Mänsklig värme – men nu vänder det obönhörligt mot höst

Det är trösterikt att ha barnen och deras familjer.

I lördags var Matti och Karin och hälsade på – vi åt eftermiddagsmål, taco med sedvanliga tillbehör, och så fick Birgitta sina födelsedagspresenter: en fruktplockare med långt skaft och så blomsterlökar.

Eftersom familjen skulle fira Viggos sjuårsdag nästa dag, stannade Matti över natten. Medan Birgitta och jag var på teatern och såg ”Kristina”, servade han också våra datorer. När vi sedan kom hem, såg vi ”Här är ditt liv” i TV – vi känner båda Jan Eliasson och faktiskt också, en smula, Kofi Annan som var en av gästerna. Det var ett sympatiskt program, men jag tyckte kanske att det kunde ha haft mer av både spontanitet och djup.

Nästa dag, söndag, var det alltså dags för familjedelen av Viggos sjuårskalas, men också Birgitta fick sin 72-årspresent från Kerstin med familj: ”Pluras kokbok”. Av mig fick Viggo spel, bland annat Wall-E, film och en hel trave Fem-böcker. Och eftersom det, när man är fyra år, är svårt att se brorsan få alla presenterna, fick lillasyster Klara också några paket – vi sa att det var hennes fyra och ett halvt-årsdag.

Klara var uppspelt och glad, lekte både med morfar och farfar – farfar Olle och farmor Kristina hade kommit ner hela vägen från Sollefteå för att fira Viggo.

När det gäller födelsedagsfester för barn, måste ju paketöppningen komma först, men Kerstin hade bullat upp med både födelsedagstårta och middag. Eftersom jag är diabetiker, kunde jag varken smakar på tårtan eller bullarna, men du kan ta dig en titt på dem här. Men av den goda laxen med tillbehör lät jag mig väl smaka.

När så festen var över, skjutsade oss Kristina till öregrundsbussen. Sent på kvällen anlände vi åter till huset i Öregrund.

Sommarhalvårsvistelsen i Öregrund lider annars mot sitt slut. På sistone har det ju blivit allt fler utflykter både till Uppsala och till andra ställen, nu senast Malmö och Höör nere i Skåne. Snart upphör även eftersändningen av post och tidningar, så då blir lägenheten på Idrottsgatan i Uppsala åter vår fasta bas. Som vanligt känns det vemodigt att bryta upp från det lantliga livet i Öregrund, men nu känner man också på allvar att det är höst och dags att sätta punkt. Regnen avlöser varann, och de senaste dagarna har det blåst kraftigt. Birgitta har burit in fallfrukt – äpplen, päron och plommon – och på den stenlagda gången som går ner till grinden ligger det både höstlöv och mängder av krikon.

I morse steg jag upp tidigt och gick ner till Vårdcentralen för nya blodprov, fick genast också tid på torsdag för blodtrycksmätning. Från Akademiska väntar jag på kallelse för den hjärtkontroll läkaren här på Vårdcentralen har skrivit remiss om. Annars känner jag mig – men det är ju delvis en subjektiv känsla – lite bättre: värken i ryggen och på överkroppens framsida har äntligen släppt, och av hostan återstår bara små rester. Men kondisen är fortfarande usel; jag kände det senast när jag huttrande i den kalla morgonblåsten promenerade till Vårdcentralen.

I kväll ska vi åter in till stan, Uppsala. Vi ska vara med på ett samtal om Olof Palme på Stadsteatern – Kjell Östberg är inledare. Sen stannar vi i stan också under onsdagen: på kvällen ska vi se den pjäs på Stadsteatern om samme Palme som Birgitta och jag i våras deltog i förberedelsearbetet för; stora delar av gruppen bakom pjäsen var då hemma hos oss större delen av en dag. Vi var förstås inbjudna till premiären men kunde inte gå då, eftersom vi hade lovat delta i de evenemang i Skåne jag tidigare har berättat om.

Sent på onsdag kväll, efter teatern, kommer vi ut till Öregrund igen, nu för de sista dagarna av sommarhalvårsvistelsen i vår lantliga boning. I början av nästa vecka flyttar vi in till Uppsala.

* * *

Birgitta är, trots blåsten, ute i trädgården igen. I dag ska hon sätta alla sina blomsterlökar. Och så ska hon väl resa upp den ena av änglatrumpeterna igen, den som nu för så där femte gången har vält i den kraftiga blåsten, med kruka och allt.

Melodikrysset nr 33 2009

Jag har barnbarn här, men mormor har hållit dem på lagom avstånd från den melodikryssande morfar.

Å andra sidan var det inte särskilt svårt i dag. Jag lyckades till och med lista ut att ”Only Love” var hämtad ur TV-serien ”Mistrals dotter”, som jag i vanlig ordning inte har sett. Visst sjungs den av Nana Mouskouri?

Jag kom även på att ”För att du finns” sjöngs av Sonja Aldén i Melodifestivalen. Att det var just 2007 måste jag dock googla om för att komma på.

Mer nutida svenskt: Vi hörde Sarah Dawn Finer sjunga duett med Patrik Isaksson i ”Du som tog mitt hjärta”.

Mycket mer spelad i radio, om än förr i världen, var ”Nu ska vi opp, opp, opp”, skriven av Jules Sylvain och Gösta Stevens. Den har vi hört med till exempel Ulla Billqvist, Lasse Dahlquist och, senare, Agnetha Fältskog.

Dagens finaste helsvenska bidrag var ändå visan om drömboken, ”Beatrice Aurore”, här framförd av Sven Bertil Taube. Men den är egentligen mycket äldre. Texten skrevs av Harriet Löwenhielm, och tonsättningen gjordes av Hjalmar Casserman.

Sen tar vi väl de närmaste grannländerna. Vi börjar med Danmark och ”Det var en lørdag aften”. Danska är ju ofta svårt att uppfatta för svenskar, men i skrift är det inte lika svårt – kolla själva:

Det var en lørdag aften

Tekst: Folkevise
Melodi: Folkemelodi

Det var en lørdag aften,
jeg sad og vented dig,
det var en lørdag aften,
jeg sad og vented dig,
du loved mig at komme vist,
men du kom ej til mig!
du loved mig at komme vist,
men du kom ej til mig!

Jeg lagde mig på sengen
og græd så bitterlig,
jeg lagde mig på sengen
og græd så bitterlig,
og hver en gang, at døren gik,
jeg troede, det var dig,
og hver en gang, at døren gik,
jeg troede, det var dig!

Jeg stod op søndag morgen
og flettede mit hår,
jeg stod op søndag morgen
og flettede mit hår,
så gik jeg mig til kirken hen
og om den kirkegård,
så gik jeg mig til kirken hen
og om den kirkegård.

Men du kom ej til kirke
og ej i kirken ind,
men du kom ej til kirke
og ej i kirken ind,
for du har fået en anden kær
og slaget mig af sind,
for du har fået en anden kær
og slaget mig af sind.

Jeg gik mig hjem så ene
henad den kirkesti,
jeg gik mig hjem så ene
henad den kirkesti,
og hvert et spor, på stien var,
der faldt min tåre i,
og hvert et spor, på stien var,
der faldt min tåre i.

De røde bånd og skønne,
som du engang mig gav,
de røde bånd og skønne,
som du engang mig gav,
dem bærer jeg ret aldrig mer,
jeg stunder mod min grav,
dem bærer jeg ret aldrig mer,
jeg stunder mod min grav.

Hvor kan man plukke roser,
hvor ingen roser gror,
hvor kan man plukke roser,
hvor ingen roser gror?
Hvor kan man finde kærlighed,
hvor kærlighed ej bor,
hvor kan man finde kærlighed,
hvor kærlighed ej bor?

Jeg ville roser plukke,
jeg plukker ingen fler,
jeg ville roser plukke,
jeg plukker ingen fler.
Jeg elsked dig så inderlig,
jeg elsker ingen mer,
jeg elsked dig så inderlig,
jeg elsker ingen mer.

Men frågan handlade egentligen om att räkna på fingrarna. Om nu utgångsdagen var lördag, vilken dag var då den fjärde därefter, dessutom skriven i pluralis. Jo, onsdagar.

Från Finland kom två av dagens ljudillustrationer.

Om du går upp under Kulturspegeln, Sångtexter, hittar du Tove Janssons fina ”Höstvisa”, ett inte så oävet val denna lördag med lite stänk av höst i luften. Musiken skrevs av Erna Tauro.

Mindre finstämd är M A Numminens tolkning av ”Ode till glädjen”, som ingår i den nionde symfonin av Ludwig van Beethoven; originaltexten är skriven av Schiller. Den här sången är numera känd som ”Europahymnen”. Men den har tidigare ofta använts också av den politiska vänstern, sjungits in till exempel av Pete Seeger. Jag tog med den i min arbetarrörelsesångbok ”Upp till kamp! Sånger om arbete, frihet och fred” (Prisma, 1970), då med en svensk text som sjöngs inom Unga örnar, dock en ganska rak översättning av den norske socialdemokraten och sångdiktaren Dagfinn Rimestads norska text.

Var tid har sina sånger. För egen del minns jag ”Diana” från min lumpartid i Sollefteå 1958-1959, detta eftersom den då och då sjöngs av en lumparkompis, måhända med egna rocksångarambitioner. Den var jättepoppis då; i radio hörde man den med Paul Anka, som hade sjungit in den 1957.

En annan gammal goding är ”Fly Me To The Moon” med Frank Sinatra. Här frågade dock Eldeman inte om månen utan om en position den kan ha. Ny var för kort, så det måste bli nedan.

En mycket fin, senare insjungning gjorde Eva Cassidy av Irving Berlins hit från 1932, ”Blue Skies”.

Ja, det var väl allt, och därmed är det ”Time To Say Goodbye” för i dag. Sarah Brightman sjöng tillsammans med Andrea Bocelli.

Jo, förresten. Om ni har vägarna förbi Öregrund i dag, är det kulmen för ”Badortsdagarna”. Här finns jättemycket roligt att se på, lyssna på och göra.

I Öregrund är ”Badortsdagarna” slutpunkten för den stora turistinvasionen. Men för oss som bor här är sommaren långt ifrån slut.

Trädgården blommar och grönskar länge än. Äpplen, päron och plommor är än så länge inte ens mogna. Och än kan det till och med bli baddagar.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Melodikrysset nr 32 2009

I går var jag för ovanlighetens skull tvungen att hoppa över Melodikrysset. När det sändes, var jag på väg till Vallentuna för att fira Birgittas syster Karin som fyllde 70. Vi var en hel armé av syskon med respektive och barn och barnbarn (plus ett antal andra nära släktingar) som samlades på gatan utanför och sen, när dörren öppnades, unisont sjöng den givna dahlska födelsedagssången ”Röda små smultron”.

Men tro nu inte att jag under kalaset helt undgick Melodikrysset. En man, svensk, som arbetar på biblioteket i Alexandria i Egypten kom fram och berättade att han och hans hustru alltid brukar lösa Melodikrysset och att de, via nätsökning, hade hittat min blogg om mitt eget kryssande. Han kunde meddela att ett av dagens svar – han och hustrun hade hunnit lösa krysset innan de kom – skulle bli Lisa Ekdahl, ett svar som de hade haft lite besvär med innan de knäckte det. Jovisst var det Lisa Ekdahl som sjöng ”Sololà” av Evert Taube, konstaterar jag när jag i dag, söndag, ändligen får möjlighet att lösa Melodikrysset, fast nu på webben. Den här inspelningen finns på en samlings-CD som heter ”Taube i våra hjärtan”.

Det fanns flera fina visklassiker i det här Melodikrysset.

En sådan var ”Flicka från Backafall” av skalden Gabriel Jönsson, bosatt på Ven, som ju den här visan handlar om. Gabriel Jönsson är väl annars i dag en sorgligt bortglömd poet. Under min gymnasietid på 1950-talet fanns han fortfarande med i den litteraturantologi vi läste. ”Flicka från Backafall” tonsattes 1936 av Gunnar Turesson.

En annan pärla i visgenren är ”Visa vid midsommartid” av Rune Lindström, tonsatt av Håkan Norlén 1946. Du kan hitta den mycket fina texten här – i dag fick vi ju bara höra melodin, i det här fallet spelad av Roland Cedermark.

Mycket äldre är Carl Michael Bellmans ”Så lunka vi så småningom”, Fredmans sång nummer 21. Den som sjöng den i dag var Rolf Wikström, som jag gillar mycket som bluessångare – jag har förresten alla hans skivor. Men just den här bellmantolkningen tycker jag för min del inte är så lyckad.

En gammal goding av ett helt annat slag är ”Den gamla spinnrocken”, som här skulle ge oss ordet spinnrock. I original hette den ”The Old Spinning Wheel”, men här i Sverige känner vi den i Fritz Gustafs översättning, Fritz Gustaf, med efternamnet Sundelöf, var för övrigt inte bara framgångsrik schlagermakare. Han samlade också på arbetarsånger, och en gång i världen hjälpte jag honom och förlaget, Prisma, att ur tre fullknökade A 4-pärmar redigera fram en pocketsångbok, ”Arbetets sånger”.

Svårast för mig i dag var att, så småningom med hjälp av ledbokstäver, identifiera vilken serie en TV-signatur hörde till. Jo den hörde till ”Friends” – på svenska ”Vänner” – den serien har jag aldrig någonsin sett.

Lite lättre var det då att med hjälp av musiken identifiera ”Indiana Jones”, som jag visserligen aldrig har sett på bio men väl på TV. Indiana Jones spelas av Harrison Ford och regissör är Steven Spielbergh.

När det kommer till grupper och sångartister använder sig Anders Eldeman anmärkningsvärt ofta av samma namn. I dag fick vi till exempel höra Kent i ”Den döda vinkeln”.

Peter Lundblads ”Ta mig till havet” har Eldeman också spelat tidigare. Jag minns att jag vid ett sådant tillfälle berättade historien om hur en sonson vid min kusin Kreetes begravning sjöng den i kyrkan, eftersom Kreete älskade den. Sen spreds hennes aska i just havet utanför hennes och min gemensamma estniska hemby Juminda.

Benny Anderssons ”Födelsedagsvals för Mona” har utan tvivel spelats tidigare även den. I dag skulle svaret bli Orsa spelmän.

I ett par andra fall gjorde Eldeman sina ganska vanlig språktrick för att förvilla oss, men det bet inte på mig i alla fall.

Lena Philipsons ”Det gör ont” kom således i engelsk version, ”It Hurts”.

Ännu roligare var det att få höra M A Numminen sjunga ABBAs ”I do, I do, I do” på finska.

Ja, sen är det väl bara ett svar kvar att redovisa. Vi hörde ”Summertime” av paret George Gershwin och DuBose Hayward. Den ingick i ”Porgy and Bess”, som hade premiär 1935. Sedan har ”Summertime” gjorts av många fina soloartister. Jag nöjer mig med att nämna tre kvinnliga: Billie Holiday, Ella Fitzgerald och Janis Joplin.

Summertime är det förvisso. Snart kommer Kerstin, Bo och barnbarnen Viggo och Klara. Bo har redan börjat jobba igen efter semestern, men Kerstin och ungarna ska stanna här hos oss i Öregrund för trädgårdslekar och havsbad.

Må solen fortsätta att lysa över oss!

* * *

På jakt efter något svar till det allra senaste Melodikrysset? Försök då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sedan ner till aktuell lördag.

Nygammalt val (s) eller Hej, socialdemokrat!

En gammal arbetskamrat från min tid på 68an, Socialdemokratiska partistyrelsen, hör av sig med en hälsning. Med i brevet finns något som jag har letat länge efter utan att hitta, texten till ”Hej, socialdemokrat!” eller ”Nygammalt val (s)”, som den egentligen hette.

Det jag får är kopior av två A 4-ark, ett pressmeddelande från Partistyrelsens informationstjänst, daterat 4 mars 1968 och med tisdag 5 mars angiven som publiceringsdag.

Pressmeddelandet är undertecknat SOCIALDEMOKRATERNA Informationstjänsten Enn Kokk, och jag blir lite rörd när jag av maskinskriften kan sluta mig till att jag själv skrev ut texten på maskin:

Nygammalt val (s)

Vid det stora slutmötet för socialdemokraternas tre Riv-i-gång-turnéer inför höstens val, som gick av stapeln i Eriksdalshallen i Stockholm, lanserade sångerskan Britt Damberg en ny ”kampanjsång”, Nygammalt val (s). Som namnet antyder står männen bakom Nygammal vals, Björn Lindroth och Bengt-Arne Wallin, för text och musik.

Nygammalt val (s) ges samtidigt ut på skiva. Det blir debutskivan fär Lindroths och Wallins nystartade skivbolag, Camp. För Britt Damberg är det fråga om en come back efter ett par års frånvaro från estraderna.

Alla inblandade är gamla SSUare. Britt Damberg var medlem av SSU i Kolsva, Björn Lindroth har jobbat inom SSU i Stockholm och Bengt-Arne Wallin hade sin SSU-tid i Linköping.

I sångens marschavsnitt kan man mycket riktigt upptäcka drag av de gamla SSU-sångerna.

Detta blir den andra skivan i anslutning till Riv-i-gång-turnén. Tidigare har socialdemokraterna gett ut en specialskriven visa av Thore Skogman, Mäktiga värld.

För första gången på länge finns nu också Internationalen på skiva. Den finns med på singlen med Thore Skogmans nya sång.

* * *

NYGAMMALT VAL (S)

Text: Björn Lindroth
Musik: Bengt-Arne Wallin

Refräng: /vals/
Hej socialdemokrat
nog nu med borgerligt /enligt en annan källa borgarnas/ prat
vår gamla tanke med nio liv
den heter som vanligt initiativ
Nåväl, då hugger vi i
för ett nygammalt friskt parti
Hej borgare, du ska bjudas på bal
när vi går till ett nygammalt val.

Vers: /marsch/
Det är länge sen vi ropade upp till kamp för mat
länge sen vi slokade över tomma fat
den pust som då
fyllde vår klass
och gav kraft åt vårt rättvisekrav
den finns i dag
i den luftmadrass
som bär oss på välfärdens hav.

Refräng: /vals/
Hej socialdemokrat…

Vers: /marsch/
Våra gamla pionjärer de gav sitt blod sin svett
vårt problem är välfärden, inte mindre lätt
vårt val i år
det valet blir svårt
för vår borgare vill spela boss
så upp till val
hur det nu ska gå
det ansvaret vilar på oss…

Refräng: /vals/
Hej socialdemokrat…

Refräng, omtag /vals)
Hej socialdemokrat…

* * *

Den här nya sången väckte förstås ohejdad munterhet i pressen, inte minst på borgerliga ledarsidor, och döptes snabbt om till ”Luftmadrassen”. Sågningen blev så total att ansvarskännande människor i partiledningen (s) fann för gott att snabbt avföra ”Nygammalt val (s)” från kampanjen. Plötsligt fanns varken texten eller skivan, inte ens någon ynka bandupptagning att få tag på. De som hade beställt sången – informationschefen Anders Thunborg är starkt misstänkt – tvådde sina händer. Den som fick mest ovett var jag, budbäraren – jag hade ju skickat ut texten till media.

Så här post festum är alltsammans dock bara kul. Nu har jag alltså texten. Om någon också kan fixa en kopia av den försvunna inspelningen för skivbruk, skulle jag bli evigt tacksam.

* * *

Hur det gick i valet?

Jo, 1968 gjorde Socialdemokraterna ett av sina bästa val genom tiderna. Partiet fick 50,1 procent.

Fast jag tror inte att det berodde på sången ovan.

Vad händer med Akademibokhandeln?

Jag är inte bara bokälskare – jag älskar också att köpa mina böcker i bokhandeln.

I Uppsala handlade jag, från det att jag som student kom till stan hösten 1959, först på Forums bokhandel. Den här bokhandeln fanns inte bara i ett kooperativt varuhus utan var också så välskött att den kunde hävda sig i konkurrensen med flaggskeppet bland Uppsalas bokhandlar, Lundeqvistska bokhandeln, gemenligen kallad Lundeq.
Sedan började KF bygga upp en landsomfattande bokhandelskedja genom att köpa upp både privata kedjor och enskilda bokhandlar. På så sätt kom den här KF-ägda kedjan, Akademibokhandeln, att bli landets största. I Uppsala köptes stora Lundeq upp och slogs så småningom samman med den gamla kooperativa bokhandeln i Forum-huset. Lite lokalhistoria bevarades också genom att den här bokhandeln i Uppsala fick namnet Akademibokhandeln/Lundeq.

Den här bokhandeln har fortsatt att vara det självklara navet för bokälskande uppsalabor. Den har varit välsorterad och haft kunnig och hjälpsam personal. Till dess nimbus i Uppsalas kulturliv har bidragit att den årligen har tilldelat någon uppländsk författare ett ganska stort kulturpris. Många av oss stamkunder och samtidigt aktiva deltagare i stans kulturliv har år efter år inbjudits till prisutdelningen med tillhörande lekamlig buffé.

Till mina privata egenheter hör att jag är en boksamlare av stora mått. Vi talar nu inte om boksamlare av den där sorten som samlar förstaupplagor – i min mer litterärt inriktade värld duger pocketböcker mer än väl. Jag, och även min hustru, älskar att läsa, och vi har ett privat bibliotek som, sist vi räknade, uppskattningsvis rymde drygt 11.000 volymer – de är fler nu.

Vi köper regelbundet böcker för ganska stora summor och brukar under bokreorna kompletteringsköpa det vi har missat att köpa när böckerna i fråga var nya.

Under ett stort antal år har jag varje år köpt reaböcker för flera tusen kronor.

Akademibokhandeln, bland annat vårt Lundeq i Uppsala, tillämpade under många år rutinen, att man kunde förhandsbeställa de reaböcker man ville ha: Böckerna lades undan av personalen, och så kunde man, utan att trängas och stångas, gå till bokhandeln och hämta ut dem.

Nu är det slut med det. Jag vill dock berätta att jag det första året med beställningsförbudet lyckades kringgå detta. Personal som jag känner och som gillar mina beställningar inte bara på grund av deras storlek plockade i smyg ihop min beställning, och jag hämtade ut böckerna när rean hade lugnat ner sig.

Men det var då det. Nu känner jag isvindarna blåsa kring gamla bokstofiler som jag.

För någon vecka sen var jag inne på Akademibokhandeln/Lundeq och försökte köpa en på svenska nyutkommen bok av Pierre Magnan, ”Kyndelälskaren” (Elisabet Grate bokförlag).

Eftersom jag inte hittade den där den borde stå, gick jag till informationsdisken och frågade. Den unga damen där slog i datorn – jag hade ju alla uppgifter om boken – och kunde meddela att tre exemplar var beställda men ännu inte hade anlänt.

Jag bad henne då lägga undan ett exemplar åt mig – en gammal kund som aldrig någonsin har låtit bli att hämta ut något beställt – men fick då veta att det inte längre gick att göra så. I stället kunde jag nästkommande måndag – jag fick numret på en lapp – ringa och kolla om boken hade kommit in. Jag suckade lite, eftersom jag ju under hela sommarhalvåret bor i Öregrund, och brukar genomföra mina bokhandelsärenden de dagar då jag kan kombinera dem med andra ärenden in till stan.

I onsdags hade dock Birgitta ärende in till stan och åtog sig att gå in på Akademibokhandeln/Lundeq och kolla, vilket hon också gjorde. Boken hade då ännu inte kommit in, varvid hon erbjöds att gå till en dataterminal, som stod intill informationsdisken, och själv beställa den för hemsändning.

Det gjorde hon nu inte. Det gjorde inte heller den dam som stod framför mig vid informationsdisken när jag själv var där – den bok hon efterfrågade fanns inte i sortimentet, och då måste hon själv via terminalen beställa den från KFs nätbokhandel Bokus.

Det leder mig in på nästa iakktagelse. Sortimentet i Akademibokhandeln har bantats ner, dock i olika grad beroende på bokhandelns i fråga storlek.

Ett av de skäl till detta jag har hört anföras är att man vill exponera böckernas omslag i stället för ryggar. Och då åker förstås allt som inte säljer i större upplagor plus långsamsäljare som klassiker ut. De på det här sättet utgallrade böckerna tar Akademibokhandeln inte hem ens vid beställning – beställningen får man själv göra via dataterminal.

Akademibokhandelns bokurval är därmed förstås inte lika utslätat och inriktat på massupplagor som till exempel Åhléns, men för en bokmal som jag lämnar det här en fadd smak i munnen. Hustrun, som är en lika hängiven kooperatör som jag, började efter sin ovan beskrivna upplevelse mumla om att man kanske borde kolla om det i Uppsala finns någon annan bokhandel, som är beredd att tillmötesgå kundernas önskemål.

Nu kommer säkert ett antal läsare att kasta sig över datorn och fråga varför jag inte helt enkelt övergår till att beställa böckerna på nätet – vill jag hålla mig till konsumentkooperationen, så finns ju Bokus att tillgå.

Tekniskt sett vore det förstås inget problem för en person så datavan som jag.

Men jag vill inte. Jag vill att det ska finnas kvar gammaldags bohandlar, där man kan ströva omkring bland hyllorna, känna (och jag höll på att tillägga lukta) på böckerna, bläddra i dem, göra fynd man inte hade tänkt sig, prata med kunniga anställda och få råd och tips. Jag är också beredd att betala lite mer för böckerna för att få göra det här.

O, giv mig gamla tiders bokhandel åter!

I dag har S-bloggar missat två av mina inlägg

Först den tredje av de tre texter jag i dag publicerade på bloggen kom upp på S-bloggar.

Läsare som är intresserade av Enid Blytons Fem-böcker kan pröva med att klicka här.

Och de som är mer intresserade av äldre svensk jazz kan klicka här.

Om Sommar med Anne Sofie von Otter. Något även om hennes syster samt systerns man

Dagens Sommar-program var av det där slaget som jag älskar.

Musikaliskt var det, för att låna ett uttryck från sommarvärden själv, Anne Sofie von Otter, cross over. Vi fick höra allt från ”Novelty Accordion” och Esbjörn Svensson till Bach och musik från koncentrationslägret Theresienstadt. Det är en fröjd att få ta del av ett musikurval, som inte bara vittnar om kunskap utan också musikalisk bredd.

Och så innehöll det mellanliggande pratet så många intressanta saker, att man gärna hade lyssnat dubbelt så länge. Om samarbetet med Elton John. Om Los Angeles, där också jag har varit, och om hennes eget starka miljöengagemang. Om pappa diplomatens relativt tidiga kunskaper om de nazistiska förintelselägren i Tyskland.

Anne Sofie nämnde också sin syster Birgitta, dels från bombningarna av Berlin i krigsslutet, dels i samband med familjefester där också Birgittas make, Kjell-Olof Feldt, deltog.

Anne Sofie känner jag inte, men jag lärde en gång i världen känna hennes syster, Birgitta von Otter, desto bättre.

Birgitta anställde jag som journalist på Aktuellt i politiken (s) när jag var tidningens chefredaktör. Jag minns att hennes man, Kjell-Olof Feldt, vid ett tillfälle enskilt tackade mig för att jag hade anställt henne, så att hon kunde få tyngre journalistiska uppgifter än hon hade haft till exempel på Åhlén & Åkerlund.

Kjell-Olof hade jag då känt länge, och han satt under en del av min tid på partistyrelsen i partiets VU, men om någon nu drar slutsatsen att anställningen av Birgitta var en väntjänst, tar vederbörande fel. Jag låter mig inte tubbas av den sortens saker – de som känner mig vet att jag har en ibland besvärande sturig dragning till integritet.

Nej, Birgitta var en utmärkt journalist, skrev till exempel mycket läsvärda personporträtt – hennes artikel om Per Gunnar Evander är ett bra exempel. Hon gjorde också några mycket läsvärda intervjuer med Olof Palme. Dessutom var hon en mycket trevlig person att arbeta ihop med på vår lilla redaktion.

Hennes akilleshäl var möjligen att hon gärna skrev mycket för långt, dessutom i etapper, så att manus – på den tiden skrivna på maskin – blev till jättelånga rullar av ark med delvis struken, delvis överskriven,delvis bortklippt text, alltsammans hopfogat med tejp. Eftersom det fanns en planering sida för sida av varje nummer, skulle ju de här långa artiklarna, ofta med hjälp av strykningar i korrekturet, sedan ges den längd som var planerad, men vid ett tillfälle minns jag att redaktionssekreteraren, Sven Erik Rönnby, helt sonika delade upp Birgittas artikel på två och skrev ”Fortsättning följer i nästa nummer” längst ner i artikeln. Därmed hade Birgitta skrivit tidningens första artikelföljetong.

Redaktionen var på den här tiden ett väl sammansvetsat kompisgäng, som gärna förlade planeringssammanträdena hemma hos någon av redaktionsmedlemmarna, sammanträden som alltid innehöll också gemensam, hemlagad middag och allmänt flams, ibland tillsammans med den som den vi var hemma hos var gift med. Min egen Birgitta och jag har också en smula umgåtts med paret von Otter/Feldt i andra sammanhang. Kjell-Olof och Birgitta har till exempel varit hos oss här i Öregrund.

Kjell-Olof hade varit aktiv i Laboremus, som jag själv blev ordförande för 1960, och jag publicerade mina första artiklar i Libertas, när han var tidningens redaktör – jag avlöste honom på den posten så småningom.

Både Kjell-Olof och generationskamraten Bo Södersten hade hos oss yngre laboremiter nimbus av att vara radikaler, och under en lång period fick alla nya medlemmar i föreningen som inträdesgåva en artikel av var och en av de här herrarna; Kjell-Olofs artikel hette ”Socialismen förtvinar i dag”, vill jag minnas. (Södersten pläderade i sin artikel för planhushållning.)

Det är ju helt uppenbart att Kjell-Olof med tiden utvecklades mer åt det socialliberala hållet, och för mig är det sålunda ingen överraskning att han på DN.Debatt i dag ger sig in i den pågående Jämtin-debatten med en artikel, betitlad ”Friskolornas vinster utarmar inte skolan”. Det tror jag för egen del vad jag vill om, men eftersom mina läsare redan har tagit del av mina argument, tänker jag inte upprepa dem.

Lite kul är det att i hans artikel läsa meningen ”I snart femton år har staten – varav tolv med socialdemokratiska regeringar – uppmuntrar enskilda medborgare att bli det hon (Jämtin) kallar välfärdsentreprenörer genom att satsa engagemang och pengar på att starta privata skolor.”

Något ligger det dess värre i detta, men jag vill påminna om hur trångt det var i portföret, då när de gamla socialdemokratiska principerna fortfarande gällde. Kjell-Olof Feldt hade dristat sig till att plädera för privata dagis, men blev då genast och ganska hårdhänt tagen i örat av Olof Palme.

Annars vill jag gärna vittna om att Kjell-Olof Feldt, även i politiska sammanhang, är en trevlig person att ha att göra med. I motsats till många andra maktmänniskor bemödar han sig om att argumentera i stället för att bara befalla. Han intar alltså det man brukar förknippa med en intellektuell attityd.

Vilket inte hindrar att han, som nu i friskoledebatten, kan ha fel.

Sommar med Anders Wall – och något om mitt förhållande till liberaler

Dagens Sommar-pratare var Anders Wall. Jag vill inte påstå att jag känner honom väl, men jag brukar träffa honom då och då, bland annat på hedersupplänningemiddagarna på Uppsala slott. Både han och min hustru har nämligen utnämnts till hedersupplänningar.

Det är alltid något särskilt med sommarprogram som görs av någon man känner. I det här fallet innehöll programmet också mycket som även jag kan förhålla mig till. Wall spelade till exempel Owe Thörnvists låt om varmkorvgubben på Fyris torg. Fyris torg var jag på så sent som i fredags, och Owe är ytterligare en i kretsen av hedersupplänningar. Den 16-åriga lettiska pianovirtuosen Maria Verbaite, som har fått stipendium av Anders Wall, hörde jag och Birgitta för inte alls länge sen på norska ambassaden – och fick sen tillsammans med henne skjuts hem till Uppsala av hennes föräldrar. Jag har följt paret Walls – hustrun heter Charlotte, och jag brukar träffa henne också – långa och så småningom framgångsrika kamp att föra över Heby till Uppsala län. Med adress till hustrun avslutade Anders sitt program genom att spela Orphei Drängar, vars konserter och fester både jag och Birgitta – Birgitta är så kallad moster i OD – och paret Wall brukar bevista.

Anders Wall är affärsman men med stort intresse för kultur i olika former. Jag har här på bloggen tidigare berättat om ett kaffebordssamtal jag hade med Anders efter en middag på Uppsala slott: Anders vet att jag sitter i kulturnämnden och som mycket konstintresserad ville han veta, hur vi tänker hantera frågan om nytt konstmuseum i Uppsala. När jag pläderade för ett nybygge, kanske något i stil med vårt fantastiska Musikens hus, var han snart inne på att kommunen borde samarbeta med privata finansiärer (vilket kanske inte är så lätt – alla kapitalister är inte så kulturintresserade som Anders Wall) och berättade också om sin egen stora Carl Kylberg-samling, som han tydligen, på vissa villkor, skulle vara beredd att placera i ett nytt konstmuseum. (I dagens Sommar-program berättade han om hur den hamnade i hans ägo.)

I motsats till vad somliga som har kommenterat mina inlägg i den pågående Jämtin-debatten tycks ha fått för sig, har jag aldrig haft några problem med att umgås med – också samarbeta med – människor vars politiska uppfattningar avviker från mina egna. Jag har fortfarande gamla vänner i olika partier, vänner som jag förvärvade under mina journalistuppdrag på respektive partis stämmor. Jag har lätt för att resonera mig samman med ordföranden i kulturnämnden, den förre kulturministern Jan-Erik Wikström (FP), och jag kan också samarbeta med till exempel moderater och centerpartister. Jag kan till och med känna viss sympati för sidor av socialliberalismen.

Men jag tycker alltså att det vore betydligt bättre om socialliberalerna hade ett eget parti än att många av dem – som i dag – inte bara röstar på Socialdemokraterna utan också skaffar sig uppdrag i och, inte minst, försöker omdefiniera begreppet socialdemokrati i socialliberal riktning.

Och för att avslutningsvis återvända till Anders Wall: Han har förvisso gjort en del bra saker, men det betyder inte att jag kan se någon poäng i att han plötsligt skulle begära inträde i det socialdemokratiska partiet. Fast i hans fall tror jag inte det skulle vara aktuellt – jag bara nämner det som ett arbetsexempel.

Kan ingen skjuta den där Bertil

som ideligen avbryter Beck-filmerna?

Pär Götrek, en tidig svensk utopist

Det fanns en tid då svensk socialdemokrati intresserade sig för sitt socialistiska idéarv. Ett visst samband fanns det väl med att partiet ägde ett par egna bokförlag. Tidens förlag hade till exempel en serie med namnet Socialistisk bokklubb, där man bland annat gav ut Rosa Luxemburg. På 1970-talet redigerade Jan Lindhagen, chef för Gruppen för samhällstudier, som bland annat gjorde opinionsundersökningar åt socialdemokratiska partiet, åt Tidens förlag serien Tidens samhällsstudier, i vilken man kunde hitta böcker av Gunnar Gunnarson, Ernst Wigforss och Lindhagen själv – läs gärna ovan under Kulturspegeln, Politik, vad jag skriver om Gunnarsons ”Socialdemorkatiskt idéarv”. Prisma, då ett pocketförlag ägt av Tidens förlag, gav ut begåvade antologier med texter av Ernst Wigfross, Axel Danielsson och Hjalmar Branting. Inför programrevisionen 1990 återutgav jag i egenskap av huvudsekreterare i programkommissionen i samarbete med KF-ägda Norstedts, som nu hade slukat både Tiden och Prisma, några av de här böckerna plus Arnold Ljungdals mycket läsvärda ”Marxismens världsbild” i print-on-demand.

Om det fortfarande finns en programkommission, borde den ta initiativ till ett liknande samarbete med Norstedts-gruppen, där ju större delen av socialdemokratins bokliga historiska idéarv finns bevarat i arkivskåpen: genom print-on-demand-utgivning eller pocketutgivning göra de nämnda böckerna tillgängliga för nya generationer av socialdemokrater, anordna ABF-cirklar om dem, skriva om dem i och göra det möjligt att beställa dem via Tiden och Aktuellt i politiken (s) och varför inte till exempel Tvärdrag och Libertas.

En bok, värd att för det här ändamålet gräva upp ur Norstedts arkiv, recenserade jag i Första maj-numret av Aktuellt i politiken (s) partijubileusmåret 1979 (nummer 7, 12 april):

Utopist

Erik Gamby är värd mycket beröm för den forskningsinsats som ligger bakom ”Pär Götrek och 1800-talets svenska arbetarrörelse” (Tiden). Den här volymen handlar mest om en av de tidiga svenska utopisterna, Pär Götrek, men det material han har grävt fram är rikhaltigare än så – det räcker till minst en bok till, får man hoppas.

Gamby visar att det i 1830- och 1840-talens Stockholm fanns en krets av intellektuella och hantverksgesäller som introducerade den kontinentala socialismen, framför allt Cabets så kallade icariska kommunism, i Sverige och på så sätt förebådade den senare och egentliga arbetarrörelsen. Samma krets lät, när ”Kommunistiska manifestet” utkom 1848, utföra den enda översättningen redan samma år till ett främmande språk – svenska! Gamby visar också att De rättfärdigas förbund, sedermera Kommunisternas förbund, hade en stockholmsavdelning 1847-1851. (Förbundet sände till och med en agitator, den tyske typografen Albert Anders, till Sverige. Gamby citerar bland annat en fruktansvärt rolig reseberättelse om hur Anders slåss med knotten i Torneälvens dalgång ”vansinnig av smärta”, snarare än med lapska antisocialister. Anders var i Karesuando och Hammerfest 1847!)

Visst innehåller Gambys bok ibland lite väl mycket personalia och kuriosa, men även det är nöjsamt att ta del av. Framför allt ger dock boken en väldokumenterad bild av de första försöken att skapa en arbetarrörelse i Sverige.