FiB/Kulturfront, Vi Läser och Vi. Och om värdet av papperstidningar

Jag är ohjälpligt och för evigt ett tidningsfreak.

I dagens Aftonbladet (30 januari 2012) finns en helsida med följande budskap:

”Nu är Aftonbladet större än någonsin
Nytt rekord: 2 858 000 svenskar läser oss varje dag”

Nå ja. Pappersupplagan är mer beskedlig, över tid minskande. Och det är ett Aftonblad, tryckt på papper, jag går och köper varje dag året om.

Morgontidningarna prenumererar vi på, tre stycken: Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet och Upsala Nya Tidning. En stor del av mina pensionärsförmiddagar, före, under och efter frukost, går åt till att läsa de här tidningarna. Naturligtvis inte allt i dem, men fortfarande mycket kultur. Mindre politik än förr – ledarartiklarna är ofta förutsägbara, och dessutom minskar det faktum att nästan samtliga partier flockas i mitten kraftigt mitt intresse av att ta del av den så kallade debatten. Tecknade serier läser jag också gärna, men dem har ju allt fler tidningar dragit ner på, i något fall också slutat med. Det sista gäller Expressen, och det är ett av huvudskälen till att jag nästan helt har slutat köpa den tidningen.

Jag är också svårt beroende av seriösa veckotidningar, men kombinationen av ökade distributionskostnader och minskade upplagor har bidragit till att utplåna gamla tiders veckovis utkommande familjetidningar, i alla fall sådana med kvalitativt innehåll.

Gamla Folket i Bild, som i yngre år stod mitt hjärta närmast, har återuppstått som FiB/Kulturfront, men är inte bara i fråga om utgivningstätheten, nu en gång i månaden, mycket olik den tidning den ville ta upp manteln efter.

En viss satirisk ådra, vass till och med, finns där fortfarande: På omslaget till nummer 1 2013 häcklar Robert Nyberg en oljedrypande Czrl Bildt, och på omslagets baksida finns en hårtslående arbetslöshetsteckning av Hans Lindström. Med anledning av Karnevals 2012 utgivna urval av Robert Nyberg-teckningar, ”Guldfeber”, får vi oss för övrigt två hela uppslag Nyberg-teckningar till livs inne i tidningen.

Och det är inte tu tal om att artiklarna om behandlingshem för romska tjejer och om klimatmötet i Doha, intervjun med en kurd i Sverige och så vidare är angelägna – men jag skulle så gärna också vilja se familjetidningsblandningen av bra noveller, resereportage, serier av olika slag, barnsidor, konsumentupplysning och annat som präglade gamla Folket i Bild.

Noveller och lyrik borde man väl hitta åtminstone i en tidning som Vi Läser, en avläggare till KFs Vi.

Men tji noveller och dikter där också. Däremot en uppsjö av kortrecensioner av skönlitterära böcker. Som korta guider är de funktionella; många av dem är också välskrivna. Men för mig som läser långa, analyserande recensioner av motsvarande böcker – och många andra – i fyra dagligen utkommande tidningar, blir det här bara en komplettering, i allra bästa fall med ytterligare en infallsvinkel.

Den här tidningen lever på sina författarintervjuer och författarporträtt – men visst känns det snopet att inte få ett stycke prosa eller några dikter som fördjupning.

Bland artiklarna i nummer 1 2013 blev jag särskilt intresserad av den om och med Barbro Lindgren och så Per Svenssons artikel om nazistiska författare i Sverige.

En av dem han nämner, Sigrid Gillner, skrev jag om och hade en smula kontakt med under tidigt 1960-tal, då jag var redaktör för Socialdemokratiska studentförbundets Libertas. Gillner, under en period socialdemokratisk riksdagsledamot, hade en gång i världen varit aktiv i den förening, Laboremus i Uppslaa, som jag i början av sextiotalet var aktiv i, bland annat ordförande i.

Också i det här fallet skulle jag ha tyckt att det hade blivit intressantare, om Per Svensson inte bara hade gett en översikt om något som vi , kanske medvetet, har förträngt, men jag skulle kunna tänka mig att det hade blivit en mycket intressantare artikel, om Svensson hade koncentrerat sig på att göra ett porträtt av Gillner eller varför inte av Annie Åkerhielm.

Årets andra nummer av Vi (2 2013) har också anlänt – det är ju strax februari, och gamla kära Vi, en gång i världen veckotidning, är numera månadstidning.

Jag läser på Aftonbladets kultursida att Vi numera visar svarta i stället för röda siffror, och gott så – även som månadstidskrift är Vi Sveriges kanske bästa.

Den är, till exempel jämfört med FiB/Kulturfront, suveränt layoutad , har en dräkt som lockar läsaren. Men också detta har sina avigsidor: De stora snygga bilderna och inte minst de genomgående mycket korta texterna lämnar ju inte mycket utrymme för just läsning.

Också Vi satsar på personporträtt/personintervjuer – i det här numret av/med Alex Schulman, och i de här fallet kompletteras de medellånga recensionerna av en längre artikel om Primo Levi, signerad Ingemar Unge.

Men skönlitterärt material i original hittar man aldrig i Vi.

Ett slags tecknad serie har Vi också, dock inte för barn: Sara Granérs ”Tidens tecken”.

Vi har ändå, trots månadsutgivningen, lite av veckotidningskänsla: både seriösa artiklar (till och med om politik: intervjun med vänsterledaren Jonas Sjöstedt och Lars Westmans artikel om den spanska krisen) och flams som ändå väcker intresse (Elisabeth Olsson Wallins porträtt av sångstjärnor och deras föräldrar).

Men sammanfattningsvis: Är det i dag omöjligt att ge ut en seriös veckotidning, samtidigt med humor, med bra litterärt material, serier för olika åldrar och kategorier, en tidning som både ser samhället vi lever i som det är och granskar världen utanför våra gränser? En tidning som både publicerar matrecept och låter människor som verkligen har något att säga komma till tals?

Last chorus: Leif Gustafson

Min gamle arbetskamrat Leif Gustafson (1946-2012) är död. Jag minns honom väl och med värme från vår gemensamma tid på partiexpeditionen, Sveavägen 68 i Stockholm – Leif var en glädjespridare. Jag minns också när Mona Sahlin, som då var partisekreterare, berättade för oss det många av oss ändå hade förstått: att Leif var sjuk, dessutom att man inte visste, hur lång tid han hade kvar att leva.

Sen levde han förbannat länge ändå: tärd och tagen ibland, ibland pigg och glad som tidigare – kom, trots att han var arbetsbefriad, ganska ofta till partikontoret och bjöd då ibland också på egenhändigt bakat till eftermiddagskaffet. Eftersom han sen sin tid som pressekreterare hade utomordentlig kunskap om mediala frågor, hörde han till dem jag, när jag själv gick kvar på övertid efter min formella pensionering, engagerade i den gerillaverkasmhet jag organiserade för att få in insändre och debattartiklar i tidningarna, även inlägg i radio, alltsammans under pågående valrörelse.

Under senare år, efter min egen pensionering, var det inte så ofta vi träffades – vi har ju också bott på skilda håll, han i Stockholm och jag i Uppsala. Men på Första maj förra året kom vi att ses en sista gång. Jag hade åkt till Stockholm för att före mötet träffa och äta en bit mat med Matti och Karin och deras lilla Ella, och när vi hade tagit oss till Norra Bantorget, gick jag ut bland publiken för att också leta reda på Anna. Henne hittade jag aldrig. Däremot stötte jag på Leif där i folkhavet, ensam, mager, tärd. Jag stannade förstås till en stund: hälsade och pratade om det ena och det andra. Det blev alltså sista gången vi sågs.

Leif var en mycket speciell medarbetare på partikontoret redan under sin tid som pressekreterare. Det fanns journalister som älskade honom, detta trots att han egentligen inte hade någon egen journalisterfarenhet. Ja, den här killen hade nästan inte alls någon formell utbildning heller. Allt han kunde – att skriva, att göra radioprogram, att använda datorer, att hitta kontaktytor – han är en av de viktigaste impulsgivarna för Almedalsveckan – vittnar om en naturbegåvning av ganska unikt slag.

Och så var han en idéspruta, till den grad att han trots all sin entusiasm ibland nästan tog död på omgivningen. Till problemen hörde nämligen att han sprutade ur sig fler idéer än han själv orkade realisera, ibland inte ens föra ända frm till projektstadiet.

Entusiastiskt delgav han också oss kompisar sina planer på att skriva en självbiografisk roman – jag hör till dem som har tagit del av några texter. Jag har till och med läst i några skvallerpalter om den där boken som var på gång – men någon publicerad bok har vi sedan inte sett till. Jag frågade min och Leifs gamle arbetskamrat Bo Krogvig, som satt bredvid mig under samlingen efteråt, där det serverades en rejäl och matig och varm soppa, ett motgift mot vintervädret utanför, om den här gustafsonska boken, och även han kände till projektet men hade heller ingen aning om vad det hade blivit av det.

Det här är bara mitt pesonliga bidrag till minnet av honom. Vid begravningen och begravningskaffet i fredags, den 18 januari, och i minnesrunor i pressen har andra gett en ännu bredare bild av honom.

Det var jättemånga i kyrkan, Maria Magdalena kyrka på Söder, under begravningsakten, och de flesta stannade också kvar för att närvara vid samlingen efteråt. Stora delar av den stockholmska arbetarrörelsen var där – framför oss i kyrkan satt Anna-Greta Leijon, och vid måltiden i församlingshemmet efteråt satt Kjell-Olof Feldt och Birgitta von Otter till höger om Birgitta, bara för att nämna några vid namn. Och bland gästerna fanns också journalistvänner till Leif från hans tid som partiets ansikte mot media. Vid vårt bord satt också Leifs hustru, Inger Båvner.

Och så uppdagades, vid detta sista möte med Leif Gustafson, andra sidor av honom än den politiska, sådana som inte alls självklart hörde ihop med hans yrkesroll. En av dessa sidor var religiös, en annan musikalisk. Detta, berättade officianten vid begravningen Gunnar Olofsgård, hade bland annat yttrat sig i att Leif hade agerat som självlärd kantor. Prästens minnesord över Leif hade också all den bredd man önskade att en människa som lämnat livet bestods vid såna tillfällen – så sker ju som bekant inte alltid. Den här prästen förstod även Leifs politiska övertygelse och speglade den på ett rättvist sätt.

Och musikvalet var nästan märkvärdigt, från Johann Sebastina Bachs ”Ich ruf zu dir” till Benny Anderssons ”Tröstevisa”.

Jo, det sjöngs psalmer, men sådana som genom sin poetiska form talar också till oss irreligiösa: ”Guds kärlek är som stranden och som gräset” (Svensk psalm 289) och gamla ”Härlig är jorden” (Svensk psalm 297).

Men där förekom också annat som unison sång.

”Koppsången” med text av Py Bäckman och musik av Pererik Moraeus har jag inget personligt förhållande till, men när ”Vi bygger landet” av Karl Fredriksson (”Nordens Karlsson”) skallade mellan kyrkväggarna till lite märkligt orgelkomp, sjöng också jag med.

Som solosångare under begravningsakten fungerade Sofia Karlsson, dotter till Leifs och min arbetskamrat på 68an Leif Karlsson – han och Sofias mor Ann-Mari Wohlin fanns förstås också med bland begravningsgästerna. Sofia sjöng, ackompanjerad av Jocke Blomgren på gitarr, ”Höstens guld” och ”Alltid dig nära” men framför allt ”Jag spelar för livet”

Det senare skedde under avskedstagandet, som här hade getts en speciell och för mig ny form. Familjen hade i dödsannonsen undanbett sig blommor att lägga på kistan, och i stället för den sedvanliga defileringen kallades vi alla – samtidigt – fram att ställa oss runt kistan för slutceremonin. Och det var alltså där, då, som Sofia sjöng ”Jag spelar för livet”.

Då, och dess förinnan under samlingen, uppstod en varm gemenskap. Koret fylldes bit för bit av gamla vänner till både Leif och mig, Vi nickade vänligt till varann, och några gamla kompisar tryckte handen eller nöp mig i armen när de tyst tassade förbi för att hitta en plats i den växande ringen.

Melodikrysset nummer 3 2013

I dag hade Anders Eldeman ansträngt sig för att få till ett varierat och i några stycken knepigt melodikryss. Tack!

Det började med en riktigt snygg duett, Lill Lindfors och Jacques Werup i den senares ”Gör mig lite levande” och slutade med en inte alltför rolig version av Lill-Babs’ hit från 1959, ”Är du kär i mig ännu, Klas-Göran?”, signerad Stikkan Andersson.

Vi fick höra så väl spansk flamenco med Zapateado som svensk ringdans (”Och jungfrun hon går i ringen”) med The Real Group.

Svenska schlager från olika epoker förekom också.

Svårast tror jag kanske många hade med en inte så känd Sylvain-skapelse, ”Det sjunger någonting inom mig”, som ursprungligen var med i en film med Tutta Rolf från 1935, ”Under falsk flagg”. Fast här hörde vi den med Jan Johansson.

Björn Skifs’ ”Vi bygger oss en båt”, i dag med Lars Roos, tyckte jag det var hyggligt lätt att känna igen.

I mitt fall hade jag det lite knepigare med ”Inte mycket jag behöver” med Thomas Eriksson, mer känd som Orup.

”Babysitting boogie” med Gunwer Bergkvist är inte så vanlig, men där fick vi ju en del ledtrådar från Eldeman.

”Johnny the Rocker” hör väl inte till de allra mest spelade låtarna Magnus Uggla har gjort. Här hörde vi den dessutom i en version jag aldrig tidigare hade hört, med Olle Ljungström. Jag kollar lite i efterskott: Jo, den gjordes förstås i ”Så mycket bättre” som jag aldrig någonsin har tittat på.

Också ur Beatles’ stora repertoar hade Eldeman valt en mindre vanlig låt, ”Maxwell’s Silver Hammer”, signerad Lennon-McCartney – men här skulle svaret bli Ringo Starr.

Jag har alla skivor med The Beatles, och mycket också med Kim Larsen. Med den senare hörde vi i dag ”De smukke unge mennesker”.

Själv är jag i den där åldern då man älskar mycket gammaldags musik.

Irving Berlins ”Puttin’ On the Ritz” gillar jag således, även om dagens discovesion inte var den bästa versionen jag har hört.

Men med ”All Of Me” (1931) i Billy Mays tappning var jag fullt nöjd.

Ett Leijon skjuter man inte så lätt

Eftersom jag sen ungdomsåren är gammal kompis till Anna-Greta Leijon, vet jag att hon en gång – anledningen och av vem minns jag inte – hade fått ett exemplar av Maria Wines ”Man har skjutit ett lejon” – den utgavs ursprungligen 1951, men det här var Folket i Bild-upplagan från 1959, den som jag själv hade.

Under en kort period gjorde vi ett misslyckat försök att etablera ett förhållande, men det blev i stället Birgitta Dahl, på den tiden Kettner, som sedan blev min livsledsagarinna.

I de där unga åren umgås man i kompisgäng, i mitt fall i socialdemokratiska Laboremus och på nykerhetsvännernas studenthem Arken i Uppsala. På Arken bodde, utöver Anna-Greta och Birgitta, också Hans O Sjöström och, efter hemkomsten från USA en kort tid, Björn Kumm, som Anna-Greta senare respektive tidigare hade förhållanden med. Radikaler var vi allihop. Och vänner är vi fortfarande.

Med Anna-Greta har jag och Birgitta behållit kontakten genom åren, inte bara genom politiken. Och även vice versa. Vi inte bara skickar julkort. När Birgitta till exempel nyligen hade grava hjärtbesvär och opererades, hörde Anna-Greta självfallet av sig. Vi har uppvaktat varann på jämna födelsedagar, Och så vidare. Det finns ett djup och en värme i sådana här ungdomsvänskaper som aldrig går över.

Våra respektive positioner inom politiken har förstås också gjort att våra vägar har korsats, men jag vill inte överdriva den sidan av saken. Rollerna i den där maktvärlden är mycket mer solitära.

I den satt Anna-Greta på en post som det var mycket turbulens kring – hon var justitieminister – en turbulens vars begynnelse hon själv inte var upphov till.

Bader-Meinhof-ligans ockupation av västtyska ambassade, med dödsoffer redan i inledningen, var ju inte ens riktad mot Sverige, även om Sverige tvingades agera, eftersom ambassaden i fråga fanns i rikets huvudstad. Det som senare hände, utvisningen av terroristerna och den planerade men förhindrade hämndaktionen med kistan, känner vi i och för sig till sedan förr, men det fanns en extra dramatik i att i går kväll, i TV-programmet ”Min sanning”, höra Anna-Greta själv, lugnt och rationellt, berätta om det här händelseförloppet. Bättre kan nutidhistoria inte förmedleas.

Anna-Greta klarade också hygligt de betydligt mer besvärande frågor hon fick om sin roll i den så kallade Ebbe Carlsson-affären, den som ledde till hennes fall. Också jag har träffat Ebbe Carlsson, dock för egen del hållit honom på armlängds avstånd, men jag förstår ändå att han med sin övetalningsförmåga lyckades få många andra att dansa efter sin pipa. Och Anna-Greta har säkert rätt i att det han föreslog, med de referenser han anförde och med de förbindelser hon visset att han hade, föreföll vara en väg värd att pröva. Samtidigt gjorde hon en chansning – hon skulle kunna utföra sitt livs bragd genom att klara ut palmemordet – och också en formell tabbe genom att inte informera regeringen och registrera rekommendationsbrevet till Ebbe Carlsson, vilket senare hon också medgav.

Det är mänskligt att fela. Men det går ändå ofta åt fanders, även om det man har gjort gjordes i de bästa avsikter.

Nå, det här är historia, om än smärtsam sådan, och sedan hamnade ju det här lejonet i stället på Skansen och gjorde där ett omfattande och väl skött jobb, som vi inte fick veta så mycket om i programmet.

Anna-Greta är en tuff kvinna, men vi som känner henne vet att det bakom den där tuffa ytan också döljer sig en en vek och sårbar tjej.

Lite av det här såg vi faktiskt också i gårdagens TV-program. I avsnittet om faderns spritskräckvälde och försökt till (inte fullbordade) sexövergrepp såg man på ögonen och mungiporna, att det här är upplevelser som fortfarande smärtar.

Läs gärna också hennes memoarer, ”Alla rosor ska inte tuktas!” (Tiden, 1991).

Från Folket i Bild till FiB/Kulturfront

Jag är i hög grad präglad av gamla Folket i Bild. Den blev på många sätt roten till den vänstersocialdemokratiska samhällssyn jag har behållit hela livet, när jag på 1950-talet var en del av dess jättelika ombudskår. Tidningen var då ägd av socialdemokratiska Tidens förlag tillsammans med Esselte men fortfarande till stor del i händerna på människor som hade kommit till socialdemokratin från Karl Kilboms gamla vänstersocialistiska parti. Folket i Bild kom att prägla min egen litteratur- och bildsyn.

Layoutmässigt var tidningen under en stor del av min tid som FiB-ombud inget mästerverk, men under senare delen av min tid med tidningen fick den ett ansiktslyft, kändes modernare. Men just det hjälpte ju inte. 1962 såldes Folket i Bild, som då gick lite knackigt, till Bonniers veckotidningskoncern Åhlén & Åkerlund, som vi som hade arbetat för FiB och besjälats av dess kulturkamp betraktade som ärkefienden.

Jag vet inte om de som sålde ut och de som köpte upp tidningen var så naiva som det föreföll – men många av oss gamla FiBare ville ju därefter inte ta i tidningen ens med tång, detta oavsett vad den innehöll och hur snygg layout den hade.

Så när upplagan inte höll det man hade satsat på, profilerades gamla Folket i Bild om till FiB Aktuellt, så småningom allt mer uttalat Å & Ås organ i sexbranschen.

1971, när gamla Folket i Bild fick en ny efterföljare i FiB/Kulturfront, var jag anställd på Socialdemokratiska partistyrelsen. Eftersom jag på den tiden arbetade aktivt mot tidens bokstavsvänster, som hade förgreningar också bland dem som återstartade FiB, och eftersom tidningees första stora scoop gällde IB-affären (vars inhemska del jag senare skrev en stor intervjubok om), tror möjligen en del av människorna bakom FiB/Kulturfront – bland dem finns tidskriftsföreningens nuvarande ordförande, min gamle vän från laboremustiden Hans O Sjöström – kanske att den svala attityd jag har visat gentemot det återuppståndna Folket i Bild är politiskt betingad.

Men de tar i så fall fel. Min svala attityd har hela tiden främst berott på att jag inte har tyckt att FiB/Kulturfront är någon omstartad Folket i Bild. Jag har gång på gång försökt läsa den men aldrig känt mig hemma med den.

Jag kan berätta hur det var i starten. När första numret kom ut, befann jag mig i något jobbärende – jag har glömt vilket – i Göteborg. Jag minns fortfarande hur jag letade reda på en kiosk som hade första numret av FiB/Kulturfront och hur jag sen på tåget mot Stockholm kastade mig över den som över en återuppstånden nära och kär anförvant.

I dag minns jag inget av innehållet men jag minns min besvikelse: Det här var ju inte Folket i Bild.

Jag gjorde upprepade försök att närma mig tidningen, men det ville sig inte, för övrigt inte heller under senare år då IB-strider och annat sådant är ett minne blott.

Jag har just gjort ett nytt försök: i en pressbyråkiosk nere på stan fick jag syn på julnumret, nummer 12 2012, och köpte det.

Det är på 72 sidor, och dess tema är kärlek, och trots att det finns en del i det här numret som jag gillar, uppstod det ingen kärlek mellan mig och FiB/K den här gången heller.

Alltså, jag har hittar flera artiklar vars teman intresserar mig, till exempel artikeln om Sigrid Kahle och Carl-Göran Ekerwald, den om Folkets Hus, även Jan Myrdals Skriftställning om Freud. Jag kunde nämna mer, så det är inte det.

Jag är en varm vän av Lindström, vars julgristeckning pryder omslagets baksida, och jag gillar Robert Nyberg, som bidrar med en uddig serie (inte lika uddigt döpt till FiB-strippen). Jag antar att de tider är förbi, då den geniale serietecknaren Jan Lööf till slut gav upp och slutade göra ”Bellman” för FiB/K.

Men något känns fel med den här tidskriften, från omslaget till slutet. FiB/Kulturfront har en fullkomligt hopplös, omodern, läsaravstötande layout – vad den än påminner om, är det i varje fall inte om en modern veckotidning. Jämför med den i dag också månadsutkommande Vi, så förstår ni vad jag menar.

Och så saknar jag familjetidningskänslan, den som präglade gamla Folket i Bild.

Den innehöll till exempel serier av lite olika karaktär, också för barn. För de yngre fanns särskilda sidor och även Frimärksklubben.

Ett återkommande inslag i gamla Folket i Bild var resereportagen, ofta skrivna av skribenter som på tidens språk kallades ”upptäcktsresande”. Utlandsrelaterat, ofta kritiskt, material finns också i dagens FiB/K, men även om ingen i dag förväntar sig djungelskildringar av ”upptäcktsresande”, finns där ju en hel, konfliktfylld värld att bevaka i bild och text. Jag försår ju att fattiga FiB/K inte har råd att låta egna utsända skriva, men sådana som Martin Schibbye, som för övrigt förekommer i en intervjuartikel i det aktuella julnumret, har förmodligen spånor av reserfarenehter att sälja också till en fattig tidning som FiB/K?

Och så fanns de fantastiska – många och varierande – litterära bidragen. Jag ser att FiB/K har en följetong, men det är ju nästan meningslöst, när man bara utkommer en gång i månaden – dessutom var gamla Folket i Bilds följetonger skrivna av den tidens mest kända och lästa författare, sådana som Vilhelm Moberg och Moa Martinson. En novell och en dikt utgör de litterära bidragen i FiB/Ks julnummer. Jag har inget mot att uppmuntra ambitiösa amatörers skrivande – jag gjorde själv sådant under min redaktörstid på Aktuellt i politiken (s) – men gamla Folket i Bild var ju något av en banerförare för den kvalificerade skönlittraturens intåg i de svenska arbetarhemmen. Gamla Folket i Bilds julnummer – jag har under senare år återupplivat minnena genom att köpa in de här numren på Tradera – är i det här stycket exempellöst bra, innehåller bland annat (då) nyskrivna noveller – många! – av tidens bästa författare, illustrerade av tidens konstnärligt bästa illustratörer/tecknare.

Mycket annat kunde nämnas, till exempel Willy Maria Lundbergs konsumentsidor, sidorna med skämtteckningar av tidens bästa skämttecknare, Lyrikklubben och Konstklubben samt FiBs Ungdomsring.

Sammanfattningsvis: Det finns en hel del läsvärt i dagens FiB/K, även om det har getts en föga läslockande förpackning. Jag är glad att Folket i Bild, åtminstone till namnet, lever vidare och att den används för seriös och granskande journalistik. Men mitt problem i förhållande till tidningen är fortsatt, att den inte ens påminner om gamla Folket i Bild.

En berättelse om Engelsfors i Utopi

Det kan vara dags att på nytt ta pulsen på den fyra gånger per år utkommande tidskriften Utopi, som innehåller nytecknade svenska serier. Dessa skiljer sig ganska markant från dem man hittar i Galago: det rör sig om äventyrsserier i vid mening, och de är ambitiöst tecknade, vilket senare inte är liktydigt med att de alltid är vältecknade. Men de odlar inte den amatöristiska stil som präglar mycket av det som publiceras i Galago.

Ganska många av serierna i Utopi nummer 8 2012 vetter åt det bisarra, vilket inte gör mig entusiastisk. Inte heller är jag förtjust i drogernas roll i redaktören Fabian Göransons och Jan Bieleckis ”Titus Pax”, för att ta några av de hos mig domineande reaktionerna på innehållet i det aktuellta numret.

Men det här numret av Utopi rymmer en serie som obetingat väcker mitt intresse, en sereinovell tecknad av Kim W Andersson, vars ”Alena” och ”Love Hurts” vi har läst i Nemi.

Kim W Andersson sitter också i redaktionen för Utopi, och i det senaste numret presenteras hans samarbete med författarparet Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandberg. De senare har utkommit med två mycket uppmärksammade böcker i fantasygenren, ”Cirkeln” och ”Eld”, och en tredje del är på väg – läs mer om dem och böckerna genom att gå in på Rabén & Sjögrens hemsida – men det visar sig nu att de i samarbete med tre olika serietecknare, förutom Kim W Andersson även Karl Johnsson och Lina Neidestam, under 2013 kommer att ge ut ”Berättelser från Engelsfors” i form av ett serieabum; böckernas handling tilldrar sig på bruksorten Engelsfors.

I Utopi får vi ett smakprov, serienovellen ”Tornet”, där Kim W Andersson har stått för tecknandet: Sexuell attraktion och mänsklig medkänsla, som bemäktigar sig en ung kille, som har upptagits i den magiska cirkeln, leder utan misskund till döden.

Det ska bli intressant att se hur de andra två tecknarna tacklar personerna, miljöerna och historierna i Engelsfors-trilogin.

Korven får en ände

Ulf Lundkvists Assar är ju en korv, och korvar har ju inte bara en ände utan två. För kort tid sedan stod det SLUT i sista rutan på dagens strip, men så kom det ytterligare några.

Men på nyårsdagen anade man att det var definitivt slut på den här korven: En traktor sågs kvadda Nollberga, och åter igen stod det i den här serierutan SLUT.

Namn och Nytt-sidan i Dagens Nyheter, där ”Assar” under senare tid har huserat ensam tillsammans med ”Medelålders plus”, berättar i dag (2 januari 2013) det vi befarade: Ulf Lundkvist har meddelat DN att han nu, efter 22 år, lägger av med att teckna ”Assar”.

Lundkvist lovar dock att varannan vecka leverera teckningar till DNs söndagsseriesida, den enda ljusglimten i den tidningens serievärld. Utöver Sven-Bertil Bernarps ”Medelårlders plus”, nu den enda serien på NoN-sidan, finns på vardagarna – på annat håll i DNs kulturdel – också Martin Kellermans ”Rocky”.

Det är allt i serieväg som landets största morgontidning bjuder sina läsare på.

Melodikrysset nummer 52 2012

Vi närmar oss slutet av 2012; gubben är 75, till sommaren 76, men än hänger han med, även i Melodikrysset.

Det var fortfarande bara ett par låtar som låg utanför hans musikaliska referensramar.

Coldplay, ska jag medge, hör till detta som jag fick söka svaren på, vilket inte betyder att jag har något ont att säga om deras ”Have Yourself a Merry Little Christmas”.

Och Maja Ivarsson hade jag hittills inte ens hört talas om, men jag anade att hon kunde ha förekommit i ”Så mycket bättre”, ett program jag aldrig har sett ett enda avsnitt av. Däremot har jag naturligtvis hört sången hon sjöng, ”Mitt bästa för dig”, förut.

Resten klarade jag ganska galant.

Jag kände till exempel igen rösten, så fort jag hörde Doris Day, i dag i ”Here Comes Santa Claus”.

Och ”La Bamba” har jag hört otaliga gånger och i otaliga versioner. Med Los Lobos har vi väl hört den förut i Melodikrysset?

Också Céline Dion har förekommit tidigare i krysset, men inte med just ”Another Year Has Gone By”.

Ännu lättare var det förstås att känna igen beatleslåten ”Yesterday”.

Yesterday var jag förresten på Uppsala stadsteater och såg ”Sound of Music”, men det har ju inget med dagens kryss att göra. Men var så säker: Något ur den kommer det säkert framöver också i Melodikrysset.

Men tillbaka till det aktuella krysset:

”Gott Nytt Jul” skaldade Sean Banan i sin märkliga helglegering.

Nog föredrar jag för egen del Hans Christian Lumbyes ”Champagnegaloppen” för att knyta an till åtminstone en av vinterhögtiderna.

Och så fick vi höra Christer Sjögrens bidrag i Melodifestivalen 2008, ”I Love Europe”. För egen del hyser jag kärlek till många länder i vår världsdel men knappast den helhet som förkortas EU.

Men än är väl inte EU, dess värre, framme vid att stämma in med Helen Sjöholm och BAO, när de sjunger ”Vår sista dans är nu”.

Inte heller kan jag med ”Kungssången”, den som skulle leda oss till det underdåniga ”Ers majestät”. Vid högtidliga tillfällen som riksdagsöppnandet sjunger jag villigt med i nationalsången, även om det finns rader i ”Du gamla du fria” som jag finner tveksamma, men vid ”Kungssången” går gränsen. Den sjunger jag, republikan som jag är, aldrig. Vilket aldrig har varit riktat mot drottningen som person, när jag har stått vid hennes sida på Operan och tigit. Men man ska vara hederlig, inte hyckla.

Lite för mycket pompa och ståt för min smak är det också i Edgar Elgars ”Land of Hope And Glory”.

För egen del trivs jag bättre i den atmosfär som präglar Povel Ramels och Beppe Wolgers’ mästerliga stycke från 1964 ”Ta av dig skorna”. Läs gärna texten – den finns ovan under Kulturspegeln, Sångtexter.

Och så återstår bara att redovisa ett musikstycke med en titel lämplig för vad som förestår, ABBAs ”Happy New Year”.

Ett gott nytt år önskar jag alla mina läsare, detta oavsett om ni håller med mig om allt jag skriver eller inte. Vi lever i ett fritt och demokratiskt land, och det ska vi vara glada för.

Norstedts får ny VD/styrelseordförande och stuvar om

Böckernas klubb, Hem och trädgård och Nautiska bokklubben, ägda av i sin tur KF-ägda Norstedts och med sammanlagt 50.000 medlemmar och vikande lönsamhet, läggs ner. KF Media gör här som Bonniers, som tidigare har lagt ner sin Stora romanklubben. Bokklubbarna är inte längre vinstmaskiner för förlagen. Kvar finns fortfarande Månadens bok, Barnens bokklubb och Clio, som drivs i samarbete med andra förlag.

I vår familj beklagar vi verkligen nedläggningen av Böckernas klubb. Birgitta har inte bara varit trägen medlem sedan mycket länge; vi har varje månad valt ut ganska många böcker ur det kvalitetsutbud Böckernas klubb har stått för. Särskilt under sommarhalvåret, då vi bor på en liten ort utan bokhandel, har det varit till glädje att få böcker levererade direkt i brevlådan.

Det ska bli intressant att se vad som efter årsskiftet händer med Norstedts, Sveriges äldsta förlag, och dess barn- och ungdomsbokförlag Raben & Sjögren.

Norstedts får då ny VD och samtidigt ny styrelseordförande: Eva Swartz Grimaldi, fram till i september chef för Natur och Kultur, dessutom också känd som kulturutredare åt kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth. Enligt den uppgörelse som har offentliggjorts får förlaget samtidigt ökad självständighet gentemot ägaren, KF.

Det känns frestande att spekulera i att Eva Swartz Grimaldi skulle kunna bli brobyggare mellan sitt nya förlag, Norstedts, och sitt gamla förlag, Natur och Kultur, av vilka det skulle kunna bli en förlagskoncern som även storleksmässigt skulle kunna ge Bonniers en match.

Samtidigt är jag väl medveen om att Natur och Kultur ägs av en stiftelse och att den konstruktionen gör det mycket svårt för att inte säga omöjligt att överlåta majoriteten av ägandet till någon annan än stiftelsen. Men KF har uppenbarligen inte tvekat att fatta principbeslut om en sammanslagning av den av KF helägda Akademibokhandeln med Bokia, där Natur och Kultur innehar en betydande aktiepost – hur ägarkonstruktionen slutgiltigt blir, vet vi ännu inte.

Så kanske finns det en väg för någon form av samgående, eventuellt ett partiellt sådant, mellan de båda förlagskoncernerna. Kanske kan Natur och Kultur släppa in Norstedts som minoritetsägare mot att stiftelsen bakom Natur och Kultur får en minoritetspost i Norstedts/Rabén & Sjögren. Det skulle i sin tur kuna användas för rationaliseringar/specialiseringar, till exempel att Rabén & Sjögren övertog också Natur och Kulturs utgivning av barnböcker och deras fina backlist av barn- och ungdomsböcker, medan till exempel klassikerutgivningen kunde samlas i Natur och kulturs fina klassikerserie ”Levande litteratur”, i vilken då även Tidens förnämliga gamla klassikerserie och en rad mycket läsvärda klassiker, utgivna av Norstedts, kunde infogas.

Läsandets glädje

Jag lärde mig läsa vid mycket tidig ålder, när jag var tre år. Det var inte resultatet av någon drill från mina föräldrars sida. Det gick så till att jag, nyfiken som jag var, frågade om bokstäverna; den som framför allt råkade ut för mitt bokstavsfrågande var en vän till familjen, en man som ofta på kvällarna var hemma hos oss på Tabani – gården hette så – i den lilla kustbyn Juminda i Estland. Och plötsligt en kväll såg jag sammanhanget mellan bokstäverna, kunde lägga ihop dem till ord. Jag lärde mig således först läsa på estniska, vilket nog underlättade saken, eftersom estniskan skrivs på ett mycket ljudenligt sätt.

När jag något senare – jag var sex år då – i februari 1944 tillsammans med mina föräldrar, en lillebror och ytterligare en lillebror på väg lämnade Estland, hade jag med min käraste ägodel, en bok. Jag bar själv den här boken i ett emaljerat tvättfat ner till pappas båt, den som en stormig natt bar oss över Finska viken till Finland.

Boken följde med, i samma båt, när vi åtta månader senare skulle vidare till Sverige. Tyvärr blev den kvar i båten under den period när vi själva vistades i flyktingläger i Härnösand, och när vi kom tillbaka till Njurunda söder om Sundsvall, där vi hade kommit i land (i ett fiskeläge som heter Lörudden eller Löran), hade någon tagit min kära bok.

Jag lärde mig ganska snart svenska, och det dröjde inte heller länge förrän jag började läsa allt jag kom över – jag minns att jag tog mig igenom hela min nya läsebok, Elsa Beskows och Herman Siegwalds ”Vill du läsa? Del 1″, den första eftermiddagen jag kom hem med den från skolan. I skolan fick jag snart tillstånd att ur skolbiblioteket låna dubbelt så många böcker per vecka som man egentligen fick, och dessutom bytte jag under veckan böcker med en annan läshungnrig pojke – jag läste länge minst en bok per dag. Jag läste också massor av annat, tämligen osorterat. I Hemmets Veckotidning, som min mamma köpte i Nilssons kiosk, läste jag inte bara serierna utan också novellerna. Jag läste och samlade på Alibi-magasinet, Äventyrsmagasinet och Detektivmagasinet – en källa för fynd var de pappersinsamlingar skolan anordnade: insamlade tidningsbuntar vittjades trots förbud på åtråvärt innehåll. Tidningar som Levande Livet, Lektyr – det här var före porrperidoen – och Tidsfördriv lånades ut grabbar emellan, och när vi blev tillräckligt gamla, började vi också låna porrtidningar av varann.

Också mitt eget lilla bibliotek växte. Mamma var bokälskare och såg till att det bland mina födelsedagspresenter och julklappar alltid – jag minns ett enda undantag, och den gången grät jag på julafton – fanns en bok. Även jag själv köpte böcker när jag hade lite pengar. Till det jag, mest av en slump (jag hade köpt boken i Nilssons kiosk) läste vid mycket tidig ålder var Fjodor Dostojevskijs ”Vita nätter”. Aningen lättare var det att ta till sig Jan Fridegårds vikingaepos om trälen Holme.

Fridegårds trilogi från vikingatiden kom ut i serien FiBs Folkböcker, som jag kom i kontakt med genom att börja sälja Folket i Bild i Juniskär med omnejd. FiB-ombud blev jag först för att tjäna pengar, men det här uppdraget ledde till att jag själv började läsa tidningen också, och den blev ett av mina universitet. Jag började se på samhället i skenet av den radikala socialdemokrati som präglade tidningens innehåll, läste novellerna och följetongerna och började snart också sälja (och själv läsa) folkböckerna, många av dem skrivna av de stora svenska arbetarförfattarna, inte bara Jan Fridegård utan också Ivar Lo-Johansson, Vilhelm Moberg, Moa Martinson, Folke Fridell och andra. Fridells ”Tack för mig, grottekvarn” blev förresten något av en politisk väckarklocka för mig. Den var en omskakande läsupplevelse, och när jag hade läst den, gick jag i mitt livs första Första maj-tåg.

Jag har alltid läst och läser fortfarande dagligen skönlitteratur, och som tur är har jag en hustru som också är bokälskare – annars skulle jag inte kunna ha ett hem där rum efter rum från golv till tak är fyllda av böcker.

Vårt samlade bokbestånd omfattade för nu ganska många år sen uppskattningsvis cirka 11 000 band – jag gjorde en beräkning som baserade sig på vad som gick in på ett antal genomsnittshyllor och multiplicerade sedan vad som antogs gå in på en hyllmeter med antalet sådana i samtliga bokhyllor i lägenheten i Uppsala och i sommarhuset i Öregrund.

De här bokhyllorna innehåller romaner, lyrik, deckare, riktigt läsvärda barn- och ungdomsböcker, samhällslitteratur (politik, ideologi med tonvikt på demokratisk socialism, feminism/jämställdhet, historia, statsvetenskap, memoarer, biografier, sociologi, u-landslitteratur med mera, även en avdelning med lokalhistoria), kokböcker (flera hyllmeter i köket i Uppsala samt i Öregrund), trädgårdsböcker (i Öregrund, där trådgården finns), litteraturhistoria, konsthistoria samt böcker om musik/sångböcker. Det här biblioteket har inte blivit mindre med åren.

Jag började tänka på det här när jag i Kjell Erikssons ”Simma i mörker” bland annat läste att han genom åren har ägt cirka 200 hyllmeter böcker. Hans vagabondliv har gjort det omöjligt för honom att behålla ett stort bibliotek, och när han nu bor växelvis i Brasilien och Spanien och måste förvara resterna av sitt svenska liv i ett hyresförråd, har han tvingats krympa sitt bibliotek till ett par meter böcker, däribland en handfull trädgårdsböcker av urspungligen fyra hyllmeter trädgårdslitteratur.

Något sådant skulle jag aldrig klara.