EN(N) KOKK i krysset

Som vanligt när jag köper Aftonbladet Kryss & Quiz startar jag med Bertil Johanssons ”Svåra krysset”. Bertil Johansson är en utmärkt konstruktör: Allt är inte ursvårt, men där finns alltid några nötter att knäcka.

Det säger jag inte för att jag förekommer i veckans upplaga av hans kryss. Det är visserligen ganska lätt för just mig att svara EST på nyckeln ÄR EN(N) KOKK, men för flertalet torde jag höra hemma i ett svårt kryss. Även nu då TV just har haft en ganska lång intervju med mig.

De som röstade på Robin Stjernberg har väl alla sett på det där TV-programmet Idiot

Den allra sista deltävlingen i årets melodifestival, den som gick av stapeln i Malmö, skilde sig inte mycket från de övriga som har sänts.

Jag noterar att Sylvia Vretrhammars ”Trivialitet” röstades bort i första omgången. Hon har i och för sig aldrig hört till mina personliga favoriter, men hennes låt var den enda av sammanlagt åtta som faktiskt hade karaktär av schlager.

Däremot känner jag närmast glädje öve att Army of Lovers med ”Rockin’ the Ride” röstades bort så det stänkte om det. Spekulation ska inte belönas i musiktävlingar!

Jag har också full förståelse för att Ralf Gyllenhammar tog sig direkt till final med ”Bed On Fire”. Det är en låt med lite ös i.

I fallet ”Tell the World I’m Here”, som också gick direkt till final, är jag mer tveksam. Ulrik Munther har fått mycket förhandspublicitet, vilket kan ha bidragit till resultatet, men låten är en popdänga bland många, faktiskt inte våldsamt bra.

Själv skulle jag, om jag hade röstat, ha lagt min röst på att sända Behrang Miri med ”Jalla dansa sawa” direkt till final. Men nu får den ju i alla fall en andra chans, och det skulle inte förvåna mig om den tar sig vidare därifrån.

Fast varför Robin Stjernberg och ”You” gick vidare till andra chansen övergår mitt förstånd. Det är en låt utan kvaliteter och karaktär – men de som röstade fram honom har väl alla sett på det där TV-programmet Idiot.

Ett tämligen obegripligt utfall i senaste schlagerdeltävlingen

Jag begriper ingenting av utfallet i den senaste deltävlingen i Melodifestivalen. Inte så att jag anser att det fanns någon låt som trots sina kvalitéer röstades bort – själv höll jag inte på någon. Men varför gick just de här två av låtarna direkt till finalen, varför fick just de här två andra en andra chans, och varför åkte den ena men inte den andra ut i slutomgången?

Förmodligen går det inte att ge något entydigt svar, eftersom de röstande är allt från barn till pensionärer och eftersom många, många av dem i sin tur är ganska omusikaliska och röstar mer på scenshow och efter kändisskap.

Ravaillacz – märk flirten med dansbandspubliken, men förstår den vad ordet betyder? – gick direkt till final trots titelns, ”En riktig jävla schlager”, hållning till hela tävlingen. Här spelade det förstås roll att kvartetten som sjunger den här låten, Tommy Körberg, Johan Rabaeus, Mats Ronander och Claes Malmberg, är kända för åtminstone den mognare delen av publiken, bland annat genom TV. Men skulle den här låten ha någon rimlig chans att vinna en alleuropeisk schlagertävling?

När det gälle den andra låten som gick direkt till final, ”Falling” med State of Drama, med sin urtråkiga musik, förstår jag över huvud taget inte skälen (skälet?) till deras framgång. Skedde det en fullkomligt enastående mobilisering i Borås med omnejd?

Caroline af Ugglas gick vidare till andra chansen med ”Hon har inte”. Jag har hennes Janis Joplin-tolkningar på skiva, och jag tyckte hennes ”Snälla, snälla” förra gången hon tävlade var riktigt bra – men den här balladen har lite för lite av egenart.

Varför ”In And Out of Love” med Martin Rolinski, ytterligare en låt utan karaktär och egenart, gick vidare till andra chansen öergår också det mitt förstånd.

”Heartstrings” med Janet Leon, som åkte ut i den andra omröstningen, var ju åtminstone en hygglig danslåt, och man hade lagt ner stor möda på sångerskans dräkt – i den här tävlingen smäller utommusikaliska detaljer högt – men det hjälpte alltså inte.

Hjälp mig, någon, att förstå hur svenska folket tänker.

Det kommer ett inslag om mig och mitt bloggande i SVT Forum

Aina Bergvall från SVT Forum har varit här i dag tillsammans med en kameraman. Hon hade ringt och bett att få göra ett programinslag om mig och mitt bloggande. Hon hade uppenbarligen kollat min blogg under lång tid och funnit den så pass intressant, att hon ville göra den bekant för en ännu större publik – redan nu var hon uppenbart imponerad av hur många den når (dygnsgenomsnittet av besökare är i dag drygt 1.400), också dess bredd, men det här var alltså ett försök från TVs sida att visa, att bloggosfären inte bara består av modebloggande unga tjejer. För min del är jag ju en 75-årig man, som bloggar om ett brett spektrum av ämnen: lättfärdiga saker som Melodikrysset och schlagerfestivaldeltävlingarna men också om politik, olika aspekter av seriös kultur och även sånt som rör sidor av privatlivet. Jag framhöll det som är en erfarenhet från min tid som tidningsmakare: att en blogg (liksom en tidning) för att få många och olika läsare måste gå många olika kategoriers intressen till mötes.

Jag hade förberett mig genom att i vardagsrummet, där intervjun genomfördes, lägga fram material som belyser hela spektrat av intressen jag har och som bloggen speglar, men frågorna riktades så småningom allt mer in på politik. Och naturligtvis blev det ett pass, med utgångspunkt i mina en gång ganska hårda ord om Mona Sahlin, om vad jag tyckte om de senaste (S)-ledarna, dels Håkan Juholt, dels och framför allt Stefan Löfven. Ni får väl kolla själva när programmet sänds – det är inte klart ännu – men även om jag som den kritiske betraktare jag alltid försöker vara har haft en och annan kritisk synpunkt även på Löfven, är jag mycket långt från de omdömen jag en gång i världen fällde om Sahlin.

Sen flyttade vi in i mitt arbetsrum, där jag fick fejka lite bloggskrivande framför datorn. Också Birgitta ville man ha med i bild, så hon fick lov att komma in i mitt arbetsrum med några lämpliga för ändamålet utvalda budskap,

Och så avslutades det hela med bilder tagna utifrån genom vårt vardagsrumsfönster, genom vilket foografen fångade mig och Birgitta i samtal med varann.

Ja, så går det till i mediavärlden. Men både jag och hustrun är ju bekanta med det här sen tidigare.

Schlagerslaget, andra ronden

Eftersom Sina Samadi kommer från Iran, kunde han väl ha kallat sig för Shahen av Iran, men i stället blev det Sean Banan. Med ”Copacabana” förflyttade han sig nu i stället till en helt annan kontinent, och både scenshowen och den trallvänliga refrängen öppnade, välförtjänt, vägen för honom att gå direkt till final.

Direkt till final gick också Louise Hoffsten med ”Only the Dead Fish…”. Hoffsten har jag följt i stort sett från början, och jag har alltid gillat henne. Själv tycker jag visserligen inte att just den här låten hör till det allra bästa hon har gjort, men jag önskar henne gärna lycka till.

Också Richard Woolf och hans låtskrivare Tomas Andersson Wij är rikt företrädda i mina skivhyllor, och jag hade hoppats mycket på deras ”En förlorad sommar”, men den åkte ut. Och på sätt och vis kan jag förstå det: Den har den här tävlingens hittills överlägset bästa text, men det musikaliska uttrycket är för lågmält och otydligt för att fånga en stor publik.

Närmast befrielse kände jag över att den förhandshaussade ”Begging” med Anton Ewald åtminstone inte gick direkt till final. Det här är en låt, där det enda man kommer ihåg efteråt är dess ”ahoo”.

Då har jag betydligt lättare att förstå att ”Hello Goodbye” med Erik Segerstedt och Tone Damli tog sig vidarfe till andra chansen.

För min del hade jag inte gråtit om Anton Ewald hade slagits ut av Felicia Olsson. ”Make Me No 1” är visserligen som helhet tveksam, men den har åtminstone en hygglig refräng.

Slutligen måste jag ge Markus Larsson i Aftonbladet en eloge: Hans påpekande, att ”Make Me No 1″ är som klippt och skuren som tema i en James Bond-film, är på pricken rätt.

Men den åkte alltså ut. Fick den 007 poäng?

Varför heter det Nordenkrysset?

Jag har som så ofta löst samtliga kryss utom ett i Aftonbladet Kryss & Quiz. Undantaget utgörs av Sportkrysset. Jag har aldrig i mitt liv läst sportsidorna i tidningarna och jag skulle visserligen kunna lösa det genom att googla – jag har försökt och lyckats – men jag har inte lust.

Missförstå mig nu inte. Jag har ingenting emot att det finns ett särskilt kryss för er som är sportintresserade.

Men när jag den här veckan löste Östen Nilssons Nordenkrysset, kryllade där av sportfrågor. Jag fick tillgripa Google och ibland slutledningsförmågan för att hitta namn som Hans Chrunak, Al Oerter, Chris Evert, Mikael Pernfors, Pavel Bure och Bobby Orr. Att Ronald Pettersson kallades för Sura-Pelle mindes jag faktiskt själv; också Arne Borg och Dan Glans har fastnat i mitt minne. Till och med bilden i det här bildkrysset har idrottsanknytning.

Men den riktigt stora gåtan är varför det här krysset går under benämningen Nordenkrysset.

Jag har letat efter nycklar och svar, som skulle kunna leda tankarna till Norden, men egentligen bara hittat KLEVELAND = ÅSE bland svar som ALLARD (BRITTISK BIL) och GRAPE (GILBERT).

Men tillbaka till huvudspåret: Jag har redan tidigare noterat Östen Nilssons stora intresse för idrott, och det är OK för min del, men då borde han väl i stället få göra Sportkrysset.

Alternativt får han lov att göra kryss som verkligen gör skäl för namnet Nordenkrysset.

Uppdrag: kränkning

Jag såg aldrig ”Uppdrag granskning” om näthatet mot kvinnor, men jag har sett trailers för det, med nog så motbjudande och kränkande mejl till kvinnor i media och andra utsatta positioner.

Jag häpnar, inte bara över uttryckssätten – jag vill för egen del inte ens citera – utan också över mängden. Själv var jag under sextiotalet och sjuttiotalet med om att stöpa om samhället i mer jämställd riktning, och så verkar det ändå finnas kvar hela horder av killar och män, som när det gäller könsrollerna lever kvar i urtidsödlornas värld.

Kampen mot näthatare av manligt kön och med reptilhjärnor ska inte överlåtas bara åt de utsatta kvinnorna. Även vi män måste hjälpa till med att rensa nätet från män som hatar självständiga kvinnor.

Jag vill också passa på att hänvisa till ett mycket tänkvärt och välformulerat inlägg i det här ämnet från Johan Sjölander, som nyligen har börjat blogga igen. Länk finns här intill.

Besök i Vilda västern

Några av er som har kommit i kontakt med den här bloggen och läst det jag har skrivit om litteratur, film och musik kanske tror att jag bara intresserar mig för kvalitativt högstående kulturyttringar. Men så är det inte. Jag har alltid också haft en dragning till det man brukar kalla populärkultur. Det syns väl tydligast när jag skriver om fenomen som Melodikrysset och Melodifestivalen.

Men jag har alltid också dragits till till exempel schablonartade deckare i bokform, kriminalare i TV och annat som just har schabloner som uttryckssätt. Tecknade serier läser jag nästan urskillningslöst.

I eftermiddags fördrev jag en dryg timme med att i TV se ”Cimarron Strip: Sound of a Dream”, en amerikansk västernfilm från 1968. Den är nummer 19 i en serie om 23, och även om den är hyggligt välgjord i sin genre, finns det ju knappast någon anledning för en gammal cineast att recensera den i vanlig mening.

Många av de förväntade schablonerna – det är ju delvis just för dem man ser filmer som den här – finns där förstås: maktkamp, attraktion mellan pojke-flicka, boskapsstjälande indianer, en saloon dit man inte går för att hålla sig nykter, en avgörande pistolduell. Och lite överraskande är den ändå i det att den upproriske sergeant som vi först tror är hjälten med moralen visar sig vara något annat.

Men sen slås jag också av att styrkan, manifesterad i publiksiffror, hos åtminstone de hyggligt välgjorda filmerna i den här genren och likande genrer är att de lockar stor publik genom att ha en tydlig och begriplig handling.

Det senare saknar jag hos många av de TV-deckare som produceras i dag, också här i Sverige.

Märkligt utfall i första deltävlingen i Melodifestivalen

Någon schlagertävling har ju Melodifestivalen inte varit på länge. Men med snart sagt vilka bedömningsgrunder som helst var utfallet i den första deltävlingen obegripligt.

”Porslin” med Anna Järvinen hade visserligen ett hopplöst komp, men den var ändå den bästa låten i det här startfältet. Och ut åkte den förstås med dunder och brak!

Till finalen gick däremot ”Skyline” med David Lindgren. Det är en sån där låt som ligger snubblande nära sånt man har hört förut, och det lär väl den alleuropeiska omröstningspubliken också tycka, om den skulle ta sig vidare till Eurovision Song Contest. Men 2013 är kanske året för det polerade och slätkammade?

Till den svenska finalen direkt gick också ”Heartbreak Hotel” med Yohio. Den är i och för sig bättre än ”Skyline”, men jag skulle tro att en stor del av dem som telefonröstade mer drogs till Yohios spektakulärt androgyna framtoning än till låten – numera är Melodifestivalen ju mer en scenshow än en låttävling.

Vidare till andra chansen gick Cookies N Beans med ”Burning Flags”, en sämre låt än den de tävlade med förra gången, och så ”Vi kommer aldrig…” med Eric Gadd, Gadd är i motsats till flera av de andra som deltar i den här tävlingen ibland en riktigt hygglig artist, men den här låten tyckte jag inte hörde till de bättre han har gjort.

Men jag är glad att den där låten som hette ”Kossa” eller något liknande inte gick vidare i tävlingen.

Melodikrysset nummer 5 2013

Tidigt i morse hade jag datatrassel: lyckades bara lägga upp en del av en text jag hade skrivit för bloggen – jag har kollat att hela texten finns kvar, så resten kommer om ett tag.

Men först ska jag redogöra för dagens mödor med Melodikrysset.

Det innehöll flera låtar som jag inte hade hört förut. ”Step By Step” med Shirley Clamp är ett exempel, ”Det är en spricka i allt, det är så ljuset kommer in” med Pernilla Andersson ett annat.

”Avalon” med Roxy Music är jag heller inte säker på att jag har har hört förut.

Av melodifestivalmelodierna minns jag åtminstone ”Evighet” (”Invincible”) med Carola 2006 – men nu var det ju inte det vi skulle kunna utan namnet på hennes son: Amadeus.

Men ”Tusen och en natt” med Carlotte Nilsson, numera Perrelli, 1999 har fäst sig nittionio gånger bättre i mitt musikminne.

Dansbandsmusik är inte min grej, men det finns ju dansbandslåtar, till exempel ”Säg inte nej, säg kanske, kanske, kanske”, som har fäst sig i ens musikminne. I dag gjorde dock Anders Dahl sitt yttersta för att förvirra även oss som normalt har ett ganska hyggligt musikminne.

Anders Eldeman har en viss tendens att försöka förvilla oss krysslösare genom att välja versioner som ibland inte är helt lättidentifierade, men det faktum att han spelade ”Bygga upp ett stort berg” i en instrumentalversion med Buddy Emmons förvillade väl inte så många. Ganska snart rann de där orden som sjöngs av Jan Malmsjö till.

Ibland är det sångrösten man ska känna igen. Men även om ”Country Is As Country Does” och CDn ”Better Day” är relativt nya, kände väl de flesta igen Dolly Partons röst.

Alf Robertson har också en mycket karaktäristisk röst, men när jag hör honom sjunga ”Kom lella vän ska vi segla”, kan jag också höra upphovsmannen själv, Lasse Dahlquist, sjunga den.

Ni som regelbundet följer min blogg vet, att jag har skrivit oerhört mycket om Evert Taube och också återgett många av hans fina sångtexter. ”Änglamark” till exempel hittar man ovan under Kulturspegeln, Sångtexter. Fast själv behövde jag inte gå dit för att minnas textraden ”Kalla den änglamarken eller himlajorden om du vill”. ”Änglamark” är en fantstiskt fin plädering för vår miljö, ett exempel på att politisk musik kan ha mångs olika ansikten.

Men jag är, sjuttiofem år fyllda, också fortfarande en stor vän av barnkultur, vet till exempel att Astrid Lindgrens författarskap har gett oss massor av fin musik. Ett exempel hörde vi i dag: ”Mio min Mio”, som Benny Andersson och Björn Ulvaeus gjorde för filmvesionen av boken.

Och så var det bara en låt kvar att redovisa, Erroll Garners ”Misty” i en kul ukulele-version med Andy Eastwood.