Melodikrysset nummer 27 2010

Dagens melodikryss var en blandning av lätt och svårt – men vad som är det ena respektive det andra beror ju på vad det är för musik man själv lyssnar på.

Jag börjar med att redovisa svaren på de frågor jag själv tyckte var knepiga men där jag fann svaren bland annat med hjälp av Google.

Irländaren Ronan Keating finns inte i mina skivhyllor, men det var han som sjöng ”This Is Your Song”.

Den amerikanska sångerskan Melody Gardot, som sjöng ”Baby I’m a Fool”, knäckte jag med hjälp av Anders Eldemans hänvisning till Skavlan.

Erik Grönwall, i dag med ”Leave a Light On For Me”, har jag inte hört mycket av, bland annat för att jag aldrig ser på Idol.

Kent är hyggligt representerad i min skivsamling, men jag har inte senaste plattan ”En plats i solen”, den där dagens ljudillustration, ”Skisser för sommaren”, förekommer.

”Rötter” har jag aldrig sett i TV, men jag känner till serien liksom boken med samma namn av Alex Haley. Den är en viktig påminnelse om mörka inslag i USAs politiska och sociala historia.

Den försvenskade ”Tennessee-valsen” var väl inte av samma kvalitet som originalet, men Sten & Stanley känner man ju igen, även om man inte är dansbands-fan.

Resten var lugna gatan.

”Jag är ute när gumman min är inne” sjöng Ernst Rolf.

Och vad kan huvudpersonen i ”En sjöman älskar havets våg” tänkas göra när han anländer till respektive lämnar sitt fartyg? Jo, han går förstås på en landgång.

ABBA-musikalen ”Mamma Mia” har jag sett på Broadway, så det är ju inte särskilt svårt för mig att känna igen melodierna där, till exempel ”The Winner Takes It All”.

”Du ska inte tro det blir sommar” sjunger lilla Ida i ”Idas sommarvisa” med text av Astrid Lindgren och musik av Georg Riedel.

Evert Taube får väl ses som en omistlig del av den svenska sommaren, så i dag fick vi höra inte mindre än två taubevisor i krysset. Den ena var ”Havsörnsvalsen”, som här skulle ge kryssvaret örnar. Den andra var ”Sjösala vals”, där vi får höra att solen står på Orrberget.

Men just nu är sommaren så varm här i Öregrund, att det inte skulle skada trädgården, om en helt annan sångtitel besannades: ”Regnet det bara öser ner”,

Last chorus: Inga-Lill Andersson

I går kväll var vi i Öregrunds kyrka, för konsert.

I dag var vi åter i den här vackra kyrkan, den här gången för att vara med om begravningen av en vän.

Inga-Lill Andersson hade många vänner. Det vittnade den fullsatta kyrkan om, liksom de många blomsteruppsättningarna – men vad skulle man annars hedra minnet av ortens blomsterhandlare med om inte med blommor. Birgitta och jag hade för vår del strax före begravningen varit ut i trädgården och plockat var sin handbukett med bland annat rosor och små pioner.

Det sägs ibland att folket här ute i vår lilla roslagsstad inte så lätt släpper sommargäster och andra utsocknes in på livet, i vart fall inte gör dem till sina vänner. Här ute i kustbandet blir man vägd och befinns ibland väga för lätt, men man kan visst få vänner.

I fallet Inga-Lill började det hela med att jag och Birgitta med jämna mellanrum besökte hennes blomsterhandel med tillhörande växthus och bakgård med plantor, och innehavaren fann snart att den här politikern från Uppsala faktiskt kunde något om den miljö hon predikade om och om de växter framför allt handelsträdgårdsdelen av blomsterhandeln sålde. Kontakt uppstod damerna emellan, och de upptäckte snart att de båda hade skinn på näsan. Kontakten blev inte mindre hjärtlig av att Inga-Lill, en mycket aktiv person i ortens företagarförening och med ett finger med i allt som ägde rum i Öregrund, visade sig vara socialdemokrat. Men det är bäst att genast tillägga att hon inte var någon mesig partigängare – partivänner i kommunen som inte skötte sig fick sina fiskar varma.

Jag har, bland annat av talen under minnesstunden efter begravningen i dag, förstått att Inga-Lill hade ett fullkomligt enormt nätverk av kontakter, ofta samtidigt vänner. Men Birgitta blev en av de här utvalda: togs med på fisketurer och svamputflykter, fick till och med två hasselbuskar från Inga-Lills barndoms Gräsö att plantera i vår trädgård – de lever och frodas. Birgitta bjöd för sin del Inga-Lill till talmannens vårmiddag i riksdagen. Även jag kom med på ett hörn: Birgitta och jag har haft äran att bli hembjudna på middag hos Inga-Lill och hennes Kent.

I affären lärde vi också känna deras dotter Anna, en trevlig ung dam som har kört hem många säckar jord hem till oss för vidare användning i vår trädgård.

Anna fick ta över allt mer av ansvaret för blomsterhandeln med vidhängande handelsträdgårdsförsäljning när Inga-Lill blev sjuk och det upptäcktes att hon hade ALS. Det var sorgligt att se hur den här hemska sjukdomen bröt ner krafterna på den här lilla men kraftfulla och i hela sitt liv mycket aktiva kvinnan – men in i det sista kunde man träffa på henne i rullator, i sin gamla butik, nu med ny ägare, eller i Konsum.

Begravningen i Öregrunds kyrka var ovanlig, inte bara för att det var så många människor där, och så många blommor.

I grunden var det en religiös begravning med dess vanliga ingredienser, men psalmerna var mycket väl valda med tanke på vem som begravdes. Unisont sjöngs ”En vänlig grönskas rika dräkt” (svensk psalm 201) och ”I denna ljuva sommartid” (svensk psalm 200).

Men Inga-Lill hade också bett prästen att sjunga Dan Anderssons ”Omkring tiggarn från Luossa” med musik av Gunde Johansson, och prästen gjorde det, till eget gitarrackompanjemang!

Som ofta vid begravningar förekom det också annan solosång. I dag fick vi lyssna till en visa, passande för en flicka från Gräsö och med arbete och hem i Öregrund, en sång som trots några kanske för somliga utmanande fraser kändes alldeles rätt vid just den här begravningen:

Öppna landskap

Text och musik: Ulf Lundell

Jag trivs bäst i öppna landskap, nära havet vill jag bo,
några månader om året, så att själen kan få ro.
Jag trivs bäst i öppna landskap, där vindarna får fart.
Där lärkorna slår högt i skyn, och sjunger underbart.
Där bränner jag mitt brännvin själv, och kryddar med johannesört,
och dricker det med välbehag, till sill och hembakt vört.
Jag trivs bäst i öppna landskap, nära havet vill jag bo.

Jag trivs bäst i fred och frihet, för både kropp och själ,
ingen kommer in i min närhet, som stänger in och stjäl.
Jag trivs bäst när dagen bräcker, och fälten fylls av ljus,
när tuppar gal på avstånd, när det är långt till närmsta hus.
Men ändå så pass nära, att en tyst och stilla natt,
när man sitter under stjärnorna, kan höra festens skratt.
Jag trivs bäst i fred och frihet, för både kropp och själ.

Jag trivs bäst när havet svallar, och måsarna ger skri,
när stranden fylls med snäckskal, med havsmusik uti.
När det klara och det enkla, får råda som det vill,
när ja är ja och nej är nej, och tvivlet tiger still.
Då binder jag en krans av löv, och lägger den runt närmsta sten,
där runor ristats för vår skull, nån gång för länge sen.
Jag trivs bäst när havet svallar, och måsarna ger skri.

Efter begravningsakten vandrade vi i väg till Perssonhallen, där det bjöds på landgång, öl och vatten, sen kaffe och tårta, det senare dock inte något för mig som ju är diabetiker.

Nästan alla som hade varit med i kyrkan var med där också.

Ingen av oss ville liksom släppa taget om Inga-Lill.

Trädgård, musik och så Agatha Christie

I Visby pågår Almedalsveckan, och vi följer förstås via radio och TV med i vad som händer där. Själva lever vi i vår egen lilla värld här i Öregrund, omväxlande även den fast på ett helt annat sätt.

I förrgår gjorde vi en tur till Eds trädgård i utkanten av Östhammar, och i går var Eva-Lotta Hasselqvist, som driver handelsträdgården, här med alla växter vi hade köpt. Hemleverans sker inte i normalfallet, men vi hade bett henne komma hem till oss för att diskutera jobb i vår trädgård som vi vill att hon ska åta sig. I både min släntrabatt nedanför huset och i Birgittas långa rabatt längs gatan har rötterna till de gammaldags rosor vi en gång satte tagit över, så att många av rosenbuskarna numera består av vildrosor. De behöver grävas upp och ersättas av nya exemplar av de gammaldags rosorna. Birgitta överväger också att låta kanta rabatten mot gatan med impregnerade trästockar, ungefär som i mitt eget restaurerade stenparti.

De där växterna jag köpte i Eds trädgård till mitt stenparti ska jag återkomma till. Plantering hanns inte med i går, eftersom vi ockå bjöd Eva-Lotta på kaffe och gick runt i trädgården med henne.

Tidigt på kvällen bar det i stället av till Öregrunds kyrka.

Under den årligen återkommande Östhammars musikvecka brukar kyrkan i vårt lilla Öregrund med dess stora sommarbefolkning få något av de allra bästa seriösa musikevenemangen. I år var det stråktrion Zilliacus Persson Raitinen som stod för musiken.

Cecilia Zilliacus, fiol, Johanna Persson, viola, och Kati Raitinen, cello, har spelat ihop allt sedan Lapplands festspel för tio år sedan. Som man kan ana av namnen och ännu mera av deras sätt att tala, kommer de ursprungligen från Finland, men de spelar numera över hela världen, ett par av dem med framstående positioner i svenskt musikliv som bas.

Konserten började med en duo i B-dur av Wolfgang Amadeus Mozart och fortsatte sedan med en stråktrio i C-dur av Jean Françaix, spännande fransk 1900-talstonsättare.

Och så avslutade trion med Mozarts långa och mycket hörvärda ”Divertimento i Ess-dur” från 1788.

Den finns på den CD från Caprice (CAP 21795) med den här stråktrion jag köper på väg ut ur kyrkan och sen ger åt Birgitta. Jag ser redan fram mot en lyssnarkväll på glasverandan.

Vi kommer hem alldeles lagom för veckans Miss Marple-deckare i TV. Jag både känner igen och känner inte igen det jag ser, så i en paus går jag till en av deckarhyllorna och hittar Agatha Christies ”Hemligheten på Chimneys” (1948, ”The Secret of Chimneys”, översättning Torsten Blomkvist), mitt exemplar en pocketutgåva i Delfinserien, Bonniers, 1970.

Och då förstår jag plötsligt varför jag inte riktigt kände igen mig: Boken, som filmen utgår från, är nämligen ingen Miss Marple-deckare – hon har förts in i handlingen för att passa in i TV-serien!

Sommarprogram som illustrerar det förändrade mönster partierna möter inför valet

Jag har inte den blekaste aning om vilket parti Viveca Sten röstar på. Jag känner henne inte och har inte ens läst en enda av de deckare med sandhamnsmotiv hon har gett ut.

Men medan jag lyssnade på hennes Sommar-program, slogs jag av att hon är ett typiskt exempel på att allt fler människor i dag i allt mindre utsträckning går att placera politiskt utifrån yttre kriteria som jobb och klasstillhörighet. Hon kom från en familj, som man kan ana var borgerlig och hyggligt välbeställd – familjen bodde i Bromma och hade sommarställe i Sandhamn. En sommar i Sandhamn träffade hon den som skulle komma att bli hennes älskade man – men först tvekade hon; han var ju SSUare!

Hon besatt den tåga och initiativkraft som är den bildade och initiativkraftiga borgerlighetens signum: tog sig förbi de trögheter och flaskhalsar som ibland finns i offentlig vård och fick till slut bukt med de fruktansvärda ryggsmärtor hon plågades av.

Men hon är också chefsjurist hos en statlig institution, Posten. Samtidigt arbetar hon även åt en frivilligorganisation, Röda korset.

Hon är en varm anhängare av jämnare könsfördelning på olika samhällsområden, förr ett säkrare tecken på vänsterorientering än det är i dag, då delar av den politiska borgerligheten har anslutit sig till samma spår.

Så vitt jag förstår är hon lite av sinnebilden för de många nutida lite mer svårplacerade väljarna, de som partierna nu har att bearbeta.

Det här gäller oavsett om hon själv är aldrig så säker på vilket parti som får hennes röst.

Sommar i P1. Och på Skansen

Jag använder dagligen datorn, både för att söka information och för att själv skriva, men jag kan inte påstå att jag blev våldsamt fångad av det Sommar-program Nicklas Lundblad, datanörd anställd hos Google i Californien, presterade. Programmet innehöll förvisso en del intressanta saker, men det lyfte aldrig till de där höjderna bra Sommar-program ibland gör. Att man är duktig på sitt område är ingen garanti för att man också kan göra bra radioprogram.

Mer sommarkänsla fanns det då trots regnet i kvällens ”Allsång på Skansen”.

Men ännu mer gick allsångsprogrammet den här gången – mitt under almedalsveckan – i politikens tecken. Själva fenomenet politik bejakades: Marie Bergman framförde en låt hon hade framgång med 1976, ”Ingen kommer undan politiken” med svensk text av Ola Magnell. Det fransk-kanadensiska originalet ”Complainte pour Ste-Catherine” gjordes året före av Anna McCarrigle (text) och Phillippe Tartartcheff (musik) och sjöngs in av Kate och Anna McCarrigle samma år. Det här är en låt som, särskilt med sin svenska text, innehåller en bra uppmaning bland annat till de många unga på Skansen och som Marie Bergman också uppmanade att gå och rösta.

Och mer politik blev det ju den här gången på Skansen – jag tänker då inte främst på ”Mona Sahlins” framträdande.

De rödgrönas färger försvarades där främst av Mikael Wiehe, som startade med en kärlekssång, som han dock så fort han fick chansen dedikerade till de sjuka, de arbetslösa och andra utsatta grupper.

Men den sång han hade valt som allsång var hans egen översättning av Woody Guthries legendariska ”This Land Is Your Land”-

År 2000 kom Mikael Wiehes CD “En sång till modet” (EMI 7243 5256432 3). Det är där han lanserar sin utmärkta version av Guthries sång, som på svenska heter “Det här är ditt land”.

Wiehes svenska text plus noter hittar man i Mikael Wiehes bok “Sångerna” (Carlssons bokförlag, 2002):

Det här är ditt land

Svensk text: Mikael Wiehe, 2000
Amerikansk text: Woody Guthrie, 1940 (”This Land Is Your Land”)
Musik: Woody Guthrie, 1940 (med lån från gospeln ”When the World’s on Fire”, som i sin tur bygger på “Little Darling, Pal of Mine”)

Refräng:
Det här är ditt land
Det här är mitt land
från Ales stenar
till Norra Lappland
från Bohus klippor
till Gotlands raukar
Landet, det tillhör
dej och mej

1.
Med mörka skogar
och höga furor
med vita björkar
och röda stugor
med fält och åkrar
och varv och gruvor
landet, det tillhör
dej och mej

2.
Med skär och kobbar
och djupa fjärdar
med ljusa hagar
och svarta tjärnar
med sina blånande
berg i fjärran
landet, det tillhör
dej och mej

Refräng:
Det här är ditt land…

3.
Jag åkte norrut
längs Höga kusten
när skogen rodnade
Det var om hösten
Och havet glittrade
i morgonluften
i landet som tillhör
dej och mej

4.
Jag stod på toppen
av Kebnekaise
och såg på solen
som aldrig sjunker
på myr och mossar
på fjäll och forsar
och på landet som tillhör
dej och mej

Refräng:
Det här är ditt land…

5.
Jag stod där hemma
när dimman lättar
Jag stod bland rapsfält
och klara bäckar
där boken grönskar
och storken häckar
i landet som tillhör
dej och mej

6.
Det var på kvällen
Jag stod vid stranden
under Vintergatan
och Karlavagnen
Jag tog min älskade
hårt i handen
och sa, landet, det tillhör
dej och mej

Refräng:
Det här är ditt land…

Mikael Wiehes text är till det yttre mindre politisk än min egen – se ovan under Kulturspegeln, Sångtexter, ”Det här är ditt land” – men i det lägger jag inte någon värdering. För i rätt sammanhang kan den, har det visat sig, få en enorm politisk laddning.

Den 16 januari 2001 samlades en mycket stor del av Sveriges främsta artister på Globen för galan ”Hela Sverige – artister mot nazister”.

Scenshowen och en dubbel-CD med samman namn, “Hela Sverige – artister mot nazister” (Sveriges skivbolag 7243 5 31810 2 4, 2001) avslutas av Emilia, Petter, Feven, Daddy Boastin, ADL, Ola Salo, Cajsalisa och Blacknuss med Mikael Wiehes “Det här är ditt land”. Skivan börjar också med samma låt, fast då i en studioversion med ADL, Daddy Boastin, Lisa Ekdahl, Emilia, Petter och Peps Persson, och den versionen är ännu bättre.

Det kunde inte bli mer politiskt än så här: Lisa Ekdahls rikssvenska och Peps Perssons skånska blandas med röster som varje lyssnare, med hjälp av uttalet, kan räkna ut hör till någon med utländsk bakgrund. Tillsammans besjunger de ett Sverige, som “tillhör dej och mej”.

Fast mot hela det här uppbådet behövde ju inte högerns sångrepresentant på Skansen i kväll tävla. Det räckte med Mikael Wiehe.

Wille Crafoord, släng dig i väggen!

Vad jag gillar respektive inte begriper hos Anita Carrfors Bråkenhielm

Jag kan inte säga att Anita Carrfors Bråkenhielms Sommar-program berörde mig på djupet. Hennes musiksmak är inte min – men sådant brukar inte bekymra mig; jag håller öronen öppna för nya saker. Snarare var det ett par saker i hennes livshållning som kändes främmande för mig.

Hon är den som mer än någon annan, främst genom ”Robinson”, har introducerat realityserierna i svensk TV. Det har gett henne stor ekonomisk framgång, pengar att leva det fria liv som uppenbarligen är hennes rätta element. Men de media- och kulturpolitiska aspekterna av att dra stor publik till realityprogram av den här typen, diskuterade hon knappast, även om hon, relativt kort, nämnde det självmord den första Robinson-serien ledde till. Hon borde ju vara som klippt och skuren för att diskutera varför man ska sända TV-program som till stor del bygger på att exploatera människors lägsta instinkter. För att spetsa till det lite: Finns det några andra skäl än pengar att göra förnedrings-TV?

Vidare noterade jag att hon har en livshållning jag inte delar med henne. Hon är uppenbart starkt förändringsbenägen, också beredd att överge egna, till och med framgångsrika, projekt för utsikten att få göra något helt annat. Själv är jag en sån där som livet igenom bara varsamt har prövat nya färdriktningar, snarare långsamt har lagt byggsten på byggsten.

I det här ligger ingen kritik av Anita Carrfors Bråkenhielm; jag konstaterar bara att vi nog är mycket olika.

Fast på en viktig punkt håller jag helhjärtat med henne. Hela samhället skulle fungera mycket bättre, om kvinnor och män i ungefär lika utsträckning vore representerade, exempelvis, för att ta det exempel som var hennes, i ledningen för företagen.

Här gjorde hon en iakttagelse som också är min. Män som är beredda att samarbeta med kvinnor och dela med sig av makten till dem kan urskiljas genom att de är förmögna att ha vänskapliga, icke-sexuella relationer till kvinnor.

Missade miljoner

Om dagens Sommar-pratare, Ulf Malmros, vet jag inte mycket. Dock ser jag i en intervju med honom i Aftonbladet Söndag, påpassligt publicerad just i dag, att vigseln mellan honom och hans hustru förrättades av Mona Sahlin. Ulf och Mona blev bekanta med varann när de båda arbetade åt Robert Aschberg på TV3.

Till plussidorna med Ulf Malmros’ sommarprogram hörde att han, vilket väl har att göra med att han är filmregissör, kan berätta och ta ut poänger. Hans berättelse innehöll också dramatiska element som historien om hur han var nära att bli skjuten av John Ausenius, lasermannen, och den om tumören han drabbades av och opererades för precis före jul.

Musiken var, om man ser till Malmros’ yrke, välvald – filmmusik rakt igenom – men den filmmusik han spelade hade ju inte något påtagligt samband med det han pratade om före och efter låtarna.

En smått sensationell nyhet, en egen tabbe, avslöjade han också i sitt sommarprogram: Av Robert Aschberg fick han en pärm med ett manus, som man enligt Aschberg nog skulle kunna göra film av. Men Malmros stoppade undan pärmen med manuset i en hylla, där den förblev oläst. Först senare, och för sent, gick det upp för Malmros att den där pärmen kunde ha gjort honom till miljonär.

Den innehöll nämligen manuset till Stieg Larssons första bok i Millennium-serien, ”Män som hatar kvinnor”.

Sommar med Eva Gabrielsson

Den som trodde att Eva Gabrielsson skulle ägna sitt sommarprogram åt arvsstriden med Stieg Larssons far och bror om alla miljoner som har rullat in, och fortsätter att rulla in, efter publiceringen av hans Millennium-trilogi blev möjligen besviken. Det här berördes bara indirekt: hon och Stieg hade bott ihop i årtionden, till och med varit förlovade, och ingen vettig människa skulle väl komma på någon annan tanke än att det var hon som hade åtminstone den moraliska rätten till arvet efter honom efter hans plötsliga och mycket oväntade död.

Men så är det det här med arvs- och äktenskapslagstriftningen. Birgitta och jag valde att, av bland annat just sådana här skäl, gifta oss efter 22 års gemensamt boende och två gemensamma barn.

Om sitt gemensamma liv med Stieg, ett liv präglat av radikalism och aktivism, berättade Eva Gabrielsson desto mera. Så vitt jag vet var båda aktiva i det trotskistiska Socialistiska partiet, men jag har som socialdemokrat verkligen inget att invända mot deras kamp mot rasister och nynazister, tror också att det inte är särskilt mycket som skiljer radikala socialdemokrater som mig och Birgitta från paret Larsson-Gabrielsson. Birgitta har för övrigt deltagit som talare på antirasistmöten tillsammans med Stieg Larsson.

Och att Eva Gabrielsson själv är av den rätta ullen visade hon i dagens program bland annat med den roliga men tänkvärda historien om hur hon – hon är arkitekt – under sin praktiktjänstgöring på ett bygge satte en osynliggörande leverantör på plats.

Heder åt sådana kvinnor!

Och hennes musik? Musikvalet var definitivt personligt, även om jag inte har ett personligt förhållande till en hel del av det hon spelade. Men både Kent och Jussi Björling finns också i våra skivhyllor.

Och så uppskattade jag mycket att hon spelade Steeleye Span, en mycket hörvärd folkrockgrupp.

Melodikrysset nummer 26 2010

Sommarvädret är så vackert att man inte borde sitta inne, men vad gör man inte för Melodikrysset?

I dag hade jag problem bara med en enda fråga, den uppjazzade versionen av en barnvisa. Trots att jag fick båda bokstäverna och förstod att svaret måste bli ”ge” kom jag först ändå inte på vad det var för visa det handlade om. Trots att jag kan Astrid Lindgrens ”Madicken” från både böcker och film, tog det ända till slutet av krysset innan polletten trillade ner: Den här visan heter ”Ge mej mera köttbullar” och sjungs av Madicken och hennes lillasyster Lisabet.

Som om det därmed inte vore nog med Astrid Lindgren fick vi i dag dessutom höra den betydligt mer lättidentifierade ”Hujedamej”, som förekommer i filmerna om Emil i Lönneberga. ”Hujedamej, sånt barn han var”, utbrister där pigan Lina.

Vi som är lite till åren komna har under våra småskole- och folkskoleår också fått lära oss att sjunga ”Sommarvandring”, den som börjar ”Röda stugor tåga vi förbi”.

Sin ålderdomlighet till trots, med pluralskrivning av verb och allt, hör den hemma i det sommartema som fanns även i dagens melodikryss.

Vi hörde bland annat Östen Warnerbring drömma om sommaren med dig, ”En sommardröm i vitt”.

Och när Birger Sjöberg besjöng Frida i ”Den första gång jag såg dig”, här tolkad av Ernst Hugo Järegård, skedde ju detta en sommardag. Jo, jag har varit i Vänersborg i juni. På centerstämma. Som journalist.

Dagens allra första fråga har jag ett slags förhållande till som socialdemokrat. Ja, inte till själva låten, ”Stad i ljus”, känd från Melodifestivalen 1987. Men han som sjöng, Tommy Körberg, gjorde tillsammans med Monica Nielsen också en hörvärd arbetarrörelsesångplatta, ”…med hjärtat fyllt av trots”. Och Py Bäckman, som skrev ”Stad i ljus”, skickade tillsammans med Dan Hylander en av de största och vackraste kransarna till Olof Palmes begravning.

I årets melodifestival var en av de hyggligare bidragen ”Underbart” med Kalle Moraeus.

Ofta har jag svårt att komma i håg gamla melodifestivallåtar, men ”Upp o hoppa” från 2008 minns jag faktiskt spontant, kanske på grund av Frida Murenius’ frejdiga sångstil och kroppsspråk.

Vad jag kommer i håg, har jag aldrig sett TV-serien ”Cops”, vars signaturmelodi skulle leda oss till reggaebandet Inner Circle, som jag klarade utan större besvär. Jag gillar reggae, har faktiskt också varit en vecka på Jamaica.

Däremot var jag en hängiven TV-tittare, när ”Snobbar som jobbar” sändes. I den spelade Roger Moore och Tony Curtis ett par med rätt olika rollkaraktärer.

Kul med TV-serier som inte får en att med Magnus Uggla sjunga ”Jag mår illa”!

Sedan återstår det att redovisa ett par av dagens godbitar.

Jan Johansson gjorde underbar jazz på svenska av ”De sålde sina hemman”, som ju handlar om människor som står i begrepp att emigrera.

Och så hörde vi ett stycke mästerlig dragspelsjazz, Erik Franks ”Novelty Accordion”. När jag hör den, känner jag efterklanger av ett Sverige vi borde slå vakt om, ett land med folkparker och lövade dansbanor.

Skön sommar på er!

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Om en socialdemokrati som ville något i världen

Det fanns en tid då de unga som drogs till socialdemokratin och välkomnades att bidra till att vässa dess linje inte till stor del bestod av en påse nötter. Fast jag vill genast tillägga att jag har gott hopp om dagens unga generation av socialdemokrater – det är inte de som är socialdemokratins problem.

Under Olof Palmes 1970-tal fanns de som formade socialdemokratins allt radikalare linje på alla de platser som på ett eller annat sätt var berörda. Utan kongressbeslut, förankrade i den på den tiden mycket större medlemskadern, skulle inga förändringar ha kunnat äga rum. Men när det gällde biståndspolitiken, nedrustningsfrågorna, neutralitetspolitiken (jo, det fanns en sådan) och EU-politiken (vi var emot svenskt EG-medlemskap, som det då hette, på den tiden), fördes debatten framåt också med hjälp av unga klarsynta och engagerade människor, som fanns som ett informellt nätverk och personligen fanns i statsrådsberedningen, riksdagen, UD, SIDA, ja till och med partiexpeditionen.

En av de här unga engagerade socialdemokraterna var Rolf Ekéus. Jag lärde känna honom då, och när jag och min hustru någon gång träffar honom nu, är det alldeles självklart att inte bara hälsa utan också byta meningar om olika aktualiteter. Birgitta har för övrigt haft ännu mer med honom att göra än jag, allt ifrån tidiga träffar om utformningen av svensk biståndspolitik till möten under resor till New York och Washington.

Jag tänker inte dra hela Rolfs meritlista från hans långvariga internationella arbete. För övrigt gav han ju själv i sitt Sommar-program i dag en rad exempel, till exempel från sitt nedrustningsuppdrag i Irak – hinten från ryssarna, som han sedan själv lyckades följa upp, är ett exempel bland flera på att hans berättelse från det här området innehöll must och konkretion.

Alla de intressanta personer han hade mött inte minst under tjänstgöringarna i USA utgör också bevis på att Rolf Ekéus är en man med en kapacitet långt utöver genomsnittsdiplomatens. Jag tror nämligen inte att vare sig Bush Sr och Jr eller alla kulturpersonligheter med Salman Rushdie i spetsen skulle ha varit intresserade av att träffa en svensk, aldrig så mycket diplomat, om de inte – med rätta – hade tilltrott honom en kapacitet utanför det vanliga.

Också hans musikval vittnade om att vi här hade att göra med en man som visste vad han ville spela för oss. Några nummer – som ”Back In the USSR” respektive ”Yellow Submarine” med The Beatles – var vitsiga pendanger till vad han berättade om sitt arbete som toppdiplomat respektive u-båtsutredare. Men det här var en man som hade allt ifrån Liza Minnelli, Oscar Peterson, Miles Davis och Cole Porter till Richard Wagner, Richard Strauss och Kiri Te Kanawa på sin spelrepertoar.

Och så spelade han den låt som nog ekar i huvudet på många socialdemokrater av Rolfs och min generation.

I Svenska Ords revy “Svea Hund på Göta Lejon”, med premiär den 9 februari 1976, sjöng Monica Zetterlund – med adress till socialdemokratin, enligt min mening dock lite för tidigt – en sång, som andades sviken kärlek:

Var blev ni av, ljuva drömmar?

Svensk text: Tage Danielsson & Hans Alfredson, 1976
Originaltext och musik: Gloria Sklerov & Henry Lloyd (”Where Did They Go?”)

Svara, du med röda stjärnan på din vårkavaj:
alla tåg som går mot lyckans land på första maj
– svara på en fråga från en vän som tappat tron:
när är dom framme vid sin slutstation?

Var blev ni av, ljuva drömmar om en rimligare jord,
ett nytt sätt att leva? Var det bara tomma ord?
Var är dom nu, dom som påstod att dom hade alla svar
men svek alla oss och valde makten? Dom är kvar.

Frihetens gudinna står på vakt i New Yorks hamn.
Om du har en dollar får du rum i hennes famn.
Hon som hade fred och frihet som sitt stolta mål
– så synd att hennes huvud var ett hål!

Var blev ni av, ljuva drömmar om en rimligare värld?
Hon hjälper förtrycket med att låna det sitt svärd.
Var är dom nu, alla löss från barbariets dunkla natt,
fascismens korpraler? Jo, dom sitter där dom satt.

Vi som satts att leva i besvikelsens epok
– ja, vad gör vi nu? Vad ska vi tala på för språk?
Ett sätt är att, även om det blåser lite kallt,
tro på det vi trodde på – trots allt!

Var blev ni av, ljuva drömmar om en rimligare jord,
ett nytt sätt att leva? Var det bara tomma ord?
Var är han nu, våra frihetsdrömmars junker Morgonröd?
Han rör ju på sej, så han är nog inte riktigt död…

“Var blev ni av, ljuva drömmar?” utgavs sen på LPn “Ur Svenska Ords arkiv” (1981) och därefter på Monica Zetterlunds CD “O vad en liten gumma kan gno. Monica sjunger Hasse & Tage”. Låten finns också på CD i Monica Zetterlund-boxen “Ett lingonris som satts i cocktailglas, Volym sex, 1959-1976, Underbart är kort. Live och revy” (1995).

Jag har varit med om att ge ut en hel bok med den här låten som utgångspunkt, laboremusboken “Var blev ni av, ljuva drömmar?” (redaktörer Enn Kokk, Klas Gustavsson och Stig-Björn Ljunggren, Ordfront, 2002). Den handlar om sextio- och sjuttiotalsvänsterns röda idéer – och vad det sedan blev av dem.

Världen, även Sverige, hade blivit bättre att leva i, om människor som Rolf Ekéus hade getts ännu större manöverutrymme.