Melodikrysset nr 10 2008

Som så ofta när det gäller direktsändningar var inte dagens melodikryss särskilt svårt. Jag hade smärre problem bara med två frågor.

Dels med ”Antikrundan”, detta för att jag inte brukar se programmet. Med de hjälpbokstäver jag så småningom fick ihop var det dock inte så svårt att komma fram till vad det var för TV-serie signaturmelodin hörde till.

Dels med de artister som sjöng ”Du som tog mitt hjärta”, en fras som jag uppfattade och googlade på. Det visade sig då att de som sjöng var Patrik Isaksson och Sarah Dawn Finer.

Resten var – för mig alltså – mycket lätt.

Dagens kryss innehöll några för Eldeman så typiska upprepningar.

”Idas sommarvisa”, som här skulle ge Ida, har vi väl aldrig hört förut?

Och ännu kortare sen var det väl vi sist hörde Pippis apa, Herr Nilsson, besjungas?

Siw Malmkvist körde Eldeman för säkerhets skull två gånger i dagens program och med samma frågeknep: Vi hörde ”Tunna skivor” i tysk version och ”Mamma är lik sin mamma” i engelsk.

En upprepning jag däremot inte har något som helst emot är de ständigt återkommande frågorna kring Evert Taubes visor – jag har alla hans inspelningar i två stora box-serier, vilket är ett uttryck för mycket hög uppskattning. I dag hörde vi ”Så skimrande var aldrig havet”.

Både Imperiet och Cornelis Vreeswijk är likaledes rikligt företrädda i min skivsamling, så det var inte särskilt svårt för mig att höra, att det var Imperiet som sjöng Cornelis’ ”Personliga Persson”.

En hörvärd modern estradör har vi i Rikard Wolff; jag har även honom på skiva. Här hörde vi ”Pojken på månen”.

På estraderna såg vi också Rolf Bengtsson. Dagens frågeillustration, ”Tivedshambo”, var ett exempel på att han var en vida bättre revyartist än sångare.

Slutligen dagens två melodifestivallåtar. De är båda exempel på att melodifestivalerna faktiskt kan innehålla bidrag, som fäster sig i melodiminnet – jag skrev nyligen om hur eländig den förra uttagningsomgången i årets tävling var i det avseendet.

Men Östen med resten och ”Hon kom med solsken” kom jag omedelbart i håg, fastän vi här fick lyssna till en parodi med stolsben från IKEA.

Och Roger Pontares ”När vindarna viskar mitt namn” är också en sån där låt med äkta schlagertycke: lätt att komma i håg. Naturligtvis kom jag inte i håg, vilket år den tävlade, men hjälpbokstäverna pekade på noll, och eftersom siffran enligt Eldeman skulle dubbleras, måste det ha varit år 2000. Och så var det – jag har kontrollgooglat.

* * *

På jakt efter något svar i det allra senaste melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. Sen bläddrar du dig i båda fallen ner till aktuell lördag.

Det blåser friska vindar inom socialdemokratin

”Det har blivit kul igen att vara socialdemokrat. Jag tänker inte främst på opinionssiffrorna, utan på diskussionsklimatet i partiet. Plötsligt dyker det upp inbjudningar att i varierande konstellationer diskutera erfarenheter och idéer förutsättningslöst på olika politikområden.”

Den som skriver så är Lotta Fogde, som bland annat har varit statssekreterare hos Leif Pagrotsky. Hon var en av de statssekreterare som av den dåvarande regeringen (s) tvingades att lämna ledningen för Socialdemokrater mot EMU. (Observera, att det inte var hennes dåvarande chef, Leif Pagrotsky, som tvingade henne att retirera. Han stod för samma linje.)

Det citerade inleder Lotta Fogdes Krönika i senaste numret av Tiden (1 2008), Socialdemokraternas idé- och debattidskrift. Artikeln, ”När får vi föra ett samtal om Europapolitiken?”, innehåller bland annat en kritik av EU-parlamentarikern Göran Färms (s) oblyga försök att ge sig själv tolkningsföreträde i debatten om EU-fördraget och vaxholmsfallet.

Intressant i sammanhanget är också en debattartikel i samma nummer av Tiden, ”Lissabonfördraget gör ingen skillnad. Socialdemokratin bör ta strid för strejkrätten”. Den är skriven av Sören Wibe, som ledde det socialdemokratiska EMU-motståndet.

Tidskriften Tiden fyller 100 år i år och har inte på mycket länge varit så läsbar. Den nye redaktören, Bo Bernhardsson, gör ett fint jobb.

Ett jubileumsår som detta bör ju gärna användas också till historiska återblickar. Och de finns där. Karin Englund, förutvarande chef för Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek, berättar om hur Tiden blev arbetarrörelsens idétidskrift. Och Bo Näslund, tidigare bland annat redaktionschef på Arbetet, berättar om A-pressens sorgliga historia utifrån den bok som ni här på bloggen tidigare har mött genom ett inlägg av Björn Kumm, ”Arbetarpressen 100 år”.

Men jubiléer måste ju inte bara handla om historia. I det här numret inleds också den nya serien Århundradets idéer, och först ut där är Katrine Kielos med den läsvärda artikeln ”Feminismen måste utmana samhällsordningen”.

Naturligtvis finns där också artiklar, som jag har invändningar mot. Men det är bara ett friskhetstecken! Varför skulle socialdemokratin hålla sig med ett debattorgan, där alla tyckte likadant?

Det senare har vi sett praktiseras, på den förre redaktörens tid. Men nu är Tiden åter värd prenumerationsavgiften, 288 kronor för sex nummer (helår). Sätt in beloppet på plusgiro 134 74 81-2!

Mer reklam:

SSUs debattidskrift Tvärdrag var redan tidigare läsvärd, ofta mer spännande än Tiden. Och den har verkligen inte blivit sämre med en ny redaktör, Daniel Suhonen (känd från ABF-huset i Stockholm; han har också medverkat här på bloggen) vid rodret.

En stor del av innehållet i senaste numret (1 2008) handlar om klasser och klassamhälle.

I det här fallet kostar sex nummer 100 kronor, vilket betalas in på bankgiro 5676-4822.

Melodikrysset nr 9 2008

Huvudet fungerar ibland egendomligt. I dag fick jag grubbla länge, innan jag kom på titeln till en melodi, som hör till swingepokens standardrepertoar och som jag har hört otaliga gånger. Inte ens när jag med hjälp av två andra ord hade fått ut ett säkert svar på två bokstäver, kom jag på titeln på den låt George Gershwin har skrivit som som Ove Lind & co framförde. Först alldeles i slutet av krysslösandet föll polletten ner: Herregud, det var ju ”Lady Be Good”!

Svårt – på riktigt – hade jag däremot att hitta damen i piplåten, den med Tommy Nilsson. Med hjälp av ledbokstäverna kom jag fram till att hon borde heta ”Amelia”. Sen googlade jag och fann ut, att jag hade gissat rätt. Men av någon anledning kommer jag absolut inte ihåg den här låten.

Och som vanligt när det kommer till melodifestivallåtar kom jag först inte på vad den melodi hette, som Lisa Nilsson sjöng 1989, så jag fick googla. ”Du (öppnar min värld)” hette den. Men det var ju egentligen inte det som efterfrågades, och Lisa Nilsson klarade jag för egen maskin.

Däremot kom jag omedelbart på den svenska titeln på den låt vi här hörde på franska. När Lill Lindfors sjöng den, hette den ”En liten sång om kärlek”. Tomas Andgren skriver i en kommentar, att den låt Lill sjöng heter ”Om vi hade en dag”. Så jag hade väl fel – men det blev ändå rätt ord.

Prince hör inte till de artister jag brukar lyssna på. Men jag känner igen ”Purple Rain” – har dock aldrig sett filmen. Fast när jag hade kommit på att det var Prince som sjöng, var det ju inte så svårt att översätta namnet till svenska: prins.

”Hem till gården” har jag bara sett glimtar av i TV. Alltså måste jag googla också för att komma på att handlingen utspelar sig i Emmerdale.

Disney-filmen om Micke och Molle har jag inte sett för egen del, men eftersom jag har barnbarn, försöker jag hålla mig hyggligt orienterad om filmer och böcker på barnkulturområdet.

Och apropå djur: Kan man lite om musikaler, är det ju inte heller så svårt att lista ut, att en musikal på fyra bokstäver, bland dem C och T, måste vara ”Cats”.

Men tillbaka till barnkulturen: Ett helt underbart barnprogram i TV (1968-1974) var ”Beppes godnattstund”, som hade Bachs ”Air” som signaturmelodi. I den kunde man se Beppe iförd nattmössa.

Ännu mer barnkultur: Vi hörde Jeanna Oterdahls och Herman Palms klassiker ”Har du sett herr Kantarell?”, den senare en svamp som bor i enebacken.

Två filmklassiker fanns det också i dagens melodikryss.

Vi hörde ”Mrs Robinson” ur ”Mandomsprovet”. Av Simon & Garfunkel har jag allt i skivhyllorna.

”As Times Go By” fanns med i ”Casablanca”. Ingrid Bergman och Humphrey Bogart förekommer förresten också i Hasses och Tages svenska text, framförd av Monica Zetterlund.

Dagens kryss avslutades med en svensk klassiker, en sån där som genast fäster sig i musikminnet, Bo Setterlinds och Staffan Percys ”Drömmens skepp”:

Drömmens skepp

Text: Bo Setterlind
Musik: Staffan Percy

Vårt hav, med hatten i silver,
drömmande går mot land,
ett skepp med blommor kring rodret
syns stäva mot himlens rand.

Vi ser dess brusande sidor
lysa som kaprifol,
och babords reling bär timjan,
som rodnar likt morgonsol.

Vindarna vaknar och vänder,
vaknar och vänder sig om,
vågorna skimrar, skimrar
av sång, av sång.

På däcket ögontröst flödar,
styrbord i ljung sig klär,
en skorsten virad med vildvin
ett under av skönhet är.

Vindarna vaknar och vänder,
vaknar och vänder sig om,
vågorna skimrar, skimrar
av sång, av sång.

Jasmin kring ankaret glimmar,
och radarn bär rosenkrans,
kring bogen glittrar en mossa
med bländande guldgrön glans.

Vindarna vaknar och vänder,
vaknar och vänder sig om,
vågorna skimrar, skimrar
av sång, av sång.

Ett skepp, som strålar i drömmen,
speglar vårt livs förlust,
bestrött med skimrande blommor
det nalkas en himmelsk kust.

* * *

På jakt efter något svar till det allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, httP://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. Sen bläddrar du dig ner till aktuell lördag.

Sia går i graven

Jag är uppvuxen med fackförbundspressen. Min pappa växlade mellan olika yrken, och vi fick i olika omgångar hem Sia, Fabriksarbetaren och Metallarbetaren. Vår hyresvärd var murare, så jag läste också regelbundet Byggnadsarbetaren. I alla de här tidningarna fördes en intressant samhällsdebatt. De hade mycket läsvärda kolumnister. Några innehöll också regelbundet bra noveller.

Metallarbetaren och Fabriksarbetaren har, efter en facklig fusion, gått upp i den 1997 startade fackförbundstidskriften Dagens Arbete.

Den 22 februari upphörde också Sia, Skogsindustriarbetaren, att utkomma. I fortsättningen blir Dagens Arbete, som därmed får en upplaga om 520.000 exemplar, även skogs- och trä- och pappersindustriarbetarnas fackliga organ.

Sia, som startades 1936, var en fin facklig tidning, läsvärd inte bara för de fackförbundsmedlemmar som fick den. Tidningen publicerade regelbundet noveller. Stig Claesson skrev fram till sin död nyligen kolumner åt tidningen.

Jag lärde känna två av redaktörerna hyggligt väl, Sigurd Klockare och hans efterträdare Sive Hallgren. Av Sive Hallgren publicerade jag åtminstone någon novell i Aktuellt i politiken (s). Av Sigurd Klockare har jag läst flera böcker – jag vill särskilt nämna ”Svenska revolutionen 1917-1918” (Prisma, 1967).

Begåvade redaktörer gör ofta begåvade tidningar, och det gäller de här båda. De drar också till sig intressanta utomstående skribenter, i fallet Sia till exempel Erik Goland, Stig Sjödin (signaturen Abrik) och den skarpsinnige utrikeskommentatorn Caleb J Andersson, som Olof Palme alltid nämnde med stor uppskattning.

Jag kan förstå argumenten för en facklig kraftsamling på tidningssidan, men även om träfacken får en egen sektion i Dagens Arbete, blir DA för varje sådan här fusion samtidigt allt mindre en tidning med tydlig facklig identitet. Man ska inte underskatta den hemhörighets- och identitetskänsla mer specialiserade fackliga organ skapar, i varje fall om de är så bra som Sia.

Och vad som är sorgligast: Det blir mindre kulturmaterial i den sammanslagna tidningen. Dagens Arbete publicerar till exempel inga noveller.

Detta är allvarligt nog i en tid, då LO-arbetarna, jämfört med hur det var förr, läser allt färre skönlitterära böcker.

Allt i gamla FiB var inte guld

Jag återvänder gärna, både privat och här på bloggen, till den gamla fina veckotidningen Folket i Bild. Här på bloggen har jag många gånger gett exempel på tidningens förnämliga innehåll.

Men när jag nu på Tradera lyckas få tag på nummer, ofta långt äldre än från det sena 1940-talet och 1950-talet då jag var ombud för tidningen, hittar jag också skönhetsfläckar.

Ett riktigt grovt övertramp har jag hittat i nummer 22 1935. Där finns, allra först i tidningen och med puff på omslaget, artikeln ”Tattarna – ett socialt problem”. Där skildras tattarna som en rasblandning med ett hälfteninslag av zigenare. Artikeln toppas av tidningsklipp med rubriker, där tattare förekommer i samband med slagsmål, knivskärningar, rån och dråp. Artikeltexten – av Gunnar Varg – är full av fördomar: tattarna påstås ha svårt med intellektuella slutledningar men ha ”en väl utvecklad instinkt”, de sägs vara lättretliga och ha framträdande sexualitet. Ännu värre är det illustrerande bildgalleriet ”Fem porträtt – fem olika typer ur den svenska tattarstammens led”. Här är bildtexterna:
”En intelligent tattaryngling med judiska drag.”
”Medelålders tattarkvinna vid spåbordet iklädd zigenardräkt.”
”Tattare i trettioårsåldern. Observera ärret över näsan efter knivhugg.”
”Utpräglat asocial tattartyp.”
”En sorglig typ, sinnesslö med låg intelligens och kriminella anlag.”

Man kan grubbla en del över hur det kom sig, att en radikal, samhällskritisk tidning publicerade sådan smörja. Jag har tidigare själv funderat över om inslag av det här slaget på 1930-talet kan ha haft att göra med det faktum, att Folket i Bild föddes ur Karl Kilboms Socialistiska partiet, det som senare under Nils Flygs ledning (Kilbom och många med honom hade då lämnat och återvänt till socialdemokratin) utvecklades i nazistiskt riktning. Men sanningen är nog, att den här sortens grumliga, ibland rent rasistiska föreställningar på den tiden fanns i alla samhällsklasser och i snart sagt alla partier.

För att det mer handlade om aningslöshet än om en medveten politisk hållning talar det faktum, att samma tidning tidigare under samma år, i nummer 11 1935, under debattvinjetten på sidan 2 ”Blick på världen” publicerade en skrapt kritisk artikel om vad som hände i Tyskland, ”Synpunkter i ’judefrågan’”, skriven av Arnold Zweig. Jag citerar en nyckelmening:

”Antisemitismen förnedrar. Den förnedrar kanske också judarna; men alldeles avgjort förnedrar den de icke-judar som förfaller till den.”

Det här stämmer också med den hållning jag själv förknippade tidningen med under den period efter andra världskriget, då jag var dess ombud.

Å andra sidan fanns det under den första efterkrigstiden hos tidningen också en naivt gullande ton gent emot Spvjetunionen. Kanske är den begriplig mot bakgrund av att Sovjetunionen var ett av de länder, som mest verksamt bidrog till att krossa Nazityskland. Men naiv är lika fullt den stort uppslagna intervjun med den danske författaren och forskningsresanden Peter Freuchen i nummer 48 1944, ”Det glada Sovjet”. Framför allt skildringen av en resa i Sibirien är märklig, idel glada järnvägs- och industribyggare och kolchosbönder – inget Gulag i sikte där inte. Det senare får kanske sin förklaring i en kommentar som Freuchen fäller om en annan av sina sovjetresor: ”Ja, vi fick se allt vi ville se, men naturligtvis i sällskap med en tolk.”

Under mina aktiva FiB-år hade den här naiva sovjetpositivismen dock förbytts i en mer realistisk bild av grannen i öster.

Och jag har tidigare här på bloggen citerat, vad chefredaktören för Folket i Bild, Ivar Öhman, skrev om Sovjetunionens insatser i Ungern 1956. Om det sistnämnda, läs mer här.

Oskar Eklunds förlag

Med några dagars mellanrum anländer två försändelser med bok respektive tidskrifter, båda inköpta på Tradera. Det finns en intressant tråd mellan boken och ett av tidskriftsnumren.

I Folket i Bild nummer 11 1935 finns en artikel, som nog skulle intressera min dotter Kerstin, anställd på IOGT/NTOs centrala kansli i Stockholm: Artikeln har rubriken ”IOGT-fanan vajar över Stockholm från den nya ordensborgen vid Vasagatan”. Texten inleds så här: ”Godtemplarorden har skaffat sig en ny verkligt ståtlig ordensborg vid den centrala Vasagatan i Stockholm, där den stora fastigheten mitt för centralpostkontoret, där Stockholms Dagblad förut residerade, inköpts och grundligt omändrats för ändamålet. Dit har i dagarna överflyttats Storlogens expedition och alla till rörelsen anslutna företag – Oskar Eklunds förlag, tryckeri etc. Därjämte har i fastigheten inflyttat en hel rad andra kulturella och ideella organisationer, bland annat Motorförarnas Helnykterhetsförbund, Svenska Filmsamfundet, Film A.-B. Victoria, Försäkringsbolaget Motorförarna, Nykterhetsfolkets Medlemsskydd, Nya Målarskolan m. fl.”

Artikeln toppas av IOGT-fanan, som vajar över hustaken i hjärtat av Stockholm. Man får se interiörer från lokalerna: ordensexpeditionen respektive ordensskattmästarens domäner. Och så får man på bild se hur det införskaffade huset aktualiter ser ut respektive hur det är tänkt att se ut efter en omfattande om- och tillbyggnad.

Jag har tidigare stött på Oskar Eklunds förlag. Jag har inga exakta årtal för förlagets självständiga existens, men vad jag förstår, fanns det från slutet av 1800-talet fram till en bra bit in på 1950-talet; om man googlar på förlagsnamnet, hittar man utgåvor från förlaget för hela den perioden.

Framför allt är jag intresserad av vad det sen blev av förlaget. Det andra Tradera-paketet innehåller en bok, utgiven 1959: Lisa Tetzners ”Flickan i sjuglasvagnen”. Själva förlagsangivelsen är det intressanta just i det här sammanhanget: Eklund/Tiden.

Boken är översatt av Arne Holmström, och jag har tidigare berättat om att det av socialdemokratiska partiet ägda Tidens förlag tycks ha tagit över utgivningen av både Tetzner och andra fina författare (B Traven med flera) från det lätt anarkistiskt orienterade Axel Holmströms förlag, när Axel Holmström la av.

Jag har en vag aning om att något liknande kan ha skett med arvegodset efter Oskar Eklunds förlag men har inte tillgång till källor, där jag skulle kunna verifiera eller falsifiera denna hypotes. Vet någon av er från nykterhetsörelsen – jag vet, att många av er läser min blogg – något mer om den här saken.

Oskar Eklund, född 1861, dog 1940, och hans förlag fortlevde således även efter hans död och en bra bit in på 1950-talet.

Eklund, som då var godtemplare, kom under ett besök i England 1882 i kontakt med den kristna Blåbandsrörelsen och bildade ganska snart en avläggare i sitt hemland. Han var bland annat redaktör för och utgivare av tidningarna Svenska Good Templar 1881-1887, Blå Bandet 1883-1888 och Reformatorn 1888-1906 samt 1920-1925. Utöver att driva ett eget förlag var han också 1900-1924 VD för Svenska nykterhetsförlaget.

Oskar Eklund valdes in i riksdagens andra kammare 1895 och anslöt sig då till folkpartiet, som år 1900 gick upp i liberala samlingspartiet. I denna första omgång satt han kvar i riksdagen fram till 1905. 1910 återkom han till riksdagen, nu till första kammaren och som vänstervilde; 1912 anslöt han sig emellertid åter till liberala samlingspartiet. Sen blev det första kammaren igen, för samma parti och fram till 1918.

Hur han skulle ha ställt sig till att hans förlag (eventuellt alltså) efter hans död skulle överlåtas till socialdemokraternas Tidens förlag vet jag inte. Men vad man inte får glömma bort är att det i alla de gamla folkrörelsepartierna, så väl folkpartiet, vilket på den tiden måste räknas dit, som hos socialdemokraterna och de olika yttervänsterpartierna fanns starka nykterhetsfalanger, som i sakfrågor av gemensamt intresse samarbetade med varann. I Folket i Bild, en vänstersinnad men starkt ekumeniskt folkrörelseinriktad tidning, tog sig detta i det enskilda nummer jag ovan hänvisar till (jag kunde annars hitta hur många exempel som helst) uttrycket att FiBs porträttgalleri från de svenska folkrörelserna, Ansikten, den här gången som en av fem presenterar Carl H Sjögren, förutvarande ordförande i Järnvägsmannaförbundets Hässleholms-avdelning samt, aktualiter, redaktör för Järnvägsmännens Helnykterhetsförbunds Månadsblad.

Så om nu Oskar Eklunds livsverk i förlagsbranschen gick till socialdemokratiska Tidens förlag, så kanske han ändå inte vände sig i sin grav.

Folket i Bild orosåret 1939

Genom Tradera har jag köpt tre nummer av Folket i Bild från orosåret 1939. Själv kom jag till Sverige först 1944, men även om jag hade befunnit mig här 1939, skulle jag knappast ha kunnat ta del av de här tidningarna då: Jag var bara två år gammal.

Det var kriget som förde mig och mina föräldrar och syskon hit; vi var flyktingar från Estland. Eftersom jag själv blev FiB-ombud några år efter andra världskrigets slut, har jag en särskild anledning att, när jag bläddrar igenom de här tidningarna, söka den bild av Sverige och världen ”min” tidning gav av det år, då det stora kriget bröt ut.

Två av de inköpta tidningarna, nummer 23 och 24, kom ut under sommaren före krigsutbrottet, 4 respektive 11 juni. De har båda idylliska sommarbilder på omslaget. I nummer 23 känns krigsutbrottet långt borta; i vart fall finns ingen föraning om att kriget skulle kunna drabba vårt södra grannland, Danmark. Danmark är tidningens semestertips: i artikeln sjunger den danska sommaren med en stark stämma.

Men i nummer 24 tränger sig tidens oro in i idyllen. En intressant artikel har rubriken ”Amerika ’tysk koloni’”. Den berättar om det tyska undermineringsarbetet på andra sidan Atlanten, till exempel i Argentina och Guatemala. Och i USA! Där sägs 800 olika organisationer plus mängder av tidskrifter sprida antisemitisk, antidemokratisk och nazistisk eller fascistisk propaganda. En tysk rasforskare citeras: ”Tyskt blod är det värdefullaste Amerika har”.

Det sista av de inköpta numren är nummer 50 (10 december); vid det laget har kriget för länge sedan brutit ut. Nu är omslagsbilden ”Moppe”, en finsk kocka, bosatt uppe vid Ishavet och trots sin ungdom och sitt kön en veteran från frihetskriget, alltså frigörelsen från Ryssland. Moppe bor och arbetar på Fiskarhalvön uppe i Ishavet, av vilken en smal kustremsa i väster tillhör Finland; resten av halvön tillhör Sovjetunionen. Det här är den nordligaste finska utposten i Petsamoområdet, det som Finland sedan tvingades avträda vid krigsslutet.

Som om tidningens reporter, Alma Braathen, anade vad som skulle komma där emellan: Hon berättar om en finsk gränsvakt, som på lediga stunder har snidat de finska landskapsvapnen. Avskiljt från dessa hänger på väggen ytterligare ett landskapsvapen, ryska Karelens björn.

På omslaget annonseras ytterligare en artikel: ”Dödsdomarna i Berlin. Läs i veckans nummer om epilogen till den stora spioneriaffären.” Artikaln berättar om polskt spioneri i Tyskland några år tillbaka och om hur två tyska adelsdamer blev halshuggna för detta.

Under vinjetten Eko från världspressen presenteras satiriska skämtteckningar, som speglar världsläget. På en teckning ur L’Oeuvre i Paris förhör en stor uniformerad typ med nazistisk armbindel en liten med dito:
– Ge en definitiion av planeten Tellus.
– Planeten Tellus består av axeln Berlin-Moskva med tillhörande livsrum.

Ett av de tillhörande livsrummen var för övrigt mitt gamla hemland Estland.

Under vinjetten Stad och land, tidningens avdelning för organisationsnotiser, hittar man nu plötsligt bilden av en affisch med tre kronor och texten
Allvarstid kräver
Samhällsanda
Vaksamhet
Tystnad

Där finns också en förklarande bildtext: ”Ovan återgivna affisch har de senaste veckorna mött ögat överallt i landet. Den har utgivits som ett led i statens upplysningsverksamhet och syftar till att mana alla och envar till försiktighet inför spionfaran. Affischen har utgått i miljonupplaga och Socialdemokratiska ungdomsförbundet, Svenska landsbygdens ungdomsförbund, Folkpartiets ungdomsförbund och Ungsvenskarna har samarbetat med spridningen därav. Det är ett gott initiativ och en i allra högsta grad nyttig aktion. Nu är blott att hoppas att propagandan resulterar i ökad försiktighet och ansvarskänsla.”

Beredskap råder.

* * *

Nummer 50 1939 ger också glimtar av den bygd jag skulle komma till några år senare.

Lubbe Nordström har på sin resa längs norrlandskusten hunnit upp till Sundsvall, Kubikenborg och Alnön.

Och bildserien Arbetets värld skildrar denna gång Svartviks sågverk.

Alla dessa ester

I TV såg jag konstnären Lars Vilks, han med Mohammed som rondellhund. Jag skrev då större delen av nedanstående text – men har inte kunnat publicera den förrän nu, eftersom bloggen ju har legat nere. Men här kommer det jag skrev:

Jag påminner mig, att jag en gång pratade om Lars Vilks med en kusin, nu avliden men då bosatt i Skåne. Hon hävdade, när vi talades vid i telefon, att han är estländare. Jag kollade aldrig närmare då, men när jag nu gör det, ser jag att Vilks är född 1946 här i Sverige. Hans efternamn, Vilks, låter mer som ett lettiskt än ett estniskt namn. Men så ser jag, att hans fullständiga namn är Lars Endel Roger Vilks. Av de här namnen är Endel solklart ett estniskt förnamn. Rimligen är alltså åtminstone en av hans föräldrar estländare.

Det finns många av den sorten här i Sverige. Under den stora flyktingvågen från Estland i slutet av andra världskriget kom in emot 30.000 människor hit till Sverige. Jag var en av dem, då sju år gammal. Den äldre generationen av estniska flyktingar som kom till Sverige är till stora delar död i dag, men deras barn – i äktenskap med andra estländare eller med svenskar – lever vidare och verkar överallt i det svenska samhället. Många av dem är kända i det svenska samhället, detta utan att människor här i allmänhet har en aning om deras hel- eller halvestniska påbrå.

Skådespelerskan Lena Endre är ett exempel. Litteraturprofessorn Ebba Witt-Brattström ett annat.

Ofta förvillar svenskklingande efternamn, förvärvade till exempel genom giftermål. Hur många vet att Astrid Lindgren-illustratören Ilon Wikland, vars bilder av många betraktas som det svenskaste av det svenska, i själva verket är estniska? Fast Ilon låter ju inte svenskt – inte estniskt heller för den delen. (Läs gärna Ilon Wiklands självbiografiska bilderböcker för barn. I dem finns hela hennes bakgrund.) Ett helt osvenskt namn har en annan estländare och barnboksillustratör, Mati Lepp; Lepp betyder förresten Al.

Och då kan vi väl också nämna Enno Hallek, som ett exempel på att ester i Sverige inte bara utövar sina bildkonstnärliga talanger som illustratörer. Hallek har bland annat varit professor vid Konsthögskolan.

Därmed är vi definitivt inne på namn, som gör att svenskar förstår, att vederbörande nog kommer någon annan stans ifrån än från Sverige. Pianisten Käbi Laretei – hon som var gift med Ingmar Bergman – är ett exempel; Käbi betyder Kotte. Käbi Laretei är förresten också en mycket läsvärd författare.

Fler estniska författare i Sverige: Peeter Puide och Enel Melberg har båda publicerat skönlitteratur på svenska; de är dessutom skickliga översättare från estniska till svenska. Uuve Snidare, också känd från tidningen Vi, har publicerat många fina böcker om textilt konsthantverk. Inger Jalakas har skrivit både fackböcker och deckare.

Från den äldre, under kriget hitflyende generationen, kommer Rudolf Jalakas, under många år bankekonom på Handelsbanken.

Jag har stött på ett antal estländare i svensk politik. De för närvarande mest kända är nog det socialdemokratiska kommunalrådet i Malmö, Ilmar Reepalu och så, i en yngre generation, Per Nuder; hans pappa, Ants Nuder, var bostadspolitisk parhäst med Mona Sahlins pappa, Hans Andersson. Länge hade jag som arbetskamrat på Socialdemokratiska partistyrelsen Jaan Ungerson, journalist på Aktuellt i politiken (s) – men det fanns faktiskt vid ett tillfälle ytterligare ett par estländare mer tillfälligt anställda på 68an. Vi skojade då om att vi borde bilda en estnisk fackklubb där.

Jaan Kolk var, som representant för partiets tjänstemannaråd, adjungerad till socialdemokraternas partistyrelsen. Sen var han verksam i Teaterförbundet. Peeter-Jaan Kask, journalist, hjälpte Göran Persson att skriva ”Den som är satt i skuld är icke fri”.

Av detta ska man inte tro, att alla i Sverige politiskt verksamma ester skulle vara socialdemokrater. Av de för en större krets kända borgerliga politikerna med estnisk bakgrund vill jag främst nämna den relativt nyligen avlidne folkpartisten Andres Käärik, som var verksam inom Stockholms läns landsting.

Journalistkåren i Sverige har rymt många med estniskt påbrå. Några är redan nämnda; själv var jag i hela nio år chefredaktör för socialdemokratiska partiets tidskrift Aktuellt i politiken (s), som alltså i Jaan Ungerson senare fick ytterligare en purestnisk journalist. När jag dess förinnan var pressekreterare på partistyrelsen (s), träffade jag inte så sällan Tõnu Nilsson, som bevakade politik i Rapport. I mitten på 1960-talet, alltså ännu tidigare, hade jag som kollega på Örebro-Kuriren Jaak Saving – han gick sen vidare till Expressen. Dagens Nyheter hade under många år en respekterad medarbetare i Mert Kubu. På den syndikalistiska tidningen Arbetaren skrevs ledarna i åratal av Ahto Uisk. Många journalister med estnisk bakgrund är regionalt kända i olika delar av Sverige: Ivo Grentz i Skåne via radion, Ülo Masing i stockholmsregionen via Radio Stockholm och Tiiu Gräslund här i Uppland via Upsala Nya Tidning. Eftersom min läsekrets är kulturintresserad, känner den säkert till kulturradions mångåriga medarbetare Maarja Talgre. (Jag passar på att också rekommendera hennes skönlitterära dokumentärroman om hennes far, ”Leo”.) När vi är inne på riksradio, bör jag väl också nämna Kristjan Saag med Rendezvous i P2 18.14-19.30 på fredagskvällarna. Och när vi är inne på musik, får jag inte glömma att nämna Andres Lokko. Och förstås, så här i melodifestivaltider, programledaren Kristian Luuk. Lokko har en bakgrund i Killinggänget, där man även hittar Martin Luuk.

En del av de sverigeester, som många svenskar fortfarandde minns, är nu döda. Ernst Idlas gymnastiktrupp Idla-flickorna bidrog väl rent av till den svenska nationalstoltheten. Tonsättaren Eduard Tubin är fortfarande känd bland musikvänner. Alltför tidigt dog den mycket begåvade prosaförfattaren Mare Kandre. Död är också journalisten och författaren Andres Küng.

De människor jag har nämnt återfinns alla i intellektuella yrken. Det betyder givetvis inte, att esterna i Sverige och deras ättlingar alla skulle återfinnas i sådana. Självfallet hittar man dem i alla yrkeskategorier. Min egen för länge sedan döde pappa var först fiskare, sedan bland annat maskinreparatör på en stor industri. Och jag har själv, på den tiden då jag jobbade på socialdemokratiska partistyrelsen, på partikurser och fackliga kurser träffat ester med manuella yrken, en del av dem med fackliga uppdrag. Men när jag skriver om ester i Sverige, är det ju rimligare att i första hand nämna personer, som är kända för en relativt stor svensk publik.

En sociologisk sammanställning jag har sett – jag minns inte längre var – visade hur som helst, att de estniska flyktingar, som kom hit till Sverige, socialgruppsmässigt och yrkesmässigt hade en ganska genomsnittlig, alltså representativ sammansättning.

Men man ska kanske ändå nämna en i sammanhanget intressant sak. Estland hade under självständighetstiden mellan de båda världskriget Europas högsta percapitaproduktion av böcker och av studenter. Bildningstörsten var enorm i det här lilla landet.

Jag har där ingen statistik, men min erfarenhet säger mig, att även bland esterna i Sverige en mycket stor andel ungdomar fortsatte till högre studier – vi talar nu om 1940- och 1950-talen, då den obligatoriska skolan ännu inte var utbyggd ens till nio års skolgång. Min pappa var alltså fiskare och fabriksarbetare och mamma hemmafru, men två av deras tre barn fick gå i gymnasium och sen på universitet; det tredje barnet fick gymnasieingenjörsutbildning.

Hur som helst, något slags utbildningsexplosion var det i den estniska flyktinggruppen i Sverige. Jag har hört svenska vänner med sådana kontakter säga, att det här i landet inte fanns något sjukhus av betydelse, där det inte fanns åtminstone en estnisk läkare.

Nå, vad lär man sig av detta?

Tre saker, tror jag:

Dels att det går att integrera flyktingar i deras nya samhälle, till och med så långt att den infödda befolkningen oftast inte ens lägger märke till att de har något annat ursprung.

Dels att esterna i Sverige är ett exempel på att man kan bli totalt integrerad, samtidigt som man behåller ursprungsspråk och delar av sina socialt nedärvda sedvänjor. Esterna har genom årtiondena upprätthållit egna skolor, egna tidningar och tidskrifter och bokförlag, egna organisationer inom de mest skiftande områden, och de har framhärdat i att tala estniska med varann.

Dels att det är fan så mycket enklare att blir intregrerad i och accepterad av det nya samhället, om man, som är fallet med många av esterna, är blond och blåögd och tillhör den nordiska och lutheranska kulturkretsen, än om man kommer från Irak eller Afganistan eller Eritrea, med allt vad det innebär. Vilket senare verkligen inte ska tolkas som att jag skulle ha något emot flyktingar från dessa länder – jag gör bara en realistisk jämförelse av förutsättningar. Min egen flyktingerfarenhet säger mig, att även mörkhyade nyanlända med avvikande religion skulle klara anpassningen till det svenska samhället mycket lättare, om vi svenskar (ja, jag räknar mig som svensk) visade större förståelse för de här flyktingarnas speciella svårigheter.

Själv vårdar jag, så svensk jag är i dag, också mina estniska rötter: läser estniska, praktiserar språket när jag kan och så har jag lärt min svenska familj att med hjärtat ta till sig en del estniska seder. Som att färga påskäggen med lökskal och att ha estnisk sylta på julbordet.

Partibeteckning: beroende

Som vanligt hör jag på lunchekot, medan jag äter min egen lunch. I tidningskrönikan möter mig alla dessa röster med sina märkliga partibeteckningar: En tidning är oberoende socialdemokratisk. Är den inte det, är den förmodligen oberoende liberal eller oberoende moderat.

På 1960-talet var jag under flera år ledarskribent på Örebro-Kuriren, som hade partibeteckningen socialdemokratisk. Aldrig någonsin var det någon som la sig i vad jag skrev, och jag kände följaktligen inte något behov av att etikettera ledaravdelningen som oberoende socialdemokratisk.

Sen var jag i nio år chefredaktör för självaste partiorganet, Aktuellt i politiken (s) – för att riktigt markera den politiska hemhörigheten, satte vi dit ett (s) i vinjetten. Men aldrig någonsin kom Sten Andersson eller någon annan och tog mig i örat för vad jag, fritt efter eget huvud, hade publicerat på ledaruppslaget.

För mig ter sig den här krampaktiga markeringen av sitt oberoende smått komisk. Kan man tänka sig att någon tidning skulle komma på idén att anta partibeteckningen beroende socialdemokratisk?

Själv vill jag meddela, att min blogg hädanefter ska åsättas partibeteckningen beroende.

Jag är nämligen beroende av den ideologi som brukar benämnas den demokratiska socialismen.

Björn Kumm om A-pressen

I måndagens OBS – den 4 februari klockan 13.45 i radions P 1 – fanns ett intressant inlägg av Björn Kumm om A-pressen. Jag har fått Björns tillstånd att publicera hans manus, också med några partier som ströks vid sändningen i radio:

”Äventyrliga affärer har ofta utmärkt arbetarrörelsens tidningspolitik under den så kallade A-pressens hundraåriga historia. På 1940-talet ville chefredaktören på A-presstidningen Oskarshamns-Nyheterna höja kvaliteten på den publikation han fått ansvaret för. Han for till Danmark och lade handpenning på en ny tryckpress. Knappt hade chefredaktören återvänt till Oskarshamn förrän han nåddes av ett centralt besked från A-pressens ledning i Stockholm. Oskarshamns-Nyheternas saga som egen tidning var all – den skulle bli avläggare till Östra Småland i länshuvudstaden Kalmar, och chefredaktören blev arbetslös.

Nu har Jan G Andersson, chefredaktör för Östra Småland, en av de få A-presstidningar som fortfarande existerar och faktiskt ägs av den lokala arbetarrörelsen och inte av sin borgerliga konkurrent på orten, tillsammans med några andra sammanfattat A-pressens långa, ofta smärtfyllda historia. Äventyrliga affärer har länge bedrivits, kanske mest dramatiskt när LO:s ordförande Axel Strand 1956 beslöt att av tändstickskungen Ivar Kreugers broder Torsten köpa Stockholms-Tidningen och Aftonbladet, två gediget borgerliga tidningar, som LO trodde man skulle kunna göra till effektiva organ för den socialdemokratiska arbetarrörelsen. Man lade ner de redan existerande tidningarna, Morgon-Tidningen, MT, och Aftontidningen, AT.

Torsten Kreuger lurade LO:s ledning riktigt ordentligt. Efter köpet visade det sig att LO också hade betalningsansvar för en revers som Kreuger hemlighållit och som uppgick till 7 miljoner kronor, en femtedel av den totala försäljningssumman. Maskinparken för de båda tidningarna på Vattugatan i Klara i Stockholm var nedsliten och det fanns en mångmiljonbrist i tidningarnas pensionsfond. Dessutom hade LO lovat Kreuger fritt spelrum i hans vendetta mot familjen Bonnier, vilket resulterade i att Aftonbladet publicerade förfalskade dokument som ledde till fängelsedom för upphovsmannen.

För LO blev Stockholms-Tidningen en verkligt dålig affär. Bättre gick det för Aftonbladet – och kanske hjälpte köpet av Kreuger-tidningarna socialdemokratin att dra ATP-frågan, tjänstepensionsreformen, i hamn. Å andra sidan var det nog minst lika viktigt att Dagens Nyheter genom sin ledarskribent Kurt Samuelsson snarast kom att luta åt det socialdemokratiska alternativet. För det fick Samuelsson omsider sin belöning. Han blev chefredaktör för Aftonbladet, dessutom högste chef för hela koncernen – men avsattes kuppartat hösten 1965 av en välorganiserad revolt på Aftonbladet bara några veckor innan LO tillkännagav att man tänkte lägga ned den förlustbringande Stockholms-Tidningen.

Ska arbetarrörelsen egentligen ge ut tidningar? I dag har LO en särskild mediefond på 1,7 miljarder men de pengarna vill man uppenbarligen inte satsa på något så äventyrligt som tidningar. Arbetet i Malmö lät man dö sotdöden vid senaste sekelskifte. Dessförinnan hade LO låtit några verkliga äventyrare – förre chefen för Riksbyggen, Ralf Hultberg, och förre TCO-ombudsmannen och informationschefen på Riksbyggen, Torbjörn Båth, driva en rad A-presstidningar i graven.

Ingen av de båda hade erfarenhet av tidningsvärlden, men Hultberg och Båth ansågs med sin erfarenhet från folkrörelseägda Riksbyggen vara fenomenala affärsmän som visste hur marknaden fungerade. För att få loss kapital bestämde de sig för att sälja en rad av A-presstidningarnas fastigheter, vilket gav pengar men ökade hyreskostnaderna för redan skuldsatta tidningar. Socialdemokratiska partiet gick i borgen för affären och pantsatte senare till och med partikassan för att kunna ge ytterligare lån till A-pressen när en ny kris hotade.

Märkliga är också turerna kring A-pressens köp av KGB, förkortning – i det här fallet – för K G Bertmarks förlag i Malmö. Det ägdes av den brittiske tidningskungen Robert Maxwell som lyckades sälja KGB för tre gånger marknadsvärdet till A-pressen bara några år innan Maxwell av allt att döma valde drunkningsdöden i Medelhavet framför att ställas till svars för väldiga oegentligheter i sin ekonomiska verksamhet. Bland annat hade Maxwell förskingrat sina anställdas pensioner. Men ett bra pris fick han av A-pressen för KGB.

Hur kunde de äventyrliga affärerna pågå så länge? En förklaring antyds i föreliggande bok, nämligen “de synnerligen goda och vänskapliga personliga relationer Båth hade med några av partiets mer betrodda och tongivande aktörer. Det är,” – skriver man i boken – ”personer som, i likhet med Torbjörn Båth själv, varit aktiva inom såväl SSU, socialdemokratiska ungdomsförbundet, som elevorganisationen Seco.” Det är en halvkväden visa jag skulle vilja höra mer av, med namns nämnande. (Namnen finns nu i Jan G Anderssons kommentar E K.)

1992 gick hela A-pressen i konkurs. Det beräknas att dess ledning då satt sprätt på närmare 500 miljoner kronor. Båth fick sparken. Senare drev han företaget Kustmedia med dess tidning Skärgården i kvav. Numera är Båth VD för företaget Media select som gör annonstidningar.

Själv har jag aldrig fått klarhet i det där med Oskarshamns-Nyheternas nya tryckpress. Det var min far, Evert Kumm, som ville köpa den men inte fick, och den erlagda handpenningen belastade familjens ekonomi under åtskilliga år, medan vi nomadiserade från stad till stad i takt med att A-presstidning efter A-presstidning lades ned, offer för ledningens centraliseringstendenser. Att tidningar lever tack vare sin lokala anknytning var för A-pressledningen en främmande tanke. Man ville bygga imperier.

Jag noterar att Oskarshamns-Nyheterna, i dag avläggare till Östra Småland i Kalmar, reder sig väl som lokaltidning med en 30-procentig täckning i spridningsområdet. Det kanske inte var en så äventyrlig tanke den där gången att skaffa ny tryckpress och fördjupa den lokala anknytningen.”

* * *

Jag har en del egna minnen av det Björn Kumm berättar om. Jag satt under en kort period som suppleant för partisekreterare Bo Toresson i A-pressens styrelse. Jag har tyvärr inga handlingar, inte heller egna anteckningar, bevarade och kan därför varken ge exaka tidpunkter eller fakta.

Dock minns jag K G Bertmark-affären: Jag minns att jag förvånades över den – eftersom ju A-pressens affärer knappast tillät några extravaganser – men att jag, muntligt, vid det aktuella styrelsemötet dess värre lät mig övertygas om att det här skulle generera nya pengar till A-pressen för framtida och nödvändiga satsningar. Det enda jag kan försvara mig med är att Båth och Hultberg vid styrelsesammanträdena med stöd av (antar jag) väl utvalda fakta lät vederhäftiga.

För min del fick jag snart lämna det här styrelseuppdraget. Den nye partikassören Björn Wall insisterade på att han och inte jag borde sitta i styrelserna för de bolag, som partiet var delägare av. Det var OK för mig; jag har aldrig varit intresserad av att samla på uppdrag.

Björn Walls handikapp var väl att han – i motsats till mig, som hade varit både chefredaktör och ansvarig för en tidnings ekonomi – saknade varje kunskap om tidningsbranschen. Det här ändade för hans del med att han, liksom Bo Toresson, tvingades lämna sin post i partiet.