Melodikrysset nummer 1 2015

Jag hade en del problem med dagens kryss, inte för att det var svårt utan för att min skrivbordslampa har pajat och för att jag därför hade svårt att läsa mina egna anteckningar.

Men för all del: Sebastian (Karlsson) med ”No One Else Could” från Melodifestivalen 2011 hade jag redan förträngt, så att identifiera honom beredde mig vissa svårigheter.

Yohio, som 2013 kom tvåa med ”Heartbreak Hotel”, hade jag inga svårigheter att komma ihåg, och jag tror inte att det beror på att den låg närmare i tiden.

Inte heller hade jag några svårigheter med att komma i håg ”När vindarna viskar mitt namn” från 2000, även om Roger Pontare här sjöng den på engelska.

Ja, vi kan gå ända tillbaka till Sten och Stanley och deras ”En vanlig dag” för att få bevis på att mitt musikminne inte funkar tidsselektivt.

Däremot har jag uppenbarligen inte tyckt att Lotta Engbergs ”Världens bästa servitris” var något att lagra i musikminnet. Men hon är ju inte så svår att känna igen ändå.

Att jag och Anders Eldeman inte riktigt har samma referenspunkter visades av en dubbelfråga. Jag hade inga svårigheter med att komma i håg ”Den närsynte bofinken Knut” – jag förknippar honom med Eva Rydberg – men Kent Finell har jag inget som helst förhållande till.

Kanske dras jag till djurvärlden. Ett exempel är ”Saltkråkan”, ur vilken vi i dag hörde ”Vad gör du lilla råtta?”.

Det här leder oss tämligen osökt över på ett annat djuriskt stycke, ”Vyss på dig”, framförd av Kaa, en orm i ”Djungelboken”.

En djurisk uppsyn hade ju också Iron Maiden, som vi i dag hörde i ”Children of the Damned”.

Lite kul är det att Eldeman i sitt melodikryss bjuder på en musikalisk mix som rymmer både den och en polska med en titel som jag missade, framförd av Orsa spelmän.

Och att strax på den följer ouvertyren till Pjotr Tjaikovskis ”Nötknäpparen”, som här ska ge oss ordet nöt.

Jag har redan redovisat svaren på ett par barnkulturfrågor med anknytning till film, men ytterligare ett par av frågorna i dagens kryss hämtade sina svar från filmens värld.

Jag har själv sett Kay Pollaks ”Så som i himmelen”, ur vilken vi i dag hörde ”Gabriellas sång” sjungen av Helen Sjöholm.

Fast för egen del tycker jag att en del av de tecknade filmerna om Betty Boop är ett strå vassare.

I dödens väntrum

I söndags var även Anna här på julkalas hos oss tillsammans med döttrarna Sara, Amanda och Ella och hunden Sudden. Först i dag har jag dock kunnat smaka på hennes julklappsbröd av två sorter, efter ett förlorat dygn i mitt liv.

Jag hade lovat Birgitta och barnen att gå till doktorn med det samma efter helgerna, så på måndag morgon klev jag upp och gick, utan att först äta frukost, till Vårdcentralen, dels för den sedvanliga provtagningen för doseringen av Waran, dels för att få en bedömning av min ohälsa och lämplig medicinering av den. För det senare hamnade jag i en ganska lång väntekö.

Den kvinnliga läkare jag sen till slut fick träffa – ingen jag tidigare har mött – lyssnade bland annat på mina lungor och sa, att det troligtvis fanns vatten i den högra lungan, vilket inte föreföll osannolikt; jag har drabbats av det tidigare i år. Så jag fick omedelbart remiss vidare till Akuten på Akademiska tillsammans med en rekommendation om röntgenbesiktning av lungorna.

Allt det här är logiskt och rationellt, även om jag själv hade trott att besöket på Vårdcentralen skulle ända i ett recept på en mer effektiv hostmedicin.

Jag har långvarig – och god – erfarenhet av flera av klinikerna på Akademiska, men Akuten hade jag aldrig tidigare varit på. Den visade sig vara ett Inferno, vilket säkert hade att göra med att ingen uppenbarligen hade räknat med den anstormning som drabbade den första vardagen efter alla helgerna.

Man fick ta kölapp och sen sätta sig i en vänthall full av människor, så många att alla inte alltid fick sittplats trots att den här vänthallen var biografmöblerad med rad efter rad av stolar.

Så småningom blev det i alla fall min tur att i en samtals/bedömningslucka redogöra varför jag var där, ett samtal som ändade i att jag blev godkänd.

Fast det betydde inte att jag blev insläppt. Jag fick sitta kvar för att bli uppropad. Den här väntetiden drog ut, och jag hann faktiskt somna flera gånger innan jag blev en av de utvalda.

Läget där inne på Akuten var obeskrivbart – kaotiskt är ett för milt ord. Det låg människor precis överallt, alltså även ute i gångarna och längs informationsdisken. Personalen var otroligt stressad – märk att jag inte förtalar den; jag begriper fullt ut dess pressade situation. Till bilden av Inferno bidrog sådant som att en del av de intagna att döma av orörlighet eller ständigt mekanikt upprepade rörelser såg ut att befinna sig i dödens väntrum. På avstånd hördes en mansröst om och om igen skrika ”Jag vill hem!”, ”Jag vill hem!”. I början av natten ropade en man i närheten av mig om och om igen ”Jag vill kissa!” till dess att en kvinnlig anförvant till en annan patient helt resolut hämtade någon ur personalen och den personen hjälpte honom med ett bäcken.

Att personalen under de här omständigheterna måste koncentrera sig på sina egna mest akuta uppgifter är begripligt, åtminstone för mig som inte hörde till dem som var mest illa däran, men jag medger att jag började känna av en viss irritation när det dröjde, innan jag ens fick träffa en sköterska eller ett biträde – jag vet inte vilket – som förhörde sig om mitt tillstånd och tog ett antal prover. Hon agerade också föredömligt raskt när jag berättade, att jag är diabetiker och ännu inte hade fått något i mig: Strax fick jag ostsmörgås och osockrad nyponsoppa.

Sen skulle det bli fler omgångar ostsmörgåsar och osockrad nyponsoppa – Akuten har nämligen ingen servering av vanlig sjukhusmat. I motsats till vad jag hade hoppats blev jag nämligen kvar där mycket längre än vad jag naivt hade trott – och ingen jag frågade kunde heller ge mig besked om vad som skulle ske med mig och varför. Jag fick också flytta hit eller dit flera gånger.

Runt midnatt – jag har inte antecknat tiderna – fick jag äntligen träffa en läkare. Om jag har förstått saken rätt, berodde den här tidsutdräkten på att det bara fanns en läkare i tjänst, och han måste – helt naturligt – prioritera de mest akuta fallen. Den läkare som jag bara såg skymta förbi fick jag själv över huvud taget inte träffa; den som slutligen tog sig an mig måste ha gått på nattpasset.

Den unge läkare jag till slut fick ett samtal med gjorde både yrkesmässigt och personligt ett gott intryck på mig. Han tvivlade på att den möjliga vattensamlingen i lungorna hade ett direkt samband med den akuta infektion jag hade drabbats av, men tyckte att jag ändå borde skickas till röntgen för kontroll.

Sen blev det som vanligt (för den här miljön) igen: Läkaren hade antytt, att jag eventuellt, efter lungröntgen, kunde skrivas ut, men när det sedan dröjde och jag försökte fråga personal, fanns det ingen som visste, när den här undersökningen skulle bli av.

Så till slut drog jag – i viss beredskap: sjukhusskjorta på överkroppen men iförd långbyxor och strumpor – sjukhustäcket över mig och lyckades, trots det oväsen som pågick omkring mig, också somna. Dess förinnan hade jag fått mina kvällsmediciner – läkaren hade fått låna min aktuella läkemedelslista, på vilken jag i marginalen hade fört ut uppgifter om när under dygnet jag ska ta respektive medicin.

Runt fyra på morgonen – jag har som sagt inte fört exakt tidjournal – väcktes jag plötsligt och upplystes om att nu hade jag fått tid för undersökning på Röntgen. En pigg ung dam skjutsade mig dit, en trappa upp, i sängen.

Röntgen skötte sitt värv snabbt och effektivt, och på nolltid var jag och min säng tillbaka på Akuten. Där rådde vid den här tidpunken på dygnet ett nästan skrämmande lugn, så jag somnade omedelbart om.

Strax efter sex väcktes jag av en läkare, och han kunde nu ge besked:

Det fanns mycket riktigt en del vatten i lungorna, men det borde försvinna, om jag höjde morgonintaget av Furix från en till två tabletter. (Jag kan berätta att redan det nuvarande intaget av Furix starkt befrämjar lusten att kissa.)

Mot hostan skrev han ut en mer kraftfull medicin, som bland annat innehåller något morfinpreparat. (Hustrun är just nu nere på stan och handlar och har lovat att, med stöd av mitt leg, hämta ut medicinen.)

Sen fick jag en ostfralla igen, den här gången tillsammans med en mugg rykande hett te, och så bar det hem i en sjukhustaxi.

Melodikrysset nummer 52 2014

Riktigt bra känner jag mig fortfarande inte, men nu känns det i alla fall som att – peppar, peppar – hälsotillståndet långsamt förbättras.

Det här bidrog väl också till förmågan att lösa dagens kryss. Anders Eldeman bidrog å sin sida med att spela låtar, som inte i något fall var helt okända för mig.

Tyska Nena har jag till exempel tidigare hört i ”Neun und neunzig Luftballons”.

Därmed är vi inne på den lätt barnsliga linjen, så det känns helt rätt att fortsätta med Olav Gerthels ”Balladen om den tama abborren”.

Och eftersom Gerthel var operasångare, blir det då ganska naturligt att gå över till opera, i dag ”Rosenkavaljeren”, som Richard Strauss skrev 1911.

Från den europeiska scenen, fast i en annan mening, kommer ”Fairytale”, som norrmannen (från början vitryssen) Alexander Rybak 2009 vann Eurovision Song Contest med.

Och för att fortsätta på ESC-linjen: För min del förstod jag genast, att Robin Stjernberg, som med ”You” blev nummer ett i svenska Melodifestivalen 2013, inte skulle ha en chans i den europeisk finalen.

Också Salem Al Fakir har vi hört i Melodifestivalen, men den här gången fick vi höra honom i ”I’m So Happy”. Den skulle vi tydligen förknippa med TV, men för min del hade jag ingen aning om vad det var för program den uppenbarligen skulle förknippas med. Här har jag googlat och hittat ”Solsidan”, som jag mycket riktigt aldrig någonsin har sett.

Även om jag inte delar Anders Eldemans vurm för Bond-filmer, har jag sett Sam Mendes’ ”Skyfall” – den som är road kan gå upp under Kulturspegeln, Film, och läsa mera. I ”Skyfall” står Adele för det musikaliska ledmotivet.

Också i dag hade Anders Eldeman med en Beatles-låt, den här gången Paul McCartney’s ”Let i Be”.

Lill Lindfors hade på sin tid stor framgång med ”En man i byrån”, vars svenska text Peter Himmelstrand hade snickrat ihop, icke utan finess.

På den humoristiska linjen gick också Lasse Berghagen, när han skrev ”Flirtige Knut”.

Hur jag ska få ihop det här med Caroline af Ugglas’ mer troskyldiga ”Tror på dig”, vet jag inte.

Men jag vet att flickor som är alltför troskyldiga kan råka ut för det som hon i ”I fjol så gick jag med herrarna i hagen” råkade ut för: hon fick större och större mage.

I fjol så gick jag med herrarna i hagen
aj, aj med herrarna i hagen
ja med herrarna i hagen
I år har jag någonting som sparkar i magen
aj, aj som sparkar i magen
ja som sparkar i magen

En vit men samtidigt förmörkad jul

Att det blev jul även i vår familj är knappast min förtjänst.

I måndags gjorde jag ändå ett försök att bortse från den envisa infektion jag har drabbats av som kulmen på ett år av elände, det ena efter det andra, och gav mig frysande ut på stan för att äntligen handla julklappar. Men när jag efter ett par misslyckanden till slut hade lyckats hitta ett par Marimekko-nattlinnen åt Birgitta, var jag tvungen att ge upp – insåg helt enkelt att fortsatt julklappshandlande skulle innebära min egen undergång.

Så jag beslöt mig för att julklapparna till barnen och barnbarnen i år fick bli kuvert med pengar att handla själv för.

Mina övriga insatser inför jul är lika ynkliga. Men på julafton stapplade jag i alla fall upp till blomsterhandeln vid torget där man, en halvtimme efter stängning, troget väntade på mig för att leverera de vita syrener jag varje julafton ger till Birgitta. Därefter var jag in på Posten, som numera finns inne på ICA, där jag annars vägrar handla, och köpte frimärken till årets omgång julkort till Estland respektive Sverige. De las alltså i brevlådan först på julafton.

Alla vet hur viktigt min estniska barndoms syltakok är. Det gäller inte minst Birgitta, så i år var det hon som först beställde huvudingredienserna, fläsklägg och kalvkött, i den lilla gårdsbutiken med ekologiska produkter här i vår stadsdel, och sedan, när hon såg i vilket uselt skick jag var, också bar hem varorna.

Jag lärde mig att göra sylta på estniskt vis redan när jag var en liten pojke – min estniska mamma lät mig hjälpa till med upptrådningen av köttet, så jag har kunnat det här i praktiskt taget hela mitt liv.

Jag gör mycket julsylta – ingredienserna fördelas på tre stora grytor på spisen. Jag brukar använda mig av tre fläskläggar, i butiken skurna i mindre delar – observera att det är benen i läggarna som innehåller det bindemedel, som gör att syltan sen gelear sig, när den får svalna. På de här tre grytorna fördelar jag kalvkött, i vikt sammanlagt ungefär lika mycket som läggarna.

Sen häller jag i så mycket vatten att det täcker köttet, kokar upp och skummar av med en platt hålslev.

När kokvätskan sen är avskummad och påfylld, lägger jag övriga ingredienser i grytorna: i var och en ett par grovskurna gula lökar, ett par skalade och skivade stora morötter, ett par lagerblad och så faktiskt hela innehållet i små kryddburkar med svartpeppar, vitpeppar och kryddpeppar – i mitt fall går det alltså åt sammanlagt tre burkar av varje pepparsort – dessutom seltin. Ursprungsreceptet innehåller förstås salt, men jag som av läkare har fått rådet att hålla igen på saltet använder i stället seltin, och det går lika bra.

När det på nytt har kokat upp, drar jag ner värmen, kollar vattennivån – den sjunker, eftersom en del av vattnet kokar bort under det här långkoket – och fyller gradvis på med mer vatten. Grytorna ska i det närmaste vara helt fulla, så det blir rätt proportioner mellan kött och gelé – benen i fläskläggarna avger som sagt under koket bindämnen till gelén. Det här är ett riktigt långkok, tar flera timmar, så låt det för all del aldrig koka torrt!

Därefter tar jag upp bit för bit av lägg respektive kalvkött med hålslev och lägger över bitarna på ett stort emaljerat fat, där jag med hjälp av kniv och gaffel trådar upp dem grovt och avskiljer ben, fett och förstås morötter, lök och pepparkorn. Det upptrådade köttet lägger jag över i en stor stålbunke; de avskilda resterna kastas.

När allt köttet är upptrådat och samtidigt fördelat i mindre men ganska grova delar, rör jag om i bunken, så att kalvköttet och fläskläggen blandas.

Sen silar jag av kokspadet i de tre grytorna: samlar spadet (det som ska bli syltornas gelé) i något som man kan hälla ur och slänger lök, morötter och kryddor.

På Konsum har jag också köpt stora aluminiumformar att göra syltorna i. Jag gjorde bedömningen att det jag hade skulle räcka till tolv syltor, så jag fördelade även i år köttet på botten av tolv aluminiumformar och fyllde sedan på med avsilat kokspad.

Slutligen förslöt jag formarna med lock och bar, efter det att de hade svalnat av lite, ut dem på balkongen, för att kallna och stelna. Där kan man lägga dem i en kartong, placerade i våningar (med tidningar emellan) i en stor banankartong. Att ställa ut syltorna på balkongen för att stelna är en utmärkt metod. Men man måste skydda dem, så att man inte lockar dit stora fåglar, som också gärna vill smaka på syltan, om de kommer åt.

Med kokt potatis och saltgurka är det här en av höjdarna på vårt julbord.

När vi på julafton för första gången provsmakade årets estniska julsylta, var den faktiskt perfekt: gelédallrig men med mycket högt innehåll av kalv- och fläskkött. Och genom den kryddningen, mer riklig än min estniska mammas, har jag också gett en mer modern touche åt en maträtt, ursprungligen gjord i det estniska lantköket, där man inte kunde slösa med dyra kryddor på det hör viset.

Särskilt stolt är jag över att vår dotter Kerstin, som inte bara är bagare utan också lever upp till sitt efternamn, noggrant frågade mig om hur jag hade fått till den här syltan. Jag tror faktiskt att min estniska familjetradition på den här punkten kommer att föras vidare.

Vår julaftonsmåltid och juldagskalaset med barn och barnbarn bidrog alla vuxna till. Där fanns många läckerheter, men mitt tillstånd är heller inte nu sådant, att jag klarar att göra en rättvis selektion. Men jag kan väl få lov att nämna, att den ganska sparsmakade Viggo, dagen till ära iförd slips, sågs äta av Birgittas inlagda sill.

Men för att återvända till huvudtemat för den här julbetraktelsen: utan avsevärda insatser från framför allt husets båda damer, Birgitta och Kerstin, plus några även från de tillresta Mattis och Karins sida, hade det inte blivit någon jul i år.

För mig har julen, som ni mina kära läsare vet, ingen religiös innebörd, men julen som en högtid då man träffas och månar om varann är något att slå vakt om.

Och alla förstod mitt tillstånd, begrep också varför de fick kuvert med pengar i stället för det de hade skrivit ner på sina önskelistor. För lilla Ella gick nog den fulla innebörden av det där kuvertet hon fick upp först i dag. När jag i förmiddags för henne berättade, att man kunde få leksaker och böcker för de där konstiga lapparna hon fick från farfar, sken hon upp och ropade JAAAAA!

Ella är så stor och har varit hos oss så många gånger, att hon numera känner sig riktigt hemma här hos oss. Särskilt lyckat är det när hon, som nu, får träffa också kusinerna Viggo och Klara, som ju, i en och en halv vecka långa perioder, bor hos sin mamma här hos oss. Och de två lite äldre kusinerna är så snälla mot minstingen i familjekretsen, att det är en fröjd att se det. Under julkalaset lekte de hur mycket som helst med sin lillkusin, byggde bland annat koja i vår dubbelsäng i sovrummet – det tog ganska lång tid att få ordning där igen.

Matti hade varit till en av mackarna på Svartbäcksgatan och fyllt på bensin i den bil han hade fått låna av Karins pappa för att ta familjen till Uppsala, men sent på kvällen, när det var dags för hemfärd – de bor på Söder i Stockholm – startade inte bilen. Ingenting hjälpte. Med förhoppning om att det här kunde vara en effekt av den plötsliga stränga kylan beslöt man sig för att stanna över natten och sen prova på nytt nästa morgon (i dag).

Men bilen gick inte i gång i morse heller. Ingenting hjälpte. Inte konsultationer med Karins pappa/bilägaren. Inte tillkallande av en av Mattis gamla uppsalakompisar, Martin, och assistens av hans bilbatteri.

När Matti sedan ringde Karins pappa igen för att meddela den dystra nyheten – bilen skulle användas för frakt till ett annat julkalas i Stockholm – visade det sig att Karins pappa i alla fall har ett heltäckande kostnadsskydd/serviceavtal för sådant här, så Matti fick adress till en användbar verkstad och sedan hjälp att bogsera dit bilen.

Sen fick han liksom Karin och Ella ta tåget till Stockholm.

Var är Anna och hennes flickor då? Nej, vi har inte förskjutit dem. De är sjuka.

Presenterna väntar. Fast när det blir något tillfälle att överlämna dem återstår att se.

Här tar vi alla olyckor på en gång. På julafton, när vi skulle se en av filmerna i Pilsnerboxen 2, la DVD-spelaren plötsligt av, gick inte ens att öppna igen. Fast just det fixade Matti på nolltid: drog helt enkelt ur vägganslutningen, och sen kollade vi, att den aktuella pilsnerfilmen faktiskt gick i gång.

Melodikrysset nummer 51 2014

”Jul, jul, strålande jul” var budskapet i en känd sång, signerad Edvard Evers och Gustaf Nordqvist 1921, men en svår och efterhängsen förkylning gör, att jag för min del knappast ens har kunnat börja med julförberedelserna.

Jul för hela slanten var det också i dagens upplaga av Melodikrysset.

Det inleddes med en sång som brukar vara med i vartenda julkryss, ”Adams julsång” (”O helga natt”), sjungen av Jussi Björling.

I övrigt gav oss Anders Eldeman den vanliga blandningen av julanknutna sånger.

Ett par julpsalmer är då en given ingrediens.

”Gläns över sjö och strand” – ”Betlehems stjärna” – skrevs 1891 av Viktor Rydberg och ingick i hans ”Vapensmeden”, och tonsättningen gjordes 1893 av Alice Tegnér.

Betydligt äldre är ”Det är en ros utsprungen”, i tyskt original ”Es ist ein Ros entsprungen”.

Lär sig barnen de här klassikerna numera i skolan? Jag är själv inte kristen, men jag tycker att de hör till det svenska kulturarvet.

Av mycket kända julsånger spelades i dag ”White Christmas”, dock inte med Bing Crosby utan med Dean Martin.

Huruvida några av de andra jullåtar som spelades kommer att nå den här kultstatusen återstår att se.

Bland jullåtarna med utländska artister fanns Mel Tormés och Robert Wells’ (nej, inte han!) ”The Christmas Song”, i dag exekverad av Céline Dion.

Och så ”All I Want For Christmas” med Mariah Carey.

På den svenska försökslistan fanns också några kandidater:

Malena Ernman med ”I decembertid”.

Peter Jöback (som vi såg i TV i går) med ”Varmt igen”.

Och så trion Sanna Nielsen, Shirley Clamp och Sonja Aldén med ”Another Winter Night”.

Fast själv håller jag mig gärna till ett par barnklassiker.

Den ena heter på svenska ”Rudolf med röda mulen”, i engelskspråkigt original ”Rudolph the Red Nosed Reindeer”. Vad jag förstod, frågade Eldeman efter färgen – ”ett beskrivande ord” – i titeln, men jag vet inte om han ville ha svaret på svenska eller på engelska, red eller röd. En av mina trogna kryssbloggläsare säger, att Eldeman frågade efter originaltiteln, så då ska ni nog skriva red i krysset.

I mål går vi i dag i en annan färg. Vi hörde ”When You Wish Upon a Star”, på svenska ”Ser du stjärnan i det blå”, ur Disney-klassikern Pinocchio.

Disneykavalkaden på julafton missar jag aldrig!

En hjärtans god jul tillönskar jag alla mina läsare.

Finns det ett liv i jul och efter jul?

Jag har ju verkligen inte lust att göra bloggen till en dagbok över mina fysiska krämpor – envist har jag därför skrivit om andra och för flertalet intressantare ämnen – men sanningen är att jag inte alls har mått bra under den senaste tiden.

Giktmedicinen håller visserligen problemen i benen i schack, men i stället har jag drabbats av en svår och långvarig förkylning, som bland annat har tvingat mig att avstå från Karl-Petter Thorwaldssons födelsedagskalas och installationsmiddagen på Uppsala slott för den nya hedersupplänningen, Ulrika Knutsson.

Snuvan har visserligen avtagit men har ersatts av hosta och brist på fysisk ork, och nu gör det ont under revbenen på höger sida när jag hostar. Julen kommer allt närmare, men jag har dag för dag tvingats skjuta på julklappshandlandet.

Hustrun har stått mig bi på alla upptänkliga sätt, men i dag tog jag mig i alla fall samman och åkte ner på stan för en rad ärenden: gick på banken och tog ut julklappaspengar, gjorde nödvändiga kompletteringsköp på Apoteket och handlade på Coop Konsum för att kunna laga mat i dag och på lördag, fyllde också på i kylen och köpte var sin stor chokladask, Lindt, åt hustrun och dottern som har tagit så väl hand om mig.

Men allt det här tog på krafterna. I kväll har jag suttit i min fåtölj och halvsovit och frusit framför TVn.

Kålle 50

Karl-Petter Thorwaldsson, Kålle kallad, fyller 50. Jag skulle ha varit på mottagningen i dag, men eftersom jag i går kväll plötsligt blev akut och häftigt förkyld och eftersom jag verkligen inte vill smitta ner festföremålet, får hustrun representera oss båda.

Jag har bett henne framföra mina varmaste hälsningar, och jag menar det verkligen.

Och det är verkligen honom själv och inte hans ämbete jag då riktar mig till. Det fanns en period då den här före detta SSU-ordföranden liksom jag själv var anställd på partiexpeditionen på Sveavägen 68, och sen dess minns jag honom med stor värme. Det här har ingenting att göra med att vi alltid skulle ha tyckt lika, men Kålle är en sån där som intresserat också lyssnar på motargument och kompletteringar till det han själv förfäktar. Och så har han värme och humor.

Kålle har heller aldrig låtit sig förhårdnas av makten; inte heller böjer han sig för formella hierarkier. I rådande politiska villervalla har jag tyckt att det har varit befriande att höra honom bibehålla en kritisk distans till Miljöpartiet.

När vi understundom har hamnat vid samma bord till exempel under kongressfester, har Kålle alltid höjt feststämningen med skrönor och minnen ur de delar av det förflutna som är gemensamma för oss. Tyvärr är jag i dag inte i skick att göra något motsvarande vid festen i LO-borgen.

Men känn min sympati!

Gikt var det här

I dag var jag på besök hos min nya husläkare. Hon hade tagit del av det läkaren på Akademiska kom fram till – att jag lider av gikt – kollade mina fötter och skrev därefter ut medicin mot nämnda åkomma, Allopurinol. Ordinationen lyder: en tablett dagligen under den första månaden, därefter två om dagen.

Jag tog vägen över apoteket, och så fort jag kom hem, tog jag den första tabletten.

Musikalisk spis och på det slottsmiddag

Vanna Rosenberg, här i Uppsala främst känd genom Stadsteatern, är ju inte främst känd som sångerska men gjorde faktiskt en utmärkt insats som en av de hemliga gästerna vid ODs Caprice nu i helgen. Rent sångligt var naturligtvis Michael Weinius, som är operasångare, ett strå vassare, och ska vi göra den musikaliska rollbesättningen komplett, måste vi också nämna violinisten Tobias Ringborg. Den senare hade dessutom en viktig roll i det triangeldrama solisterna emellan som utspelades på scenen i universitetsaulan. Och på tal om trio: Trio X gjorde också en minnesvärd insats, bland annat i Carl Michael Bellmans ”Fredmans epistel numero 2”, ”Nå, skruva fiolen”.

Som vanligt när det gäller capricer bjöds publiken på mycket blandad kost: allt från August Södermans ”Bondbröllop” till ”Spelman på taket”. Själv blev jag kanske mest gripen av Sven David Sandströms tonsättning – ett uruppförande! – av Johan Ludvig Runebergs ”Flickan kom ifrån sin älsklings möte”. Full av överraskningar, sceniskt så väl som musikaliskt, var också ODs framförande av Ted Hughes tonsättning av William Blakes ”Tiger, Tiger Burning Bright” – här var det Folke Ahlin som trakterade pianot.

Den suveräna Cecilia Rydinger Ahlin fick jag och Birgitta möjlighet att personligen tacka under samlingen inför Stor-OD på Uppsala slott.

* * *

Stor-OD är en middag för aktiva och äldre OD-sångare med respektive, även invalda uppbackare av kören, studentikost benämnda farbröder och mostrar, bland dem min hustru.

Den obligatoriska klädseln vid dessa tillfällen är frack och långklänning – i mitt fall var dock lackskorna i år av medicinska skäl utbytta mot ett par rymliga dojor modell större.

Kvällens meny bestod av tryffelpocherat ägg med löjrom samt västerbottensbröd till förrätt och helstekt oxfilé med trattkantarellsås med pommes château till huvudrätt. Som diabetiker avböjde jag desserten, chokladtårta med hallonsås och vaniljgrädde, men hustrun talade med servitören, och jag fick i stället in ett fruktfat som jag tror flera av de kringsittande avundades mig.

Ätandet tryfferas av ljuvlig sång, allt ifrån ”Under rönn och syren” till Gunnar Wennerberg – dessutom roades vi av en sångkvartett och verbalt av den fullkomligt oslagbart rolige ODisten framför andra, Hans Dalborg.

En god vana vid ODs middagar är att man får sitta till bords med sin egen hustru bredvid sig.

Till vänster om mig hade jag i år en mycket trevlig ung dam, Maria Eckerdal. Ni som läser min blogg vet ju, att jag för egen del inte är religiös, men jag hade inga som helst problem med att umgås med en doktorand i ett teologiskt ämne – hon berättade att hon för närvarande var uppe i ett manus på 800 sidor men nu tänkte stryka ner det några hundra sidor. Dessutom sjöng hon som en kvinnlig Gud. Med henne pratade jag ganska mycket om arbetarrörelsens förflackning.

Snett över bordet hade jag Małgorzata Anna Packalén Parkman, gift med Stefan Parkman, som bland annat är ledare för Allmänna Sången. Som ni kan ana av det första av hennes förnamn är hon polska – hon är dessutom professor i polska. Hon är helt uppenbart en mycket social person, men jag tror att jag fick extra mycket av hennes uppmärksamhet genom att inte bara känna till polsk film och affischkonst utan också referera till författare som aforistikern Stanisław Jerzy Lec, filosofen och samhällsdebattören Leszek Kołakowski, den absurdistiske prosaisten och dramatikern Sławomir Mrożek och andra. Och jag försäkrar: Jag har läst dem!

Vid vår bordsända uppstod det också en diskussion om den aktuella regeringskrisen – naturligtvis var det min hustrus, den före detta talmannens och ministerns närvaro som lockade till detta. Eftersom samtalet inte var avsett för offentligheten, tänker jag inte referera vad enskilda personer sa, men jag noterade att de pikar som riktades hade adressen namngivna miljöpartister i regeringen. Här som i en del av mediadiskussionen fanns det nog de som skulle vilja se en koalition mellan socialdemokrater och moderater – observera att det här inte är min egen ståndpunkt.

Fast under loppet av kvällen hann vi också föra samtal med människor, som åsiktsmässigt står oss nära, rent av har vuxna barn som är aktiva socialdemokrater. Också i det här fallet må det vara de berördas ensak om de vill skylta med sina politiska värderingar.

Under kaffet samtalade Birgitta bland annat med landshövdingen, Peter Egardt, som nog aldrig har funderat på att bli socialdemokrat. Birgitta berömde bland annat valet av ny hedersupplänning, Ulrika Knutsson. Birgitta är själv hedersupplänning, så vi kommer snart att gå på den middag landshövdingen ordnar för de utvalda, bland dem nu alltså också Ulrika Knutsson.

Men dansen som avslutade Stor-OD avstod vi ifrån. Dans klarar min giktangripna fot ännu inte, och jag var ju heller inte iförd dansskor.

Jo, en sak till måste jag berätta. Även bland de musikaliskt sofistikerade gästerna på Uppsala slott mötte jag några, som spontant kom fram och berättade, att de brukar läsa mina kåserier om Melodikrysset.

Melodikrysset nummer 49 2014

Trots allt fler krämpor och av tilltagande ålder ökande bekymmer har jag ett ganska omväxlande liv. I går var hustrun och jag till exempel på Uppsala stadsteater och såg familjeföreställningen ”Robin Hoods hjärta”. Sen hann vi också se större delen av ”På spåret” och därefter ”Skavlan” med bland andra Stefan Löfven och John Cleese. Avslutningen med en överlevande från den amerikanska atombombningen i Japan var hemsk, djupt gripande.

I morse upp igen för dagens Melodikrysset.

Anders Eldeman antydde att det var ganska svårt, men för egen del fann jag bara en fråga svår, den med Zero Zero och deras märkliga låt ”Trampa i min mammas rabatt”. Det tog en bra stund innan jag kom på att det vi hörde var deras variant av ”Blue Suede Shoes”, vilket senare skulle ge oss svarsordet sko.

Och för ordningens skull: Jag fick också fundera en stund innan jag kunde identifiera det Lennart Palm spelade som Magnus Ugglas ”Dansa aldrig nykter”, vilket skulle ge oss svarsordet dans.

Resten var hyggligt lätt, för mig åtminstone.

Jag kände till exempel omedelbart igen Doug Seegers, när jag hörde ”Going Down To the River”.

Molly Sandén finns i och för sig inte i mina skivhyllor, men jag minns henne och hennes ”Why Am I Crying” från Melodifesivalen 2012.

Och för att fortsätta på den någorlunda nutida linjen: ”I dag kommer aldrig mer” sjöngs av Hagsätra sport, det vill säga Andreas Johnson och Niklas Strömstedt.

Dagens Björn & Benny, ”Guldet blev till sand”, var hämtad ur ”Kristina från Duvemåla” och sjöngs av Peter Jöback, PJ.

Evert Taube förekom för säkerhets skull två gånger.

Dels hörde vi hans ”Eldarevalsen”, som skulle ge oss yrket/befattningen eldare.

Dels fick vi höra hans ”Flickan i Peru” i en version med Cave Stompers.

Relativt tidigt i krysset fick vi också höra en Lasse Dahlquist-låt, om Jolly Bob från Aberdeen.

Old Macdonald var väl inte heller svensk, men i Sverige fick han heta Per Olsson och här hade han en bonnagård.

Inte heller behövde jag sända ut något SOS för att känna igen ”Är det så här att vara kär när man är liten”, vars text författades av Gösta Rybrant och som vi minns med Sven-Olof Sandberg.

Och då återstår bara en låt signerad Jerome Kern och exekverad av Rod Stewart, ”The Way You Look Tonight”.

Själv vet jag hur hon kommer att se ut i kväll – en långklänning i blå nyanser hänger framme i väntan på omklädningen inför ODs konsert och därefter middag på Uppsala slott. Birgitta är moster i OD, och jag får hänga med.

Så gott jag kan. Som alla herrar på ODs middagar kommer jag att vara klädd i frack, men lackskorna får jag i mitt nuvarande tillstånd inte på mig. Så det blir ett par rejält stor dojor och knappast någon dans för min del i kväll.