Mannen med den blå gitarren (som inte var blå)

Wallace Stevens (1879-1955) är en amerikansk poet, som kanske har betytt mer för andra poeter (här i Sverige bland annat Folke Isaksson, som har översatt Stevens) än för en bred, poesiläsande publik. (Andra som har översatt Stevens till svenska är Erik Lindegren, Lars Nyström och Ulf Linde.)

Nu har Olle Thörnvall tagit sig före att översätta en hittills till svenska oöversatt svit om 33 dikter av Stevens – sviten, som lika gärna kan karaktäriseras som en långdikt i 33 avdelningar, skrevs 1937 och heter i original ”The Man with the Blue Guitar”, vilket i Thörnvalls översättning, samtidigt boktitel (Ellerströms, Lilla serien, 2008), förstås blir ”Mannen med den blå gitarren”.

”Mannen med den blå gitarren” utgår från en målning från 1903 av Pablo Picasso, ”Den gamle gitarristen”. Den är från Picassos blå period, och mycket riktigt går praktiskt taget hela målningen i olika nyanser av blått. Men det framträdande motivet i förgrunden, gitarren, är – trots den färgbeskrivning den får hos Stevens – inte alls blå utan snarare smutsbrun!

I sin på många sätt intressanta efterskrift prövar Olle Thörnvall tanken att den amerikanske poeten Stevens skulle ha låtit gitarren bli blå som ett uttryck för den melankoli ord som ”blue” och ”blues” bär i den amerikanska kulturen. Men eftersom dikterna i sviten varierar ett filosofiskt grundtema, tror jag snarare att den alltså inte adekvata färgbeskrivningen här är ett uttryck för att vi ständigt omgestaltar verkligheten när vi försöker beskriva den: vår sinnesstämning och våra aktuella erfarenheter färgar vår bild av verkligheten.

Så här lyder den allra första dikten i sviten i Thörnvalls tolkning:

I

Han böjde sig över sin gitarr
som klippte han tyger. Dagen var grön.

De sa: en blå gitarr, det där,
du spelar inte tingen som de är.

Då sa han: Tingen som de är
förvandlas på gitarren här.

De sa: Men spela dock en sång,
förmer än oss och ändå vi,

en sång på blå gitarren där
om ting precis så som de är.

Den här allra första dikten ger också rika exempel på tillkortakommanden i Thörnvalls tolkning, som annars har många förtjänster.

Thörnvall har velat behålla rim och rytm (och har också ofta lyckats med detta), men hans lösning av problemet att överföra det återkommande rimparet ”are – guitar” till svenska blir, som vi ser ovan, irriterande oskönt.

Melodikrysset nr 27 2008

Veckan har varit mycket trevlig: Sonen, Matti, har varit hos oss några dagar, hjälpt oss med att måla om de spröjsade dubbla sovrumsfönstren. Och så har vi umgåtts med honom och undfägnat honom med god mat. Vädret har under den senare delen av veckan varit jättefint. I går, fredag, klippte jag vår väldiga gräsmatta, och sen badade vi bastu. Det är svensk sommar när den är som bäst.

Och oavsett årstid löser jag förstås Melodikrysset på lördag förmiddag.

Veckans kryss innehöll några knepigheter.

Filmen ”Top Gun” har jag inte sett, men eftersom ledbokstäverna pekade mot att det sökta ordet skulle bli just Gun och Eldeman också gav oss titeln till låten ur filmen, ”Take My Breath Away”, googlade jag snart fram det rätta svaret.

Darin har jag bara på samlingsskivan ”Artister mot nazister”, men jag gissade på att det var han som sjöng, och när jag kontrollgooglade på hans namn plus melodititeln, ”Everything But the Girl”, visade det sig, att jag hade rätt.

Också Elin Sigvardsson känner jag till, men jag har aldrig lyssnat på CDn ”A Fiction”, där ”It’s a Shame” ingår.

Siw Malmqvist var uppenbart den som sjöng ”Älgen och årstiderna”. Men vem hade skrivit musiken? Helt uppenbart Owe Thörnqvist. Mycket w var det i dag!

Jag, liksom flertalet andra antar jag, klarade nog Gershwin, George respektive Ira som kompositör respektive textförfattare, men vem var den norska sångerskan? Jo, Karin Krog. Jag har för egen del ganska många norska skivor i min skivsamling och förundras ofta över att norska artister så sällan förekommer i svenska skivaffärer – därmed förblir de ju obekanta för flertalet musikintresserade här i landet.

För egen del drabbades jag i dag först av blackout inför den allra första och egentligen mycket lätta frågan, där vi fick höra Monica Bring och Svenssons treooo. Vad var det nu för välkänd melodi vi hörde, och vilken sångerska förknippar vi med den? Till slut gick det upp en talgdank: Jo, det var ju ”Vår sista dans” med Helen Sjöholm.

Men det fanns urlätta frågor också.

Vi hörde beatlesklassikern ”Let It Be”.

Och den kära gamla schlagern ”Min soldat”, han som gör beredskapstjänst någonstans i Sverige. Den här sortens folkförsvar är i dag dess värre ett minne blott.

Och vem har inte sett Walt Disneys version av ”Djungelboken”, som här skulle ge ordet djungel?

Jag är ingen dansbandsfan, men mångårigt lyssnande på Svensktoppen har gjort mig bekant med åtminstone de mest kända dansbanden. Här hörde vi ”Du sa farväl” med Sten och Stanley, där Stens bror Ebbe i strid mot rutinerna sjöng.

Mitt eget hjärta finns bland annat hos de gamla svenska folkvisorna. I dag spelades en av dem, ”Kristallen den fina”.

Den är en klassiker, och nu återstår att redovisa svaren på dagens tre frågor på sådant som brukar betecknas som klassisk musik.

Vi hörde ”Ungersk dans” av Franz Liszt, född i Ungern.

Vi hörde Jussi Björling sjunga ”La donna e mobile” ur operan ”Rigoletto” av Giuseppe Verdi.

Och vi hörde musik ur Wolfgang Amadeus Mozarts opera ”Don Giovanni”, på svenska kallad ”Don Juan”.

* * *

På jakt efter något svar till det allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. Sen bläddrar du dig i båda fallen ner till aktuell lördag.

Skorpionens förbannelse

”Skorpionens förbannelse” – ”The Curse of the Jade Scorpion” – är en kriminalkomedi, signerad Woody Allen, från 2001.

Filmens handling är dock förlagd till 1940 och den huvudsakliga skådeplatsen ett försäkringsbolag i New York. Där arbetar den framgångsrike men en smula malätne utredaren C W Briggs (Woody Allen). Relativt ny på samma arbetsplats är Betty Ann Fitzgerald (Helen Hunt). De här båda är snart som hund och katt; Briggs med sina beprövat framgångsrika resultat avskyr Fitzgeralds nymodiga rationaliserings- och outsourcingsidéer.

Men under ytan finns där också en ömsesidig attraktion – annars vore det här inte en Woody Allen-komedi. Det som finns under ytan avslöjas under en firmafest, en avtackning, där hypnotisören Voltan Polgar (David Ogden Stiers) väljer ut hunden och katten för ett experiment på scen: Briggs och Fitzgerald avslöjar sina innersta tankar under hypnos och till kollegernas stora förnöjelse, men när paret väcks upp ur hypnosen, har de själva glömt allt vad de har sagt, ens att de har varit hypnotiserade.

Den slemme Polgar har dock utnyttjat tillfället till att i deras hjärnor prägla in kodord, med vars hjälp han när som helst kan få dem att, på nytt i hypnotiskt tillstånd, lyda hans order. Och så beordrar han de båda försäkringsutredarna att genomföra juvelkupper. Briggs, som avslöjas av en detektivbyrå som försäkringsbolaget anlitar, rymmer dock från häktet med hjälp av en scandal beauty från överklassen – Laura Kensington (Charlize Theron), dotter till föremålet för en av kupperna – som mot alla odds har fattat tycke för honom, och fortsätter leta efter den som ligger bakom kupperna.

Briggs misstankar faller först på Fitzgerald, som alltid tycks jobba över på försäkringskontoret – stölderna måste ju nämligen ha gjorts av någon som känner till de av försäkringsbolaget installerade säkerhetssystemen. När han sen också tar sig in i Fitzgeralds hem – hon ska enligt sin kalender vara bortrest – uppdagas sanningen för honom: Fitzgerald har en affär, som båda döljer, med försäkringsbolagets chef, Chris Magruder (Dan Aykroyd). Just vid det här tillfället bekänner Magruder, att han nog ändå inte kan skiljas från sin fru, och när han har blivit körd på porten av Fitzgerald, öppnar hon fönstret för att kasta sig ut och ta sitt liv – men blir förstås hindrad av Briggs, som har hållit sig gömd och hört alltsammans.

Paret Briggs och Fitzgerald kommer nu närmare varann, men när Fitzgerald går hem till Briggs, upptäcker hon att de tidigare stulna juvelerna finns gömda hemma hos honom, förstås honom ovetandes (han har ju varit under hypnos), men det kan ju inte hon veta.

Briggs träffar i hemlighet ett par lojala gamla kolleger på försäkringsbolaget och berättar om Fitzgeralds märkliga humörsvängningar och egendomliga beteende, och då påminner sig en av dessa episoden med hypnotisören. Och nu går det upp för Briggs vad som verkligen har hänt: Han själv och Fitzgerald har verkligen utfört stölderna men under hypnos. Kollegerna minns till och med de ord hypnotisören använde för att sätta Briggs respektive Fitzgerald i hypnos och hur han bar sig åt för att väcka upp dem igen.

Finalen i juveljakten äger rum i Chinatown, dit Fitzgerald av hypnotisören har beordats att föra juvelerna. Men dit kommer nu också Briggs plus den larmade polisen.

Efter räddningen är Fitzgerald djupt tacksam och dessutom kärvänlig mot Briggs – hon är ju fortfarande under hypnos.

Därnäst ser hon ut att vilja återförenas med Magruder, som nu har meddelat henne, att han verkligen vill skiljas från hustrun.

Men med hjälp av det hypnotiserande kodordet – eller om det nu helt sonika är så att de äkta känslorna äntligen bryter fram – återför Briggs henne till det tillstånd av kärlek gent emot honom, som hon visade under hypnosen, och så får Briggs och Fitzgerald varandra.

Inte våldsamt trovärdigt men en trevlig kriminalkomedi med skickligt hantverk att se på en sommarkväll.

Louis Armstrong om barndoms- och ungdomsåren i New Orleans

Det lilla kvalitetsförlaget Bakhåll i Lund har en speciell serie med böcker skrivna av legendariska musiker och bildkonstnärer: Chet Baker, Leonard Cohen, Bob Dylan, Billie Holiday, John Lennon, Yoko Ono, Boris Vian och Andy Warhol. Med musikernas böcker brukar det också följa med en CD.

Nu har turen kommit till Louis Armstrong. Hans bok ”Satchmo – My Life in New Orleans” utkom ursprungligen 1954. När Bakhåll 2008 ger ut den på svenska, kallas den följaktligen för ”Satchmo – Mitt liv i New Orleans” (övesättning Görgen Antonsson, efterord Gösta Hägglöf). Jag undrar om inte boktitelns Satchmo här kan vara en PR-grej: Satchmo (en förkortning av Satchelmouth) började han väl kallas först på 1930-talet? Den här bokens handling, om barndoms- och ungdomsåren i New Orleans, går bara fram till början av 1920-talet, då Armstrong reste till Chicago för att ansluta sig till Joe ”King” Olivers band. Hemma i New Orleans gick han under smeknamnet Dipper (Dippermouth).

Det finns ingen spökskrivare angiven, och Gösta Hägglöf skriver i sitt efterord: ”Boken är verkligen skriven av Armstrong själv. Det amerikanska förlagets insats bestod, förutom redigering, i stort sett bara av en försiktig putsning och typografisk åtstramning av det ymniga bruket av utropstecken och andra skiljetecken, kanske också en liten dämpning av Armstrongs mycket färgrika berättarstil. Hans första bok, Swing the Music (1936) var i betydligt högre grad omskriven av förlaget.”

Detta är intressant. Armstrongs bok bär nämligen i så hög grad prägel av muntligt berättande, att man kunde tro att det handlade om en varsamt redigerad bandutskrift (det är känt att han älskade att använda bandspelare), alternativt om hopredigerade bandade intervjuer.

Till den uppenbarligen förhastade slutsatsen bidrar också den naivitet och spontanitet som präglar många av de episoder ur sitt tidiga liv han bjuder på.

Skildringen av barndoms- och ungdomsårens New Orleans (Louis trodde själv i hela sitt liv – han dog 1971, strax före sin 70-årsdag – att han var född år 1900, men han var i själva verket född 1901) är hur som helst färgrik och levande.

Han växte upp under mycket fattiga förhållanden, tillsammans med sin mor och en yngre syster. Fadern stack på ett mycket tidigt stadium, och Louis hann uppleva ett antal olika styvfäder, några avskydda, några fördragna, en gillad. Louis noterar utan fördömande moderns understundom vidlyftiga liv men skildar henne med värme. Särskilt älskar han hennes heta kreolska fattigfolksgrytor.

Det slit för att överleva som präglade hans eget tidiga liv liksom familjens och över huvud taget den svarta fattiga befolkningens liv skildras realistiskt men ändå i ett försonande skimmer. Allt finns med – hororna, de kriminella, krogarna, spriten, slumkvarteren, slitet – men ”Satchmo – Mitt liv i New Orleans” är mer en färgrik tidsskildring än social indignationsroman.

Till det här bidrar säkert Louis Armstrongs livsinställning: en vilja att förstå andra och deras motiv, en godmodighet ofta gränsande till godtrogenhet.

Ett exempel är Armstrongs skildring av ett ungdomsäktenskap, det enda av hans sammanlagt fyra äktenskap som hörde hemma i den här bokens tidsram. Han blir störtförälskad i en prostituerad tjej – helt uppenbart har han, vilket också framgår av mycket annat i boken, inga moraliska synpunkter på prostitutionen, som florerade på alla hak han spelade på i unga år. Hon är analfabet, svartsjuk (!) och, visar det sig, mycket kolerisk, vilket senare leder till tegelstenskastning makarna emellan. (Det är tur att det stannar vid det. Damen kan också hantera en stilett.)

Unge Louis’ väg till musiken går via en ungdomsvårdskola; han blir gripen för att en festnatt ha skjutit i luften med en pistol. På ungdomsvårdsskolan lär han sig spela kornett och kommer med i orkestern. Och sen vill han leva för musiken. Så fort han får chansen, spelar han – i olika konstellationer – på allt från sjaskiga syltor till lite finare ställen. Ofta ger dricksen (i många fall skänkt av prostituerade som vill höra speciella låtar) mer än det magra arvodet.

Redan under ungdomsåren i New Orleans med sitt rika musikliv får han tillfälle att höra storheter som Edward ”Kid” Ory och den redan nämnde Joe ”King” Oliver, även till exempel Jelly Roll Morton och, när Louis spelade på flodångare, Bix Beiderbecke. Med King Oliver hade Armstrong, vars stjärna var på uppåtgående, spelat redan i New Orleans. och det var alltså Oliver som tog Armstrong vidare till Chicago, där han började sitt segertåg över både USA och resten av världen.

Louis Armstrong påbörjade sin skivkarriär först 1923, och det är skälet till att den förnämliga CD som följer med boken knappast alls täcker den period som skildras i boken. Det enda som har anknytning till den perioden är i själva verket första spåret, ”Chimes Blues”, där Armstrong spelar kornett i King Oliver’s Creole Jazz Band.

På de allra första skivorna spelar Louis fortfarande kornett, så till exempel i ”Heebie Jeebies” med hans eget Hot Five (1926).

Men under senare delen av 1920-talet övergår han till att spela trumpet, och det är naturligtvis som trumpetare och sångare vi sen möter honom på den här samlings-CDn.

Och den är mycket representativ och bra, redan den ett skäl att köpa boken den är ett bihang till.

När jag nu räknar upp ett antal av de bästa numren, blir listan följaktligen lång:

”Basin Street Blues” med Louis Armstrong and his Orchestra (Hot Five 2), i vilken ingick till exempel Earl Hines på piano, 1928.

”When You’re Smiling” med Louis Armstrong and his Orchestra, 1929.

”Just a Gigolo” med Louis Armstrong and his Sebastian New Cotton Club Orchestra, med Lionel Hampton på trummor (!), 1931.

”In the Shade of the Old Apple Tree” med The Mills Brothers, 1937.

”On the Sunny Side of the Street” med Louis Armstrong and his Orchestra, 1937.

”When the Saint Go Marchin’ In”, med Louis Armstrong and his Orchestra, 1938.

”Nobody Knows the Trouble I’ve Seen”, med The Lyn Murray CBS Choir, 1938.

”Blues”, med Louis Armstrong and his Orchestra, bland andra Sidney Bechet, 1940.

”Ain’t Misbehavin’”, med Louis Armstrong and his All Stars, bland dem Jack Teagarden, 1947.

”Blueberry Hill”, med Gordon Jenkins and his Orchestra, 1949 – men Fats Dominos version från 1956 var faktiskt vassare!

”C’est si bon”, med Sy Oliver’s Orchestra, i vilken Earl Hines ingick, 1950.

”Can Anyone Explain?”, med Ella Fitzgerald och Sy Oliver’s Orchestra, 1950.

”A Kiss To Build a Dream On” (”Give me a kiss…”), med Sy Oliver’s Orchestra, 1951.

”Bye and Bye”, med Gordon Jenkins and his Orchestra, 1954.

Det här är ett mycket bra urval – ändå har jag inte nämnt många av de sammanlagt 25 låtarna.

Men naturligtvis finns det ett och annat jag saknar. Framför allt saknar jag för egen del Louis Armstrongs version av Bertolt Brechts och Kurt Weills ”Mack the Knife”, en stor hit 1954. Den lärde jag mig dansa till i en dansskola i Sundsvall.

Den liksom flera andra av femtiotalslåtarna är för evigt förknippade med min ungdom på 1950-talet, då man ofta, ofta kunde höra dem i radion.

Visor kring Roslagens sjöfartsminnen

Roslagens sjöfartsminnesförening driver Roslagens sjöfartsmuseum på Väddö. Öregrund, där jag håller till under sommarhalvåret, ligger längre norrut men är också det en del av det Roslagen, vars inbyggare fordomdags gav sig ut på långväga färder till havs. Även Åland hör självfallet till samma utåtvända innanhav.

Den CD Roslagens sjöfartsminnesförening gav ut 2006 (en del av materialet finns tidigare på skiva), ”Saltstänk & bränningar. Traditionsrika visor från kust och hav” (RSCD 002), är därför långt ifrån så roslagsinriktad som man skulle kunna tro. Många av låtarna är sea shanties, framförda på engelska av försångaren Derek Hudson. Några av de här engelskspråkiga sångerna kommer mycket långväga ifrån; det främsta exemplet är ”Shenandoah”.

Bland dem som med körsång backar upp Derek Hudson finns till exempel Cacka Israelsson, och även på solistsidan är den här skivan kändistät. Egna nummer gör skådespelarna Bengt-Åke Varg, John Haryson och Tor Isedal och så Ewa Roos, som ju primärt är sångerska.

Och bland de uppbackande musikerna hittar man till exempel Sone Banger och Bengan Jansson på dragspel, Sture Åkerberg på bas och Anders Dahl på fiol.

Som väntat hittar man på en skiva av den här karaktären ett antal sånger av Evert Taube: ”Calle Schewens vals” och ”Möte i monsunen” med Bengt-Åke Varg och ”Eldarevalsen” med John Harryson. Inte når de här tolkningarna mäster Taubes egen nivå, ej heller sonens, Sven-Bertils, men det är ändå kul med omväxling.

Annat som är trevligt att lyssna på är Dan Anderssons ”Jungman Jansson”, ”Han hade seglat för om masten” (som ju blev schlager på sin tid) och den gamla visan ”Adjö, farväl för sista gång” med John Harrysson, Erik Axel Karlfeldts och Robert Norrbys ”Svarta Rudolf” med Tor Isedal och så Lennart ”Pim-Pim” Falks ”En kocka på ångbåten Rullaren” med Ewa Roos.

Naturligtvis finns det ett stänk av nostalgi och romantik över en skiva av det här slaget. Men so what, när platsen där man sitter och lyssnar är glasverandan på ett gammalt sjömansboställe i Roslagen.

Vart tog Katrine Kielos vägen?

Så här under sommaren ägnar sig flera av dem som jag länkar till och dagligen besöker uppenbarligen åt andra saker än att blogga. Det går lång tid mellan inläggen. Några använder semestervikarier, så kallade gästbloggare. Rosemari Södergren har under en längre tid experimenterat med sin Kulturbloggen och verkar nu vara på väg bort från bloggandet i mer strikt mening.

Och i dag, när jag skulle besöka en av mina favoriter, Katrine Kielos, upptäckte jag, att hennes blogg hade upphört – snopet! Det här föregicks av ett längre uppehåll, och redan dessförinnan nöjde hon sig med att mest länka till artiklar hon publicerade på annat håll.

Men inte ett ord till förklaring eller farväl.

Katrine, vart tog du vägen?

Ante Grundström från Ammarnäs

Jag fick just hem midsommarnumret 1945 (nummer 26) av Folket i Bild. Bland artiklarna fanns en av Ernst Manker, ”En nybyggare i fjällen”. Det är en intressant artikel om nybyggarlivet och dess vedermödor. Bland annat innehåller den en bild av en potatisbacke, terasserad ungefär som ett vinberg vid Rhen.

Nybyggaren heter Ante Grundström och sägs vara halvlapp samt dotterson till den lapske prästen Fjellner. Hans hem finns i Ammarnäs.

Namnet Grundström är ju inte så ovanligt, och man kan ju inte av detta efternamn dra slutsatsen att Ante måste ha varit en släkting till Helmer Grundström, som både jag och andra har ägnat mycket intresse här på bloggen. Men så erinrar jag mig, att jag i Aktuellt i politiken (s) publicerade en dikt av Helmer, ”Lilljänta från Ammarnäs”, så några kontakter åt Ammarnäs till måste väl Helmer rimligen ha haft.

Vet någon av dem bland mina västerbottniska och ångermanländska vänner som är hemma på Helmer Grundström, hans släkt och geografi något mer om det här?

Sommar med Margot Wallström

Jag lärde känna Margot Wallström på den tiden då hon satt i socialdemokratiska partistyrelsen och jag själv var denna församlings sekreterare. Margot är en trevlig person, lätt att ha att göra med. Hon hörde definitivt till dem som uppskattade mina sammanträdesförstörarlappar, bland annat denna som hon bad att få behålla: ”Socialministern bara mururoar sig!”

Till Margots egenskaper hör en idealism, som oftast, men inte alltid, är en tillgång för den som bär den. Den lilla inskjutna reservationen ovan gäller förstås hennes närmast gränslösa entusiasm för det europeiska samarbetet.

Men kanske måste man ha den här entusiasmen för att kunna fungera som EU-kommissionär. Jag råkar känna en person som före henne fick budet att bli svensk EU-kommissionär men som – trots att vederbörande verkligen inte var EU-motståndare – såg så många problem kring det jobbet, att svaret på Göran Perssons fråga blev nej.

Men Margot, med sin positiva och idealistiska läggning, sa alltså ja. Margot har som miljökommissionär åstadkommit goda saker, men hon har också drabbats av den blinda fläck, som tycks drabba nästan alla i maktposition i EU-systemet: Hon förstår inte att allt det goda hon och alla andra vill uträtta i Bryssel sammantaget lätt blir till en spiral som steg för steg minskar demokratins verkningskrets, inte heller att den federala demokratiska överbyggnad man försöker kompensera förlusten av nationell demokrati med i en union med skilda språk och kulturer och i avsaknad av en gränsöverskridande offentlig diskussion lätt blir mest kosmetika.

Alltså blev hennes kommentarer i dagens sommarprogram om Irlands nej, genom att hon till exempel inte förmår se skillnaden mellan beslut i folkomröstningar respektive parlament, häpnadsväckande platta.

Annars var mycket i hennes sommarprogram trevligt och hörvärt. Som till exempel historien om sonen som middagstalare och busfrö.

Annat var starkt berörande: Anna Lindh, vars tragiska död hon återvände till, kände jag själv inte bara från VU och partistyrelsen; eftersom Anna var SSUare från mitt eget län, kände både jag och Birgitta henne från unga år. Dessutom är Rolf Annerberg, som överbringade dödsbudet till Margot, en gammal vän till mig och framför allt Birgitta – han var Birgittas statssekreterare.

Det här sommarprogrammets roligaste inslag var nog det Margot sa apropå att hon brukar tillfrågas om sin relation till Göran Persson. Hon sammanfattade svaret i en sentens om skillnaden mellan att utöva makt respektive lagledarskap och spelade sedan Gunde Johanssons ”Torparvisa” i upprockad version med Sven-Ingvars.

Melodikrysset nr 26 2008

Som så ofta när det gäller direktsändningar inför publik, hade Anders Eldeman också i dag åstadkommit ett lätt melodikryss.

En enda fråga behövde jag googla på. Det var ju lätt att med hjälp av ledbokstäverna lista ut, att 2005 års upplaga av Eurovision Song Contest sändes från Kiev i Ukraina. Men som vanligt kom jag inte längre ihåg det svenska bidraget, inte heller vem som sjöng det. Det visade sig vara Martin Stenmarck. Det gick för övrigt uselt för honom och hans ”Las Vegas”.

Desto bättre gick det ju på sin tid för Carola, vars bidrag började: ”Främling, vad döljer du för mig, i dina mörka ögon?”

Carola finns för den skull inte i mina skivhyllor. Däremot har jag den skiva från vilken dagens inledande fråga hade hämtat sin ljudillustration, den där Anna-Lena Brundin sjunge Edith Piaf. Piafs hemland var Frankrike.

Lill Lindfors har jag också ett och annat av. Och det är klart att jag minns en sådan pärla som ”Mitt lilla fejs och jag” (med text av Robert Broberg). Sångtexten utspelar sig med Eldemans terminologi i ansiktet.

Från Lill Lindfors kan vi gå vidare till en yngre svensk sångerska med stor talang, Idde Schultz. Här hörde vi henne i Staffan Hellstrands ”Fiskarna i havet”.

När det gäller äldre schlagermusik, återvänder Eldeman ofta, och med fog, till Jules Sylvain. Den här gången hörde vi ytterligare en av hans lyckade kompositioner, ”Titta in i min lilla kajuta”.

Många melodikrysslösare har säkert hört Sune Mangs sjunga ”Någonting att äta, någonting att dricka”, men den är mycket äldre: den skrevs ursprungligen, av Karl Wehle, för filmen ”Kärleksexpressen”. Hur som helst – här skulle den ge ordet mat.

Gammal är också ”Viljasången” ur Franz Lehárs operett ”Glada änkan”. Här hörde vi den sjungas av Zarah Leander, still going strong vid 70 års ålder. Hon ackompanjerades av sin make, Arne Hülpers.

De utländska bidragen var alla trevliga och hörvärda i dag.

Vi hörde Count Basie spela ett av Frank Sinatras paradnummer, ”Come Fly With Me”. Ska man göra det, bänkar man sig lämpligen i en flygmaskin.

”Yesterday” är också den en höjdare. Hade vi hört den i original med Beatles, hade det förstås blivit alldeles för lätt. Men det kan jag ju göra själv, eftersom jag har allt med Beatles i mina skivhyllor.

Fast ibland påminns jag, när jag lyssnar på Melodikrysset, om att även min skivsamling har sina luckor. Till dem hör otvivelaktigt irländskan Enya (som egentligen heter Eithe Patricia Ni Bhraonáin).

Däremot har jag en samlad utgåva av den finska sånggruppen Harmony Sisters’ skivor – jag fick den i present av min finlandssvenske vän Tom Saxén. Och det är klart att jag kände igen deras lite speciella version av ”Rock Around the Clock”, som jag först hörde som läroverksyngling i Sundsvall men då förstås i Bill Haleys tappning i filmen ”Vänd dem inte ryggen” (”The Blackboard Jungle”). Visste ni förresten, att Ed McBain skrev manus till filmen?

* * *

På jakt efter något svar till det allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se eller med att klicka på Blog ovan. I bäda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Möt Maria Hamberg

Jag skrev för ett tag sen en recension av Maria Hambergs roman ”Greklandssommaren”.

I senaste numret av Ordfront magasin (7-8 2008) intervjuas Maria Hamberg av Maria Küchen:

– Författaren Helmer Grundström (1904-1986) sa att det finns landskap i Sverige som är oskildrade i litteraturen, och den frånvaron av konstnärliga skildringar är en större brist än något annat. Först när de konstnärliga skildringarna finns blir man sedd, och man kan inte se sig själv heller förrän man blir skildrad. Grundströms uppdrag var att skildra ett oskildrat landskap och jag känner att jag också gör precis det.

Hambergs eget oskildrade landskap är Arbetarsverige. Själv har Hamberg långvarig erfarenhet av industriarbete, bland annat från Scania.

Så långt har det alltså gått i Sverige, under några viktiga årtionden proletärförfattarnas förlovade land, att arbetarnas verklighet åter igen framstår som ett oskildrat landskap.

Att Maria Hamberg hämtar sin bild av det glömda Sverige från just Helmer Grundström är intressant. Grundsträm var västerbottning med rötter inne i Ångermanland. Hamberg kommer ursprungligen från Norrgällsta utanför Docksta i Ångermanland. Där hade hennes föräldrar ett litet jordbruk: sju hektar jord, sex kor, lite skog. I båda fallet rörde det sig om bygder långt borta från metropolerna och deras urbana kulturliv.