Folkmusik med Pete Seeger

Under besöket i New York köpte jag bland annat en CD med Pete Seeger, ”Folk Music of the World” (Collectables COL-CD-0867, 2006). Jag tyckte, när jag kollade den i skivaffären, att det mesta som fanns på den redan föreföll finnas i mina samlingar men kände inte igen omslaget. Väl hemma såg jag, att jag redan har exakt det här urvalet. Men fortfarande finns på omslaget en Pete Seeger, som är betydligt äldre än då han i själva verket sjöng in de här sångerna.

Inspelningarna är nämligen gjorda mycket tidigt, på den tiden då mannen som senare grundade Folkways fortfarande drev skivbolag under namnet Asch Recordings. Moe Asch hade nämligen då en medfinansiär, som han dock inte drog jämt med – eller om det nu var tvärt om. Hur som helst: de båda kompanjonerna skilde på sig. Asch startade Folkways med ungefär samma inriktning på utgivningen. Det dittills utgivna var det, om jag har förstått saken rätt, lite slagsmål om, men i ett stort antal fall hamnade det utgivna materialet hos både Asch och hans före detta kollega. Och det är den före detta kollegans del av arvet som i dag finns hos Collectables.

Liksom Folkways, senare Smithsonian Folkways, har Collectables putsat upp ljudet från de gamla inspelningarna, så att det håller modern klass. Och det här urvalet av folkmusik, insjungen av Seeger, har stor bredd och god kvalitet, även om titeln, ”Folk Music of the World”, innebär en överdrift – de flesta sångerna är amerikanska.

Men inget ont i det. Där finns ”Black Is the Colour of My True Loves Hair”, ”The Fox”, ”Joshua Fit the Battle of Jericho”, ”Winnsboro Cotton Mill Blues”, ”In the Evening When the Sun Goes Down” och den underbara kärlekssången ”Kisses Sweeter than Wine”, den som min hustru spelade för mig (med just Pete Seeger), när hon var sommarpratare i radio.

Av det internationella sångmaterialet kan nämnas ”Ariran”, sydafrikanska ”Bayeza” och en urgammal tysk sång, ”Die Gedanken Sind Frei”, som fick ny betydelse i koncentrationslägrens Tyskland – jag publicerade texten plus Roland von Malmborgs översättning, ”Tankar är fria”, i min sångbok från 1970, ”Upp till kamp! Sånger för arbete, frihet och fred” (Prisma). Intressant att notera är också att Seeger då, förmodligen i samma anda, har tagit med en israelisk sång, ”Road to Eilat”; senare har ju den vänster han tillhör blivit starkt israelkritisk.

Och på tal om politik: Skivan innehåller också ”Joe Hill”, den sång som på svenska kallas ”Balladen om Joe Hill”. Här passar jag på att göra en utvikning:

Jag har genom min mycket spridda sångbok ”Joe Hills sånger” (Prisma, 1969) i stor skala spritt Joe Hills (det vill säga den till USA utvandrade gävlebon Joel Hägglunds) sånger, så väl i sina amerikanska original som i svenska versioner. 1970 tog jag också med ”Balladen om Joe Hill” i min andra sångbok ”Upp till kamp! Sånger om arbete, frihet och fred” (Prisma):

Balladen om Joe Hill

Svensk text: Rune Lindström, 1963
Amerikansk originaltext (dikt): Alfred Hayes (”Joe Hill”), 1925
Musik: Earl Robinson, 1938

Jag drömde om Joe Hill i natt.
Vi stod där man mot man.
Jag sa till Joe: ”Du är ju dö.”
”Jag kan ej dö”, sa han.
”Jag kan ej dö”, sa han.

”Dom sa du hade mördat nån
vid Salt Lake Citys sjö.
Dom sköt dej mitt i hjärtat, Joe.”
Han sa: ”Jag kan ej dö.”
Han sa: ”Jag kan ej dö”.

”Men plutokrater sköt dej, Joe.
Dom tog ditt liv till slut.”
”Att mörda sången min”, sa Joe,
”vill mera till än krut.
Vill mera till än krut.”

Han stod där vid min säng och log
och sa i självklar ton:
”Jag sått ett frö, som ej kan dö –
vår organisation.
Vår organisation.”

”Joe Hill kan aldrig nånsin dö”,
sa Joe, ”jag lever än!
När män går ut i strejk och strid,
då går Joe Hill igen.
Då går Joe Hill igen.”

”Från San Diego och till Maine,
varhelst vår kamp slår till
för mänskovärde, lag och rätt,
där hittar ni Joe Hill.
Där hittar ni Joe Hill.”

Jag drömde om Joe Hill i natt.
Vi stod där man mot man.
Jag sa till Joe: ”Du är ju dö.”
”Jag kan ej dö”, sa han.
”Jag kan ej dö”, sa han.

”Upp till kamp!” innehåller också noter och den amerikanska originaltexten, ”Joe Hill” av Alfred Hayes:

Joe Hill

Amerikansk originaltext (dikt): Alfred Hayes (”Joe Hill”), 1925
Musik: Earl Robinson, 1938

I dreamed I saw Joe Hill last night
Alive as you and me
Says I, ”But Joe, you’re ten years dead,”
”I never died,” says he,
”I never died,” says he.

”In Salt Lake, Joe, by God,” says I
Him standing by my bed,
”They framed you on a murder charge.”
Says Joe, ”But I ain’t dead,”
Says Joe, ”But I ain’t dead.”

”The copper bosses shot you, Joe,
They killed you, Joe,” says I.
”Takes more than guns to kill a man,”
Says Joe, ”I didn’t die,”
Says Joe, ”I didn’t die.”

And standing there as big as life
And smiling with his eyes
Joe says, ”What they forgot to kill
Went on to organize,
Went on to organize.”

”Joe Hill ain’t dead,” he says to me,
”Joe Hill ain’t never died.
Where workingmen are out on strike
Joe Hill is at their side,
Joe Hill is at their side.”

”From San Diego up to Maine
In every mine and mill
Where workers strike and organize,”
Says he, ”You’ll find Joe Hill,”
Says he, ”You’ll find Joe Hill.”

I dreamed I saw Joe Hill last night
Alive as you and me
Says I, ”But Joe, you’re ten years dead,”
”I never died,” says he,
”I never died,” says he.

I min ingress till sången i ”Upp till kamp!” noterar jag, att hjälteballader om enskilda människors bedrifter inte ingår i Joe Hills repertoar: Det är alltid organisationen, IWW, som står i förgrunden. Men i och med att Joe Hill avrättades, hade IWW fått en martyr. Joe Hill blev snabbt en legend. ”Mannen som aldrig dog” heter Barrie Stavis’ Joe Hill-biografi, och Alfred Hayes’ dikt från 1925, tonsatt 1938 av Earl Robinson, har samma tema.

Amerikansk text med noter finns i
Frederik Hetmann: ”Protest – Lieder aus der Welt”, Fischer Bücherei, 1967.
Waldemar Hille: ”The People’s Song Book”, Boni and Gaer, 1948 / Oak Publications, 1967.
Irwin Silber: ”Lift Every Voice! The Second People’s Songbook” – introduction by Paul Robeson, Oak Publications, 1953.

Svensk text med noter finns i
Rune Lindström: ”Joe Hills sånger”, Abr. Lundquist musikförlag, 1963.
”Röd front” (stencilerad sångbok), Clarté / Zenit, 1967.
Fred Åkerström: ”Dagsedlar åt kapitalismen”, Multitone AB musikförlag, 1967.

Den amerikanska originaltexten finns insjungen på
Joan Baez: ”One Day at a Time”, Vanguard VSD 79310.
Ronnie Gilbert: ”Songs for a Better Tomorrow”, UAW Education Department and John O’Brien Productions Inc.
Paul Robeson: ”Ballad for Americans”.
Paul Robeson: ”Let Freedom Sing!”, Othello L-301.
Earl Robinson: ”Earl Robinson singt”, Eterna 4 10 038.
Pete Seeger: ”The Rainbow Quest”, Folkways FA 2454 – finns tillgänglig som CD från Smithsonian Folkways.
Pete Seeger: ”Songs of Struggle & Protest: 1930-1950”, Folkways FH 5233, 1959 – finns tillgänglig på CD från Smithsonian Folkways.

Den svenska texten finns insjungen på
Monica Nielsen: ”Monica Nielsen – Sandro Key-Åberg”, Kulturarbetarnas socialdemokratiska förening, KSF EP:1.
Fred Åkerström: ”Dagsedlar åt kapitalismen”, Metronome MLP
5291.

Seeger, för att avslutningsvis återvänd till honom igen, har också med sånger på den här CDn, vilka är amerikaniserade men har till exempel irländskt eller, som i fallet ”Michael Row the Boat Ashore”, karibiskt ursprung. Hans röst är stark och klar och intensiv, och han spelar oftast banjo, ibland tolvstängad gitarr – här förekommer också à capella-sång.

New York: restaurangerna, maten och miljöerna

Jag är diabetiker, behöver alltså äta regelbundet. På resor, som nu till New York, rubbas förstås ibland de regelbundna tiderna, men jag ser alltid till att få i mig frukost, lunch och middag, dessutom till varje måltid Daonil- och Metformin-tabletter. Jag kollar förstås också blodsockret. Visst har oregelbundet leverne och en och annan lite olämplig måltid fått det att skjuta lite i höjden, men i stort sett har jag klarat resan med hyggliga blodsockervärden.

De båda hotell vi bodde på serverade inte frukost, så närbelägna Delis blev vår räddning. Vi handlade hem nyttigt bröd, pålägg och naturell youghurt. Frukostarna intogs i allmänhet framför TVn, där jag (Birgitta kilade i väg till sina morgonsammanträden på svenska FN-delegationen) kollade vad som hände i den amerikanska valrörelsen.

Men lunch och middag åt vi ute, bortsett från den där sorgliga kvällen, då vi fick telefonbesked om att vi hade haft mordbrand på vårt ställe i Öregrund.

Redan vid vår allra första rundvandring i kvarteren nära FN, där vi bodde, upptäckte vi en krog med ett för oss välbekant namn, Smörgås. Den ligger på hörnet East 49th Street/2nd Avenue, och dess meny har mycket riktigt den svenska och nordiska anknytning man förväntar sig. En av kyparna hörde oss tala svenska och kom fram: Han var själv nyanländ och visade sig, trots den mörka hudfärg som kunde få en att tro att han var infödd New York-bo, vara student från Lund. Vi hade egentligen bara tänkt oss en aptitretare och beställde smörgås med norsk fjordlax, men när vi hade sett dem (och sedan ätit upp dem), insåg vi, att det nog inte skulle bli något mer restaurangbesök den kvällen.

Dagen därpå gick jag till FN, där jag möttes av Birgitta, som redan hade avverkat ett av dagens sammanträden; vi hade bland annat planerat att äta i lunchrestaurangen där. I FN kommer man inte in utan vidare, men med Birgittas och svenska UNICEF-delegationens hjälp hade jag försetts med besökarfotoleg, som jag fick bära dinglande runt halsen. Lunchbuffén var riklig och god och utsikten – restaurangen ligger högt upp – hänförande.

På det här sättet fick jag också tillfälle att sitta inne i generalförsamlingens stora sammanträdessal vid öppnandet av den sextiotredje sessionen. Ordförande var Miguel d’Escoto Brockman, en sandinistpräst från Nicaragua, och hans öppningstal, som jag inte har tillgång till i skrivande stund, fyllde mig, en gammal representant för 60-talsvänstern, med hopp och tillförsikt. Jo, det var som att återvända till sextiotalet, vilket ytterligare underströks av att den sånggrupp, som framträdde i anslutning till öppningstalet, skulle kunna ha varit hämtad från den epoken.

En annan restaurangmiljö, mer tillgänglig för tillfälliga besökare i New York, är den som finns uppe på hyllorna på Grand Central Station. Vi åt middag där en av de första kvällarna, promenerade dit från vårt hotell och sen också tillbaka igen. Birgitta har varit där tidigare och ville visa mig, som inte har det, den här mycket speciella miljön. Jag vill genast säga, att den italienska restaurang vi valde och efter lite pusslande fick ett bord för två på (där var massor av folk), ligger långt långt över nivån på det vi här i landet förknippar med restauranger på järnvägsstationer. Uppenbart hade de flesta av gästerna inte heller kommit dit för att de skulle resa någonstans. Vid bordet bredvid vårt satt till exempel ett ganska högljutt och fnissigt tjejgäng, som, att döma av några barnsliga presenter, firade den ende killen i sällskapet. Själva åt vi med god aprit av vår Chef’s Salad.

Mycket italiensk mat blev det över huvud taget. På La Fenice relativt högt uppe på Broadway åt vi sparrissoppa, kalv och frukt, och så gjorde vi ett återbesök (sist var det under julen för elva år sen) på Peter’s på Columbia Avenue.

Fler etniska restauranger: Japansk mat åt vi på Dan (vilket inte alls låter japanskt, men maten var japansk och utmärkt) på Broadway. Medan vi bodde kvar i närheten av FN, åt vi en dag försenad lunch på en kinarestaurang, vars namn jag har glömt, närmast ett hål i väggen – men maten var det inget fel på. Vid besöket i Chinatown letade vi oss tillbaka till en restaurang nära parken, Shanghai Cuisine, som vi mindes från tidigare besök. Den här gången gillade jag inte min tofu-bemängda rätt, men det kinesiska ölet var gott. Under vår lördagspromenad var vi också på uteserveringen på Harry’s Burritos på Columbia Avenue, men där drack vi bara var sin espresso.

Vi gjorde vidare ett besök på MoMA, Museum of Modern Art, 11 West 53 Street, mellan 5th och 6th Avenue. Birgitta hade lunchpaus, och vi passade på att äta i en av museets restauranger: seafood salad och Saratoga Lager. Gott och prisvärt.

Vi har varit på MoMA tidigare, men varje besök där är en upplevelse. Det första vi sprang på, när vi klev ur hissen, var Pablo Picassos stora målning ”Nattligt fiske i Antibes” (denna liksom övriga titlar fria översättningar från engelska).

Sen fanns där fantastiska målningar av alla de stora mästarna: Henri Rousseau (”Drömmen”, 1910), Paul Cézanne, Paul Gaugin, Vincent van Gogh (”Olivträden”, 1899), Henri Matisse, Georges Braque, Oskar Kokoschka (som jag bland annat har sett i Prag), Vasilij Kandiskij (här stavad med y), Gustav Klimt (som jag senast såg många målningar av i Wien; den målning jag föll för här heter ”Mörkret”, 1910), Mark Chagall (”Över Vitebsk”, 1910), Diego Rivera, Claude Monet, Georg Grosz (också han en bekant från Prag), Salvador Dali, Marcel Duchamp…

Därefter måste Birgitta tyvärr ge sig i väg för ett av sina UNICEF-sammanträden, men jag stannade kvar och gick runt på en våning till. Där fanns modernt amerikansk måleri, till exempel Jackson Pollocks jättelika ”One: Number 31” från 1950 och Andy Warhols ”Gold Marilyn Monroe” och ”Campbells Soup Cans” båda från 1962.

Sen lämnade även jag MoMA, vid det laget övermätt på sinnesintryck. Ett museum av den här karaktären skulle fordra dagar av återkommande besök för att man skulle kunna tillgodogöra sig all fantastisk konst som finns där.

När vi hade sett ”Mamma Mia” på Winter Garden Theatre i Broadway’s teaterdistrikt, åt vi en sen middag på det närbelägna Sardi’s, 234 W 44th Street, mellan Broadway och 8th Avenue. Trots att det alltså ligger ganska nära, fick vi lov att bana oss fram bland alla människor som strosar på Broadway, både när jag var där och beställde bord och sen när vi skulle ta oss dit efter teatern. Broadway, med alla sina neonskyltar och sitt folkliv, är verkligen en upplevelse en lördag kväll.

Just den här lördagen, den 20 september, var det Birgittas födelsedag, och jag hade alltså ansträngt mig för att hitta en intressant restaurang för födelsedagsmiddagen. Sardi’s är ett anrikt ställe, har varit i gång i 82 år. Miljön är väldigt speciell: Väggarna är täckta av karikatyrer av alla de mer eller mindre kända stjärnor, som har rört sig i det teaterdistrikt även Sardi’s är en del av. Vi valde något mycket amerikanskt: Grilled 10 oz. Sirloin Steak served with Horseradish Crushed Yukon Potato, King Mushroom Bordelaise, Jumbo Asparagus and a Cabernet Beef Jus Reduction.

Besöken på jazzklubbarna gjordes naturligtvis för jazzens skull, men vi passade också på att äta middag där, dock i båda fallen före sessionerna. Till amerikansk jazz ska man ha amerikansk mat, tänkte vi, så när vi hörde Ron Carter på Blue Note, Third West Street i Greenwich Village, beställde vi amerikansk stek.

Och innan vi hörde Uri Caine på Iridium på Broadway, beställde vi var sin Big Band Burger med french fries. Goda och vällagade även de.

Det mest vardagsamerikanska ställe vi åt på hittade vi allra sista dagen, då vi avslutade promenaden längs Hudsonfloden med lunch på lilla Pier 72 på West 72nd Street. Vi beställde i och för sig Salade Niçoise, men miljön och gästerna var omisskännligt amerikanska. Här drack folk till exempel cola till maten; något alkoholhaltigt stod inte att få. Jag tog vatten och Birgitta iste till maten. Men roligare än den var det att se familjer komma in med små barn, inte alltid tystlåtna precis. Birgitta mutade snabbt en liten krabat vid ett grannbord, som skrek inför utsikten att sättas ner i barnstol: hon gav ungen av ett slags kexartade brödstavar hon hade fått till maten, och ett glatt och förnöjt barn lät sig nu villigt sättas ner i barnstolen. Föräldrarna log vänligt mot oss. Birgitta sa nåt i stil med att ”man har väl barnbarn”.

De här leendena får sätta punkt för rapporterna från New York.

Melodikrysset nr 40 2008

Dagens melodikryss startade med några mycket lätta frågor.

Rednex’ bidrag till Melodifestivalen 2006, ”Mama Take Me Home”, hade det där härliga schvunget som gör, att en melodi fäster sig i minnet.

”Lay Your Love On Me” med BWO, Bodies Without Organs, där Alexander Bard är ankare, var också en sån där låt med schlagertycke, som är lätt att komma ihåg. Och då tänker jag inte på det faktum att den förekom så sent som i årets melodifestival.

Och, för att hoppa till en helt annan och stillsammare genre, Oskar Merikantos ”Där björkarna susa” sitter ännu fastare i mitt melodiminne. Här skulle sången ge ordet träd.

En av frågorna var nästan för lätt, detta för att den för kort tid sen tidigare har förekommit i Melodikrysset. Vi hörde åter igen ”Sjuttiosex tromboner” ur Meredith Wilsons musikal från 1957, ”The Music Man”. Kollar Eldeman att vi har lärt oss något?

Och vem i all världen känner inte igen Lennons och McCartneys ”The Yellow Submarine”, även om den sjungs på finska? Här skulle den ge färgen gul.

Ett par frågor var lätta för oss som är äldre – jag är sjuttioett år – men kanske inte för de yngre melodikrysslösarna.

Vi hörde Edvard Persson i ”Min lilla hatt”.

Ännu finare var ”Vind i seglen”, här med Kjell Kraghe. Själv minns jag den också med Harry Brandelius.

”Hela familjen går ut med geten”, som här skulle ge get, har veterligen lånat sin melodi från ”Fjällnäspolska”. Men vad jag funderar på – minns någon? – är om inte möjligen SweDanes sjöng in den.

En sång, på franska, som jag tyvärr inte uppfattade titeln på, sjöngs helt uppenbart av filmskådespelerskan, djurrättsaktivisten med mera Brigitte Bardot.

I Rod Stewarts serie av nyinsjungningar av sånger ur The Great American Song Book hörde vi i dag Hoagy Carmichaels fina ”The Nearness of You”. Det var lätt, men vem skrev texten? Jag fick googla: Jo, Ned Washington.

The Osmond Brothers hörde aldrig till dem jag brukade lyssna på. Men den där tonsårshjärtekrossaren måste ha varit Donny Osmond.

Två av dagens frågor gick helt och hållet utanför mitt ganska breda musikkunnande.

Trots att jag har gamla anknytningar till Medelpad, har jag aldrig ens hört talas om Ånge-gruppen Takida, här med ”Curly Sue” från ”Bury the Lies”.

Och ”Den vilda jakten på juvelen” har jag möjligen sett i TV (men då sannolikt somnat ifrån). Sångaren Billy Ocean, som förekommer där, har jag hur som helst aldrig lagt märke till.

Obönhörligt mot höst

Efter New York-resan har vi fortsatt att bo ute på landet, men det har blivit många och täta resor in till Uppsala.

Roligaste skälet utan konkurrens var firandet av Viggos sexårsdag. Han fyllde egentligen år den 25 september men mor- och farföräldrarna och mamma Kerstins syskon bjöds på födelsedagskalas påföljande lördag. Jag och Birgitta överlämnade bland annat den batteridrivna, simmande sköldpadda vi hade köpt i New Yorks Chinatown. (Lillasyster Klara fick en snarlik groda – man kan inte lämna en treåring utan presenter på storebrors födelsedag – och klädde genast av sig och lekte sen med sin simmande groda i badkaret.) Av mig fick Viggo annars böcker och filmer – vad trodde ni?

Det hela blev ett mycket trevligt familjekalas. Som alltid var det kul att träffa barnens farföräldrar, Olle och Kristina, som hade kommit ner från Sollefteå. Vi passade också på att fira Kerstin, som fyllde år dan före vår USA-resa, och, en smula, Birgitta, som hade födelsedag under vistelsen i New York.

Lite kalasbilder hittar du här.

Mitt uppdrag i kulturnämnden har också tagit mycket tid. Dan efter hemkomsten från USA hade vi sammanträde i bidragsnämnden, det utskott som bereder nämndens anslag till det fria kulturlivet. I onsdags hade vi extra partigrupp för att diskutera dagens (fredagens) sammanträde, som helt ägnades Uppsalas ansökan om att få bli utsedd till EUs kulturhuvudstad 2014. Två städer utses åt gången, och Lettland, som är det andra landet på tur, har pekat ut Rīga. Men här i Sverige är det fortfarande fyra städer som konkurrerar om att få bli kulturhuvudstad: Uppsala, Umeå, Lund och Gävle. Man kan tycka olika saker om den här tävlingen, men en bra sak är onekligen, att kommunen, i och med att man accepterar att ställa upp, binder sig för att ytterligare öka kulturanslagen.

Och på söndag är det dags att ta bussen in till Uppsala igen. Då sammanträder den gemensamma oppositionsgruppen (s + v + mp) i kulturnämnden för att diskutera, vad vi eventuellt ska driva gemensamt inför nästa val. I motsats till vad som är fallet på riksplanet är våra tre partier, vad gäller kulturpolitiken i Uppsala, tämligen samstämda.

Men vi ska bo kvar här i Öregrund en vecka till, innan vi i förhyrd bil flyttar vårt pick och pack till Uppsala för hösten och vintern.

Birgitta är ute i landen och kämpar, men gräset i gräsmattan är mycket långt nu; dessutom faller det för varje dag ner allt fler gula löv. Jag skulle behöva ta ett nappatag med gräsklipparen, men vi har ju ingen – den hörde till det som gick åt i den anlagda branden vi utsattes för, medan vi var borta. Fast i kväll, när järnhandeln har stängt, skjutsar de snälla människorna där hem en nyinköpt gräsklippare med självstart till oss. Så jag ska nog göra min plikt!

Snickaren har varit här och tagit mått för den nya bod han ska uppföra i stället för den som förstördes i branden. Och i går och i dag har Skadeservice varit här och utplånat alla spår av branden utom lite glassplitter (och så de som finns i våra hjärtan). Kvar på uthusets plats finns nu bara de sex cementplintar det stod på. Jag antar att de kan brukas på nytt, när det nya uthuset byggs upp.

För försäkringsbolagets räkning tog Birgitta en serie foton av förödelsen, av både den brandskadade byggnaden och allt mer eller mindre uppbrunnet, som brandkåren bar ut. Jag har sett bilderna men vill inte ha kopior av dem – jag vill minnas vår fina faluröda bod med vita knutar som den stod i utrymmet mellan talldungen och, på andra sidan, hasseln, enen och jasminen.

Den nya boden kommer att stå där igen i samma storlek och utformning, förhoppningsvis redan i höst. Och senast till våren kommer den att lysa röd och vit igen.

Folket i Bild och filmen

Gamla Folket i Bild präglades tidigt av medvetenhet om filmens stora genomslagskraft. Många av tidningens följetonger var filmade romaner och illustrerades ibland med filmbilder. Men även filmgenren i sig ägnades utrymme.

Lasse Bergström är säkert mest ihågkommen som initiativrik chef för Norstedts. Men på 1950-talet var han också en mycket känd och respekterad filmkritiker i Folket i Bild. Varje nummer innehöll recensionsavdelningen Filmrutor, där han skrev om och betygsatte nya filmer.

Han var verkligen inte en filmskribent som i onödan höjde mer eller mindre mediokra filmer till skyarna. I nummer 14 1956, som jag just har fått genom ett Tradera-köp, blir betygen på veckans tre recenserade filmer Ba, B respektive Bc.

Under veckans recensioner kunde man hitta betygsomdömen på fortfarande något så när aktuella, tidigare recenserade filmer. Rubriken var FiB rekommenderar.

Jag noterar att jag, när det begav sig, såg alla de fyra filmer som Lasse Bergström gav betyget A: ”Rififi”, Sommarnattens leende”, ”Överrocken” och ”La Strada.” Och av de filmer som fick AB såg jag alla utom en: ”Hemsöborna”, ”Okänd soldat” (som för övrigt gick som följetong i FiB med filmbilder), ”Ung rebell” och ”Mannen med den gyllene armen”. Den AB-film jag inte minns är ”Utflykt i det gröna”.

I samma nummer finns ett bildreportage om den allra första utdelningen av FiBs nyinstiftade filmpris. Priset, skapat av skulptören Arne Jones, delades ut av Tage Erlander. Bland pristagarna fanns Ingmar Bergman, som mycket riktigt belönades för ”Sommarnattens leende”, Eva Dahlbeck, Sven-Eric Gamble, Harriet Andersson och Olle Nordemar, den senare för Astrid Lindgren-filmatiseringen ”Luffaren och Rasmus”.

Folket i Bild var då fortfarande ett framgångsrikt folkrörelseföretag, dessutom, med alla sina ombud (av vilka jag var ett), en folkrörelse för att sprida bildning på litteraturens eller, som här, filmens område, självfallet respekterad också av hela det skapande kulturlivet.

Giv oss en sådan arbetarrörelse åter!

Pressgrodor

Hittat i Journalisten nummer 22 2008:

”Inga cyklar har stulits i Bjurholm”

Rubrik i Västerbottens Folkblad

”47-årig man anhölls efter drunkning”

Rubrik i Tidningen Ångermanland

”Äntligen skattelättnader för penisionärerna!”

Rubrik i Västerbottens-Kuriren

Bovils Flygkamraterna i Folket i Bild

En av Sveriges stora, tidiga serietecknare kallade sig Bovil. Det är fråga om en ganska lättydd signatur: i verkligheten hette tecknaren Bo Vilson.

Bo Vilsons seriekarriär, som inleddes 1941, blev tyvärr kort. Han var född 1910 och avled redan 1949. Trots detta hann han genomföra flera större serieprojekt, värda att minnas. Själv minns jag framför allt hans tecknade version av ”Tusen och en natt”, som, saga för saga, gick i Vecko-Revyn 1944-1949. Det var en vacker, detaljrik och fantasieggande serieversion av den klassiska sagosamlingen. Jag läste den inte från början – jag kom till Sverige först hösten 1944 och måste först lära mig tala och läsa svenska – men jag kom så småningom att läsa den här serien.

Hans storstilade och mycket spännande debutverk som seriemakare missade jag av samma skäl helt. 1941-1945 tecknade han för Folket i Bild originalserien ”Flygkamraterna”. Själv kom jag att bli ombud för och läsare av just Folket i Bild, men vid det laget hade ”Flygkamraterna” försvunnit från tidningens spalter.

Först när jag under senare år på Tradera gradvis har köpt in nummer för nummer, i vissa fall nu hela årgångar, av gamla Folket i Bild, har jag alltså stiftat bekantskap med den här serien, ivrigt påhejad av min gamle vän Björn Kumm, seriefan och i yngre år än jag FiB-läsare.

Senast har jag, eftersom jag har lyckats köpa in ett parti Folket i Bild från 1945, läst stora delar av avsnittet ”Flygkamraterna i Atlantis”. Det handlar om ett mycket väl utfört pojkboksäventyr med varelser som lever under vattnet, med pirater som utöver att röva i vår vanliga värld kan förvandla sig till amfibier, om flygkamraternas kvinnliga partner Greta (bara det!) som de försöker återfinna i Atlantis, om en märklig flygfarkost med för samtiden okända egenskaper och annat sådant, alltsammans skildrat med oupphörligt upprätthållen och ofta stegrad spänning och så en detaljrikedom och fantasi, som slår det mesta i genren.

Det som i dag känns föråldrat är främst att förklarande handling och repliker är lagda som tryckt text under serierutorna; till exempel pratbubblor förekommer inte. Men den här serien är faktiskt så bra, att den borde återutges i samlad form. Att till exempel avsnitten från Afrika med dagens mått mätt inte i allo är politiskt korrekta tycker jag man får leva med.

Det här är de avsnitt av ”Flygkamraterna” Bovil tecknade för Folket i Bild (källa: Seriewikin):

”Flygkamraterna i inkariket”, nummer 2 1941-nummer 20 1942.

”Flygkamraterna i Afrika”, nummer 21 1942-nummer 23 1944.

”Flygkamraterna i Atlantis”, nummer 24 1944-nummer 37 1945.

”Flygkamraterna far till Norpolen och Kanada”, nummer 38 1945-nummer 53 1945.

Flygkamraterna återgavs i det man brukar kalla falsk fyrfärg: röd dekorfärg adderades till det svarta och det vita, vilket medgav allt från rosa till brunt.

Marita Ulvskog – och hennes efterträdare

Att Leif Pagrotsky inte ville komma till EU-parlamentet visste jag mycket långt innan det hade blivit offentligt. Jag talade i telefon med Leif, och han sa då, mycket bestämt, att han inte var intresserad.

Nu löser man det här problemet genom en lösning i samma anda: Ska det gå att lappa ihop det i EU-frågan svårt söndrade socialdemokratiska partiet, så att det också ska kunna locka sina EU-skeptiker, i själva verket en majoritet av partiets anhängare, måste man ha en känd och självständig EU-kritiker högt upp på listan. Med Marita Ulvskog som förstanamn får de socialdemokratiska EU-skeptikerna någon att rösta på som de kan lita på spjärnar emot när det krävs.

Jag har känt Marita länge, allt sedan hon var anställd i Ingvar Carlssons stab i statsrådsberedningen. Vi deltog under ett antal år båda i statsrådsberedningens och partiexpeditionens gemensamma överläggningar i Vålådalen och fann då att vi var likasinnade, inte bara i EU-frågan. I motsats till väldigt många andra bytte vi heller aldrig åsikt i den frågan när våra respektive chefer och större delen av vår omgivning som genom ett slags kollektiv samtidig ingivelse bytte ståndpunkt. Så sent som i EMU-omröstningen övervägde vi att skriva en gemensam debattartikel i frågan. Det blev aldrig av, men där blev ju resultatet utmärkt i alla fall.

Som hennes efterträdare på posten som partisekreterare utpekas Peter Hultqvist. Om någon tror att man då passar på att byta ut Marita mot en EU-entusiast, tror han eller hon fel. Peter, ordförande för partidistriktet i Dalarna, är en god företrädare för den EU-kritiska miljö han representerar. Jag vill peka på att han i debatten om Laval-domen förespråkade den linje till exempel jag själv förespråkade: ingen ratificering av EU-fördraget förrän EU har backat från EU-domstolens dumma beslut.

Marita Ulvskog har som partisekreterare haft det emot sig, att hon, åtminstone till att börja med, saknade tillräcklig kunskap om just partiorganisationen. Den här sortens invändningar kan inte resas mot Peter. Han har, allt sedan SSU-tiden till sitt nuvarande partidistriktsordförandeskap, en förkrossande kunskap om partiet, dess sätt att arbeta och de stämningar som finns bland medlemmarna. Också honom känner jag själv sedan länge: han var en av mina efterträdare på chefredaktörsposten för Aktuellt i politiken (s); vi träffades regelbundet, bland annat i partiexpeditionens ledningsgrupp, vars sekreterare jag var. Jag känner honom som en man med ideologisk ryggrad och med båda fötterna på jorden. Därefter har han säkert lärt sig ännu mer om rikspolitiken inklusive om de andra partierna – han har suttit också i riksdagen.

Så vitt jag begriper vore det här alltså sammantaget en lyckad rockad (s).

Arne Paasche Aasen om Rudolf Nilsen

Jag fortsätter att på Tradera köpa in nummer av gamla Folket i Bild. Nyligen lyckades jag köpa in en hel bunt tidningar från 1938, helt intakta och i mycket gott skick.

I nummer 13 berättar redaktionen att upplagan, som för två och ett halvt år sen var 14.000 exemplar, nu är uppe i 215.000 exemplar per vecka. Senast har den nya följetongen, ”Katrina” av Sally Salminen, ökat veckoupplagan med 30.000 exemplar.

Bland dem som medverkar med noveller i de nummer jag nu har tagit mig igenom finns till exmpel Eyvind Johnson och Vilhelm Moberg; i flera olika nummer hittar jag dikter av Nils Ferlin. Evert Taube intervjuas om sin Fritiof Andersson. Mycket annat vore värt att nämna.

Europas ödesår gör sig också påminta. Ledaren för det sudettyska socialdemokratiska partiet Wenzel Jaksch slår ett slag för bevarad fred. Professor Birger Nerman utreder begreppet ”germanerna”. ”Ras och folk äro ju olika begrepp, fastän de ofta sammanblandas”, skriver han bland annat. Nummer 46 1938 är utformat som ett antikrigsnummer med bidrag från bland annat Per Albin Hansson, Ture Nerman och Pär Lagerkvist.

Eftersom jag här på bloggen tidigare har skrivit om både Rudolf Nilsen och Arne Paasche Aasen, blir jag förstås särskilt intresserad, när jag i nummer 49 1938 hittar en längre artikel av Arne Paasche Aasen, ”Rudolf Nilsen: vardagens diktare”.

Rudolf Nilsen, senare känd bland annat genom att hans dikter i så stor utsträckning har blivit tonsatta, debuterade 1924. Hans författarbana blev mycket kort, eftersom han, på väg hem från Madrid, dog i Paris den 23 april 1929, blott 28 år gammal.

I sin diktning skildrar han i mycket stor utsträckning sin egen miljö, det proletära Oslo.

1925 debuterade han, och slog igenom med, diktsamlingen ”På steingrunn”. ”Man stod inför en diktare, som inte tuggade på andras arbete, utan fri och oavhängig vunnit sitt eget stoff, sin egen form och sitt eget uttryckssätt. Han visade oss att också kampen för brödet och den grå vardagen kräver sin sång”, skriver Paasche Aasen.

Nilsen älskade sin stad, men det fanns något oändligt bittert och sårat i hans kärlek, skriver Paasch Aasen och citerar:

”Byen, altid byen, til jeg en gang slukner brått
som en svart elektrisk lampe när dens glødetråd er gått.
Får jeg lyse litt i byen, så dess sind blir mindre grått?”

Paasche Aasen gör den alldeles korrekta iakttagelsen att det inte finns något tillgjort eller programmatiskt i Nilsens kärlek till den proletära staden. Han känner den här staden och de människor han skildrar genom att han själv hör dit. Paasche Aasen använder som exempel Nilsens stora dikt om en hyreskasern och dess invånare, ”Nr 13”, och citerar några rader som speglar också de ljusa sidorna av proletärernas oftast hårda tillvaro:

”Der sisler stekpanner fylt med flesk og småmakrell,
og veggene gir gjenlyd av de svultne ungers sprell –
ja, gården vår har sangbunn slik en herlig fredags kveld!”

Det är alltså fredag och avlöningsdag.

”Efter denna ypperliga miljöskildring” (Paasche-Aasen citerar mer än jag har gjort) ”kommer slutackorden, som visar Rudolf Nilsens starkt betonade klassmedvetna inställning och hans socialistiska livsuppfattning, dessa slutstrofer, som pekar ut över stengårdens gränser och utöver det nuvarande samhällssystemets ram”:

”Men ennu våker noen. Det er ganske unge menn
som bøiet over bøker leter drømmen frem igjen,
slik den engang strålte om en vismanns gyldne penn.
Den drøm som natten avler og som dagen slår ihjel
om Atlantis, Utopia – om en bedre lodd og del
enn et liv hvor andre eier selv ens hjerter: Våk og lær
at du klart og nært og koldt igjennom drømmens gyldne skjær
ser veien til et land hvor Nr. 13 ikke er!”

New York, ett fantastiskt ställe för en musikälskare

Av tidigare erfarenheter vet jag att musikutbudet i New York är fantastiskt. Eftersom inte bara jag utan också Birgitta älskar musik, nätbokar hon redan innan vi åker dit biljetter till en konsert respektive en musikal.

Men innan vi har hunnit gå på något liveevenemang är jag på språng mot ett par av de stora skivbutikerna, först Virgin, sen Barnes & Noble. Med mig hem får jag sedan ett dussintal CD med främst amerikansk folkmusik, inte lika inne här i Sverige numera som på 1960- och 1970-talen. Och i de amerikanska skivaffärerna går det dessutom att få tag på CD-återutgivningar av äldre plattor.

Alltså köper jag till exempel en CD med Pete Seeger, ”Folk Music of the World”, vars hela innehåll jag tidigare har på olika skivor. Det här är en utgåva från Collectables, som innehåller tidiga inspelningar, som också har återutgetts av Folkways och, därefter, av Smithsonian Folkways. Bakgrunden är att Folkways-grundaren Moe Asch i sitt ännu äldre bolag, Asch Recordings, hade en meddelägare, och att, när de här parterna inte längre kom överens, båda tog med sig samma inspelningar till var sitt nybildat bolag.

Av Petes halvbror Mike Seeger, liksom Pete under mycket lång tid knuten till Folkways, köpte jag två relativt nya CD, utgivna av Smithsonian Folkways: ”True Vine” och ”Early Southern Guitar Sounds”.

Pete Seeger och Woody Guthrie står för var sin CD i 2 CD-urvalet ”The First Rays of Protest in the Twentieth Century” (Primo). Sannolikt har jag redan alla de här sångerna på andra skivor med de här båda radikala artisterna, men är man samlare så…

Ytterligare två CD med anknytning till Woody Guthrie blev det också. Dels 2 CD-hyllningen ”Tribute to Woody Guthrie” (Warner) med Joan Baez, Judy Collins, Bob Dylan, Jack Elliott, Arlo Guthrie, Richie Havens, Country Joe McDonald, Odetta, Tom Paxton, Earl Robinson och Pete Seeger; dessutom medverkar bland andra Peter Fonda. Dels ”’til we outnumber ’em” (Righteous Babe) med Billy Bragg, Ani Difranco, Jack Elliott, Arlo Guthrie, Indigo Girls, David Pirner, Tim Robbins och Bruce Springsteen.

Pete Seeger var under ett antal år den drivande kraften i den mycket framgångsrika sånggruppen The Weavers, den som senator Joe McCarthys beryktade kommission kom att utestänga från mängder av scener, TV- och radiokanaler samt de stora skivbolagen.

Den kvinnliga medlemmen i The Weavers hette Ronnie Gilbert. Tillsammans med Holly Near har hon gjort dubbel-CDn ”Lifeline Extended”, utgiven av Appleseed, som har som målsättning att föra arvet från Seeger vidare – ”Johnny Appleseed Jr” hette den kolumn Seeger i årtionden skrev för det radikala folkmusikmagasinet Sing Out!.

I The Weavers efterträddes Seeger av Eric Darling. Han bildade senare, tillsammans med Bill Svanoe och Lynne Taylor, en egen vokalgrupp, The Rooftop Singers. Med The Rooftop Singers hittade jag nu två CD, båda från Vanguard, som också gav ut The Weavers: ”Best of the Vanguard Years” och ”Vanguard Visionaries”.

Visste ni att också Josh White hörde till de radikala kretsarna i USA och i yngre dar förekom på Folkways-skivor? Nyutgåvan ”Chain Gang Songs” (som för övrigt också innehåller spirituals och blues) är utgiven av Collectables och kan tänkas innehålla material fråns Asch-epoken, men den helhet som nu återutges gavs ut av Elektra 1958.

Dave van Ronk upptäckte jag för egen del i en LP-box från just Elektra, och jag har sen lyssnat på honom med allt större uppskattning. Av honom hittade jag nu (han är själv död) ”Going Back to Brooklyn” (Hightone).

Till de flesta av de här CDna kommer jag med all säkerhet att återkomma, i takt med att jag har hunnit lyssna ordentligt på dem.

Men nu över till den levande musiken på Manhattan, New York!

* * *

På torsdagskvällen, den 18 september, hade Birgitta lyckats få tag på bra biljetter, långt fram, i Avery Fisher Hall i Lincoln Center. Vi gick på en konsert med New York Philharmonic under ledning av Lorin Maazel, en helt fantastisk konsert visade det sig, vilket var både dirigentens och musikernas förtjänst.

Konserten började med ett nyskrivet (2008) stycke av New York-kompositören Steven Stucky, född 1949: ”Rhapsodies for Orchestra”. Detta korta stycke (12 minuter) med sin fria form väckte definitivt mitt intresse för att få höra mer av Stucky.

Applåderna ville aldrig ta slut för Sergei Rachmaninoffs ”Pianokonsert nummer 3 i D-moll” (opus 30, 1909). Till stor del berodde publikgensvaret på den mästerlige pianisten Yefim Bronfman, men den perfekta uppbackningen han fick av orkestern spelade också stor roll för det lysande resultatet.

Efter pausen – vi drack champagne på balkongen och blickade ut i den mörka, varma kvällen – blev det dags för ett ungefär samtida verk (från 1908-1910) av Maurice Ravel, en svit ur ”Ma Mère l’Oye”, som alltså består av programmusik med anknytning till berättelser som ingår i Charles Perraults samling ”Gåsmors sagor”. Själv har jag lite svårt för programmusik, men oavsett om nu det vi hörde verkligen illustrerade ”Törnrosa”, ”Tummeliten” och ”Skönheten och odjuret”, var musiken utan några sådana tolkningar njutbar.

Béla Bartóks musik har, allt sedan tonåren, fascinerat mig. Här fick vi lyssna till hans pantomim i en akt, ”Den sällsamme mandarinen” (opus 19) från 1918-1919. Orkesterns tolkning av det här verket gjorde mig verkligen inte besviken, och publiken fortsatte att jubla och klappa i händer så att Lorin Maazel gång på gång fick lov att komma in igen och till slut med orkesterns hjälp trollade fram några roliga extranummer.

* * *

Ovanstående är ett exempel på att musikscenerna i New York häpnadsväckande ofta lyckas ge publiken något av det yppersta som finns att lyssna på i världen. Urvalet av musiker är strängt och drillen stenhård – vilket leder till att musiken låter naturgiven.

Allt det här gäller också musikalscenerna på Boroadway, där dansarna och sångarna/skådespelarna sållas och drillas på motsvarande sätt. Man kan tycka mycket om den här sortens arbetsmetoder, men bra blir det onekligen.

Ett exempel på det här är broadwayuppsätningen på Winter Garden av Benny Anderssons och Björn Ulvaeus’ (och i någon mån Stikkan Anderssons) ”Mamma Mia!”. Vi såg den på Birgittas födelsedag, lördagen den 20 september.

”Mamma Mia!” kallas i reklamen för ”the smash hit musical based on the songs of ABBA”, och det är väl en ganska bra beskrivning av vad den är. Kärnan i den är helt sonika en rad ABBA-hits: ”Chiquitita”, ”Dancing Queen”, ”Does Your Mother Know”, ”Gimme! Gimme! Gimme!”, ”Honey, Honey”, ”I Do, I Do, I Do, I Do, I Do”, ”I Have a Dream”, ”Knowing Me, Knowing You”, ”Lay All Your Love On Me”, ”Mamma Mia”, ”Money, Money, Money”, ”One of Us”, ”Our Last Summer”, ”Slipping Through My Fingers”, ”S.O.S.”, ”Super Trouper”, ”Take a Chance On Me”, ”Thank You For the Music”, ”The Name of the Game”, ”The Winner Takes It All”, ”Under Attack” och ”Voulez-Vous”. Och som allt detta inte räckte, får vi i finalen – som ett slags extranummer – höra också ”Waterloo”. Det mesta av det här görs musikaliskt mycket bra och ännu bättre där det förekommer inlagda dansnummer. Publiken, även vi, applåderar entusiastiskt.

Den sammanbindande handlingen (huvudsakligen av Catherine Johnson) är med förlov sagt tunn men, förmodar jag, med amerikanska mått ganska djärv: en ung kvinna, just i färd med att gifta sig (på en grekisk ö) försöker genom samtal med tre män, mammas älskare från ungdomsåren, och med mamman själv få reda på vem som egentligen är hennes far. Jag försöker göra mig en bild av hur publiken reagerar genom att studera de båda unga amerikanskor som sitter närmast mig respektive Birgitta: Hon som sitter närmast mig lever sig in i den här historien, medan hon som sitter bredvid Birgitta visar upp ett stenansikte. Kanske har de här olika reaktionerna att göra med deras respektive privatmoraliska utgångspunkter? Men hon med inlevelsen har av reaktionerna att döma en mycket stor majoritet av publiken på sin sida.

Själv uppskattade jag allra mest de komiska och burleska inslag, som också fanns i den här föreställningen.

* * *

Till det vi alltid försöker göra när vi är i New York är att besöka jazzklubbar. Den här gången hann vi med två.

Den första vi gick på, onsdag kväll, den 18 september, var klassiska Blue Note i Greenwich Village. Vi lyssnade där på mycket välspelande och samspelta Ron Carter Trio. Trion består, utom av Carter själv, av Mulgrew Miller, piano, och Russell Malone, gitarr.

Ron Carter är basist, en av jazzvärldens förnämsta. Han är jämnårig med oss (född 1937) och lär finnas på otroliga 2.500 skivinspelningar. Han har spelat med de flesta av jazzens stora, Lena Horne, Dexter Gordon, Eric Dolphy, Miles Davis, Coleman Hawkins, Quincy Jones – kanske skulle det vara lättare att räkna upp de stora han inte har spelat med. I hans meritlista finns också ett par hedersdoktorat.

Det sista nämner jag därför att Carter är en klassiskt skolad musiker – han började som cellist – som lär kräva notkunnighet av sina medmusiker. I yngre år var han primärt inriktad på att spela klassisk musik, men av Leopold Stokowski fick han då, trots att han var en mycket skicklig musiker, rådet att söka sig till andra arenor: den publik som lyssnade på klassisk musik var inte mogen för svarta musiker i symfoniorkestern.

Och så blev det jazz i stället. Och jazz låter ju jävligt bra det också, när den exekveras av en sådan som Ron Carter.

* * *

Besöket på Iridium, numera med lokal i teaterdistriktet på Broadway, blev musikaliskt en glad överraskning och fick dessutom en fantastiskt rolig utommusikalisk ingrediens.

På fredagskvällen, den 19 september, hade vi bestämt oss för att gå på Iridium, ursprungligen för att gå på en konsert med musik av Bud Powell. Men vi kom dit fel dag – de som spelade var den för oss okände pianisten Uri Caine. Med sig hade han basisten Drew Gress och trummisen Johnathan Blake. Den mörkhyade Blake visade sig vara en virtuos, och den mer blekansiktade Gress var inte så tokig han heller. Tillsammans med Uri Caine, helt uppenbart jude, hade vi en trio framför oss, som på något sätt kändes mycket representativ för den blandning av människor med olika etniskt ursprung New York är.

Men framför allt spelade den här trion, inte minst Uri Caine, en suveränt svängig och njutbar jazzmusik. Han är född 1956 och har alltså fortfarande framtiden för sig.

Vi gick tidigt till Iridium, för att hinna äta före musiken. Medan vi åt, kom musikerna in för en kort sound-check, och när de slutade, hojtade Birgitta – vi satt precis nedanför scenen – på skoj: – Was that all?

Caine kom då ner till oss – det var fortfarande ganska få i lokalen – uppenbarligen för att slänga käft lite grann. När vi hade förklarat att vi kom från Sverige och gärna lyssnade på amerikansk jazzmusik och att vi alldeles nyss hade hört Ron Carter, uppstod snabbt personlig kontakt.

Caine slog sig ner vid vårt bord och vi började utbyta tankar om inte bara musik utan också politik, fann att vi var likasinnade. Caine hade inte mycket till övers för Bush och de senaste årens politik, och när Birgitta berättade, att hon hade varit ordförande i Svenska kommittén för Vietnam, lyste han upp och meddelade i sin tur, att hans farsa hade varit vietnamaktivist.

När jag frågade om han hade med CD till salu och berättade, att jag i så fall skulle köpa åt min hustru som fyllde 71 dan därpå, beklagade han att han inte hade det. Men om jag skickade adress via hans hemsida, skulle han mer än gärna skicka en signerad födelsedagsskiva till den förra talmannen och miljöministern i Sverige.

Jag har just lokaliserat hans hemsida och sänt i väg en hälsning med adress angiven.