New York: restaurangerna, maten och miljöerna

5 oktober 2008 17:26 | Konst & museum, Mat & dryck, Musik, Resor, Teater | Kommentering avstängd

Jag är diabetiker, behöver alltså äta regelbundet. På resor, som nu till New York, rubbas förstås ibland de regelbundna tiderna, men jag ser alltid till att få i mig frukost, lunch och middag, dessutom till varje måltid Daonil- och Metformin-tabletter. Jag kollar förstås också blodsockret. Visst har oregelbundet leverne och en och annan lite olämplig måltid fått det att skjuta lite i höjden, men i stort sett har jag klarat resan med hyggliga blodsockervärden.

De båda hotell vi bodde på serverade inte frukost, så närbelägna Delis blev vår räddning. Vi handlade hem nyttigt bröd, pålägg och naturell youghurt. Frukostarna intogs i allmänhet framför TVn, där jag (Birgitta kilade i väg till sina morgonsammanträden på svenska FN-delegationen) kollade vad som hände i den amerikanska valrörelsen.

Men lunch och middag åt vi ute, bortsett från den där sorgliga kvällen, då vi fick telefonbesked om att vi hade haft mordbrand på vårt ställe i Öregrund.

Redan vid vår allra första rundvandring i kvarteren nära FN, där vi bodde, upptäckte vi en krog med ett för oss välbekant namn, Smörgås. Den ligger på hörnet East 49th Street/2nd Avenue, och dess meny har mycket riktigt den svenska och nordiska anknytning man förväntar sig. En av kyparna hörde oss tala svenska och kom fram: Han var själv nyanländ och visade sig, trots den mörka hudfärg som kunde få en att tro att han var infödd New York-bo, vara student från Lund. Vi hade egentligen bara tänkt oss en aptitretare och beställde smörgås med norsk fjordlax, men när vi hade sett dem (och sedan ätit upp dem), insåg vi, att det nog inte skulle bli något mer restaurangbesök den kvällen.

Dagen därpå gick jag till FN, där jag möttes av Birgitta, som redan hade avverkat ett av dagens sammanträden; vi hade bland annat planerat att äta i lunchrestaurangen där. I FN kommer man inte in utan vidare, men med Birgittas och svenska UNICEF-delegationens hjälp hade jag försetts med besökarfotoleg, som jag fick bära dinglande runt halsen. Lunchbuffén var riklig och god och utsikten – restaurangen ligger högt upp – hänförande.

På det här sättet fick jag också tillfälle att sitta inne i generalförsamlingens stora sammanträdessal vid öppnandet av den sextiotredje sessionen. Ordförande var Miguel d’Escoto Brockman, en sandinistpräst från Nicaragua, och hans öppningstal, som jag inte har tillgång till i skrivande stund, fyllde mig, en gammal representant för 60-talsvänstern, med hopp och tillförsikt. Jo, det var som att återvända till sextiotalet, vilket ytterligare underströks av att den sånggrupp, som framträdde i anslutning till öppningstalet, skulle kunna ha varit hämtad från den epoken.

En annan restaurangmiljö, mer tillgänglig för tillfälliga besökare i New York, är den som finns uppe på hyllorna på Grand Central Station. Vi åt middag där en av de första kvällarna, promenerade dit från vårt hotell och sen också tillbaka igen. Birgitta har varit där tidigare och ville visa mig, som inte har det, den här mycket speciella miljön. Jag vill genast säga, att den italienska restaurang vi valde och efter lite pusslande fick ett bord för två på (där var massor av folk), ligger långt långt över nivån på det vi här i landet förknippar med restauranger på järnvägsstationer. Uppenbart hade de flesta av gästerna inte heller kommit dit för att de skulle resa någonstans. Vid bordet bredvid vårt satt till exempel ett ganska högljutt och fnissigt tjejgäng, som, att döma av några barnsliga presenter, firade den ende killen i sällskapet. Själva åt vi med god aprit av vår Chef’s Salad.

Mycket italiensk mat blev det över huvud taget. På La Fenice relativt högt uppe på Broadway åt vi sparrissoppa, kalv och frukt, och så gjorde vi ett återbesök (sist var det under julen för elva år sen) på Peter’s på Columbia Avenue.

Fler etniska restauranger: Japansk mat åt vi på Dan (vilket inte alls låter japanskt, men maten var japansk och utmärkt) på Broadway. Medan vi bodde kvar i närheten av FN, åt vi en dag försenad lunch på en kinarestaurang, vars namn jag har glömt, närmast ett hål i väggen – men maten var det inget fel på. Vid besöket i Chinatown letade vi oss tillbaka till en restaurang nära parken, Shanghai Cuisine, som vi mindes från tidigare besök. Den här gången gillade jag inte min tofu-bemängda rätt, men det kinesiska ölet var gott. Under vår lördagspromenad var vi också på uteserveringen på Harry’s Burritos på Columbia Avenue, men där drack vi bara var sin espresso.

Vi gjorde vidare ett besök på MoMA, Museum of Modern Art, 11 West 53 Street, mellan 5th och 6th Avenue. Birgitta hade lunchpaus, och vi passade på att äta i en av museets restauranger: seafood salad och Saratoga Lager. Gott och prisvärt.

Vi har varit på MoMA tidigare, men varje besök där är en upplevelse. Det första vi sprang på, när vi klev ur hissen, var Pablo Picassos stora målning ”Nattligt fiske i Antibes” (denna liksom övriga titlar fria översättningar från engelska).

Sen fanns där fantastiska målningar av alla de stora mästarna: Henri Rousseau (”Drömmen”, 1910), Paul Cézanne, Paul Gaugin, Vincent van Gogh (”Olivträden”, 1899), Henri Matisse, Georges Braque, Oskar Kokoschka (som jag bland annat har sett i Prag), Vasilij Kandiskij (här stavad med y), Gustav Klimt (som jag senast såg många målningar av i Wien; den målning jag föll för här heter ”Mörkret”, 1910), Mark Chagall (”Över Vitebsk”, 1910), Diego Rivera, Claude Monet, Georg Grosz (också han en bekant från Prag), Salvador Dali, Marcel Duchamp…

Därefter måste Birgitta tyvärr ge sig i väg för ett av sina UNICEF-sammanträden, men jag stannade kvar och gick runt på en våning till. Där fanns modernt amerikansk måleri, till exempel Jackson Pollocks jättelika ”One: Number 31” från 1950 och Andy Warhols ”Gold Marilyn Monroe” och ”Campbells Soup Cans” båda från 1962.

Sen lämnade även jag MoMA, vid det laget övermätt på sinnesintryck. Ett museum av den här karaktären skulle fordra dagar av återkommande besök för att man skulle kunna tillgodogöra sig all fantastisk konst som finns där.

När vi hade sett ”Mamma Mia” på Winter Garden Theatre i Broadway’s teaterdistrikt, åt vi en sen middag på det närbelägna Sardi’s, 234 W 44th Street, mellan Broadway och 8th Avenue. Trots att det alltså ligger ganska nära, fick vi lov att bana oss fram bland alla människor som strosar på Broadway, både när jag var där och beställde bord och sen när vi skulle ta oss dit efter teatern. Broadway, med alla sina neonskyltar och sitt folkliv, är verkligen en upplevelse en lördag kväll.

Just den här lördagen, den 20 september, var det Birgittas födelsedag, och jag hade alltså ansträngt mig för att hitta en intressant restaurang för födelsedagsmiddagen. Sardi’s är ett anrikt ställe, har varit i gång i 82 år. Miljön är väldigt speciell: Väggarna är täckta av karikatyrer av alla de mer eller mindre kända stjärnor, som har rört sig i det teaterdistrikt även Sardi’s är en del av. Vi valde något mycket amerikanskt: Grilled 10 oz. Sirloin Steak served with Horseradish Crushed Yukon Potato, King Mushroom Bordelaise, Jumbo Asparagus and a Cabernet Beef Jus Reduction.

Besöken på jazzklubbarna gjordes naturligtvis för jazzens skull, men vi passade också på att äta middag där, dock i båda fallen före sessionerna. Till amerikansk jazz ska man ha amerikansk mat, tänkte vi, så när vi hörde Ron Carter på Blue Note, Third West Street i Greenwich Village, beställde vi amerikansk stek.

Och innan vi hörde Uri Caine på Iridium på Broadway, beställde vi var sin Big Band Burger med french fries. Goda och vällagade även de.

Det mest vardagsamerikanska ställe vi åt på hittade vi allra sista dagen, då vi avslutade promenaden längs Hudsonfloden med lunch på lilla Pier 72 på West 72nd Street. Vi beställde i och för sig Salade Niçoise, men miljön och gästerna var omisskännligt amerikanska. Här drack folk till exempel cola till maten; något alkoholhaltigt stod inte att få. Jag tog vatten och Birgitta iste till maten. Men roligare än den var det att se familjer komma in med små barn, inte alltid tystlåtna precis. Birgitta mutade snabbt en liten krabat vid ett grannbord, som skrek inför utsikten att sättas ner i barnstol: hon gav ungen av ett slags kexartade brödstavar hon hade fått till maten, och ett glatt och förnöjt barn lät sig nu villigt sättas ner i barnstolen. Föräldrarna log vänligt mot oss. Birgitta sa nåt i stil med att ”man har väl barnbarn”.

De här leendena får sätta punkt för rapporterna från New York.