Utsikt från ett fönster

Alfred Hitchcock gjorde ”Fönstret åt gården” (”Rear Window”) 1954, och jag har allt sedan dess sett den flera gånger på bio; jag har den också som VHS-film. Nu när Aftonbladet för en struntsumma tillhandahåller Hitchcocks filmer som bilaga, har jag köpt den även i DVD-format och sett om den.

Och den håller. Det här är en av Hitchcocks bättre filmer.

Som så ofta i Hitchcocks fall har filmen en litterär förlaga, Cornell Woolrichs ”It Had to Be Murder” från 1942.

Filmiskt är historien en utmaning, som Hitchcock löser på ett lysande sätt. Huvudpersonen, fotografen L B ”Jeff” Jeffries (James Stewart), har ena benet gipsat och är bunden till att sitta eller ligga still hemma i lägenheten, som finns i Greenwich Village i New York. Hans huvudsakliga kontakt med omvärlden är fönstret åt gården – som å andra sidan erbjuder ett tittskåp med lägenheter, befolkade av människor som man kan vänta sig att finna i den här miljön: en songwriter som sitter och komponerar vid pianot, en balettdansös, en mycket ensam kvinna på gränsen till självmord och så försäljaren Lars Thorwald (Raymond Burr).

Vädret är outhärligt varmt även kvällar och nätter, och den allt mer utlede och svettige Jeffries, som för det mesta bara störs av sitt under gipset kliande ben, roar sig med att tjuvkika på grannarna med hjälp av kikare och kamerans teleobjektiv. På så sätt kan han följa en rad andra människors liv på mycket nära håll utan att ens visa sig i sitt eget fönster.

Det tekniskt beundransvärda med den här filmen är att Hitchcock lyckas genomföra hela handlingen utifrån Jeffries’ låsta och därmed begränsade perspektiv.

Helt ensam och utlämnad är han dock inte.

Varje dag får Jeffries besök av sköterskan Stella, med sina ampra kommentarer om det mesta väl gestaltad av Thelma Ritter.

Och så kommer också hans tjej Lisa Fremont (Grace Kelly) på besök. Hon kryddar hans enahanda liv med att anlända med restauranglevererad middag och med att locka honom med ett nytt nattlinne, avsett för övernattning (”a preview of coming attractions”). Mellan dem utspelas en historia i historien, komplikationerna med att dras till varandra när man kommer från helt olika samhällsklasser och levnadsvillkor: hon är en rik överklassflicka med vanor som inte är hans, han en ständigt vagabonderande fotograf med världens konfliktscener som arbetsplats och med bara det allra nödvändigaste i resväskan.

Ingen av de här båda damerna tror till att börja med på Jeff, när han berättar om vad han har sett inne hos Thorwalds och hans hustru och, framför allt, om de slutsatser han har dragit därav. Det som gör handlingen i den här filmen så spännande är att han faktiskt inte har sett Thorwalds mörda sin fru men att ett antal beteenden och händelser gradvis gör det allt mer troligt, att Thorwalds har styckmördat hustrun och i omgångar burit i väg likdelarna i en väska plus grävt ner en del av dem i rosenrabatten nere på gården. Varför krafsar en grannes lilla hund just där och blir bryskt bortkörd av Thorwalds, varför har någon sedan dödat hunden – och hur kommer det sig att det sen ändå inte finns några likdelar under rosorna?

När vi kommer till det senare, har de båda damerna, sköterskan och flickvännen, redan blivit övertygade och Jeffs bundsförvanter: de går ner och gräver, alltså med inget resultat. Mer svårflörtad är däremot Jeffries’ gamle vän inom polisen Doyle (Wendell Corey), som synar Thorwalds i sömmarna men ändå inte finner något misstänkt.

När Thorwalds ser ut att vara på väg att lämna lägenheten mitt emot för gott, trappar Jeffries med hjälp av sina båda förbundna upp ansträngningarna. Bland annat lägger de ett anonymt brev med mordanklagelser under hans dörr, vilket Thorwalds parerar med ett nyanlänt kort från hustrun om att hon utan missöden har nått sitt resmål. När sedan Lisa Fremont, när Thorwalds har lurats ut, genom ett öppet fönster tar sig in i hans lägenhet och söker igenom den, hittar hon bland annat en väska med hustruns smycken. Thorwalds kommer hem och agerar mycket kallblodigt: tillkallar polisen som tar med Lisa. Vad han dock inte observerar är att Lisa bland smyckerna också har hittat den försvunna hustruns vigselring – varför skulle hon ha tagit av sig den och lämnat den hemma? – och har satt den på sitt eget finger, när hon förs bort av polisen.

Åskådare till allt detta och utan möjlighet att ingripa är Jeffries. När telefonen sedan ringer och ingen säger något när han svarar med namn, förstår han, att Thorwalds har lyckats identifiera honom och nu är på väg hem till honom där han sitter ensam, gipsad och försvarslös. Thorwalds kommer mycket riktigt och går inte att hejda trots att Jeffries försöker blända honom med fotoblixtar…

I sista minuten – för att citera en annan hitchcockfilm – anländer dock hjälp, men först efter det att Jeffries har tvingats släppa taget om balkongräcket, som han försöker klamra sig fast vid.

Så slutet gott, allting gott – bortsett från att Jeffries i slutscenen har båda benen i gips.

Naturens hämnd

Jag har sett större delen av Alfred Hitchcocks filmer på bio, senare också på video. Hitchcock blev ju, med fog, känd som skräckmästare. Också hans ”Fåglarna” (”The Birds”, 1963) hör till de filmer som framkallar rysningar hos många åskådare, men den är udda: Här är det inte någon skurk eller psykopat som får hjärtat att klappa fortare. Nej, det vi får bevittna är något som bäst kan sammanfattas som naturens hämnd.

Varken Tippi Hedren eller Rod Taylor hör till toppkrafterna i Hitchcocks rollbesättningar genom åren, och jag känner mig därför lite stum inför den attraktion som uppstår mellan deras rollfigurer. Hedren spelar den rika och fräckt självsvåldiga societetsflickan Melanie Daniels, som vid ett tillfälligt besök i en fågelaffär råkar träffa Mitch Brenner (Taylor), som till att börja med tar henne för expedit. Eftersom hon attraheras av honom, skaffar hon senare de två ”kärleksfåglar”, som han ville köpa åt sin elvaåriga lillasyster Cathy (Veronica Cartwright). Hon åker sålunda i bil hem till honom någonstans på kuststräckan längs San Francisco Bay. På vägen dit träffar hon också ett av hans sannolikt många ex, Annie Hayworth (Suzanne Pleshette).

Så långt är den här filmen en mix av den komediton som hos Hitchcock ofta invaggar tittarna i en falsk trygghet och den romantik, spetsad med särpräglad natur och egenartade människor, här framför allt Mitch’s svartsjukt övervakande mamma Lydia (Jessica Tandy), man hittar hos Daphne du Maurier, som har skrivit den novell filmstoryn bygger på.

Resten är spetsad med Hitchcocks speciella skräckfilmspsykologi.

Jag noterar också, att manus har skrivits av Evan Hunter, mer känd som Ed McBain; här ligger det överraskande i att det ju inte handlar om någon film med deckarintrig.

Spänningsinslagen, i gradvis stegrad form, är dock omisskännligt hitchcockska. För att ytterligare förstärka ljudet av de redan i sig skrämmande fågelattackerna har regissören valt att iscensätta dem mot en fond av tystnad; den enda musik som förekommer i filmen är när skolbarnen vid ett tillfälle sjunger. Det finns i anslutning till detta en berömd scen med Tippi Hedren, en scen som genom sin gåtfullhet och oförutsägbarhet är desto mer skrämmande. Melanie sitter på en bänk utanför skolan och väntar på att få hämta Cathy. Vi som ser på filmen, men inte hon, ser det som händer bakom ryggen på henne: på en ställning bakom henne sätter sig först en kråka, sen, efter en stund, ett par till, och så några till – och plötsligt är där alldeles fullt av kråkor…

Människorna här och i den omgivande trakten utsätts systematiskt för våldsamt aggressiva attacker av hela flockar av fåglar, som hackar och klöser människorna i avsikt att skada och döda dem. Inte ens hemma, instängda som i fågelburar, kan de längre effektivt skydda sig. Fåglarna krossar fönster, hackar sig in, flyger in genom skorstenen.

För att få till alla de här kusliga fågelscenerna använde sig Hitchcock av olika trick, filmade till exempel scener med stora mängder fåglar instängda bakom en glasvägg, vilket fick dem att förefalla flyga i hotfull närhet av de agerande. Han lär också ha fäst stora fåglar vid Tippi Hedrens klänning, vilket ledde till att de anföll och hackade henne på riktigt, i ett fall med sårskada som följd.

Det är i scenerna där människorna är de inburade som filmens budskap finns: Vi som köper fåglar i affär och sätter dem i bur för vårt nöjes skull ska inte själva känna oss säkra. Naturen kan ta hämnd, slå tillbaka.

Det riktigt intressanta med det här är i sin tur att Hitchcocks film gjordes många årtionden före den moderna miljödebatten. Jag vill inte gå så långt som till att kalla ”Fåglarna” för en politisk film. Men en tankeväckare var den på sin tid.

Melodikrysset nr 49 2008

Dagens melodikryss innehöll förvisso ett och annat, som jag inte klarade på stubinen, men jag är ganska säker på att ändå ha löst det rätt.

Jag har till exempel aldrig sett ”Pretty Woman”, och Roxette finns inte i mina skivhyllor. Men visst var det deras ”It Must Have Been Love” som förekom i den filmen.

Inte heller har jag sett ”Titanic”. Men jag har lärt mig att Celine Dion sjöng ”My Heart Will Go On” där.

Däremot har jag sett ”Semestersabotören”, ”Min onkel” och andra filmer av och med Jacques Tati och förknippade därför genast den avslutande filmmusiken med Monsieur Hulot.

Dagens i särklass svåraste fråga för mig, som aldrig någonsin har sett Idol, var förstås vad den trio kallar sig som sjöng ”Jennie Let Me Love You”. Första och sista bokstaven fick jag ut med hjälp av svar på andra frågor, men vilken var den mellersta? Jag fick googla och fick fram att gruppen kallade sig EMD efter de tre gruppmedlemmarnas förnamn. Google har gett mig svaret, men jag tillstår öppet, att jag aldrig ens hade hört talas om Erik Segerstedt, Mattias Andréasson och Danny Saucedo.

Resten var lugna gatan.

Skulle jag, som nyligen såg ”Mamma Mia” på Broadway, till exempel inte känna igen ABBAs ”Waterloo”?

Och vi som vecka efter vecka löser Melodikrysset måste ju också ha koll på vad som genom åren har spelats på Svensktoppen. I dag hörde vi ett inslag från Svensktoppens 30-årsjubileum, ”De 30 gångna åren”, som förstås går på Lasse Stefanz’ ”De sista ljuva åren”. Sjöng gjorde Christina Lindberg och Mr Svensktoppen själv, Kent Finell.

Dagens eurovisionsschlagermelodi, vinnare år 2000, var ”Fly On the Wings of Love”, på danskia ”Smuk som et stjerneskud”. De som sjöng var Bröderna Olsen.

Ett självstyrande, näst intill självständigt område inom Danmark är Grönland. Jag har varit där några gånger som gäst hos de grönländska socialdemokraterna, Siumut. Den arktiska boning som efterlystes här heter igloo, men jag kan försäkra att människorna i till exempel huvudstaden Nuuk bor i alldeles vanliga hus och att jag i augusti har suttit på en utomhusservering där iklädd bara kavaj. Tillsammans med mina grönländska partivänner har jag flera gånger sjungit deras kampsånger, påfallande ofta med hawaiimusik (!) som melodi. En gång hade jag på baksidan av en dagordning för ledningsgruppen på socialdemokraternas rikskansli i Stockholm tryckt upp en av dessa sånger, varvid mina kamrater samfällt skrek: – Sjung den! Det gjorde jag trots de tungvrickande långa grönländska orden – i just det här fallet var det särskilt lätt, eftersom orden hade satts till ”Red River Valley”, även känd som ”Jag är lapp och jag har mina renar”. Den grönländska nationalsången, som spelades som illustration i dagens melodikryss, heter ”Nunarput utoqqarsuanngoravit”.

Den lär väl inte vara särskilt välkänd ute i världen, men det är däremot Rod Stewart och Bette Midler, som vi här hörde i ”Manhattan”. Bette Midler är en av mina gamla favoriter – ett tag köpte jag varje ny skiva med henne.

Dagens lättaste fråga var väl annars den om det namn som förekommer i titel och text i ”Mors lilla Olle”.

Men lika förtrogen är jag med många av Povel Ramels gamla sånger. Här hörde vi visserligen Gunwer Bergqvist sjunga en senare text, ”Fnittertösen”, men visst var den en ny variant av gamla kära ”Purjolök”.

Sen är det bara ett svar kvar att redovisa, Evert Taubes underbara ”Nocturne”, som för övrigt vår son Matti spelade på gitarr vid skolavslutningen i Uppsala domkyrka, när han hade tagit studenten. Den börjar med ”Sov på min arm” och inbjuder eller uppmanar alltså till sömn.

Den är så vacker att vi tar hela texten:

Nocturne

Text och musik: Evert Taube

Sov på min arm! Natten gömmer
under sin vinge din blossande kind.
Lycklig och varm snart du drömmer
flyr mig i drömmen som våg flyr vind.

Fångas igen. Flämtar. Strider.
Vill inte. Vill. Och blir åter kysst.
Slumra min vän! Natten skrider.
Kärleken vaktar dig ömt och tyst.

Sov på min arm! Månens skära
lyftes ur lundarnas skugga skyggt,
och på din barm, o min kära,
täljer dess återglans timmarnas flykt.

Helig den frid hjärtat hyser
mitt i den virvlande blodströmmens larm!
Slut är din strid. Månen lyser.
Vårnattsvind svalkar dig. Sov på min arm.

* * *

I dag blir det mer ljuv musik. Tillsammans med min hustru ska jag gå på ODs ”Caprice” i Uppsala universitets aula. Eftersom hustrun är så kallad moster i OD, ska vi i kväll också delta i Stor-OD i Rikssalen på Uppsala slott. Det blir middag med sångliga inslag och sen baluns. I kväll är det därför frack som gäller.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att trycka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Mälarpirater

När jag på 1950-talet gick i gymnasiet, sågs fortfarande Sigfrid Siwertz (1882-1970) som en av de stora svenska 1900-talsförfattarna. Han sågs som en framstående tiotalist, en av flera som förespråkade Henri Bergsons viljefilosofi. I dag är säkert ganska få av hans cirka åttio verk lästa. Är några av dem kända, är det troligen de två böcker som jag läste som gymnasist – de var obligatorisk läsning då: romanen ”Selambs” från 1920 och ungdomsromanen ”Mälarpirater” från 1911.

”Mälarpirater” har filmats tre gånger: av Gustaf Molander 1923, av Per G Holmgren 1959 och så av Allan Edwall 1987. Den senaste versionen fick jag på DVD av Birgitta på fars dag.

Medan särskilt filmen från 1959 vimlar av lyskraftiga skådespelare, är det mer tunnsått med kända namn i Edwalls filmatisering. Bland de mer kända finns Björn Gustafson som greve Gösta Leerhousen, Tor Isedal och så Allan Edwall själv som Frans i Flinta. Huvudpersonerna, de tre unga mälarpiraterna, är dock Georg (Gustav Ljungberg), hans yngre bror Erik (Jonas Eriksson) och så busen Fabian (Kristian Almgren), som alla gör bra ifrån sig.

Birgitta och jag såg Edwalls version tillsammans och fann då att det var ganska lite av den spännande handlingen som vi kom i håg. Det berodde inte på att Allan Edwall har förflyttat handlingen till tidigt femtiotal, inte heller på att han i sin filmatisering har ändrat lite på slutet i den historia som Siwertz berättade i boken – jag har, efter att ha sett filmen, läst om boken ”Mälarpirater”. Tvärt om är den historia Edwall berättar ganska trogen bokens. Möjligen har den del av historien, som utspelas på greve Leerhousens Tollerö, inklusive det dithörande mordet mer magi i sig än motsvarande partier i boken – den som inte har läst den kan till att börja med lätt tro, att det handlar om en dröm.

I andra avseenden håller jag Siwertz’ bok högre än filmen. Framför allt innehåller den en pricksäker och mycket sinnlig skildring av mälarskärgården, inte minst dess flora. Men sådant brukar ju yngre läsare gärna hoppa över…

Lite främmande för yngre läsare av i dag är väl också den jargong ynglingarna från anno 1911 använder; inte heller skadar det, om den som läser boken kan åtminstone en smula franska. Men i den senaste utgåvan, från Lind & co 2002, har verbens pluralformer ändrats till singularis, så det är verkligen ingen bedrift för en yngre läsare av i dag att ta sig igenom boken, förutsatt att han eller hon har aptit på att läsa annat än skräpböcker.

För den här historien är verkligen värd att ta del av.

Bokens huvudperson, förstaringaren Georg, och hans inte så pojkaktige lillebror Erik, här och var benämnd ”syster Erik”, är föräldralösa och bor hos farbror Konrad och, vad värre är, tant Leontine, som redan den allra första sommarlovsdagen gör allt för att trycka ner dem i skorna. Fabian, ett ungt rötägg, får dem att bryta sig ut ur den lilla småborgerliga mälarstad där de bor. De tre lånar – för att nyttja en term som kom att bli frekvent under de unga biltjuvarnas femtital – en eka med segel och därefter, när den i en stormby har gått i kvav, en riktig segelbåt. Med den – ommålad och med namnskylten Vindrosen övermålad – far de ut på Mälarens vatten. Först livnär de sig på det rikhaltiga konserv- och dryckesförråd som båtens ägare, en grosshandlare, har i båten, men sen blir de allt mer av mälarpirater: de tjuvvittjar garn och plundrar källare och trädgårdar ungefär som, långt senare, Harry och Monika i Per Anders Fogelströms ”Sommaren med Monika”. De får också vara med om vådliga äventyr som besöket och mordet på Tollerö, och de blir förstås jagade av ilskna människor vars garn och trädgårdar de har plundrat. Med tanke på att boken skrevs så tidigt som 1911, är det intressant att notera, att Siwertz djärvs att berättar om saker som säkert intresserade den tidens tonåringar lika mycket som dagens: starka drycker och tjejer som badar nakna. Till det intressanta i historien hör också den maktkamp som utbryter mellan den redan från början omoraliske Fabian och huvudpersonen Georg. När den senare, i rent fysisk mening, vinner kampen dem emellan, sjappar till slut Fabian. Lämnad åt sig själv och sina egna tankar men också med den tilltagande höstkylan som pådrivare beslutar sig Georg till slut för att avsluta sommarens frihetsäventyr och, trots de konsekvenser detta kan medföra, tillsammans med Erik återvända hem till styvföräldrarna.

Detta ska inte tolkas som att han därmed är kuvad. Den här sommaren, då han har låtit sig styras av sin egen fria vilja, har gett honom nya insikter för livet.

Melodikrysset nr 48 2008

I dag hade jag stora problem med två av frågorna i Melodikrysset.

Jag har inte en enda platta med Roxette, och därför hade jag stora svårigheter att identifiera den Roxette-låt som dansbandet Leif Bloms spelade. Efter mycket googlande har jag kommit fram till att det kan ha varit ”Spending My Time” – men jag är inte säker.

Inte heller kände jag igen den låt som Roland Cedermark spelade, men här pekar ledbokstäverna entydigt på att den kroppsdel titeln sas syfta på är ansikte.

TV-signaturer kommer jag aldrig i håg, men den som spelades kan ha hört till serien ”Det kommer mera”, som sändes 1993-1996.

Biofilmen ”Music and Lyrics” har jag inte sett, men jag listade med hjälp av ledbokstäverna ut att den sjungande skådespelaren var Hugh Grant, och mycket riktigt: han sjöng ”Don’t Write Me Off” i den här filmen.

Sångaren Josh Groban från Los Angeles har jag hittills helt missat, men han lät ju riktigt bra i balladen ”You Raise Me Up”.

Resten var lätt.

”Röda stugor tåga vi förbi” (”Sommarvandring”) sjöng vi ofta, när jag gick i folkskola, i Nylands skola i Njurunda söder om Sundsvall.

Och på den tiden förekom också den gamla schlagern ”Anna, du kan väl stanna” ofta i radions (fåtaliga) program med grammofonskivor. Ove Lind, som spelade den här, har jag hört live från scenen vid någon av midsommarfesterna i min gamla hemby Juniskär.

På den tiden spelades även Karl Gerhard ofta i radion; hans eleganta rim och tydliga diktion fäste sig för evigt i minnet. Så visst kommer jag i håg ”Gungorna och karusellen”, som här skulle ge verbet gunga.

Av betydligt senare datum är Peter Lundblads ”Ta mig till havet (och gör mig till kung)”. Den minns jag inte bara från radion. En sonson till min kusin Kreete sjöng den i kyrkan, när Kreete begravdes; det här var en sång som hon älskade. Kreete återbördades sedan till det hav hon kom ifrån och också älskade: hennes aska ströddes ut i vattnet utanför vår gemensamma hemby Juminda på den estniska nordkusten.

Håkan Hellström har jag en del av på skiva, och jag kände därför genast igen hans röst. Här sjöng han ”För en lång, lång tid”.

Ofta brukar jag ha problem med att komma i håg melodifestival- och eurovisionsschlagermelodier, men ”The Worrying Kind” med The Ark tyckte jag, trots deras orättvist låga placering i finalen, var en låt med starka schlagerkvaliteter.

Sist nämner jag i dag en låt som jag inte har på skiva men som jag nog kommer att skaffa: ”Gör mig lite levande” med Jacques Werup och Lill Lindfors.

Ja, det gick alltså den här gången också, även om jag alltså var tvungen att använda mig av redovisade hjälpmedel.

Melodikrysset nr 47 2008

Första halvan av dagens melodikryss tyckte jag var urlätt. Andra halvan hade jag en del problem med.

Bland annat fanns det mot slutet en fråga om klädsel, där jag tappade koncentrationen på grund av Eldemans påbyltade förklaringar. Som illustration användes en melodi som jag kände igen men inte kom på titeln till. Men att döma av ledbokstäverna bör den person som skildras i sångtexten till slut föredra att vara nudist. /PS: Låten heter ”The Stripper”./

Detta förstås under förutsättning att filmmusiken som hörde till rutorna nedanför hämtades ur ET – jag har skam till sägandes aldrig sett filmen.

Robin Hood-filmer har jag däremot sett en masse, men om jag har sett just den film där Bryan Adams sjunger ”(Everything I Do) I Do It For You” låter jag vara osagt.

Däremot har jag garanterat aldrig sett den svenska TV-serien från 2006 ”Mäklarna”. Och även om jag skulle ha gjort det, skulle jag garanterat inte komma ihåg signaturmelodin.

Jag kan också nästan svära på att jag aldrig har lyssnat på vare sig Jessica Simpson eller ”A Public Affair”.

Nå, jag brukar ju ofta också ha svårt att komma ihåg bidragen till melodifestivalerna och till Eurovision Song Contest.

Trots min motvilja mot Linda Bengtzing kom jag i alla fall ihåg hennes duett med Markoolio (Marko Kristian Lehtosalo), ”Värsta schlagern”, i 2006 års melodifestival.

”Under mitt tunna skinn” från årets upplaga hade jag däremot redan lyckats förtränga, men rösten kände jag igen: den tillhörde Patrik Isaksson.

Minnesvärd är däremot ”Congratulations” med Cliff Richard. Varför han bara kom tvåa i 1968 års Eurovision Song Contest är en gåta – vinnarlåten har jag inget som helst minne av.

Vi äldre radiolyssnare minns också med glädje den mexikanska folksången ”La Cucaracha”, som fortfarande var ett kärt örhänge långt efter den mexikanska revolutionen. Dess titel skulle ge ordet kackerlacka.

Också ”Sommarbrevet” (”Jag skrev ett brev”) blev, fast mer kortvarigt, en schalger här i Sverige. Men nog tycker jag så här i efterhand att det var tur att Lena Olin sedan bestämde sig för att bli filmskådepelerksa i stället för countrysångerska.

Veckans Taube missade väl knappast någon. Hans ”Oxdragarsång”, där refrängen börjar ”Dra, dra, min snälla / ska vara: gamla/ oxe”, gav förstås svarsordet oxe.

Kvar att redovisa är då två sånger, som jag förknippar med barndomens skolgång i Nylands skola i dåvarande Njurunda kommun, numera en del av Sundsvall.

”Alla fåglar kommit ren, vårens glada gäster” sjöng jag med min ljusa och klara pojkröst under sångstunderna i klassrummet. Men som det också står i den här visan:

Mulna dar nog återstå,
töcken för vårt sinne.

”Tre små gummor” med text av Anna Maria Roos förekom också på vår repertoar. Den är så kort, så jag låter er avslutningsvis åka med gummorna på deras äventyr:

Tre små gummor skulle gå en gång
till marknaden uti Nora.
Tre små gummor skulle gå en gång
till marknaden uti Nora.
Vi ska ha roligt, sa gummorna de små,
vi ska ha roligt, det kan ni väl förstå.
Åka karusell, och äta karamell
och fröjdas hela dagen uti Nora.

Om jag lever nästa midsommar, får jag höra den här sången igen. Den förekommer varje år i dansen runt midsommarstången vid Hembygdsgården i Öregrund.

* * *

På jakt efter något svar till det allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Melodikrysset nr 46 2008

Jag klarade även dagens melodikryss, fastän det innehöll musik som jag normalt inte lyssnar på.

Britney Spears, här med ”Break the Eyes”, skulle jag nog aldrig aktivt lyssna på – men när det är melodikryssdags, måste man ju ha öronen öppna, vad som än spelas.

Inte heller gillar jag dansband. Och jag vet inte om Thorleifs blev bättre genom att i ”Tre gringos” vara förstärkt med Just D.

Lite kul var det ju att se Tommy Blom, Lennart Grahn, Lalla Hansson och Svenne Hedlund kliva fram ur sina hålor och förenas som Idolerna. Även om just ”Sommar” inte precis hör till det bästa jag har hört på skiva.

Då gillar jag Meja (Beckman) bättre. Här hörde vi henne i ”All ’Bout the Money”.

Men jag måste bekänna att jag, när det gäller populärmusik, är ännu mer förtjust i gamla schlager. I det fallet slinker till och med ett och annat av den ganska ojämne och alltför produktive Thore Skogman ner. Hans ”Ja se pengar” – där ledordet är snål – är en ganska kul text.

”En tuff brud i lyxförpackning” blev, helt berättigat, en stor succé med Lill-Babs. Den besjungna damens stil får man väl lov att beteckna som lyxig.

En annan Lill – där fick jag till det! – i dag var Lill Lindfors. ”En sån karl”, som här sjöngs av Anne-Lie Rydé, blev en stor hit med Lill, även det helt berättigat.

Den lite snabbare rytmen än normalt i instrumentalversionen av ”Stockholm i mitt hjärta” var väl tänkt att förvilla oss lyssnare lite grann. Men så många gånger som vi har hört den här låten av Lars Berghagen, var det väl knappast någon som missade den.

Instrumental, framförd på panflöjt, var också ”Time To Say Goodbye”, här med rumänsksvenskan Dana Dragomir. Låten är annars mer känd i Sarah Brightmans och Andrea Bocellis engelska sångversion.

Dagens kultserie i TV var Batman, som ju också finns i olika filmversioner. För mig heter han för evigt Läderlappen – det var under det namnet jag för mycket länge sen, när jag var en hängiven läsare av seriemagasin, lärde känna honom.

Lite längre ner i åldrarna får man gå för att, fullt ut, gilla den sockersöta texten i barnvisan ”Min lilla ponny”: ”Vad du är söt, min kära lilla ponny”. Varför den har fastnat så hårt i mitt musikminne undandrar sig i skrivande stund rationell bedömning.

PS

Jag glömde ju att redovisa svaret på en fråga. Inte heller i dag lyckades Eldeman förvirra mig genom att spela Lonnie Donegans original, när han sökte “Norge, Norge, det är ett jävla land”, som Moltas Eriksson framförde i Radio Mosebacke. För övrigt tycker jag själv mycket om vårt västra grannland.

* * *

På jakt efter något svar till det allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Melodikrysset nr 45 2008

Jag har tydligen Andreas Pettersson från Södertälje att tacka för mitt förstapris i Melodikrysset för ett par veckor sen. Jag brukar ju aldrig själv skicka in svaren, men det hade Andreas gjort åt mig, berättade Anders Eldeman. Så stort tack för musiklexikonet, Andreas!

I dag hade jag en hel del problem med Melodikrysset, vilket nog mest beror på att jag har en hejdundrande snuva – näsan rinner och hjärnan verkar stundtals också ha runnit ut. En fråga har jag således löst bara med hjälp av ledbokstäverna. Melodin, riktad till någon, kom jag inte på – men den måste ha varit riktad till mor.

Det tog också lång tid innan jag kom på att den som sjöng ”Bullet” måste vara Charlotte Perrelli.

Inte heller mindes jag spontant Agnetha Fältskogs åttiotalslåt ”It’s So Nice To Be Rich”. Jag har större förståelse för att hon blev rik med hjälp av ABBA.

Resten av svaren kom ändå relativt lätt med tanke på mitt eländiga tillstånd.

Varken dansband eller Stefan Borsch är ju egentligen mitt gebit; däremot förknippar jag låtar som ”Only the Lonely”, ”Blue Bayou” och ”Pretty Woman” med Roy Orbison.

Och jag är tillräckligt gammal för att ha varit med om den tid då revykungen Ernst Rolf spelades betydligt oftare i radio än som sker i dag. Han hade på sin tid stor framgång med ”Se farfar dansar gammalvals”.

Jag är i rätt ålder för att minnas även Eartha Kitt och hennes insjungning av ”C’est si bon”.

Från the radio days minns jag också Stig Olins ”Jag tror, jag tror på sommaren”, framförd av sonen Mats Olin.

Och naturligtvis hade jag öronen på helspänn när Beatles slog igenom. I skivhyllorna finns numera allt av dem på CD, däribland Lennons och McCartneys ”Let It Be”.

Det var mycket från scen och film i dag.

”Mary Poppins” finns numera som musikal, men fler har nog sett filmatiseringen, där Julie Andrews spelade Mary och Dick Van Dyke var sotare. Läs gärna också originalet, boken av P L Travers! Anders Eldemans ledtråd gissar jag att många i dag inte klarade att googla på. Sångtiteln var nämligen ”Supercalifragilisticexpialidocius”.

Ytterligare en filmad bok förekom i dagens melodikryss. Emma Thompson spelar i den film, ”En förlorad värld”, som bygger på en historia av Evelyn Waugh.

Benny Andersson och Björn Ulvaeus är männen bakom musikalen ”Chess”, ur vilken vi här hörde ett musikaliskt avsnitt med Anders Ekborg och Helen Sjöholm.

”Alla ska bada” med Galenskaparna/After Shave” – här hörde vi Anders Eriksson i ”Sol” – har jag inte sett, men jag har googlat mig fram till att det i slutscenen finns en bassäng och att till slut alla har badat.

Hans Alfredsons film från 1982 ”Den enfaldige mördaren” bygger på hans egen roman ”En ond man”. Den musikaliska ledtråden här var filmmusik skriven av Guiseppe Verdi.

Det här tyckte jag var ett kryss med bra bredd och lite att bita i.

* * *

På jakt efter något svar till det allra senaste Melodikrysset? Prova då med att gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Melodikrysset nr 44 2008

I dag råkade jag ut för en liten blackout, när jag löste Melodikrysset. Jag ska, så snart jag har skrivit färdigt, följa efter hustrun till huset i Öregrund, så jag känner mig lite stressad.

Det fanns en dubbelfråga om två geografiska platser i melodititlar, i det ena fallet också refrängen. Jag kände omedelbart igen Thorstein Bergmans – jag känner honom själv också och har alla hans skivor – ”Om du nånsin kommer fram till Samarkand”, men slappade lite när jag hörde den andra låten; minns den inte ens längre och har inte tid att lyssna på nytt. Men alla hjälpbokstäverna tyder på att den efterlysta platsen är Södermalm.

Annat var egentligen i sak svårare för mig.

Jag kan till exempel inte påstå att ”Stars Are Blind” med Paris Hilton hör till det jag brukar lyssna på.

Detsamma gäller ”Warwick Avenue” med (Aimee Anne) Duffy.

Men med hjälp av Google kan man få reda på nästan vad som helst.

Allt det övriga var hyggligt lätt för mig. I ett par fall körde Anders Eldeman till och med repriser på låtar han har haft med förr, vilket ju underlättar för oss som regelbundet löser Melodikrysset.

Ett exempel är ”Tijuana Taxi” med Herb Alpert, där ju titeln ger det efterlysta färdmedlet.

Ett annat är Nino Rotas musik till Francis Ford Coppolas film ”Gudfadern” från 1972. Den organisation man förknippar handlingen i den filmen med är förstås maffian.

Ett slags upprepning från Eldemans sida är också att han då och då spelar ledmotivet från någon James Bond-film. I dag hörde vi musiken ur den ganska kritiserade nya bondfilmen med Daniel Craig, ”Quantum of Solace”. Jag har inte sett den, så jag har ingen egen berättigad synpunkt på den.

Däremot har jag många gånger (jag har den också på video) sett Alfred Hitchcocks spännande film ”Mannen som visste för mycket” (1956), där huvudrollerna spelas av James Stewart och Doris Day. I den gör Doris Day ”Que Sera, Sera”, som vi hörde i dagens program.

Jag brukar då och då bekänna att jag sällan ser TV-såpor. Men när en svensk serie har gått i hela 318 avsnitt, känner jag förstås till den. Vi talar om ”Rederiet”, där en av huvudrollsinnehavarna kallas för Reidar Dahlén.

Och jag kan väl säga, att även om Roy Orbison aldrig har hört till mina personliga husgudar, känner jag ändå igen hans röst, här i ”You Got It”.

Annat var nästan löjligt enkelt.

”Ju mer vi är tillsammans” har vi ju till exempel alla hört som signaturmelodi till Melodikrysset.

Och vem minns inte den gamla barnvisan ”Prästens lilla kråka”, som här skulle ge yrkeskåren präster?

Dagens operettfråga hörde väl också till de enklare. Vi hörde musik ur Franz Lehárs (musik) och Victor Léons och Leo Steins (libretto) ”Glada änkan” från 1905. Den handlar förstås om just en änka, och i änkans namn, Hanna (Glavari), kan man hitta det vanliga flicknamnet Anna – vi har en sådan i familjen.

Vidare hörde vi säckpipemusik, och i Skottland hittar man ju också en och annan kilt.

Dagens kryss inleddes med en riktigt stor svensk hit, ”Lassie” med Ainbusk Singers, numera bara Ainbusk.

”Lassie” diktade jag en gång inför en jämn födelsedag om och döpte då till ”Lasse”. Den som fyllde år var en jättefin arbetskamrat på Socialdemokratiska partistyrelsen, 68an, Lasse Eriksson. Jag framförde själv solopartierna och backades sen upp av en kvinnokör, i vilken ingick bland andra min hustru.

* * *

På jakt efter något svar till det allra senaste melodikrysset? Prova då med att gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Veckoslut med smak av höst

Som aviserat kom Viggo, sex, och Klara, tre, till Öregrund i lördags. Föräldrarna, Kerstin och Bo, skulle dels renovera hallen i huset på Kadettgatan, dels gå på fest på lördag kväll.

Vädret var inte nådigt lördag-söndag, då barnbarnen var här. Det blåste, regnade en del och var kallt. Det senare hindrade inte att barnen ändå ville gå ut. Vi startade med en liten rundtur på tomten. Det första som hände var att ungarna sprang in igen – nere på gräsmattan stod nämligen ett av dessa förbannade rådjur, som äter upp allt i vår trädgård. Jag jagade i väg det, men det här kommer inte att ta slut förrän de kommunala jägarna har skjutit av de djur som nu ständigt håller till i trädgårdarna och på kyrkogården. Vi har ett löfte från kommunen, men hittills har ingenting hänt.

Jag fick förstås lov att visa barnbarnen den nedbrända trädgårdsboden – deras mamma hade redan försiktigt berättat om branden.

Nu ser det inte alltför läskigt ut: allt utom cementblocken som boden stod på är bortfraktat. Men ungarna vill förstås veta hur det kommer sig att boden, där alla deras uteleksaker förvarades, har brunnit upp. Jag undviker att dramatisera eller använda laddade ord som ”mordbrännare”. Jo, säger jag, vi tror att några ungdomar har lekt med eld, och då kan det gå så här, på tok – man måste vara väldigt försiktig med eld. Båda ungarna nickar – det har säkert deras föräldrar gång på gång inpräntat i dem.

Jag lovar att vi ska köpa nya leksaker till nästa sommar.

Vädret är som sagt uselt, så vi hålls mest inomhus. Som tur är har vi ett hyggligt förråd VHS- och DVD-filmer för barn.

När också Birgitta har kommit till Öregrund, vill först båda ungarna gå ut på promenad. Viggo ångrar sig dock, och mormor stannar hemma med honom. (Lite senare visar det sig att han ändå vill gå ut i trädgården med mormor.) Men Klara vill gå på promenad med morfar. När vi kommer ner till grinden, sticker Klara sin lilla hand i morfars och håller honom i handen under hela promenaden, som inte blir så värst lång. Vi går förstås till den närbelägna lekparken, där Klara gungar men bara en kort stund. När vi sen kommer till Konsum – Klara hittar vägen själv – vill hon gå in och handla. Det är lördag och godisdag, och Klara plockar – rättvis som hon är – fram två papperspåsar, en åt sig själv och en åt Viggo, och så fördelar hon samma godissorter i lika utsträckning i de båda påsarna.

På kvällen märks det, att Klara inte är riktigt frisk. Morfar har bullat upp det slags öregrundsmiddag ungarnas mamma och hennes syskon fick, när vi kyliga höstkvällar kom ut till Öregrund: flera sorters gott färskt bröd, korvar och andra pålägg och så varmt te. Klara är normalt en liten gourmet, och hon älskar te, men i dag har hon ingen aptit. Och redan tidigt på kvällen säger hon att hon är trött och vill gå och lägga sig. Mormor lägger henne i hennes mammas gamla rum och läser saga, och Klara somnar snabbt.

Jag läser saga för Viggo, fast betydligt senare.

Vid midnatt vaknar Klara och får välling av mormor. Hon vill gå in till Viggo och sova hos honom och kryper ner hos storebror, som ser vår Mattis gamla rum som sitt.

Tjugo i sex på söndag morgon vaknar jag av att jag hör barnröster. Jag går ut till Viggo och Klara; de är vakna, och Klara sitter på Viggos sängkant och håller på att klä på sig. Så morfar, som gärna hade sovit ett par timmar till, har inget val: han fixar frukost och sätter sen i gång dagens första film.

Också under söndagen är det dåligt väder, men ungarna följer med mormor till Konsum och handlar, och lite senare tar mormor ut dem på äventyrspromenad över allmänningen som börjar bortom vår tallgrind.

Under dagens lopp schackar den inte helt krya Klara några gånger, börjar gråta, längtar också efter mamma och pappa: Varför dröjer det så länge innan pappa kommer och hämtar? (Jag vet: pappa och mamma är ute och handlar saker som behövs för renoveringen.)

Men hon har samtidigt stor tillit för morfar och mormor. Till mig kommer hon flera gånger då hon vill ha tröst. Vid ett av dessa tillfällen vill hon upp i min famn, och där övergår sorgen snart i en kärleksförklaring: Morfar får en innerlig kram och en puss på kinden.

Fast när sen pappa äntligen anländer, är det förstås bara han och ingen annan som gäller.

* * *

På måndag morgon är vädret vackert, och jag ser trädgården, bokstavligen, i nytt ljus. Asken, det väldiga vårdträdet nere vid grinden, står svart och lövlös mot himlen. Framför allt körsbärsträden har kvar rätt mycket löv. I slänten ner mot gatan lyser biggaråträdet som en gul fackla mot det blåa däruppe. Solen skiner.

Men redan tidigt på dagen känner jag mig för egen del trött, melankolisk och rent av sorgsen till sinnes. Jag får tvinga i väg mig till Konsum – det är min tur att laga mat i dag.

En stund efter lunch tvingar jag mig också ut i trädgården. Jag tar ut den nya gräsklipparen ur dess tillfälliga förvaringsutrymme i verktygsboden och sätter i gång att klippa gräs och, mest, pulvrisera köv. Jag registrerar hur vackert allting är i höstsolen, ser också att inte bara krasse och luktärt fortfarande blommar utan att en del försommarblommande rosor – den vita Rosa alba maxima och även nypon – märkligt nog visar tecken på att blomma om.

Men det känns så tungt, så tungt att gå där och dra gräsklipparen.

Då ser jag min hustru med en låda rens, tovor och jordkokor – det här ska ut på allmänningen. Hon går lite böjd, tycker uppenbart att lådan är tung.

Vad annorlunda allting var, när vi för årtionden sedan tillsammans anlade den här trädgården: grävde, kärrade ut billass med jord, planterade.

Jag fylls samtidigt av ömhet och en melankolisk känsla av att vi håller på att bli gamla, inte orkar så mycket längre.

”Vid sjuttifem, då kan man hälsa hem”, för att travestera Hasse och Tage.