En stund i gamla vänners lag

Birgitta är alltså i Seoul i Sydkorea på UNICEF-möte, blir borta en hel vecka.

I dag fick jag dock väntat men alltför kort besök i huset i Öregrund, av två gamla vänner från de röda ungdomsåren i Laboremus i Uppsala, Hans O Sjöström och Björn Kumm. Björn hade haft ett framträdande för Utrikespolitiska föreningen i Umeå och hade efter en mellanlandning i Hudiksvall stannat till hos Hans O – bara för att de båda sen alltså skulle göra en söndagsutflykt till mitt sommarviste.

Vi tillhörde på 1960-talet den grupp unga radikala socialdemokrater, som inte bara vred Laboremus åt vänster utan också under några år gjorde den här föreningen ”för tanke- och kroppsarbetare” till Uppsalas mest aktiva studentförening, när den var som störst med över 500 medlemmar. Till våra gemensamma insatser hörde att vi 1962, till Laboremus’ sextioårsjubileum, gav ut en bok som slog ner som en bomb i den dåtida utrikespolitiska debatten, ”Förändringens vind” (Partisanserien, Rabén & Sjögren). Min egen insats i detta sammanhang var en starkt EEC-kritisk essä – EEC var det som senare blev EU. Både det jag skrev och mycket annat i den här boken kom att substantiellt bidra till sådant som att för lång tid hålla Sverige utanför den europeiska gemenskapen, hålla fast vid en neutralitetspolitisk linje, som förenades med utrikespolitisk aktivism och samarbete och bistånd, när det gällde progressiva u-länder.

Jag har pressklippen från debatten om ”Förändringens vind” bevarade, och jag kan försäkra att den här boken fick ett mycket stort medialt genomslag, också påverkade den svenska debatten.

Björn och Hans O är båda i dag gråhårsmän – mitt redan från början blonda hår tycks vara skyddat från just den förändringen, men visst är håret glesare. Någon förändringens vind har däremot inte fått oss att byta åsikt i de flesta av de frågor vi var engagerade i redan under det tidiga 1960-talet. Av unga radikaler har det blivit gamla radikaler.

Det är så påfallande att vi, när vi, ibland med ganska långa mellanrum, träffas, aldrig behöver starta samtalet med att känna varann på pulsen. Vi vet var vi har varandra. För min del tycker jag att det är underbart att det finns människor, som lyckas hålla fast vid sina åsikter från unga år. Jag är för vindkraftverk, men politiska vindflöjlar vinner inte min aktning.

Det är fortfarande kallt, alldeles för kallt, här ute vid kusten, men innan vi gick in för lunch tog jag mina gamla vänner för kort promenad runt trädgården. Vi tittade på de blå scillamattorna, som har inspirerats av motsvarigheten i rektorsvillans trädgård i vår ungdoms Uppsala, på mitt restaurerade stenparti, på Birgittas kryddträdgård och en hel del annat.

Det kyliga vädret hade inspirerat mig att bjuda på en rykande varm soppa, en estnisk köttsoppa med korngryn och rotfrukt. I den här ganska bondska rätten använder man sig av flera olika sorters kött, i mitt fall oxfilé och fläskfilé. Det här köttet tärnade jag och kokade upp, och så skummade jag av. Därefter tillsatte jag en deciliter korngryn, som behöver stå och koka på svag värme i drygt en halvtimme. Nästa steg var att tillsätta tärnad selleri, morot och gul lök och så allra sist skivor av potatis. Sen kryddar man med svartpepparkorn, salt (i mitt fall seltin) och skivad saltgurka och smakar av. De många ingredienserna och inte minst korngrynen gör att den här soppan lätt blir för tjock, så späd gärna med mer vatten medan du smakar av.

Till det här serverade jag hårt Roslagsbröd med Västerbottensost och så Grolsch’ goda starköl – Hans O som var chaufför fick dock nöja sig med Ramlösa original.

Efter maten serverade jag kaffe med bröd ute på glasverandan, den som öppnar sig som ett skepp ut mot trädgården.

Det kändes gott att träffas igen. Och vi gör nog om den här träffen sommartid, då gärna med våra damer med. Gärna också med övernattning så att vi får gott om tid både till att ventilera gamla minnen och till att analysera den samtid, som skulle behöva mycket mer av vår ungdoms radikalism.

Lysande avslutning på vårsäsongen

”Grande Finale!” kallade Uppsala kammarorkester sin säsongsavslutning i torsdags kväll, och det var verkligen ingen överdrift.

Jag kom med tåg från en begravning i Stockholm och sammanstrålade med hustrun i restaurangen i Musikens hus för en bit mat inför konserten och befann mig i en dämpad stämning, men konserten fick mig mycket snart att skifta till en helt annan sinnesstämning. Till detta bidrog en orkester på topp, utmärkt ledd av Paul Mägi, och så ett intressant och omväxlande program.

Det hela började med Elegi ur Gustaf II Adolf, opus 49 av Hugo Alfvén (1872-1960). Det här är ett mycket kort stycke musik, men Mägi och hans orkester lät redan då ana, att den här kvällen skulle bli minnesvärd. Dock så att den mjuka karaktären i den här klagosången skulle följas också av betydligt mer temperamentsfull musik.

Sådan fanns redan i nästa nummer, Violinkonsert i D-dur, opus 77 av Johannes Brahms (1833-1897). Det händer att jag känner mig sval inför Brahms’ musik, men så var absolut inte fallet här. Violinsolisten Nils-Erik Sparf briljerade, i den tredje snabba satsen till den grad att en sträng brast – han lyckades dock blixtsnabbt parera detta genom att låna fiol av Klara Hellgren, konsermästare för kvällen.

Efter pausen bjöds det åter igen på helt annan sorts musik, nykomponerad sådan. Vi fick höra uruppförandet av Rolf Martinssons (född 1956) Chamber Concerto nummer 2, opus 83. Dess uppbyggnad – växlingar i tempo och styrka – framgår ganska väl av de beskrivande benämningarna på de in alles fem satserna: Agitato, Dolce, Con brio, Tranquillo, Energico e molto ritmico.

Detta följdes så av Zoltán Kodálys (1882-1967) Danser från Galánta. Galánta, som ligger i Ungern, var den ort där Kodály bodde som barn, och det här verket har hämtat bärande element från traktens folkmusik – jämför här med till exempel Béla Bartók. Den folkmusik, med många romska rötter, som Kodály lyssnade på och tog intryck av kallas verbunkos och har släktskap med det mer kända czardas. I många stycken blev det här rena uppvisningsnumret från både Mägis och orkesterns sida.

Extranummer gjorde att jag och Birgitta sen fick lite bråttom därifrån för att hinna med bussen till Öregrund. Det blev sent ändå, inte minst med tanke på att Birgitta nästa morgon skulle upp tidigt för att åka till Arlanda och sen därifrån till Seoul i Sydkorea. Men hon kom i väg, och är nu på ett veckolångt UNICEF-möte där.

Fast alldeles ensam blir jag inte hela tiden. Alldeles precis när taxin stod utanför grinden, ringde telefonen: Det var Hans O Sjöström som tillsammans med vår gemensamme vän Björn Kumm ville göra en söndagsutflykt till Öregrund för att hälsa på.

De var självklart välkomna – men träffa Birgitta får de göra när de kommer tillbaka någon annan gång.

Melodikrysset nummer 18 2010

Nästan alla melodikryss innehåller något som man fastnar på, åtminstone ett slag. I dag hade jag först svårt att komma på vad det var för parodi som sjöngs som duett – men med hjälp av några ledbokstäver kom jag på var jag hade hört den där melodin förut: i Melodifestivalen (vid närmare kontroll visar det sig, att den hade sänts in till 2006 års upplaga, men den kom inte med där). De som sjöng var Markoolio och Linda Bengtzing, och deras bidrag hette ”Värsta schlagern”.

Då var det lättare att minnas ”Keep On Walking” med Salem Al Fakir, kanske för att han sjöng den i årets upplaga av Melodifestivalen.

Anders Eldeman spelade också något jag inte hade hört förut, en alldeles färsk låt med Robyn (Robin Miriam Carlsson). Jag googlade på henne, och det enda jag hittade från i år var singeln ”Fembot”. Var det den vi hörde?

Två musikaler förekom i dagens kryss.

Den första var ”Les Miserables”, ur vilken vi hörde ”Herre i sitt hus”. Den bygger på Victor Hugos ”Samhällets olycksbarn” och har skrivits av Claude-Michel Schönberg och Alan Boutil.

Den andra var ”Chess”, bakom vilken ligger Björn och Benny men också Tim Rice.

Också Thorbjørn Egners ”Klas Klättermus” blev ju ett slags musikal, fast för barn. I Hackebackeskogen letar man efter nötter.

Ytterligare en visa, som ofta används vid ringlekar med barn, är ”Jungfru, jungfru, jungfru, jungfru skär”. Det ovanliga med den i dag var att vi fick höra den spelas i moll.

För egen del förknippar jag också Alf Prøysens ”Lilla vackra Anna” med barn. Vi har en Anna i familjen, och när hon var liten, spelade vi ofta ”Lilla vackra Anna” med Alf Prøysen på skiva.

Elvis Presleys storhetstid ligger ännu lite längre tillbaka i tiden. I dag hörde vi hans hit ”Can’t Help Falling In Love With You”, som på svenska blev ”Tro på mig”.

I schlager kan man besjunga allt möjligt.

Till exempel en hand. ”Jag kysser Eder hand, Madame”, kallade Gösta Stevens sin svenska version av Fritz Rotters och Ralph Erwins tyska original ”Ich küsse ihre Hand, Madame”.

Eller en hatt, som i Edvard Perssons insjungning av Alvar Krafts ”Min lilla hatt”.

Anders Eldeman lyckades till och med få in en hästsko i dagens kryss, detta trots att ”Gamle Svarten”, Cacka Israelssons stora succé från 1954, egentligen inte handlar om just hästskor.

För egen del är jag inte någon idrottsfantast – tvärt om – men Nacka Skoglund var ju en sån där fotbollsspelare som man inte kunde undgå att stöta på, ens på skiva. De flesta tyckte nog att han var en skön lirare, och i detta, som var hans eget språk, hittar vi dagens sista kryssvar, lir.

För egen del förknippar jag budskapet i den sång Nacka sjöng mer med vad som äger rum den 19 september i år: Vi kommer tillbaka!

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. Sen bläddrar du dig ner till aktuell lördag.

Last chorus: Adèle Zettergren

Adèle Zettergren (1926-2010) hann bli nästan 84 år gammal innan hon dog. Åldern märktes förstås på ansikte och kropp, men när man träffade henne, var hon oförändrat vital, nästan ung, till sinnet, ständigt beredd att ta itu med nya projekt.

När jag den 1 januari 1968 började på Socialdemokratiska partistyrelsen, fanns hon redan där, på organisationsavdelningen som sekreterare åt dess chef, Rune Hammarbäck. Själv jobbade jag på andra avdelningar, först som pressekreterare, sen som chefredaktör för Aktuellt i politiken (s), men naturligtvis träffades vi praktiskt taget dagligen, bland annat under eftermiddagsfikat.

Så småningom bytte jag jobb igen, hamnade på partisekreterarens – Bo Toressons – kansli. Organisationsavdelningen hade också genomgått förändringar, bland annat fått ny chef, och när jag så var i behov av en ny sekreterare, uppvaktades jag av Adèle, som ville byta arbetsuppgifter och förklarade att hon gärna ville jobba ihop med mig. Adèle var en av partiexpeditionens duktigaste och mest erfarna kontorister – till hennes meriter hörde, att hon kunde partiorganisationen, även ute i landet, utan och innan – så jag sa ja på stubinen utan att tjänsten utannonserades.

Och det fungerade alldeles utmärkt.

Adèle var glad och social, spred glädje omkring sig både under vardagarnas ibland enahanda slit, på avdelningsöverläggningar ute på Bommesvik, under de restaurangmiddagar vi någon gång unnade oss, till exempel i samband med någons jämna födelsedag. Hon var en mycket duktig maskinskriverska, också en klippa när det gällde annat som den tidens sekreterare skulle utföra, men hon var en dam med bestämda meningar, givetvis också om politik, som hon gärna framförde till exempel under våra överläggningar tillsammans med partisekreteraren. Samtidigt: som den lite gammaldags sekreterare hon var, eller kanske snarare som den omtänksamma medmänniska hon var, såg hon ofta till att ha med eget, nybakt kaffebröd till våra överläggningar.

Fast mycket skrivjobb blev det, även på partisekreterarens kansli: att från band skriva ut det som skulle bli VU- och partistyrelseprotokoll, utskrifter av utlåtanden över kongressmotioner och annat sådant. Under min tid på partisekreterarens kansli genomfördes, bland annat för man skulle slippa dessa ständiga omskrifter, en datorisering – men det var, åtminstone till att börja med, inte riktigt Adèles grej. Hon hade förstås som alla andra fått gå datakurs, och jag hade gjort en skriftlig instruktion för det man främst måste kunna för att kunna hantera det slags dokument vi vanligtvis producerade eller bearbetade.

Adèle kämpade på tappert, men åtminstone i begynnelsen hände det ganska ofta, att hon kom instörtande på mitt rum och hojtade:
– Enn, Enn, nu har datorn…

Då fick jag, åter igen, försöka förklara att datorer inte företog sig något för egen maskin och fråga henne, vad hon själv hade gjort dess förinnan.

Nå, snart blev hon rutinerad också på det här nya arbetsredskapet.

Datoriseringen kom ju så småningom att revolutionera kontorsarbetsplatserna, också den socialdemokratiska partiexpeditionen. Dagens funktionärer skriver själva, med ganska varierande tempo och grad av korrekthet, ska man kanske tillägga.

Adèle var en produkt av äldre tiders arbetsliv, men i hennes liksom i många andras fall leder den hierarkiska tankefiguren funktionär-sekreterare helt fel. Adèle var en brett kunnig och brett engagerad folkrörelsemänniska, aktiv inte bara i partiet utan också i konsument- och bostadskooperationen, mot slutet även i PRO. Och hon verkade i en tid då folkrörelser verkligen var folkrörelser, levande bärare av opinioner som fanns ute i samhället och inte bara megafoner för en styrande maktklick omgiven av en aningen bredare klick av beställsamma ledarwannabes.

Många ur den nu pensionerade grupp av partianställda som var Adèles arbetskamrater på 68an – kontorister så väl som funktionärer – hade kommit till hennes begravning i Kista kyrka i går.

Som inledningsmusik hörde vi Bachs ”Air”, och sen avslutades begravningen med två lite överraskande och sins emellan olika musikstycken, Johann Strauss den yngres ”An der schönen blauen Donau” och Dire Straits’ ”Why Worry”.

Där emellan låg en kyrklig begravningsakt inramad av två psalmer, ”Likt vårdagssol i morgonglöd” (Svensk psalm 198) och ”Härlig är jorden” (Svensk psalm 297).

Själv är jag inte troende, men jag respekterar självfallet att andra vill ha en kristen inramning av det som är slutet på deras jordevandring.

Men särskilt den första av de båda psalmerna innehöll också element som talar till människor som likt mig saknar tron. Också vi som inte tillhör någon kristen trosgemenskap känner starkt, så här års, när ”fåglars kör i lund och mark besjunger våren, blid och stark, och livets alla under” och när ”alla ängar står i skrud, och skogen kläder sig som brud, när livets krafter komma”, att ”efter vinter kommer vår”.

Helt fel var det inte att, med Adèle bevarad i ljust minne, besjunga våren.

Fred Lane om det politiska läget

Uppmuntrande att artister åter tar politisk ställning, till och med i aktuella frågor. Nyligen kom Mikael Wiehe med CDn ”Ta det tillbaka”, vars titel är en uppmaning till vänstern inför valet.

Nu gör Fred Lane, som jag minns från sjuttiotalets musikaliska barrikader, något liknande med ”Läget 2010” (YTF(r) 145, 2010, distribution Sony). Politiskt är den lika hårtslående som Wiehes CD.

Redan innan jag fick Fred Lanes CD, hade jag fått länkar med material till den på min blogg från honom själv. De väckte min nyfikenhet, och när Fred nu sände ”Läget 2010″ per post, har jag kunnat stilla den där nyfikenheten.

Lite kul är det, rent musikaliskt, att jag, när jag satt och skrev om Torkel Rasmussons och Kjell Westlings skivor, fick löfte från Fred om att få hans nya CD, där Kjell Westling också medverkar, som vanligt på en rad av instrument. Westling har, förtjänstfullt, också arrangerat alla låtarna, som alltså är skrivna av Lane – den senare spelar själv stålsträngad gitarr på några spår. Och så sjunger Fred Lane förstås.

Fred Lane, vem är det, kanske några frågar. Under 1970-talet var han alltså verksam i den då livaktiga musikrörelsen, gav till exempel 1977 ut LPn ”Vi smida”. Senare har det, kanske inte självvalt, varit mer tyst om honom, åtminstone på skiva, men han är välkommen tillbaka med nya CDn. Det har nu, alltför länge, funnits en brist på socialt och politiskt engagerade sångare och musiker, men när Fred Lane återvänder till skivarenan, innehåller texthäftet länkar både till www.gemensamvalfard.se och www.verdandi.se.

Och Fred Lanes nya CD är en enda lång plädering för de solidaritetsvärderingar som utmärker de organisationer länkarna leder till. ”Vinden viner” handlar om uteliggarna, ”I Grängesberg” om sjukförsäkringen. ”Lite till” gisslar tanken att det behövs ständig tillväxt och konsumism”. ”Sysslolöshet” är en blues om arbetslöshet.

Och han döljer inte att alltsammans ytterst handlar om vilka som får lov att styra det här landet. Flera korta låtar har udden vänd mot enskilda allianspartier och deras ledare, och i ”Ett brev till statsministern” ställs valet i höst i centrum.

Men Fred gisslar också alla dem som, även i vårt eget block, hukar för att inte stöta bort marginalväljare. ”Jag står modigt i mitten” är en återkommande fras i ”Modigt i mitten”.

Den allra bästa låten på CDn är dock inte partipolitisk utan handlar om att våga vara sig själv:

Tänk

Tänk, alla mänskor som aldrig vågar vara sej själva
Skakar galler i en osynlig cell;
Räds sin spegelbild,
Viskar, småfalskt, en bräcklig sång av Brel.

Tänk, alla mänskor som hånas, kallas fula och skumma:
Hukar sej och stukar sej i småstadsidyller;
Fäktar inte – flyr,
Blommar ut och gör sej hemma i storstadsmyller.

Tänk, om jag nån gång vågar bli just den jag är,
Helt och hållet, en stund – om än helt kort;
Innan liemannen
Viskar vänligt ”Följ med!” och för mej bort.

Last chorus: Rolf Theorin

Jag började min anställning på Socialdemokratiska partistyrelsen, 68an kallad, år 1968. Ungefär samtidigt kom Rolf Theorin dit, med anställning som riksombudsman.

Rolf och jag arbetade på olika avdelningar, han på organisationsavdelningen, jag på informationsavdelningen. Jag kunde ibland i början tycka, att det fanns ett drag av nästan irriterande effektivitet hos Rolf. Men jag fick snart klart för mig att han liksom jag var starkt intresserad inte bara av politik utan också kultur. En annan sak som förenade oss var att vi båda hade hustrur som var radikala och orädda, i mitt fall Birgitta Dahl, i Rolfs Maj Britt Theorin. Rolf och jag var båda på sjuttiotalet involverade i den politiska kulturarbetargerillan Motståndsrörelsen mot borgerlig regering. I den ingick många KSFare – själv startade jag Kulturarbetarnas socialdemokratiska förening i Uppsala, och Maj Britt kom att bli dess ordförande i Stockholm. Familjerna Kokk-Dahl respektive Theorin hade många gemensamma vänner i KSF-kretsen och över huvud taget bland kulturarbetarna. En sådan för båda familjerna mycket central person var Helga Henschen.

Rolf utvecklade de här kulturarbetarkontakterna vidare på många sätt. Han engagerade sångare/sångerskor samt musiker för partiets valturnéer. Han utvecklade ett mästerskap i konsten att arrangera mycket minnesvärda inledningsspel och andra kulturinslag på partikongresserna och inte bara på dem utan också på till exempel fackliga kongresser – han kallades, förvisso inte utan grund, för rörelsens Fellini.

Det här fortsatte han med även efter det att han hade slutat på Socialdemokratiska partistyrelsen. Nästa stora och ännu mer långvariga jobb för Rolf blev nämligen det som kulturchef för Folkparkernas Centralorganisation (FPC).

Efter pensioneringen la han ner mycket krut på att arbeta för Reginateatern, belägen ganska nära paret Theorins bostad.

Och så korsades Rolfs och mina vägar igen: Vi var med om att dra i gång föreningen Helga Henschens vänner, i vars styrelse Rolf blev kassör och jag sekreterare. Styrelsesammanträdena kom så småningom att oftast hållas i paret Theorins lägenhet, och det hände inte så sällan att jag, före eller efter sammanträdena, satt en stund och språkade med Rolf och Maj Britt inte bara om gamla tider utan också om det aktuellta tillståndet i vårt parti. Våra bedömningar av läget visade sig allt som oftast vara mycket lika.

Rolf hade redan i unga år problem med hälsan, och nu mot slutet drabbades han allt oftare av skraltigheter; bland annat hade han lätt för att bryta benet. Det som ändå alltid slog en, även efter sådana personliga tillkortakommanden, var att han ständigt behöll inte bara sitt engagemang utan också sitt goda humör.

Men till slut dog han ändå, 80 år gammal.

I går var det begravning, i Pelarsalen i Norra Latin, en del av Folkets Hus – var annars? Stamrenoveringen av vår lägenhet fordrade någons närvaro, men i det här fallet var arbetsfördelningen given: Jag, som har varit arbetskamrat med Rolf och känt honom längst, gick på begravningen. Men jag hälsade till Maj Britt från Birgitta och förklarade varför hon inte kunde komma.

Nå, ett dussintal förutvarande statsråd (S) fanns bland dem som kom till Pelarsalen; Thage G Peterson var officiant, och Gertrud Sigurdsen och Leni Björklund fanns bland dem som höll minnestal på Reginateatern. I övrigt fanns stora delar av den stockholmska arbetarrörelsen, framför allt den av Rolfs och Maj Britts och min egen generation, på plats. I Pelarsalen fick man bära in extra stolar, och vid långborden på Reginateatern vid minnesstunden efteråt fick vi knappt plats. Hit kom ingen av plikt. De som kom var alla Rolfs vänner och själva delar av framför allt den stockholmska arbetarrörelsen. Många av dem har varit också mina arbetskamrater och vänner, men eftersom en namnuppräkning skulle bli irriterande lång, avstår jag från att nämna namn.

Både begravningen och minnesstunden genomfördes i Rolfs anda, med många fina kulturinslag, i många fall genomförda av hans gamla vänner.

Jag blev djupt berörd av de tre sånger Mikael Wiehe framförde under begravningsakten i Pelarsalen: ”Den jag kunde va’”, ”En sång till modet”, och så, strax före avskedstagandet, ”Strö all min kärlek”.

Mikael Wiehes ”En sång till modet” har ett budskap som i hög grad borde röra vid alla de röda hjärtan som hade samlats i detta annex till Folkets hus:

En sång till modet

Här är en sång till modet
Den är till alla dom
som vågar tro på morgondan
fast natten är så lång
Här är en sång till modet
en liten, enkel låt
Det kanske verkar meningslöst
Men jag sjunger den ändå

Här är en sång till modet
till glädje, hopp och skratt
Till dom som tror på kärleken
fast hatet är så starkt
Till alla som slår sej samman
Till alla som ställer krav
Till dom som vet hur svårt det är
och ändå säger ”ja”

Här är en sång till modet
hos dom som vågar se
Som inte låter tysta sej
men säger som det är
Till alla som bygger broar
Till alla som släpper in
Till dom som tror att människan
kan göra det, hon vill

Här är en sång till alla
som vägrar att ge opp
Till dom som kämpar vidare
fast livet är så hårt
Till alla som vågar längta
till nåt, dom aldrig sett
Som inte låter kuva sej
men håller på sin rätt

Här är en sång till modet
Den är från mej till dej
En liten enkel visa
med det, jag helst vill säg’
Så vårda den väl och lär den
och nynna den ibland
För då växer den och sprider sej
i hela Sveriges land

(Den som vill lyssna till den här låten rekommenderas att skaffa CDn ”En sång till modet”, EMI 72 435259082, 2000. Den finns också på senaste CDn, ”Ta det tillbaka”, Warner 5051 1865-8253-2-6, 2010.)

En annan sång, som berörde mig starkt, var en kärlekssång, som också finns på Mikael Wiehes senaste CD, ”Ta det tillbaka”, Warner 5051 1865-8253-2-6, 2010. Jag vet inte mycket om Rolfs och Maj Britts alldeles privata relation, men de många fotobilder, som ingick i bildspelet på Reginateatern lite senare på dagen, utstrålade starkt den samhörighet som speglas också i Wiehes ”Strö all min kärlek”:

Strö all min kärlek

När ditt liv
är en väg utan ände
och din dag
utan rast eller ro
när din natt är för lång
och din värld är för trång
ska jag strö
all min kärlek
över dej

Jag vill va
som en sky fylld av flingor
som en natt
fylld av fyrverkeri
Jag vill stå vid din väg
Som ett blommande körsbärsträd
ska jag strö
all min kärlek
över dej

Och om du vill
ska jag ge dej hela världen
Och om jag får
går jag med dej hela vägen
Som konfetti i ditt hår
som ett stjärnfall där du står
ska jag strö
all min kärlek
över dej

Och om du vill
ska jag ge dej hela världen
Och om jag får
går jag med dej hela vägen
Om jag får, om du vill
om du bara säger till
ska jag strö
all min kärlek
över dej

Eva Marklund sjöng två stycken med musik av Georg Friedrich Händel, ”Lascia ch’io pianga” ur ”Rinaldo” och ”Ombra mai fù” ur ”Xerxes”.

Börje Ahlstedt läste ”Längtan” av Olle Svensson. Ahlstedt avslutade med att gå fram till Maj Britt och tala direkt till henne.

Under avskedstagandet – jag gjorde som många andra, gick fram till Maj Britt och kramade om henne – spelade Erik Skarby, piano, och Anna Wallgren Söderberg, cello.

Vid minnesstunden på Reginateatern, en av de längsta och bästa jag har varit med om, fick vi bland annat höra upprepade nummer med tre sångerskor ur ensemblen. Inget av det här var sorgligt; tanken bakom programmet var uppenbart att vi skulle få med oss ett ljust minne av Rolf i hans krafts dagar. Så vi fick höra ett fantastiskt solo på ståbas med Georg Riedel, en av trotjänarna på de socialdemokratiska valturnéer Rolf arrangerade, jazz med Elise Einarsdotter vid flygeln – Rolf var jazzälskare – och sist men inte minst sång av Anita Strandell.

Då var klockan redan nästan sex; det hela hade börjat två i Pelarsalen. Men ”kort, underbart är kort, alldeles för kort”, som det hette i en Povel Ramel-klassiker, som förekom i programmet.

Röda fanor i medvind

På rätt många håll i landet tycks de socialdemokratiska Första maj-tågen och de åtföljande mötena ha dragit mer folk än vad som har varit vanligt under senare år. Mitt Uppsala är traditionellt en dålig demonstrationsstad, men i år blev Socialdemokraternas tåg störst igen, slog den riksmarsch KD har börjat arrangera där på arbetarrörelsens traditionella högtidsdag. Jag tror det är symptomatiskt: Det finns, valåret 2010, ett behov av att visa att det får lov att vara nog nu; den borgerliga alliansregeringen ska väck från makten i höst.

När jag tar del av riksmedias rapportering från Första maj-firandet, slås jag av att det som saknas i rapporteringen är bredden. Å andra sidan finns det en, från medias sida förmodligen oavsiktlig, vinst med det här: Det faktum att media koncentrerade sig på att bevaka Mona Sahlin (S) och Lars Ohly (V) har lett till att den rödgröna oppositionen verkligen har fått ut några verkligt centrala delar i sitt valbudskap.

Mona Sahlin gav besked om att skatteklyftan mellan pensionärer och förvärvsarbetande ska halveras för att sedan, steg för steg, försvinna. Av opinionsundersökningarna har det framgått att det borde finnas många fler röster för de rödgröna att att hämta bland pensionärerna, och det här borde rimligen bidra till en sådan valeffekt.

Mona Sahlin kunde också meddela att taket i A-kassan kommer att höjas, om de rödgröna vinner valet.

Lars Ohly fick genom sitt Första maj-anförande bland annat ut att en röd-grön regering kommer att öka investeringsstödet till nya hyresrätter.

(Jo, det fanns fler rödgröna vallöften i Första maj-talen: höjt bostadstillägg till pensionärer, sänkt skatt för arbetslösa, sjukskrivna och föräldralediga, bevarade rotavdrag med mera. Men som gammal opinionsbildare kan jag vidimera, att det allra viktigaste, när man ägnar sig åt politisk kommunikation, är att verkligen lyckas med att få ut några få men viktiga löften.)

Själv åkte jag från Öregrund till närbelägna Gimo, en klassisk bruksort, för att demonstrera – där var Birgitta Dahl huvudtalare. Också där var deltagandet både i tåget och vid mötet riktigt bra.

Som Första maj-tal betraktat var Birgittas anförande ovanligt: det handlade till att börja med om det socialdemokratiska partidistriktets förestående 100-årsjubileum. Birgitta är ordförande i jubileumskommittén, men det var knappast av bekvämlighet hon knöt an till den historik hon har skrivit för den bok som ges ut till 100-årsjubileet.

Nej, hennes syfte var politiskt; hon ville visa att socialdemokratin, i vårt län liksom i landet i övrigt, under de här hundra åren har förvandlat Sverige
– från fattighus och klassamhälle till folkhem,
– från översittarstat till folkstyre,
– från trångsynthet och tvång till mångkultur och respekt,
– från manssamhälle till jämställdhet,
– från utvandrarland till invandrarland.

Hennes anförande präglades av stolthet över den samhällsomvandling socialdemokratin har lyckats genomföra men också av oro för vad som nu pågår i vårt land:

”Den borgerliga allians, som nu styr landet och många kommuner och landsting, gör nu allt för att riva folkhemmet, välfärden och gemenskapen. Vi är i rasande fart på väg tillbaks till det orättvisa samhälle, där barn med olika bakgrund går i skilda skolor, där rika människor kan köpa sig bättre sjukvård, äldreomsorg och bostäder, där gamla och sjuka och arbetslösa får det allt sämre. Vi är inte längre pådrivande och respekterade i det internationella samarbetet om fred och miljö.”

Socialdemokratin har i sin långvariga praxis som samhällsbyggare visat, att förutsättningen för att samhället ska utvecklas verkligen inte är ett tillstånd, där människan är människans varg. Självklart måste vi ge frihet åt individen att utvecklas efter sina egna önskemål och förutsättningar, men inget gott samhälle kan finnas där det inte också råder jämlikhet och solidaritet mellan människor.

Det tror jag att allt flera inser, inte minst efter det att vi nu har haft borgerlig regering i snart en mandatperiod. Det budskap som förmedlades från talarstolarna Första maj, av Birgitta och många andra, står i samklang med de bästa strävandena under de senaste hundra åren i vårt land, att förvandla klassamhället till en välfärdsstat, präglad av arbetarrörelsens klassiska värderingar frihet, jämlikhet och solidaritet.

Melodikrysset nummer 17 2010

Jag var alltså i Gimo och förstamajdemonstrerade i dag: lyssnade bland annat till min hustru, en person med stor talang för agitation.

De två sånger vi sjöng där till blåsorkester, ”Internationalen” och ”Arbetets söner”, förekom inte i dagens kryss, men Anders Eldeman avslutade, dagen till ära, med en kampsång av Povel Ramel.

Fast den hade han ingen fråga till.

Efter att ha bjudit min förstamajtalande hustru på vårlunch satte jag mig, så här lite i efterskott, och löste krysset. Det innehöll faktiskt några frågor, som jag för min del tyckte var lite knepiga.

Allra knepigast tyckte jag allra sista frågan var, den med sjuttiotalaren, men när jag hade fått Pepe Jaramillo och hade googlat, bekräftades det jag var inne på: Visst hette den där låten ”Love Is In the Air”.

Också dagens filmmelodier kändes lite knepiga.

”Avatar” har jag för egen del inte sett men känner till, så när jag hade fått ett antal ledbokstäver, föll svaret på plats. Sen kunde jag ju kontrollgoogla och fann då att Leona Lewis i den sjunger James Horners ”I See You”.

”Jalla Jalla” känner jag bättre till men mindes för den skull inte spontant – fick googla igen – att det var Daniel Lemma som gjorde ”If I Used To Love You”.

Plácido Domingo däremot kände jag igen på rösten. Det var han som sjöng ”Noche Azul”.

Från Spanien över till Portugal: dagens kryss började med ”Ring ring” på portugisiska. Den blev en hit med ABBA, men den kom bara på tredje plats i Melodifestivalen 1973.

I Melodifestivalen 2004 tävlade E-type, det vill säga Bo Martin Erik Erikson, med ”Paradise”, men den kom bara på femte plats.

Också Amy Diamond har tävlat i Melodifestivalen, dock inte med ”Up” som vi fick höra i dag.

Den gode Anders Eldeman har en viss tendens att återvända till låtar han tidigare har spelat som melodikryssillustrationer.

Dick Frymans, Sven Paddocks och Åke Söderbloms ”Två små fåglar på en gren” har vi hört förut i krysset, men den här gången skulle vi identifiera något ur växtriket i melodititeln.

Per Martin Hambergs ”Nu tändas åter ljusen i min lilla stad”, den som Gunnar Wiklund fick en så stor hit med, har också förekommit tidigare. Men för att krångla till det lite, skulle svaret på frågan var låten utspelar sig den här gången skrivas i bestämd form, staden.

Den där förvillelsetaktiken, att inte i exakt samma form använda det eftersökta ordet i texten eller titeln, brukade sig Eldeman av ytterligare ett par gånger i dag.

Vi fick höra Jules Sylvain-melodin ”Anna, du kan väl stanna”, där det underbara rimmet ”vinet och apelsinet” förekommer, men den eftersökta sydfrukten skulle här skrivas i pluralis, apelsiner.

Och det efterfrågade förnamnet i Irving Berlins första stora hit, från 1911, ”Alexander’s Ragtime Band” skulle här alltså skrivas Alexander.

Och så här den stora demonstrationsdagen passar det väl bra att ta farväl med ”Adios Amigo”, 1961 en stor hit med Jim Reeves.

Fast krysskamraterna är ju så många, att det egentligen inte passar att ta farväl i singularis.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Melodikryssandet uppskjutet på grund av Första maj-demonstration

Som ni som läser mig någorlunda regelbundet väl anar, är jag i dag förhindrad att lösa Melodikrysset under ordinarie sändningstid.

Det är ju Första maj, och jag har allt sedan tidiga tonår haft för vana att demonstrera den här dagen. I dag ska jag göra det i Gimo, där min egen hustru är huvudtalare.

Men sen, när jag får tid, kommer jag att försöka lösa Melodikrysset och som vanligt berätta vad jag har kommit fram till.

Återkom gärna då!

Mitt förhållande till sista april är kluvet. Men Första maj tänds en gnista i mig!

Mitt förhållande till sista april har alltid varit kluvet, medan jag allt sedan tonåren hängivet har demonstrerat Första maj.

I unga år var jag dessutom alltid ensam sista april. När jag var i pojkåren och bodde i Juniskär, kunde jag pallra mig i väg till majbrasan på Sågplan ute på Skatudden, men jag minns inte att jag då någonsin hade sällskap med någon, varken någon jämnårig eller någon i familjen. Under skoltiden i Sundsvall tog jag några gånger bussen in till stan och brasan uppe på Norra stadsberget, alltid ensam då också. En gång missade jag sista bussen hem och fick gå till fots hela vägen till Juniskär, en sträcka på ett par mil.

Den här vilsenheten fortsatte, när jag som student kom till Uppsala i slutet av 1950-talet. Jag var intresserad av kultur och politik och mycket främmande för det studentliv som förekom på nationerna och under sista april-firandet. Jag bar visserligen, när jag tog studenten i Sundsvall 1958, studentmössa, men la sedan undan den och har aldrig någonsin burit den sedan dess – jag ville slänga den, men min mamma bevarade den i ett överskåp och vaktade den.

De allra första åren i Uppsala rymde jag från stan sista april. En gång åkte jag, bara för att ha något att göra, till Stockholm och gick, ensam som vanligt, omkring på Skansen. En annan gång tog jag mig till Furuvik och lyckades sen fram mot natten få lift med ett gäng raggare från Stockholm – och hann på så sätt till Uppsala, där jag förstås demonstrerade Första maj.

Den absolut enda gången jag har varit med vid mösspåtagningen i slottsbacken i Uppsala, dock själv utan studentmössa, var under vietnamåren då vi, ett antal radikala studenter, genomförde en demonstration vid Carolina: precis på treslaget vände vi upp plakat med var sin bokstav upp mot skyn, och över alla mössor och huvuden syntes texten USA UT UR VIETNAM. TV filmade det här från en helikopter, och det var vi som fick all uppmärksamhet i nyhetssändningarnas valborgsrapportering den gången.

Den relativa ensamheten den där dagen för hysterisk studentgemenskap bröts, när Laboremus, den socialdemokratiska studentklubben, började anordna ett eget Sista april-firande.

Som allt som Laboremus gjorde på den tiden, blev det här en jättesuccé. Vi möblerade om de största salarna i Folkets hus med inlånade kulisser från närbelägna Stadsteatern, och sen dukade vi långbord i den största salen. Artister som Monica Nielsen och Sven Bertil Taube stod för underhållningen, ett band spelade dansmusik och föreningsmedlemmar skötte, med vederbörligt tillstånd, en bar. Den här sista april-festen var på den där tiden en stor succé: alla biljetter såldes, och det kom ännu fler deltagare till efterinsläppet.

Så småningom, när jag hade bildat familj med Birgitta och fått barn, har det blivit en och annan promenad till någon närbelägen valborgsmässoeld, till exempel den i Gamla Uppsala eller den i Öregrund. Vi har väl också, när barnen var små, gått och tittat på forsränningen i Fyrisån.

Men för oss har sista april-firandet aldrig varit någon stor sak. Väder och promenadlust har fått bestämma vad vi skulle göra. För mig och Birgitta har sista april ofta varit liktydigt med en stillsam middag hemma, om inte Birgitta (under sin tid i riksdagen och regeringen) redan den här kvällen har varit tvungen att åka någonstans långt bort för att hinna fram till ett tidigt Första maj-arrangemang. Själv stannade jag hemma med barnen, som förstås gick med sin pappa i Första maj-demonstrationen hemma i Uppsala.

I kväll är det bara hon och jag i huset i Öregrund – som vanligt är det brasa nere vid Societetshuset, men vi får se om vi får lust att gå dit. /PS Jag såg i dag en affisch på affischtavlan vid Konsum av vilken det det framgick att brasan i år, liksom programmet omkring, i själva verket hade flyttats till scenen vid fyrskeppet./

Morgondagen känns viktigare. Birgitta är huvudtalare vid Första maj-mötet i Gimo, och jag följer förstås med och demonstrerar. Ni som finns i de här delarna av Uppland kan väl också komma dit, lyssna och gärna också delta i demonstrationen. Samling sker vid Brandstationen klockan 11.00, och tåget har avmarsch klockan 11.30. Mötet, på torget, börjar klockan 12.00.

I vår nu, äntligen, allt mer vårlika trädgård lyser scillan blå. Det är inte den vi vill åt utan den där blå regeringen!