Röda fanor i medvind

På rätt många håll i landet tycks de socialdemokratiska Första maj-tågen och de åtföljande mötena ha dragit mer folk än vad som har varit vanligt under senare år. Mitt Uppsala är traditionellt en dålig demonstrationsstad, men i år blev Socialdemokraternas tåg störst igen, slog den riksmarsch KD har börjat arrangera där på arbetarrörelsens traditionella högtidsdag. Jag tror det är symptomatiskt: Det finns, valåret 2010, ett behov av att visa att det får lov att vara nog nu; den borgerliga alliansregeringen ska väck från makten i höst.

När jag tar del av riksmedias rapportering från Första maj-firandet, slås jag av att det som saknas i rapporteringen är bredden. Å andra sidan finns det en, från medias sida förmodligen oavsiktlig, vinst med det här: Det faktum att media koncentrerade sig på att bevaka Mona Sahlin (S) och Lars Ohly (V) har lett till att den rödgröna oppositionen verkligen har fått ut några verkligt centrala delar i sitt valbudskap.

Mona Sahlin gav besked om att skatteklyftan mellan pensionärer och förvärvsarbetande ska halveras för att sedan, steg för steg, försvinna. Av opinionsundersökningarna har det framgått att det borde finnas många fler röster för de rödgröna att att hämta bland pensionärerna, och det här borde rimligen bidra till en sådan valeffekt.

Mona Sahlin kunde också meddela att taket i A-kassan kommer att höjas, om de rödgröna vinner valet.

Lars Ohly fick genom sitt Första maj-anförande bland annat ut att en röd-grön regering kommer att öka investeringsstödet till nya hyresrätter.

(Jo, det fanns fler rödgröna vallöften i Första maj-talen: höjt bostadstillägg till pensionärer, sänkt skatt för arbetslösa, sjukskrivna och föräldralediga, bevarade rotavdrag med mera. Men som gammal opinionsbildare kan jag vidimera, att det allra viktigaste, när man ägnar sig åt politisk kommunikation, är att verkligen lyckas med att få ut några få men viktiga löften.)

Själv åkte jag från Öregrund till närbelägna Gimo, en klassisk bruksort, för att demonstrera – där var Birgitta Dahl huvudtalare. Också där var deltagandet både i tåget och vid mötet riktigt bra.

Som Första maj-tal betraktat var Birgittas anförande ovanligt: det handlade till att börja med om det socialdemokratiska partidistriktets förestående 100-årsjubileum. Birgitta är ordförande i jubileumskommittén, men det var knappast av bekvämlighet hon knöt an till den historik hon har skrivit för den bok som ges ut till 100-årsjubileet.

Nej, hennes syfte var politiskt; hon ville visa att socialdemokratin, i vårt län liksom i landet i övrigt, under de här hundra åren har förvandlat Sverige
– från fattighus och klassamhälle till folkhem,
– från översittarstat till folkstyre,
– från trångsynthet och tvång till mångkultur och respekt,
– från manssamhälle till jämställdhet,
– från utvandrarland till invandrarland.

Hennes anförande präglades av stolthet över den samhällsomvandling socialdemokratin har lyckats genomföra men också av oro för vad som nu pågår i vårt land:

”Den borgerliga allians, som nu styr landet och många kommuner och landsting, gör nu allt för att riva folkhemmet, välfärden och gemenskapen. Vi är i rasande fart på väg tillbaks till det orättvisa samhälle, där barn med olika bakgrund går i skilda skolor, där rika människor kan köpa sig bättre sjukvård, äldreomsorg och bostäder, där gamla och sjuka och arbetslösa får det allt sämre. Vi är inte längre pådrivande och respekterade i det internationella samarbetet om fred och miljö.”

Socialdemokratin har i sin långvariga praxis som samhällsbyggare visat, att förutsättningen för att samhället ska utvecklas verkligen inte är ett tillstånd, där människan är människans varg. Självklart måste vi ge frihet åt individen att utvecklas efter sina egna önskemål och förutsättningar, men inget gott samhälle kan finnas där det inte också råder jämlikhet och solidaritet mellan människor.

Det tror jag att allt flera inser, inte minst efter det att vi nu har haft borgerlig regering i snart en mandatperiod. Det budskap som förmedlades från talarstolarna Första maj, av Birgitta och många andra, står i samklang med de bästa strävandena under de senaste hundra åren i vårt land, att förvandla klassamhället till en välfärdsstat, präglad av arbetarrörelsens klassiska värderingar frihet, jämlikhet och solidaritet.