Barnbarnens liv är också vårt liv

I går, när vi just hade satt oss för att se TV-programmet där jag intervjuades, kom Viggo hem från skolan. Ensam för ovanlighetens skull. Han och yngre syrran Klara brukar alltid komma tillsammans.

Det visade sig att Viggo hade mått illa i skolan, ringt mamma och berättat, och så fått gå hem ensam utan Klara, som i stället lite senare hämtades av mamma Kerstin.

Oron fanns ju förstås där, bland annat för att det skulle vara vinterkräksjukan. Så Viggo sjukanmäldes och fick stanna hemma i dag.

Barnen har, när de varannan vecka bor hos oss, hyggligt nära till skolan, men det är ändå en bit att gå – bland annat ska de ta sig över den ganska biltrafikerade Svartbäcksgatan. Men de har tillsammans klarat den här skolvägen bra utan att någon vuxen har behövt följa med dem.

Fast Klara som är yngst, – hon går i ettan – har hittills aldrig gått ensam till skolan. Så hur skulle vi nu göra?

Kerstin litar på sin flicka, och det gör hon rätt i. Så i morse var det bara Klara vi fick att gå upp och dricka morgonchoklad, och så småningom gick hon kavat – och lite stolt, tror jag – ensam till skolan. Och det gick bra!

Viggo låg kvar hemma och vaknade så småningom till liv även han. Medan han låg och tittade på TV, fick han mjukt tunnbröd och mineralvatten, och till lunch åt han lite ungsbakad lax men framför allt bitar av färsk paprika. Hinken som hade stått bredvid hans tillfälliga bädd på golve bredvid mammas säng hade inte behövt användas på natten och kom inte heller till användning under den påföljande dagen.

Det ser inte ut att vara vinterkräksjukan, tack och lov!

När vi åt middag, hade Viggo riktigt god aptit igen. Kerstin hade lagat strömmingsflundra, och det tyckte han om. Och det var väldigt gott tillsammans med hemmalagat potatismos, skirat smör, inlagd gurka och minitomater.

I morgon får han nog gå till skolan igen.

Jag säger det bara för att det ju är hans ”jobb” att gå i skolan, inte för att jag vill bli av med honom. Det är bara roligt för en gammal morfar att ha barnbarn hemma att tala med.

Det privata livet och det samhälleliga

Jag hade egentligen tänkt se om ”Vänd dem inte ryggen” (”Blackboard Jungle”) i eftermiddags – jag såg den när den var ny 1956, och sen dess har jag bland annat läst praktiskt taget allt av Ed McBain, som var manusförfattare. På det skulle det i sedvanlig ordning ha följt en filmartikel här på bloggen.

Men så ringde den barnledige sonen, Matti, från Stockholm och ville komma till oss och hälsa på tillsammans med lilla dottern, Ella. Och det tog förstås över både agendan och engagemanget.

Ella är ännu inte ett år men en nyfiken och orädd krabat. Hon känner sig uppenbart trygg med farfar och farmor även när pappa Matti försvinner ur rummet. Hon pratar oupphörligt, även om bara ett par av de ord hon återkommer till med lite god vilja kan tydas. Hon är jättenyfiken och undersökande, så vi tvingas för första gången på nu många år att lyfta undan ömtåliga prydnadssaker från bokhyllornas underskåp. Hon leker med de småbarnsleksaker vi plockar fram ur leksaksförrådet. Hon äter med god aptit, och hon vill absolut inte sova middag – miljön i vår lägenhet är uppenbart alldeles för intressant för det.

På eftermiddagen kommer Kerstin hem från sitt jobb och blir överraskad och glad över brorsans oaviserade besök. Sen ringer hon till skolan för att göra Viggo och Klara uppmärksamma på att lilla kusin Ella är hemma hos oss och hälsar på – och barnen kommer rusande hem, snabbare än de har gjort på länge.

Det är faktiskt en fröjd att sedan se dem sitta på golvet och leka med Ella – Ella accepterar dem genast som lekkamrater, och så här roligt tror jag inte att de större barnen heller har haft på mycket länge.

Matti beslutr sig för att tillsammans med Ella stanna också över middag – jag har tidigare bjudit på hemgjord pyttipanna och stekt ägg till lunch – så Kerstin snor ihop en kycklingmiddag på kort tid. Birgitta och jag ska nämligen gå på S-föreningens möte. Så vi hinner avsluta samvaron hemma med gemensam middag med barn och barnbarn.

Sen kilar jag och Birgitta i väg till ett möte med Svartbäckens socialdemokratiska förening, årsmöte dessutom. Det hålls i en källarlokal inte långt från vårt hus, så vi hinner fram precis i tid.

Själva årsmötesförhandlingarna genomförs snabbt och effektivt och utan några konflikter, och om dem finns inte mycket att förtälja. I stället är det två andra frågor som väcker vår diskussionslust.

Inbjuden gästtalare är Johan Pelling, som skärskådar bostadspolitiken, allmänt men med tyngdpunkt i Uppsala. Det blir en livlig och bra diskussion om bostadsbrist, hyresnivåer, segregation och annat – både jag och Birgitta deltar i debatten.

Och under Övriga frågor informerar Inger Grandell om det hot om eventuell nedläggning av vår konsumbutik som uppenbart finns men som kringgärdas av hemlighetsmakeri.

Någon nedläggning ska i alla fall inte få ske bakom ryggen på trogna konsummedlemmar som Enn Kokk och Birgitta Dahl. Räkna med ett jävla liv, om det skulle vara sant! Lördagen den 2 mars klockan 12.00-15.00 finns både butiksföreståndaren och en representant för distriktsstyrelsen i butiken för en medlemsaktivitet, och då tänker vi se till att det blir en sådan.

Melodikrysset nummer 7 2013

Mycket melodifestivalmusik blev det i dag, kanske helt naturligt. Men jag kan ju inte påstå att de låtar Anders Eldeman hade valt att spela hör till de mest minnesvärda.

”E de fel på mig?” frågade Linda Bengtzing 2011, och det tycker jag nog.

”Trying To Recall” sjöng Marie Lindberg 2007, och det fick jag anstränga mig för att göra också.

Och rätt så små minnen har jag av av Nick Borgens ”Små minnen av dig” från 1994.

Också Tommy Nilsson har ju varit med i Melodiestivalen men inte med just ”Amelia” från 2005. Men den har å andra sidan varit med tidigare i Melodikrysset.

Å andra sidan innehöll dagens kryss också några saker som var helt nya för mina öron, tyvärr inget som lockade mig att vilja lyssna mer:

Il divo, som vi hörde i ”Regresa a mi” (”Unbreak My Heart”) lät för välpolerade i mina öron.

Och Barbie-sången i ”En vän är alltid en vän” var rena misshandeln av Cyndi Lauper’s ”Girls Just Wanna Have Fun”.

Då föredrar jag vida Trazan Apansson (Lasse Åberg) och Banarne (Klasse Möllberg) i Alice Tegnérs ”Sockerbagaren” (”En sockerbagare här bor i staden”).

Ytterligare två av dagens ljudillustrationer brukar räknas till barnrepertoaren fastän de inte skrevs som barnvisor.

Gustaf Frödings ”Tre trallande jäntor” tonsattes av Felix Körling, en av de stora i den svenska barnvisegenren.

Och den finlandssvenska ”Vem kan segla förutan vind?” ingick åtminstone på min tid i den sångrepertoar som förekom i skolan.

Från det svenska Finland kan steget tyckas vara långt till Australien, men just ”Down Under”, ett stycke reggaerock med Men At Work lyssnade jag också gärna på.

I ett annat fall med utländsk, här amerikansk, härkomst försökte sig Eldeman på sitt gamla trick att spela låten i fråga på finska. Alltså skulle vi identifiera vad som dolde sig bakom Pate Mustajärvis ”Synnyime lähtemään”. Jo, Bruce Springsteen’s ”Born To Run”.

Och så spelade Eldeman det som åter, om än i reviderad textvariant, är den tyska nationalsången, ”Deutschlandlied”, ”Deutschland, Deutschland über alles”.

Charlie Chaplin hör ju till dem som i sin fantastiska ”Diktatorn” har angripit Tyskland under hitlerväldet. Fast i dag hörde vi hans tema – han var kompositör också – ur en annan mycket sevärd film, ”Smile” ur ”Moderna tider”.

Gå gärna upp under Kulturspegeln, Film, och läs mer om båda de här filmerna.

Melodikrysset nummer 6 2013

Som vanligt var det ett och annat även i dagens melodikryss som låg utanför mitt kunskapsområde, det vill säga utanför mitt personliga musiklyssnande.

Izabella Scorupco finns inte i min skivsamling, så hennes ”I’ll Write You a Love Song” hörde till det jag hade besvär med.

För min del hade jag det betydligt lättare med Edvard Grieg och Antonio Vivaldi, den senare också för allt det där vita som jag ser genom fönstret.

”Spanish Harlem” med Ben E King hör man väl inte så ofta numera.

Däremot har ju både Beatles och ”Here Comes the Sun” hörts i Melodikrysset ett antal gånger tidigare.

Detsamma gälle ”Do Re Me” ur ”Sound of Music”. Den senare har jag förresten relativt nyligen sett på Uppsala stadsteater. Den som är road av få veta mer kan gå in under Kulturspegeln, Teater, och kolla vad jag tyckte om den uppsättningen.

Som jag tidigare har berättat, har jag aldrig brytt mig om att se ”Så mycket bättre” i TV 4 men borde kanske göra det med tanke på hur ofta Anders Eldeman använder inspelningar hämtade från det programmet. I dag kretsade en dubbelfråga kring två av artisterna i programmet, två artister som jag har mycket av på skiva. Vi hörde Pugh Rogefeldt sjunga Miss Lis ”You Could Have It (So Muche Better Without Me)”. Miss Li heter i verkligheten Linda Carlsson.

Sen var det också flera melodifestivallåtar, och Melodifestivalen följer jag.

Krysset inleddes med ”Moving On”, som Sarah Dawn Finer kom sexa med 2009.

2003 tävlade Sarek med ”Genom eld och vatten”, fast i dag fick vi höra den som en i raden av Bamses dunderhits.

Melodifestivalgeneralen själv, Christer Björkman, vann Melodifestivalen 1992 med ”I morgon är en annan dag” – så hette den, även om vi i dag hörde den på franska.

Om vinnare handlade också dagens sista låt, ”We Are the Champions” med Queen.

Men det finns mästare även bland många av de kompositörer som man hittar lite längre tillbaka i tiden.

En sådan är Cole Porter. Ur hans ”Anything Goes” från 1934 sjöng Elaine Page ”I Get a Kick Out of You”.

Och Evert Taubes ”Sjösala vals” kan väl nästan varje svensk, även texten där de många blommorna räcker till en hel bukett.

Fast så här års är väl också Orrberget täckt av snö.

Melodikrysset nummer 5 2013

Tidigt i morse hade jag datatrassel: lyckades bara lägga upp en del av en text jag hade skrivit för bloggen – jag har kollat att hela texten finns kvar, så resten kommer om ett tag.

Men först ska jag redogöra för dagens mödor med Melodikrysset.

Det innehöll flera låtar som jag inte hade hört förut. ”Step By Step” med Shirley Clamp är ett exempel, ”Det är en spricka i allt, det är så ljuset kommer in” med Pernilla Andersson ett annat.

”Avalon” med Roxy Music är jag heller inte säker på att jag har har hört förut.

Av melodifestivalmelodierna minns jag åtminstone ”Evighet” (”Invincible”) med Carola 2006 – men nu var det ju inte det vi skulle kunna utan namnet på hennes son: Amadeus.

Men ”Tusen och en natt” med Carlotte Nilsson, numera Perrelli, 1999 har fäst sig nittionio gånger bättre i mitt musikminne.

Dansbandsmusik är inte min grej, men det finns ju dansbandslåtar, till exempel ”Säg inte nej, säg kanske, kanske, kanske”, som har fäst sig i ens musikminne. I dag gjorde dock Anders Dahl sitt yttersta för att förvirra även oss som normalt har ett ganska hyggligt musikminne.

Anders Eldeman har en viss tendens att försöka förvilla oss krysslösare genom att välja versioner som ibland inte är helt lättidentifierade, men det faktum att han spelade ”Bygga upp ett stort berg” i en instrumentalversion med Buddy Emmons förvillade väl inte så många. Ganska snart rann de där orden som sjöngs av Jan Malmsjö till.

Ibland är det sångrösten man ska känna igen. Men även om ”Country Is As Country Does” och CDn ”Better Day” är relativt nya, kände väl de flesta igen Dolly Partons röst.

Alf Robertson har också en mycket karaktäristisk röst, men när jag hör honom sjunga ”Kom lella vän ska vi segla”, kan jag också höra upphovsmannen själv, Lasse Dahlquist, sjunga den.

Ni som regelbundet följer min blogg vet, att jag har skrivit oerhört mycket om Evert Taube och också återgett många av hans fina sångtexter. ”Änglamark” till exempel hittar man ovan under Kulturspegeln, Sångtexter. Fast själv behövde jag inte gå dit för att minnas textraden ”Kalla den änglamarken eller himlajorden om du vill”. ”Änglamark” är en fantstiskt fin plädering för vår miljö, ett exempel på att politisk musik kan ha mångs olika ansikten.

Men jag är, sjuttiofem år fyllda, också fortfarande en stor vän av barnkultur, vet till exempel att Astrid Lindgrens författarskap har gett oss massor av fin musik. Ett exempel hörde vi i dag: ”Mio min Mio”, som Benny Andersson och Björn Ulvaeus gjorde för filmvesionen av boken.

Och så var det bara en låt kvar att redovisa, Erroll Garners ”Misty” i en kul ukulele-version med Andy Eastwood.

Melodikrysset nummer 2 2013

På det hela taget tyckte jag dagens kryss var mycket lätt – men så kom plötsligt en fråga som låg helt utanför det jag kan och har lyssnat på.

Danyel Gérards ”Butterfly” har jag veterligen aldrig hört förut, men jag listade med hjälp av de hjälpbokstäver jag fick genom frågor jag kunde ut, att svaret borde bli ”Butterfly”, och sen googlade jag mig fram också till artisten, som jag inte ens hade hört namnet på.

Näst risigt till låg Danny Saucedo, som jag aldrig skulle komma på idén att infoga i min stora skivsamling – men honom har jag åtminstone hört i ett antal melodifestivaler, bland annat 2011 i ”It’s the Club”.

Nog tyckte jag, för att fortsätta på melodifestivallinjen, att Roger Pontare var mycket bättre i ”När vindarna viskar ditt namn”, inte bara för att han vann tävlingen 2000 med den.

Och när det gäller schlager är jag inte alls så traditionspräglad som ni kanske tror. Jag kan se kraften i ”Hard Rock Hallelujah”, som Lordi från Finland vann Eurovision Song Contest med 2006.

Dansbandsmusik hör normalt inte till det jag uppskattar, men jag tyckte att Sten & Stanley gjorde en helt all right version av ”I Wash My Hands In Muddy Water”. Fast om vi ska hålla oss till de svenska versionena av den här låten, tycker jag att Björn Skifs har gjort en bättre – den har jag med på ett ”städband” jag en gång i världen gjorde för att överrösta dammsugaren under lördagsstädningen.

Bob Geldof och The Boomtown Rats känner jag förstås till, och även om deras ”I Don’t Like Mondays” inte ligger på min privata hitlista, tycker jag nog att ”Jag hatar måndan” med Streaplers är flera snäpp sämre.

Zarah Leander kan man ha många synpunkter på, men sjunga kunde hon. Ett av hennes paradnummer hörde vi i dag, ”Vill ni se en stjärna”.

Men nu är ju inte alla stora artister också automatiskt förebilder och dygdemönster. Cornelis Vreeswijk, som jag lärde känna partivägen (s), var ju både politiskt ombytlig och dessutom ingen renlevnadsman, men han har gjort underbara melodier och, som i det här fallet, texter som ”Balladen om herr Fredrik Åkare och den söta fröken Cecilia Lind”. Fast i dag hörde vi den inte med honom utan med Anita Lindblom, vars liv har innehållit åtskilliga knepigheter även det.

Också Owe Thörnqvist har jag mött personligen, vid landshövdingens i Uppsala län middagar för så kallade hedersupplänningar, varav han är en och min hustru en annan. Vid den senaste middagen hade jag Owes käresta Berit Gullberg vid min sida. Owe själv är en musikaliskt mångsidig man, och bland hans många hits finns ”Varm korv boogie”, som i dag skulle leda oss vidare till korvens bröd. Anders Eldemans försök att förvilla oss var på den här punkten ganska beskedligt: Vi fick hör Owes låt på norska, då kallad ”Varm pölse boogie” och sjungen av Viggo och Reidar.

Monica Zetterlund har jag mött på valturné både med Tage Erlander och den nu bioaktuelle Olof Palme – hon hade för övrigt exakt samma födelsedatum och -år som min hustru. I dag fick vi höra titelmelodin ur ”Att angöra en brygga” från 1968 och signerad Hasse & Tage. Uppenbarligen hade gästerna till kräftskivan i den här historien – de seglar – på något sätt lyckats ta sig fram till skärgårdsön där en arg gubbe, spelad av Hasse, huserade, men att ta sig fram till bryggan och sen gå i land visade sig vara värre.

Därmed är vi inne på filmer, och eftersom ”I sista minuten” (”North By Northwest”, 1959), signerad Alfred Hitchcock, är en av mina favoritfilmer alla kategorier, kände jag genast igen musiken i den. Dock fick jag slå upp att den (musiken) skrev av Bernard Herrman.

Och att Georges Bizets ”Carmen” (1875) är en av mina favoritoperor förvånar väl ingen. Jag har sett den många gånger, så jag känner genast igen ”Toreadorarian”.

Sen är det väl en endaste fråga kvar att redovisa svaret på, och inte heller den var svår. Vem har inte sjungit ”Vi äro musikanter”, där man ju bland annat spelar basfiol och flöjt:

Vi äro musikanter

Vi äro musikanter, allt i från Skaraborg.
Vi äro musikanter, allt i från Skaraborg.

Vi kan spela fio-lio-lio-lej,
vi kan spela basfiol och flöjt.

Och vi kan dansa bomfaderalla, bomfaderalla, bomfaderalla,
vi kan dansa bomfaderalla, bomfaderallan lej.

Vi kan spela fio-lio-lio-lej
vi kan spela basfiol och flöjt.

Och vi kan dansa andra hållet, andra hållet, andra hållet,
och vi kan dansa andra hållet, andra hållet med!

Den här helgen ska vi slänga ut granen, men hustrun och jag kommer nog inte att dansa runt den och sjunga ”Vi äro musikanter”.
.

Melodikrysset nummer 1 2013

Gott nytt kryssår!

Årets första melodikryss var väl inte alltför svårt, men som jag brukar konstatera: Vad som är svårt respektive lätt beror ju av vad man brukar lyssna på för musik.

Martin Stenmarck brukar jag för egen del inte lyssna på, men ledbokstäverna sa mig att förnamnet borde bli Martin, och mycket riktigt var det hans ”Tonight’s the Night” vi hörde sist i dagens kryss.

Patrik Isaksson hör inte heller till mina favoriter, men jag lyckades ändå identifiera honom och hans ”Mitt Stockholm”.

Då har jag hört mer av och med Darin, som vi i dag hörde i ”Astrologen”.

Jag hör inte till dem som har följt ”Så mycket bättre” i TV 4, men ”Oh Boy” av Miss Li kände jag igen. Men vem sjöng den här? Jag kollade alltså ”Så mycket bättre” på nätet och fann att den här alternativa versionen, dock verkligen inte bättre, gjordes av Sylvia Vrethammar, en gång i världen i Expressen omdöpt till Vresiga Sylthammar.

Nä, då gillade jag ”Händerna mot himlen” med Petra Marklund så mycket bättre.

Och så fick vi förstås också lite melodifestivalshistoria, den här gången från 1993. Då kom Nick Borgen långt med ”We Are All the Winners”, men det räckte inte ända fram.

Lite svensk långfilmshistoria hade Eldeman stoppat in också i dagens kryss. ”Vi har så mycket att säga varandra” sjöng Annalisa Ericson i ”Kyss henne”, 1940. Låten i fråga var signerad av två av tidens storheter, Jules Sylvain och Åke Söderblom.

Ytterligare en klassiker förekom i dagens kryss, ”Bättre och bättre dag för dag”, ursprungligen en Ernst Rolf-kuplett men i dag i en senare tappning med BAO, Helen Sjöholm och Tommy Körberg + publik.

Dagens barnlåt var väl ganska enkel för de flesta: ”Tänk om jag hade en liten, liten apa”.

Och så där barnsligt lekfull är också Gösta Linderholms ”Rulla in en boll och låt den rulla”. Jag har en gång i världen låtit publicera en stor intervju med Gösta i Aktuellt i politiken (s), vars chefredaktör jag var på den tiden. Gösta har förresten också valturnerat med min hustru, men den historien har jag tidigare berättat.

Jag hade ett förhållande också till Fred Åkerström och Tom Paxton. Båda medverkade med material till min arbetarrörelsesångbok från 1970, ”Upp till kamp! Sånger om arbete, frihet och fred”, även om just Freds ”Jag ger dig min morgon”, en svensk version av Toms ”I Give You the Morning” inte var med just där – det rörde sig ju om en politisk sångbok. Men båda skrev politiska sånger också, och Fred var med vid den stora lanseringskonserten för min sångbok 1970 i kongresshallen i Stockholms Folkets Hus.

Det har fallit mycket snö sedan dess, och jag har hunnit flyga omkring mycket i världen också. Detta apropå en av ljudillustrationerna i dag, ”Titta jag flyger” av och med Povel Ramel, som hade en annan snarlik ramelmelodi som förlaga, ”Titta det snöar”.

Den tar vi som avslutning i dag:

När farmor åkte skridskor uppå Nybrovikens is
på Nybrovikens is, så pigg uppå kurtis
bland andra kavaljerer fanns en nyponröd polis
polisen som så småningom blev farfar

Tillsammans, arm i arm, dom utåt isen sej begav
åt isen sej begav, och han var hennes slav
som hjälpte till med skridskorna och tog dom på och av
sin gentleman en sådan syssla tarvar

Dom åkte lätt! Dom åkte väl!
Dom åkte rätt! Dom åkte fel!
Dom åkte hit! Dom åkte dit!
Dom åkte såå bra, såå bra sååå! Och dom tänkte:

Ack, du milde! Nej, du milde!
Oj, du milde! Tack, du milde!
Hej, du milde! Stoj! du milde!
Vintern den är här!

Titta det snöar! Farmor hon skrinnar!
Se så hon pinnar! Röd är polisen!
Titta det snöar! Blank ligger isen!
Titta det snöar! Allting är vitt vitt vitt!

Ah, ah! Ah, ah! Ah, ah! Du milde vicke vitt!
Vicka flingor! Flingor! Flingor, flingor! Flingelingeling!

Sen gick det många vintrar, och så småningom kom Far!
Så småningom kom Far! En stark och stilig karl!
Vars färdighet på skidorna var alltför uppenbar;
vid sexton år han klämde Sulitelma!

Från topp till tå i fjällens värld om vintrarna han for!
Om vintrarna han for! Och farten den var stor!
En vacker dag på Åreskutan krocka han med Mor,
en genompräktig tös som hette Selma!

Dom krocka lätt! Dom krocka väl!
Dom krocka rätt! Dom krocka fel!
Dom krocka hit! Dom krocka dit!
Dom krocka såå bra, såå bra sååå! Och dom tänkte:
Ack, du milde! Nej, du milde!
Oj, du milde! Tack, du milde!
Hej, du milde! Stoj! du milde!
Vintern den är här!

Titta det snöar! Far klämmer laggar!
Fjälltoppetaggar! Krockar med Selma!
på Sulitelma! Titta det snöar!
Titta det snöar! Farmor hon skrinnar!
Se så hon pinnar! Röd är polisen!
Titta det snöar! Blank ligger isen!
Titta det snöar! Titta det snöar!
Allting är vitt vitt vitt!

Ah, ah! Ah, ah! Ah, ah! Du milde vicke vitt!
Vicka flingor! Flingor! Flingor, flingor! Flingelingeling!

Sen gick det många vintrar och så småningom kom vi!
Så småningom kom vi! En yster koloni
Och när vi inte hade röda hund och difteri,
så fick vi åka Djurgår’n runt i släde
För släden hade pappa spänt ett ålderdomligt sto!
Ett ålderdomligt sto! Som hette Anna-Lou!
Hon orkade ej dra oss längre än till Bellmansro,
Där brukade hon sparka av en mede

Hon sparka lätt! Hon sparka väl!
Hon sparka rätt! Hon sparka fel!
Hon sparka hit! Hon sparka dit!
Hon sparka såå bra, såå bra sååå! Och vi tänkte:
Ack, du milde! Nej, du milde!
Oj, du milde! Tack, du milde!
Hej, du milde! Stoj! du milde!
Vintern den är här!

Titta det snöar, snön är på taken
tomten är vaken, fryser om örat
titta det snöar, hunden är bunden
räven är däven, höken är fröken
märren är knarrig, fryser om tungan
kungen är stungen, fryser om håret
titta det snöar, ????????????????
farmor som farfar, farfar på morbror
morbror på råttan, råttan på repet
repet på huset, huset på taket
taket på svärmor, fryser om lungan
biffen är vidbränd, köttet är ruttet
anden är villig, kusken är billig
fryser om lådan, titta det snöar
Larsson är färgblind, fryser om äpplet
titta det snöar, hur mycket är klockan?
kvart över elva, tackar så mycket
alls ingen orsak, titta det töar
titta det töar, titta det töar
Allting är lort, lort, lort
Ah, ah! Ah, ah! Ah, ah!
Vintern slutar fort

Titta det snöar, snön är på taken

tomten är vaken, fryser om örat

titta det snöar, hunden är bunden

räven är däven, höken är fröken

märren är knarrig, fryser om tungan

kungen är stungen, fryser om håret

titta det snöar, ????????????????

farmor som farfar, farfar på morbror

morbror på råttan, råttan på repet

repet på huset, huset på taket

taket på svärmor, fryser om lungan

biffen är vidbränd, köttet är ruttet

anden är villig, kusken är billig

fryser om lådan, titta det snöar

Larsson är färgblind, fryser om äpplet

titta det snöar, hur mycket är klockan?

kvart över elva, tackar så mycket

alls ingen orsak, titta det töar

titta det töar, titta det töar

Allting är lort, lort, lort

Vintern slutar fort.

Astrid Lindgrens ”Rasmus på luffen” som film

Astrid Lindgrens både hjärtknipande och spännande ”Rasmus på luffen” kom ut på Rabén & Sjögren 1956. Jag har läst den här boken om den rakhårige barnhemspojken Rasmus som rymmer och slår följe med den till en början motvillige luffaren Paradis-Oskar flera gånger, bland annat för egna barn.

Men boken kom inte först.

Allra först kom den här lindgrenhistorien som radioteater, 1955.

Det här var förstås en historia som pockade på att bli filmad, och den första filmversionen, kallad ”Luffaren och Rasmus”, kom därför året innan den kom i bokform, 1955. Den filmversionen gjordes av Rolf Husberg och hade Eskil Dalenius i rollen som Rasmus och Åke Grönberg i rollen som Paradis-Oskar. Den har många förtjänster, men eftersom den gjordes i svart-vitt, är den i dag tämligen okänd.

1981 gjordes nämligen en ny version, kallad ”Rasmus på luffen”, nu som färgfilm, och det är den som vi oftast ser i TV eller köper som DVD.

Historien är densamma, men regissören är ny, Olle Hellbom, skådespelarna likaså: Rasmus spelas den här gången, med den äran, av lintotten Erik Lindgren, men den som framför allt lyfter den här filmversionen är Allan Edwall i rollen som Paradis-Oskar. Jarl Kulle som skurk förtjänar också ett särskilt omnämnande liksom Emy Storm som ändå milt fördragande föreståndarinna på Västerhaga barnhem. Även musiken i filmen måste omnämnas: originalmusik av Björn Isfält och, särskilt sångramsor, av Allan Edwall och ”Kattvisan” signerad Lille Bror Söderlundh och Edwall – också Gösta Linderholm har lämnat bidrag, till exempel gjort musiken till Astrid Lindgrens ”Luffarvisan”.

Filmens handling utspelar sig för mer än 100 år sen, 1910.

Barnhemmet Västerhaga är fullt av barn som hålls efter ganska strängt men putsas upp ännu mer när det kommer adoptivföräldrar in spe på besök. Striphåriga gossar som Rasmus och hans bästa kompis Gunnar (Pål Steen) har då inte en chans i konkurrensen med de lockhåriga bland flickorna.

Så en dag tycker sig Rasmus ha fått nog och beslutar sig för att rymma. Han får visserligen inte med sig Gunnar men ger sig ändå i väg på natten.

Vädret är inte det bästa – det regnar – så Rasmus söker skydd i en lada. I höet där finns en luffare, Paradis-Oskar, och när Rasmus efter lite inledande tveksamhet har närmat sig Oskar, bland annat, hungrig som han är, fått en macka av luffaren, vill han slå följe med Oskar. Oskar är inte särskilt tilltalad av den tanken, men till slut tar han med pojken, som får hjälpa till med att samla in pengar, när han själv sjunger och spelar dragspel. Inget fett liv precis – en del skänker ingenting alls, andra som skulle ha råd snålt lite. Edwalls Oskar hånar i ord och ton dessa de girigt snåla.

De kommer i kontakt också med andra luffare, även skummisar som trots att de ser ut att höra hemma i en mer välbeställd värld ägnar sig åt till exempel stöld. När ett diamanthalsband försvinner hemma hos en gammal välbeställd dam Oskar och Rasmus har besökt, misstänker polisen att det är Oskar som har stulit halsbandet.

Oskar och Rasmus lyckas gömma sig i en ödegård utanför stan, men dit kommer även de verkliga tjuvarna som där har sin tjuvgömma. Oskar hinner gömma tjuvgodset på ett nytt ställe, och de lyckas också avväpna och stänga in tjuvarna. Misstänkt som han själv är, vågar dock Oskar inte gå till länsmannen utan ber den tyvärr förvirrade och räddhågsna Lille-Sara att ge hans skriftliga meddelande om tjuvarna och tjuvgodset till länsmannen.

Men hon gör inte det, och under tiden hinner bovarna komma loss. Oskar och Rasmus hamnar i finkan hos polisen, men Rasmus flyr – bara för att hamna i skurkarans händer. När Rasmus förklarar för dem, att bara Oskar vet, var tjuvgodset finns, beslutar sig tjuvarna för att befria Oskar.

Tillsammans beger de sig ut till ödegården. Men där finns länsmannen på pass – Lille-Sara har till slut gjort sin plikt – och bovarna grips. Och Paradis-Oskar har bevisat sin hederlighet.

Det är den rafflande delen av historien, men själv har jag alltid gripits mer av slutet, av hur det sen gick för barnhemspojken Rasmus.

Fria som som sommarfåglar vandrar det här luffarparet, en stor och en liten, vidare genom det grönskande landskapet.

Oskar försöker också hitta ett bra hem åt Rasmus, och ett barnlöst par med både hjärta och gård är färdiga att låta Rasmus stanna hos dem, men efter att på kvällen ha sagt ja, ångrar sig Rasmus nästa morgon. Så han säger som det är till dem men ger dem också ett råd inför det nu nödvändiga besöket på barnhemmet: ”Ta Gunnar! Ta Gunnar!”

Rasmus springer för sin del i väg och letar efter Oskar, som redan har hunnit ge sig i väg, finner honom också sittande vid en vägkant. Nu är det ingen tvekan längre: de här två hör ihop, för evigt.

Till slut kommer de till trakter där Oskar tycks vara välbekant, och när Oskar, lite försiktigt, har tagit sig innanför en inte alltför välhållen grind, hörs han, prövande och med lite darrig röst, ropa ”Martina!”. Och där kommer hon (Lena Brogren), först med ganska bister min men sen med ett soligt leende – Oskar får en kram, och när han har förklarat saken, Rasmus med. Han är välkommen och har fått ett hem.

Väl hemma tvingas Oskar av Martina att utföra jobb, och lite halvhjärtat hugger han lite ved och lagar taket.

Men nästa sommar, förstår man, ska han ut på luffen igen, nu tillsammans med Rasmus. Tillsammans ska de ut på vägarna, fria som fåglar.

Inget tabberas – men väldigt gott var det

Tabberaset i Katthult minns vi alla.

Hos oss blev det inte rent bord, men vi åt alla med god aptit av läckerheterna. Själv startade jag med tre sorters heminlagd sill och två sorters heminlagd strömming plus sillsallad, fortsatts sen med skinka och paté och sylta och fullbordade med rostbiff och hasselbackspotatis. Jag åt estniskt surbröd till också. Med det som kom däefter måste jag av kända skäl vara försiktig, men jag åt lite öregrudnshallon utan socker.

Birgitta hade stått för det mesta av maten, även om också Kerstin och Anna hade bidragit. Döttarna diskade sen i lilla köket och jag i vårt vardagskök.

Matti hade fullt upp med lilla Ella, eftersom Karin var kvar hemma, förkyld. Men vi skickade en kasse klappar hem till henne med Matti.

Sällskapet var faktiskt ännu större, eftersom både Kerstins barn, Viggo och Klara, var med liksom Annas barn Sara, Amanda och Ella, dessutom Annas hund Sudden.

För min del fick jag bland annat skivor och två böcker, inhandlade i Tallinn.

Även lilla Ella fick paket men verkade än så länge mest intresserad av de färggranna omslagspapperen och de krusiga snörena.

Det jag kanske mest slogs av under det här julkalaset var hur trygg lilla Ella verakde vara bland alla dessa ibland ganska högljudda människor. Inte heller någon ledsen min när hon togs om hand av små och halvstora kusiner eller av oss vuxna, vilket knappast beror på att hon känner igen oss – för det har vi träffats för sällan.

Hon är – och det är säkert till stor del hennes pappas och mammas förtjänst – ett tryggt och harmoniskt barn: ser sig nyfiket omkring i världen och tror inte oss som hon inte träffar så ofta om något illa.

En vilsam och skön helg önskar jag er!

Hur man än bär sig åt, blir det alltid mycket slit och släp före jul. Att hitta rätt saker till hustrun, barnen och barnbarnen tar sin tid, och att bära hem det man köper blir inte lättare med åren. Och sen ska man ju slå in alltsammans i paket också.

Ändå har vi fått avlastning i år. Dottern, Kerstin, har hjälpt sina gamla skraltiga föräldrar med julstädningen, hon har lagat en del av julmaten och så tog hon över ett värv som i alla år har legat på mig: hon köpte gran, för övrigt en av de snyggaste och jämnaste på åratal, och klädde den sen vackert, i huvudsak med sina egna mycket smakfulla julgransprydnader, detta för att hennes barn som kom hit i går skulle få den rätta julhemkänslan. Klara, sju år, inredde mormorsmors tomtegrotta, som brukar stå bredvid julgranen. Men julgransklädningen fick hon och brorsan Viggo inte vara med om; den gjorde Kerstin när barnen hade lagt sig.

Jag hade överlåtit julgransklädningen åt Kerstin på villkor att några måsten i vår gran skulle vara med, bland dem ”hängda prästen” (en gammaldags prost med en sytråd om halsen att hänga den i granen med). Själv brukar jag hänga honom i grantoppen med ett par änglar och ett par svarta katter alldeles intill, men Kerstin hade på den punkten dämpat mina provokativa associationer. Katterna och änglarna fanns med fast på annat håll.

På julgransmattan, vackert broderad av Birgitta, placerade vi vuxna sedan några morgonklappar till varandra och till Kerstins barn.

Vid ettiden på natten kunde vi sen gå till sängs. När jag vaknade på julaftons morgon hade barnbarnen redan, tyst, tyst, tassat in i vardagsrummet och hämtat sina morgonklappar under julgranen, vars ljus spred sitt milda sken över det julpyntde vardagsrummet.

På förmiddagen tog jag min vanliga julaftonspromenad upp till blomsterhandeln vid torget, detta för att hämta ut mina sju långa blommande vita syrenkvistar till Birgitta, en julgåva hon får varje år.

Nästan hemma halkade jag på trottoaren – lätt nysnö på blankis – och föll raklång men klarade både syrenerna och kassen från Konsum. Själv överlevde jag den här gången också. Dessutom kom en vänlig yngre dam och hjälpte upp mig på benen.

Lite senare åt vi alla av ett rikligt julbord, däribland min estniska julsylta plus surkål med kummin som också ingick i min estniskpräglade barndoms julbord. Där fanns också flera sorters heminlagd sill, sillsallad, skinka förstås, paté och annat. Birgitta hade fortfarande lagat det mesta, men också Kerstin hade bidragit med en del, bland annat med tonsäkert hembakat estniskt surbröd. Kerstin hade också med Upplandskubb från sitt bageri – det gillade Klara. Hon och Viggo håller sig annars till det barntraditionella, prinskorv och köttbullar, men Klara gillar skinka också.

Sen blev det Kalle Anka och hans vänner i TV. Man måste ju hålla på de gamla svenska jultraditionerna.

Och därefter julklappsutdelning.