Lasse Werner Uncut

Smoke Gets In Your Eyes

av Jacques Werup, 1983
(till Lasse Werner med tack för hans valspråk ”Lev länge, dö ung”)

Värme kräver förbränning.
Själv satte jag eld på min egen kropp.
Röken stack i ögonen. Men det blev en vana.
Det brann hastigt, det stod ett lätt gnistregn om mig.

På mornarna liknade jag ett förkolnat vedträ.
Jag satte fyr igen på det lilla som fanns kvar.

Kvarterets folk – läkare – tjänstemän –
såg friska och sorgsna ut. No swing, inte en blå ton.
I promise: no soul! De frös och hade bläckröster.
De liknade förvuxna dvärgar. De skötte sina täppor
och undvek mig. De vågade inte se på mig, fyllbulten,
slarvern, som kom hem i gryningen när de gick till jobbet.

De var rädda för att känna igen sig i mig!
Jag påminde dem om närheten till källaren, om döden.
Men jag påminde dem också om deras förlorade ungdom,
och deras längtan bort, ut, om respektlösheten, friheten, yeh man!

Numera liknar jag det allra sista vedträet,
den spröda askpelaren som blivit kvar för vintern
i jordens mest övergivna sommarstuga.

Kroppen är slut. Det drar. Det viner
och blir frostblommor på toalettspegeln.
Jag har inget mer att elda med.
Men frihet, my friends, är att sakna något att värna om.
Jag slår inte ens vakt om musiken, mitt enda tillgodohavande.
Jag lyssnar mest till mellanrummen mellan tonerna.
Knappt femtio, men uråldrig. Ensam gubbe,
skör som ett kinesiskt porslinsägg.
Jag är askan efter femtio års ständig eld.
Jag är den pyrande askan efter mitt eget liv.
Smoke gets in my eyes, det är en vacker begravningssång,
den har pågått hela mitt liv. En jordfästningsmusik,
fan så mycket mindre patetisk än de flestas
enda lilla fuga av Bach!

Smoke gets in my eyes

För denna vackra sång var självförbränningen nödvändig.

* * *

Bloggen slår broar mellan människor som aldrig har träffats.

Jag skriver ju mycket om musik, ibland också om jazz. När jag här förleden skrev om Dizzy Gillespie, fick jag en kommentar från Mats Werner, bror till jazzpianisten och kompositören Lars Werner (1934-1992).

Mats undrade bland annat om jag hade hört hans bror, och jag svarade, att det hade jag men att jag tyvärr ägde bara en skiva med honom, LPn ”Lasse Werner & hans vän Christer Boustedt” (Bellatrix 702, 1979). Detta ledde till fortsatt kontakt med Mats, som bland annat skickade en CD med i huvudsak outgivet material till mig. Fast numera kan man ju själv tillverka CD som icke desto mindre ser ut som professionellt utgivna CD-utgåvor. Den här har således mycket pricksäkert porträttomslag signerat Carina Werner och titeln ”Vakna – förste, siste! Lasse Werner – uncut”. CDn gjordes till julen 2002, för familj och vänner, men på mitt exemplar har Mats lagt till några spår från tidigare utgivna skivor.

Lars Olof Werner, som Lasse egentligen hette, var en mycket kreativ ande, komponerade både för piano och för mer sammansatta sättningar. Som pianist förenade han känsla för musiken med den där perfekta tekniken, som hos en pianist ser ut att sitta i fingertopparna. Han var en gränsöverskridare: skrev mycket musik för teatrar och medverkade själv på scen, skrev också filmmusik och medverkade dessutom i Vilgot Sjömans ”Lyckliga skitar” från 1970.

Som man kan ana av Jacques Werups dikt, brann han häftigt och slocknade tidigt. Enligt den text som finns på brorsan Mats Werners blogg, ”Bror min – en lycklig skit”, levde Lasse ett självförbrännande liv:

”Tack vare en dödlig skräck för injektionsnålar hade Lasse klarat sig från det hårda knarket som alltför tidigt tog död på många av hans jämnåriga och vänner, men mycket sprit och under en period kraftigt bruk av LSD satte sina spår i personlighet och hälsa. Han utsatte sina vänner för stort lidande och själv fick han diabetes som tvingade honom att acceptera också de hatade nålarna. Till slut drabbades han av en kraftig coma under fyra dagar vid midsommar 1978 som höll på att ända hans liv. Ingen trodde han överhuvudtaget skulle vakna upp. Än mindre att han skulle kunna lämna sjukhussängen. Men han lärde sig tala och gå på nytt och efter ett år satt han i en egen lägenhet och efter ytterligare ett år gav han hemtjänsten kicken och försjönk i sin fåtölj med en cigarett i näven, en bok i knät och grammofonen på nära håll. Blommorna i fönstret självdog och förtorkade. Dammet lägrade sig och Lasse blev en riktigt lycklig skit!”

Lasse kom till och med tillbaka som musiker – ett slags jazzmusikens Victor Borge, beskriver brorsan Mats det – men i februari 1992 dog han äntligen, för att travestera Piraten.

På svenska blir det spektaklet som följer pålandsvind

Av Gunnar Möllerstedt med anledning av Lasses död 1992

Idag klarnar sjödistriktet
inte regelbundet men från hotet
mellan gin och tonic
och därför dricker jag

I dag är hastigheten
som gråmassa bunden i synfälten
och jag skall inte nämna namnen
därför att jag super

Men ett vattenstånd vid ämnesomsättningen
måste jag kartografera:
London med ituklippta seglationer
Därför blev jag pianist

Kryddsläktet reglerar annars sin avkomma
inte rotfäst utan från klaviaturens saltade
inre och i mitten ett sprak av syner
i all den vithet som rymmer:
lila, rosa, gin och bubbel

Där beskådar jag hur de andras
livräddningsförsök
hoppar mellan hoten
i vita rocken
nyssknuten om
fingrarnas bakrus
idag bara tangerande vågfärgens rund:
As summer falls
winter springs

* * *

Lasses sista, i stort sett outgivna studioinspelning gjordes redan 1978, bara tre veckor före den där diabetescoman jag redan har berättat om. Jag citerar Mats Werner:

”Den 1 juni 1978 hade radio- och skivproducenten Lasse Westin bokat Lasses favoritflygel i en Malmöstudio. Flygeln hade den där ’spikiga’ pitchen som Lasse alltid gillat.

Med Lasse i studion var Maj Sjöwall” – Lasses sista stora kärlek – ”och hennes son Teets samt Lasse Westin som publik. Det blev en inspelning som i ett nötskal ger hela Lasses musikaliska väsen. Från Peterson-Berger till Vakna – förste, siste.”

Med på den CD jag har fått är Lasses mellansnack och kommentarer, ibland verbala inpass mitt i spelet. Dessutom envisas han med att ibland sjunga till sitt pianospel, detta trots att han själv i ”Ambrosia” urskuldar sig: ”fast jag är ingen sångare”.

När han ska introducera ”Ambrosia”, vänder han sig till sin lilla publik och förklarar att man ”måste inte vara dödstyst”; ”man ska höra att det är människor inblandade”. Musiken, vackert bluesig, interfolieras sen med allt från ”Ur svenska hjärtans djup en gång”, ”Flamma stolt mot dunkla skyar” och ”Du gamla, du fria” till sådant som smakar Beppe och Monica Z.

Just ”Ambrosia” finns utgiven på det som kom att bli hans sista skiva, den från 1979. Resten av materialet finns outgivet på hans skivbolag, Dragon, och jag kan ju förstå att den mer städade jazzvärlden kliar sina huvuden men tycker ändå att fler än jag och Lasses närmaste borde få ta del av det som mer än mycket annat illustrerar Mats Werners tes om Lasses släktskap med Victor Borge.

Sångnumren, som ”Tea For One”, är, trots att Lasse har rätt om sin sångförmåga, ändå intressanta – ”Till Babs Gonzales” med sin ibland lite falska bopsång och prat emellan är ett annat kul exempel.

I andra fall, som i ”I Can’t Get Started”, börjar han med ett långt, talat intro, men sen spelar han samlat och koncentrerat.

Och det inledande långa stycket ”Vakna – förste, siste”, där det spikiga pianot kommer mycket till sin rätt, är revolterande musik, kraftfull och samtidigt finstämd. Det här är så bra att skivbolaget borde acceptera en och annan suck samt lite prat och harklingar på bandet.

Den utmärkta ”Can’t Help Loving That Man” väcker min nyfikenhet till liv: hör jag ”Falling In Love Again”, en gång en stor hit med Marlene Dietrich?

Den här privatutgåvan saknar nämligen uppgifter om eventuella originalkompositörer och om inlån i det som här har blivit Lasses musik.

I fallet ”Lilleman” är jag dock som gammal schlagerlyssnare ganska säker. Visst hette den i original ”Lilleman ska sova”.

Och i fallet ”Sommarsång”, här på grund av bandbyte uppdelad i två avdelningar med snack emellan, rör det sig ju helt uppenbart om Wilhelm Peterson-Bergers komposition, bearbetad till vackert klingande jazz med lugn andhämtning.

De tillägg Mats Werner har gjort på mitt CD-exemplar, alla hämtade från tidigare utgivna skivor, är naturligtvis i teknisk mening bättre än soloupptagningen från 1978.

Ljudbilden blir också fylligare, när man som i ”Living Up To Life” (från ”Bombastica”, 1959-1960), får höra hela The Werner-Rosengren Swedish Jazz Quartet.

Från ”Lasse Werner och hans vänner” har Mats hämtat den utmärkta ”Ballad för tenorsaxofon”, ”Till Idres” (det vill säga Sulieman) och så ”Vals för Nannie” (det vill säga Porres, förresten 70 år på valborgsmässoafton).

Ett kul bonusspår är också ”Faithful Forever”, en tjugotalslåt som var mamma Werners favorit – här hör vi den med Lasse på piano, Janne Carlsson på trummor och Gösta Wälivaara på bas.

Ja, det var väl allt, folks.

Tack, Mats!

Utflykt till den andra verkligheten

Från påsk och in i oktober bor vi permanent i vårt sommarhus. Men utflykterna till den andra verkligheten, den med alla sammanträdena, blir ändå många. I början av veckan var Birgitta i Lund och i Uppsala, medan jag vistades ensam i Öregrund. I förmiddags tog Birgitta bussen till Öregrund, men då hade jag redan åkt in till Uppsala, och så småningom fortsatte jag till Stockholm.

Nackdelen med att behöva åka in till stan för ett sammanträde, som börjar klockan 09.00, är att jag då måste åka med en buss som går strax före 07.00 och alltså stiga upp 05.30 för att hinna raka mig, duscha, äta frukost och åtminstone hinna ögna morgontidningarna.

Det som kallade mig till Uppsala denna tidiga timme var ett sammanträde med kulturnämndens bidragsutskott: vi diskuterar där de ansökningar om bidrag kulturnämnden har fått in från aktörer i det fria kulturlivet. Sammanlagt hade det kommit in 41 nya ansökningar, som rör aktiviteter hösten 2009, och vi kunde snabbt konstatera, att det fanns mycket lite pengar kvar efter den fördelning vi tidigare har gjort för aktiviteter under våren, delvis också under hösten. Få av de sökande kan alltså få bidrag, och de bidrag vi kan ge är dessutom mycket mindre än de som de sökande begär.

Självklart kommer vi aldrig någonsin att kunna ge alla allt det de vill ha – och jag tänker nu inte bara på kvalitetsaspekterna – men en av mina slutsatser av arbetet i det här beredningsutskottet är, att anslagen till det fria kulturlivet måste höjas rejält.

Jag skulle därefter vidare till Stockholm och passade därför på att äta lunch i Uppsala, innan tåget gick. Det fick bli på Hijazz, dels för att restaurangen ligger i centralstationsbyggnaden, dels för att jag hade läst i UNT, att den här restaurangen med sin meny från östra medelhavsregionen efter Kungsgrillens sorgliga stängning nu har börjat erbjuda sina lunchgäster svensk husmanskost. Så min lunch blev isterband, stuvad potatis och rödbetor. Min slutsats med adress till SD blir: invandrarna hotar inte det svenska matkulturarvet.

Det som förde mig till Stockholm var ett möte med (S)-veteranföreningen Onsdagsklubben, som numera håller sina möten i bottenvåningen på Sveavägen 68, min gamla arbetsplats. Som vanligt träffade jag en mängd personer som jag känner, gamla arbetskamrater, journalistkolleger, pensionerade politiker, personliga vänner. Före sammanträdet fikade jag tillsammans med Anna-Greta Leijon, nyligen invald i Onsdagsklubbens styrelse, blev bland annat påmind om att hon efter midsommar fyller 70. Hela mitt gamla ungdomsgäng är där nu. Birgitta och jag har redan för länge sen passerat 70-årsgränsen. Björn Kumm fyllde 70 förra året. Hans O Sjöström är alldeles strax där han också. Det intressanta med den här åldersförändringen är att åtminstone ganska många av oss efter alla dessa år har bibehållit vår ungdoms röda radikalism.

Jag är ju så gammal att jag under mina 34 år på partiexpeditionen (S) har lärt känna och arbetat under ett halvt dussin partisekreterare: Sten Andersson, Bo Toresson, Leif Linde, Mona Sahlin, Ingela Thalén och Lars Stjernkvist. Dessutom lärde jag personligen känna Marita Ulvskog långt innan hon blev partisekreterare.

Men nu har socialdemokratin till slut fått en partisekreterare, Ibrahim Baylan, som jag inte känner närmare. Det var ett av skälen till att jag hade tagit mig till Onsdagsklubbens möte; han var nämligen dagens inbjudna talare.

Hans lågmälda och personligt hållna inledning (om sin turkiska bakgrund, skälen till att familjen gav sig i väg till Sverige och så rosorna till den svenska offentliga och fria sjukvård som gav en fattig invandrarpojke med hjärtfel ett nytt liv) var mycket sympatisk. Om han också besitter den analysförmåga och den organisationsförmåga som fordras av andremannen i det socialdemokratiska partiet återstår att se. Det senare ska inte ses som misstro från min sida, bara som att jag här, i detta sammanhang, inte fick ut tillräckligt mycket av vad Ibrahim Baylan förmår i dessa frågor – (S)-veteranerna i Onsdagsklubben är nämligen själva mer av agitatorer och partiapotekare än av frågeställare. Därmed inte sagt att deras råd var dåliga.

Get Fuzzy

När Bonniers sålde Semics serietidningsutgivning till Egmont, såg ett tag hela den svenska serietidningsutgivningen ut att bli dansk. En förslagen anställd, Peter Sparring, lyckades dock snyta Egmont på Larson, som i stället (via Full Stop Media) hamnade hos norska Schibsted.

Schibsted, som har haft de båda norska succéerna Nemi och Pondus i sitt stall och dessutom på olika sätt har expanderat sin serieutgivning, har länge framstått som den mest framgångsrika utgivaren av serietidningar för någorlunda vuxen publik. Egmont har inte lyckats med sina försök att erövra marknad från Schibsted: Bizarro togs över och fick egen tidning, som snart försvann; det gjordes försök med avknoppningar från Ernie, som försvann även de.

Nu får vi se om vinden vänder. Peter Sparring har, av för mig okänd anledning, lämnat jobbet på Schibsted och gått över till konkurrenten, Egmont. Med sig har han tagit Derby Conleys serie ”Get Fuzzy”, som nu blir titelserie med stort utrymme i den nya serietidningen Get Fuzzy, som har Sparring som ansvarig utgivare och som ska utkomma med 8 nummer per åt. I den nya tidningen publiceras också Kieran Meehans utmärkta serie ”De professionella”, som vi tidigare har sett både i Ernie och Larson, under en period faktiskt parallellt.

Båda de här serierna är kap – den enda tveksamheten kan gälla om läsarna vill ha ”Get Fuzzy”, serien om den nervpåfrestande katten Bucky samt om hans stackars husse Rob och om hunden Satchel, som det är ännu mer synd om, i så här stora doser.

I övrigt är serierna nya, åtminstone för svenska seriemagasin.

Den största och intressantaste nysatsningen görs på Richard Thomsons serie ”Cul de sac”, på svenska ”Underbara Alice” – dess fyraåriga huvudperson heter Alice Otterloop, och vi träffar henne både hemma och på dagis. Redaktionen jämför den här serien med Bill Wattersons ”Kalle och Hobbe”, men fullt så genialt rolig är den inte. Nå, vi får väl se.

En smula bekant genom Nemi är tecknaren Keith Knight, om än genom en annan självbiografisk serie än den i Get Fuzzy publicerade ”Knight Life”. Den får godkänt – ibland är den riktigt kul, men jag vill läsa mer innan jag avger ett mer definitivt omdöme.

Detsamma gäller Jeff Corriveaus ”Fård”, på engelska ”Deflocked”. Dess huvudfigurer, Fård, Cobb, Tucker och Rupert, är – oavsett om de är djur eller människa – distinkta karaktärer med olika temperament. Men jag läser alltså gärna nya strippar med dem i kommande nummer.

Ny för flertalet av oss som bor söderöver är den från Västerbottens-Kuriren kända serien ”Fia” av Niklas Eriksson. Den är inte oäven men som tecknad skapelse inte riktigt i klass med övriga nämnda serier.

Också Get Fuzzy har förstås de närmast obligatoriska sidorna för enrutors skämtteckningar, men Scott Hilburns ”Jumper” hade jag för egen del gärna varit utan.

Fler nyheter utlovas i kommande nummer.

Återstår att se om själva tidningen är en nykomling, som når tillräckligt många läsare. Jag hittade mitt exemplar i Pressbyrån, men i livsmedelsaffärerna, till exempel i mitt Konsum, finns den inte.

Och i slutändan beror ju resultatet, succé eller flopp eller någonting däremellan, också på hur de läsare som hittar den reagerar.

Vårkonsert med Orphei Drängar

I söndags var vi i universitetsaulan, på vårkonsert med Orphei Drängar. OD, den anrika manskören, har numera som dirigent en kvinna, Cecilia Rydinger Alin, och hon skötte sitt värv med känsla och elegans, presenterade dessutom på ett intresseväckande sätt de olika stycken som framfördes.

Programmet blev än mer hörvärt genom medverkan av slagverksgruppen Kroumata, till exempel i estländaren Veljo Tormis’ verk och finländaren Mikko Heiniös ”Tomumieli” – i det senare fallet anar jag en påverkan från Tormis – samt i några bejublade extranummer. Kroumata plus Folke Alin på piano bidrog också till att det officiella avslutningsnumret, delar av Carl Orffs och Johan Andreas Schmellers ”Carmina Burana”, blev så lyckat.

OD är ju en kör som hör hemma i det akademiska Uppsala, och som sig bör innehöll deras vårkonsert både dryckesvisor och vårsånger. Av de senare återhör jag själv gärna ”Under rönn och syren” (”Blommande sköna dalar”) med text av Zacharias Topelius och musik av Herman Palm.

Till de två finländska verk jag redan har nämnt kommer också Jean Sibelius’ ”Terve kuu” (där ”kuu” betyder ”måne”). Att ”terve” i den översättning som fanns i programhäftet återgavs som ”hell” kan möjligen förklaras av att sången är tagen ur Sibelius’ ”Kalevala”, men även om man kanske inte ska använda ”hej, måne”, tycker jag nog att man kunde välja något mindre högtidligt, till exempel ”var hälsad, måne”. Nå, det är en betraktelse lite i marginalen – OD framförde stycket mycket bra.

Helt uppenbart bemödar sig OD också om att studera in sånger från andra språkområden, till exempel det estniska, så att språkklang och betoningar låter rätt även i mina estniska öron. Och en eloge till Cecilia Rydinger Alin för att hon, vid presentationen av Tormis’ ”Vistel-vastel”, lyckades säga någon fras på estniska, så att en estnisktalande som jag förstod. Kanske har mycket musikaliska människor särskilt lätt för att lära sig hur andra språk ska låta?

Trots ett par sånger av Robert Schumann – inget ont om dem! – hade den här vårkonserten en tydlig tyngdpunkt i nordisk ton. De finländska och estniska (jag räknar Estland till den nordiska kulturkretsen) numren är redan nämnda. Vi hörde också ”Aftenstemning” med musik av Carl Nielsen och så August Södermans tonsättningar av Adam Oehlenschlägers ”Skjøn Jomfru! Luk dit vindve op” och Claus Pavels Riis’ ”Og jeg vil ha’e mig en hjertenskjær”.

Vårkonserter blir gärna idylliserande i sitt sångurval, men den här bröt på ett förtjänstfullt sätt den ramen. Veljo Tormis’ ”Pärismaalase lauluke” är ett exempel. Paula af Malmborg Wards hyllning till minskadade kvinnor i Angola, ”Tending Fields”, ett uruppförande, är ett annat exempel. Och så sjöng OD ”A Stopwatch and an Ordnance Map”, en dikt från spanska inbördeskriget av Stephen Spender med musik av Samuel Barber.

* * *

Fyllda av sångtexternas mening och sångernas skönhet gick vi ut i aprilkvällen. Birgitta har fler förrättningar framför sig och måste stanna ytterligare ett par dar i stan, medan jag skulle återvända till Öregrund.

Men dess förinnan ville vi äta middag tillsammans på restaurang. Både Hambergs och Hijazz visade sig vara söndagsstängda, så till slut hamnade vi på Amazing Thai i det som inte längre är Folket hus.

Deras Geng Ped Bed Yang, grillad anka i röd curry med äggplanta, rambutan, vindruvor, ananas, körsbärstomater, paprika, kokos, söt basilika och limeblad kan jag verkligen rekommendera. Däremot var väl inte det thailändska röda vinet Moonsoon Valley, som vi prövade, någon höjdare. Vi avslutade sen med var sin Irish Coffee.

På middag hos nye landshövdingen i Västmanland

Min hustru hade, när hon var först energiminister, sen miljö- och energiminister, sist miljöminister, en förmåga att rekrytera dugliga och också trevliga medarbetare. Några av dem har därefter jobbat som generaldirektörer; en av hennes statssekreterare, Rolf Annerberg, rekryterades av Margot Wallström till Bryssel för att bistå henne i arbetet som miljökommissionär.

Det intressanta med det här gänget av kunniga och kreativa tjänstemän är att de fortfarande efter alla dessa år håller kontakt sinsemellan och med sin gamla minister. Det brukar bli åtminstone någon gemensam middag per år, hemma hos någon i gänget. Jag känner dem också ganska väl efter att bland annat ha deltagit som medföljande på ett antal resor utomlands. Längst har jag känt Rolf (och även hans hustru Monica) Annerberg. Först så här post festum har jag lärt känna Håkan och Kerstin Heden – Håkan kom till departementet så pass sent att jag aldrig hann lära känna honom den vägen.

Även om kittet i den här församlingen är Birgittas och männens jobbgemenskap, har hustrurna och jag alltid ingått i den självklara umgängeskretsen. Också Monica arbetade på departementet redan innan hon och Rolf gifte sig. Både de och Kjell Jansson och hans hustru Ulla Svedjelid har hälsat på oss i Öregrund, och vi har ett par mycket vackra teckningar av Ullas hand inramade på väggen.

Värdpar vid lördagskvällens middag var Ingrid och Ingemar Skogö och platsen deras villa i Älvsjö. Vi trakterades med en mycket god middag, och mot slutet, när stämningen och ljudnivån var hög, vände jag mig till värdinnan och konstaterade att det västmanländska köket för mig var en angenäm nyhet – men varför var inte Västerås utan bara en massa franska orter utsatta på kartan på flaskan framför oss?

Det här måste kanske förklaras: Ingemar Skogö är tillträdande landshövding i Västerås.

Det skämtades glatt över det här middagsbordet, och samtalet verkade ta vid ungefär där det hade avslutats så sent som föregående dag. Naturligtvis pratade vi politik också, men dessa samtal refererar jag icke, eftersom mina samtalspartners var oförvitliga och ständigt objektiva byråkrater.

Hur som helst, plötsligt var klockan över 23.00 och Birgitta och jag måste hinna med sista förbindelsen hem till Uppsala.

Melodikrysset nr 16 2009

Strax innan jag hörde Vivaldis ”Våren” spelas i Ring så spelar vi, kom det ett lätt snöfall här i Öregrund. Men när vi i Melodikrysset hade kommit till ”Rudolf med röda mulen”, hade snön redan smält, även i skuggan. Den här sången, som i original heter ”Rudolph the Red-Nosed Reindeer”, minns vi äldre radiolyssnare med Alice Babs.

”Istanbul-Konstantinopel”, som vi här hörde med för mig okända The Champs, minns jag bland annat med Flickery Flies, bland vars medlemmar fanns Brita Borg, Allan Johansson och Oskar Rundkvist. Det land titeln skulle leda oss till är förstås Turkiet.

Vi fortsätter på gamlinglinjen.

Radioter i min ålder minns väl ”Titta in i min lilla kajuta” med text av Nils Gustaf Granath och musik av den fantastiske melodimakaren Jules Sylvain. Här skulle sångtiteln ge oss ordet titt.

”Någonting att äta, någonting att dricka” ingick i filmen ”Kärleksexpressen” från 1932, men jag gissar att flertalet – även jag – minns den med Sune Mangs.

Också ”Beatrice Aurore”, med text av Harriet Löwenhjelm, är en goding, men här hörde vi den med en fortfarande aktiv sångare, Tommy Körberg.

Från de gamla godingarna kan vi väl sen hoppa till melodifestivalbidragen.

Lättast att komma i håg bland dem är ”Mama Take Me Home” från 2006, detta för att den sjöngs så medryckande av gruppen Rednex.

Varför jag minns ”Ska vi plocka körsbär i min trädgård” från 1975 vet jag inte riktigt. I alla fall har jag inget som helst minne av sångerskan, Ann-Christine Bärnsten; jag fick googla för att komma på hennes namn.

Det senare fick jag också göra för att hitta Jimmy Jansson, vars bidrag 2005, ”Vi kan gunga”, jag heller inte minns.

Rebecca Törnqvist, här i ”One Hour Drive”, hade jag däremot ingen svårighet att identifiera. Men då har vi förstås lämnat melodifestivalerna bakom oss.

Med det menar jag inte att allt som framförs där är skräp. ABBA har ju till exempel gjort bra melodifestivallåtar, även om just ”Dancing Queen”, som vi hörde i dag, inte gjordes för någon melodifestival. Själv hörde jag den från scen förra året, i broadwayuppsättningen av ”Mamma Mia”.

Björk, som vi i dag hörde i ”Human Behaviour”, har jag faktiskt också hört live, vid Nordiska rådets kulturprisutdelning i rådhuset i København. Jag satt nästan längst fram, så det var en extra upplevelse att se och höra henne så nära. Och ni vet förstås själva att hon kommer från Island.

Fred Åkerström, som vi i dag hörde i Alf Hambes ”Kajsas udde”, har jag också hört live några gånger. Tidigt en gång, på krogen. Men den mäktigaste upplevelsen av honom fick jag, när han 1970 medverkade i introduktionskonserten för min sångbok ”Upp till kamp! Sånger om arbete, frihet och fred” (Prisma). Kongresshallen i Stockholms Folkets hus var fullsatt, och publiken sjöng så att väggarna gungade.

Kvar att redovisa är då svaren på två frågor, som låg intill varann men var ganska olika. Men så ska det ju vara i melodikrysset.

Den irländska walesiska artist som vi hörde i ”Warwick Avenue” heter (Amee Anne) Duffy.

Och Norrlandsoperan, som vi hörde i ”Opp Amaryllis”, finns i Umeå, en stad vars kulturpolitik jag som kulturpolitiker (S) – jag sitter i kulturnämnden i min egen hemstad, Uppsala – värderar högt.

* * *

På jakt efter något svar i allra senaste Melodikrysset? Prova då med att anitingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att knappa på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Pressgrodor

Hittade under Pressgrannar i Grönköpings Veckoblad nummer 4 2009:

”Alkohol stjäl 75 procent av polisens arbetstid.”

Östermalmsnytt

”Sexköparna ska få hjälp på gatan.”

Svenska Dagbladet

”Båtklubbar: hyror satta på fel grund.”

Täby Danderyds Tidning

”Barnböcker köpes av Elsa Beskow.”

Annons i Smålandsposten

Gräddfil in i evigheten

Även Grönköpings Sparbank har drabbats av en hätsk debatt om bankens bonusprogram, meddelar Grönköpings Veckoblad nummer 4 2009. Det gick så långt som till att fråga restes om skottpengar å Direktionen, vilket dock bordlades.

Bonusprogrammet avvecklades och ersattes i stället av ett Fonusprogram, ”vilket innebär att, när den dagen kommer, varje Direktionsledamot får en ståtlig begravning å bankens bekostnad, inkluderande en pampig gravsten i ädlaste Gökmassivsmarmor, där vederbörandes tjänsteställning i Sparbanken inknackas”.

Slottet passar inte som konsthall – bygg ett Konstens hus!

Lars Lambert och P O Sporrong argumenterar i Upsala Nya Tidning den 15 april 2009 för att Uppsala äntligen måste få ett nytt konstmuseum. Inte i någon ny variant på Uppsala slott – deras artikel heter ”Slottet passar inte som konsthall” – och inte i ett nytt provisorium, placerat i någon tillgänglig lokal, utan ett nybyggt, ändamålsenligt, arkitektoniskt vackert och centralt beläget Konstens hus. Förebilden är förstås vårt vackra och akustiskt mycket väl fungerande Musikens hus, Uppsalas eget konserthus.

Skribenterna övertolkar en smula kulturnämndens beslut att utreda alla de tre alternativ som nämns ovan. Att göra så hör till kommunal kutym – även jag som utan förbehåll är för nybyggnadslinjen ställde mig bakom det beslutet i kulturnämnden. Men jag måste ge dem rätt i att det för närvarande inte finns någon hållbar majoritet för att genast sätta ner foten och förorda nybyggnadslinjen.

I mitt eget parti, Socialdemokraterna, finns förvisso kulturpolitiskt engagerade människor som förordar nybyggnad. Andra är försiktiga, förmodligen brända av Musikens hus-bygget, som med all sannolikhet bidrog till att i förra valet välta den (S)-ledda majoriteten, där för övrigt Vänsterpartiet var för Musikens hus, medan Miljöpartiet var emot. Majoriteten för Musikens hus bildades den gången med hjälp av Folkpartiet – övriga borgerliga partier var emot Musikens hus.

I fallet Konstens hus är det svårare att få till en blocköverskridande majoritet, som vågar föra projektet i hamn. Ordförande i kulturnämnden är folkpartisten och före detta kulturministern Jan-Erik Wikström, som förvisso i många frågor är beredd att samarbeta med oss i vänsterblocket om en progressiv kulturpolitik. Men i den här frågan är han den före detta landshövdingen på Uppsala slott, han som i många sammanhang har argumenterat för att konstmuseet bör ligga i just slottet.

Och det är just placeringen uppe i Vasaborgen, belägen högst uppe på en med uppsaliensiska och mänskliga mått svårforcerad höjd och avskild från stans pulserande centrum, som är problemet, skälet till att konstmuseet i landets fjärde stad har en besöksfrekvens markant under museernas i klart mindre städer. Museichefen Elisabeth Fagerstedt, vars fögderi somliga skyller på, kan säkert ha sina sidor, men det är rena verklighetsflykten att inte inse, att museets placering uppe i slottet är det ojämförligt största problemet.

Somliga uppsalapolitiker förordar likafullt – på grund av rädsla för att debatten om Musikens hus kan upprepas, på grund av kommunalekonomiska skäl, på grund av bristande insikt eller vad det nu kan vara – alternativet att stanna kvar på slottet, dock med ombyggnad och utvidgning av lokalerna. De bortser då från dels avstånds- och höjdaspekten, det vill säga att slottet aldrig kommer att kunna fungera som mötesplats i det stadsrum där människorna rör sig, dels att lokalerna i en kulturmärkt byggnad, där man inte får riva väggar och ta upp nya fönster, aldrig, säger aldrig, kan fungera på det lockande sätt lokaler i ett modernt och ändamålsenligt museum skulle fungera.

Från dem som förordar det uppsnofsade slottsalternativet har jag också hört idéer som är rent nonsens: det gamla arkitektförslaget att ha entré och vissa utrymmen längst nere i Slottsbacken och sen därifrån leda en rulltrappa upp till lokalerna uppe i slottet, tanken att förse slottet med en ny, inglasad tillbyggnad och annat liknande. Åtminstone vi som i kulturnämnden ständigt fattar beslut i kulturminnesfrågor borde ju veta att den sortens ingrepp i en kulturminnesskyddad miljö, som dessutom inte ens ägs av staden, på sin höjd är önskedrömmar, om än farliga sådana.

För att vinna tid, i avvaktan på att man har hittat en lämplig och tillräckligt stor tomt nere i centrum, anordnat arkitekttävling efter premisser som har fastställts i en seriös utredning samt säkrat både politisk majoritet och finansiering, är det förvisso bättre att museet tills vidare finns kvar i slottet än att det hamnar i ett nytt provisorium.

Men målet måste vara att Uppsala får också det Konstens hus, som Socialdemokraterna var modiga nog att plädera för redan i början av 1970-talet. Ett hus som i skönhet kan tävla både med vårt eget Musikens hus och med det nya konstmuseet i till exempel det betydligt mindre Kalmar.

Märk att det inte är någon ko på isen – gör inget konkret förrän vi är ur den ekonomiska krisen! Låt oss ta god tid på oss för att lägga fast, vad ett nytt konstmuseum måste kunna inrymma och vilka krav detta ställer på lokalerna. Redan nu vet vi att det nya konstmuseet mer ändamålsenligt och kontinuerligt måste kunna exponera sådant som finns i dess ägo, till exempel upplandssamlingen, konst av enskilda uppländska konstnärer som Bruno Liljefors, Upsala Ekeby-samlingen och affischsamlingen, dessutom också Uppsala universitets stora konstsamling. Till det kommer behovet av lokaler för inlånade temautställningar med både äldre och nyare konst.

Utsikten att få nya utrymmen även för fler permanenta exponeringar borde förstås också få till följd att man inventerade vilka övriga betydande konstnärer med anknytning till Uppsala man borde skaffa fler verk av och ställa ut. Olle Hellström är ett givet namn. Det faktum att Bror Hjorth har ett eget museum borde ju heller inte hindra, att han fick ett eget rum även på Uppsala konstmuseum.

Och naturligtvis måste man inte begränsa sig till Uppsala och Uppland. Av Anders Wall har jag hört att han äger en stor Carl Kylberg-samling, som han eventuellt vore beredd att ställa ut i ett nytt konstmuseum. Jag har inte sett hans samling och kan alltså inte bedöma värdet av den, känner inte heller till villkoren för en överlåtelse, men ett alert museum i en så stor stad som Uppsala bör naturligtvis undersöka alla möjligheter att vidga sina samlingar. Ytterligare en idé: Uppsala och Uppland är som bekant ett mycket författartätt område, så det vore verkligen på sin plats att börja bygga upp en stor porträttsamling av författare som har bott och verkat i vår stad och vårt län, kanske också kompletterad med konst som har varit i deras ägo, ofta gåvor från konstnärsvänner. Porträttsamlingen bör sedan kompletteras med textskyltar på hus, där författarna i fråga har bott, samt en författarrundvandringsguide i tryck och på nätet.

Det finns också möjligheter att ge sig in på helt nya områden, till exempel komplettera affischsamlingen med en samling av politiska cartoons. Varför inte skapa en seriesamling, som säkert skulle kunna dra en stor, yngre publik till museet?

Vidare: ett nytt konstmuseum skulle kunna härbärgera och visa de dockor den nu döde dockteaterkonstnären Vojo Stankovski vid Totemteatern 1990 donerade till Uppsala stad (och som stadens kulturförvaltning i obegripligt oförstånd har varit nära att ge bort).

Både serierna och dockorna leder vidare till att man, om man tänker nytt och djärvt, borde tänka genreöverskridande. Kulturnämnden utreder till exempel just nu, hur staden skulle kunna hedra minnet av Ingmar Bergman, och tanken att kärnan i detta skulle kunna vara ett bergmanrum i konstmuseet känns inte främmande för mig i alla fall.

Till det kommer utrymmen som är självklara i alla moderna museer med många besökare; jag citerar på den punkten Lars Lambert och P O Sporrong: ”konstbibliotek, arkiv, lokaler för skapande verksamhet, restaurang/cafeteria och en välsorterad museishop”. Till det vill jag själv lägga till rum för film, föredrag, debatter och konstcirklar.

Lars Lamberts och P O Sporrongs debattartikel i UNT hittar du här.

EN KOKK?

Jag inte bara löser Melodikrysset. Jag förekommer själv i andra kryss också.

Rustan Rydman tipsar mig om att jag förekommer i Dagens Nyheters korsord den 14 april. Jag plockar förstås genast fram det och löser det. EN KOKK – ja vad kan det bli? Jag lägger till ett N, och det stämmer med det övriga.