Vi läser kan bli bättre

Jag har äntligen varit på Akademibokhandeln/Lundeq och köpt första numret (nummer 1 2008) av tidningen Vis avläggare Vi läser. Det är en snygg produkt, som gjord för att ha liggande framme i hem vars ägare vill visa sig kulturintresserade. Men för min del kan jag inte dölja att jag är besviken.

Den är gjord av journalister som gillar böcker; det är inte tu tal om något annat. De flesta av dem skriver väl, förefaller också ha grundkunskap om de författare de intervjuar eller skriver om. Men artiklarna är, hur välskrivna de än är, ytligare än de artiklar vi kan läsa om samma författare på kultursidor och i specialtidskrifter.

Kristina Lindström har fört samman tre författare för ett samtal ”om skrivandets lust och vånda”: Elsie Johansson, Peter Kihlgård och Joanna Rubin Dranger. Trots den citerade deklarationen saknar jag den röda tråden, förstår heller inte varför just de här tre författarna har förts samman.

Charlotte Pehrsons intervju med Bodil Malmsten kretsar kring det som har sysselsatt många av Bodils bloggläsare – jag är en av dem: Varför uppbrottet från det existerande eller fiktiva Finistère? Men Bodil släpper inte intervjuaren riktigt in på livet.

Bodils blogg är för övrigt en av sammanlagt tio bloggar med litterär anknytning som presenteras på ett uppslag i Vi läser. Men det görs ytligt och kvälls- eller veckotidningsaktigt: bloggarna kategoriseras med hjälp av etiketter som ”skvallerfaktor”, ”hur-jag-mår-faktor”, ”hatfaktor” och i ett par fall rent av ”litterär faktor”.

I samma tidningsanda ägnas en artikel åt böcker som medel för terapi när man har gått in i väggen och har hamnat på psykiatrisk klinik.

Riktigt nonsensartat är det grafiska schemat över fyra sidor om relationer mellan författare, förläggare och journalister.

Lite av samma underhållningsslag är ”Deckarlabyrinten. Vilken deckartyp är du?”.

För mig får tidningar gärna innehålla också underhållning och trams – jag är ingen gravallvarlig typ, var det heller inte när jag själv var chefredaktör för ett magasin med stor upplaga.

Men kan man verkligen göra en bra tidskrift om skönlitteratur utan att skriva mer om sådant som ligger under ytan? Och kan man göra en tidskrift ”för dig som älskar böcker” utan att publicera en enda ny och spännande skönlitterär text?

Jag vill inte efter ett enda nummer döma ut en så ambitiös satsning som Vi läser. Men ska den här tidskriften finna många läsare bland på allvar litteraturintresserade människor, måste den få större djup i artikelmaterialet och kompletteras med noveller och lyrik.

Sven Dahlin, 25 år

1959 fyllde Folket i Bild 25 år. Detta firade tidningen bland annat med att, med början i nummer 49 1958, intervjua ett antal ungdomar, som även de skulle fylla 25 1959. Artikeln hette ”De bygger Sverige” (text: Anne-Marie Rådström, foto Gösta Glase).

Bland dem som likt Folket i Bild var födda 1934 fanns både kända och okända: skådespelerskan Catrin Westerlund, författarinnan Annakarin Svedberg som jag ofta läste i Arbetaren på den tiden, studentparet och de blivande läkarna Marc och Solgun Bygdeman, svenske mästaren i kulstötning ”Myggan” Uddebom och lantbrukarhustrun och SLUaren Ingrid Söderlund.

Och eftersom bonderörelsen därmed, som nästan alltid i FiBs klassiska tradition, var representerad, fanns där förstås också en representant för den yngre delen av arbetarrörelsen: Sven Dahlin.

Sven Dahlin kände jag inte då men kom att lära känna längre fram. Han var bland annat en av mina företrädare som chefredaktör för Aktuellt i politiken (s).

Men 1958, nästa år 25 år gammal, var han nyinflyttad till Stockholm och hade inte ens hunnit få med familjen – hustru och två barn – från Ångermanland till huvustaden. Till Stockholm hade SSU lockat honom till värvet som förbundsstudieledare; bilden av honom är mycket riktigt tagen på förbundsskolan Bommersvik.

Av intervjun framgår det att han ursprungligen arbetade på en bank men började radskriva för Nya Norrlands (s) härnösandsredaktion. I det jobbet ingick att skriva notiser om SSUs verksamhet, och det bidrog till att han själv blev aktiv i SSU: Efter tre månader satt han i klubbstyrelsen och var Frihets-försäljare, senare ordförande och studieledare. Han satt i styrelsen för SSU-distriktet i Ångermanland, innan han lockades i väg till Stockholm.

Av intervjun framgår det att han också gillade Ernst Wigforss och att tillsammans med de andra SSUarna på Bommersvik sjunga kampsånger.

När jag senare lärde känna honom, fann jag honom vara en person, ganska bister i kommentarerna men mycket genomtänkt och verkligen inte utan humor. Sven hör definitiv till dem bland de många människor jag har mött i rörelsen, vilka jag känner stor respekt för.

Grundströms sommarhuldra

Helmer Grundström – läs mer om honom ovan under Kulturspegeln, Prosa & lyrik – skrev ofta noveller med en underton av naturmystik. En av dem finns senast återgiven i det av Gunnar Balgård redigerade urvalet ”Det skriker i skogen” (Bokförlaget h:ström – Text och Kultur, 2006); den novell jag avser heter där ”Kvinnan vid Källsjön” och handlar om en gåtfull, ogripbar kvinna som till skogsarbetaren Adams häpnad kommer från ingenstans och dag efter dag badar naken i Källsjön.

I nummer 29 1942 av Folket i Bild hittar jag den här novellen, kongenialt illustrerad av Uno Stallarholm. Här kallas den ”Sommarhuldran”, men ännu mer intressant är det att genast kunna notera, att texten – även om handlingen i stort sett är den samma – på åtskilliga punkter skiljer sig från den jag läste i den av Balgård redigerade boken, som i sin tur bygger på av Grundström själv utgivna novellsamlingar. Eftersom jag inte äger de två samlingar den skulle kunna vara hämtad från, ”Tappra soldater” (1936) och ”Trähjärtat” (1952), kan jag heller inte avgöra, om Folket i Bild-versionen är en bearbetning av bokversionen eller om bokversionen är en bearbetning av Folket i Bild-versionen. Fast det senare är det troligaste. Gunnar Balgrård skriver i förordet till ”Det skriker i skogen” att ”novellsamlingar förr /alltid/ tillkom på samma vis: berättelser vilka redan varit tryckta på skilda håll, sammanfördes i bokform”.

Hur som helst är det här beteendet – lätt omarbetning och återanvändning – mycket karaktäristiskt för den ständigt brödskrivande Helmer Grundström. Man kan alltså inte ens utesluta, att det kan finnas ännu fler versioner av den här novellen.

Tiden, nationalismen och nationalkaraktärerna

Det är fascinerande att läsa gamla nummer av Folket i Bild, en tidning med rötter hos kilbomskommunisterna men sedan hemmahörande på socialdemokratins vänsterkant.

I nummer 24 från krigsåret 1942, då det bruna barbariet fortfarande var ett akut hot mot vårt land, publicerades på debattavdelningen Fönstret längst fram i tidningen en artikel av fil mag Greta Engkvist, ”Nationalismen och nuet”. Den är en lysande polemik mot tidens rasläror, dessutom häpnadsväckande modern i sitt sätt att skilja på nationalism och nationalism.

Dels riktar hon udden mot de föreställningar som, när artikeln skrevs, slet sönder Europa och förintade människor med förment undermåliga rasegenskaper eller som råkade befinna sig i områden som några av tidens diktaturer betraktade som sitt Lebensraum:

”Språket, rasen och nationalkaraktären är nationen för vissa nyordnare och hårdhänta, folkomflyttande expresskarlar. Det politiska spelet med massornas känslotänkande utnyttjar till det yttersta de affektbetonade och dimmiga begreppen ras och nationalkaraktär. Alla, som ser en fredsfaktor i förmågan att kunna skåda och förstå över nationalgränserna, har skyldighet att medverka till att myten och de oöverkomliga ras- och karaktärsskillnaderna mellan folken analyseras och smulas sönder med förnuftets hjälp.”

Dels försvarar hon ståndpunkten, att nationalism kan vara både försvarlig och berättigad – nämligen då den utgör grunden för frihetskamp gent emot en främmande förtryckare. Hon nämner som exempel Gandhis frihetskamp i Indien och Kinas berättigade nationella frihetskamp mot Japans nationalistiska expansionim.

Samtidigt måste man vara medveten om hur inpyrt Sverige under den aktuella tiden var av föreställningar om nationalkaraktärer. Inte ens en politiskt radikal tidning som Folket i Bild går fri från att sprida sådana här föreställningar. Det görs i och för sig inte med några onda avsikter, men många av tidningens resereportage, ofta skrivna av svenska upptäcktsresande, hade ett drag av exotism över sig. Läsarna fick sig till livs i svenska ögon märkliga seder och undfägnades ofta med bilder av halvnakna infödingskvinnor, för att använda tidens terminoligi.

I nummer 30 1939 fanns ett en smula svårtolkat koncentrat av detta, med Nils Ferlin (text) och Robert Högfeldt (bild) som upphovsmän, ”Forskningsresanden”.

Robert Högfeldt var en av sin tids bästa bildmakare, och även här skicklig. På bilden ser man Gustaf Bolinder, känd forskningsresande och medarbetare i Folket i Bild, spana ut från djungelbrynet. Framför honom finns en hydda framför vilken det sitter en tjock svart neger och läser ett nummer av Folket i Bild med Bolinder på omslaget. Mannen omges av tre negresser med nakna bröst, och på marken sitter tre svarta ungar; samtliga har tjocka svarta läppar.

Om dett skaldar Nils Ferlin:

Jag blev så trött att i städer driva,
jag ville ut till det primitiva.
Men vart jag vankar och vart jag går
där har kulturen satt sina spår.

Nyss tog jag fel på den här personen:
Han tillhör klart civilisationen
fast han är naken och syns rätt vild:
Han har ett ex. av Folket i Bild!

Naturligtvis möter inget hinder
att han har lånat det av Bolinder.
Men mäkta snopen jag blev ändå,
det må man alls inte undra på.

Melodikrysset nr 42 2008

I dag utsatte Anders Eldeman mig för en riktig ploj: jag vann – utan att ha skickat in något svar (det gör jag aldrig) – första priset i förra veckans melodikryss. I och för sig kan ju någon ha tagit sig före att skicka in rätt svar i mitt namn, men chansen att Eldeman skulle ha hittat just det kuvertet är ju tämligen minimal, så förmodligen var det som jag misstänker: Eldeman ville på ett kul sätt kommentera mitt av somliga kryssare ifrågasatta tilltag att i kåserande form publicera mina svar på veckans kryss samma dag som det sänds. Och jag fick väl ett slags stöd från Eldeman genom att han själv använde samma argument som jag brukar använda: svaren finns ju att hämta på nätet, och de som har hittat min blogg har helt uppenbart själva varit ute på nätet och raggat svar.

Kokk takkar och bokkar.

Veckans kryss innehöll några knepigheter.

Vi hörde helt uppenbart en melodi av Evert Taube, en så pass ovanlig att jag inte kom på titeln. Jag har allt som Evert har spelat in på skiva och en hel drös med Taube-sångböcker, men eftersom det här materialet finns i Uppsala och jag själv är i Öregrund, kan jag inte söka där.

”Det regnar kor” med gotländska gruppen Smaklösa är ju kul, men discolåten den bygger på kunde jag inte. Dock gav slutet på vinkelordet lodrätt 2 rätt svar på frågan vad för slags personer originalet handlar om, nämligen män. Och efter diverse googlande har jag sen kommit fram till att originaltiteln är ”It’s Raining Men”.

Den fråga som ledde mig till rätt svar här var namnet på folkmusikgruppen som spelade ”Orrängsvalsen”: Orsa spelmän.

Dagens filmanknutna frågor var inte alltför svåra.

Vi hörde Henry Mancinis temamusik till filmerna om Rosa pantern, där Peter Sellers spelade kommissarie Clouseau.

”Nu ska vi opp, opp, opp” av Jules Sylvain och Gösta Stevens sjöngs av Ulla Billquist i filmen ”Sara lär sig folkvett”. Senare har väl också Agnetha Fältskog sjungit in den?

Därmed är steget inte långt till ABBA-musikalen ”Mamma Mia”, som jag nyligen såg på Broadway. Men här handlade det om filmversionen, där Pierce Brosnan och Meryl Streep bland annat framförde den låt vi hörde här, ”S.O.S.”.

Och när vi är inne på musikaler, passar det väl bra att redovisa vem som komponerade musiken, bland annat ”Tonight”, till West Side Story (1957), närmare bestämt Leonard Bernstein. Han är ett mycket tydligt exempel på att man kan röra sig fritt mellan olika musikgenrer och i samtliga fall klara det bra. Jag gillar sånt!

En helt annan Maria besjöng Östen med resten i sitt melodifestivalbidrag 2003.

Det var ett bidrag med schlagertycke, men det kan naturligtvis inte tävla med Benny Anderssons ”Du är min man”, som med Helen Sjöholm och BAO har legat på Svensktoppen i flera år. I förra veckan segade sig låten åter överst upp på listan och blev etta.

Mer nutida schlagermusik: The Poodles använde sångerskan Therese Tess Merkel i ”Metal Will Stand Tall”.

Hitlistemusik har också Pointer Sisters åstadkommit, bland annat med ”I’m So Excited”. Var och en av dem är, för att använda Eldemans terminologi, en syster.

Vi lämnar därmed sångerskorna och går avslutningsvis över till gubbvärlden.

Den som vi hörde i ”Skall, skall icke” måste ha varit Nisse Ahlroth. Jag har i och för sig aldrig hört det här förut, men Ahlroth har förekommit med Hasse & Tage, vilket var en ledtråd.

Jag brukar sällan se TV-serier, men ”Krutgubbar” (i original ”Dad’s Army”) om en ganska märklig armé har jag åtminstone sett något av. I den sjunger Bud Flanagan ”Who Do You Think You Are Kidding, Mr Hitler?”.

Ja, det var väl allt, folks.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Krig och beredskapstid

Åter har jag fått några gamla Folket i Bild på posten; på Tradera köper jag regelbundet nummer som jag inte redan har.

Den här gången är tidningarna från krigsåret 1943.

Nummer 10 startar med en artikel om Sovjets unga generaler. Längre fram i tidningen berättar Stig Almqvist – den förr mycket berömde filmskribenten Robin Hood – om en rad kända franska filmskådepelare, som nu vistas som flyktingar i Hollywood. Ryssland och USA i gemensam front mot Nazityskland.

En rubrik på omslaget till nummer 13 fick säkert läsarna att hoppa till: ”Ryssarna i Berlin och alla tiders femtekolonn!” 1943? Nej, det här handlar om 1760. Man kunde göra lockande rubriker även 1943.

I samma nummer finns en artikel i en serie om striderna i Nordnorge 1940, närmare bestämt om hur de allierade intog Narvik. Den här artikelserien fortsätter i nummer 14 med en artikel om striden om Malmbanan och den fortsatta kampen om Narvik.

I nummer 14 hittar man också en artikel med rubriken ”Dagligt liv i Oslo”, om ransonering och stöveltramp och passivt motstånd.

Omställningen i yrkeslivet under krigsåren, då männen hade beredskapstjänst, speglas i bildreportaget i nummer 47, ”Kvinnlig lastbilschaufför”. Nödvändigheten körde över de invanda könsrollerna och kom sedan också efter kriget att spela en roll för att få allt fler kvinnor att gå in i yrkeslivet, även i tidigare mansdominerade delar av detta yrkesliv.

Beredskapsfolket har under den här tiden en särskild avdelning i tidningen, ”Folket i fält”, där man hittar allt från beredskapshumor till karikatyrtävling.

Filmartikeln i nummer 14 handlar om inspelningen av Ernest Hemingways ”Klockan klämtar för dig”. Föga förvånande ligger fokus i artikeln på Ingrid Bergman i en av huvudrollerna – men alla vi som har läst boken, då som nu, vet att dess handling utspelas under spanska inbördeskriget och att Hemingways storartade roman har en starkt antifascistisk tendens.

I sin långa serie om människor i olika yrken har Folket i Bild i detta nummer hunnit fram till ubåtsmatrosen. Till formen är artikeln opolitisk, men samtliga läsare kände ju till varför det var nödvändigt för Sverige att ha ett starkt ubåtsförsvar.

Av en slump (?) har jag med en annan försändelse innehållande gamla Folket i Bild fått också nummer 17 1943 av tidningen Folk och Försvar. Huvudartikeln där har rubriken ”Ulventragedins sista akt” och handlar om jordfästningen av de 33 döda från ubåten Ulven, som gick på en mina.

Visst finns här också artiklar som ”Söta lottor i det gröna”, men udden i de viktigare artiklarna är klar: Vi ser flygbilder av det sönderbombade Hamburg, och ledaren, ”Åter klar kurs”, medger att ”transiteringarna har blivit en olycklig historia, som tärt på vår andliga motståndskraft”. Men nu gäller följande: ”Den svenska utrikeskursen är åter klar och otvetydig och inom Sveriges gränser finns inga andra soldater än svenska.”

Det är intressant att ta del av material som inte är efterhandstolkningar av tiden utan direkta uttryck för de stämningar som fanns då.

En ny generation radikala socialdemokrater

SSUs Tvärdrag håller, under Jens Lundbergs och Daniel Suhonens redaktörskap, på att bli den verkligt oumbärliga tidskriften för socialdemokratisk debatt.

I nummer 4 2008 har jag särskilt fäst mig vid var sitt bidrag från och så ett samtal mellan Katrine Kielos, Magnus Wennerhag och Kajsa Borgnäs. Katrine har många av oss tidigare läst på hennes nu nedlagda blogg, men man kan numera läsa henne bland annat i Dagens Arena. Magnus knöt jag till den socialdemokratiska programkommissionens sekretariat, medan jag fortfarande fanns kvar där; numera är han bland annat redaktionssekreterare för Fronesis. Kajsa är ordförande i Socialdemokratiska studentförbundet; henne kan man bland annat följa på hennes blogg, som det finns länk till här intill.

Det har funnits perioder då jag har tappat nästan all tro på att socialdemokratin skulle komma tillbaka som en samhällsomvandlande vänsterkraft i svensk politik. Denna pessimism har fått sin näring inte minst av att då både SSU och Studentförbundet har dragit ändå längre åt höger – det har alltså funnits föga hopp om framtiden. Men det har alltså lönat sig att vänta tiden an: de här tre, och många fler med dem, ger både nyliberalismen och de oreflekterade anpassningshållningarna, som fortfarande finns hos alltför många socialdemokrater i ledande ställning, en match. Ett par citat från Kajsa Borgnäs: ”Socialdemokratins förmåga att sätta ord på människors upplevelser, samla folk kring gemensamma visioner och begrepp har tappats bort.” ”Sedan tjugo år tillbaka finns få, om ens någon politiker som förmår lyfta denna människors latenta dröm om jämlikhet till en konkret vision för förändring.”

Och ett från Katrine Kielos: ”Progressiv politik kan skapa en känsla för det möjliga. En känsla för att människor som arbetar tillsammans kan och ska göra världen bättre. Det är vad socialdemokratin handlar om i grund och botten. Att människor har skyldigheter mot varandra liksom mot sig själva och att det goda samhället bör uppmuntra oss. Inte hålla oss tillbaka. Människan kan styra sitt öde och behöver inte överlämna det åt marknadskrafterna. Men då behövs mer politik. Inte mindre. Den svåra frågan om hur, är vad en ny socialdemokrati måste besvara.”

Dagens unga radikala socialdemokrater är inte längre rädda att tala i termer av klass – och hos dem finns alldeles självklart också ett könsperspektiv, när det gäller samhället och dess maktstrukturer. Magnus Wennerhag ser i sitt bidrag de nya rättviserörelserna, de som samlas i World Social Forum, som världsvida bundsförvanter till den arbetarklassbaserade nationella socialdemokratin.

I det av Moa Elf Karlén sammanfattade samtalet pekar de ut sådant som jämlikhet, antikapitalism och hållbarhet som de viktigaste målen för socialdemokratisk politik.

De tankar som var bärande också i 1990 års socialdemokratiska partiprogram har alltså kommit till heders igen.

Bara 100 kronor kostar en årsprenumeration, sex nummer, på Tvärdrag. Anmäl dig som prenumerant och mejla namn och adress till tvardrag@ssu.se.

Svar i svåra krysset

Varje måndag köper jag Aftonbladet-bilagan Kryss & Quiz, fylligare nu än när jag först började köpa den och lösa alla kryssen där. Det vill säga, Östen Nilssons Sportkrysset löser jag aldrig. Jag har visserligen provat och lyckats med hjälp av Google, men det känns meningslöst, eftersom jag ju aldrig läser sportsidor eller ser sport i TV.

Annat, till exempel Elli Arbaeus’ Vetenskapskrysset, envisas jag dock att lösa, även om jag som gammal latinare har handikappet att inte kunna mycket om naturvetenskap.

Min personliga favorit bland Aftonbladets krysskonstruktörer är Anna Hagberg. Hennes kryss är lagom kluriga. Dessutom älskar jag att lösa hennes krypto, Kryptiskt.

Kul, eftersom det utmanar ordfantasin, men inte särskilt svårt är Lars Fjellströms Tvetydigt. Kul och inte heller särskilt svåra, ibland dock lite slängiga i formuleringarna, är Mattias Sigurdssons kryss. Ordflätan Bikupan har däremot blivit för lätt när den nu görs av Eva Ohlin Särman i stället för, som tidigare, av Claudia Sigurdsson som verkligen kunde sätta ens kombinationsförmåga på prov.

Jag löser också, vecka efter vecka, Bengt Löfstrands Svåra krysset. I allmänhet går det att klara på allmänbildning.

I veckans upplaga fanns dessutom en fråga som var extra lätt, åtminstone för mig: ”Kokk som skriver”, tre bokstäver.

Min vana trogen – ni melodikrysslösare vet vad jag syftar på – skickar jag dock aldrig in svaren, ens när jag själv finns med bland dem.

Folket i Bild och filmen

Gamla Folket i Bild präglades tidigt av medvetenhet om filmens stora genomslagskraft. Många av tidningens följetonger var filmade romaner och illustrerades ibland med filmbilder. Men även filmgenren i sig ägnades utrymme.

Lasse Bergström är säkert mest ihågkommen som initiativrik chef för Norstedts. Men på 1950-talet var han också en mycket känd och respekterad filmkritiker i Folket i Bild. Varje nummer innehöll recensionsavdelningen Filmrutor, där han skrev om och betygsatte nya filmer.

Han var verkligen inte en filmskribent som i onödan höjde mer eller mindre mediokra filmer till skyarna. I nummer 14 1956, som jag just har fått genom ett Tradera-köp, blir betygen på veckans tre recenserade filmer Ba, B respektive Bc.

Under veckans recensioner kunde man hitta betygsomdömen på fortfarande något så när aktuella, tidigare recenserade filmer. Rubriken var FiB rekommenderar.

Jag noterar att jag, när det begav sig, såg alla de fyra filmer som Lasse Bergström gav betyget A: ”Rififi”, Sommarnattens leende”, ”Överrocken” och ”La Strada.” Och av de filmer som fick AB såg jag alla utom en: ”Hemsöborna”, ”Okänd soldat” (som för övrigt gick som följetong i FiB med filmbilder), ”Ung rebell” och ”Mannen med den gyllene armen”. Den AB-film jag inte minns är ”Utflykt i det gröna”.

I samma nummer finns ett bildreportage om den allra första utdelningen av FiBs nyinstiftade filmpris. Priset, skapat av skulptören Arne Jones, delades ut av Tage Erlander. Bland pristagarna fanns Ingmar Bergman, som mycket riktigt belönades för ”Sommarnattens leende”, Eva Dahlbeck, Sven-Eric Gamble, Harriet Andersson och Olle Nordemar, den senare för Astrid Lindgren-filmatiseringen ”Luffaren och Rasmus”.

Folket i Bild var då fortfarande ett framgångsrikt folkrörelseföretag, dessutom, med alla sina ombud (av vilka jag var ett), en folkrörelse för att sprida bildning på litteraturens eller, som här, filmens område, självfallet respekterad också av hela det skapande kulturlivet.

Giv oss en sådan arbetarrörelse åter!

Bovils Flygkamraterna i Folket i Bild

En av Sveriges stora, tidiga serietecknare kallade sig Bovil. Det är fråga om en ganska lättydd signatur: i verkligheten hette tecknaren Bo Vilson.

Bo Vilsons seriekarriär, som inleddes 1941, blev tyvärr kort. Han var född 1910 och avled redan 1949. Trots detta hann han genomföra flera större serieprojekt, värda att minnas. Själv minns jag framför allt hans tecknade version av ”Tusen och en natt”, som, saga för saga, gick i Vecko-Revyn 1944-1949. Det var en vacker, detaljrik och fantasieggande serieversion av den klassiska sagosamlingen. Jag läste den inte från början – jag kom till Sverige först hösten 1944 och måste först lära mig tala och läsa svenska – men jag kom så småningom att läsa den här serien.

Hans storstilade och mycket spännande debutverk som seriemakare missade jag av samma skäl helt. 1941-1945 tecknade han för Folket i Bild originalserien ”Flygkamraterna”. Själv kom jag att bli ombud för och läsare av just Folket i Bild, men vid det laget hade ”Flygkamraterna” försvunnit från tidningens spalter.

Först när jag under senare år på Tradera gradvis har köpt in nummer för nummer, i vissa fall nu hela årgångar, av gamla Folket i Bild, har jag alltså stiftat bekantskap med den här serien, ivrigt påhejad av min gamle vän Björn Kumm, seriefan och i yngre år än jag FiB-läsare.

Senast har jag, eftersom jag har lyckats köpa in ett parti Folket i Bild från 1945, läst stora delar av avsnittet ”Flygkamraterna i Atlantis”. Det handlar om ett mycket väl utfört pojkboksäventyr med varelser som lever under vattnet, med pirater som utöver att röva i vår vanliga värld kan förvandla sig till amfibier, om flygkamraternas kvinnliga partner Greta (bara det!) som de försöker återfinna i Atlantis, om en märklig flygfarkost med för samtiden okända egenskaper och annat sådant, alltsammans skildrat med oupphörligt upprätthållen och ofta stegrad spänning och så en detaljrikedom och fantasi, som slår det mesta i genren.

Det som i dag känns föråldrat är främst att förklarande handling och repliker är lagda som tryckt text under serierutorna; till exempel pratbubblor förekommer inte. Men den här serien är faktiskt så bra, att den borde återutges i samlad form. Att till exempel avsnitten från Afrika med dagens mått mätt inte i allo är politiskt korrekta tycker jag man får leva med.

Det här är de avsnitt av ”Flygkamraterna” Bovil tecknade för Folket i Bild (källa: Seriewikin):

”Flygkamraterna i inkariket”, nummer 2 1941-nummer 20 1942.

”Flygkamraterna i Afrika”, nummer 21 1942-nummer 23 1944.

”Flygkamraterna i Atlantis”, nummer 24 1944-nummer 37 1945.

”Flygkamraterna far till Norpolen och Kanada”, nummer 38 1945-nummer 53 1945.

Flygkamraterna återgavs i det man brukar kalla falsk fyrfärg: röd dekorfärg adderades till det svarta och det vita, vilket medgav allt från rosa till brunt.