Melodikrysset nr 20 2007

I dag hade jag ordentliga problem med några av frågorna. Efter mycket googlande kom jag till slut fram till att den brittiska gruppen med ”Doctor, Doctor” hette Thomson Twins. Motsvarande svårigheter hade jag med svenska gruppen Atomic Swing, de med ”Callboy”.

Då hade jag betydligt lättare att identifiera Madonna i Andrew Lloyd Webbers och Tim Rice’s ”Evita”.

Inte heller hade jag svårt att identifiera Nat King Coles sång på spanska i ”Maria Elena”.

Jag kom med hjälp av ledbokstäverna fram till att den sökta uppmaningen var svara, men det dröjde märkvärdigt länge innan jag kom på inledningsraden ”Michelangelo, kan du svara då” ur Björn Skifs’ gamla hit; ibland står det stilla i huvudet.

Därmed är vi inne på svenska schlager.

Krysset började för övrigt med en sådan, Lotta Engberg med ”Kär och galen” – inte särskilt svårt.

Och går vi till den äldre schlagerrepertoaren, var det ännu lättare. Jag kom till exempel genast ihåg den gamla slagdängan ”Nu ska vi opp, opp, opp / opp på den gryende kärlekens topp, topp, topp”. Och det är klart att jag vet att Ada förekommer i Lasse Dahlqvists ”Engelska flottan har siktats vid Vinga”. Och att den vädjan som finns i ”Anna, du kan väl stanna” riktas till Anna. Och visst minns jag ”Göta Kanal” – men dess värre kommer jag just nu inte i håg vem eller vilka som sjöng den, vilket jag ju heller inte behöver veta för kryssets skull.

Topplistestatus hade väl också på sin tid Owe Thörnqvists ”Titta, titta”.

Den var bra, men ännu mer älskar jag Olle Adolphsons ”Nu har jag fått den jag vill ha”.

Jag har ju då och då markerat avstånd till melodifestivalmusiken, men Sarah Dawn Finer – här i ”Fool In Love” – är faktiskt en artist värd att lyssna på.

Jag kan tänka mig, att många kan ha haft svårigheter att identifiera Emerich Kálmáns operett ”Grevinnan Maritza”. Just det klarade jag snabbt, men jag fick grunna ett bra tag, innan jag kom på, att den av Eldeman efterlysta uppmaningen, med reservation för den exakta ordalydelsen, är kom till Varasdin (OBS! inte Varastin som jag först råkade skriva).

Nu ska jag gå till Konsum och handla, och sen ska jag städa huset. Birgitta klipper gräsmattan.

***

Söker du något svar till senaste Melodikrysset? Prova då att i stället trycka på Blog ovan eller att gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se. Sen bläddrar du dig ner till aktuell lördag.

Arbete med fruktträden

I dag har jag befriat fruktträden för säsongen: tagit bort de höga hönsnäten av metall som har skyddat dem mot harar och annat under vinterhalvåret. I morgon ska Birgitta klippa gräsmattan för första gången.

Jag märker, när jag avlägsnar nätrundel efter nätrundel och bär bort dem till upplagsplatsen framför ett par stora enar på bergknallen bakom komposten, att min kondis inte riktigt är vad den var någon tid före operationen. Jag tar en vilopaus på en av trädgårdsstolarna. Den förstående hustrun kommer med en kopp kaffe.

Så kan man ha det tillsammans. I går kväll satt vi på glasverandan och åt jordgubbar med Canderel och vispgrädde. Och så lyssnade vi på musik: Corellis ”Violin Sonatas Op 5” (Harmonia Mundi HMU 907298 99, 2002) med Andrew Manze, violin, och Richard Egarr, klavecin. Bra men inte lysande. Lysande var däremot flöjtisten Sébastian Marc tillsammans med Ensemble Matheus under ledning av Jean-Christophe Spinosi i Vivaldis ”La Notte”, ”La tempestra di mare” och ”Il gardelino” (Opus111 OP 30371, 2002). Il gardelino betyder förresten steglitsan.

Men tillbaka till trädgården.

Även den är full av fågelsång.

Och från talldungen, snett över gräsmattan, kilar en ekorre.

Nu blommar päronträden för fullt. Också skuggmorellerna blommar, men de ser inte så praktfulla ut som de brukar; det finns nästan inga löv på träden än, så de vita blommorna har inte något grönt att kontrastera mot. Syrenerna står i knopp, och äppelträdens ljuva rosa blommor är redan på väg att slå ut. Allting är så tidigt i år.

Inne i Birgittas växhus kan man snart ta av salladen. I går åt vi de första rädisorna därifrån. I dag har hon varit till Eds trädgård i Östhammar och kompletterat uppsättningen av örtkryddor, satt dem också.

Med sig hade hon också stockrosor, som nu är i jorden. Liksom dahliorna som har vinterförvarats i tvättstugan. Birgitta har också sått estnisk malva. Min nu döda mamma fick en gång malvafrön från vår hemby, Juminda, i ett kuvert. Vi tar frön från malvorna höst efter höst och sätter dem varje vår. De är så vackra!

När jag efter mitt eget avslutade arbete åter sitter på en trädgårdsstol och pustar ut, tänker jag, att livet ändå är gott att leva.

”Livet är inte det värsta man har”, som Benny Andersen sjöng.

I dag är det nästan en bräkande idyll.

PS Och nu kommer hustrun med en Bloody Mary.

Juniskär i bilder

Medan jag låg på Akademiska för att få pacemaker inopererad, nåddes mina bröder, Matti och Mikko, av beskedet, att Kjell Nordin (född den 22 april 1923) hade dött den 26 april 2007, 84 år gammal.

För oss var han den sista länken till vårt barndomshem här i Sverige, hans hus i Juniskär söder om Sundsvall. För oss var Kjell aldrig något så banalt som vår hyresvärd. Han var en del av familjen.

Jag ska skriva mer senare om den här gamle pensionerade muraren.

Eftersom han inte hade några nära släktingar, är det vi tre bröder Kokk som ordnar begravningen. Mina bröder har varit på Fonus i Kvissleby, och jag själv har ordnat med krans och dödsannons i Dagbladet och Sundsvalls Tidning; annars var Dagbladet den här fine gamle socialdemokratens ständiga följeslagare.

Fredag om en vecka åker vi alla i vår familj till begravningen i Mjösunds gravkapell: jag och Birgitta samt våra barn Anna, Kerstin och Matti, min ensamstående bror Matti och så vår lillebror Mikko med sin Eva plus Mikkos son Joakim.

I början av veckan var Kerstin och Bo samt deras barn Viggo och Klara uppe i Sollefteå för att fira att Olle, Bos pappa, fyllde 75. På hemvägen vek de av från E4an ut mot kusten och stannade till i Juniskär.

Kjells hus i Juniskär är barndomsland också för Anna, Kerstin, Matti och Joakim. Våra barn tillbringade under en period alla sina sportlov här uppe i det jämfört med Uppsala snörika Medelpad. Det gick heller inte något sommarlov utan att de tillbringade någon vecka hos farmor och farfar.

Vi vet inte, vad som nu kommer att hända med det hus i Juniskär, där vi alla – när som helst, alltid – har varit välkomna gäster, även efter det att mina föräldrar hade dött. Kanske kommer det att säljas, kanske att rivas och ersättas med ett nytt hus – läget mot stranden är superfint. Kerstin passade på att visa sina barn lekstugan hon har lekt i, bäcken med den fantastiska träbron, stranden; huset kom hon av naturliga skäl inte in i.

Och så tog hon en jättelik serie bilder för oss alla att ha som minne. Tomten och omgivningarna är ännu inte sommarfagra, potatislandet och en del av odlingarna från förr igenlagda till gräsmatta, rabatterna inte så vårdade som på min mammas tid. Men efter fyllda 80 har gamle Kjell, trots att ryggen var krum och lederna värkte, ändå lyckats med att själv byta ytterpanel på huset!

De flesta av Kerstins bilder har mest bara en privat innebörd för mig, Kerstin och andra berörda, men den som är nyfiken på den miljö jag har skrivit en del om vill jag leda vidare till fyra bildavsnitt på Kerstins blogg:
Huset
Trädgården
Lillstugan
Stranden

Kerstin, Bo och barnen har förresten varit här i Öregrund och hälsat på i dag. Vi har planerat för vår 70-årsmottagning i augusti, och barnen har sprungit runt i trädgården. Viggo har som vanligt klättrat på bergknallarna, och Klara lyckades åka kana på baken nedför en av dem.

Hoppas att Öregrund för Viggo och Klara blir något av det lyckliga sommarland, som Kjells hus var för mig, Anna, Kerstin och Matti.

***

Kjell kommer att ligga i en familjegrav på Mjösunds vackra kyrkogård, som ligger vid Ljungan. På samma kyrkogård ligger redan mina föräldrar, Edgar och Edla. På Kerstins blogg finns också en bild av deras grav.

Märklig eurovisionsschlagerfinal

Jo, jag såg eurovisionsschlagerfinalen – man måste ju rusta sig för kommande melodikryss.

Jag gjorde lite anteckningar, medan bidragen framfördes. De flesta väckte inte något större intresse hos mig, vilket man kan utläsa av nerskrivna omdömen som ”mesig”, ”inget sug”, ”nja”, ”nä!” och ”hemskt”, ja till och med ”skit”. (Det sista omdömet gällde Bulgarien, som sen kom femma.)

Jag hör till de lyssnare som, om man nu ska ha tävlingar i musik, gärna ser spår av nationella musikaliska särdrag i bidragen. Följaktligen tilltalade det mig att Irlands helt bortdömda bidrag hade sådana folkmusikaliska drag. Rumäniens ”Liubi, liubi, I Love You” hade för all del en avvikande och småkul melodi, men jag tyckte att låten sjabblades bort i framförandet. Turkiets bidrag borde, om man utgår från mina egna kriterier, ha fått en någorlunda placering men absolut inte den fjärdeplats den fick; min kortanteckning lyder ”turkisk kalkon”.

Ett par bidrag som tilltalade mig genom att vara avvikande, fast på ett annat sätt, var (i mindre grad) Tysklands storbandsjazz och (i högre grad) Ungerns blues. Ingen av dem var någon höjdarlåt, men det är ändå roligt när någon vågar vara lite annorlunda.

Något som var mycket påfallande var att scenshowen nu tycks vara lika viktig som sången. Den sidan av saken var mycket påfallande i till exempel Vitrysslands enligt mitt tycke överskattade bidrag, Georgiens fäktning, Makedoniens kort-korta kjol, och inte minst Storbritanniens vulgära och Ukrainas supervulgära bidrag. Hur Ukrainas förfärliga (även musikaliskt) bidrag kunde hamna på andraplats är för en musikälskare helt obegripligt.

Fast den här kritiken drabbar i så fall också Ola Salo och The Ark.

Å andra sidan var deras ”The Worrying Kind” faktiskt en klockren gammaldags schlagerlåt med drag av rock’n’roll. Den har också schlagerns viktigaste särdrag: man lär sig som lyssnare snabbt melodin och kommer i håg den. ”The Worrying Kind” är nog det enda av bidragen från i går, som jag klarar att nynna. Jag lägger inga svensk-nationella värderingar i vågskålen, när jag säger, att den hade varit värd en mycket bättre placering.

Det har redan utbrutit fullt krig i kvällstidningsspalterna om varför det blev så här. En populär och mycket rimlig förklaring är att de enskilda länderna gärna ger sin röst åt grannar och allierade. Vi och övriga Västeuropa drabbas nu, när det finns en myriad av nya östländer med i tävlingen. Men nog har det väl varit så här också tidigare, då till exempel de nordiska länderna i hög grad har röstat på varann.

Å andra sidan noterade jag med visst intresse, att mitt gamla hemland Estland gav sin tolva till ärkefienden Ryssland. Fast det kan ju ha haft som förklaring, att Estlands ryssar var flitigast på att ringa och rösta.

Och egentligen tror jag att huvudorsaken till det i vissa avseenden märkliga resultatet i eurovisionsschlagerfinalen just har att göra med telefonröstningen. (OBS! Inte för att ryssarna i Estland eventuellt röstade fram Ryssland; Ryssland hade en bra låt, vilket jag ska återkomma till.) Människor av min sort – vi som har en varierad och upptränad musiksmak – röstar inte; vi anser det vara under vår värdighet. De som röstar består av en blandning av, i bästa fall, schlagernördar, i sämsta fall, folk som röstar på känd artist, scenshow, i media uppskrivna låtar och så grannländer som också bör få en röst.

Det senare är den enda rimliga förklaringen till den annars i flera avseenden helt obegripliga placeringsordningen i tävlingen i går kväll.

När det gäller topplaceringen har jag, på goda grunden, helt avfärdat tvåan, Ukraina. De som röstade fram den låten måste vara en blandning av musikaliska nötter och geografiska grannar plus några ytterligare liknande kriteria.

Den låt jag själv gissade skulle kunna tävla med The Ark om förstaplatsen var nog Rysslands ”Song # 1”. Den är ingen stor låt men snabb pop i proffsigt och tufft framförande. Att den inte blev mer än trea tror jag beror på att grann- och vänröstningen i någon mån balanserades av fienderöstning.

Vinnaren, Serbiens Marija Serifovics ”Molitva”, hade däremot alla tävlingsfaktorer på sin sida: en myriad av grannar – särskilt roligt var det att notera, att ärkefienden Kroatien röstade på Serbien, till slut hela Europas sympati och, sist men inte minst, en i vart fall riktigt hygglig ballad.

Själv undrar jag till slut, om inte den här tävlingen skulle bli mer intressant, åtminstone mer musikaliskt intressant, om man ersatte telefonröstningen med nationella juryer, bestående av människor med kunskap om musik plus intresse för populärmusik. Samma förfarande måste i så fall också tillämpas i de nationella uttagningarna.

Melodikrysset nr 19 2007

Så här i eurovisionsschlagertider törs man väl nästan inte bekänna sitt relativa ointresse för melodifestivalerna. De här melodierna tycks gå in genom mitt ena öra för att lika snabbt gå ut genom det andra; sällan fastnar något i området där emellan.

Jag bläddrar lika snabbt igenom kvällstidningarna – numera, när Expressen har slutat med serier, bara Aftonbladet – men det är klart att jag hann se artiklarna om Marie Lindberg, så stora som de var. Men inte kom jag för den skull i håg, hur hennes ”Trying To Recall” lät. Och inte kommer jag i håg det nu heller, fast jag alldeles nyss hörde den i radio.

Anna Book, en annan melodifestivalare, i det här fallet med ”Samba Sombrero”, förekommer ju däremot så ofta i radio och TV, att man känner igen henne på rösten.

Det här med att känna igen rösten har räddat mig många gånger, när jag har försökt lösa melodikrysset.

I dag klarade jag till exempel första frågesvaret, Cher, på det sättet. Sen kontrollgooglade jag på ”The Shoop-Shoop Song” (som jag inte mindes) och fann att jag hade rätt.

Också Magnus Härenstam känner jag igen på rösten. På den tiden då han var programledare för Jeopardy var jag en trogen tittare. Här sjöng han dryckesvisan ”Jag blir så glad av Dry Martini”. Jag gillar Dry Martini, särskilt de Dry Martinis jag och hustrun brukar dricka under plommonträden efter fredagsbastun. Men just den här flåshurtiga låten gjorde mig inte särskilt lysten.

När det gäller Nordman – här med ”Be mig så stannar jag kvar” – behövde jag inte ens kontrollgoogla. Nordman låter omisskännligt som Nordman.

När det gällde det äldre schlagermaterialet, som jag brukar kunna hyggligt, fick jag grubbla ett slag på vem som sjöng ”Vilken sommardag”, men ledbokstäverna ledde mig åt rätt håll, Lasse Lönndahl. (Men brukade han inte heta Lars på skivkonvoluten?)

Vissa melodier och schlagertexter sitter som berg i huvudet.

Människor i min ålder som har lyssnat på radions (fåtaliga) musikprogram i unga år känner omedelbums igen ”Gamle Svarten”. Som här skulle ge ordet rider.

”Jag ska måla hela världen, lilla mamma”, sjöng Anita Hegeland.

Och när Eldeman, utan sång, spelar melodin till ”Tala närmre, håll telefonen intill din mun”, vet jag förstås, att svaret på frågan ”Vad hörs mannen i texten göra?” är ringa. Den här låten, som förresten har förekommit tidigare i Melodikrysset, sjöngs ursprungligen av Jim Reeves men är här hos oss känd i Gunnar Wiklunds svenska version.

Inte heller lyckades Eldeman förvirra mig genom att spela Lonnie Donegans original, när han sökte ”Norge, Norge, det är ett jävla land”, som Moltas Eriksson framförde i Radio Mosebacke. För övrigt tycker jag själv mycket om vårt västra grannland.

Veckans klassiker spelades mycket i radio när jag var ung. Det var Emil Waldteufels ”Skridskoåkarna”. Och Eldeman hade förstås alldeles rätt i att det just nu är alldeles fel årstid att spela den.

Barn-TV-signaturen var lätt: den hör till Bamse. Den som är intresserad av mina mellanhavanden med Bamses skapare, Rune Andréasson, kan ta en titt ovan under Kulturspegeln, Serier.

Diesel Park West slutligen, här med ”Spirit in a Dark World”, hör kanske inte till det jag brukar lyssna på, men jag klarade gruppnamnet med hjälp av ledbokstäverna.

***

På jakt efter något svar till senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att trycka på Blog ovan. I bäda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag (någon enstaka gång söndag).

Trädgårdsrapport

Nästan alla kvällarna i den här veckan har gått åt till sammanträden, nu senast med partigruppen (s + v + mp) i kulturnämnden och styrelsen för Ordfront i Uppsala.

Birgitta kom i torsdags morse hem från Vietnam och Hong Kong, men också hon har en rad sammanträden inbokade – hinner inte än på några dar återgå till bestyren i trädgården.

Så här års är hon alltid ängslig för att gå miste om delar av försommarens snabbt förbiilande skönhet. Risken finns – krikonträden har snart blommat över.

Alf Henrikson har skrivit en dikt om det här, några rader som vi båda älskar:

Visa

Jag såg att häggen blommade, det kom en doft av den.
Då gick jag till min älskade och sade: Se och känn.
Hon stod vid makaronerna, hon sydde på en klut.
Och när hon lyfte ögat hade häggen blommat ut.

Här om kvällen, när jag gick genom stan från kulturnämndsgruppens möte, kände jag den tunga doften av blommande hägg.

Men hav tröst, Birgitta, ute i Öregrund håller häggen just på att slå ut. Den komme att blomma för fullt, när du kommer hit på kort visit på söndag!

Så även häggmispeln, som bildar skärm mot vår nya granne.

Sen jag var här sist har krikonens kusiner plommonträden slagit ut i full blom. De blommar mer eller mindre på bar kvist; bladen är knappast alls utslagna.

De flesta körsbärsträden har ännu inte utslagna blommor. Det finns utslagen körsbärsblom i några varma sollägen, men vår körsbärsträdgård – den som vi ibland kallar Körsbärsdalen – står ännu inte i blom.

Dock med ett praktfullt undantag: vackrast blommar just nu bigarråträdet.

All denna vithet. Skulle inte tulpanerna (och fortfarande också narcisserna) finnas där, skulle trädgården vara en dröm i vitt och grönt.

Konvalescens med sammanträden och Jan Fridegård

Det blev ingen lång vila efter pacemakeroperationen på Akademiska. I måndags måste jag åka in till Uppsala igen för sammanträden fyra dagar i rad. (Dessutom har jag hängande över mig ett ännu inte avslutat valberedningsarbete inför Ordfronts årsstämma.)

I går var jag på Gottsunda Dans & Teater; kulturnämndens bidragsutskott har träffat ansvariga där och fått information om teaterns för övrigt mycket lovvärda verksamhet, givetvis också fått signaler om att mer resurser skulle vara välkomna. Därefter hade vi utskottssammanträde på Gottsundabiblioteket, också det en lysande stjärna på Uppsalas kulturhimmel. Men i det här fallet lånade vi bara lokal, diskuterade främst evenemangsbidrag till stadesn fria kulturliv.

I förrgår hade Folkrörelsearkivet årsmöte i Missionskyrkan; jag är Uppsala kommuns representant i dess styrelse, därtill vald av kulturnämnden.

Årsmötesförhandlingarna var som sådana brukar vara, men de inleddes med en programpunkt som det finns anledning att berätta om för en vidare krets. Pianisten Åse Fridegård Penayo berättade om sin far, författaren Jan Fridegård.

Jan Fridegård (1897-1968) är en av de stora svenska proletärförfattarna, dessutom statarson från det Uppland där jag numera har mina bopålar. Åse berättade om hans levnadsöde med start i Enköpings-Näs, även om hans försörjningvärv som lantarbetare, stamanställd, antikvariatsbokhandlare med mera. I antikvariatet, djupt ner i en kall källare, ådrog han sig också TBC, ett av tidens gissel.

Åse startade raden av litterära och musikaliska illustrationer med att läsa en dikt ur Jan Fridegårds diktsamling ”Den svarta lutan” (1931) men gjorde också många utvikningar i form av brev, tonsättningar (hon sjöng och spelade piano) och minnesbilder till andra författare, som på olika sätt stod Jan Fridegård nära: den av Fridegård mycket beundrade Dan Andersson och de mer samtida proletärförfattarkollegorna Moa och Harry Martinson (Jan bodde hos dem under konvalescenstiden), Ivar Lo-Johansson, Vilhelm Moberg med flera och sist men inte minst också Nils Ferlin.

När jag under min redaktörstid för Aktuellt i politiken (s) publicerade Sven O Bergkvists (text) och Gunnar Hörbergs (bild) litterära porträttserie Klarabohemer, minns jag, att jag först blev lite överraskad, när en av de porträtterade (i nummer 15 1976) var Jan Fridegård, som jag själv då inte hade förknippat med kretsen av klarabohemer. Åse Fridegård placerade sin far inte bara som en vän till Nils Ferlin (galjonsfiguren i AiP-serien) utan också, alldeles självklart, som en av bröderna på Café Cosmopolite.

Bland de första vuxenböcker jag läste på svenska fanns Jan Fridegårds vikingaserie i uppländsk miljö, ”Trägudars land” (1940), ”Gryningsfolket” (1944) och ”Offerrök” (1949) – fast jag läste dem förstås senare, när jag själv kom i kontakt med dem via Folket i Bilds folkbokserie. Via min hustru, Birgitta Dahl, har jag en långt senare erhållen anknytning till Fridegård och vikingavärlden: Birgittas föräldrar köpte Fridegårds hus i Vallentuna (där han en tid bodde), och Birgitta har berättat om hur Jan Fridegård och professor Sven B F Jansson – Run-Janne kallad – tillsammans cyklade ut och letade runstenar i den mycket runstensrika trakten. Och Åse Fridegård berättade, att hennes far faktiskt hittade en dittills oupptäckt runsten.

Jan Fridegård var ett av de stora dragsplåstren som följetongsförfattare i Folket i Bild, som jag sålde, och med böcker i den folkbokserie jag redan har nämnt. Sammanlagt handlade det om i dag ofattbara upplagor. ”Trägudars land” såldes våren 1942 i 145.000 exemplar, hösten 1961 i ytterligare 10.000 exemplar, ”En natt i juli” hösten 1945 i 105.000 exemplar, ”Gryningsfolket” hösten 1947 i 145.000 exemplar, ”Offer” hösten 1948 i 120.000 exemplar, ”Lars Hård” våren 1950 i 110.000 exemplar, ”Offerrök” våren 1952 i 135.000 exemplar, ”Äran och hjältarna” hösten 1953 i 120.000 exemplar, ”Porten kallas trång” våren 1956 i 90.000 exemplar, ”Lars Hård går vidare” hösten 1957 i 75.000 exemplar och ”Lyktgubbarna” våren 1959 i 60.000 exemplar – enligt uppgifter jag har fått från förlaget (Harry Levin) inkluderar siffrorna ibland tilltryck efter det angivna utgivningsåret.

Jag tog alltså tidigt intryck av vikingaserien men kom senare, när mitt litterära intresse vidgades och mitt politiska medvetande samtidigt utvecklades, att framför allt uppskatta böckerna om Lars Hård.

Svårare hade jag – antireligiös som jag tidigt var – med de böcker av Jan Fridegård, som genomsyras av hans spiritism; Åse Fridegård berättade mer också om denna sida hos fadern.

Åse Fridegård lärde jag känna, när jag 1967 var ordförande för (och grundare av) Kulturarbetarnas socialdemokratiska förening (KSF) i Uppsala; hon var medlem. (Hon har senare också haft kommunalt uppdrag för socialdemokraterna här i Uppsala.) Det här var året före Jan Fridegårds död, men jag har inget minne av att ha träffat honom i KSF, där annars flertalet dåtida uppsalaförfattare var medlemmar. Det märkliga är att jag bland mina sammanlagt 22 böcker av Fridegård har ett av honom själv 1956 signerat exemplar av ”Lyktgubbarna” – då kan jag rimligen inte ha träffat honom personligen, och jag minns helt enkelt inte, hur, var och varför jag har fått den här boken.

Ytterligare ett lustigt sammanträffande – det är så att man kan börja tro på andevärlden – är att jag, medan jag skrev på den här texten, fick en hälsning på bloggen från Anders Thunberg, som ordnade studentbostad åt en tjejkompis, Ellinor, från Sundsvall i det som hade varit Jan Fridegårds skrivarlya på Luthagen i Uppsala; jag har alltså varit där och hälsat på.

En sky av vit krikonblom

När det gäller grönska och blom ligger som vanligt Uppsala före Öregrund. Men under de dagar jag har varit borta från vår underbara trädgård, har där skett fantastiska ting.

Slänten ner mot gatan är friskt grön, och genom fönstret framför datorn ser jag att det stora bigarråträdets blommor här och var har börjat slå ut. Också plommonträdet som växer ännu närmare huset har enstaka utslagna blommor i toppen.

Men allra vackrast just nu är krikonträden. När jag går in genom stora grinden, möter mig de första blommande krikonträden. Och kring syrengrinden, längs tvättstrecken där jag nyss hängde en maskin tvätt och vidare utmed staketet förbi Birgittas växthus ser jag en rad praktfulla träd kråma sig i solen – de vänder en vit sky av krikonblom mot den blå himlen.

Härifrån vill jag inte!

Men i morgon kväll är det årsmöte för Folkrörelsearkivet inne i Uppsala.

Reservdelsmänniska

Som redan har framgått har jag varit intagen på Akademiska och fått en pacemaker inopererad.

Det började med att hjärtfrekvensen sjönk från normala 60 till 50, och redan då började min läkare varna mig för att det nog kunde ända i att jag måste skaffa mig pacemaker. Han remitterade mig till Akademiska, och jag har nu en längre tid stått under deras kontroll, bland annat genomgått långtids-EKG-mätningar (apparat fästad på bröstet under ett helt dygn). När den senaste dygnsmätningen visade på små uppehåll i hjärtverksamheten i sömnen och en EKG-mätning hos min ordinarie läkare visade, att hjärtrytmen nu var nere på 40, var det förstås klippt. Jag fick kallelse till en operation på hjärtkliniken.

Jag är inte det minsta skraj för fysiska ingrepp, också tämligen okänslig för smärta. Ändå kände jag en intensiv motvilja mot tanken på pacemaker. Det här låg helt och hållet på det psykologiska planet: att ta emot en mekanisk reservdel av det här slaget är att ta till sig, att kroppen blir gammal, håller på att slitas ut.

Men väl ställd inför faktum inrättade jag mig efter omständigheterna utan några som helst krumbukter. I mitt mycket aktivistiska huvud bor det också en fatalist.

Jag infann mig alltså strax före klockan 13.00 på onsdag och skrevs in – skaffade telefon och gjorde mig hemmastadd. Under onsdagen hände det ganska lite; framför allt rakades jag på bröstet och fick med hjälp av en löddrande tvålsvamp i duschen göra rent mig över hela kroppen.

Efter middagen sattes jag på fasta, en fasta som dagen därpå varade över frukost och lunch och, visade det sig mot den prognos jag hade fått, också långt över normal middagstid. Ska jag vara ärlig, tyckte jag att över ett dygns fasta – jag fick dock så småningom sockerlösning – var snäppet värre än själva operationen.

Den hade beräknats till eftermiddagen på torsdag men sköts gradvis upp. Jag tillbringade dagen med att läsa Erik Fichtelius’ intervjubok med Göran Persson, så medan jag väntade, var jag fullt sysselsatt av något som jag var intresserad av.

Någon gång efter fem skjutsades jag äntligen i väg till operationssalen och gjordes i ordning. Men precis när operationsteamet skulle sätta i gång, gick det ett larm: en intagen person hade fått en kraftig blödning, och hela teamet utom en person störtade i väg för att ta hand om det här akutfallet. Själv pratade jag med kvinnan som var kvar hos mig, lyssnade på radio och mådde på det hela taget ganska bra, även om väntan blev lång.

Först vid åttatiden var teamet tillbaka och kunde ta itu med mig. Sen gick det fort; de var klara på mindre än en timme.

Operationen görs med lokalbedövning och man är alltså hela tiden vid medvetande. Dock fanns ett skynke framför mitt ansikte, så att jag inte skulle se. (Jag har tidigare på plastkirurgen tagit bort en ofarlig men allt större fettknöl bredvid vänster öra, varvid jag i en spegling i en stor operationslampa ovanför mig kunde se hela operationen, vilket inte bekom mig ett skvatt.) Men naturligtvis kände jag trots bedövningen hur läkaren bökade ner elektroderna en i taget, hur han snittade upp mig under nyckelbenet och sen pressade ner pacemakern.

Under operationen pratade jag, skämtade också, med läkaren och sköterskorna, tackade dem sen, när röntgen och EKG visade att allting fungerade, för ett gott jobb – läkaren visade sig för övrigt ha sommarställe på Gräsö och sa, att han hade sett mig i Öregrund.

När jag strax efter nio på kvällen kom tillbaka till salen, kastade jag mig med glupande hunger över middagen, den första maten sen tidigt kvällen före.

Sen sov jag gott.

Ja, sån är jag.

Dan därefter, fredag, var jag först på röntgenkontroll och fick lite senare pacemakerns funktion kontrollerad. Sen dröjde det obegripligt länge med utskrivningen, som ju måste göras av en läkare. När jag körde på damen i receptionen om detta, visade det sig, att jag i själva verket redan var utskriven av en läkare, givetvis på basis av de kontroller jag har nämnt. Och så fick jag hjälp med att montera bort ett par kanyler samt EKG-mätaren och kunde byta om till mina egna kläder.

Receptionisten beställde sjuktransport hem, och det kom upp en taxichaffis som bar ner min väska till bilen. I bilen åkte också tre andra personer som skulle till Skutskär respektive Tierp. Men jag hade ju närmare hem. Resten vet ni redan.

Min andra dag som reservdelsmänniska har avlöpt väl, so far. Jag tror att det kommer att gå bra också i fortsättningen, om jag lyckas lägga band på min ständiga lust att använda också vänstra armen för tunga lyft. Men jag har ett band anhöriga som hjälps åt att hålla mig i schack.

Vännen Exonymias funderingar om varför så många tycker sig uppleva så mycket elände har ju aspekter långt utöver sjukvården, men låt oss ta den biten i största korthet.

Min erfarenhet av Akademiska, nu och tidigare, är att man får snabb och effektiv behandling och att personalen, alla kategorier, presenterar sig med namn, hör sig noga för om ens tillstånd och gör sitt jobb – med flera av dem har jag också kommit på vänskaplig, ibland – i enlighet med mitt sätt – skämtsam – talefot.

Den relativt långa fördröjningen av operationen har jag all förståelse för. Det är klart att det kommer akutfall till en operationsavdelning, händelser som man aldrig kan planera för i förväg. Det här borde förstås fler än jag ha klart för sig – men jag begriper självfallet, att människor, som är helt fixerade vid sina egna krämpor, inte alltid klarar av att vara särskilt storsinta.

Ett mer grundläggande problem, när det gäller hur man upplever sjukvården, är säkert det som har att göra med patientens mer eller mindre utvecklade förmåga att kommunicera. För att gå rakt på sak: de högskoleutbildade läkarna har säkert lättare att diagnosticera (och tycker kanske att det är roligare att prata med!) en person av min sort än någon som inte klarar att ge lika klara besked. Här borde man kanske göra något åt läkarutbildningen, men det är ju inte helt lätt att säga vad man ska göra.

Hur det sen fungerar på olika håll ute i landet tål att diskutera. Det är inte alls givet att stora enheter alltid är bättre än små. Jag råkade åhöra ett samtal mellan två medintagna, där den ene, från mitt gamla hemlandskap Medelpad, menade, att hans doktor ute på landet hemmavid hade varit super – läkaren i fråga hade dock senare med mycket högre lön och mycket bättre villkor lockats till Norge – medan min medpatient fann sjukvården vid sjukhusen i Sundsvall respektive Hudiksvall undermålig. Jag har ingen aning om huruvida hans beskrivning var rättvis, men den är hur som helst en illustration av att människor/patienter kan uppleva småskalig sjukvård, där den finns, är det bäst att tillägga, som mycket bättre än somlig storskalig.

Det är kanske också något att tänka på för våra landstingspolitiker.

Melodikrysset nr 18 2007

Det är roligt att, både före och efter pacemakerinsättningen på Akademiska, här på bloggen ha fått så många uppmuntrande ord från både kända och okända. Tack! Det värmer hjärtat, om man säger så.

Också mina närmaste har gett mig allt stöd jag behöver: Birgitta har ringt flera gånger från Vietnam, i dag också från Hong Kong, dit hon har fortsatt. Barnen – Kerstin, Matti och Anna – har även de ringt. I går, när jag kom hem till Idrottsgatan med taxi, stod Kerstin ute på gården och väntade och hjälpte mig bära upp väskan. Sen följde hon mig upp till Konsum och bar hem matkassen. På kvällen kom Matti hit från Stockholm och åt middag med mig, tog även hand om disken efter maten. Dess förinnan hade också min bror Matti anlänt. Även han åt middag med oss. Han har erbjudit sig att skjutsa ut mig till Öregrund i morgon, med halvtung väska och allt. Då kan han säkert också hjälpa mig att vattna i Birgittas växthus. Skönt att känna att det finns människor som ställer upp, när man behöver.

Naturligtvis har jag nu ägnat mig åt min normala lördagsförmiddagssysselsättning, Melodikrysset. Där fanns frågor som var svåra för mig, men i dag hade jag ju den mycket musikkunnige sonen, Matti, hemma, och han hjälpte mig med ett par saker som jag annars skulle ha behövt ägna mer möda åt.

Han klarade till exempel bums pophiten från 1987, ”You´re Gonna Get It”, och visste, att gruppen som gjorde den hette Trance Dance. Gruppen bestod av Ben Marlene, Pelle Pop och tvillingarna Yvonne och Susanne Holmström.

Matti spelade förresten en tid med i Eric Turners och Bolibompa-Sara Edwardssons band le fox, och har även bidragit med lite text och lite musik på deras ”People Get Happy” (Playground PGMCD 5, 2001). Playgrounds chef var nämnde Ben Marlene, som egentligen är finländare och heter något helt annat. Men tillbaka till ämnet:

Matti kom också bums på att den rockklassiker som Señor Coconut spelade i cha-cha-takt var Deep Purples ”Smoke on the Water”. Det verb som Eldeman sökte – ”vad ses det göra?” – bör alltså vara ryka.

Beatles ligger då närmare mitt eget musikkunnande, och jag fick genast ut sol av ”Here Comes the Sun” – Matti påpekade dessutom att den är skriven av George Harrison.

I ett fall hade vi ett snabbt och oväntat samarbete. Jag kände förstås omedelbart igen Louis Armstrong och med hjälp av ledbokstäverna knäckte jag också, att de två artister som beledsagade honom kom från Danmark. Medan jag fortfarande funderade över danska artister från den där tiden, kom Matti och hade googlat på Birgittas dator: det var Nina och Fredrik!

Ett par mer aktuella frågor klarade jag själv tämligen galant.

Bo Kaspers orkester spelade ”Hund”.

Och Håkan Hellström med ”Klubbland” kommer från Göteborg. (Jag har förresten fått Håkan Hellström på CD av sonen, Matti.)

Resten klarade jag också utan hjälp.

Kompositören till ”Cirkus Finemang” (även orkesterledaren) är Benny Andersson.

Siw Malmqvist sjöng på tyska ”Mamma är lik sin mamma”. Vore hon inte det utan motsatsen skulle de vara olika.

Kvinnan med den vita saxofonen, hon som här spelade med i Kai Gullmars och Hasse Ekmans ”Med dig i mina armar”, heter Monika Bring. Henne har jag hört live åtminstone två gånger. En gång som gatumusikant i centrala Stockholm. Ytterligare en gång på socialdemokraternas Första maj-möte från en scen på Vaksala torg här i Uppsala.

Låten med ett djur i titeln var gamla ”Tiger Rag” (med refrängen ”Where is the tiger?”).

Och veckans barnskiva var ringleken ”Så går vi runt en enebärsbusk”, vilket skulle ge ene.

Som vanligt tyckte jag filmfrågorna hörde till de svårare, men jag klarade dem.

Filmmusiken med ett antal i titeln, tagen ur en biblisk hollywoodfilm, måste vara tagen ut Cecil B de Milles ”De tio budorden”.

När det gällde den allra sista frågan, den om en datorbaserad barn- och familjefilm, skulle jag ha behövt fråga Kerstins och Bos fyraårige son Viggo till råds. Men med hjälp av lite googlande klarade jag för egen maskin filmtiteln, ”Ice Age”.

***

På jakt efter något svar i den allra senaste veckans melodikryss? Prova då med att gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller klicka på Blog ovan. Sen bläddrar du dig ner till senaste lördag, någon enstaka gång söndag.