolig västernserie jag gärna såg en gång i världen. Jag har sett någonstans att den här serien tydligen är på väg att göra comeback på bred front.

Enkel, med slående melodi, är också ”Yes We Have No Bananas”, på svenska ”Vi har inga bananer”. Visste ni att Karl Gerhard gjorde en tidig svensk version av den?

Och så avslutar vi dagens svarsredovisning med ”Cabaret”, i filmversionen sjungen av Liza Minnelli. Musiken, för scen och film, skrevs av Fred Ebb och John Kander, men jag skulle vilja rekommendera också originalhistorien, Christopher Isherwoods ”Farväl till Berlin”, en suverän roman om en politisk och kulturell brytningstid.

Röda fanor förlegad symbol?

Jag har aldrig missat Första maj allt sedan jag som tonåring började delta i demonstrationerna, på den tiden för min del i Sundsvall.

Oftast har jag därefter demonstrerat i Uppsala, men under Birgittas ministertid följde jag och barnen några gånger med när hon skulle tala på andra orter i Sverige. Under senare år har vi ibland, när vi har bott i Öregrund, åkt in till det närbelägna Gimo och demonstrerat där. Vid några tillfällen, när framför allt Birgitta men även jag har haft hjärtproblem, har vi inte orkat gå i tåget men har deltagit i mötesdelen.

I år är vi åter lite piggare, så vi beslöt oss för att gå med också i tåget, givetvis SAP-LO-tåget, som gick från Vakasala torg till Odinslund, så som det också gick när jag en gång i världen var student och ordförande för Laboremus.

När vi åkte buss in till centrum, hejdades bussen av dagens första Första maj-tåg, Vänsterns, imponerande långt bland annat på grund av att det lockar många flyktinggrupper. Lite senare, när vår samling pågick framför Musikens hus, såg vi ett annat tåg marschera in mot centrum: Kristdemokraterna demonstrerade också i år, med Lars Adaktusson som uttolkare av Livets Ord.

Enligt Upsala Nya Tidning var båda de nämnda tågen något större än vårt, men mitt intryck var ändå att vårt tåg i år var större än det ibland har brukat vara. Kanske har det att göra med den nu-får-det-vara-nog-stämning som sprider sig i landet. Dessutom talade för oss tidigare inte kända personer med Birgitta om personliga sådana skäl för att sluta upp i Första maj-tåget.

Det var fin stämning i tåget, och deltagarna skanderade under ledning av högtalarförsedda anförare paroller mot borgerlig politik och för socialdemokratisk. Bakom oss gick också vår dotter Kerstin och våra barnbarn Viggo och Klara, Viggo dock utan det Första maj-märke morfar hade köpt åt allihop. Möjligen förstod han inte vitsen med årets märkliga Första maj-märke, detta trots att han är ganska slängd på datavärlden. Men vad tänkte de som utformade det här Första maj-märket på? Förstår de inte att många av de äldre, en stor grupp i Första maj-tågen, undrar över varför de ska bära ett märke, som ser ut att föreställa rosornas krig?

I Svenska Dagbladet och Expressen finns uppgifter om att Stefan Löfvens medarbetare, när Expressen ville fotografera Löfven framför några röda fanor, ingrep med motiveringen att ”det är en förlegad symbol”. Löfven borde välja medarbetare med lite större förstånd – annars kan det gå som i Danmark.

Den dagen de röda fanorna försvinner, är det nog slut med Socialdemokraternas Första maj-firande. Fast då kommer jag den första maj att ställa mig, till att börja med om nödvändigt ensam och så länge benen kan bära mig, med en röd stormduk någonstans på en offentlig plats. Och jag är säker på att allt fler sedan kommer att flockas runt mig, till slut så många att vi har väckt Första majs vårstormsande till liv igen.

Uppe i Odinslund lyckas Birgitta och jag till slut hitta var sin ledig stol att sitta på – vi behöver sittplats. Men naturligtvis reser vi oss upp och sjunger med både i den inledande ”Arbetets söner” och den avslutande ”Internationalen”.

Där emellan lyssnar vi på talen. Först ut är Inga-Lill Sjöblom från LO-distriktet, och sen talar SSUs förbundssekreterare Ellinor Eriksson, personligt och bra.

Huvudtalare är Thomas Bodström, född i Uppsala, där hans far Lennart Bodström – för övrigt också närvarande vid mötet – var studentfackligt aktiv på den tiden då jag kom till stan.

Thomas’ Första maj-tal var ledigt och agitatoriskt, och det innehöll bara sådant som socialdemokrater av alla schatteringar är eniga om, dessutom det som vi är ännu mer eniga om, nämligen att den borgerliga politiken på område efter område har gjort bankrutt. Publiken uppskattade också, med långa applåder, hans stenhårda angrepp på Sverigedemokraterna.

Jag hade tänkt bjuda vår demonstrerande familj på middag efteråt, men det visade sig, att Klara redan hade fått Kerstin att lova ha picknick i skogen på Stabby gärde.

Hade barnbarnen varit med, hade vi säkert hamnat på en kinakrog, men nu hamnade vi till slut på en av de få vanliga restauranger som var öppen på eftermiddagen Första maj, Stationen, och åt där dijongrillat kalvrack. Inte så tokigt.

Melodikrysset nummer 17 2013

I dag innehöll Melodikrysset inte mindre än tre frågor med anknytning till Disney-filmer. Svårast av dem var väl ”Thats What Friends Are For”, sjungen av gamar – fast här skulle vi skriva gam i singularis. Sen skulle filmtiteln, ”Djungelboken”, ge oss miljön, djungel. Betydligt lättare var det att identifiera scenen ur ”Askungen”, där möss och fåglar hjälpte Askungen med att fixa en snygg klänning att gå på prinsens bal med. Och så hörde vi Bruno Winzell som prinsen i ”Snövit”. Disneys studior har gjort mycket skräp under senare år, men de här filmerna är, fastän de innehåller avvikelser från de litterära förlagorna, klassiker i sin genre.

Anders Eldeman spelade i dag en låt med den eurovisionsschlageraktuelle Robin Stjernberg. Hans Idol-bidrag ”California King Bed” gjorde mig ännu mer övertygad om att han är ett stolpskott.

Också Caroline af Ugglas deltog i den senaste Melodifesivalen, men hon är helt överlägsen som artist, även om ”Nothing Left To Say”, som spelades i dag, inte hör till hennes allra bästa låtar.

Fin poesi signerad Bo Setterlind hittar man i ”Drömmens skepp”, nättre tonsatt än sjungen av Staffan Percy.

Av svenska artister håller jag Eva Dahlgren högt. I dag hörde vi hennes ”Jag klär av mig naken” i en inte fullt så bra instrumentalversion.

Ytterligare en dam som inte gick av för hackor var ”Fia Jansson”, en låt som ursprungligen hördes i Emil Nordlanders klassiska revy ”Den förgyllda lergöken”.

Ulf Peder Olrog var det som gjorde ”Nig och kuta runt”, också det en låt som det fortfarande spritter om.

Mer hörvärt svenskt: ”Pojken på månen” med Richard Wolff som fick inleda dagens kryss.

Näst sist i dag hörde vi ”There Goes My Everything” med Elvis Presley, men den svenska textversionen, ”Han är min sång och min glädje”, signerad Pelle Karlsson, är faktiskt också slagkraftig.

Generellt var inte dagens kryss särskilt svårt, men jag gissar att en och annan kan ha haft svårt att identifiera ”Sugar Man” med Rodriguez, men en del av krysslösarna kan ha sett honom i samband med oscarsgalan. Annars har nog Sixto Diaz Rodriguez varit mer känd i Sydafrika än här och hemma i USA.

USA är, som framgår av det här exemplet, ett mångkulturellt samhälle – man kan ju som ytterligare exempel anföra att Bob Dylan ursprunligen hette Zimmerman i efternamn. Att identifiera Dylan via ljudillustrationen måste annars ha hört till det allra lättaste i dag. Själv publicerade jag sången, ”Blowing In the Wind”, både i original och i svensk översättning i min gamla sångbok ”Upp till kamp! Sånger för arbete, frihet och fred” (Prisma, 1970).

Japanskt, svenskt och österrikiskt

”Stämningsfullt med Uppsalatonsättare” – själv skriver jag uppsalatonsättare – kallades säsongens sista abonnemangskonsert med Uppsala kammarorkester. Lite missvisande är den här formuleringen som rubrik hur som helst – programmet innehöll också verk av en japansk och en österrikisk tonsättare.

En intressnt ingrediens i den här konserten utgjorde öppningen med musik ur tre japanska filmer, komponerad av Toru Takemitsu (1930-1996). Jag har sett filmer av Akira Kurosawa, som Takemitsu också arbetade för, däremot inte de här aktuella filmerna i regi av andra regissörer. ”Music of Training and Rest” ur filmen ”Jose Torres” (1959) har fått sitt namn av att filmen i fråga handlar om en amerikansk boxare, och mycket riktigt märks det amerikanska bland annat i stråk av bluesklanger. Filmtiteln ”Black Rain” från 1989 syftar på det radioaktiva nedfall japanerna utsattes för efter de amerikanska atombombningarna, och till den här filmens tema knyter Takemitsu an med filmmusiken ”Funeral Music”. Om personlighetsförändring i spåren av den ansiktsmask en olycksdrabbbad tvingas bära handlar filmen ”The Face of Another” (1966), där Takemitsus filmmusik, ”Face of Another Waltz”, har valsform.

Kvällens stämningsfulla uppsalaanknutna verk, det som alltså betonas i programrubriken, var ”Salva Oscura” (Mörk skog) av Håkan Larsson (1959-2012) – Larsson är således död, och den här konserten för viola och orkester var ett uruppförande. En huvudroll i den här musiken har violan, med bravur trakterad av Susanne Magnuson, men Salva Oscura är ett komplext verk som arbetar med olika betoningar och växlingar,

Kvällens kända verk var Franz Schuberts (1797-1828) ”Symfoni nummer 5 i B-dur”. Orkestern, under ledning av Paul Mägi, spelade den utmärkt, och jag liksom en del andra kände säkert igen den sats som Tage Danielsson använde i sin ”Spader Madame” – jag identifierade den så sent som i förra lördagens Melodikryss.

* * *

Före konserten mötte jag och Birgitta Anna – hon har också börjast gå på konserterna med Uppsala kammarorkester – för middag på närbelägna Katalin. Vi valde att äta torskrygg med parmesancrème och persilje/palsternacksmos. Till det delade vi på en flaska vitt vin.

Våren i Öregrund

Våren har kommit till Öregrund, även om det ännu inte är särskilt varmt. Snön har smält, men det är inte vattensjukt, eftersom vårt relativt nytillsedda dräneringsrör fungerar. Fjolårsgräset är tovigt gult eller brunt, men Birgitta har börjat kratta och också plocka undan nerfallna kvistar och grenar i området nere vid grinden.

Nyss kom glasmästaren. Han ska byta ut drivhusfönster som snön krossade i vintras.

Vårsolen har fått rabatterna att börja blomma. Nu lyser krokus och snödroppar där, och de allra första scillorna har också slagit ut.

För första gången i år har Birgitta hängt ut tvätt på klädstrecken nere bland krikonträden – jag var tidigare i dag ute och tog in skjortor, kalsonger och strumpor som hade hunnit torka.

Fast nu ska vi göra en tur in till Uppsala. Det är konsertkväll.

OD med vårsånger och en hyllning till den bortgångne Eric Ericson

I lördags var jag och Birgitta på ODs vårkonsert. Plötsligt kändes också begreppet vårkonsert berättigat, inte bara för att den innehöll ett knippe sånger som Carl Wilhelm Böttigers och Frederik Kahlaus ”Majsång” (”O, hur härligt majsol ler”) och Herman Sätherbergs och Prins Gustafs ”Vårsång” (”Glad såsom fågeln i morgonstunden”).

Våryra, fast i en annan bemärkelse, fanns också i Francis Poulencs ”Chanson à boire”, således en dryckesvisa, musikaliskt ett både svårt och roligt stycke.

Också körens mångårige ledare Eric Ericson skulle förvisso ha gillat det här vårliga och uppsluppna anslaget, om han hade funnits kvar bland oss. Eric, som dog för inte så länge sedan, hyllades med minnesord och ett par verk av två av sina föregångare i värvet som ODs chefdirigent: Hugo Alfvéns och Herman Sätherbergs ”Aftonen” och Wilhelm Peterson-Bergers ”På fjället i sol”. Jag har träffat Eric vid ett antal OD-middagar, också insett hur stor han var i den internationella körvärlden, till exempel när jag såg honom på affischer på Metropolitan i New York.

ODs konserter utmärks av högt som lågt och av geografisk spridning.

Sålunda förekom tre kända musikalsånger i programmet.

Arthur Freeds och Nacio Herb Browns ”Good Morning” minns vi här i Sverige främst som signatur till Frukostklubben (1946-1949 och 1955-1978; jag minns den fortfarande med Sigge Fürst som programledare och sångledare). Ursprungligen dök den upp i en amerikansk film med Judy Garland och Mickey Rooney, ”Babes In Arms” (1939), men en riktig hit blev den 1952 genom ”Singin’ In the Rain” med Debbie Reynolds, Gene Kelly och Donald O’Connor.

Senare, från 1973, är ”Send In the Clowns”, som är hämtad ur Stephen Sondheims ”A Little Night Music”, som i sin tur bygger på Ingmar Bergmans ”Sommarnattens leende”. Den här sången har sjungits in av många artister, till exempel Frank Sinatra, Judy Collins, Sarah Vaughan och Barbra Streisand.

Sist i sviten av musikalmelodier låg Jerry Hermans ”I Am What I Am” ur ”La Cage Au Folles” (1983).

Det var nog ändå ”Send In the Clowns” som tog andan ur oss i publiken, detta inte minst på grund av Magnus Lindgrens medverkan.

Lindgren var konsertens gästsolist och var det med bravur på såväl saxofon som flöjt och klarinett. Hans solonummer hade en dragning åt jazz, men som så många begåvade jazzmusiker visade han, i ”Visa från Rättvik”, att han kan ge speciellt liv också åt traditionellt material. Lindgrens stämspel med sig själv gjorde mig också intresserad – jag måste köpa några av hans skivor.

För oss som söker det utstuderade och överraskande fanns i programmet vidare uruppförandet av Hans Eks ”Orpheus Overdrive” med en Wikipedia-text om flöjt som sångtext, också med den nämnde Magnus Lindgren som instrumentalist.

Ännu svårare, sedd ur körens perspektiv, var mog Otto Franz Gensichens och Max Regers ”An das Meer”.

Därmed är vi inne på det i övriga Europa skapade körmaterialet.

Programmet avslutades med ett slovakiskt körverk, ”Slovenská pieseň” av Ján Smrek och Eugen Schoň.

Andligt innehåll hade också ”Gloria” av min landsman Andres Lemba.

Estnisk körsång och körsånger av estniska upphovspersoner är ju i dag något mycket stort i körvärlden, och det är roligt att få höra nya exempel, men av den här kvällens två estniska körverk sätter jag ”Meie varjud” (”Våra skuggor”) vida högre, dels för musiken av mästaren Veljo Tormis, dels för texten av Jaan Kaplinski. Den som vill veta mer om Kaplinskis böcker – en rad av dem finns översatta till svenska – rekommenderar jag att gå upp under Kulturspegeln, Prosa och lyrik, och där klicka på Kaplinskis böcker. Jag har också träffat Kaplinski personligen. Utöver att vara Estlands nu kanske främste författare är han också politiskt engagerad, socialdemokrat.

I samband med OD-konserten passade jag på att köpa två CD med kören. Dels en BIS-skiva med inspelningar av sånger av Veljo Tormis, bland annat den nämnda, dels nummer 4 i serien av Capricer med OD och Eric Ericson (BIS). Den sist nämnda rymmer bland annat den berömda medverkan av Tage Danielsson.

Efter konserten skildes mina och Birgittas vägar. Jag tog bussen till Öregrund, medan Birgitta, som är moster i OD, tog sig till OD-borgen för middag och fortsatt sånglig och annan samvaro.

Också Birgitta är här i Öregrund nu, och hon har berättat, att Cecilia Rydinger Alin, ODs kvinnliga dirigent och en riktig stjärna som ledare för denna manskör, hälsade till mig.

Melodikrysset nummer 16 2013

Jag tycker det är kul när Anders Eldeman blandar genrer hej vilt. Det ger utmaningar, olika för olika kategorier av lyssnare/melodikrysslösare.

De som lätt känner igen den musik av Franz Schubert som Hasse och Tage använde i sin ”Spader madame” – i dag ”Du går an” med Tage Danielsson och Grynet Mollvig – är kanske till exempel inte lika slängda på John Fogerty.

Det är nämligen han och inte Status Quo som är upphovet till ”Rockin’ All Over the World”, som vi i dag dessutom fick höra med en finsk grupp.

Melodifestivalkunskap brukar det däremot finnas bland melodikrysslösarna. I dag fick vi höra några av de musikaliskt bättre bidragen från senare år: ”Underbrt” med Kalle Moraeus (2010) och ”Spring för livet” med Sara Varga (2011) – och kanske får man räkna också ”Samba Sambero” med Anna Book (2007) till de bättre bidragen.

Själv gillar jag inslaget av äldre musik i Melodikrysset. ”Säg det i toner”, ur filmen med samma namn från 1929, är en schlagerhöjdare, signerad paret Jules Sylvain och Karl Ewert. Och dansken Jacob Gades ”Tango Jalousie” är praktiskt taget outslitlig.

Men jag gillar mycket av den nutida musiken också. Det gäller till exempel Annika Norlin och Säkert, som vi i dag hörde i ”Vi kommer att dö samtidigt du och jag”.

TV-serier brukar inte vara min grej – sålunda har jag aldrig sett på ”Rederiet”, som i dag skulle ge oss ordet färja. Men ”Helgonet” med Roger Moore brukade jag se på. Och ”Den tatuerade änkan” med musik av Ted Ström älskade jag. Jag gillade över huvud taget Lars Molins filmer – Molin lärde jag förresten känna en smula: Jag mötte honom först på en socialdemokratisk kulturarbetarkonferens, och han hade också kommunalt uppdrag för (s) i Östhammars kommun, i vilken vårt Öregrund ingår. Jag har träffat honom i Öregrund också i samband med inspelningen av ”Baddjävlar”.

Jag har mycket Jacques Brel på skiva, men jag gissar att många i dag blev överraskade över att han också är upphovsman till ”Seasons In the Sun”. ”Moribond” heter den i hans original.

Det kanske vackraste som spelades i dagens kryss var nog ”Nu grönskar det i dalens famn” – vi hörde visserligen bara melodin, men också texten är underbar.

Underbart – för att åter igen anknyta till Kalle Moraeus – vore det också, om vårens grönska snart kunde ta över i vår trädgård i Öregrund. Jag återvänder dit i natt, efter kvällens OD-konsert.

Populärmusik i mycket vid mening och ofta av god kvalitet

Ingemar Hahnes (redaktör) sångbok ”Våra älskade sånger” (Notfabriken Music Publishing, 2009) vore värd en bättre förpackning än prästkrageomslaget och de ännu mer kitschiga fotoillustrationerna inne i boken.

Den är, med sina sångtexter, noter och ackord samt sitt breda urval – 170 sånger – väl värd att ha. Den väjer inte för genregränser utan innehåller både pop och folkton, både visor och schlager, både samhällsengagemang och verklighetsflykt.

Indelningen i olika avdelningar är kanske lite godtycklig, men boken innehåller förstås ett sångtitelregister.

Den inledande avdelningen kallas Folkligt internationellt och innehåller huvuddsakligen engelskspråkiga sånger som ”Cotton Fields”, ”Greensleeves”, ”Down By the Riverside”, ”Scarborough Fair”. ”Michael Row the Boat Ashore”, ”Streets of London”, Tom Paxtons ”The Last Thing On My Mind”, Pete Seegers ”Where Have All the Flowers Gone?” – ett exempel på att det här urvalet också innehåller politiska texter – ”Tom Dooley” och ”Swing Low, Sweet Chariot” men också till exempel ”Ljuvliga ungdom”, ”Där björkarna susa”, ”Lilla vackra Anna” och Violeta Parras ”Jag vill tacka livet”.

Nästa avdelning kallas Från film och estrad och innehåller både sådant som känns oumbärligt och annat som inte känns så angeläget. Här hittar man sådant som ”Aldrig ska jag sluta älska dig” med text av Jonas Gardell, ”Anthem” ur ”Chess”, Ernst Rolf-numret ”De’ ä’ grabben med chokla’ i”, Py Bäckmans och Stefan Nilssons ”Gabriellas sång”, ”Karl Gerhards ”Jazzgossen”, ”Summertime” ur ”Porgy and Bess”, ”The Rose”, Evert Taubes ”Änglamark” och Astrid Lindgrens och Georg Riedels ”Fattig bonddräng”.

Avdelningen Moderna visor har kanske inte någon riktigt tydlig urvalsprincip, men där återfinns mycket i lite olika genrer: Åsa Jinders ”Av längtan till dig”, Robert Brobergs ”Båtlåt”, Bo Setterlinds ”Du är den ende”, Lasse Berghagens ”En kväll i juli”, bröderna Gärdestads ”Himlen är oskyldigt blå”, Ulf Lundells ”Öppna landskap”, Mikael Wiehes ”Titanic” och ”Ska nya röster sjunga”, Tove Janssons och Erna Tauros ”Höstvisa”, Björn Afzelius’ och Silvio Rodriguez’ ”Sång till friheten”, Peter Lundblads ”Ta mig till havet” och åtskilligt annat här onämnt.

Avdelningen Pop- och rockklassiker spänner, som man kan ana, över ett vitt fält: ”Green Green Grass of Home”, ”Hotel California”, ”Proud Mary”, ”House of the Rising Sun”, ”Imagine”, ”Me and Bobby McGee”, ”Musik ska byggas utav glädje”, ”Sailing”, ”Oh Boy”, ”Mamma Mia”, ”Dancing Queen”, ”Purple Rain” och ”In the Ghetto” bara för att nämna några.

Sen kommer avdelningen Svenska örhängen, och där är det också blandad kost: ”Dansen går på Svinnsta skär”, ”Trettifyran”, ”En gång jag seglar i hamn”, ”Vårat gäng”, ”Gamla stan”, ”De’ ä’ dans på Brännö brygga” ovh ”Sakta vi gå genom stan” med flera.

Därnäst följer avdelningen Trubadurer, och där hittar man till exempel Mats Paulsons ”Barfotavisan” och ”Visa vid vindens ängar”, Cornelis Vreeswijks ”Ballad på en soptipp” och ”Brev från kolonien”, Bo Setterlinds och Staffan Percys ”Drömmens skepp”, Olle Adolphsons ”Gustav Lindsröms visa” och ”Trubbel”, Birger Sjöbergs ”Den första gång jag såg dig”, Evert Taubes ”Flickan i Havanna”, ”Dansen på Sunnanö”, ”Min älskling du är som en ros”, ”Nocturne”, ”Oxdragarsång”, ”Rosa på bal”, ”Sjösala vals”, ”Så skimrande var aldrig havet” och ”Så länge skutan kan gå”, Carl Antons ”Om maskros och tjärdoft” och Ed McCurdys ”I natt jag drömde” med svensk text av Cornelis Vreeswijk samt samme Vreeswijks ”Jag hade en gång en båt” och ”Balladen om Herr Fredrik Åkare och den söta fröken Cecilia Lind”, vidare Alf Hambes ”Kajsas udde” och ”Visa i Molom”.

Som om Taube och flera av de andra nämnda inte räknades till de svenska visklassikerna, finns det en särskild avdelning som heter Visklassiker. Där har man placerat Ture Nermans och Lille-Bror Söderlundhs ”Den vackraste visan”, Nils Ferlins och samme Söderlundhs ”En valsmelodi” och ”Får jag lämna några blommor”, Martin Kochs ”Blomman” och ”Lyckan”, Ruben Nilssons ”Balladen om Eken” och ”Åkare Lundgrens begravning”, Emil Norlanders ”Fia Jansson”, den gamla Snoddas-hiten ”Flottarkärlek”, Lasse Dahlquists ”Lite grann från ovan”, Dan Anderssons och Gunnar Turessons ”Jag väntar”, samme Anderssons och Gunde Johanssons ”Omkring tiggarn från Luossa”, Anderssons egen ”Till min syster”, Gustaf Frödings och Felix Körlings ”Tre trallande jäntor”, Rune Lindströms och Håkan Norléns ”Visa vid midsommartid” och Povel Ramels ”Underbart är kort”. Till och med ”Studentsången” och Thore Skogmans ”Tiotusen röda rosor” är med.

En del av det här skulle väl kunna betecknas som Visor från förr, men det finns en särskild sådan avdelning också. Där hittar man Emil Nordlanders ”Amanda Lundbom”, ”Amazing Grace”, ”I fjol så gick jag med herrarna i hagen”, ”Igelkottaskinnet”, ”Si god afton och god kväll”, ”Uti vår hage”, ”Längtan till landet”, ”Vårvindar friska” och Carl Michael Bellmans ”Fjäriln vingad”, ”Så lunka vi så småningom” och ”Solen glimmar”.

För egen del älskar jag inte dansband, men vissa dansbandslåtars status som schlager motiverar en avdelning som Älskade dansband. Vi som löser Melodikrysset har förstås också nytta av den här avdelningen. I den återfinner man till exempel ”Jag ringer på fredag”, ”Säg inte nej – säg kanske”, ”Leende guldbruna ögon”, ”Kristina från Vilhelmina”, ”Jag vill vara din, Margareta”, ”Två mörka ögon” och ”Min gitarr” – här hittar man också Åge Aleksandersens fina ”Ljus och värme”.

Och den avslutande delen, Älskade melodifestival innehåller sådant som ”Det börjar verka kärlek, banne mej”, ”Dover-Calais”, ”E’ de’ det här du kallar kärlek?”, ”Främling”, ”Växeln hallå”, ”Diggi loo, diggi lej” och ”We Are All the Winners”.

Det här blev mycket uppräkning, och ändå har jag inte nämnt alla låtar. Självfallet kommer en del, liksom jag själv, att också sakna texter, som vi anser borde ha fått plats i den här boken, men ”Våra älskade sånger” innehåller faktiskt ett mycket generöst och i många avseenden representativt urval av sångtexter.

Svenskan bantar – men gör också ett ansiktslyft

Jag är inte särskilt upphetsad över nedbantningen av Svenska Dagbladet från tidigare tre till nu två tidningsdelar. Den särskilda näringslivsdelen, som också innehåller sporten, kunde jag för min del också avstå från.

Jag grundlade mina tidningsvanor under den tid, då dagstidningar regelmässigt bestod av en enda del. Vitsen med flera delar är väl främst att delar av samma familj ska kunna läsa var sin tidningsdel och sen byta med varann, men i vår familj, som prenumererar på tre morgontidningar, finns inte just det problemet.

Det första i nya Svenskan som får mig att hicka till visar sig dock vara ett skrämskott. Inte så att jag ogillar Niklas Erikssons – jag känner tidigare till honom som skapare av ”Carpe Diem” – ”#Sverige”. Tvärt om är det kul att se en serie sticka ut politiskt. Men när jag i söndagstidningen fann att den hade trängt ut ”Baby Blues” och trodde detta gällde beständigt, blev jag besviken, inte bara för att jag hade hoppats att Svenskan skulle bryta stockholmstidningstrenden och få ytterligare en daglig serie. Men sen blev jag lugnad: ”Baby Blues” av Rick Kirkman och Jerry Scott går övriga dagar. Jo, det är en familjeserie med mycket traditionella amerikanska könsroller, men den innehåller mängder av träffsäker vardagskomik.

För övrigt borde Svenskan ange serieskaparnas namn ovanför stripparna.

Tidningens nya huvuddel är hyggligt uppdelad i avdelningar som Ledare, Brännpunkt, Nyheter och Världen – om något, och i så fall vad, sorteras bort från papperstidningen till webben får väl tiden utvisa. Själv vill jag ha allting tryckt i papperstidningen.

En redigeringsmiss noterar jag som gammal tidningsmakare. Dödsrunorna, som många berörda klipper ut, börjar ofta nederst i en spalt och fortsätter överst i en intilliggande.

En del sån här textredigering med tratt kan man också se på kultursidorna, vars öde särskilt intresserar mig. Själv tycker jag inte att kultursidorna ännu har funnit sin ideala form.

Generellt vill jag som läsare ha mer av recensioner av böcker, teater, musik, konst, film et cetera. Detta betyder också, att jag – speciellt i söndagstidningens särskilda kulturbilaga – reagerar mot alltför långa och uppblåsta essäer. Också de monumentalt tilltagna neddragen i kulturbilagan förefaller mig slösaktiga, inte minst när det gäller en tidning som är piskad att spara.

Sammanfattningsvis: Som mina läsare förstår, finns det knappast något jag är enig om med Svenskans ledarsida, men det hindrar inte, att jag önskar att tidningen ska överleva – det behövs flera röster på den stockholmska tidningsmarknaden. Och kan en moderat tidning bjuda mig som läsare på korrekta och allsidiga nyheter, bra serier och ett läsvärt kulturmaterial, är jag för egen del gärna beredd att fortsätta prenumerera.

Melodikrysset nummer 15 2013

Med viss möda har jag fått ihop svaren också till veckans melodikryss – det innehöll ganska mycket som jag inte kunde spontant och fick göra nätsökningar på.

Amanda Fondell och ”Dumb” från årets melodifestival hade till exempel helt fallit ur mitt minne.

Dansken Rasmus Seebach och hans ”Lys i din lejlighed” var jag heller inte bekant med.

Måns Zelmerlöw, i dag med ”Miss America”, är heller ingen artist som jag frivilligt hör på.

Depeche Mode har jag åtminstone hört då och då. I dag hörde vi dem i ”Secret To the End”.

Pink ligger snäppet bättre till hos mig. I dag hörde vi henne sjunga ”Blow Me One Last Kiss”.

Jag är normalt ganska slängd på barnkultur, men ”Ro, ro din båt” har jag inte kommit i kontakt med. Men att man ror i den här sångtexten föreföll ganska sannolikt, eftersom jag bara saknade vokalen i det sökta ordet.

Märkligare är det att jag inte kommer i håg ”Tågresan”. Det måste ju rimligen vara Stina i Saltkråkan som sjunger, och jag har sett alla saltkråkefilmerna.

Gamla schlager och pop/rockhits har jag i alla fall ganska lätt för.

Sålunda minns jag inte bara ”Vi gratulerar” på svenska utan också ”Congratulations” med Cliff Richard.

Ett stjärnskott, både som författare och som vismakare, var på sin tid Åke Wassing. Han hade en riktig hit med ”Se nu tittar lilla solen in igen”.

En kär gammal bekant är också Hasses och Tages ”Vad i helvete har dom för sig inne i banken efter tre?”, ursprungligen ett Lonnie Donegan-nummer. Fast här skulle vi skriva bank och Hans som svar.

Ni som följer min blogg vet att jag också lyssnar på en hel del klassisk musik. Så jag känner igen Bach, även om det inte är så vanligt att få höra hans musik på banjo.

Och så går vi då i mål med ett stycke smittsamt medryckande dragspelsjazz, signerad en ung Ulf Lundell.

”Och går en stund på jorden” heter det här stycket. Själv går jag fortfrande lite mödosamt efter fallolyckan i Göteborg.

PS Och så hade jag glömt att redovisa svaret på en fråga. Karl Gerhard gjorde en gång i världen ”Ett bedårande barn av sin tid”. Jag har den på skiva både med honom och i Magnus Ugglas mycket senare insjungning.