Hieronymus Bosch stiger ner i en mörk skräckvärld

Historien om räven Raynard, Raynard the Fox, är vad jag vet inte särskilt känd här i Sverige, men den förekommer på många håll i världen, som allt ifrån irländsk rebellsång till ungersk folksaga. I Michael Connellys deckare ”Räven” (översättning Eva Larsson, Norstedts, 2008, i amerikanskt original ”Echo Park”, 2006) är räven först en undanglidande, svåridentifierad figur, som Harry Bosch kan ana men inte hitta men till slut ändå fångar i sin lya, det senare ordet använt i bokstavlig mening.

Jag ska villigt erkänna att jag först lockades av Harry Bosch-deckarna därför att jag i dem fann miljöer som jag kände igen från ett eget veckolångt besök i Los Angeles. Nå, de var spännande också och hade en intrig som vittnade om att författaren hade lagt ner stor möda på detaljer och trovärdighet. Ett av de stående inslagen, som kryddade de här historierna, var att Harry Bosch, trots att han liksom andra poliser arbetade i team (ett fast tvåmannalag) oftast rusade i väg efter sitt eget huvud. Det här och mycket annat har gjort att han också ständigt har hamnat i konflikt med överordnade och ibland med andra avdelningar inom polisen.

I den aktuella boken, ”Räven”, finns alla de här ingredienserna. Bosch arbetar nu på Cold Case-avdelningen och gräver och gräver åter igen i ett gammalt olöst fall, mordet på en tjugoårig kvinna. Både hans instinkt och vissa indicier, dock inte tillräckligt starka, leder honom till en misstänkt förövare, den ohängde sonen till en oljemagnat som vet att bruka de maktmedel måttlöst rika människor sitter inne med.

Men så grips, egentligen av en slump, den man som är bokens Raynard the Fox, och han bekänner inte bara en hel serie andra mord utan också det flickmord Bosch i tretton år förgäves har försökt lösa. Men vem är den här mannen egentligen? Och, börjar Bosch snart åter fråga sig, har han verkligen också mördat den där speciella flickan?

Den story Connelly bygger upp kring detta – en spektakulärt uförd rymning där Bosch’s polispartner Kiz Rider så när stryker med, politiskt intrigerande, poliskorruption med inslag av bestickning, sökandet efter rävens, Raynard Waits’, egentliga identitet – är rejält spännande och slutstriden mellan Bosch och Raynard räven i en underjordisk gång, där det stinker av ruttnande likdelar, en riktig nagelbitare.

Det visar sig också att Boschs teori att 20-åriga Marie Gesto, hans Cold Case, hade en helt annan mördare var rätt.

Sen tycker jag att Connelly pumpar upp sin historia ett snäpp för mycket: den får pyspunka på slutet. Att både den korrupte polisen och Marie Gestos mördare stryker med kan ju sägas vara moraliskt rättvist. Men slutet känns ändå konstruerat.

En brygga mellan tre generationer

På min dotter Kerstins blogg – här – finns bilder av den sagoläsning jag och Birgitta kväll efter kväll ägnade oss åt, när våra barn var små.

Under Kulturspegeln, Barnkultur, ovan – här – har jag publicerat en recension av den bok vi läser på bilderna ur fotoalbumet, Margaret Wise Browns (text) och Garth Williams’ ”Skeppshunden”.

Det är en underbar bok, värd att minnas. Till historien hör att den på slutet innehåller en text, ”Skeppshundens sång”, som jag var tvungen att hitta på en lite oregelbunden valsmelodi till, när jag läste den för barnen, Kerstin och Matti. Kerstin lärde sig att sjunga den med min melodi – fast hon visste ju inte när hon var liten att det var hennes pappa som hade hittat på den – och mindes den sen efter alla dessa år, när hon själv hade fått en liten pojke att läsa den för. Och Viggo, som sonen heter, lärde sig också att sjunga sången om Skeppshunden Skruff till morfars sjömansvals-melodi.

Och om ni undrar: Jo, jag kan också fortfarande, vid 73 års ålder, sjunga den.

En amerikan i Paris

En av det tidiga femtiotalets stora dans- och musikfilmer är Vincente Minnellis ”En amerikan i Paris” (”An American In Paris”) från 1951. I den manliga huvudrollen Jerry Mulligan (!) ser vi Gene Kelly, suveränt behärskad i varje dansrörelse. Han är hötorgsmålare, en av dessa många amerikaner med konstnärliga ambitioner som efter andra världskrigets slut hankade sig fram i Paris. Ur den här ur-hand-i-mun-tillvaron räddas han av en rik landsmaninna, Milo Roberts, spelad av Nina Foch. Men hans hjärta bultar för en ung fransyska, Lise Bouvier (Leslie Caron) – dess värre är hon, åtminstone fram till det lyckliga slutet, av tidigare omständigheter bunden vid en annan man.

Storyn är inte märkvärdig, men parisatmosfären finns där, och musiken, i huvudsak skriven av George och Ira Gershwin, innehåller sådana paradnummer som ”I Got Rythm” och ”S Wonderful”. I filmens avslutning finns också det hela 16 minuter långa dansnumret ”The American In Paris Ballet”.

Framför allt Kelly men också Caron är bra i både det här dansnumret och i andra scener, men liksom en del andra bedömare saknar jag lite av den där speciella magin som man väntar sig ska uppstå mellan den manlige och den kvinnliga huvudrollsinnehavaren i en romantisk film. För egen del hittar jag mer magi av det där slaget i den musik- och dansfilm Gene Kelly medverkade i året därpå, 1952, ”Singin’ In the Rain”. Men visst är ”An American In Paris” fortfarande sevärd den också.

Sommardeckare

Jag hör till dem som under somrarna både läser deckare och ser TV-deckare. Jag har favoriter i ganska många deckargenrer och gillar både moderna och gammaldags deckare.

Agatha Christie har skrivit några läsvärda deckare, men naturligtvis är inte alla de mer än 60 böcker av henne som finns i våra deckarhyllor några mästerverk. Likväl förvånar det mig att hennes böcker numera så sällan finns tillgängliga i bokhandeln, antingen i pocket eller i någon serie med klassiska detektivromaner.

TV 4 visade senast förra sommaren en hel serie filmatiseringar av hennes Hercule Poirot-deckare, och nu har turen kommit till Miss Marple. De här brittiska filmatiseringarna är välgjorda, med både tidsfärg och omsorg om miljö – ibland är möjligen pusseldeckarstoryn med dess många (ofta misstänkta) personer svårare att uppfatta på film än i bok, där man ju kan gå tillbaka och kolla.

I kväll såg vi den första i sommarens serie av Miss Marple-deckare. Till det en smula märkliga hör att det av TV-tablåerna inte framgick, vilken Miss Marple-historia det var frågan om. Annars vore det, särskilt som det inte rör sig om någon helt okänd bok, väl inte så mycket begärt, om man fick den svenska boktiteln. I det här fallet var det fråga om ”Spegeln sprack från kant till kant” (i original ”The Mirror Crack’d from Side to Side”, för övrigt ett Tennyson-citat).

När jag, efter det att filmen hade börjat i TV, förstod vilken bok det var fråga om, var jag i första reklampausen och hämtade den i bokhyllan. Mitt exemplar är en Zebra-bok från 1965, en billigpocket från Bonniers. Roland Adleberth har översatt.

Finns det verkligen inte en publik i dag för utgivning av klassiska deckarförfattare som Agatha Christie, Dorothy Sayers, John Dickson Carr/Carter Dickson med flera?

De bästa deckarna av de här och många andra borde ju finnas tillgängliga för nya generationer, som kanske kommer i kontakt med deras stories just genom TV.

En film om den lyckliga och fria horan

”Aldrig på en söndag” (grekisk originaltitel Ποτέ Την Κυριακή, Pote tin Kyriaki) från 1960 blev en väldig framgång för regissören, till lika den manlige huvudrollsinnehavaren Jules Dassin. Filmen blev samtidigt ett internationellt genombrott för den kvinnliga huvudrollsinnehavaren Melina Mercouri. Originalmusiken av Manos Hadjidakis gjorde plötsligt grekisk musik spelad i radio runt om i världen, och bilderna från Pireus – i svartvitt – lockade horder av turister till Grekland.

Filmen drog både stor publik och fick mycket god kritik, också här i Sverige. Det är lätt att förstå: dess bildspråk är lysande, och den har både värme och dramatik.

I filmen korsas två världar. I centrum, där den utspelas, finns den prostituerade Ilia (Mercouri). Med avsikten att frälsa henne från hennes skörlevnad finns i Pireus också en amerikan (Dassin), dock med det associationsrika namnet Homer.

Den kampen är Homer dömd att förlora, detta eftersom Ilia framställs som en både fri och lycklig hora. Dessutom framställs hon som både kamplysten och kapabel: tar de andra horornas parti i kampen mot sutenörer, som behöver tryckas ner i skorna.

Allt det här skildras med medryckande dramatik – filmen är verkligen värd att se också i dag. Samtidigt känns den, i sin syn på prostitution, mycket föråldrad. Bilden av de bekymmersfria grekerna kan möjligen kasta ljus också över vad som sig i landet Grekland tilldragit haver även under den allra sista tiden.

Samhället blir bättre för oss alla om vi solidariskt betalar vad det kostar att ge utsatta människor ett gott liv

Dagens Sommar-program, i många avseenden hörvärt, gjordes av Pär Johansson från Hudiksvall. Han har startat och leder Glada Hudik-teatern, där utvecklingsstörda och – för att använda hans tänkvärda terminologi – normalstörda arbetar tillsammans. De har bland annat gjort en bejublad Elvis-föreställning, som har setts av 125.000 människor och bland annat visats i New York. Jag kände tidigare till den här föreställningen bland annat genom svensk TV.

Hans program hade både ett underliggande och ett framfört budskap som ett år som detta borde ha politisk sprängkraft: Vi måste acceptera att det bland oss med vanliga konkurrensmått mätt finns människor som inte förmår prestera och producera lika mycket som somliga av oss andra. Och då får vi som klarar att arbeta i den vanliga konkurrenskvarnen lov att betala de andra mer utsatta av vårt överskott, så att även de får ett materiellt gott liv. Gör vi så, blir samhället mycket bättre att leva i, även för oss som tycker att vi reder oss på egen hand.

Summan av detta blir ett varmare och mer solidariskt samhälle, ett samhälle med mer glädje. Och då tänker jag inte i första rummet på de fantastiskt roliga historier Pär Johansson förmedlade från de utvecklingsstördas stockholmsresa, om besöken i videobutiken och på kungliga slottet och om rulltrappsfärden på Stockholm C. Nej, jag tänker på den givandets glädje alla vi normalstörda borde känna över att med hjälp av skatten hjälpa dem som inte är så duktiga som vi i slitet i grottekvarnen.

Ställer vi upp för ett sådant samhälle, blir vi rikligt belönade.

Vid midsommartid för mer än 40 år sedan fick jag en fantastisk upplevelse av hur världen ter sig, om man inkluderar i stället för exkluderar de medmänniskor som vi benämner som utvecklingsstörda. Det här har min dåtida, nu avlidna vän och partivän Helga Henschen skildrat i sin självbiografiska bok ”Vägen till Rebella” (1981) – du hittar textstycket i fråga ovan, här under Kulturspegeln, Prosa & lyrik, Henschen, Helga.

Läs själv – om du inte tar det där prosastycket från Bommersvik till ditt hjärta, är du ingen riktig människa.

Tom Waits väljer låtar med imponerande bredd

Musiktidskriften Mojo har för vana att som bilaga till varje nummer ha en specialkomponerad CD. Med nummer 200 2010 följer CDn ”Step Right Up!” där Tom Waits har samlat 15 låtar med andra artister. Det här urvalet stärker ytterligare bilden av Waits som en intressant aktör i musikvärlden.

CDn öppnar med en klassiker från 1955, Tennessee Ernie Fords insjungning av ”Sixteen Tons”, som skrevs av Merle Travis redan 1946 men som fick sitt riktigt stora genobrott med Fords insjungning, välkänd också här i Sverige, där Cacka Israelssons svenska cover ”Sexton ton” blev en stor hit 1956. Om du går upp under Kulturspegeln, Sångtexter, kommer du att kunna konstatera, att ”Sixteen Tons” i hög grad hör hemma i genren politisk musik. Själv är jag sonen, Matti, evigt tacksam för att ha fått den här Tom Waits-valda CDn, redan för att jag därmed äntligen har kunnat foga Tennessee Ernie Fords klassiska insjungning till min stora samling av musik med radikalt politiskt innehåll.

Också annat på den här CDn tyder på att Tom Waits’ perspektiv på tillvaron inte hör hemma på den politiska högerkanten. Bland de artister han har valt finns till exempel den amerikanske vänsterikonen Paul Robeson med en låt som också tar ställning, ”No More Auction Block”. Den har vi också hört med bland andra Pete Seeger, Odetta och Bob Dylan:

No More Auction Block

Text och musik: Traditionell sång bland slavarna i USA

No more auction block for me,
No more, no more.
No more auction block for me,
Many thousand gone.

No more driver’s lash for me …

No more pint of salt for me …

No more peck of corn for me …

No more hundred lash for me …

Bob Dylan finns förresten representerad på den här CDn, med en jättebra tidig insjungning av ”I Was Young When I Left Home”.

Och inget ont om Harry Belafonte; jag gillar honom, och han hör hemma i den radikala amerikanska sångtraditionen. Men när jag hör honom sjunga ”Sylvie”, vet jag ju, att Pete Seeger har gjort den ännu bättre.

Waits har själv en fot i bluestraditionen och annan svart amerikansk folklig musik, så jag blir föga förvånad över att i hans låturval hitta till exempel ”John the Revelator”, här à capella med Son House, ”Honey In the Rock” med Blind Mamie Forehand, ”Ball N’ Chain” med Big Mama Thornton och ”Dorothy Mae” med Howlin’ Wolf.

Men också country kan låta bra, som ”Ramblin’ Man” när den exekveras av Hank Williams.

Sen är det kul att Waits också har tagit med lite udda nummer som den gamla Marlene Dietrich-hiten ”Ich bin von Kopf bis Fuss auf Liebe Eingestellt”, här dock i en märklig version med William Burroughs. Så vitt jag vet var Burroughs främst författare, mer framgångsrik som sådan.

Waits har även hittat en kul avslutning till sitt CD-urval, ”When You Wish Upon a Star” med Cliff Edwards. Den känner vi från Disney-kavalkaden på julafton. Ursprungligen ingick den i ”Pinocchio”.

Om flyktingskap

Dagens ”Sommar”, med filmaren och regissören Babak Najafi, väckte mitt intresse, dock främst varken för musikvalet eller för programmets disposition. Najafi och hans föräldrar kom som flyktingar från ett Iran i krig med Irak, och det här att söka sig en fristad undan krig och diktatur känner jag igen från mitt eget förflutna som estniskt flyktingbarn.

In emot 30.000 ester sökte sig hit, huvudsakligen i andra världskrigets slutskede. Naturligtvis fanns det bland dem också människor som hade lierat sig med tyskarna, rent av hade bruna idéer – några av dem hade också mer på sitt samvete. Men i huvudsak måste man se den här landsflykten som den mänskliga tragedi den var: för att rädda livet eller den personliga friheten, inte så sällan bådadera, föredrog många, bland dem mina föräldrar, att välja ett ovisst öde i ett för dem helt främmande men ändå fritt och demokratiskt land.

Trots den, jämfört med det stora avståndet mellan Iran och Sverige, korta sträckan mellan Estland och Sverige, fanns det olikheter mellan de båda länderna. Framför allt fanns det stora olikheter mellan språken: estniskan är ett finskt-ugriskt, inte ens ett indoeuropeiskt språk, så man ställs inför avsevärda svårigheter när man som est ska lära sig svenska (och naturligtvis vice versa).

Annat gör det lättare att integreras: kulturellt och religiöst är Estland och Sverige ganska likartade.

Och så finns där förstås ytterligare en fördel om man kommer från Estland och ska smälta in i det svenska samhället. Jag minns från min realskoletid i Sundsvall, hur min historie- och kristendomslärare en gång inför klassen konstaterade, att jag med mitt blonda hår och mina blå ögon såg mest svensk ut av allihop.

Iranierna och många andra flyktinggrupper med dem har inte haft det lika väl förspänt, när det gäller att smälta in i det svenska samhället. Deras utseende är mer avvikande, och inte bara deras språk utan också deras religioner och kulturer avviker påtagligt från det svenskarna uppfattar som svenskt.

Den estniska flyktinggrupp jag tillhörde hade redan från början en attityd, som jag tror gillades av den svenska majoritetsbefolkningen. De estniska flyktingarna upprätthöll, mycket längre än svenskarna kanske förstod, ståndpunkten att de en dag skulle återvända till sitt eget hemland. För att upprätthålla estnisk kultur och estniskt språk upprättade de egna redskap för detta: estniskspråkiga skolor för barnen, scouting på estniska sommarläger, egna tidningar, tidskrifter och bokförlag med en mycket omfattande inte minst skönlitterär utgivning.

Men det här skedde inom den organiserade estniskhetens ramar, diskret och utan stora åthävor gent emot det omgivande svenska samhället.

I det senare integrerades de mycket snabbt: tog de jobb som stod till buds (högutbildade akademiker med inadekvat examen kunde återfinnas både som arkivarbetare och i manuella yrken), lärde sig svenska, satsade stenhårt på att ge barnen god utbildning.

Det betydde inte att det inte fanns kulturella och andra skillnader mellan de estniska flyktingarna och det omgivande svenska samhället. Men attityden bland esterna var alltid att inte försöka göra om svenskarna till något annat än det de var. Hur många gånger hörde jag inte under min uppväxttid här i Sverige min nu för länge sedan döda mamma förmana mig: ”Glöm inte bort att det här är svenskarnas land”.

För egen del kom jag att redan i unga år identifiera mig med drag i det svenska samhällsutvecklingen, som jag fann vara förnuftiga inte bara från ett svenskt utan från ett allmänmänskligt och principiellt perspektiv. Jag gillade det framväxande Välfärdssveriges sociala trygghetsnät och den jämlikhetsprincip, som spelade en så stark roll för samhällets utveckling. Kort sagt, jag blev i mycket unga år socialdemokrat, med påföljden att ganska snart också mina föräldrar alltid röstade på Socialdemokraterna.

Min uppslutning bakom den klassiska svenska socialdemokratiska modellen är i dag fortfarande mycket stark, så stark att jag inte begriper mina egna partivänners (nå ja, det finns fortfarande många socialdemokrater av den gamla skolan) vacklan och reträtter även i principiellt mycket viktig frågor.

När det är som det är, ska man kanske inte förvånas över att allt färre svenskar (och nu talar jag om medborgare, inte om etnisk bakgrund) sluter upp bakom det som en gång var just ett socialdemokratiskt Sverige. Och för att avslutningsvis också väga in de etniska aspekterna: varför ska alla dagens stora invandrar- och flyktinggrupper, som har hamnat i ett Babels torn, präglat inte bara av språkförbistring utan också av arbetslöshet och socialt utanförskap, tro på den jämlika välfärdsstaten, när inte ens de svenska socialdemokraterna själva riktigt verkar tro på den?

Sommar i P1 – då är det sommar

Jag har mer eller mindre regelbundet hört på ”Sommar” i radio ända sen programmet startades 1959. Programmen har naturligtvis skiftat starkt i kvalitet: somliga program har varit minnesvärda, medan andra kanske aldrig borde ha sänts.

Till det som gör ett sådant här program värt att lyssna på hör en personlig ton, och då tänker jag både på om sommarprataren i fråga har något att berätta – men i det fallet också på om han eller hon lyckas förmedla detta på ett sätt som griper tag i en som lyssnare – och så på om valet av musik är personligt. Jag har inga fördomar mot någon musikgenre, men man märker ju som lyssnare omedelbart om sommarprataren har ett personligt förhållande till den musik han eller hon spelar.

Ibland tror jag att kändisfaktorn spelar Sommar-redaktionen dubbla spratt: En människa, som på grund av berömvärda prestationer på något område väcker mångas beundran och intresse, kan ju visa sig vara tämligen oförmögen att verbalt till andra förmedla det där han eller hon har varit med om. Och det faktum att man har förvärvat ett aldrig så välförtjänst kändisskap på något område är ju ingen garanti för att man har någon känsla för musik, som ju ändå har en mycket stor betydelse för varje Sommar-program.

Ett paradexempel på det jag just har skrivit ovan är årets inledande Sommar-program, det med Annika Sörenstam.

När det gäller musikvalet är det kanske orättvist att jämföra henne med musikvalet i dagens Sommar, det med Eva Dahlgren. Dahlgren är ett proffs på just det området, och det var ju lätt att ganska snart höra att hennes musikval var mycket mer varierat och intressant än Sörenstams.

Men sen är det ju också det här med det talade innehållet i programmet.

Nu kanske någon tror att mitt ganska negativa intryck av Sörenstams program har att göra med att jag inte är intresserad av golf eller heller av någon annan idrott. Men jag är intresserad av människor och deras motiv: vad som driver dem, vad som väcker känslor hos dem, så även Annika Sörenstams historia hade säkert kunnat gripa tag i mig, om den hade haft glöd och temperament, fått mig att lyssna på vad det är som har styrt hennes livsval.

Den där nerven fanns däremot hos Eva Dahlgren, till exempel i ett långt spår genom nästan hela hennes program, hennes brottande med frågan om Guds existens. Jag har för egen del allt sedan tidiga tonår varit ateist och därefter inte funnit den frågan vare sig intressant eller relevant – men icke desto mindre fann jag Dahlgrens gudsbrottning vara en historia värd att ta del av.

Det är när sommarpratarna, som här Eva Dahlgren, vågar vara öppna även med för dem svåra frågor, som Sommar får den komplikation och nyansrikedom, som gör programmet värt att lyssna på.

Melodikrysset nummer 25 2010

I går var Birgitta och jag vid Hembygdsgården i Öregrund för att i sedvanlig ordning titta på dansen kring midsommarstången. Vädret var gynnsamt, och det kom väldigt mycket folk – till det här årliga evenemanget dras ständigt nya generationer.

Midsommaren och sommaren över huvud taget präglade också en stor del av dagens melodikryss.

Det började med att Gullan Bornemark och hennes barn sjöng om att ”Det är så härligt att gå i solen”, och ganska snart fick vi också höra ”Gunga i en hammock” – som här skulle ge pluralen hammockar – som SweDanes, det vill säga Alice Babs, Svend Asmussen och Ulrik Neumann, sjöng in 1961.

”Sommar’n som aldrig säger nej” hördes med Malta i Melodifestivalen 1973, men i dag fick vi höra en färskare inspelning med Magnus Carlsson, Wille Crafoord och Monica Dominique.

Solsken fanns det också i ”You Are My Sunshine”, fast den handlar väl mer om kärlek än solsken.

Mer himlakroppar: Vi hörde Molly Sandéns bidrag i Melodifestivalen 2009, ”Så vill stjärnorna”. Fast egentligen handlar det väl här mer om himlakropparnas förment astrologiska sidor.

Kärlek, för det var ju det det handlade om, fanns som tema också i Sofia Källgrens ”My Love”.

Ett strå vassare som låt är, enligt min mening, då Lena Phs och Orups ”Hals över huvud”.

Fast ska vi gradera, är jag ännu mer förtjust i ”Sakta vi gå genom stan” med Monica Zetterlund. Den fina svenska texten skrevs av Beppe Wolgers. Fast i dag hörde vi ju originaltexten, ”Walking My Baby Back Home”, med Nat King Cole.

”Rialajazzen spelas väl inte så ofta numera, men vi har faktiskt hört den tidigare i Melodikrysset. Riala ligger, som Anders Eldeman berättade, i dag inom Norrtälje kommun, men jag kan tillägga, att ”Rialajazzen” skrevs av Helge Lindberg och Fritz Gustaf Sundelöf. Sundelöf gav på 1970-talet ut ett par sångböcker på Prisma, som också var mitt förlag (för ”Joe Hills sånger” och ”Upp till kamp!”). Där gav Sundelöf ut en bok med svenska schlager men också en med klassiska arbetarrörelsesånger – jag fick förlagets uppdrag att ur tre knökfulla pärmar med avskrifter vaska fram det bästa och mest sångbara för hans bok i den genren.

Povel Ramel är en artist som har följt mig allt ifrån barndomens midsommarfester på Sågplan i Juniskär över knäppupptältet på läroverksplan i Sundsvall till ett sent framträdande i hans liv på Reginateatern i Uppsala. I dag fick vi höra ett av de mest bisarra bidragen av hans hand till svensk viskonst, ”Garry Gråsugga”, som ingår i samlingen ”Djur i dur” – gå upp under Kulturspegeln, Musik, och läs mera!

Stefan Demert är en artist som, när det gäller humorn, har en viss släktskap med Povel Ramel, så det är klart att hans ”SJ, SJ, gamle vän” också den återfinns i min skivsamling.

Näst sist i dag tar vi den fråga jag höll på att stupa på. Det klassiska paret i en flera gånger filmad historia, vilka kunde det vara? Hennes förnamn efterfrågades. Jag kände inte igen filmmelodin, har vad jag vet inte sett den film den var hämtad från – men sen när jag hade första bokstaven och de två sista av sammanlagt fem, blev det uppenbart, vilket klassiskt men olyckligt kärlekspar det här handlade om: Romeo och Julia.

Men kan någon berätta vilken av de många filmatiseringarna det här var hämtat från, skulle jag uppskatta detta.

Kärleken har, både i midsommartid och i andra sammanhang, sina komplikationer, så också skönheten. Om detta handlar Nils Ferlins klassiker ”När skönheten kom till byn”, väl värd att ta del av både som text och i Lille Bror Söderlundhs tonsättning.

Er alla mina läsare runt landet, i era sommarhagar eller var ni nu befinner er, önskar jag en ljuvlig midsommar!

* * *

På jakt efter något svar i allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.