Socialdemokratiska och andra meningsyttringar om övervåldet i Gaza

Styrelsen för Socialdemokraterna i Uppsala antog den 13 januari följande uttalande om kriget i Gaza. För ytterligare kommentarer, kontakta Peter Gustavsson på 070-638 10 75.

”Det är med stor sorg, smärta och avsky vi tagit emot de senaste veckornas nyheter från Gaza. Det finns ingen ursäkt för det besinningslösa våld den israeliska armén utsätter den palestinska civilbefolkningen för.

Varannan person i Gaza är ett barn. Gazaborna är inspärrade i ett getto och har ingenstans att söka skydd när Israel bombar och beskjuter deras hus, skolor och religiösa byggnader. Angriparen använder vapen som är förbjudna enligt internationella konventioner och attackerar skolor, FN-personal, ambulanstransporter och sjukhus. Därför är Israels folkrättsvidriga anfallskrig oförsvarbart.

Majoriteten av Gazas invånare är flyktingar från palestinska byar och städer som erövrades av Israel vid statens bildande 1948. Flyktingarna, deras barn och barnbarn har väntat på att få återvända till sina hem i mer än sextio års tid. Trots att FN antagit åtskilliga resolutioner om palestiniernas rättigheter till en egen stat och flyktingarnas rätt till återvändande så har omvärlden aldrig satt det tryck på Israel som krävs för att få landet att följa dessa resolutioner.

När siffrorna på skadade och dödade i Gaza nu stiger för varje dag, ser vi konsekvenserna av flera år av felaktiga beslut från USAs och EUs sida. I stället för att respektera det palestinska folkets demokratiska val, valde man att isolera den palestinska regeringen. Resultatet blev ekonomisk kollaps i de palestinska områdena, inbördeskrig mellan de två ledande palestinska rörelserna och en fullständig isolering av Gaza som omöjliggjorde ett vanligt liv i området och ledde till en skriande brist på mat och mediciner. Detta stärkte de militanta krafterna, såväl i Palestina som i Israel.

Det tänkande som länge präglat socialdemokratins syn på utrikespolitiken – idén om gemensam säkerhet – är mer aktuell än någonsin i en värld där rädslan för Den Andre breder ut sig och paralyserar oss i ett tillstånd av evigt krig mot terrorismen. Arbetarrörelsens hållning bör präglas av den grundläggande insikten att ingen är trygg om inte alla är trygga, att det enda sättet att förebygga konflikter på lång sikt är genom samarbete, dialog och social utjämning.

Vi fördömer Hamas’ raketbeskjutningar, och uppmanar samtliga palestinska grupper att ställa sig bakom en uppgörelse om eldupphör och att arbeta för en rättvis fred. Som den starka parten i konflikten, och som ockupant av Gaza och Västbanken sedan mer än fyrtio år tillbaka, bär Israel huvudansvaret för att få till stånd en fredlig lösning. En förutsättning är att Israel upphör med sin militära invasion – den ger inte säkerhet utan göder extremism och fundamentalism.”

* * *

Här i Uppsala har Missionskyrkan länge spelat en viktig roll som en plats för diskussioner om konflikten mellan israeler och palestinier. Nu arrangeras tre program om denna:

1. Vart går Israels barn?

Torsdagen den 15 januari klockan 19.00 i Missionskyrkan
Samhällsdebattören Bernt Jonsson diskuterar det kommande israeliska valet och dess konsekvenser för möjligheterna att lösa den israelisk-palestinska konflikten.

2. Palestinskt motstånd
Onsdagen den 18 februari klockan 18.00 (!) i Missionskyrkan
Per Gahrton – författare, politiker och ordförande i Palestinagrupperna i Sverige och som nyligen kommit ut med boken Palestinas frihetskamp – talar om utsikterna att lösa den israelisk-palestinska konflikten.
Arr: Missionskyrkan, Palestinska folkets förening och Palestinagruppen i Uppsala

3. On the Road towards Justice and Peace?
Torsdagen den 5 mars klockan 19.00 i Missionskyrkan
Den israeliske ambassadören i Sverige, Benny Dagan, presenterar ett israeliskt perspektiv på den israelisk-palestinska konflikten.

* * *

Oacceptabelt att humanitär hjälp hindras till Gaza

– De senaste dagarnas massiva israeliska attacker mot Gaza har efterlämnat hundratals döda och tusentals skadade, men den humanitära nöden som följer i spåren av detta är långt mer omfattande. I Gaza där människor redan tidigare levde i stor fattigdom och där en stor del av befolkningen är barn innebär de nu dramatiskt försämrade situationen stor risk för liv och hälsa säger Kent Härstedt, biståndspolitisk talesperson (s).

– Gazas isolering där människor lever utan möjligheter till ett normalt liv har försatt människor i fördjupad fattigdom och desperation. Den nu uppkomna situationen där el- och vattenförsörjning, mat och mediciner bara kommer in i området i liten omfattning är oacceptabel.

– Vi socialdemokrater uppmanar Sveriges regering att bilateralt och genom EU ställa krav på Israel att öppna upp en humanitär korridor in till Gaza för att täcka de humanitära behoven.

– Vi kräver omedelbart eldupphör, att Israel omedelbart upphör med sina attacker och att Hamas slutar med raketbeskjutningen av södra Israel. Israel som den starkare parten måste ta initiativ till att fredssamtalen återupptas. Våld kommer att leda till mer våld och denna destruktiva spiral måste brytas. Den aktuella situationen måste leda till att världen framöver visar ett ökat engagemang för att få slut på våld, terror, fattigdom och ockupation avslutar Kent Härstedt.

På Socialdemokraternas hemsida uppmanas läsarna i anslutning till Kent Härstedts uttalande att skänka pengar till de lidande i Gaza genom Olof Palmes internationella center, plusgiro 570-2.

Från snittar till couscous

Som vanligt var Birgitta och jag bjudna på trettondagskalas hos Anders Biörck uppe på Uppsala slott. Kalaset har formen av mottagning, gästerna är många och det bjuds på snittar och vin. Som ni väl kan ana, finns många av dem som i någon mening bildar offentligheten i Uppsala och Uppsala län på inbjudningslistan: politiker, folk från näringslivet och kulturlivet, kyrkan och de båda universiteten, journalister – ja, ni kan själva ana. Jag tänker inte rabbla namn, bara nämna att Birgitta och jag hade ett av våra samtal med Sigrid Kahle, som vid en middag snart kommer att upptas i kretsen av hedersupplänningar.

Annars är ju ofta udda och lite personliga möten en stor del av behållningen av den här sortens massarangemang. När vi redan var på väg därifrån – höll på att ta på oss ytterkläderna – kom en dam fram till mig och berättade, att hon på nätet hade hittat en recension som jag hade skrivit av en konsert i Missionskyrkan för ett bra tag sedan. Hon hade gillat det hon läste och sen bläddrat vidare och läst mycket annat också. Det här är ett av sätten att vinna nya läsare.

Jag ska väl för ordningens skull också nämna, att jag redan på väg till Slottet i bussen blev attacherad av en annan dam, som tackade för mina lördagskåserier om Melodikrysset. Så kan man också vinna läsare

När vi anlände till mottagningen på Uppsala slott och skakade hand med värden och värdinnan, skämtade jag vänligt med Anders Biörck: frågade om kvällen skulle bjuda på någon visning av Måns Månssons dokumentarfilm ”H:r Landshövding”, som ju handlar om nämnde Biörck. Nej, det tänkte H:r Landshövdingen inte bjuda på.

När vi senare lämnade mottagningen, styrde vi stegen mot Fyrisbiografen i avsikt att se en film. Fyris visade sig faktiskt visa ”H:r Landshövding”, men vi hade redan beslutat oss för att se en annan film, Abdellatif Kechiches ”Couscous” (”La graine et le mulet”). Det är en prisbelönt film. Den fick juryns stora pris, Marcello Mastroiannis pris för bästa nya skådespelersks, publikens pris, kritikernas pris och Fiprescipriset vid filmfestivalen i Venedig 2008. Vid den franska Césargalan 2008 prisades den som bästa franska film samt för bästa regi, bästa originalmanus och bästa debutskådespelerska. Vi var åtta-tio personer i salongen – övriga uppsalabor har uppenbarligen inte begripit vilken fin film det här är.

I både Frankrike och Italien prisades alltså debuterande skådespelerskan Hafsia Herzi för filmrollen som Rym. I filmens handling fungerar den här unga flickan som en motor, finner på idéer, tar sig förbi svårigheter, när det gäller att föra gamle Slimanes (Habib Boufares) dröm i hamn. I ett avgörande skede i den processen gör hon också en fantastisk insats som magdanserska.

Som man kan förstå av detta och av namnen, utspelar sig det här dramat bland människor som hör hemma i Frankrikes stora arabiska befolkning, den som har sina rötter i det före detta franska Nordafrika. Dessutom är filmen en skildring av en väsentlig del av vår tids proletariat, invandrarna. Slimane har i årtionden slitit med sitt jobb i hamnen, närmare bestämt den i Sète i Sydfrankrike. Vid 61 års ålder, när han inte längre orkar hålla uppe tempot som förr, tvingas han sluta. Habibs Boufares’ gestaltning av Slimane – tystlåten butterhet, ett lite vemodsfyllt accepterande av ödet – lämnar inte mycket övrigt att önska.

I filmens början – bland annat under loppet av ett utdraget familjekalas på couscous – får vi lära känna hans stora familj. Han har både en exhustru och en hustru, båda med barn. Vi möter trångboddhet, svårigheter, äktenskapliga slitningar, mänskliga brister – hans söner i den första kullen skildras verkligen inte som några dygdemönster. Till det djupt sympatiska med den här moderna proletärskildringen hör just att de personer som skildras inte heroiseras.

Dock när Slimane en gammal dröm: att starta en couscousrestaurang nere i hamnen, ett mönster man känner igen också härifrån Sverige, där ju många invandrare tvingas starta egna företag för att kunna försörja sig. Han har visserligen ett avgångsvederlag som startkapital, men när han möter hela raddan av hinder – krav på tillstånd. hamnplats, svårigheter att få lån – är det unga Ryn som kämpar vidare, hittar utvägar, aldrig tappar modet.

Viktigt för utfallet är också att hela den vittförgrenade familjen beslutar sig för att stödja Slimane och också ställer upp för att ställa i ordning den gamla skorv som Slimane har köpt för avgångsvederlaget för sitt nya ändamål. Och se: en riktigt vacker restaurangbåt växer fram. Ur detta föds idén att bjuda in alla de bestämmande och tongivande i staden till en storslagen invigningsfest, detta för att sedan förhoppningsvis få alla de fortfarande inte utbekomna tillstånden.

Det hela börjar lysande, med drinkar och arabisk musik exekverad av vänner till familjen. Publiken är förtjust, också över det som först serveras.

Sen, på gränsen till succén, kommer katastrofen: couscousgrytan är borta, försvunnen i tomma intet verkar det som. Vi i publiken vet redan vad som har hänt: den värsta slashasen till son har fått ett telefonsamtal från älskarinnan och har helt enkelt försvunnit med bilen i vars bagageluckan couscousgrytan förvarades. När sanningen så småningom går upp för Slimane och de andra, svarar sonen inte heller på mobilen – han har för säkerhets skull stängt av den. Pappa Slimane tar per skoter upp jakten efter den försumlige sonen.

Under tiden gäller det att hålla gästerna lugna och på gott humör. De serveras alkohol av de mest skilda slag. Orkestern spelar och spelar. När allt hopp nästan är ute, gör Rym sitt utdragna men bejublade magdansnummer.

Medan detta pågår blir vi i publiken och säkert också pappa Slimane allt mer nervösa. Slimane jagar runt på motorvägen, besöker också den förrymde sonens hustru som nu, inför honom, i hämningslös gråt häver ur sig allt hon har utsatts för. När Slimane kommer ut igen, har hans skoter stulits av tre unga huliganer, förmodligen invandrare liksom han själv. De retar honom, får honom att springa efter dem gata upp och ner, allt förgäves. Till slut ser vi honom sjunka ner på en nattlig gata, med händerna tryckta mot det gamla och utslitna hjärtat.

Medan Rym på restaurangbåten just håller på att avsluta sitt evighetslånga magdansnummer, ser vi hennes mor anlända med en jättelik ny gryta couscous.

Just i det här ögonblicket klipper Abdellatif Kechiche av filmens handling. Eftertexterna börjar rulla.

Vi får aldrig veta om gästerna till slut blev nöjda, om Slimane fick sina tillstånd eller ens om han fortfarande var vid liv, så att han kunde få de där tillstånden.

Det här är en ovanlig film, ovanligt bra också, möjligen med anmärkningen att den kunde ha gjorts aningen kortare. Så varför inte gå och se en fransk-arabisk film för ovanlighetens skull?

Georg Riedel talade om barnen i Gaza

I går kväll såg Birgitta och jag som så många andra Guldbaggegalan i TV. Det är intressant att få nyfikenheten väckt för så många nya svenska filmer – en snabb koll av biorepertoaren visade dock att ”Maria Larssons eviga ögonblick” inte går på någon biograf i Uppsala.

Av de prisbelönta vid galan var det särskilt en som fick mitt hjärta att slå några extra slag, Georg Riedel som tilldelades Gullspiran för enastående insatser inom barnfilmen. Jag har tidigare skrivit om Georg och hans insatser som musikmakare bland annat till filmatiseringarna av Astrid Lindgrens berättelser. Till exempel hans ”Idas sommarvisa” torde, med rätta, av de flesta uppfattas som något av det svenskaste som finns.

Men Riedel själv är inte svensk från början. Hans familj kom hit från Tjeckoslovakien. Pappan var tysk, mamman judinna.

Säkert var det inte många som tänkte på just detta, när han i går i sitt tacktal begagnade tillfället till att påminna om de marterade barnen i dagens Gaza. Men det var strongt gjort vid ett sådant här tillfälle – och det uppskattades mycket att döma av de stormande applåderna.

För mig är det inte förvånande. Jag vet att Georg med stolthet har kallat sig socialist och att han gärna, och av övertygelse, spelade bas i Dompans band under Olof Palmes valturnéer och vid socialdemokratiska partikongresser. Åren tycks inte ha fördunklat hans radikala sinne.

Av en slump får jag just i dag in en länk på min blogg, från en franskspråkig blogg skriven av en för mig okänd marockansk jurist, Ibn Kafka. Han citerar, med ett vänligt omdöme om mig och med länk till min blogg, Olof Palmes berömda jultal från 1972. Texten presenteras både på svenska och i fransk översättning.

”Man bör kalla saker och ting vid deras rätta namn. Det som pågår i Vietnam är en form av tortyr.

Det kan inte finnas militära motiv för bombningarna. Militära sagesmän i Saigon har förnekat att det skulle pågå en nordvietnamesisk uppladdning.

Det kan inte rimligen bero på vietnamesernas halsstarrighet vid förhandlingsbordet. Motståndet mot oktoberöverenskommelsen i Paris kommer – som New York Times påpekar – framför allt från President Thieu i Saigon.

Det man gör är att plåga människor, plåga en nation för att förödmjuka den, tvinga den till underkastelse inför maktspråk.

Därför är bombningarna ett illdåd.

Därav finns det många i modern historia.

De förbinds ofta med namn. Guernica, Oradour, Babij Jar, Katyn, Lidice, Sharpeville och Treblinka.

Våldet har triumferat. Men eftervärldens dom har fallit hård över dem som burit ansvaret.

Nu finns ytterligare ett namn att foga till raden.
Hanoi – julen 1972.”

Till den här listan lägger han själv ”Gaza, janvier 2009″.

Länk till den citerade bloggen hittar du här.

Hur skulle KD kunna ta sig ur fyraprocentsträsket?

Ett par av de senaste opinionsundersökningarna placerar Kristdemokraterna farligt nära, i ett av fallen rent av rejält under fyraprocentsspärren. Jag hör till dem som i flertalet frågor står mycket långt från KD. Jag skulle knappast, rent politiskt, sörja partiets sorti ur Sveriges riksdag. Men KDs aktuella sits väcker samtidigt mycket intressanta principiella frågor.

På Svenska Dagbladets ledarsida (12 januari 2009) analyserar kolumnisten Roland Poirer Martinsson KDs aktuella problem på ett sätt som är intressant också för oss som själva inte är bekymrade över det rubriken för hans kolumn ger uttryck för: ”Kd:s experiment har nått vägs ände”.

Poirer Martinsson sammanfattar på ett ganska roligt sätt KDs aktuella politiska position, den som har lett till att allt fler överger partiet: ”Hur ser då dagens kristdemokratiska galax ut? Här är mitt förslag: alkohol är farligt, höj biståndet, pacifism är rätt, Anders Wijkman, värna gamla, familjen är viktig, undvik abortdebatten.”

Det senare aktualiseras förresten just nu av att KDs valberedning inför det kommande EU-valet har lyckats med konststycket att presentera ett förslag till lista, där den i partiet mest populäre kandidaten, abortmotståndaren Lennart Sacredéus, inte finns med.

Men tillbaka till Poirer Martinssons artikel. Hans recept för KD är ideologiskt träffsäkert – det finns i dag inget parti som förmår attrahera de konservativa väljarna – och skulle säkert också kunna ge partiet ny vind i seglen: ”ute i landet finns det ett kluster med familjen först, låga skatter, starkt försvar, fri skola, personligt ansvar, färre aborter, nej till dödshjälp, fri företagsamhet, lag och ordning, religion är viktigt, samhällsinstitutioner bör vårdas och – varför inte? – förbud mot tv-reklam med sex och våld före 20 på kvällen”.

Jag skulle nog kunna tänka mig att en profilering av KD i den riktningen skulle vålla Det nya Arbetarpartiet, det som förr var Högerpartiet, stora bekymmer, också i form av tappade röstandelar till KD i gallup och i slutändan i nästa val.

Men det finns ett men också med det här receptet.

Problemet ligger i den cementering av blockpolitiken som har ägt rum.

Anta att de övriga partierna i alliansregeringen började gå KD till mötes på de punkter Poirer Martinsson räknar upp – för övrigt skulle det räcka med att KD presenterade ett valprogram av den här typen, om vilket Fredrik Reinfeldt i valdebatterna och journalistutfrågningarna i TV förmodligen skulle få fler frågor än om sitt eget partis program.

Jag kan ju bara gissa, men KD-framgångar, baserade på ett program av den här typen, skulle med all säkerhet få mängder av lättrörliga, socialliberala mittenväljare att markera sitt avståndstagande genom att först i opinionsundersökningarna, sen i valet lägga sin röst på socialdemokraterna.

Ändå ska man inte läsa det jag skriver här som ett uttryck för skadeglädje. Jag är den sortens demokrat som verkligen inte vill förmena genuint konservativa människor att organisera sig politiskt och försöka få stöd för sitt program.

Liksom jag inte vill förmena vänstersocialister och gröna att göra samma sak.

Det Poirer Martinsson diskuterar är egentligen effekterna av att svenskt partiväsende allt mer tycks låsas i något som allt mindre liknar ett flerpartisystem. För mig är flerpartisystem nämligen inte synonymt med tvåpartisystem.

Hela Roland Poirer Martinssons kolumn om Kristdemokraterna kan du läsa här.

Om kärlek som slutar i förnedring och hat

Fritiof Nilsson Piraten (1895-1972) är en författare som jag med stort nöje har läst genom åren; jag tror att jag både äger och har läst samtliga böcker av hans hand. Han är mycket skicklig både som romanförfattare och som novellist. Till hans stora popularitet har säkert hans frodiga och ofta mycket underhållande berättande bidragit, men i botten på ett stort antal av hans berättelser finns förstås allvar, ja rent av tragedi.

Det sist nämnda gäller inte minst hans roman från 1937, ”Bokhandlaren som slutade bada”, den som Jarl Kulle gjorde en högst sevärd film av 1969.

Den i yngre år av sin mor hårt beskyddade Jakob hindrades därigenom att knyta band till det motsatta könet. Också efter moderns död, när han har blivit den lilla ortens bokhandlare (Jakob Bokhandlare som i filmen spelas av Allan Edwall) umgås han främst med andra herrar, kunder i hans bokhandel, bland dem korpralen och takläggaren Krakow (Jarl Kulle), snickaren Grelin (Fritiof Billquist), skräddaren och positivspelaren Stickselius (Nils Eklund), stationsskrivaren Trolle (Olof Bergström) samt ortens biertappare, spelad av Gunnar Knas Lindkvist. De här herrarna har en egen ritual: Under sommarhalvåret badar de nakna i ån; deras nakenhet skrämmer bort anständiga damer på promenad, allt medan de under halsande av öl, kyld i ån, lyssnar på högläsning ur någon bok, medförd av Jakob Bokhandlare.

Vi ser ett manligt kotteri, utan homoerotisk laddning. De flesta i det här gänget har säkert hustru och kanske även andra erotiska erfarenheter av det motsatta könet, men Fritiof Nilsson Piraten skriver om en tid då män och kvinnor levde i mycket mer åtskilda sfärer än de gör i dag.

Det här illustreras av den inledande historien om den för övrigt gifte Krakows utflykt till Stockholm i avsikt att träffa (och lägra; som lockemedel medför han en azalea) en ungdomskärlek, Sabina – som dock visar sig ha flyttat. Den kostliga handingen som därvid utvecklar sig överlåter jag åt bokläsarna och/eller filmtittarna (filmen finns på DVD) att själva ta del av.

Också in i Jakob Bokhandlares liv kommer det, sent omsider, en kvinna. Granne med honom bor Elim Svensson ”Krusenstolpe” (fullkomligt suveränt gestaltad, en smula lemmalytt, av Ingvar Kjellson). Hem till honom från Antwerpen kommer överraskande hans syster, numera med namnet Amélie Arbel (Margaretha Krook). Jakob Bokhandlare blir omedelbart betuttad i de yppiga former han kan se under hennes kanske inte alltid så smakfulla kläder. I relativt sen ålder i livet gifter sig Jacob med henne, och hon flyttar in i hans hus.

Erotikens fröjder förbyts sen till något som i slutändan måste betecknas som ett inferno. Att Amélie inte direkt har varit någon blyg viol uppenbaras för Jacob, och Jacob – och vad värre är, hela samhället – får reda på att Amélie har tjänat ihop sina sparade slantar på bordell. Amélie dränker den belägenhet hennes tidigare liv (eller i vart fall den allmänna kunskapen om det) har försatt henne i med starka drycker, och bland annat under intryck av dessa utbyts giftigheter. Till slut låter Jacob mura en mur, som skiljer deras halvor av huset åt.

De lever åtskilda; Jacob tål inte ens att höra oväsendet han ibland hör från andra sidan muren och överröstar det då genom att spela kornett. Till slut dör den allt fetare och mer försupna Amélie, och Jakob, som inte ens har varit med på begravningen, beställer en gravsten med texten ”Måtte jorden vila lätt under henne”.

När Jakob själv senare ligger på sitt yttersta, berättar han varför han själv under de där striderna med Amélie svek sina vänner och slutade bada i ån. Nej, det var inte främst för att han skämdes över hustrun och hennes förflutna. Men det var så att en av deras handgripliga mellanhavanden hade slutat med att hon, när hon hade slagit honom i huvudet, fick honom att med baken törna mot den glödheta järnkaminen, varvid texten på kaminluckan, Potiphar, brändes in i hans ena skinka. Den som i större utsträckning än dagens unga kan sin bibel, inser därvid genast vilka associationer begreppet Potiphars hustru väcker.

När han visar upp ärret, inser man dock, att han för länge sedan kunde ha återupptagit vanan att bada i ån tillsammans med kamraterna. Ärret har med åren läkts, men framför allt hade Jakob bortsett från att Potiphar var ganska svårläst för omgivningen, eftersom det hade bränts in i baken så att säga baklänges.

Melodikrysset nr 2 2009

Dagens melodikryss rymde flera frågor som jag tyckte var svåra, utifrån mina musikkunskaper alltså.

Jag tar det för mig svåra först.

Schlagern med en titel och refräng hade jag svårt att identifiera. Eftersom jag hade inledningsbokstäverna och orden gick in i varandra, kom jag på att det finns en låt som i titel och refräng har frasen ”Lägg din hand i min (ska vara DEN enligt en läsare, HANS enligt en annan, vilket alltså inte rubbar mitt svar till lösning) hand”, men jag minns inte hur den går. Jag vill betona att det här är en gissning från min sida, så ta alltså inte för givet att jag har rätt svar.

Jag är vidare notoriskt dålig på signaturer till TV-serier, detta främst för att jag ser så få sådana. Men 1983 sändes i svensk TV den brittiska serien ”We’ll Meet Again”, som här döptes till ”Vi möts igen”, och den skulle det kunna vara.

Långt utanför mina normala referensramar ligger Idol-vinnarna. Men med hjälp av ledbokstäverna kom jag fram till att han med ”Close But No Cigarr” heter Marcus Fagervall.

Inte heller är jag närmare bekant med popbandet N Sync. Men här kom jag av okänd anledning nästan med detsamma på gruppnamnet, och kontrollgoogling på ”This I Promise You” bekräftade, att jag hade hamnat rätt.

Resten tyckte jag – men där kan ju andra ha en helt annan mening – var lätt.

Jag och Birgitta såg som vanligt Ingvar Oldsberg i ”På spåret” – ett både underhållande och lärorikt TV-progam – i går kväll, men att påstå att Oldsberg sjöng ”I Can’t Stop Loving You” är att ta i väldigt mycket. Upphovsmannen, Don Gibson, skulle ha vridit sig i plågor, om han hade hört det här. Vi kan väl hur som helst enas om att Ray Charles’ insjungning från 1962 var bättre.

Mycket bättre var då Bosse Parneviks avsiktliga röstförvrängning i parodin på ”Svensktoppen”, där Bengt Bedrup fick agera programledare eller snarare referent.

Inte heller kan jag väl gärna missa besjungaren av mitt Uppsala Owe Thörnqvist, vars ”Dagny” var en av dagens ljudillustrationer. Jag känner Owe en smula, eftersom han liksom min hustru har fått titeln ”hedersupplänning”; vi kommer snart att ses på middagen för hedersupplänningar på Uppsala slott. Hustrun benämndes förresten ibland under sin politikertid som ”Svartbäckens rödaste ros”, detta eftersom vi bor i Svartbäcken.

Tage Danielsson har jag samarbetat en smula med inför 1968 års val, då han gav ut ”En soffliggares dagbok”. Han och Hans Alfredson har gjort många minnesvärda nummer, bland dem ”Ett glas öl” efter engelsk förlaga.

Om mina mellanhavanden med Cornelis Vreeswijk kan ni läsa ovan under Kulturspegeln, Musik. I dagens melodikryss förekom hans roliga ”Brev från kolonien”, med text men inte musik av Cornelis. Musiken har han lånat från ”Timmarnas dans”, som ingår i Amilcare Ponchellis ”La Giaconda” från 1876. I Cornelis’ sommarkoloni bor ungarna i baracker.

The Real Group finns också i våra skivhyllor. En av medlemmarna där, Peder Karlsson, är för övrigt son till ett par av mina politiska ungdomsvänner: förra statsrådet (s) Jan O Karlsson och förra medarbetaren på Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek i Stockholm, den nu döda Eva. Här hörde vi The Real Group i ett Povel Ramel-nummer, ”Johanssons Boogie Woogie-vals”.

En annan kär bekanting var Julie Andrews med ”A Spoonful of Sugar” (på svenska ”Lite socker i botten”) ur ”Mary Poppins”.

Då var det väl bara ett par klassiker kvar.

Vi hörde ”Barkaroll” ur ”Hoffmans äventyr” av Jacques Offenbach.

Och så hörde vi en melodi som ofta spelades i radio förr, ”Skridskoåkarna” av Emil Waldteufel. Och skridskoåkning sker ju som bekant på isar.

* * *

På jakt efter något svar till det allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Döda paret lever än, men Socker-Conny är gammal och skraltig

Joakim Pirinen (född 1961) är Sveriges bäste nu verksamme serieskapare. Jag har läst honom i albumform och förstås i Galago allt sedan starten; då och då förekommer han också på Aftonbladets kultursidor.

Som tecknare behärskar han hela spektrat från ett myller av detaljer till utstuderad enkelhet. Hans stil är omisskännligt personlig. Men som bild- och textmakare har han hittat infallsvinklar hämtade både från surrealismen och absurdismen.

När man läser hans senaste album, ”Döda paret och deras ’vänner’” (Ordfront Galago, 2008), slås man åter igen av hur mångsidig Pirinen är. Partier av handling i mer traditionell mening omväxlar med mer abstrakta partier, som har karaktär av renodlad bildkonst. Men där finns, nu som tidigare, också bilder som främst vilar på ordvrängerier: Här finns således än en gång mängder av anagram på hans eget namn, ofta lättassocierade även om man inte har tillgång till illustrationen – ett exempel är Pina Komeini, J.R!.

Joakim Pirinen slog ju igenom 1985 med ”Socker-Conny”, han med devisen ”Med ett schysst järnrör slår man hela världen med häpnad”. I det senast albumet dyker han upp som ett åldrat och nedgånget vrak. Bilden, en helsida, har texten ”Socker-Conny som han ser ut numera”, och ur hans mun med skönjbara tandgluggar kommer pratbubblan ”Med ett med ett med ett järnrör slår slår man slår världen slår man den med häp häpnad”.

Betydligt större plats tar emellertid titelserien ”Döda paret”. Eftersom Döda paret bor i ett arkitektritat hus, har plasma-TV, en polsk trädgårdsmästare, Tadeusz, och en colombiansk hushållerska, Raquela, tvingas man ju som läsare att fundera över i vilket avseende de är döda. Mycket riktigt finns här också en serie med ett skelettpar i huvudrollen, ”Det verkligt döda paret”. Men i ”Döda paret på Gotland” lyckas de ändå skapa kontakt med den andra sidan. De möter Gud (och det visar sig att Gotland var hans söndagsbarn). Fast när Döda paret vill tacka sin skapare, säger Gud: ”Jag har inte skapat er. Ni bara finns ändå.”

Några politiska markeringar kan man faktiskt också hitta i Pirinens serier. Som i ”Happy Halloween” när Vita frun till de inhystas stora skräck visar sig på en flyktingförläggning eller när man över bildtexten ”Högerspöket – nu i regeringsställning!” ser en bild av Fredrik Reinfeldt med spöklikt vit stor skalle. I början av ”Döda paret bara bråkar” söker de äktenskapsrådgivare: ”Då ställer Mona Sahlin upp men de lyssnar inte på henne heller, för hon är ju bara en människa.”

Till mycket stor del lever Pirinens egna serieskapelser av de kreativa ingivelserna i text eller bild eller, ofta, kombinationen av text och bild. Det är gott nog, ofta rent av briljant. Men visst önskar man sig att Joakim Pirinen till nästa gång kunde samla sig till fler sammanhängande längre serier.

En sensation

Orson Welles’ film från 1941, ”Citizen Cane”, kallades här i Sverige först för ”En sensation” men har senare visats med sitt amerikanska ursprungsnamn. Jag har inga invändningar mot det senare, men filmiskt var den verkligen en sensation. Än i dag rankas den bland världens främsta filmer genom tiderna.

Det finns flera skäl till detta. Manus har skrivits av Herman J Mankiewich (och i någon mån John Houseman), men naturligtvis har regissören, Orson Welles, också satt sin prägel på filmberättelsen med dess tillbakablickar och undersökande intervjuer à la psykologisk deckare. Till den gåtfulla, ofta kusliga stämningen bidrar Gregg Tolands briljanta foto med sina växlingar mellan mörker och ljus à la tysk 20-talsfilm – filmen är gjord i svart-vitt – och även Bernard Herrmans musik. Sist men inte minst bör man nämna att den vuxne Kane på ett briljant sätt spelas av Orson Welles själv.

Trots att Welles gör en taktisk markering mot att filmen skulle handla om den amerikanske tidningskungen med mera William Randolph Hearst och filmens huvudfigur kallas för Charles Foster Kane, uppfattade alla i det dåtida USA den som en närgången skildring av Hearsts liv. Att den också var det bekräftades bland annat av Hearsts olika försök att hindra filmens spridning, bland annat genom att förbjuda sina egna många och inflytelserika tidningar att skriva om den. Naturligtvis är filmberättelsen fiktion, men det finns tillräckligt många viktiga likheter mellan William Randolp Hearsts liv och Charles Foster Kanes för att man ska kunna se den som ett slags biografi – men då förstås snarare som en skönlitterär eller filmisk biografi. Man får nämligen inte glömma bort att Welles hämtar erfarenheter också från inte minst sitt eget liv: den dramatiska skildringen av hur Kane präglas för livet av att i unga år skiljas från sin mor har säkert hämtat näring också ur regissörens personliga erfarenhet; Orson Welles förlorade sin egen mor när han bara var nio år och fadern när han var femton.

Filmen börjar med något som då inte ännu har hänt, förutsatt att Kane ska ses som Hearst, nämligen Hearsts död i sitt väldiga palats. Den dödes liv kartläggs i form av en film. Filmteamet samlar genom intervjuer i olika miljöer med personer, som på ett eller annat sätt har funnits i Kanes närhet, pusselbitar till det som har varit Kanes/Hearsts liv, och genom dessa flashbacks framträder en människa som från att ha haft samhällskritiska och rent av politiska ambitioner gradvis blir allt mer av en förhårdad maktmänniska. Men något synes ändå saknas. Det är känt att Kane, när han dör i sitt mausoleiliknande palats, som sina sista ord i livet mumlar ”rosebud” (rosenknopp). Vad syftar det här ordet på och vilken är dess symboliska betydelse?

Ingen av de många som på olika sätt bidrar med pusselbitar till det som var kan lösa just den gåtan. Här ger Welles svaret direkt till filmpubliken: i filmens slut, när mängder av bråte efter den döde Kane bränns upp, ser man elden sluka en kälke med namnet ”Rosebud”. Rosebud är alltså länken bakåt till Kanes barndom, då han levde det lyckligare liv han hade, innan hans mamma (Agnes Moorehead) lämnade över honom för skolgång och uppfostran under ledning av bankiren Walter Parks Thatcher (George Colouris) och genom att låta pojken ärva en silvergruva tryggade hans framtid som framgångsrik kapitalist.

På så sätt lägger Wells en mänsklig dimension till sin skildring av maktmänniskan Kane/Hearst.

Årets vintervistelse i Öregrund lider mot sitt slut

Årets vintervistelse i Öregrund lider mot sitt slut. I morgon bär det i väg till Uppsala igen.

Jag är verkligen inte någon vän av vintern annat som utsikt från ett fönster. Jag vantrivs i kyla, har inte ens riktigt undgått den inomhus eftersom ett stort element har pajat. Motvilligt har jag pallrat mig utomhus: för att handla på Konsum och för att tillsammans med Birgitta visa de två poliser som kom hit vår sprängda brevlåda. Av det senare har jag lärt mig att det inte behövs så stor sprängkraft för att demolera en brevlåda så kompakt som vår – det tryck som uppstår gör jobbet. I dag har hustrun och jag med gemensamma krafter släpat den nya snöslungan till den friggebod som har ersatt den gamla nedbrända, den som bland annat innehöll den förra helt oanvända snöslungan.

Annars har jag hållit mig till stugvärmen (där den alltså har funnits): legat på sängen och läst, sett dvd-film, lyssnat på musik på glasverandan.

Vår glasveranda är något alldeles speciellt. Den byggdes till i samband med vår stora om- och tillbyggnad. Där finns våra två stora gungstolar, för många år sen hemförda från Nicaragua av Birgitta. Och där finns vår ljudanläggning: radio, skivspelare, bandspelare. Det här är ett på många sätt idealiskt rum att lyssna på musik i. Dess kubiska form ger mycket bra ljudspridning. Och det är en extra njutning att, sittande i sin gungstol, läppja på en liten cognac och ta till sig musiken.

En del av den här musiken har jag skrivit om i recensionsform.

Annat vill jag inte skriva om i den formen.

I julklapp från sonen, Matti Dahl, fick Birgitta och jag till exempel en singel, ”Silver”, med Mack (Mack, 2008) där Matti är låtskrivare, sångare och gitarrist. (Övriga som ingår är Rickard Hultberg, elektrisk och akustisk gitarr, Pär Boork, trummor, Kalle Pettersson, basgitarr, och Anders Tukler, keyboards.) De två låtarna, ”Silver” och ”Sesame Street”, kan jag mot bakgrund av det nära förhållande jag har till upphovsmannen knappast recensera, men låt mig ändå nämna en sak som gjorde mig särskilt glad: I den senare låten spelar Matti på den mandolin som han ärvde efter min döde bror Matti Kokk, Stormatti kallad, men som ursprungligen var vår fars.

Ett par av de övriga kvällarna på glasverandan har vi tillbringat tillsammans med den fantastiske unge klarinettisten Martin Fröst, som vi tidigare har hört live på Konserthuset i Stockholm. (Det visade sig sedan, att Fröst har varit skolkamrat i Sollefteå med Bo Strömberg, som är gift med vår dotter Kerstin Kokk.)

Den här gången har vi lyssnat på Fröst på ett par CD som jag köpte i julklapp åt Birgitta.

Den första heter ”Martin Fröst Plays Concertos Dedicated To Benny Goodman” (BIS CD-893, 1998). Tre klassiska kompositörer visar sig ha specialskrivit kompositioner åt Goodman, som också har spelat klarinett i dem: Aaron Copland, Paul Hindemith och Sir Malcolm Arnold. Av de här kompositörerna kom jag tidigt, under gymnasietiden, i kontakt med Hindemith, detta eftersom jag bland mina klasskamrater hade Eje Karlsson, som senare (med det nya efternamnet Kaufeldt) blev försteflöjtist i Stockholmsfilharmonikerna.

Kanske ännu roligare var det att höra Fröst tillsammans med Amsterdam Sinfonietta respektive Vertavo String Quartet spela två verk för klarinett som soloinstrument, ”Klarinettkonsert i A Dur” (KV 622) och ”Klarinettkvintett i A Dur” (KV 581) av Wolfgang Amadeus Mozart (BIS SACD-1263, 2003).

Särskilt klarinettkonserten blev något av ”vår” musik, när Birgitta och jag i mycket yngre ålder, i mitten av 1960-talet, bildade par. Birgitta medförde några få skivor till sitt nya bo, och det här var en av dem. Många kvällar, både då och senare, har vi suttit och lyssnat på Mozarts klarinettkonsert. Det är en så ljuvlig konsert. Jag kan den i huvudet.

Och varje gång jag hör den, som nu i Frösts fina tolkning, väcker den mängder av minnen till liv.

It Don’t Mean a Thing If It Ain’t Got That Swing

Stora delar av 1970-talets svenska jazzelit spelade på socialdemokratiska partikongresser och på partiets valturnéer. Arne Domnérus och hans sextett (i vilken Georg Riedel spelade bas) turnerade tillsammans med Olof Palme i valrörelsen 1976. Om detta skrev Lena Näslund i Aktuellt i politiken (s) nummer 15 1976 (2 september) under rubriken “Dompan i valrörelsen: – Hoppas vi vinner”.

Dompan deklarerar i artikeln, att det här är ett jobb inte bara för pengar utan av övertygelse:

– Att ta politisk ställning är minsann ingen liten lekgrej, säger han. Jag har tänkt länge på saken och är nu socialdemokrat. Det kändes väldigt riktigt att spela för socialdemokraterna på partikongressen i höstas. Det var första gången jag öppet visade var jag står. Och nu gör jag det igen.

Det visar sig, att det inte bara handlar om hans eget personliga ställningstagande:

– De övriga medlemmarna i bandet ställer också upp. Vi har snackat om att det här engagemanget kan sätta en politisk stämpel på den som inte är socialdemokrat. Jag har fått andra anbud i valrörelsen också, men har avvisat samtliga.

Det här betyder nu inte att jag gillar Dompan och musikerna kring honom främst av politiska skäl. Under mina unga år, före rockmusikens genombrott, var det jazzmusik som gällde. Dansmusiken, den vi lyssnade på eller dansade till i folkparkerna hemma i Njurunda (Värstaparken) eller inne i Sundsvall eller för den delen under de legendariska midsommarfesterna i Juniskär, var företrädesvis swingmusik.

Arne Domnérus (1924-2008) var altsaxofonist, klarinettist och orkesterledare. Hans musik kom jag, som bodde i en liten by utanför Sundsvall, främst i kontakt med via radion. Under 1950-talet (och också under 1960-talet, men då hade jag flyttat till Uppsala) spelade han i Radiobandet. 1967-1978 var han ledare för Radiojazzgruppen, men vid det laget hade jag redan börjat lägga grunden för vår vid det här laget mycket stora skivsamling, också hört honom live.

Birgitta har skaffat en dubbel-CD med Arne Domnérus, ”Memories of You” (Proprius PRCD 2019, 2008), som vi tillsammans lyssnade på i går kväll på glasverandan i Öregrund. Den innehåller inspelningar från 1950-talet, 1970-talet och 1990-talet, och eftersom den till stor del består av jazzstandards av den typ Domnérus har spelat under hela sin musikaliska karriär, ger den en mycket representativ bild av den jazzmusik Dompan och hans bandmedlemmar exekverade.

Men där finns också en del musik som inte hör hemma i den huvudfåran. Tillsammans med Rune Gustafsson på gitarr gör han till exempel Bob Dylans ”Blowing In the Wind”. Tillsammans med Gustaf Sjökvist på orgel gör han ”Sometimes I Feel Like a Motherless Child”, en negro spiritual – jag vet inte om det kan ha haft någon betydelse att skivbolaget, Proprius, drevs av en broderskapare, alltså en kristen socialdemokrat.

Annat kopplar jag till det samarbete Arne Domnérus hade med internationella storheter som Quincy Jones. Här finns en mycket bra inspelning av Jones’ med fleras ”The Midnight Sun Never Sets”. Den inspelningen är från 1995, då Domnérus samarbetade med en yngre generation jazzmusiker, till exempel Jan Lundgren på piano; vi hör vidare Lars Erstrand på vibrafon.

Samma sättning använder han när han gör en av jazzhistoriens stora slagnummer, Billy Strayhorns ”Take the A-Train”.

Och det vimlar av sådana nummer på den här skivan: ”Memories of You”, George Gershwins ”Lady Be Good”, ”Jazz Me Blues”, ”Hallelujah”…

Annat, kanske inte lika ofta spelat, låter minst lika bra. Lyssna till exempel på Johnny Hodges’ ”Jeep’s Blues”, där Dompan spelar både altsax och klarinett och backas upp av Bengt Hallberg på piano, Lars Erstrand på vibrafon, Georg Riedel på bas och Egil Johansen på trummor. Jag vill också slå ett slag för ”Things Ain’t What They Used To Be”.

Varför det så ofta låter så förbannat bra är inte lätt att förklara. Kanske finns svaret i den Ellington-låt som börjar ”I Don’t Mean a Thing If It Ain’t Got That Swing”.