Reservdelsmänniska

5 maj 2007 17:43 | Politik, Ur dagboken | 4 kommentarer

Som redan har framgått har jag varit intagen på Akademiska och fått en pacemaker inopererad.

Det började med att hjärtfrekvensen sjönk från normala 60 till 50, och redan då började min läkare varna mig för att det nog kunde ända i att jag måste skaffa mig pacemaker. Han remitterade mig till Akademiska, och jag har nu en längre tid stått under deras kontroll, bland annat genomgått långtids-EKG-mätningar (apparat fästad på bröstet under ett helt dygn). När den senaste dygnsmätningen visade på små uppehåll i hjärtverksamheten i sömnen och en EKG-mätning hos min ordinarie läkare visade, att hjärtrytmen nu var nere på 40, var det förstås klippt. Jag fick kallelse till en operation på hjärtkliniken.

Jag är inte det minsta skraj för fysiska ingrepp, också tämligen okänslig för smärta. Ändå kände jag en intensiv motvilja mot tanken på pacemaker. Det här låg helt och hållet på det psykologiska planet: att ta emot en mekanisk reservdel av det här slaget är att ta till sig, att kroppen blir gammal, håller på att slitas ut.

Men väl ställd inför faktum inrättade jag mig efter omständigheterna utan några som helst krumbukter. I mitt mycket aktivistiska huvud bor det också en fatalist.

Jag infann mig alltså strax före klockan 13.00 på onsdag och skrevs in – skaffade telefon och gjorde mig hemmastadd. Under onsdagen hände det ganska lite; framför allt rakades jag på bröstet och fick med hjälp av en löddrande tvålsvamp i duschen göra rent mig över hela kroppen.

Efter middagen sattes jag på fasta, en fasta som dagen därpå varade över frukost och lunch och, visade det sig mot den prognos jag hade fått, också långt över normal middagstid. Ska jag vara ärlig, tyckte jag att över ett dygns fasta – jag fick dock så småningom sockerlösning – var snäppet värre än själva operationen.

Den hade beräknats till eftermiddagen på torsdag men sköts gradvis upp. Jag tillbringade dagen med att läsa Erik Fichtelius’ intervjubok med Göran Persson, så medan jag väntade, var jag fullt sysselsatt av något som jag var intresserad av.

Någon gång efter fem skjutsades jag äntligen i väg till operationssalen och gjordes i ordning. Men precis när operationsteamet skulle sätta i gång, gick det ett larm: en intagen person hade fått en kraftig blödning, och hela teamet utom en person störtade i väg för att ta hand om det här akutfallet. Själv pratade jag med kvinnan som var kvar hos mig, lyssnade på radio och mådde på det hela taget ganska bra, även om väntan blev lång.

Först vid åttatiden var teamet tillbaka och kunde ta itu med mig. Sen gick det fort; de var klara på mindre än en timme.

Operationen görs med lokalbedövning och man är alltså hela tiden vid medvetande. Dock fanns ett skynke framför mitt ansikte, så att jag inte skulle se. (Jag har tidigare på plastkirurgen tagit bort en ofarlig men allt större fettknöl bredvid vänster öra, varvid jag i en spegling i en stor operationslampa ovanför mig kunde se hela operationen, vilket inte bekom mig ett skvatt.) Men naturligtvis kände jag trots bedövningen hur läkaren bökade ner elektroderna en i taget, hur han snittade upp mig under nyckelbenet och sen pressade ner pacemakern.

Under operationen pratade jag, skämtade också, med läkaren och sköterskorna, tackade dem sen, när röntgen och EKG visade att allting fungerade, för ett gott jobb – läkaren visade sig för övrigt ha sommarställe på Gräsö och sa, att han hade sett mig i Öregrund.

När jag strax efter nio på kvällen kom tillbaka till salen, kastade jag mig med glupande hunger över middagen, den första maten sen tidigt kvällen före.

Sen sov jag gott.

Ja, sån är jag.

Dan därefter, fredag, var jag först på röntgenkontroll och fick lite senare pacemakerns funktion kontrollerad. Sen dröjde det obegripligt länge med utskrivningen, som ju måste göras av en läkare. När jag körde på damen i receptionen om detta, visade det sig, att jag i själva verket redan var utskriven av en läkare, givetvis på basis av de kontroller jag har nämnt. Och så fick jag hjälp med att montera bort ett par kanyler samt EKG-mätaren och kunde byta om till mina egna kläder.

Receptionisten beställde sjuktransport hem, och det kom upp en taxichaffis som bar ner min väska till bilen. I bilen åkte också tre andra personer som skulle till Skutskär respektive Tierp. Men jag hade ju närmare hem. Resten vet ni redan.

Min andra dag som reservdelsmänniska har avlöpt väl, so far. Jag tror att det kommer att gå bra också i fortsättningen, om jag lyckas lägga band på min ständiga lust att använda också vänstra armen för tunga lyft. Men jag har ett band anhöriga som hjälps åt att hålla mig i schack.

Vännen Exonymias funderingar om varför så många tycker sig uppleva så mycket elände har ju aspekter långt utöver sjukvården, men låt oss ta den biten i största korthet.

Min erfarenhet av Akademiska, nu och tidigare, är att man får snabb och effektiv behandling och att personalen, alla kategorier, presenterar sig med namn, hör sig noga för om ens tillstånd och gör sitt jobb – med flera av dem har jag också kommit på vänskaplig, ibland – i enlighet med mitt sätt – skämtsam – talefot.

Den relativt långa fördröjningen av operationen har jag all förståelse för. Det är klart att det kommer akutfall till en operationsavdelning, händelser som man aldrig kan planera för i förväg. Det här borde förstås fler än jag ha klart för sig – men jag begriper självfallet, att människor, som är helt fixerade vid sina egna krämpor, inte alltid klarar av att vara särskilt storsinta.

Ett mer grundläggande problem, när det gäller hur man upplever sjukvården, är säkert det som har att göra med patientens mer eller mindre utvecklade förmåga att kommunicera. För att gå rakt på sak: de högskoleutbildade läkarna har säkert lättare att diagnosticera (och tycker kanske att det är roligare att prata med!) en person av min sort än någon som inte klarar att ge lika klara besked. Här borde man kanske göra något åt läkarutbildningen, men det är ju inte helt lätt att säga vad man ska göra.

Hur det sen fungerar på olika håll ute i landet tål att diskutera. Det är inte alls givet att stora enheter alltid är bättre än små. Jag råkade åhöra ett samtal mellan två medintagna, där den ene, från mitt gamla hemlandskap Medelpad, menade, att hans doktor ute på landet hemmavid hade varit super – läkaren i fråga hade dock senare med mycket högre lön och mycket bättre villkor lockats till Norge – medan min medpatient fann sjukvården vid sjukhusen i Sundsvall respektive Hudiksvall undermålig. Jag har ingen aning om huruvida hans beskrivning var rättvis, men den är hur som helst en illustration av att människor/patienter kan uppleva småskalig sjukvård, där den finns, är det bäst att tillägga, som mycket bättre än somlig storskalig.

Det är kanske också något att tänka på för våra landstingspolitiker.