Och så är mitt yngsta barn 40

Sonen – vårt yngsta barn – fyllde 40 i fredags. Då firade han födelsedagen ute med sin Karin – mormor och morfar satt barnvakt – och i lördags var det vännernas tur.

I söndags kom Matti och Karin och deras lilla Ella hit till oss i Uppsala för en födelsedagsmiddag med föräldrar och syskon. Syskonbarnssidan saknades – Viggo och Klara har sportlov och har tillsammans med pappa Bo åkt till farmor och farfar i Sollefteå, och Annas flickor var förhindrade; Ella som skulle ha kommit hade blivit förkyld. Men Anna själv var förstås här, och Kerstin bor ju för närvarande hos oss.

Matti ska bygga ytterligare en gitarr, och hans mamma och jag, som alltid har gillat och uppmuntrat hans musikalitet, gav honom en hygglig slant i 40-årspresent att köpa delar till gitarrbygget med.

Ens barn kan ju sins emellan vara ganska olika, och inget av dem brukar heller vara någon kopia av den ene eller den andra föräldern. Mellan Matti och mig finns i alla fall en utseendemässig likhet. Han är visserligen längre än jag, men liksom jag blond – ganska många som har sett ett foto av mig i yngre år i Hans O Sjöströms bok ”Klassens ljus” har slagits av likheten mellan mig där och Matti i motsvarande ålder. Också hans mor är musikintresserad, men jag tror att det finns fler musikaliska bryggor mellan mig och sonen. Och när han nu var här på vårt kalas med anledning av hans 40-årsdag, letade han genast fram en gemensam favoritskiva, Happy Traum’s ”American Stranger”, och spelade den.

Husets för närvarande alltså två damer, Birgitta och Kerstin, hade delat upp matlagningen mellan sig. Birgitta hade lagat en gammal favorit, citronkyckling med ris och currysås, och till den hade Kerstin mixat en gudomligt god sallad. Den tog jag av en extra gång – hennes randiga chokladmoussetårta med röda vinbär ovanpå – recept finns på hennes blogg – är tyvärr en förbjuden läckerhet för mig som är diabetiker.

Med hela tiden – gärna i festens centrum – var Mattis och Karins lilla Ella, ännu inte ett år men full av livslust och nyfikenhet. Hon är absolut inte rädd för oss som hon ju inte träffar regelbundet, ler soligt och har börjat säga ord. Och så har den unga damen god aptit och prövar gärna nya saker. På vardagsrumsgolvet hittade hon en tappad vindruva och åt genast upp den. Fast annars, berättade Matti, vill hon gärna äta samma sak som de stora, så det är tur att hennes föräldrar inte heller de hyser någon motvilja mot välling.

Melodikrysset nummer 7 2013

Mycket melodifestivalmusik blev det i dag, kanske helt naturligt. Men jag kan ju inte påstå att de låtar Anders Eldeman hade valt att spela hör till de mest minnesvärda.

”E de fel på mig?” frågade Linda Bengtzing 2011, och det tycker jag nog.

”Trying To Recall” sjöng Marie Lindberg 2007, och det fick jag anstränga mig för att göra också.

Och rätt så små minnen har jag av av Nick Borgens ”Små minnen av dig” från 1994.

Också Tommy Nilsson har ju varit med i Melodiestivalen men inte med just ”Amelia” från 2005. Men den har å andra sidan varit med tidigare i Melodikrysset.

Å andra sidan innehöll dagens kryss också några saker som var helt nya för mina öron, tyvärr inget som lockade mig att vilja lyssna mer:

Il divo, som vi hörde i ”Regresa a mi” (”Unbreak My Heart”) lät för välpolerade i mina öron.

Och Barbie-sången i ”En vän är alltid en vän” var rena misshandeln av Cyndi Lauper’s ”Girls Just Wanna Have Fun”.

Då föredrar jag vida Trazan Apansson (Lasse Åberg) och Banarne (Klasse Möllberg) i Alice Tegnérs ”Sockerbagaren” (”En sockerbagare här bor i staden”).

Ytterligare två av dagens ljudillustrationer brukar räknas till barnrepertoaren fastän de inte skrevs som barnvisor.

Gustaf Frödings ”Tre trallande jäntor” tonsattes av Felix Körling, en av de stora i den svenska barnvisegenren.

Och den finlandssvenska ”Vem kan segla förutan vind?” ingick åtminstone på min tid i den sångrepertoar som förekom i skolan.

Från det svenska Finland kan steget tyckas vara långt till Australien, men just ”Down Under”, ett stycke reggaerock med Men At Work lyssnade jag också gärna på.

I ett annat fall med utländsk, här amerikansk, härkomst försökte sig Eldeman på sitt gamla trick att spela låten i fråga på finska. Alltså skulle vi identifiera vad som dolde sig bakom Pate Mustajärvis ”Synnyime lähtemään”. Jo, Bruce Springsteen’s ”Born To Run”.

Och så spelade Eldeman det som åter, om än i reviderad textvariant, är den tyska nationalsången, ”Deutschlandlied”, ”Deutschland, Deutschland über alles”.

Charlie Chaplin hör ju till dem som i sin fantastiska ”Diktatorn” har angripit Tyskland under hitlerväldet. Fast i dag hörde vi hans tema – han var kompositör också – ur en annan mycket sevärd film, ”Smile” ur ”Moderna tider”.

Gå gärna upp under Kulturspegeln, Film, och läs mer om båda de här filmerna.

Det kommer ett inslag om mig och mitt bloggande i SVT Forum

Aina Bergvall från SVT Forum har varit här i dag tillsammans med en kameraman. Hon hade ringt och bett att få göra ett programinslag om mig och mitt bloggande. Hon hade uppenbarligen kollat min blogg under lång tid och funnit den så pass intressant, att hon ville göra den bekant för en ännu större publik – redan nu var hon uppenbart imponerad av hur många den når (dygnsgenomsnittet av besökare är i dag drygt 1.400), också dess bredd, men det här var alltså ett försök från TVs sida att visa, att bloggosfären inte bara består av modebloggande unga tjejer. För min del är jag ju en 75-årig man, som bloggar om ett brett spektrum av ämnen: lättfärdiga saker som Melodikrysset och schlagerfestivaldeltävlingarna men också om politik, olika aspekter av seriös kultur och även sånt som rör sidor av privatlivet. Jag framhöll det som är en erfarenhet från min tid som tidningsmakare: att en blogg (liksom en tidning) för att få många och olika läsare måste gå många olika kategoriers intressen till mötes.

Jag hade förberett mig genom att i vardagsrummet, där intervjun genomfördes, lägga fram material som belyser hela spektrat av intressen jag har och som bloggen speglar, men frågorna riktades så småningom allt mer in på politik. Och naturligtvis blev det ett pass, med utgångspunkt i mina en gång ganska hårda ord om Mona Sahlin, om vad jag tyckte om de senaste (S)-ledarna, dels Håkan Juholt, dels och framför allt Stefan Löfven. Ni får väl kolla själva när programmet sänds – det är inte klart ännu – men även om jag som den kritiske betraktare jag alltid försöker vara har haft en och annan kritisk synpunkt även på Löfven, är jag mycket långt från de omdömen jag en gång i världen fällde om Sahlin.

Sen flyttade vi in i mitt arbetsrum, där jag fick fejka lite bloggskrivande framför datorn. Också Birgitta ville man ha med i bild, så hon fick lov att komma in i mitt arbetsrum med några lämpliga för ändamålet utvalda budskap,

Och så avslutades det hela med bilder tagna utifrån genom vårt vardagsrumsfönster, genom vilket foografen fångade mig och Birgitta i samtal med varann.

Ja, så går det till i mediavärlden. Men både jag och hustrun är ju bekanta med det här sen tidigare.

Melodikrysset nummer 5 2013

Tidigt i morse hade jag datatrassel: lyckades bara lägga upp en del av en text jag hade skrivit för bloggen – jag har kollat att hela texten finns kvar, så resten kommer om ett tag.

Men först ska jag redogöra för dagens mödor med Melodikrysset.

Det innehöll flera låtar som jag inte hade hört förut. ”Step By Step” med Shirley Clamp är ett exempel, ”Det är en spricka i allt, det är så ljuset kommer in” med Pernilla Andersson ett annat.

”Avalon” med Roxy Music är jag heller inte säker på att jag har har hört förut.

Av melodifestivalmelodierna minns jag åtminstone ”Evighet” (”Invincible”) med Carola 2006 – men nu var det ju inte det vi skulle kunna utan namnet på hennes son: Amadeus.

Men ”Tusen och en natt” med Carlotte Nilsson, numera Perrelli, 1999 har fäst sig nittionio gånger bättre i mitt musikminne.

Dansbandsmusik är inte min grej, men det finns ju dansbandslåtar, till exempel ”Säg inte nej, säg kanske, kanske, kanske”, som har fäst sig i ens musikminne. I dag gjorde dock Anders Dahl sitt yttersta för att förvirra även oss som normalt har ett ganska hyggligt musikminne.

Anders Eldeman har en viss tendens att försöka förvilla oss krysslösare genom att välja versioner som ibland inte är helt lättidentifierade, men det faktum att han spelade ”Bygga upp ett stort berg” i en instrumentalversion med Buddy Emmons förvillade väl inte så många. Ganska snart rann de där orden som sjöngs av Jan Malmsjö till.

Ibland är det sångrösten man ska känna igen. Men även om ”Country Is As Country Does” och CDn ”Better Day” är relativt nya, kände väl de flesta igen Dolly Partons röst.

Alf Robertson har också en mycket karaktäristisk röst, men när jag hör honom sjunga ”Kom lella vän ska vi segla”, kan jag också höra upphovsmannen själv, Lasse Dahlquist, sjunga den.

Ni som regelbundet följer min blogg vet, att jag har skrivit oerhört mycket om Evert Taube och också återgett många av hans fina sångtexter. ”Änglamark” till exempel hittar man ovan under Kulturspegeln, Sångtexter. Fast själv behövde jag inte gå dit för att minnas textraden ”Kalla den änglamarken eller himlajorden om du vill”. ”Änglamark” är en fantstiskt fin plädering för vår miljö, ett exempel på att politisk musik kan ha mångs olika ansikten.

Men jag är, sjuttiofem år fyllda, också fortfarande en stor vän av barnkultur, vet till exempel att Astrid Lindgrens författarskap har gett oss massor av fin musik. Ett exempel hörde vi i dag: ”Mio min Mio”, som Benny Andersson och Björn Ulvaeus gjorde för filmvesionen av boken.

Och så var det bara en låt kvar att redovisa, Erroll Garners ”Misty” i en kul ukulele-version med Andy Eastwood.

Kalsonger med gylf finns kanske bara på museum?

Jag är en gammal man, en som på grund av ålder och numera också urindrivande medicin ganska ofta har ett trängande behov av att behöva kissa.

I mitt bestånd av kalsonger finns också boxershorts, snygga men opraktiska av skäl som framgår ovan.

Att få tag på kalsonger med gylf visade sig dock vara lättare sagt än gjort.

När jag i en butik i centrala Uppsala åter igen hade konstaterat, att där bara fanns boxershorts, kom en expedit, en mycket ung dam, tillskyndande och frågde om jag behövde hjälp.

– Har ni kalsonger med gylf? frågade jag.

Och fick svaret: ”Vad är gylf?”

Först trodde jag hon skojade med mig, men hon var helt gravallvarlig i ansiktet – visste uppenbarligen inte vad gylf var.

Så jag förklarade.

Nä, något sådant hade de inte.

FiB/Kulturfront, Vi Läser och Vi. Och om värdet av papperstidningar

Jag är ohjälpligt och för evigt ett tidningsfreak.

I dagens Aftonbladet (30 januari 2012) finns en helsida med följande budskap:

”Nu är Aftonbladet större än någonsin
Nytt rekord: 2 858 000 svenskar läser oss varje dag”

Nå ja. Pappersupplagan är mer beskedlig, över tid minskande. Och det är ett Aftonblad, tryckt på papper, jag går och köper varje dag året om.

Morgontidningarna prenumererar vi på, tre stycken: Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet och Upsala Nya Tidning. En stor del av mina pensionärsförmiddagar, före, under och efter frukost, går åt till att läsa de här tidningarna. Naturligtvis inte allt i dem, men fortfarande mycket kultur. Mindre politik än förr – ledarartiklarna är ofta förutsägbara, och dessutom minskar det faktum att nästan samtliga partier flockas i mitten kraftigt mitt intresse av att ta del av den så kallade debatten. Tecknade serier läser jag också gärna, men dem har ju allt fler tidningar dragit ner på, i något fall också slutat med. Det sista gäller Expressen, och det är ett av huvudskälen till att jag nästan helt har slutat köpa den tidningen.

Jag är också svårt beroende av seriösa veckotidningar, men kombinationen av ökade distributionskostnader och minskade upplagor har bidragit till att utplåna gamla tiders veckovis utkommande familjetidningar, i alla fall sådana med kvalitativt innehåll.

Gamla Folket i Bild, som i yngre år stod mitt hjärta närmast, har återuppstått som FiB/Kulturfront, men är inte bara i fråga om utgivningstätheten, nu en gång i månaden, mycket olik den tidning den ville ta upp manteln efter.

En viss satirisk ådra, vass till och med, finns där fortfarande: På omslaget till nummer 1 2013 häcklar Robert Nyberg en oljedrypande Czrl Bildt, och på omslagets baksida finns en hårtslående arbetslöshetsteckning av Hans Lindström. Med anledning av Karnevals 2012 utgivna urval av Robert Nyberg-teckningar, ”Guldfeber”, får vi oss för övrigt två hela uppslag Nyberg-teckningar till livs inne i tidningen.

Och det är inte tu tal om att artiklarna om behandlingshem för romska tjejer och om klimatmötet i Doha, intervjun med en kurd i Sverige och så vidare är angelägna – men jag skulle så gärna också vilja se familjetidningsblandningen av bra noveller, resereportage, serier av olika slag, barnsidor, konsumentupplysning och annat som präglade gamla Folket i Bild.

Noveller och lyrik borde man väl hitta åtminstone i en tidning som Vi Läser, en avläggare till KFs Vi.

Men tji noveller och dikter där också. Däremot en uppsjö av kortrecensioner av skönlitterära böcker. Som korta guider är de funktionella; många av dem är också välskrivna. Men för mig som läser långa, analyserande recensioner av motsvarande böcker – och många andra – i fyra dagligen utkommande tidningar, blir det här bara en komplettering, i allra bästa fall med ytterligare en infallsvinkel.

Den här tidningen lever på sina författarintervjuer och författarporträtt – men visst känns det snopet att inte få ett stycke prosa eller några dikter som fördjupning.

Bland artiklarna i nummer 1 2013 blev jag särskilt intresserad av den om och med Barbro Lindgren och så Per Svenssons artikel om nazistiska författare i Sverige.

En av dem han nämner, Sigrid Gillner, skrev jag om och hade en smula kontakt med under tidigt 1960-tal, då jag var redaktör för Socialdemokratiska studentförbundets Libertas. Gillner, under en period socialdemokratisk riksdagsledamot, hade en gång i världen varit aktiv i den förening, Laboremus i Uppslaa, som jag i början av sextiotalet var aktiv i, bland annat ordförande i.

Också i det här fallet skulle jag ha tyckt att det hade blivit intressantare, om Per Svensson inte bara hade gett en översikt om något som vi , kanske medvetet, har förträngt, men jag skulle kunna tänka mig att det hade blivit en mycket intressantare artikel, om Svensson hade koncentrerat sig på att göra ett porträtt av Gillner eller varför inte av Annie Åkerhielm.

Årets andra nummer av Vi (2 2013) har också anlänt – det är ju strax februari, och gamla kära Vi, en gång i världen veckotidning, är numera månadstidning.

Jag läser på Aftonbladets kultursida att Vi numera visar svarta i stället för röda siffror, och gott så – även som månadstidskrift är Vi Sveriges kanske bästa.

Den är, till exempel jämfört med FiB/Kulturfront, suveränt layoutad , har en dräkt som lockar läsaren. Men också detta har sina avigsidor: De stora snygga bilderna och inte minst de genomgående mycket korta texterna lämnar ju inte mycket utrymme för just läsning.

Också Vi satsar på personporträtt/personintervjuer – i det här numret av/med Alex Schulman, och i de här fallet kompletteras de medellånga recensionerna av en längre artikel om Primo Levi, signerad Ingemar Unge.

Men skönlitterärt material i original hittar man aldrig i Vi.

Ett slags tecknad serie har Vi också, dock inte för barn: Sara Granérs ”Tidens tecken”.

Vi har ändå, trots månadsutgivningen, lite av veckotidningskänsla: både seriösa artiklar (till och med om politik: intervjun med vänsterledaren Jonas Sjöstedt och Lars Westmans artikel om den spanska krisen) och flams som ändå väcker intresse (Elisabeth Olsson Wallins porträtt av sångstjärnor och deras föräldrar).

Men sammanfattningsvis: Är det i dag omöjligt att ge ut en seriös veckotidning, samtidigt med humor, med bra litterärt material, serier för olika åldrar och kategorier, en tidning som både ser samhället vi lever i som det är och granskar världen utanför våra gränser? En tidning som både publicerar matrecept och låter människor som verkligen har något att säga komma till tals?

Pris för mänskliga rättigheter och demokrati

Olof Palmes minnesfond delar årligen ut ett pris om 75.000 USD. Priset delas årligen ut för särskilt framstående insatser i Olof Palmes anda.

2012 års Olof Palme-pris tilldelades Radhia Nasraoui från Tunisien och Waleed Sami Abu Al-Khair från Saudiarabien.

Radhia Nasraoui har som advokat i över trettio år under hårt tryck försvarat mänskliga rättigheter i sitt hemland under devisen “Att inte använda våra röster gör oss till förtryckets medbrottslingar“. Hennes självuppoffrande kamp har särskilt inriktat sig mot tortyr och straffrihet. Nasraoui är medgrundare till Kommittén för kamp mot tortyr i Tunisien (ALTT) och medlem av Amnesty International i Tunisien.

Waleed Sami Abu al-Khair tilldelas Olof Palme-priset för en uthållig och rakryggad insats till försvar för mänskliga och medborgerliga rättigheter för såväl män som kvinnor i Saudiarabien. Tillsammans med likasinnade medborgare och kollegor har han verkat för att bidra till ett rättssäkert och modernt samhälle både i sitt eget land och i regionen som helhet. Han driver hemsidan ”Monitor of Human Rights in Saudi Arabia” och använder Facebook för att publicera nyheter om mäskliga rättigheter.

Waleed Sami Abu al-Khair förhindrades dock av de saudiska myndigheterna att åka till Stockholm och hämta ut Palme-priset. Detta mottogs nu i stället av hans hustru och medkämpe för mänskliga rättigheter, Samar Adawi. Både hon och Radhia Nasraoui höll intressanta och uppfordrande tacktal och svarade därpå, i Samar Adawis fall i en djärvt öppenhjärtig ton, på frågor från publiken.

De som, av för mig obegripliga skäl, visar tveksamhet mot stöd utifrån till den demokrtiseringsvåg som sveper över arabvärlden, har här på två punkter fått ett tydligt socialdemokratiskt svar: priset till Radhia Nasraoui markerar, att kampen mot förtrycket måste fortsätta även när de gamla makthavaran har störtats, och priset till Waleed Sami Abu al-Khair är ett levande bevis för att svnsk socialdemokrati, i motsats till vad som har påståtts, engagerar sig inte bara för demokratiseringen av Syrien utan också av det mäktiga och oljerika Saudiarabien.

Pierre Schori, ordförande i Olof Palmes minnesfond, introducerade pristagarna och gav prismotiveringarna, och Lisbet Palme äverlämnade, bland annat med några citat av Olof Palme, priset till de båda pristagarna.

För musiken under prisceremonin i Riksdagens gamla andrakammarsal stod Jason Diakité, mer känd som Timbuktu. Han sjunger, ironiskt nog för rasisterna där nere, på skånska, men han introducerade sina låtar på engelska för de båda pristagarna, och jag såg – eftersom vi satt nära dem – att de rycktes med av sången och den ackompanjerande musiken.

Och jag såg också den gest av hyllning och vördnad Timbuktu gjorde upp mot den väldiga fotoporträttet av Olof Palme uppe på scenfondväggen.

Efteråt var det samling med servering i sammanbindningsbanan mitt emot, där alla talmännens, bland annat Birgittas, porträtt hänger. I folkhavet där stötte vi på mängder av gamla bekanta, hann också växla ord med många av dem, till exempel Olofs och Lisbets son Joakim Palme. Ämnet för det samtalet var åtminstone delvis den nu aktuella film, där Olof skildras som pedofil sexköpare.

Men framför allt var både prisutdelningen och mötena med många partikamrater efteråt en påminnelse om att socialdemokratins radikala själ ännu lever.

Last chorus: Leif Gustafson

Min gamle arbetskamrat Leif Gustafson (1946-2012) är död. Jag minns honom väl och med värme från vår gemensamma tid på partiexpeditionen, Sveavägen 68 i Stockholm – Leif var en glädjespridare. Jag minns också när Mona Sahlin, som då var partisekreterare, berättade för oss det många av oss ändå hade förstått: att Leif var sjuk, dessutom att man inte visste, hur lång tid han hade kvar att leva.

Sen levde han förbannat länge ändå: tärd och tagen ibland, ibland pigg och glad som tidigare – kom, trots att han var arbetsbefriad, ganska ofta till partikontoret och bjöd då ibland också på egenhändigt bakat till eftermiddagskaffet. Eftersom han sen sin tid som pressekreterare hade utomordentlig kunskap om mediala frågor, hörde han till dem jag, när jag själv gick kvar på övertid efter min formella pensionering, engagerade i den gerillaverkasmhet jag organiserade för att få in insändre och debattartiklar i tidningarna, även inlägg i radio, alltsammans under pågående valrörelse.

Under senare år, efter min egen pensionering, var det inte så ofta vi träffades – vi har ju också bott på skilda håll, han i Stockholm och jag i Uppsala. Men på Första maj förra året kom vi att ses en sista gång. Jag hade åkt till Stockholm för att före mötet träffa och äta en bit mat med Matti och Karin och deras lilla Ella, och när vi hade tagit oss till Norra Bantorget, gick jag ut bland publiken för att också leta reda på Anna. Henne hittade jag aldrig. Däremot stötte jag på Leif där i folkhavet, ensam, mager, tärd. Jag stannade förstås till en stund: hälsade och pratade om det ena och det andra. Det blev alltså sista gången vi sågs.

Leif var en mycket speciell medarbetare på partikontoret redan under sin tid som pressekreterare. Det fanns journalister som älskade honom, detta trots att han egentligen inte hade någon egen journalisterfarenhet. Ja, den här killen hade nästan inte alls någon formell utbildning heller. Allt han kunde – att skriva, att göra radioprogram, att använda datorer, att hitta kontaktytor – han är en av de viktigaste impulsgivarna för Almedalsveckan – vittnar om en naturbegåvning av ganska unikt slag.

Och så var han en idéspruta, till den grad att han trots all sin entusiasm ibland nästan tog död på omgivningen. Till problemen hörde nämligen att han sprutade ur sig fler idéer än han själv orkade realisera, ibland inte ens föra ända frm till projektstadiet.

Entusiastiskt delgav han också oss kompisar sina planer på att skriva en självbiografisk roman – jag hör till dem som har tagit del av några texter. Jag har till och med läst i några skvallerpalter om den där boken som var på gång – men någon publicerad bok har vi sedan inte sett till. Jag frågade min och Leifs gamle arbetskamrat Bo Krogvig, som satt bredvid mig under samlingen efteråt, där det serverades en rejäl och matig och varm soppa, ett motgift mot vintervädret utanför, om den här gustafsonska boken, och även han kände till projektet men hade heller ingen aning om vad det hade blivit av det.

Det här är bara mitt pesonliga bidrag till minnet av honom. Vid begravningen och begravningskaffet i fredags, den 18 januari, och i minnesrunor i pressen har andra gett en ännu bredare bild av honom.

Det var jättemånga i kyrkan, Maria Magdalena kyrka på Söder, under begravningsakten, och de flesta stannade också kvar för att närvara vid samlingen efteråt. Stora delar av den stockholmska arbetarrörelsen var där – framför oss i kyrkan satt Anna-Greta Leijon, och vid måltiden i församlingshemmet efteråt satt Kjell-Olof Feldt och Birgitta von Otter till höger om Birgitta, bara för att nämna några vid namn. Och bland gästerna fanns också journalistvänner till Leif från hans tid som partiets ansikte mot media. Vid vårt bord satt också Leifs hustru, Inger Båvner.

Och så uppdagades, vid detta sista möte med Leif Gustafson, andra sidor av honom än den politiska, sådana som inte alls självklart hörde ihop med hans yrkesroll. En av dessa sidor var religiös, en annan musikalisk. Detta, berättade officianten vid begravningen Gunnar Olofsgård, hade bland annat yttrat sig i att Leif hade agerat som självlärd kantor. Prästens minnesord över Leif hade också all den bredd man önskade att en människa som lämnat livet bestods vid såna tillfällen – så sker ju som bekant inte alltid. Den här prästen förstod även Leifs politiska övertygelse och speglade den på ett rättvist sätt.

Och musikvalet var nästan märkvärdigt, från Johann Sebastina Bachs ”Ich ruf zu dir” till Benny Anderssons ”Tröstevisa”.

Jo, det sjöngs psalmer, men sådana som genom sin poetiska form talar också till oss irreligiösa: ”Guds kärlek är som stranden och som gräset” (Svensk psalm 289) och gamla ”Härlig är jorden” (Svensk psalm 297).

Men där förekom också annat som unison sång.

”Koppsången” med text av Py Bäckman och musik av Pererik Moraeus har jag inget personligt förhållande till, men när ”Vi bygger landet” av Karl Fredriksson (”Nordens Karlsson”) skallade mellan kyrkväggarna till lite märkligt orgelkomp, sjöng också jag med.

Som solosångare under begravningsakten fungerade Sofia Karlsson, dotter till Leifs och min arbetskamrat på 68an Leif Karlsson – han och Sofias mor Ann-Mari Wohlin fanns förstås också med bland begravningsgästerna. Sofia sjöng, ackompanjerad av Jocke Blomgren på gitarr, ”Höstens guld” och ”Alltid dig nära” men framför allt ”Jag spelar för livet”

Det senare skedde under avskedstagandet, som här hade getts en speciell och för mig ny form. Familjen hade i dödsannonsen undanbett sig blommor att lägga på kistan, och i stället för den sedvanliga defileringen kallades vi alla – samtidigt – fram att ställa oss runt kistan för slutceremonin. Och det var alltså där, då, som Sofia sjöng ”Jag spelar för livet”.

Då, och dess förinnan under samlingen, uppstod en varm gemenskap. Koret fylldes bit för bit av gamla vänner till både Leif och mig, Vi nickade vänligt till varann, och några gamla kompisar tryckte handen eller nöp mig i armen när de tyst tassade förbi för att hitta en plats i den växande ringen.

Melodikrysset nummer 3 2013

I dag hade Anders Eldeman ansträngt sig för att få till ett varierat och i några stycken knepigt melodikryss. Tack!

Det började med en riktigt snygg duett, Lill Lindfors och Jacques Werup i den senares ”Gör mig lite levande” och slutade med en inte alltför rolig version av Lill-Babs’ hit från 1959, ”Är du kär i mig ännu, Klas-Göran?”, signerad Stikkan Andersson.

Vi fick höra så väl spansk flamenco med Zapateado som svensk ringdans (”Och jungfrun hon går i ringen”) med The Real Group.

Svenska schlager från olika epoker förekom också.

Svårast tror jag kanske många hade med en inte så känd Sylvain-skapelse, ”Det sjunger någonting inom mig”, som ursprungligen var med i en film med Tutta Rolf från 1935, ”Under falsk flagg”. Fast här hörde vi den med Jan Johansson.

Björn Skifs’ ”Vi bygger oss en båt”, i dag med Lars Roos, tyckte jag det var hyggligt lätt att känna igen.

I mitt fall hade jag det lite knepigare med ”Inte mycket jag behöver” med Thomas Eriksson, mer känd som Orup.

”Babysitting boogie” med Gunwer Bergkvist är inte så vanlig, men där fick vi ju en del ledtrådar från Eldeman.

”Johnny the Rocker” hör väl inte till de allra mest spelade låtarna Magnus Uggla har gjort. Här hörde vi den dessutom i en version jag aldrig tidigare hade hört, med Olle Ljungström. Jag kollar lite i efterskott: Jo, den gjordes förstås i ”Så mycket bättre” som jag aldrig någonsin har tittat på.

Också ur Beatles’ stora repertoar hade Eldeman valt en mindre vanlig låt, ”Maxwell’s Silver Hammer”, signerad Lennon-McCartney – men här skulle svaret bli Ringo Starr.

Jag har alla skivor med The Beatles, och mycket också med Kim Larsen. Med den senare hörde vi i dag ”De smukke unge mennesker”.

Själv är jag i den där åldern då man älskar mycket gammaldags musik.

Irving Berlins ”Puttin’ On the Ritz” gillar jag således, även om dagens discovesion inte var den bästa versionen jag har hört.

Men med ”All Of Me” (1931) i Billy Mays tappning var jag fullt nöjd.

En blandad vintervecka

En del av er kanske tror att min tillvaro bara består av sådant som läsning och musiklyssning. Men vi är just nu i slutet av en vintervecka, som har innehållit många olika saker.

På trettondagen var vi som vanligt bjudna på trettondagsmottagning hos landshövdingen – numera är det Peter Egardt som är landshövding här i Uppsala.

De som bjuds är inte precis någon exklusiv krets, så det var stor trängsel och köbildning i de båda rum där vi skulle hänga av oss kläderna. När vi hade hälsat på landshövdingeparet, vimlade vi runt bland alla människor – bland dem fanns också en rad partivänner (s) från olika delar av länet – och så bjöds det på ett glas vin och lite plockmat. Ett och annat seriöst samtal hinner man också med under en sån här tillställning, men eftersom våra samtalsparter inte är tillfrågade, avstår jag från referat.

Den 17 januari är det vår bröllopsdag. När vi till slut gifte oss 1986, hade vi i själva verket bott ihop sen 1964, så när vi, för övrigt efter ett sammanträde med Socialdemokraternas VU, på hemvägen slank in och genonmgick en kort borgerlig vigselceremoni, uppvaktades vi vid hemkomsten med pizzamiddag av vår dotter Kerstin.Det var bara våra barn som hade fått veta i förväg, att vi skulle gifta oss.

Men det har ändå blivit tradition att fira just bröllopsdagen, så jag var förstås i väg till vår lokala blomsterhandel och köpte en bukett till Birgitta. Sen åkte jag ner på stan i förväg: klippte mig, gick på Apoteket och köpte en bunt seriealbum på Akademibokhandeln/Lundeq.

Birgitta hade valt restaurang för årets bröllopsmiddag, och det blev gamla kära Domtrappkällaren, i dag ett betydligt flottare ställe än när vi en gång i världen kom till stan som studenter. Jag hade lovat bjuda, dagen till ära.

Jag startade med att bjuda på var sin dry martini.

Sen valde vi mat gemensamt:

Till förrätt halstrad pilgrimsmussla med rostat majsbröd, sötpotatis, lingonchutney och brynt smör. Var sitt litet glas vitt vin till det.

Till huvudrätt helstekt renytterfilé med potatiskaka, blomkål, honungsbakade tomater, torkad väddöskinka och havtornssky. Till det ett gott rödvin.

Och så avslutade vi med var sin irish coffee.

I dag var vi på begravning. Men det är en separat historia, och den ska jag skriva en separat text om.