Serienovell av Mats Jonsson

Mats Jonsson (född 1973) är en svensk serieskapare som jag har följt länge, bland annat genom Galago. Han är en lite knepig tecknare med en stil som ständigt får en att undra, om det rör sig om medveten naivism eller bristfälligt handlag med tuschpennorna. Jag har dock lockats av de självbiografiska beskrivningarna bland annat av barndomens Kramfors, en miljö som inte är helt obekant för mig.

De här självbiografiska skildringarna i romanformat, där Mats Jonsson alltid är Mats Jonsson, har också haft andra poänger; de har till exempel inte förhärligat honom själv.

Nu framträder han i mindre format. Hans ”I detta satans rum” (Ordfront Galago, 2008) inleder Galagos nya ”Svarta serien”, som har novellformat – två album av olika serieskapare ska ges ut per år.

Också den här serienovellen har Mats Jonssons sedvanliga karaktäristika: den märkliga men samtidigt mycket speciella tecknarstilen och så det starkt biografiska elementet med Mats Jonsson själv som huvudfigur.

Men på två punkter skiljer den här historien sig från det jag tidigare har läst av Mats Jonsson:

Miljön är radikalt annorlunda – vi befinner oss i London, på ett studenthotell, dit Mats Jonsson mycket riktigt åkte 1994 för att tillsammans med andra svenskar gå på journalistkurs.

Handlingen, med gruppdynamik som både föder aggressioner och attraktioner och så förstås den vanliga mixen av supande, spyor och hångel, är väl inte så olik det vi tidigare har mött hos Mats Jonsson, men det kortare formatet tycks ibland ha utgjort en hämsko för seriens skapare.

Slutets snopna konstaterande av vad vår hjälte missade är dock inte så oävet.

Stig Lindberg illustrerar Lennart Hellsing

Vår dotter Kerstin är starkt intresserad av design och porslin och publicerar på sin blogg då och då bilder av serviser med mera som har sitt ursprung i den tid då hennes föräldrar var unga. Här om dagen uppstod det, med utgångspunkt i att hon hade med någon del av Stig Lindbergs Gustavsbergs-servis Berså på sin blogg, också en minidiskussion om både den och annat från den här epoken, som både jag och Kerstin (och många med oss) är förtjusta i.

Jag påminde där om att KF under lång tid ägde Gustavsberg, knöt många av Sveriges bästa formgivare till fabriken och spred deras produkter i stor skala genom de välförsedda porslinsavdelningarna på Forum- och Domus-varuhusen. Mottot var ”vackrare vardagsvara”, och konsumentkooperationen lyckades under den här perioden sprida mycket fina serviser också till många hem som inte hade någon tradition av att vardagsföremålen i köket skulle vara vackert formgivna.

En annan liknande pionjärinsats gjorde KF när det gäller barnböcker. KF drev Rabén & Sjögren, som med Astrid Lindgren i ledningen blev Sveriges ledande barn- och ungdomsboksförlag. Många av de djärvt nytänkande barn- och ungdomsboksförfattarna publicerades av Rabén & Sjögren och gjorde, när de vann allt fler läsare, det här förlaget till det både stora och kvalitativt medvetna barn- och ungdomsboksförlaget.

En av de här stora nyskaparna var Lennart Hellsing, som med Krakel Spektakel, Kusin Vitamin, Opsis Kalopsis och de andra bröt helt ny mark i den svenska barnlitteraturen.

Här om dagen påmindes jag också om att det förekom intressanta former av korsbefruktning mellan de nämnda delarna av KFs verksamhet. Min hustru hittade, undanstoppade i ett skåp, en bunt böcker, ursprungligen tänkta att ges till mig i samband med fars dag, jul eller vad det nu kan ha varit. Bland de upphittade böckerna fanns Lennart Hellsings ”Musikbussen” med illustrationer av Stig Lindberg. Den är utgiven år 2006 av Rabén & Sjögren, men det framgår att första upplagan utkom redan 1948.

Historien är så där halsbrytande fantasifull som man väntar sig av Lennart Hellsing. Musikbussen är stor och röd och heter Bravo. I den bor det en jättestor familj. ”Pappan kör den. Mamman bestämmer vart den skall köra. Dessutom bestämmer hon var den ska stanna.” Det här paret har tjugo barn, alla tvillingar, vilket betyder betyder tio tvillingpar.

Alla ungarna utom de två minsta musicerar. De spelar samtidigt men dess värre inte samma låt. De minsta tvillingarna, Knips och Knops, som är för små för att spela lyckas i stället gång på gång kvadda instrumenten för de övriga. Men vi ska väl inte dra hela den ganska långa historien ända fram till dess att pappan mot slutet får hela ungskocken att samspela.

Stig Lindberg illustrerar den här berättelsen ömsom i fyrfärg, ömsom i svartvitt. Hans illustrationer lägger till kvaliteter till texten, som till exempel när han låter tvillingarna Knut och Margret som spelar trumpet göra det i var sin byrålåda eller som när man ser minstingarna Knips och Knops krypa under bordduken till sin hemliga stad under bordet.

Den här boken får väl ses som en förövning till det större och mer välkända samarbetet mellan Hellsing och Lindberg i boken om Krakel Spektakel från 1952.

Bob Dylan som radiovärd

Vår son Matti är en genommusikalisk person: spelar mängder av olika slags gitarrer och nu även den mandolin som ursprungligen var min pappas, sjunger, skriver sångtexter, komponerar, spelar i ett eget och ibland också andras band, finns på några skivor.

I vår stora skivsamling har han hittat artister och band som har blivit också hans favoriter, och omvänt har han lett sin gamle farsa till att göra nyupptäckter. Lite speciellt är det att far och son trots åldersskillnaden så pass ofta har gemensamma nämnare inom musiken.

En av dessa är att vi båda gillar Bob Dylan.

Alltså hade han hittat en perfekt julklapp till mig, dubbel-CDn ”Theme Time Radio Hour With Our Host Bob Dylan” (Ace CDHC2 1202, 2008). Det handlar alltså inte om någon skiva med Bob Dylan själv utan om låtar han har valt ut och spelat i en serie radioprogram.

Den som har läst Bob Dylans memoarer vet redan en hel del om de mycket mångsidiga musikaliska influenser som har präglat honom. Vi som är insnöade på Dylan vet dessutom att han aldrig har dragit sig för att låna, ibland på gränsen till stjäla material från andra musikmakare, vilket man som lyssnare är beredd att förlåta mot bakgrund av att Dylans versioner alltid lägger till en ny dimension.

Jag tänker inte analysera det här låturvalet för radio från den utgångspunkten. Konstaterar bara att Dylan under 1950- och 1960-talen som många i hans ålder lyssnade på mängder av artister och låtar av olika slag, av allt att döma dessutom i radio också hörde musik från 1930- och 1940-talen spelas. Eftersom åldersskillnaden mellan oss inte är särskilt stor – jag är född 1937, han 1941 – känner jag starkt för vad han har plockat fram ur skivhyllorna. Inte så att jag har hört alla de här artisterna och låtarna – urvalet har en omisskännligt amerikansk slagsida, och långt ifrån allt av det han spelar kunde på den tiden höras också här i Sverige. Men genrerna har, ibland med lite fördröjning, haft sina storhetstider även här: blues, rythm ’n blues, tidig rock ’n roll, pop, country, reggae, soul…

Lite extra kul blir det här av att Dylan ofta väljer att spela låtar med artister som aldrig har fått någon plats i något Music Hall of Fame; här finns till och med exempel på stjärnor som lyste bara en enda gång och sedan slocknade.

När jag nu avslutningsvis namnger några artister och låtar på de här CDna, finns där – märker jag – en övervikt för mer kända namn, vilket väl kan ha att göra både med att de kanske faktiskt är bättre men också för att det inför läsare som inte själva har hört de här båda skivorna känns meningslöst att rabbla namn på mängder av artister de aldrig har hört talas om.

Men jag måste göra några undantag. Jag gillade till exempel ”Pistol Packin’ Mama” med Al Dexter & His Troopers (1942), ”Take It Away Lucky” med Eddie Noack, ”I Drink” med Mary Gauthier (2005), ”How High the Moon” med Slim Gaillard (1959), ”I’d Rather Drink Muddy Water” med The Cats And The Fiddle (1939) och ”Ay Te Dejo En San Antonio” med Santiago Jimenez, texmexmusik med dragspel från 1986.

Bland mer kända namn vill jag nämna pianisten och sångerskan Betty Hall Jones med ”Buddy Stay Off the Wine” (1949), Memphis Minnie ackopanjerad av Little Son Joe med ”Me And My Chauffeur Blues” (1941), The Stanley Brothers med ”If I Lose” (1961), Sister Rosetta Tharpe with The Sun Price Trio med ”Don’t Take Everybody To Be Your Friend” (1947), Memphis Slim med ”Mother Earth” (1959), Jack Teagarden’s Chicagoans med ”Stars Fell On Alabama” (1943), Merle Haggard & The Strangers med ”Mama Tried” (1968) och Dinah Washington med ”Big Long Slidin’ Thing” (1954).

Åtskilligt annat kunde och borde nämnas; de båda CDna innehåller sammanlagt 49 spår.

Men lyssna själva och hitta era egna favoriter!

Melodikrysset nr 1 2009

Under natten har vår trädgård här i Öregrund bäddats in i ett vitt snötäcke. Snön har lagt sig också över resterna av vår höga, markstående brevlåda, som sprängdes under nyårsnatten.

Mer normala fyrverkerier beskrevs i en av musikillustrationerna till dagens melodikryss, årets första: Georg Friedrich Händels ”Music For Royal Fireworks”.

Jag klarade även hela detta melodikryss, trots att där fanns åtminstone en fråga, vars svar jag inte kunde automatiskt. Jag har nämligen aldrig sett ”Saturday Night Fever” med John Travolta. Men troligen har jag någon gång hört ”Staying Alive”, eftersom filmtiteln efter en stund dök upp i huvudet.

Annars är det lustigt att det ibland kan ta en stund innan polletten faller ner också i fråga om något man omedelbart känner igen och minns texten på. I det här fallet tänker jag på barnvisan ”Om pappa ville ge jag en femöring, vet mamma” (som för övrigt har förekommit tidigare i Melodikrysset). Jag fick tänka en stund, innan jag kom på att svaret måste bli mynt.

För övrigt förekom det ytterligare en myntfråga i dagens kryss. Jag satt i riksledningen för Socialdemokrater mot EMU och var därmed med och förhindrade att Sverige likt bland andra Finland införde euro som valuta. För egen del gillar jag M A Numminen – här i en obetalbar version av ”Det gör ont” – mycket mer än valutan i hans hemland.

Jag har en hel bunt plattor med Numminen, däremot inte en enda med Cher. Ändå kände jag genast igen hennes röst, här i ”Believe”.

Inte lika skönsjungande men ändå obetalbar är Lasse Brandeby, känd från TV som Kurt Olsson. Här hörde vi honom i ”Leva livet”.

Det är ju en gammal schlager, och det fanns fler schlager, både äldre och nyare, i dagens melodikryss. Vi hörde till exempel Frank Sinatras gamla hit ”Strangers In the Night”, här i Sverige känd som ”Tusen och en natt”. Pierre Isacssons ”Då går jag ner i min källare” var också stor på sin tid. Av betydligt senare datum, från Melodifestivalen 2007, är ”För att du finns” med Sonja Aldén (fast i kryss behöver man ju inte sätta ut accenter).

Av svenska hitmakare i någorlunda modern tid är väl ABBA störst. Jag har ingen ABBA-samling men hör dem gärna – som jag tidigare har berättat var hustrun och jag i höstas i New York och såg Broadway-uppsättningen av ”Mamma Mia”. Så det är klart att jag genast känner igen deras ”Thank You For the Music”.

Men jag gillar många slags musik, till exempel skillingtryck. Så när jag bara har hört låten intoneras, börjar jag genast nynna med i ”Sorgeliga saker hända” och vet att den handlar om det tragiska ödet Elvira Madigan.

En svensk artist, tyvärr död, som jag verkligen gillar mycket är Fred Åkerström. Han är ofta kraftfull och röststark, men i kryssillustrationen i dag, Gösta Kullenbergs ”Möte med musik”, sjöng han finstämt. Jag har också ett fint eget minne av honom: När jag och förlaget (Prisma) 1970 skulle introducera min då nya sångbok ”Upp till kamp! Sånger om arbete, frihet och fred”, ordnade vi allsångsafton med artister i kongresshallen i Stockholms Folkets hus. Bland dem som fick den fullsatta kongresshallen att sjunga med fanns Fred Åkerström.

En bit av mitt hjärta finns också hos Astrid Lindgren. Jag tycker mycket om hennes ”Ronja Rövardotter” – läs gärna mer ovan under Kulturspegeln, Barnkultur – och också filmversionen, ur vilken vi i dag hörde ”Vargsången” med Lena Nyman.

Undrar just om det bor några rumpnissar under någon av stubbarna i talldungen längst bort på tomten.

Där har vi förresten en ny faluröd bod med vita knutar, en kopia av den vi fick uppeldad av mordbrännare när vi var i USA i höstas.

Bland det som brann upp fanns en splitter ny stor snöslunga. Birgitta är just nu på Coop Extra i Östhammar och betalar (med försäkringspengar från Folksam) för en ny likadan. Den ser ut att komma till användning nu.

Må det nya året vara nådigt mot er, alla mina medkryssare!

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Inte så mycket till domedag

Arto Paasilinna är en produktiv, ibland alltför produktiv romanförfattare. Hans ”Domedagen gryr” (översättning Camilla Frostell, Brombergs, 2007) kom ut i Finland redan 1997, och man kan förstå att det inte har känts alltför angeläget att snabbt översätta den till svenska.

”Domedagen gryr” är en typisk Paasilinna-skröna men alltså inte någon av de bästa i genren.

Det hela börjar ganska lovande med att den finske skogshuggaren Herrmanni Heiskari räddar den rika åländskan Lena Lundmark efter det att hennes luftballong har kraschat ute på isen i Enare träsk. Medan Herrmanni med stor möda släpar Lena till fastlandet och doktorn, uppstår det kärlek mellan dem.

Det klassiska temat hur kärlek mellan två personer ur mycket skilda samhällsklasser ställer till komplikationer turnerar Paasilinna på ett sätt som inte heller det känns helt obekant: Lena betalar ett helt års bildningsresa åt maken in spe, formellt som tack för att han har räddat livet på henne, i praktiken en serie lektioner i gentlemannaskap, givna av hennes släkting Ragnar Lundmark. Bildningsresan går både till länder i Europa och till mer exotiska miljöer som Tahiti. Som romanhandling blir det här en ganska seg omväg runt halva jordklotet – man undrar till slut om Paasilinna har ansökt om skatteavdrag för kostnader för att studera alla resmålen i boken.

Vad jag vet är Paasilinna socialdemokrat, men här har han kryddat sin kärleksroman med revolutionärt krut: Herrmanni Heiskari hyser långt gångna planer på ett nytt finländskt inbördeskrig; revolutionen ska genomföras av den växande armén av arbetslösa. Hans planer är i detta avseende mycket detaljerade (snarare i Fouriers än i Marx’ anda), komiska i olika enskildheter men ändå obehagliga som utopisk vision.

Länge hålls intresset för romanhandlingen vid liv genom att man ändå undrar hur det ska gå med Heiskaris statskupp. Alldeles på slutet tycks Lena under den luftballongfärd som är fortsättningen på Herrmannis och hennes bröllopsceremoni lösa problemet genom att slänga ut makens alla revolutionsplaner ur gondolen, så att de sprids för vinden.

Dock hittas de av Fagre Jussis virrpannade sonson Onni Ynjevi Fager, en man som inte bara har gjort värnplikten som jägare utan också genast inser potentialen i den plan som kom ned från himlen. ”Han bestämde sig för att domedagen nu skulle randas, och det redan innan kvällen.”

Läst utan att nämnvärt anstränga mig

Min blogg har, utan att jag har nämnt omröstningen, långt mindre kampanjat, hamnat på 27e plats av sammanlagt 124 i nätomröstningen om Sveriges bästa politiska blogg.

I toppen hamnade ett antal borgerliga bloggar, flera av dem med nyliberal anstrykning – föga förvånande, eftersom bloggosfären knappast domineras av socialdemokrater. Några sådana hamnade också över mig i resultatlistan. Av dem vill jag, med gillande och grattis, främst nämna Catti Ullström, som hamnade på 19e plats. Också bloggkampanjen mot FRA har helt uppenbart satt spår i listans topp.

Hela listan hittar du hos Erik Laakso.

Jag har automatisk ping till S-bloggar, mest för att nå andra människor som jag tycker det är viktigt att föra dialog med, också påverka. Men annars pingar jag aldrig inlägg – litar i stället på att min genom åren växande läsekrets ska hitta mig ändå och, när de finner det befogat, leda andra till det jag publicerar på min blogg. Jag har, genom de inlägg jag får, kunnat konstatera, att det också finns en betydande politisk spännvidd bland mina läsare.

Eftersom jag under långa perioder skriver mycket mindre om politik än om till exempel kultur och personliga saker, är det närmast en bravad att hamna på 27e plats i en omröstning om bästa politiska blogg.

Antalet besökare på bloggen tyder på att många gillar just den här mixen.

Och tillräckligt många av dem tycker uppenbart att jag skriver tillräckligt intressant också om politik för att förtjäna en plats i topplistan över bra politiska bloggar.

Jag tackar.

En ondsint nyårshälsning

I natt har vi fått brevlådan sprängd.

Det är en sådan där stor, markstående brevlåda, fastlåst innanför grinden. Vi behöver en sådan brevlåda för att kunna ta emot alla tidningar och all post även de dagar då vi inte är i Öregrund.

När Birgitta i dag, på nyårsdagen, var på väg till Konsum, såg hon vad som hade hänt: trodde först att någon med verktyg hade slitit bort taket, loss väggarna och fått upp den låsta luckan. Men uppenbart har någon eller några lagt en bomb i brevlådan. Att vi inte förstod vad som hände när det hände beror förstås på allt det smällande som hörs under nyårsnatten och på att det är en bit ner till grinden.

Pojkstreck?

Men i så fall har vi utsatts för alltför många nu. Den här brevlådan har tidigare släpats i väg några gånger till dess att jag förankrade den bättre. Och i höstas brändes vår friggebod med mycket kärt innehåll ned en lördag natt.

Vad har vi, fridsamma människor, gjort för att förtjäna denna ondsinta nyårshälsning och allt det andra?

Salaam! Shalom! Och ett bättre nytt år!

Mörkret ligger tätt runt huset i Öregrund. Snart, inför nyårskvällens middag, ska jag gå ut och tända marschaller på berghällarna som omger vår lantliga boning. På middagsbordet, där jag ska servera biff med två sorters sås – en grönpeppar- och en rosépepparsås – kommer det att brinna mängder av levande ljus.

Trots tilltagande ålderskrämpor går det ingen större nöd på det gamla paret i stugan. Vi kan äta och dricka gott. Kommer nog att både se ”Grevinnan och betjänten” i TV och att, senare, se på någon film eller lyssna på musik tillsammans.

Vänliga människor skickar mig hälsningar i form av jul- och nyårskort eller här på bloggen. De önskar mig och Birgitta god jul, god fortsättning och ett gott nytt år. Jag tackar och önskar detta tillbaka.

I vårt eget fall finns både det goda liv och den frid som hör vinterhelgerna till. Men man önskar innerligt att denna frid också fanns i det land, som de berättelser härstammar från som ligger till grund för vårt jul- och trettondagsfirande.

Nej, jag är inte religiös, men jag slår en tankebrygga. De områden som vi i dag benämner Palestina (om det nu alls finns) och Israel skulle just nu mer än de flesta andra behöva en permanent och trygg fred i vars hägn människor kunde leva i frihet, trygghet och värdighet.

Israels massiva bombningar av Gaza är vedervärdiga. Runt om i världen protesterar nu mängder av människor mot det som sker.

Israelerna motiverar sitt agerande med missilregnet in på deras område. Hamas ska krossas, till och med om det måste ske till priset av otaliga civila offer.

Men det finns alltid ett nytt men runt nästa hörn. Israels långvariga inringning av det Hamas-ledda Gaza har lett till en gettoisering, en fattigdom och en hopplöshet som alla göder hämndaktioner.

Så här kan det inte få fortstätta! Det internationella samhället borde massivt mobiliseras för att gå in i den här till synes eviga konflikten och tillsammans bidra till en varaktig fred i regionen. Kan inte de berörda själva komma överens, måste de pressas till en tvåstatslösning, byggd på Israels ursprungliga gränser. Evakueringar och gränsövervakning bör genomföras av FN-trupp. Sverige och givetvis också EU bör sedan genomföra en massiv insats för att bygga upp ett fungerande och demokratiskt civilt samhälle i Gaza och på Västbanken.

* * *

Nyårets inträde inväntar jag och Birgitta som vanligt på glasverandan här i Öregrund.

Så okristna vi är, lyssnar vi alltid på klockringningen från Sveriges domkyrkor.

På tolvslaget höjer vi våra glas och önskar varandra ett gott nytt år.

I år finns det osedvanligt starka skäl att önska att den frid vi känner och den fred vi lever i också ska omfatta dem jag nyss har talat om.

Så ett bättre nytt år! Salaam! Shalom!

I det stora mörkret

Jimmy Jönsson (född 1979) debuterar med serieromanen ”Sibiu” (Komika, 2007).

Sibiu är en stad i Rumänien, närmare bestämt i Transsylvanien, det vill säga Vlad Tepes’, det vill säga greve Draculas gamla trakter. Vår unge hjälte, bokstavligen porträtterad som en kyckling, är väl förtrogen med berättelserna och skräckfilmerna om Dracula och känner en stark dragning till att själv besöka den här delen av Europa.

Redan i serieromanens början, när bokens hjälte sitter på tåget mot sitt resmål, manar Jönsson fram den mörka stämning som vi förknippar med berättelsen om greve Dracula, och vi får i form av bildinklipp ta del av de myter som finns om honom.

Vår svenske hjältes guide på plats visar sig sedan ha de onda avsikter man mot denna bakgrund väntar sig. Besökaren från Sverige råkar mycket riktigt illa ut – men inte just på det sätt man efter den långa inledningen hade väntat sig. Den verklighet han möter är nog så hemsk men har en annan bakgrund. Det mörker och den råhet vår tågluffare möter är karaktäristisk inte bara för Transsylvanien utan för stora delar av det fattiga postkommunistiska Östeuropa.

Mina invändningar mot den här berättelsen är två:

Slutet känns, mot bakgrund av den långa och väl utförda draculaupptrappningen, snopet kort.

Och så förstår jag inte poängen med att à la fabel göra samtliga agerande i berättelsen till fåglar.

I den stora kylan

I morse for vi med buss 811 genom ett soligt Uppland, klätt i det tunnaste tänkbara snötäcke. Målet var vårt sommarhus i Öregrund, där vi ska tillbringa nyår och trettonhelg.

Sommarhus och sommarhus förresten. När vi kom ut, var det fem-sex minusgrader utomhus, men trots att vi har en låg grundvärme på inomhus för att klara vattenledningarna med mera, kändes det inte särskilt mycket varmare inne i huset. Jag gick förstås runt och drog upp värmen på elementen för att snabbt få det att bli behagligare, medan Birgitta och jag packade upp. Efter en snabb lunch gick vi också till Konsum och Systemet och handlade. På hemvägen från Systemet gick jag in i blomsterhandeln, nu i ny regi, och hittade blommande kvistar av vit syren, som jag köpte åt Birgitta.

Birgitta hade annars tagit med en del av julblommorna till Öregrund, och med hjälp av lite julpynt (vi har en aning sådant här, köpt hos vår forna granne, Roslagens hemslöjd) blev det snart helgfint i huset. Men värmen vägrade envist att infinna sig, särskilt i köksregionen. Jag gick in i det intilliggande sovrummet och la mig, fortfarande frysande, på sängen och läste, och min snälla hustru la en filt över mig.

Sen kom hon på att kolla det stora elementet i köket och fann att det var avslaget. Slog följaktligen på det – men elementet vägrade lik förbannat att bli varmt.

Nu fick jag nya bevis på vilken driftig hustru jag har: Ut i mörkret med ficklampa för att kolla skåpet med huvudproppar, som sitter på väggen på husets baksida. Fann att ett av hänglåsen hade isat igen och hämtade en skruvmejsel att användas som hävstång. Fick upp det igenisade hänglåset och hittade också en propp som behövde bytas ut. Dock: inget som helst resultat på det kalla elementet i köket.

Middagen – lövbiff med råstekt potatis – intogs följaktligen vid ett köksbord med många brinnande stearinljus.

Värmen från övriga element sprider sig naturligtvis så småningom också till köket, men det faktum att ett nyckelelement inte funkar drar samtidigt ner uppvärmningstakten.

Vi får be elektrikern komma hit och byta ut det stendöda elementet i köket, dessutom också ett gammalt och allt mer ineffektivt i TV-rummet.

Livet på landet har sin charm. Men så här kan det alltså också vara.