Konvalescens med sammanträden och Jan Fridegård

Det blev ingen lång vila efter pacemakeroperationen på Akademiska. I måndags måste jag åka in till Uppsala igen för sammanträden fyra dagar i rad. (Dessutom har jag hängande över mig ett ännu inte avslutat valberedningsarbete inför Ordfronts årsstämma.)

I går var jag på Gottsunda Dans & Teater; kulturnämndens bidragsutskott har träffat ansvariga där och fått information om teaterns för övrigt mycket lovvärda verksamhet, givetvis också fått signaler om att mer resurser skulle vara välkomna. Därefter hade vi utskottssammanträde på Gottsundabiblioteket, också det en lysande stjärna på Uppsalas kulturhimmel. Men i det här fallet lånade vi bara lokal, diskuterade främst evenemangsbidrag till stadesn fria kulturliv.

I förrgår hade Folkrörelsearkivet årsmöte i Missionskyrkan; jag är Uppsala kommuns representant i dess styrelse, därtill vald av kulturnämnden.

Årsmötesförhandlingarna var som sådana brukar vara, men de inleddes med en programpunkt som det finns anledning att berätta om för en vidare krets. Pianisten Åse Fridegård Penayo berättade om sin far, författaren Jan Fridegård.

Jan Fridegård (1897-1968) är en av de stora svenska proletärförfattarna, dessutom statarson från det Uppland där jag numera har mina bopålar. Åse berättade om hans levnadsöde med start i Enköpings-Näs, även om hans försörjningvärv som lantarbetare, stamanställd, antikvariatsbokhandlare med mera. I antikvariatet, djupt ner i en kall källare, ådrog han sig också TBC, ett av tidens gissel.

Åse startade raden av litterära och musikaliska illustrationer med att läsa en dikt ur Jan Fridegårds diktsamling ”Den svarta lutan” (1931) men gjorde också många utvikningar i form av brev, tonsättningar (hon sjöng och spelade piano) och minnesbilder till andra författare, som på olika sätt stod Jan Fridegård nära: den av Fridegård mycket beundrade Dan Andersson och de mer samtida proletärförfattarkollegorna Moa och Harry Martinson (Jan bodde hos dem under konvalescenstiden), Ivar Lo-Johansson, Vilhelm Moberg med flera och sist men inte minst också Nils Ferlin.

När jag under min redaktörstid för Aktuellt i politiken (s) publicerade Sven O Bergkvists (text) och Gunnar Hörbergs (bild) litterära porträttserie Klarabohemer, minns jag, att jag först blev lite överraskad, när en av de porträtterade (i nummer 15 1976) var Jan Fridegård, som jag själv då inte hade förknippat med kretsen av klarabohemer. Åse Fridegård placerade sin far inte bara som en vän till Nils Ferlin (galjonsfiguren i AiP-serien) utan också, alldeles självklart, som en av bröderna på Café Cosmopolite.

Bland de första vuxenböcker jag läste på svenska fanns Jan Fridegårds vikingaserie i uppländsk miljö, ”Trägudars land” (1940), ”Gryningsfolket” (1944) och ”Offerrök” (1949) – fast jag läste dem förstås senare, när jag själv kom i kontakt med dem via Folket i Bilds folkbokserie. Via min hustru, Birgitta Dahl, har jag en långt senare erhållen anknytning till Fridegård och vikingavärlden: Birgittas föräldrar köpte Fridegårds hus i Vallentuna (där han en tid bodde), och Birgitta har berättat om hur Jan Fridegård och professor Sven B F Jansson – Run-Janne kallad – tillsammans cyklade ut och letade runstenar i den mycket runstensrika trakten. Och Åse Fridegård berättade, att hennes far faktiskt hittade en dittills oupptäckt runsten.

Jan Fridegård var ett av de stora dragsplåstren som följetongsförfattare i Folket i Bild, som jag sålde, och med böcker i den folkbokserie jag redan har nämnt. Sammanlagt handlade det om i dag ofattbara upplagor. ”Trägudars land” såldes våren 1942 i 145.000 exemplar, hösten 1961 i ytterligare 10.000 exemplar, ”En natt i juli” hösten 1945 i 105.000 exemplar, ”Gryningsfolket” hösten 1947 i 145.000 exemplar, ”Offer” hösten 1948 i 120.000 exemplar, ”Lars Hård” våren 1950 i 110.000 exemplar, ”Offerrök” våren 1952 i 135.000 exemplar, ”Äran och hjältarna” hösten 1953 i 120.000 exemplar, ”Porten kallas trång” våren 1956 i 90.000 exemplar, ”Lars Hård går vidare” hösten 1957 i 75.000 exemplar och ”Lyktgubbarna” våren 1959 i 60.000 exemplar – enligt uppgifter jag har fått från förlaget (Harry Levin) inkluderar siffrorna ibland tilltryck efter det angivna utgivningsåret.

Jag tog alltså tidigt intryck av vikingaserien men kom senare, när mitt litterära intresse vidgades och mitt politiska medvetande samtidigt utvecklades, att framför allt uppskatta böckerna om Lars Hård.

Svårare hade jag – antireligiös som jag tidigt var – med de böcker av Jan Fridegård, som genomsyras av hans spiritism; Åse Fridegård berättade mer också om denna sida hos fadern.

Åse Fridegård lärde jag känna, när jag 1967 var ordförande för (och grundare av) Kulturarbetarnas socialdemokratiska förening (KSF) i Uppsala; hon var medlem. (Hon har senare också haft kommunalt uppdrag för socialdemokraterna här i Uppsala.) Det här var året före Jan Fridegårds död, men jag har inget minne av att ha träffat honom i KSF, där annars flertalet dåtida uppsalaförfattare var medlemmar. Det märkliga är att jag bland mina sammanlagt 22 böcker av Fridegård har ett av honom själv 1956 signerat exemplar av ”Lyktgubbarna” – då kan jag rimligen inte ha träffat honom personligen, och jag minns helt enkelt inte, hur, var och varför jag har fått den här boken.

Ytterligare ett lustigt sammanträffande – det är så att man kan börja tro på andevärlden – är att jag, medan jag skrev på den här texten, fick en hälsning på bloggen från Anders Thunberg, som ordnade studentbostad åt en tjejkompis, Ellinor, från Sundsvall i det som hade varit Jan Fridegårds skrivarlya på Luthagen i Uppsala; jag har alltså varit där och hälsat på.