Glad midsommar, kära läsare!

I går kväll var det dags för midsommarbastu.

Birgitta hade skurat huset, och själv hade jag lyckats slutföra rensningen av hela främre delen av den igenvuxna rabatten. När jag hade förberett middagen och Birgitta plockat in midsommarbuketter, den ena mer prunkande än den andra, var bastun lagom varm. Av åkte alla jordiga och svettiga kläder, och efter var sin tur in i duschen satt vi båda på bastulavarna och kände svettningen komma i gång.

Jag som är estländare har badat bastu ända sen jag var liten. Liksom i Finland hade varje anständig gård ute på landsbygden i det Estland där jag föddes 1937 egen bastu, och bastuseden tog alla vi flyktingar också med oss hit till Sverige. I vårt fall tog vi oss regelbundet till den kommunala bastu som fanns i Njurunda, men sen byggde vår hyresvärd i Juniskär Kjell Nordin, som var byggnadsarbetare, en kombinerad tvättstuga och bastu nere vid bäcken.

Men tillbaka till Öregrund:

Vi har för vana att göra tre vändor i bastun, och mellan de här bastuvarven sitter vi en stund i var sin korgstol: pratar, dricker kall Grolsch och smakar på bastukorven.

Före middagen svalkar vi sen av oss i trädgården. Vi tar med oss var sin dry martini med mycket is och sätter oss i de trädgårdsstolar vi, inte minst för det här ändamålet, har stående under plommonträden. Så här års är då solen fortfarande uppe, men luften svalkar våra bastuångande kroppar, och vi omges av den lummiga trädgård vi under årens lopp gemensamt har anlagt.

Det känns fint att sitta där mitt i sitt eget livsverk och dessutom veta att det kommer att bestå långt efter det att ens egen kropp har gått till förgängelsen.

När vi köpte det här stället 1969, inför vår dotter Kerstins födelse, var de två små husen på tomten mycket primitiva och trädgården i det närmaste obefintlig; det som finns här i dag är summan av årtiondens slit.

Dock fanns det rester av gammal trädgård att utgå från: krikonträd, syrener och kanske framför allt den vita midsommarrosen, Rosa alba maxima. Den är ovanligt sen i år, men Birgitta har i alla fall fått ihop till en bukett på sovrumsbordet.

På en av de finaste bilder som finns i vårt fotoalbum står barnen, Kerstin och Matti, på gången upp till huset, omgivna av den här doftande jungfrurosens vita blomsterprakt. Med den här bilden – just publicerad på Kerstins blogg – från midsommar 1975 sänder jag en midsommarhälsning till alla er runt om i landet som kanske liksom jag den här helgen befinner er på just er älskade plätt på den här underbara jorden.

Trädgårdsarbete

I dag klippte Birgitta gräsmattan inför midsommarhelgen. Det är ett styvt jobb även med motorgräsklippare. Tomten är stor, delvis kuperad och innehåller många små rum som man måste lotsa in gräsklipparen i.

Vädret har de senaste dagarna varit vackert, med blid och livlig värma redan på morgonen för att citera sommarpsalmen. Jag har mycket att ta igen i trädgården efter ett par års elände med hjärtinfarkt och andra fysiska krämpor plus åtföljande usel kondis. Våren och försommaren har mestadels varit kalla här vid kusten, så vädret har heller inte lockat ut mig för att ta ett nappatag med ogräset.

Så det har växt på sina håll. Min allra äldsta rabatt är till exempel full av både ogräs och högt gräs. Men mitt i alltihopa prunkar pioner och lupiner och aklejor, så när vädret blev mänskligare, beslöt jag mig för att återerövra den här rabatten.

Nu har jag i flera dar kämpat med ogräsjärnet och fingrarna – det är alldeles svart under naglarna – och klarat större delen av det här besvärliga landet, men det återstår fortfarande mycket att rensa – dessutom kommer man, hur noggrann man än är, inte åt alla gräsrötter, så det blir snart dags att börja om från början. Renset bär jag, balja för balja, ut på allmänningen utanför tallgrinden. Där har nu många av våra perenner på det här sättet slagit rot och börjat blomma. Tack vare oss gör den här delen av allmänningen skäl för områdets namn, Floraparken.

Vi pausar båda två då och då, vid trädgårdsbordet. Dricker kaffe, pratar, läser – jag för min del blir i dag klar med Aftonbladet Kryss. Just där vid trädgårdsbordet kommer jag på ett ord, som Anna Hagberg har förvillat mig med i sitt Svåra krysset, och då faller också alla övriga bitar på plats.

Sen blir det middagstid och dags att sluta. Birgitta bjuder på ungsbakt sik med örtkryddor plus färskpotatis.

Men är vädret lika gynnsamt i morgon, fortsätter jag då med att rensa mitt igenvuxna land.

Jag ljuger så bra

Linda Bengtzing ska allsångsturnera med centerledaren Maud Olofsson.

Ta den där ”Jag ljuger så bra”.

Aftonbladet Kryss klantar till det igen

Till mina nöjen varje vecka hör att lösa alla kryssen i Aftonbladets kryssbilaga – det vill säga, Sportkrysset löser jag, på grund av djupt ointresse för sport, aldrig.

Jag har mina favoritkonstruktörer. Anna Hagberg, med Svåra krysset, är det till exempel alltid roligt att ta ett nappatag med. Jag tyckte också att det var tråkigt när hon fick släppa kryptot, Kryptiskt, till Gudrun Pettersson, som är mycket mer förutsägbar.

Kryptot har därefter dessutom gång på gång drabbats av fel – om de beror på konstruktören eller redigeringen är inte alltid lätt att veta. I förra veckans krypto fanns det en enstaka felnumrering, som gav de märkliga orden uavin och teueoperatör, men det var ju inte så svårt att där lista ut att uet i båda fallen skulle ersättas med samma l.

Den här veckan var det betydligt värre. När jag hade fyllt i de tre ledbokstäverna på sina med siffror angivna platser, insåg jag, bland annat genom förekomsten av märkliga dubbelvokaler, att krysset måste vara felkonstruerat. Men sen kom jag på att om jag flyttade de tre ledbokstäverna ett steg ner, gick kryptot plötsligt att lösa. Texten som utgår från bilden ska bli SOMMARENS SMAKER, och de blå rutorna bildar ordet FYNDA.

Men vad i helvete är AST, det allra första vågräta ordet, för något? En av de förkortningar Gudrun Pettersson envisas med att tryffera sina krypton med?

Tyvärr innehåller också veckans Namnsdagskrysset, signerat Anita Lingestad, ett faktafel. Svaret på ”Tecknade Pippi” ska bli ILON, och för så vitt att frågan handlar om Pippi Långstrump och inte om någon oidentifierad pippifågel, är svaret fel. Pippis tecknare hette Ingrid Vang Nyman. Ilon Wikland illustrerade många andra böcker av Astrid Lindgren, men inte ”Pippi Långstrump”.

Om en ensam liten farbror

Barbro Lindgren, text, och Eva Eriksson, bild, hör till Sveriges allra bästa barnboksskapare. 1979 gav de tillsammans på Rabén & Sjögren ut ”Sagan om den lilla farbrorn”, en bok som vidimerar omdömet ovan.

2010 ges den ut på nytt men nu på Karneval förlag. Texten är densamma som 1979, men Eva Eriksson har gjort nya färgbilder.

Farbrorn i boken är alltså liten och oansenlig; dessutom ser han dum ut, tycker somliga. Eva Eriksson har fångat honom perfekt, med runt huvud och klädd i rock och hatt.

Han är mobbad av människor och till och med djur: Det finns de som lägger krokben för honom, och hundarna morrar åt honom, detta trots att han ju egentligen är en snäll liten farbror.

Av sådant blir man ensam och ledsen, gråter i sängen när kvällen kommer.

Så han sätter upp lappar ute på stan: LITEN ENSAM FARBROR SÖKER EN VÄN. Men trots att han sitter och väntar på sin trappa, allt medan våren kommer och snödropparna slår ut, vill ingen enda människa bli hans vän.

Men så en dag dyker det upp en stor hund vid trappan där han sitter, och den börjar han mata med kakor och klappa. Det här upprepas dag efter dag, och till slut flyttar hunden in till den lilla farbrorn, vilket markeras av att den lägger några pinnar och ben under farbrorns köksbord.

Farbrorns liv förändras. Hunden försvarar honom mot både människor och djur. Också hemma blir livet annorlunda. Medan den stora hunden sover i hans säng, bäddar farbrorn åt sig själv i en låda på golvet. Men farbrorn har blivit lycklig, vilket Eva Eriksson utöver med hans min markerar med att sommaren kommer med blommor och fågelsång och bakelser (även åt hunden) och kaffe vid trädgårdsbordet.

Sen går året med höst och vinter, då den lilla farbrorn och hans stora hund får hålla sig inne i stugvärmen.

Det blir vår igen – men nu dyker det upp en ny figur, en liten flicka med rosett i håret, som vinner hundens kärlek, och det här ser ut att utvecklas till ett hemskt triangeldrama. Den lilla farbrorns vår förmörkas, och han går ut i skogen och gråter. I hela sju dagar irrar han omkring ensam.

Fast när han till slut återvänder hem, sitter ju den stora hunden och den lilla flickan där på trappen och undrar vart han har tagit vägen. Hunden blir alldeles vild av glädje, när den får syn på den lilla farbrorn, kastar sig i farbrorns armar och slickar honom. Allt medan den lilla flickan dansar och klappar i händerna. Och tro det eller inte: just då slår snödropparna ut.

Så slutar historien med att de är tre på förstutrappan: den stora hunden i både flickans och farbrorns famn. Hunden har nosen i farbrorns ena hand; barnet har sin hand i hans andra.

”Och lilla farbrorn behövde aldrig känna sig ensam mer.”

Födelsedagsmiddag på Köket Grill : Café

Birgitta fortsatte att göra det trevligt för mig på mitt, på grund av kronprinsessbröllop, en dag uppskjutna födelsedagsfirande. Vi såg de två första delarna av TV-serien (nu på DVD) efter Maria Gripes ”Pappa Pellerins dotter”, och sen bjöd hon på födelsedagsmiddag på restaurang.

Valet av restaurang var inte svårt att göra. Bland Öregrunds många hamnrestauranger är Köket Grill : Café på Strandgatan 12 outstanding.

Det finns bord inomhus, men större delen av restaurangen finns på ett däck utomhus en halv trappa upp. Den delen av restaurangen har utsikt mot hamnen och strandgatspromenaden – men skulle vi våga sitta ute en dag då det hade regnat ganska mycket och var relativt kyligt på kvällen? Nå, där finns takskydd mot eventuellt nytt regn, dessutom också infravärme. Så vi satsade ändå på att sitta ute, Birgitta med en av de filtar restaurangen tillhandahåller runt axlarna. Jag klarade mig fint i min nya marimekkoskjorta och klubbblazern – infravärmen gjorde att jag aldrig tyckte att det blev kyligt.

Vi kikade på den lockande menyn men valde sedan, som flera gånger förr, grillbuffén.

När man äter grillbuffé, går man först en träramp ner till inomhusdelen av restaurangen. Där tar man en jättetallrik och förser sig med tillbehör till det grillade: färskpotatis, potatissallad och potatisgratäng (eller bulgur, ris eller pasta, om man föredrar det), olika sorters sallad, bearnaisesås och mängder av andra såser med olika smak och styrka.

Sen går man till grillen, som ligger på restaurangdäcket innersida, och får stycken av oxfilé, fläskfilé, lamm, kalv, chorizo, lammkorv (mycket god!) med mera – kan man därefter få ner ännu fler av de många sorterna, får man påfyllning.

Mätta och belåtna gick vi sedan hem och toppade med jordgubbar och därefter lite cognac. Och såg ytterligare ett avsnitt av ”Pappa Pellerins dotter”.

Födelsedag post festum

Jag fyllde 73 i går. Sonen, Matti, var här i Öregrund och firade mig: lagade lunch och middag, gav mig en ny darttavla (och satte upp den på den faluröda bodväggen, med en blanksvart-målad masonitskiva som skydd bakom), ett par lewisior till mitt stenparti och så ett nummer av Mojo med en CD, där Tom Waits har valt inspelningar av en rad andra artister.

Senare på kvällen, när sonen redan hade åkt tillbaka till Stockholm, anlände Birgitta från bröllopsfestligheterna i huvudstaden. Jag var och mötte henne vid bussen, och sen satt vi en stund i trädgårdsstolarna under plommonträden och drack bubbel som hon hade köpt med anledning av min födelsedag.

I morse blev jag sedan, alltså med en dags fördröjning, födelsedagsfirad av henne på det sätt som är brukligt i vår familj: Hon kom in i sovrummet med presenter, sjungandes ”Röda små smultron”, och sen bjöd hon på egenhändigt förfärdigad smörgåstårta och kaffe vid köksbordet, där det stod en vas med nyplockade blommor, bland annat pioner, från trädgården.

Presentkort med pengar till ännu fler nya växter blev det också. Och en ny fin marimekkoskjorta.

Som den läsande människa jag är fick jag förstås böcker: Sture Linnér, Birgitta Stenberg, Michael Connelly. Och så vet min kära hustru hur barnsligt förtjust jag, vid 73 års ålder, fortfarande är i barnkultur: I ett paket låg en bilderbok av Barbro Lindgren och Eva Eriksson med den passande titeln ”Sagan om den lilla farbrorn”. Och så fick jag på DVD filmatiseringarna av Maria Gripes ”Pappa Pellerins dotter” och ”Flickan på Stenbänken”.

På dotterns, Kerstins, blogg får jag också en födelsedagshyllning. Hon publicerar där bilder, tagna här i vår trädgård i Öregrund när hon själv var nästan fyra och hennes lillebror Matti knappt var ett halvt. Och så där såg alltså jag och Birgitta ut då, för ett helt liv sen.

Melodikrysset nummer 24 2010

Dagens melodikryss sändes från Ockelbo och gick i bröllopsyrans tecken. Jag hörde till de inbjudna till vigseln, men i motsats till min hustru, den före detta talmannen, som har gamla band till dagens brud, avstod jag från att gå. Inte för Melodikryssets skull dock – den som vill veta mer om hur jag resonerade rekommenderas att gå ner ett par steg på bloggen.

Länken från Ockelbo bröts mitt under krysset – samma sak inträffade för övrigt tidigare under ”Ring så spelar vi”. Men jag listade snart ut att det var Christer Sjögren som sjöng ”Hej du glada sommar” och fick efter sändningsavbrottet också reda på var i krysset de båda orden skulle fyllas i.

Dagen till ära hade Anders Eldeman valt en mängd musik med bröllopsassociationer.

Den första ljudillustrationen hette till och med ”På bröllop” och spelades en gång i världen in av ABBA, av vilket man kunde dra den korrekta slutsatsen att Benny Andersson var en av upphovsmännen.

Jag antar att både H C Lumbyes ”Champagnegaloppen”, som här skulle ge festdrycken champagne, och ”Vilken härlig dag” med Ewa Roos skulle leda tankarna till bröllopsfestligheter. Och Malena Ernman, här med förra årets melodifestivalvinnare ”La Voix”, var ju med redan i går kväll på Konserthuset – jag såg inte hela programmet men i alla fall numret där hon uppträdde tillsammans med en av mina favoriter, Martin Fröst.

Och varför Eldeman i dag hade valt att spela Carl Michael Bellmans ”Fjäriln vingad syns på Haga” behöver man ju inte vara detektiv för att komma på.

Huruvida ”En sån karl”, normalt oftast med Lill Lindfors men här sjungen av Anne-Lie Rydé, i dagens kryss avsågs syfta på Daniel Westling undandrar sig mitt bedömande.

Många frackar förekommer det vid de pågående festligheterna. Så det passade väl bra att spela Gösta Ekman med ”En herre i frack”, vars text skrevs av hans son, Hasse Ekman, och musik av Johnny Bode.

Dagens andra scenklassiker var ”Jazzgossen”, i det här fallet dock exekverad av Magnus Uggla – den som vill läsa mer om hans Karl Gerhard-platta kan gå upp under Kulturspegeln, Musik. Fast det hade väl varit ännu roligare om Eldeman, dagen till ära, hade spelat någon av de många revynummer, då Karl Gerhard gisslade kungahuset.

Men det finns ingen anledning att vara sur över dagens melodival. För att motverka den reaktionen lät Eldeman oss höra den klassiska Gullan Bornemark-maningen ”Sudda, sudda, sudda, sudda bort din sura min”.

Proletariatet fick i dag representeras av ”Snabbköpskassörskan”, i vars kassa-kö Göran Ringbom på sin tid ständigt hängde.

Fast även den handlar ju om storslagen kärlek. Sådan förekommer också i ”Sound of Music”, där en central person är nunna och sjunger ”Do-re-mi” – som sen ju följs av fa enligt den musikaliska regelboken.

Själv fyller jag år i dag, 73. Eftersom hustrun alltså är i Stockholm på bröllopsfestligheter, trodde jag, att jag skulle få fira födelsedagen först i morgon, när hon är tillbaka i Öregrund. Men sent i går kväll kom, som en glad överraskning, sonen, Matti, hit för att fira sin gamle far. Present fick jag också i morse, en ny darttavla som under dagens lopp kommer att sättas upp på trädgårdsbodens vägg. Han hade till och med med sig en masonitskiva och färg att måla den med. Den ska sättas upp som skydd på bodväggen – då och då får vi ju besök av små pilkastare som inte är så pricksäkra som morfar.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Pressgrodor

hittade via Journalisten nummer 8 2010:

”Se Nigerias läkarkaos”

Rubrik i Fotbollskanalen.se

”Som vuxen har Christine Meltzer hela tiden bott på Södermalm. Nu bor hon i Gamla stan, ett vattenkast från favoritplatsen Mosebacke torg.”

Mitt i Huddinge

”Fartygets gudmor var Camilla Strandman från Östanviks gård på Nämdö som förrättade dopet med orden ”ditt namn skall vara Nämdö, må lycka och välgång följa dig och din besättning på dina resor”, varefter champagneflaskan släpptes mot fartyget – som också krossades direkt.”

Skärgårdsredaren

Bröllopet som jag inbjöds till men inte gick på

Någon har kanske noterat att Birgitta men inte jag finns bland gästerna vid Victorias och Daniels bröllop.

Det beror inte på att jag inte fick någon inbjudan.

Jag ska förklara varför jag inte gick, men först en liten bakgrund.

Sen unga år är jag, liksom för övrigt också Birgitta, mycket övertygade republikaner. Så när Birgitta, på den tiden då hon var statsråd, å ämbetets vägnar inbjöds till kungamiddagar, avstod jag – det är kutym att även make/maka inbjuds – konsekvent från att delta.

Men sen, när Birgitta hade utsetts till Riksdagens talman, det enligt rangrullorna näst högsta ämbetet i riket, förstod jag vad klockan var slagen: skulle jag utebli från kungamiddagar och liknande tillställningar, skulle det skada talmannen men knappast kungen. Så jag inhandlade frack, smoking, lackskor och hela baletten och ställde in mig i ledet, näst efter min hustru som stod främst i raden vid samlingen inför kungamiddagarna; talmannen har sin plats vid en speciell mattkant.

På det sättet har jag kommit att ganska många gånger träffa kungen, dottningen och resten av kungahuset. Vårt förhållande har alltid varit korrekt och vänligt – redan efter min allra första kungamiddag på slottet kallades jag vid den efterföljande samlingen till ett enskilt presentationssamtal med kungen och drottningen. Det hade naturligtvis bakgrunden att vi i fortsättningen, så länge Birgitta var talman, skulle komma att ha med varann att göra.

I fortsättningen har jag på det här sättet i våra officiella roller träffat större delen av kungahuset, haft flera av dem (inklusive kronprinsessan Victoria, på ryska ambassaden av alla ställen) till bordet. Vid kungamiddagarna hade jag vid flera tillfällen prinsessan Lilian, en charmerande och frispråkig gammal dam, till bordet. Ytterligare en trevlig bekantskap blev prinsessan Christina – det finns märkligare exemplar i kungahuset, men här behåller jag för mig själv de iakttagelser jag har gjort i en officiell roll.

När Birgittas två talmansperioder var över, bjöds hon och jag, mycket korrekt, till en privat avskedslunch med kungen och drottningen på slottet. Därmed trodde jag att min värnplikt i konungariket Sveriges tjänst var till ända.

Men då hade jag inte tagit kronprinsessan Victoria med i beräkningen.

Till henne har jag för min del, vad det nu är värt, alltid haft en chosfri, rak och vänlig relation. Jag vill inte påstå att jag känner henne i egentlig mening, men mitt intryck av henne har varit att hon är öppen och intellektuellt nyfiken. Så länge monarkin består, kan vi i henne vänta oss få en regent som respekterar demokratins regelverk och som kommer att sköta sina officiella plikter korrekt. För att vända på en känd devis: Jag är republikan, men det är inte henne personligen jag vill åt.

Daniel har jag aldrig träffat, men jag tycker, rent principiellt, att Victorias val av make – ett val som förefaller grunda sig på en kärlek, som ställer mossiga föreställningar om börd åt sidan – känns sympatiskt. Så eftersom jag, åtminstone en smula, känner Victoria, hade jag i ett mer normalt fall gärna gått på hennes och Daniels bröllop.

Fast nu står mig allt det här som finns runt omkring det här bröllopet milt talat upp i halsen! Jag förstår inte den hysteri alla människor, som aldrig i sitt liv har träffat vare sig Victoria eller Daniel, visar. Och det bjuder mig emot att delta i en tillställning som jag gärna är beredd att välsigna i dess alldeles privata perspektiv men som ju också våldsamt tjänar propagandan för att vi ska bibehålla monarkin.

Birgitta då, som alltså valde att gå på bröllopet?

Henne känner jag väl, och jag tror att jag törs säga att hon delar alla mina principiella ståndpunkter.

Men jag förstår också att hon valde att göra annorlunda.

Hon har nämligen, mycket mer än jag, en personlig relation till kronprinsessan. Birgitta var talman när Victoria blev myndig och deltog mer konkret också i Victorias inskolning till att så småningom bli regent. Kronprinsessan har pryat hos talmannen och av henne fått lära sig en del om hur rikets demokratiskt valda styresorgan fungerar.

Victoria har ju, som många andra unga människor, haft sköra perioder, och jag tror att kontakterna med talmannen också de har betytt en del för henne. Jag kan bara försöka tolka mina egna ögons vittnesbörd: Vid de tillfällen, även efter Birgittas avgång som talman (till exempel vid Riksdagens högtidliga öppnande), då de här båda damerna – en fortfarande mycket ung, den andra gammal och osentimentalt erfaren – har träffats, har jag sett Victoria sätta kurs rakt på Birgitta för att sedan föra ett ofta långt och verkligen inte artighetspräglat samtal.

Så principer, republikanska och andra, är bra. Men ibland kan man ju låta personliga band och böjelser ta över.

För egen del känner jag inte längre någon press att delta i ett event, vars samhälleliga och propagandistiska sidor är mig djupt främmande. När Birgitta och jag fick en gemensam inbjudan till bröllopet, hade jag dessutom ett fullgott personligt skäl att tacka nej: Jag hade lovat att ta hand om barnbarnen, Viggo och Klara, under den tysklandsresa deras förädrar skulle göra, bland annat under bröllopet.

Nu är den där utlandsresan framskjuten, och jag skulle ju ha kunnat meddela hovet att – mittåt! – jag kommer.

Men eftersom jag kände en stor lättnad över att inte behöva delta i bröllopet, har jag inte gjort någon sådan korrigering.

Vilket inte hindrar att jag, så här från mitt lantliga hus i Öregrund, kan sända en näthälsning till Victoria och önska henne all välgång i äktenskapet med hennes älskade Daniel.

Men, Victoria, du kan väl överväga att driva gym tillsammans med Daniel i stället för att släpa in honom i den där cirkusvärlden av stärkta frackskjortor?

* * *

Somliga läsare undrar nu rimligen om den före detta talmannen kände till att jag skulle skriva om bröllopet eller rent av hade fått ta del av manus.

Svaret på båda frågorna är nej.