New York, ett fantastiskt ställe för en musikälskare

28 september 2008 17:45 | Musik, Politik | 3 kommentarer

Av tidigare erfarenheter vet jag att musikutbudet i New York är fantastiskt. Eftersom inte bara jag utan också Birgitta älskar musik, nätbokar hon redan innan vi åker dit biljetter till en konsert respektive en musikal.

Men innan vi har hunnit gå på något liveevenemang är jag på språng mot ett par av de stora skivbutikerna, först Virgin, sen Barnes & Noble. Med mig hem får jag sedan ett dussintal CD med främst amerikansk folkmusik, inte lika inne här i Sverige numera som på 1960- och 1970-talen. Och i de amerikanska skivaffärerna går det dessutom att få tag på CD-återutgivningar av äldre plattor.

Alltså köper jag till exempel en CD med Pete Seeger, ”Folk Music of the World”, vars hela innehåll jag tidigare har på olika skivor. Det här är en utgåva från Collectables, som innehåller tidiga inspelningar, som också har återutgetts av Folkways och, därefter, av Smithsonian Folkways. Bakgrunden är att Folkways-grundaren Moe Asch i sitt ännu äldre bolag, Asch Recordings, hade en meddelägare, och att, när de här parterna inte längre kom överens, båda tog med sig samma inspelningar till var sitt nybildat bolag.

Av Petes halvbror Mike Seeger, liksom Pete under mycket lång tid knuten till Folkways, köpte jag två relativt nya CD, utgivna av Smithsonian Folkways: ”True Vine” och ”Early Southern Guitar Sounds”.

Pete Seeger och Woody Guthrie står för var sin CD i 2 CD-urvalet ”The First Rays of Protest in the Twentieth Century” (Primo). Sannolikt har jag redan alla de här sångerna på andra skivor med de här båda radikala artisterna, men är man samlare så…

Ytterligare två CD med anknytning till Woody Guthrie blev det också. Dels 2 CD-hyllningen ”Tribute to Woody Guthrie” (Warner) med Joan Baez, Judy Collins, Bob Dylan, Jack Elliott, Arlo Guthrie, Richie Havens, Country Joe McDonald, Odetta, Tom Paxton, Earl Robinson och Pete Seeger; dessutom medverkar bland andra Peter Fonda. Dels ”’til we outnumber ’em” (Righteous Babe) med Billy Bragg, Ani Difranco, Jack Elliott, Arlo Guthrie, Indigo Girls, David Pirner, Tim Robbins och Bruce Springsteen.

Pete Seeger var under ett antal år den drivande kraften i den mycket framgångsrika sånggruppen The Weavers, den som senator Joe McCarthys beryktade kommission kom att utestänga från mängder av scener, TV- och radiokanaler samt de stora skivbolagen.

Den kvinnliga medlemmen i The Weavers hette Ronnie Gilbert. Tillsammans med Holly Near har hon gjort dubbel-CDn ”Lifeline Extended”, utgiven av Appleseed, som har som målsättning att föra arvet från Seeger vidare – ”Johnny Appleseed Jr” hette den kolumn Seeger i årtionden skrev för det radikala folkmusikmagasinet Sing Out!.

I The Weavers efterträddes Seeger av Eric Darling. Han bildade senare, tillsammans med Bill Svanoe och Lynne Taylor, en egen vokalgrupp, The Rooftop Singers. Med The Rooftop Singers hittade jag nu två CD, båda från Vanguard, som också gav ut The Weavers: ”Best of the Vanguard Years” och ”Vanguard Visionaries”.

Visste ni att också Josh White hörde till de radikala kretsarna i USA och i yngre dar förekom på Folkways-skivor? Nyutgåvan ”Chain Gang Songs” (som för övrigt också innehåller spirituals och blues) är utgiven av Collectables och kan tänkas innehålla material fråns Asch-epoken, men den helhet som nu återutges gavs ut av Elektra 1958.

Dave van Ronk upptäckte jag för egen del i en LP-box från just Elektra, och jag har sen lyssnat på honom med allt större uppskattning. Av honom hittade jag nu (han är själv död) ”Going Back to Brooklyn” (Hightone).

Till de flesta av de här CDna kommer jag med all säkerhet att återkomma, i takt med att jag har hunnit lyssna ordentligt på dem.

Men nu över till den levande musiken på Manhattan, New York!

* * *

På torsdagskvällen, den 18 september, hade Birgitta lyckats få tag på bra biljetter, långt fram, i Avery Fisher Hall i Lincoln Center. Vi gick på en konsert med New York Philharmonic under ledning av Lorin Maazel, en helt fantastisk konsert visade det sig, vilket var både dirigentens och musikernas förtjänst.

Konserten började med ett nyskrivet (2008) stycke av New York-kompositören Steven Stucky, född 1949: ”Rhapsodies for Orchestra”. Detta korta stycke (12 minuter) med sin fria form väckte definitivt mitt intresse för att få höra mer av Stucky.

Applåderna ville aldrig ta slut för Sergei Rachmaninoffs ”Pianokonsert nummer 3 i D-moll” (opus 30, 1909). Till stor del berodde publikgensvaret på den mästerlige pianisten Yefim Bronfman, men den perfekta uppbackningen han fick av orkestern spelade också stor roll för det lysande resultatet.

Efter pausen – vi drack champagne på balkongen och blickade ut i den mörka, varma kvällen – blev det dags för ett ungefär samtida verk (från 1908-1910) av Maurice Ravel, en svit ur ”Ma Mère l’Oye”, som alltså består av programmusik med anknytning till berättelser som ingår i Charles Perraults samling ”Gåsmors sagor”. Själv har jag lite svårt för programmusik, men oavsett om nu det vi hörde verkligen illustrerade ”Törnrosa”, ”Tummeliten” och ”Skönheten och odjuret”, var musiken utan några sådana tolkningar njutbar.

Béla Bartóks musik har, allt sedan tonåren, fascinerat mig. Här fick vi lyssna till hans pantomim i en akt, ”Den sällsamme mandarinen” (opus 19) från 1918-1919. Orkesterns tolkning av det här verket gjorde mig verkligen inte besviken, och publiken fortsatte att jubla och klappa i händer så att Lorin Maazel gång på gång fick lov att komma in igen och till slut med orkesterns hjälp trollade fram några roliga extranummer.

* * *

Ovanstående är ett exempel på att musikscenerna i New York häpnadsväckande ofta lyckas ge publiken något av det yppersta som finns att lyssna på i världen. Urvalet av musiker är strängt och drillen stenhård – vilket leder till att musiken låter naturgiven.

Allt det här gäller också musikalscenerna på Boroadway, där dansarna och sångarna/skådespelarna sållas och drillas på motsvarande sätt. Man kan tycka mycket om den här sortens arbetsmetoder, men bra blir det onekligen.

Ett exempel på det här är broadwayuppsätningen på Winter Garden av Benny Anderssons och Björn Ulvaeus’ (och i någon mån Stikkan Anderssons) ”Mamma Mia!”. Vi såg den på Birgittas födelsedag, lördagen den 20 september.

”Mamma Mia!” kallas i reklamen för ”the smash hit musical based on the songs of ABBA”, och det är väl en ganska bra beskrivning av vad den är. Kärnan i den är helt sonika en rad ABBA-hits: ”Chiquitita”, ”Dancing Queen”, ”Does Your Mother Know”, ”Gimme! Gimme! Gimme!”, ”Honey, Honey”, ”I Do, I Do, I Do, I Do, I Do”, ”I Have a Dream”, ”Knowing Me, Knowing You”, ”Lay All Your Love On Me”, ”Mamma Mia”, ”Money, Money, Money”, ”One of Us”, ”Our Last Summer”, ”Slipping Through My Fingers”, ”S.O.S.”, ”Super Trouper”, ”Take a Chance On Me”, ”Thank You For the Music”, ”The Name of the Game”, ”The Winner Takes It All”, ”Under Attack” och ”Voulez-Vous”. Och som allt detta inte räckte, får vi i finalen – som ett slags extranummer – höra också ”Waterloo”. Det mesta av det här görs musikaliskt mycket bra och ännu bättre där det förekommer inlagda dansnummer. Publiken, även vi, applåderar entusiastiskt.

Den sammanbindande handlingen (huvudsakligen av Catherine Johnson) är med förlov sagt tunn men, förmodar jag, med amerikanska mått ganska djärv: en ung kvinna, just i färd med att gifta sig (på en grekisk ö) försöker genom samtal med tre män, mammas älskare från ungdomsåren, och med mamman själv få reda på vem som egentligen är hennes far. Jag försöker göra mig en bild av hur publiken reagerar genom att studera de båda unga amerikanskor som sitter närmast mig respektive Birgitta: Hon som sitter närmast mig lever sig in i den här historien, medan hon som sitter bredvid Birgitta visar upp ett stenansikte. Kanske har de här olika reaktionerna att göra med deras respektive privatmoraliska utgångspunkter? Men hon med inlevelsen har av reaktionerna att döma en mycket stor majoritet av publiken på sin sida.

Själv uppskattade jag allra mest de komiska och burleska inslag, som också fanns i den här föreställningen.

* * *

Till det vi alltid försöker göra när vi är i New York är att besöka jazzklubbar. Den här gången hann vi med två.

Den första vi gick på, onsdag kväll, den 18 september, var klassiska Blue Note i Greenwich Village. Vi lyssnade där på mycket välspelande och samspelta Ron Carter Trio. Trion består, utom av Carter själv, av Mulgrew Miller, piano, och Russell Malone, gitarr.

Ron Carter är basist, en av jazzvärldens förnämsta. Han är jämnårig med oss (född 1937) och lär finnas på otroliga 2.500 skivinspelningar. Han har spelat med de flesta av jazzens stora, Lena Horne, Dexter Gordon, Eric Dolphy, Miles Davis, Coleman Hawkins, Quincy Jones – kanske skulle det vara lättare att räkna upp de stora han inte har spelat med. I hans meritlista finns också ett par hedersdoktorat.

Det sista nämner jag därför att Carter är en klassiskt skolad musiker – han började som cellist – som lär kräva notkunnighet av sina medmusiker. I yngre år var han primärt inriktad på att spela klassisk musik, men av Leopold Stokowski fick han då, trots att han var en mycket skicklig musiker, rådet att söka sig till andra arenor: den publik som lyssnade på klassisk musik var inte mogen för svarta musiker i symfoniorkestern.

Och så blev det jazz i stället. Och jazz låter ju jävligt bra det också, när den exekveras av en sådan som Ron Carter.

* * *

Besöket på Iridium, numera med lokal i teaterdistriktet på Broadway, blev musikaliskt en glad överraskning och fick dessutom en fantastiskt rolig utommusikalisk ingrediens.

På fredagskvällen, den 19 september, hade vi bestämt oss för att gå på Iridium, ursprungligen för att gå på en konsert med musik av Bud Powell. Men vi kom dit fel dag – de som spelade var den för oss okände pianisten Uri Caine. Med sig hade han basisten Drew Gress och trummisen Johnathan Blake. Den mörkhyade Blake visade sig vara en virtuos, och den mer blekansiktade Gress var inte så tokig han heller. Tillsammans med Uri Caine, helt uppenbart jude, hade vi en trio framför oss, som på något sätt kändes mycket representativ för den blandning av människor med olika etniskt ursprung New York är.

Men framför allt spelade den här trion, inte minst Uri Caine, en suveränt svängig och njutbar jazzmusik. Han är född 1956 och har alltså fortfarande framtiden för sig.

Vi gick tidigt till Iridium, för att hinna äta före musiken. Medan vi åt, kom musikerna in för en kort sound-check, och när de slutade, hojtade Birgitta – vi satt precis nedanför scenen – på skoj: – Was that all?

Caine kom då ner till oss – det var fortfarande ganska få i lokalen – uppenbarligen för att slänga käft lite grann. När vi hade förklarat att vi kom från Sverige och gärna lyssnade på amerikansk jazzmusik och att vi alldeles nyss hade hört Ron Carter, uppstod snabbt personlig kontakt.

Caine slog sig ner vid vårt bord och vi började utbyta tankar om inte bara musik utan också politik, fann att vi var likasinnade. Caine hade inte mycket till övers för Bush och de senaste årens politik, och när Birgitta berättade, att hon hade varit ordförande i Svenska kommittén för Vietnam, lyste han upp och meddelade i sin tur, att hans farsa hade varit vietnamaktivist.

När jag frågade om han hade med CD till salu och berättade, att jag i så fall skulle köpa åt min hustru som fyllde 71 dan därpå, beklagade han att han inte hade det. Men om jag skickade adress via hans hemsida, skulle han mer än gärna skicka en signerad födelsedagsskiva till den förra talmannen och miljöministern i Sverige.

Jag har just lokaliserat hans hemsida och sänt i väg en hälsning med adress angiven.