Arne Paasche Aasen om Rudolf Nilsen

29 september 2008 18:13 | Media, Politik, Prosa & lyrik | Kommentering avstängd

Jag fortsätter att på Tradera köpa in nummer av gamla Folket i Bild. Nyligen lyckades jag köpa in en hel bunt tidningar från 1938, helt intakta och i mycket gott skick.

I nummer 13 berättar redaktionen att upplagan, som för två och ett halvt år sen var 14.000 exemplar, nu är uppe i 215.000 exemplar per vecka. Senast har den nya följetongen, ”Katrina” av Sally Salminen, ökat veckoupplagan med 30.000 exemplar.

Bland dem som medverkar med noveller i de nummer jag nu har tagit mig igenom finns till exmpel Eyvind Johnson och Vilhelm Moberg; i flera olika nummer hittar jag dikter av Nils Ferlin. Evert Taube intervjuas om sin Fritiof Andersson. Mycket annat vore värt att nämna.

Europas ödesår gör sig också påminta. Ledaren för det sudettyska socialdemokratiska partiet Wenzel Jaksch slår ett slag för bevarad fred. Professor Birger Nerman utreder begreppet ”germanerna”. ”Ras och folk äro ju olika begrepp, fastän de ofta sammanblandas”, skriver han bland annat. Nummer 46 1938 är utformat som ett antikrigsnummer med bidrag från bland annat Per Albin Hansson, Ture Nerman och Pär Lagerkvist.

Eftersom jag här på bloggen tidigare har skrivit om både Rudolf Nilsen och Arne Paasche Aasen, blir jag förstås särskilt intresserad, när jag i nummer 49 1938 hittar en längre artikel av Arne Paasche Aasen, ”Rudolf Nilsen: vardagens diktare”.

Rudolf Nilsen, senare känd bland annat genom att hans dikter i så stor utsträckning har blivit tonsatta, debuterade 1924. Hans författarbana blev mycket kort, eftersom han, på väg hem från Madrid, dog i Paris den 23 april 1929, blott 28 år gammal.

I sin diktning skildrar han i mycket stor utsträckning sin egen miljö, det proletära Oslo.

1925 debuterade han, och slog igenom med, diktsamlingen ”På steingrunn”. ”Man stod inför en diktare, som inte tuggade på andras arbete, utan fri och oavhängig vunnit sitt eget stoff, sin egen form och sitt eget uttryckssätt. Han visade oss att också kampen för brödet och den grå vardagen kräver sin sång”, skriver Paasche Aasen.

Nilsen älskade sin stad, men det fanns något oändligt bittert och sårat i hans kärlek, skriver Paasch Aasen och citerar:

”Byen, altid byen, til jeg en gang slukner brått
som en svart elektrisk lampe när dens glødetråd er gått.
Får jeg lyse litt i byen, så dess sind blir mindre grått?”

Paasche Aasen gör den alldeles korrekta iakttagelsen att det inte finns något tillgjort eller programmatiskt i Nilsens kärlek till den proletära staden. Han känner den här staden och de människor han skildrar genom att han själv hör dit. Paasche Aasen använder som exempel Nilsens stora dikt om en hyreskasern och dess invånare, ”Nr 13”, och citerar några rader som speglar också de ljusa sidorna av proletärernas oftast hårda tillvaro:

”Der sisler stekpanner fylt med flesk og småmakrell,
og veggene gir gjenlyd av de svultne ungers sprell –
ja, gården vår har sangbunn slik en herlig fredags kveld!”

Det är alltså fredag och avlöningsdag.

”Efter denna ypperliga miljöskildring” (Paasche-Aasen citerar mer än jag har gjort) ”kommer slutackorden, som visar Rudolf Nilsens starkt betonade klassmedvetna inställning och hans socialistiska livsuppfattning, dessa slutstrofer, som pekar ut över stengårdens gränser och utöver det nuvarande samhällssystemets ram”:

”Men ennu våker noen. Det er ganske unge menn
som bøiet over bøker leter drømmen frem igjen,
slik den engang strålte om en vismanns gyldne penn.
Den drøm som natten avler og som dagen slår ihjel
om Atlantis, Utopia – om en bedre lodd og del
enn et liv hvor andre eier selv ens hjerter: Våk og lær
at du klart og nært og koldt igjennom drømmens gyldne skjær
ser veien til et land hvor Nr. 13 ikke er!”