Nostalgitripp med Portello och Trocadero

Under mina pojkår och tidiga tonår såg läskutbudet helt annorlunda ut än i dag. Coladryckerna introducerades i Sverige först 1953, och fram till dess dominerades marknaden helt av inhemska fruktläsker och av, förstås, sockerdricka. Tidens veckotidningar innehöll helsidesannonser med budskapen ”…å så en Champis!” respektive ”Men först en Pommac”. Varma sommarhelger cyklade man till Nilssons kiosk och köpte en Loranga. Under de många somrar jag jobbade i Berglunds handelsbod i Juniskär där jag bodde, klämde jag i mig åtskilliga flaskor Portello ute i packboden, där jag oftast hölls.

Så småningom skedde det en revolution i läskvärlden. I dag domineras läskedrycksmarknaden av två colajättar, Coca Cola som också har Fanta, och så Pepsi med bland annat 7 Up; här i Sverige säljs de senare genom danska Carlsberg.

Läsk är ju inte nyttigt, särskilt inte för en diabetiker som jag – men jag brukar köpa hem de konstsötade varianterna Pepsi Max och 7 Up light.

Fast här om dagen fick jag en glädjechock, när jag på Konsum här i Öregrund upptäckte en pall med läskedrycker, vars etiketter nästan fick mina ögon att tåras av nostalgi.

Där fanns Loranga och Syd, vanlig apelsin, och Rio, blodapelsin. Där fanns Cuba cola, som lanserades 1953, tre månader före Coca cola, och den ljusa coladrycken Trocadero. Där fanns äppelläsken Guldus, som också våra barn lärde sig älska: de togs fram ur jordkällaren av farfar och farmor, när barnbarnen kom på besök.

Där fanns Siddni, passionsfrukt, och Haiwa, ananas, två läskedrycker som jag själv aldrig har haft något förhållande till. Men där fanns framför allt Portello, drycken framför alla andra på den tiden då jag jobbade som springsjas i Berglunds handelsbod.

Trocadero var den enda som fanns i lightvariant, så jag köpte förstås en sådan.

När jag går in på hemsidan för Vasa bryggeri, ser jag dock att även Portello finns i lightvariant. Jag ska be Konsum ta hem även sådan vid nästa leverans.

Jag hade redan tidigare – jag minns inte riktigt varför – förknippat Vasa bryggeri med min gamla skolstad Sundsvall, men när jag kollar närmare på hemsidan, får det jag läser mitt pacemakerhjärta att ta ett extra skutt: Bryggeriet, grundat så sent som 1997, finns i Nolby, Kvissleby, i det som på min tid där var Njurunda kommun. Det ligger bara några futtiga kilometer från min barndoms Juniskär!

Jag läser vidare att en av ambitionerna med etablerandet av det här bryggeriet var just att återintroducera de gamla svenska läsksorterna för nya generationer. Parollen är mer fruktsafter och äkta smak.

Vasa bryggeri tycks vid det här laget vara väl etablerat i hela Norrland och, mer fläckvis, i Mälardalen. Jag ska göra vad jag kan för att dess klassiska läskedrycker ska finnas kvar permanent i mitt Konsum här i Öregrund, och jag ska förstås också puffa för dem i mitt Konsum hemma i Uppsala, när jag återvänder dit.

Och så hoppas jag på ert bistånd att utöka Vasa bryggeris distributionsområde, först i Mälardalen, där bryggeriet redan har ett distributionsnät, och sen över hela Sverige.

Första maj, Första maj…

Engagemang kan ta sig många uttryck.

Sista april, när vi var nere vid havet för att se på majbrasan, fick Birgitta på Societetshusets trappa ta emot en check på 4.000 kronor till Akademiska sjukhusets barnfond, vars ordförande hon är. Fonden samlar in pengar för att göra livet roligare och mer uthärdligt för barn som är inlagda, ofta för ganska lång tid.

Givare var Lions – pengarna hade kommit in genom en vadslagningstävling om när en sten, placerad på isen, skulle sjunka ner i havet. Också de tävlande/satsande belönades med priser, men större delen av de pengar som hade kommit in gick alltså till ett angeläget ändamål.

Välgörenhet? Jo, men inte heller en högskatteanhängare som jag har något emot att man gör lite extra för de här utsatta ungarna.

Det där andra, att höga skatter behövs för att klara jobb, vård och omsorg, var jag med och puffade på för nästa dag, Första maj.

Birgitta och jag tog bussen in till Uppsala och gick upp till Odinslund för att ansluta oss till Socialdemokraternas och LOs Första maj-tåg. Vi anlände strax före avgångstid men hann ändå skaka hand och växla några ord med demonstrationens ganska ovanlige huvudtalare, Rikard Wolff.

Dess förinnan hade vi hunnit få en skymt av Kristdemokraternas Första maj-tåg, stort med hjälp av alla livetsordare vi har i Uppsala, kanske också för att partiledaren själv, Göran Hägglund, var huvudtalare.

Vi såg också Vänsterpartiets tåg framför oss, precis när vi klev av bussen från Öregrund. Mitt ögonmått sa mig att det var lite mindre än vanligt, och jag förundras verkligen över uppgiften i lokalradion, att det skulle ha haft 150 fler deltagare än vårt. Hur som helst är jag säker på att vårt tåg i år – mot alla dystra spådomar – hade fler demonstranter än under de senaste åren, och ännu fler anslöt vid mötet på Vaksala torg.

Hördes gjorde vi också. Vi skanderade hela vägen de slagord bland andra Peter Gustavsson bad oss ropa.

Mötet blev ett av de bästa jag har varit med om under senare år. Det hölls samman av Ardalan Shekarabi, som både introducerade de andra medverkande och höll ett eget agitationstal inför EU-valet, där han kandiderar. Han är inte min personliga kandidat – jag vacklar fortfarande mellan de båda EU-kritikerna Marita Ulvskog och Anna Hedh – men hans argumentation för varför det är viktigt att delta i det här valet var bra.

Både han och de övriga talarna, till exempel det kommande finanskommunalrådet Marlene Burwick och LO-distriktets Lisa Björk, som alla bidrog till det positiva helhetsintrycket, får dock ursäkta att jag väljer att särskilt framhäva Rikard Wolffs anförande. Det märktes att han är scenvan – han fångade publiken och fick upprepade applåder. Och han visade att han i hjärtat är en genomtänkt socialdemokrat, talade till exempel om vårt gemensamma ansvar för de gamla.

I den fråga som säkert hade lockat extra publik till Vaksala torg – det faktum att han lever i ett homosexuellt förhållande – noterade han förstås den seger det innebär, att homosexuella par nu får lov att gifta sig. Men framför allt var han charmigt avväpnande: berättade om sitt och partnerns vardagsliv i vilket det ingår också ett litet barn, som liksom så många andra ungar dagligen till exempel ska tas till och från dagis. De åhörare som efter det här fortfarande tog avstånd från Wolff måste vara hjärtlösa och förhärdade typer.

Mot slutet av mötet blev det kurdisk sång, musik och dans.

Och sen förenades vi alla i ”Internationalen”.

Därefter gick vi till öregrundsbussen. Min kavaj var inte sliten, som var fallet för många som förr gick med i Första maj-tågen, men i solen förvandlades min tunna, ljusa ytterrock till sångens ”en mantel av strålande ljus”.

Mitt intryck av Första maj både i Uppsala och på många andra håll är att medias och borgarnas spådomar om att deltagandet skulle bli katastrofalt lågt kom på skam. Många sossar gick nog i stället till mötena runt om i landet under den gemensamma parollen ”Nej, nu djävlar!”.

Melodikrysset nr 18 2009

Vi befinner oss mitt i en långhelg under en ljuvlig del av året. Scillan lyser blå i trädgården och solen skiner. Men jag har förstås ändå gjort allt det som hör den här helgen till: sett på majbrasan nere vid Societetshuset här i Öregrund, åkt in till Uppsala och demonstrerat och lyssnat på Rikard Wolff, som mötestalade, och, som alla andra lördagar, löst melodikrysset.

Veckans kryss började lätt, med Alf Prøysens ”Lilla vackra Anna”. Vi har den på EP med Prøysen; i vår familj förknippas den med äldsta barnet, som förstås heter Anna.

En annan låt som spelades i dag, Peter Lundblads ”Ta mig till havet”, har jag också ett mycket personligt minne av. När min kusin Kreete begravdes, sjöngs den, eftersom den var hennes älsklingssång, i kyrkan av en sonson. Kreetes aska spreds sedan i havet utanför vår gemensamma hemby, Juminda, i Estland.

Miriam Makeba har min hustru och jag lyssnat på allt sedan 1960-talet, både live och på skiva – vi har en ansenlig Makeba-kollektion. ”Pata Pata”, som vi hörde i dag, har använts flitigt som dansmusik vid parties, också med afrikanska vänner, hemma hos oss. Vi hade lyckan att höra Makeba vid en av hennes sista konserter, på Musikens hus, vårt lokala konserthus, i Uppsala.

Amanda Jenssen är en artist som jag knappast alls har lyssnat på. Dock ska jag erkänna att ”Amarula Tree” från CDn ”Killing My Darlings” inte lät så tokigt.

Tomas DiLeva finns inte i min skivsamling, men han är förvisso en uppenbarelse man lägger märke till. Och den här aktuella låttiteln, ”Everyone Is Jesus”, är ju så typisk för honom!

Brolle, tidigare med tillägget Jr, har jag heller inte på skiva, men i hans fall har jag redan tidigare upptäckt, att han har kvaliteter. I dag hörde vi honom i ”Solo i Stockholm”.

Kent har jag däremot en del plattor med. I dag hörde vi dem i ”Vy från ett luftslott”.

En ny personlig favorit i den svenska populärmusikbranschen är definitivt Miss Li (Linda Carlsson). Och hennes duett med Lars Winnerbäck, ”Om du lämnar mig nu”, är mycket hörvärd.

På den svenska låtlistan fanns också en oldie, ”Löjtnanter borde aldrig finnas till”, som här sjöngs av Claes Månsson Malmberg. Det tog en stund innan jag kom på att det var han.

I dag bjöd Anders Eldeman vidare på melodier ur två kända musikaler.

Dels fick vi ett smakprov på Andrew Lloyd Webbers och Charles Harts ”Fantomen på operan”.

Dels hörde vi en melodi ur Frederick Loewes och Alan Jay Lerners ”My Fair Lady”, som är baserad på Bernhard Shaws ”Pygmalion”. ”My Fair Lady” såg jag på Oscars premiäråret 1959, i samband med att jag var delegat i Sveriges första elevriksdag.

Dagens film har jag dock aldrig sett, så där fick jag googla lite. Filmen heter ”En officer och en gentleman”, och i den ingick ”Up Where We Can Go Belong”. De som sjöng var Jennifer Warnes och Joe Cocker.

Och eftersom det var Första maj i går, avslutar jag dagens redovisning med en riktigt hårdslående politisk text av Povel Ramel, ”Varför är det ingen is till punschen?”.

Varför är det ingen is till punschen

Text och musik: Povel Ramel, 1964

Herr Patrik han föll i schaggsoffan alltmed en belåten duns
efter att ha fyllt buken sin med sju åtta rätters luns,
tände en stor havanna nästan fetare än han själv,
stängde sitt jättegap
kring en ansjovisrap.

Sträckte sig över magen, fick ett punschglas uti sin hand,
ämnade skåla med sig själv för Kung och för Fosterland.
Fann hela kylarn torr och tom och punschen så gott som varm.
Fällde monokeln i sin harm
och vråla:

Varför är det ingen is till punschen?
Varför är det ingen is till punschen?
Varför är det ingen is till punschen?

Detta hände sig på den goda tiden,
den gamla goda tiden
då landet var en enda lycklig –
Leve Kung Oscar! –
idyll.

I pigkammarn låg Augusta både gammal och snäll och ful,
huttrande uti fyra meter tyg som hon fått till jul.
Dörren flög upp och korsdraget förtog fotogenens glöd,
lampan blev överflöd:
Herrn var tillräckligt röd.

Isen, Augusta! röt han till så råttorna dog av chock.
Pigan hon svara, knäppte en vägglus ifrån sin rock:
Iskarln har inte kommit hit, ej heller till mjölkaffärn!
Själv är jag lika brydd som herrn
och undrar:

Varför är det ingen is till punschen?
Varför är det ingen is till punschen?
Varför är det ingen is till punschen?

Detta hände sig på den goda tiden,
den gamla goda tiden
då landet var en enda lycklig –
Skål Moder Svea! –
idyll.

På snabbare tid än fyra bloss var Patrik utom sin dörr,
nu skulle iskarln lära sig en läxa som aldrig förr.
Han ropade kvickt en droska an och kastade sig däri,
kärran var vind och skrallt,
hästen var blind och halt.

Kusken han sa att sme´n som lovat sätta en hästsko dit,
hade besökt en tandläkare som var förstörd av sprit.
Trampborren hade missat och gått rakt genom munnens kind,
nu låg han dödssjuk på en vind –
Håll käft, karl!

Varför är det ingen is till punschen?
Varför är det ingen is till punschen?
Varför är det ingen is till punschen?

Detta hände sig på den goda tiden,
den gamla goda tiden
då landet var en enda lycklig –
Slå Dig för Bröstet –
idyll.

Innan man hade hittat rätt på iskarlens gamla skjul,
hade rätt mycket lera sprätt på Patrik från droskans hjul.
Byxorna var besudlade av sopor och jord och träck,
arg var han som ett bi,
dörrn slog han huvet i.

Inne i dunklet såg han några barbenta magra glin.
Ett av dom sade hostande av oset ifrån kamin:
Mor är i stan och tigger så en brödbit till kvälln vi får,
far dog i kolera igår,
förlåt oss!

Därför är det ingen is till punschen!
Därför är det ingen is till punschen!
Därför är det ingen is till punschen!

Detta hände sig på den goda tiden,
den gamla goda tiden
då landet var en enda lycklig –
Leve Kung Oscar!
Skål Moder Svea!
Slå Dig för Bröstet! –
idyll.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att aningen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du sig sen ner till aktuell lördag.

Bob Dylan knyter åter an till sin ungdoms musik

Bob Dylan överraskade redan på sin CD från 2006, ”Time Out of Mind”, med att knyta an till sin tidiga ungdoms musik. Nu gör han samma sak igen, på CDn ”Together Through Life” (Columbia 88697516972, 2009).

Må vara att David Hidalgos dragspel i till exempel ”This Dream Of You” har smak av tex-mex, men det dominerande intrycket av musiken på skivan är foxtrot och tidig rock från 1950-talet. Den här musiken är mycket dansant – tro en som var med under det nämnda årtiondet.

”Forgotten Heart” skulle det sålunda gå att dansa gammaldags pardans efter. ”Life Is Hard” låter som min ungdoms foxtrot, med Dylan som manlig refrängsångare. ”I Feel a Change Comin’ On” smakar foxtrot av lite jazzigare slag. ”It’s All Good”, med snyggt dragspel, har ett stråk av boogie woogie. ”Shake Shake Mama” är 50-talsrock – det hörs ju redan på titeln – och så även ”Jolene” – och den inledande ”Beyond There Lies Nothin’”, åter igen med Hidalgos dragspel, är hörvärd rockmusik av gammalt märke även den.

Ett för Dylan ovanligt inslag på den här CDn är att i alla låtar utom en har texten skrivits av Dylan tillsammans med Robert Hunter, känd för sina texter för Greatful Dead.

När det gäller musiken anger skivmappen Willie Dixon som upphovsman till en låt, ”My Wife’s Home Town”, som här framförs på det där sättet som utmärker skivan, blandningen av foxtrot och femtiotalsrock – och så hör vi förstås åter igen Hidalgos dragspel. (Det är samme Hidalgo, från Los Lobos, som jag skrev om när jag recenserade Ramblin’ Jack Elliotts nya bluesskiva.)

Fast när alla andra låtar tillskrivs Dylan, bör man – vet vi av erfarenhet – vara på sin vakt. Frasen ”If you ever go to Houston”, här en låttitel, förekommer ordagrant i ”Midnight Special”, som brukar krediteras Leadbelly men egentligen är en låt som har bearbetats av denne. Och jag är säker på att jag skulle hitta fler stölder, om jag orkade leta.

Det här säger jag inte för att anmärka. ”Together Through Life” är ändå en så pass bra platta och präglad av Dylans personlighet.

* * *

En fingervisning om att min lyssning, med Dylans musiklyssnande i ungdomsåren som bakgrund till musiken på CDn, är rätt är det faktum, att vi som medföljande bonusskiva får ett entimmeslångt program ur hans radioserie ”Theme Time Radio Hour”, där han väljer och pratar om skivorna han spelar. Programmet har den här gången temat ”Friends & Neighbours”, och de skivor Dylan väljer är oftast mycket äldre än ”Neighbours” med The Rolling Stones, som alltså också är med i det här programmet. I övrigt hör vi till exempel Hank Williams, Little Walter, Howlin’ Wolf, Carole King och Sister Rosetta Tharpe samt dessutom en rad artister och låtar, som vittnar om att Dylan är en musikalisk allätare, som ibland – liksom jag själv – älskar också undermålig musik.

* * *

Vidare får man på köpet ytterligare ett stycke dylaniana, ”The Lost Interview” med Roy Silver.

Silver var Dylans förste manager, när Dylan hade kommit till New York och försökte slå sig in i musikbranschen, i The Village och annorstädes. En dag kom Dylan upp till Silver och spelade upp en ny låt han hade gjort, ”Blowin’ In the Wind”. Silver berättar i den här intervjun hur han blev alldeles hänförd, sa till Dylan, att den här måste vi spela in. Silver, lika fattig som Dylan, lånade lite pengar på en närbelägen tvättinrättning och spelade in en demo av ”Blowin’ In the Wind”, och så fort han sen hade spelat upp den för CBS, sa man där, att det här var en låt för Peter, Paul and Mary.

Där började Bob Dylans klättring uppåt, men Silver fick lämna ifrån sig sitt fynd till mer penningstarka krafter. Fast som plåster på såren fick han 10.000 dollar, en förmögenhet på den tiden.

Proggposters, Jan Hammarlund och Tjia Torpe

Vi hade fått inbjudan till Nordiska museets vernissage för utställningen av proggposters. Birgitta har varit ordförande för Nordiska museets nämnd (styrelse), och museets styresman, Christina Mattsson, vet att jag under de röda sextio- och sjuttiotalen gav ut sångböcker och recenserade proggbolagens skivutgivning.

Jo, det är sant. I Aktuellt i politiken (s) skrev jag, ofta uppskattande, ibland kritiskt, om proggmusik, och jag har fortfarande en mycket stor samling plattor från proggbolagen.

På ett av de senare, MNW i Vaxholm, jobbade Tjia Torpe. Jag kände henne inte då men blev senare, när hon var kulturborgarråd (S) i Stockholm, bekant med henne, har också pratat med henne om MNW och proggeran. Nu hade hon fått äran att hålla invigningstalet vid öppnandet av proggaffischutställningen, och hon berättade, mot slutet med tårar i ögonen, om den där tiden när alla dessa unga – musiker, sångare, festivaldeltagare, skivköpare – trodde på musikens makt.

Utöver Tjia medverkade Jan Hammarlund med ett par sånger. Han är en av dem från den där tiden som har stått fast vid sina gamla radikala ideal. Han hör till de proggartister jag skrev om i Aktuellt i politiken (s) – mina recensioner finns ovan under Kulturspegeln, Musik, Hammarlund, Jan. Jag kände honom inte personligen på den där tiden, men senare har vi blivit vänner; han sjöng, som kompis, inte betald artist, vid min och Birgittas gemensamma 70-årsfest.

När vi anlände till Nordiska museet, var Jan en av de första vi stötte på. Vi hälsade hjärtligt, och Birgitta fick en stor kram.

Också Tjia kom och pratade med oss, påminde mig bland annat om ett samtal vi under en gemensam väns födelsedagsfest hade om MNW-tiden.

Över huvud taget blev den här vernissagen ett kärt återseende med sextio- och sjuttiotalsvänstern. Vid ett tillfälle hörde jag någon bakom mig tala om Göran Therborn och tidskriften Zenit, och när jag vände mig om, såg jag, att det var Lars Anell. Lars var väl sosse redan då, men många andra hörde till konkurrerande vänsterrörelser. Flertalet har vid det här laget – som Göran Rosenberg, som kom fram och hälsade på mig och Birgitta – lämnat KFML/SKP och de andra kommunistiska bokstavspartierna. Är de i dag något annat än socialdemokrater, några dess värre även borgerliga, är de, som Jan Hammarlund, vänsterpartister.

När det gäller proggmusikerna, gårdagens huvudpersoner, hade jag ett problem som jag säkert inte var ensam om: både jag och de har blivit så gamla, att jag inte längre känner igen dem. ”Alla är här”, försäkrade Christina Mattsson, när jag frågade, och så bekräftade hon att det var Tore Berger från Blå tåget, som jag hade sett gå förbi mig.

Mot slutet kom en liten gråhårig farbror fram till mig och Birgitta, men honom kände jag faktiskt igen. Det var Finn Zetterholm, som jag en gång i världen hade ett omfattande samarbete med om hans LP med Joe Hill på svenska: han fick, innan boken var publicerad, tillgång till texterna i min ”Joe Hills sånger”, som utkom 1969, och jag skrev sen en text om Joe Hill plus sångintroduktioner till hans LP. Vi har också träffats i andra sammanhang, till exempel när han var i Öregrund och deltog i inspelningen av Lars Molins ”Baddjävlar”. Vi hann både prata om Joe Hill-LPn och om var min och Birgittas jättesamling med politisk musik (skivor och sångböcker) borde hamna, när vi går ur tiden.

Affischutställningen då?

Gå och se den – den pågår till 4 oktober.

Den är en charmerande blandning av amatörism och professionalism, så karaktäristisk för den här röda eran. Både till form och till innehåll, även politiskt innehåll.

I det senare avseendet speglar den tidens käpphästar, allt från kineskommunisternas ”Låt hundra blommor blomma” och ”För en folkets kultur” till KFML(r)s mer brutala kampbudskap. Solidariteten med Vietnams folk finns givetvis med också på de här i huvudsak musikrörelseanknutna affischerna.

Detta slags broar mellan musik och politik var så typiska för tiden. Jag hittade affischer för ”Rock Against Racism” (Lasse Tennander, Peps Blodsband med flera), för ”Mullvadsoperan” (det handlade om en husockupation), för ”Rock mot atomkraft”. för Fria Proteaterns ”Typerna och draken” (om Dagens Nyheter) samt förstås för tidens vänsterbetonade kvinnorörelse.

Mycket är givetvis främst reklam för musikarrangemang, till exempel Gärdesfesten 1971 och konserter med enskilda artister och band. Men man ska alltså ha klart för sig, att en mycket stor del av tidens aktivister ansåg, att musik och politik hörde ihop.

Formmässigt spänner de här affischerna över ett stort fält, från KFML(r)s som sagt ganska fyrkantiga affischer till sådana som, likt Hansson & Karlsson-affischen från 1967, är psykedeliska. Allt är verkligen inte stor konst, men bland formgivarna hittar man namn som Channa Bankier, Carl Johan de Geer, Helena Henschen, Kjartan Slettemark, Christer Temptander och Anna-Clara Tidholm.

Jag hittade till exempel Carl Johan de Geers berömda vapenvägraraffisch med texten
Vägra värnplikt
– mörda
– mördas.

Den som har samlat de flesta av de här afficherna är Håkan Agnsäter, på den tiden det begav sig i bandet Solen skiner. Han intervjuades vid öppnandet av Christina Mattsson. Er som inte har möjlighet att ta er till utställningen på Nordiska museet vill jag tipsa om att han har lagt ut sin samling på www.proggposters.se.

Äntligen en klok analys – läs Peter Gustavsson. Och ta lärdom av Ísland!

På S-bloggar pågår en rätt spretig debatt om orsakerna till opinionsraset för Socialdemokraterna och för Mona Sahlin.

Äntligen har det nu kommit också en klok analys, skriven av Peter Gustavsson. Peter har skrivit en artikel, ”Sahlin gick med i Palme – vem går med i Mona Sahlin?”, på Newsmill och länkar dit från sin egen blogg. Jag lägger här en länk direkt till artikeln.

Märk att Peters debattartikel, trots den provokativa rubriken och trots att han nämner några misstag som vår partiledare har gjort, inte främst är riktad mot Mona Sahlin som person.

I stället menar han att socialdemokratins opinionsras mest har att göra med att partiet inte tillräckligt tydligt har stått upp för sina egna idéer:

”Socialdemokraternas största problem idag är att vi är för rädda för att vara just socialdemokrater. Under tjugo-trettio års tid har våra idéer angripits och trängts tillbaka av en framgångsrik global högervåg. Många socialdemokratiska politiker har nästan skämts för sina egna värderingar, och accepterat väldigt mycket av privatiseringar och nedskärningar. Detta har bidragit till ett ökat politikerförakt och ett minskat medborgerligt deltagande, eftersom skillnaderna mellan de politiska partierna osynliggjorts. Idag, när bristerna hos den oreglerade kapitalismen uppenbarats för alla och envar, borde vi kunna lägga av oss denna självpåtagna tvångströja och börja vara stolta sossar.”

De som tror att en ytterligare utslätning av socialdemokratins politiska kurs kommer att rädda oss ur dagens elände är, milt talat, ute och cyklar.

Våra isländska partivänner, Samfylkingin, har – trots att Socialdemokraterna, fram till dess att krisen sprängde regeringen, ingick i en koalition med högern, valets stora förlorare – blivit Íslands största parti och tillsammans med de röd-gröna, Vinstrihreyfingin – grænt framboð, ett parti som står Vänsterpartiet närmare än Miljöpartiet, banat väg för en vänsterregering, som har egen majoritet i Alþingi (Alltinget, Íslands riksdag). Denna historiska framgång vanns genom att de båda vänsterpartierna så tydligt formulerade ett samlat vänsteralternativ till högern och de spekulerande finansvalparna i det isländska näringslivet. Medan svensk socialdemokrati har lyckats demobilisera stora delar av sin väljarkår, har de isländska socialdemokraterna och deras förbundna knutit an till den folkliga vrede, som nu har fört vänsterblocket till makten.

Att Samfylkingin, Socialdemokraterna, trots att partiet satt i den förra regeringen, har lyckats med detta har att göra med att det i sina led har en märklig ledargestalt, Jóhanna Sigurðardóttir, som fick bli statsminister redan när den förra regeringen föll. Hon har alltid haft radikala vänsteråsikter, är feminist (drog en gång stora delar av det feministiska partiet Kvénnalistinn (Kvinnolistan) till socialdemokratin), lever till och med i ett lesbiskt förhållande. Men hon är enormt populär i Ísland – väljarna, även de som inte är socialdemokrater, litar på att hon inte viker från sina radikala ståndpunkter ens när det blåser.

Jag träffade henne upprepade gånger på den tiden då jag var de svenska Socialdemokraternas nordiske och baltiske sekreterare. På den tiden pågick en långvarig maktkamp om den isländska socialdemokratins politiska och ideologiska profil, och Jóhanna slogs alltid för en radikalisering av partiet (då med namnet Jafnaðarflokkur, Jämlikhetspartiet). Som svensk gäst på en av dessa kongresser hade jag försetts med en kongressvärd (översättare, informationsgivare med mera), som hade bott i Sverige och talade svenska.

En gång när Jóhannas falang trots hårt motstånd vann voteringen i en viktig socialpolitisk fråga, kunde min isländske kongressvärd inte bärga sig: Han hoppade högt upp i luften av glädje och skrek med hög röst på svenska:

– Där vann Socialdemokraterna!

En suveränt bra blues-CD med Ramblin’ Jack Elliott

Elliott Charles Adnopoz, född 1931, är mer känd under sitt artistnamn, Ramblin’ Jack Elliott – epitetet ”Ramblin'” lär han förresten ha fått av Odettas mamma. Som folksångare är han bland annat känd för att ha gjort sig till vapendragare för och uttolkare av den alltför tidigt bortgångne Woody Guthrie och hans sånger, också – vilket hänger samman med det föregående – för att ha spelat en mycket viktig roll för den unge Bob Dylan.

Det märkliga är att han nu, vid snart 78 års ålder, har åstadkommit en av sina allra bästa skivor, ”A Stranger Here” (ANTI- 7005-2, 2009). På den har han dessutom spelat in tio sånger, som inte kan sägas höra hemma inom de genrer han vanligtvis har rört sig i – här sjunger och spelar han blues, i huvudsak countryblues-låtar från den amerikanska depressionseran.

Det senare betyder inte att de här sångerna har samma slags bakgrund som, säg, Woody Guthries ”Dust bowl ballads”. Men mänskligt elände finns det också i de här texterna, till exempel i den allra första låten:

Rising High Water Blues

Text och musik: Blind Lemon Jefferson

Backwater rising, Southern peoples can’t make no time
I said, backwater rising, Southern peoples can’t make no time
And I can’t get no hearing from that Memphis girl of mine

Water in Arkansas, people screaming in Tennessee
Oh, people screaming in Tennessee
If I don’t leave Memphis, backwater spill all over poor me

People, since its raining, it has been for nights and days
People, since its raining, has been for nights and days
Thousands people stands on the hill, looking down were they used to stay

Children stand there screaming: mama, we ain’t got no home
Oh, mama we ain’t got no home
Papa says to the children, ”Backwater left us all alone”

Backwater rising, come in my windows and door
The backwater rising, come in my windows and door
I leave with a prayer in my heart, backwater won’t rise no more

Och så fort man har börjat lyssna på den här låten är man fast: Här spelas tung, gungig blues, vars rytm framhävs av piano, bas och trummor.

Just musiken hör till det som gör den här CDn så hörvärd. Producenten, Joe Henry, har satt samman ett band som, förutom Ramblin’ Jack Elliott, sång och akustisk gitarr, består av David Piltch, ståbas, Jay Bellerose, trummor och percussion, Keefus Ciancia, piano och keyboards, och så ytterligare några som förtjänar ett särskilt omnämnande: mulitiinstrumentalisten Greg Leisz, akustisk gitarr, mandolin, mandola, dobro och Weissenborn, David Hidalgo, akustisk gitarr och dragspel, samt Van Dyke Parks, piano och vibrafon. Det här gänget åstadkommer i låt efter låt överraskande men sköna klanger av ett slag som man inte väntar sig på en skiva med traditionellt bluesmaterial. Lyssna till exempel på David Hidalgos dragspel i Leroy Carrs ”How Long Blues”, det kanske allra bästa spåret på CDn, eller på Van Dyke Parks’ skitsnygga spel i den avslutande ”Please Remember Me” av Walter Davis.

Några andra mycket hörvärda spår är Reverend Gary Davis’ ”Death Don’t Have No Mercy” och Tampa Reds ”New Stranger Blues”. Men också Lonnie Johnsons ”Rambler’s Blues” med sin inledande tunga basgång och ”Richland Women Blues” av Mississippi John Hurt har blivit bra på den här skivan.

Egentligen innehåller den ingenting som jag skulle ha velat vara utan.

Den text jag inledningsvis citerade är inte representativ i den meningen att allt material på CDn skulle ha ett socialt eller rent av politiskt perspektiv. Självfallet finns här material, som textmässigt hör hemma i bluestraditionalismen. Men jag vill ge ytterligare ett exempel på att också bluestexter kan ha ett socialt perspektiv:

New Stranger Blues

Text och musik: Tampa Red

I’m a stranger here, just blowed in your town,
I’m a stranger here, just blowed in your town,
Just because I’m a stranger everybody wants to dog me around,
Lord, I wonder do my good gal know I’m here?
Lord, wonder do my good gal know I’m here,
Well, if she do she sure don’t seem to care.
I wonder how can some people dog a poor stranger so,
I wonder how can some people dog a poor stranger so,
They should remember they gonna reap what they sow.
I would stay up North but there’s nothing here that I can do,
I would stay up North but there’s nothing here that I can do,
But hang around this corner and sing the poor stranger blues.
Mama, I am going back south if I wear ninety nine pair of shoes,
Mama, I am going back south if I wear ninety nine pair of shoes,
Then I know I’ll be welcome and I won’t have the stranger’s blues.

Marianne Selberg går i pension

Snart är det inte många kvar på 68an, Socialdemokratiska partistyrelsen, av mina gamla arbetskamrater där. I fredags var jag på avskedsmottagning för Marianne Selberg, som visserligen under senare år har varit placerad på LO men som även där har arbetat med för partiet (S) och fackföreningsrörelsen gemensamma förhandlingsfrågor.

Marianne började på partistyrelsen samma år som jag, 1968, och vi var till och med under en period placerade på samma våning, på sjuan. Hon var då sekreterare åt Rolf Theorin, alltså kontorist, men avancerade så småningom till personalsekreterare, vilket senare är en funktionärstjänst.

Hon är en långvägare, jobbade före anställningen på partistyrelsen på Stockholms arbetarekommun, ett av många exempel på rörelsemänniskor som har kommit långt utan att någonsin ha fått någon högre utbildning. Jag har inga data, men jag tror att jag vågar hävda, att på dagens partiexpedition praktiskt taget alla har minst studentexamen, ofta också någon form av (ibland avbruten) akademisk utbildning.

Jag fick brev om Mariannes avskedsmottagning och reste gärna hela vägen från Öregrund för att vara med om den, hade också en presentbok med mig. Och det var roligt att se att jag verkligen inte var ensam: kön med uppvaktande från olika mellanstationer i Mariannes arbete i rörelsens tjänst var enorm. Jag hann både i kön och senare prata med mängder av arbetskamrater till både mig och Marianne plus andra som jag känner från andra grenar av rörelsen, ingen nämnd och ingen glömd.

Jo, jag ska nämna en, Åsa Larsson, som nu har en tjänst under partisekreteraren lik den jag en gång hade – men vi är fler som delar på uppgifterna nu, berättade Åsa. Och så sa hon att mina gamla språkregler för partiexpeditionen fortfarande aktivt används, om än på ett par punkter något förändrade.

Med Marianne själv hann jag inte prata så mycket, detta eftersom jag hade en lång kö bakom mig också. Men vi ventilerade i alla fall några minnen om just tiden tillsammans där uppe på sjuan.

Till Mariannes karaktärsdrag hör att hon är så ordentlig – det är väl den egenskapen som har fört henne så långt. Ni vet den där som noggrant räknar in alla deltagarna på bussen, när den ska avgå. (Marianne gjorde det vid en ombudsmannaresa till Aten.)

Någon gång har jag tyckt att det där har gått för långt. Jag minns ett tillfälle, jag tror det var inför ett stort och jämnt partijubileum, som personalen på 68an var samlad för genomgång ute på förbundsskolan Bommersvik. Marianne hade räknat ut allt som skulle göras, bevakas och förflyttas hit eller dit – till slut räknade hon också upp vilka av oss som skulle bära ut ett antal stolar.

Uppstod så frågan om ytterligare någon uppgift behövde preciseras. Varvid jag räckte upp handen och hojtade:

– Jag kan åta mig att bära ut Marianne Selberg!

Annars verkligen inget ont mellan oss. Ha det bra efter pensioneringen, Marianne!

An die Freude

I Ludwig van Beethovens nionde symfoni (1824) finns slutkören ”An die Freude” med text av Friedrich von Schiller (1787). Numera är ”An die Freude” känd som ”Europahymnen”, det vill säga EUs ”nationalsång”, men användes, på grund av dess broderskapstema, dess förinnan inom den politiska vänstern: jag har hört den med Pete Seeger, och i min sångbok ”Upp till kamp! Sånger om arbete, frihet och fred” (Prisma, 1970) har jag en Unga örnar-översättning, ”Och nu ljuder nya toner”, av en arbetarrörelsetext skriven av norrmannen Dagfinn Rimestad.

”An die Freude” betyder ”Till glädjen”. När Ingmar Bergman 1949 använde den som musikaliskt tema i en film, som fick premiär 1950, gav han dock filmen en titel i obestämd form, ”Till glädje”. Hans film handlar inte om broderskap över gränserna utan, som så ofta hos honom, om individuella relationer, om hur svårt det är att vara till glädje för varann.

En viktig ram för handlingen i den här filmen är symfoniorkestern i Helsingborg (eller Hälsingborg som stan hette på den tiden), och filmen innehåller mycket riktigt delar av ovanligt många verk av klassiska kompositörer, utöver av Beethoven också av till exempel Mozart och Mendelsohn. Rollen som orkesterns dirigent, Söderby, spelas av Victor Sjöström, och filmens huvudpersoner, de nya violinisterna Stig Olsson (Stig Olin) och Marta Olsson (Maj-Britt Nilsson), hittar varann just i orkestern.

Det tragiska slutet i filmhandlingen kommer redan i dess inledning: Mitt under repetitionerna av Beethovens nia får Stig reda på att hans hustru, Marta, har omkommit i en spritköksexplosion i sommarstugan.

Därefter rullas handlingen tillbaka sju år i tiden, då Stig och Marta båda samtidigt kom som nya violinister till orkestern och efter lite inledande trassel gifte sig i rådhuset, för övrigt med Söderby som bröllopsvittne.

I huvudsak är filmen sedan ett äktenskapsdrama, ett inte så ovanligt tema i Bergmans fall, dock inte någon av hans bästa skapelser i genren: Stig vill till exempel inte ha några barn, men paret får ändå två. Ett misslyckat soloframträdande med dåliga recensioner som följd förbittrar Stigs sinne, men i motsats till vad som brukade utmärka Bergman själv, låter han sig ändå inte förföras av den vackra Nelly (Margit Carlqvist). Hans och Martas äktenskap ser ut att haverera men de börjar åter närma sig varann, när den där olyckan sätter punkt för Martas liv.

Filmen fick ganska nedgörande recensioner från tidens ledande filmkritiker, bland dem Harry Schein, och jag känner ingen lust att gå i polemik mot dem – själv ser jag då och då gamla bergmanfilmer, också mindre lyckade sådana, eftersom jag är intresserad av hans samlade filmskapande. Dessutom kan det ju vara intressant att studera även destruktivt mänskligt beteende.

För det destruktiva i den här filmen står i huvudsak Stig: Han vill inte ha barn, säger sig avsky barn. Han tror på själens obotliga ensamhet och betvivlar nyttan av tvåsamhet. Han uttalar till och med den gamla schablonuppfattningen, att stor konst bara kan skapas, om man är olycklig.

I övrigt är det roande att se exempel på de gamla könsrollsschabloner, som fortfarande med full kraft regerade i början av 1950-talet. Men man anar också ett paradigmskifte, som när dirigenten Söderby hälsar Marta välkommen till orkestern:

– Sen har vi fått hit ett funtimmer till orkestern. Det är ju lite löjligt och helt mot naturen, men hon är djävligt begåvad.

Melodikrysset nr 17 2009

Veckans melodikryss innehöll åtminstone några knepigheter, men jag tror att jag ändå har lyckats lösa det rätt.

Till det lättaste för mig brukar visorna höra.

I våra skivhyllor finns allt av och med Olle Adolphson, till exempel ”Sigge Skoog”.

I dag förekom också Evert Taubes ”Sov på min arm”, även kallad ”Nocturne”. Den spelade vår son Matti på gitarr i Uppsala domkyrka, när han hade tagit studenten – det var avslutning i domkyrkan.

Och apropå skolavslutningar: inte förvillade det väl någon, att Astrid Lindgrens ”Idas sommarvisa” – ”Sommarsången” var det i själva verket, påpekar en läsare – här framfördes på tyska. Melodin skrevs av den oförliknelige Georg Riedel.

Även barnvisor brukar jag, efter mycket praktiserande i livet, vara bra på. När Anna var liten spelade vi ofta Alice Babs’ LP med sånger av Alice Tegnér; bland dem fanns förstås ”Blåsippan”, som börjar ”Blåsippan ute i backarna står”. Och det stämmer just nu, åtminstone här i Öregrund.

Också ”Kungens lilla piga” är en känd barnvisa, även om vi här hörde den i en annorlunda version, exekverad av den gotländske krukmakaren Göran Ringbom och så konstnären, filmaren, Musse Pigg-samlaren med mera Lasse Åberg. Åbergs röst klarar jag ganska lätt, eftersom jag brukar träffa honom på landshövdingens i Uppsala hedersupplänningsmiddagar; både han och min hustru har utsetts till hedersupplänningar.

Lasse Åbergs vurm för Disney för oss osökt över till den sena disneyfilm, som här eftersöktes. Den (fiktiva) geografiska plats som eftersöktes var Narnia, en skapelse av C S Lewis. Läs gärna böckerna, om ni inte redan har gjort det!

Dagens andra film var av annat slag. ”Hair”, där ”Let the Sunshine In” ingick, skrevs 1967 av James Rado och Gerome Ragni samt Galt MacDonald MacDermot (musik) och tog snart klivet från Off-Broadway till de stora scenerna. 1979 gjorde Milos Forman en mycket sevärd film av den. Själv såg jag den på bio tillsammans med ovan nämnda Anna, vid det laget tillräckligt gammal.

Gamla schlager hör jag gärna i Melodikrysset.

”Mjölnarens Irene” spelades flitigt i radion på 1950-talet. Den skrevs 1953 av Leon Landgren (musik) och Åke Gerhard (text) och blev året därpå en landsplåga, bland annat med Thory Bernhards.

Lite yngre, från 1959, är Stikkan Anderssons ”Är du kär i mig ännu, Klas-Göran?”, som vi som är tillräckligt gamla minns i Lill-Babs’ insjungning.

Inte alls tokig är också ”Ge mig en kaka till kaffet”, som vi i 2006 års melodifestival hörde med Östen med resten. En av medlemmarna i gruppen heter Jens Kristensen.

De artister som tillsammans har gjort ”Nu när du gått” är Orup och Lena Ph, det vill säga Philipsson.

I filmen ”Livet är en schlager” sjöngs ”Aldrig ska jag sluta älska dig” med text av Jonas Gardell av Helena Bergström. Visste ni att Helena är en samhällsengagerad skådespelerska? Hon sitter bland annat i styrelsen för Anna Lindhs minnesfond.

Populärmusikkavalkaden i veckans melodikryss innehöll också ett par bidrag av utländskt ursprung.

Sist i dag hörde vi den döde Dean Martin på en skiva, gjord ganska nyligen. Dean Martin hade här, i ”Please Don’t Talk About Me When I’ve Gone”, genom teknikens under bringats att sjunga duett med Robbie Williams.

Och så hörde vi finska Eeero ja Jussi and the Boys sjunga ”Cadillac”, vilket alltså skulle leda oss till det sökta ordet, bil.

Någon bil har jag inte, har aldrig haft, har inte ens körkort. Så nu blir det till att promenera till Konsum för att handla lunch- och middagsmat – i dag är det min tur att laga mat.

Men turen till Konsum är kort, bara ett par kvarter, och vädret är ljuvligt.

* * *

På jakt efter nåogt svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå in direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. Sedan bläddar du dig i båda fallen ner till aktuell lördag.