Åter i ett höstligt Öregrund

Vi har flyttat in till stan, Uppsala, men återkommer under några veckohelger till sommarhuset i Öregrund, innan vi stänger för vintern.

Birgitta kommer först i morgon, fredag, tillbaka från sin veckolånga kurs på hemslöjdens gård Sätergläntan – jag har fått telefonrapporter om hur arbetet framskrider med den skinnväst hon håller på att förfärdiga. Också hon kommer då till Öregrund, men jag för min del åkte ut redan i dag.

Vädret var kyligt men i huvudsak soligt när jag gav mig i väg från Uppsala i eftermiddags, men längre ut mot kusten möttes bussen av blåst och regnskurar. Promenaden från busshållplatsen till huset på Håkanssonsgatan där vi bor tog på min usla kondition: Den häftiga blåsten grep tag i både rocken och väskorna. Men jag tog mig hem och in, bara för att finna att varmluftsaggregatet, som är ställt på betydligt mera, bara hade lyckats åstadkomma en inomhusvärme på plus tolv grader.

På väg upp till huset från grinden vadade jag i asklöv: Alla löven på den väldiga, flerstammade asken hade ramlat av. Hösten har fört ett strängt regemente i trädgården, konstaterade jag, när jag tog en inspektionstur i den. Men de röda vinteräpplena på träden med sentmognande frukt satt i alla fall i huvudsak kvar på träden – de här äpplena kommer jag nog att plocka av under den kommenade veckohelgen.

Sen gick jag till Konsum och bunkrade lite för en ensam middag i kväll och så frukost i morgon. Fast i morgon måste jag handla mera. I morgon kväll kommer inte bara Birgitta utan också Matti och Karin för att hälsa på över helgen. Den höstliga kylan och blåsten får vi försöka kompensera med god mat och mänsklig värme.

Strax är min egen middag klar. Jag satsar på att kålpudding och potatis ska ge mig energi och värme.

Judy Roderick, vit bluessångerska som fick ett alltför kort liv

När jag var på Örat i Uppsala i dag för att köpa skivor, lockade mig vännen Peter Ericson där med ytterligare en platta, undrade – faktiskt ganska pricksäkert – om jag hade hört Judy Rodericks ”Woman Blue” förut. Han provspelade ett par spår och det lät bra, men den här CDn, ursprungligen utgiven som LP 1965, fanns inte i min skivsamling, så jag köpte den, nu (i CD-version) utvidgad med fyra spår (Vanguard VCD 79197, 1993).

Redan på vägen hem från skivaffären går det upp ett ljus: Även om jag inte har eller har lyssnat på den CD jag har köpt, har jag faktiskt lyssnat på Judy Roderick. I 3CD-boxen ”Washington Square Memoirs – The Great Urban Folk Boom 1950-1970” (Rhino, 2001) finns en mycket fin version med henne av Yip Harburgs och Jay Corneys sorgsna politiska ballad från 1932 om massarbetslösheten, ”Brother, Can You Spare a Dime”, den som på svenska heter ”Köp de arbetslösas sång” – du hittar båda textversionerna ovan under Kulturspegeln, Sångtexter. Insjungningen med Judy Roderick fanns ursprungligen på hennes LP ”Ain’t Nothing But the Blues” (Columbia, 1964 – den här skivan gavs ut innan hon gick över till Vanguard). Men, för att fullfölja just den här tanketråden, den riktigt klassiska inspelningen av den gjordes av Bing Crosby, en man radikalare än jag gissar att ni trodde. Crosbys klassiska inspelning spelade jag och Jan Hammarlund vid vårt skivprogram på ABF-huset i Stockholm 2005 om det andra USA.

Nog om detta, och tillbaka till Judy Roderick. Hon föddes 1942 och sjöng bland annat gammalt och nytt folkmusikartat material, ragtime, jazz och framför allt blues – trots att hon var vit, knöt hon, skickligt vill jag tillägga, an till den bluestradition som framför allt har förvaltats av svarta sångerskor. I mitten av 1960-talet, när den nu på CD återutgivna LPn kom ut, hade jag just börjat samla amerikansk musik, och min dåtida budget tillät mig inte att köpa ens allt som hittade vägen till Sverige. Sen dog hon 1992 i relativt unga år, i en hjärtattack i sviterna av diabetes, och hon har faktiskt inte funnits återutgiven heller i någon större utsträckning.

Flera av de medverkande musikerna på ”Woman Blue” känner jag väl igen från andra skivor från den här tiden. Judy Roderick spelade själv gitarr, men det som gör den här skivan så njutbar är framför allt uppbackningen av de två mycket skickliga gitarristerna Artie Traum och Dick Weissman och så av basisten Russ Savakus. Men inte heller pianisten Paul Griffin och trummisen Ted Sommer går av för hackor.

Åtskilligt på den här plattan är värt att nämnas: den traditionella ”Rock Me, Baby” med Artie Traum på elgitarr, ”Mistreated”, en traditionell blues som tidigare har sjungits in av Peggy Lee, ”Country Girl Blues” (som har spelats av Jack Teagarden), ”Black and Blue”, en jazzklassiker av Fats Waller, och traditionell respektive modern ragtime, ”Walking Slow Behind You” (20-tal) respektive ”Louisville Lou”. Också balladartat material finns med på den här skivan: ”You Were On My Mind” (som sjöngs in på skiva av det samtida paret Ian and Sylvia, likaledes på Vanguard) och, ännu bättre, Dick Weissmans ”Two Hoboes”. Titelspåret, ”Woman Blue”, är en folkstandard, också känd som ”I Know You Rider”.

Så långt den ursprungliga LPn.

På CDn har fyra spår, som inte fick plats på LPn, lagts till, bland dem ”Jelly Roll Lord”, som knyter an till ragtimeinslagen på den ursprungliga skivan. Kanske tyckte man också, att man måste sovra bland de klassiska blueslåtarna, när man plockade bort Memphis Minnies ”Me and My Chauffeur” och Bessie Smiths ”Long Old Road”, men kvalitetsmässigt fanns det ingen anledning att plocka bort dem, inte heller Judy Rodericks egen blues ”Mama Keeps Her Man at Home”.

Att kalla en katastrof för en katastrof vittnar i alla fall om insikt

Jag var på månadsmöte med Uppsala arbetarekommuns representantskap i går, för en gångs skull utan sällskap – Birgitta är på veckolång kurs på hemslöjdens gård Sätergläntan uppe i Dalarna.

I centrum för det här mötet stod förstås det katastrofala valresultatet, och det enda som gladde mig under den diskussionen var just att ingen försökte göra gällande att valresultatet var något annat än just en katastrof. Ardalan Shekarabi från partiets kriskommission inledde i öppen och självprövande anda, och i den gruppdiskussion som följde – i min grupp ingick bland andra Peter Gustavsson, Hilde Klasson och Lena Sommestad – försökte vi verkligen nagelfara vad som gick fel. För egen del tog jag i den här gruppdiskussionen upp bland annat den mycket för sena lanseringen av valmanifestet med dess alltför breda anslag.

Sådant går ändå att dra lärdom av till kommande val, men för min del tror jag att vi, och med ”vi” menas här också partiets kriskommission, måste ägna mycket skarpsinne åt att analysera den del av valresultatet, som innebär att landet politiskt håller på att delas i ett rött men glesbefolkat Sverige och i ett blått och befolkningstätt Sverige samt orsakerna till detta. Också i Uppsala län ser vi detta tydligt: Den socialdemokratiska andelen var i det till det röda Norrland angränsande Älvkarleby 48,94 procent i riksdagsvalet, medan resultatet för vårt parti i Uppsala, 24,01 procent, mer påminde om resultatet i det angränsande stockholmsorådet (där det för övrigt delvis gick ännu sämre).

Klasstruktur, näringsstruktur, livsstil, axeln social påverkan/individualism, mediasituation, tillgång till jobb och mycket annat är säkert alla faktorer som spelar en viktig roll för väljarnas allt mer geografiskt olika och, bland annat, näringsgeografiskt betingade beteende.

Men även om man gör denna nödvändiga analys, har man ändå bara gjort halva jobbet. Hur ska man få människorna i de blå och indivudualistiska och växande områdena att politiskt dra slutsatser som bättre sammanfaller med dem som människorna i de röda områdena fortsätter att dra, och vilka krav ställer detta för att lyckas på den socialdemokratiska politiken?

Jag har en del idéer om detta också, men jag spar dem för det samtal i frågan en av medlemmarna i kriskommissionen, Kajsa Borgnäs, har bett att få med mig.

Kondenserad och illustrerad klassiker

Leo – min ryskkunnige svärson skulle skriva Lev – Tolstojs (1828-1929) roman ”Anna Karenina” publicerades i tidskrifter 1873-1877; den svenska tvåbandsutgåva som finns i vår bokhylla är, trots relativt fin stil, på cirka 900 sidor. När den nu på Uppsala stadsteater av Armin Kerber (dramatisering) och Linus Tunström (regi och bearbetning) har förvandlats till en teaterföreställning, är det sålunda tämligen givet att handlingen är starkt kondenserad.

Inte heller är det ett historiskt kostymdrama vi får se på Uppsala stadsteaters stora scen. Maja Ravns kostymer och i flera fall korta kjolar känns tidlösa men hör utan tvivel hemma i en modern tid, och hennes scenografi och rekvisita (sådant som en pooltrampolin, som ser ut att vara av plast, och en mobiltelefon) placerar också ”Anna Karenina” i en modern tid snarare än i Tolstojs 1800-tal.

Personerna och relationerna mellan dem i scenversionen är dock hämtade från Tolstojs roman, och för att underlätta publikens orientering bland de många agerande och deras inbördes, ofta erotiska, relationer, hittar man på sidan 5 i programhäftet ett grafiskt relationsschema. Men jag ska villigt erkänna att det bitvis ändå var svårt att greppa alla agerande och deras inbördes relationer.

Den här uppsättningens styrka är varken karaktärerna – dock med ett undantag, Anna Karenina spelad av Bahar Pars – eller dramaturgin. Det som i stället tilltalade mig och, skulle jag tro, stora delar av den övriga publiken var den erotiska stämningen, i Maja Ravns scenografi ytterligare understruken av detaljer som björkskog och ormbunksnår. Men det gör också att den här föreställningen, mer än på helheten, lever på enskildheter som den älskog (med viss betoning på skog) Kitty (Elisabeth Wernesjö) bedriver med Levin (Jacob Hultcrantz Hansson) och där bådas nakna kroppar bara är lätt dolda av växtdelar.

Men jag måste också erkänna att jag nog hade väntat mig mer av den här scenuppsättningen av ”Anna Karenina”.

En fredagskväll med det nutida Laboremus

Jag blev uppringd om medverkan i ett veckoslutsseminarium anordnat av Laboremus, den förening jag var mycket aktiv i under början av 1960-talet. Tackade förstås ja – och fraktades per bil längs nermörka vägar och genom tät dimma till den kursgård, där ett tjugotal nutida laboremiter – socialdemokratiska studenter – hade samlats på fredagskvällen.

I bilen har jag ett långt och trevligt samtal med de ungdomar som finns med. Förstår också ganska snart att de vet ytterst lite om sin snart 110-åriga förenings historia – de känner inte heller till den bok jag tillsammans med Klas Gustavsson och Stig-Björn Ljunggren gav ut till föreningens 100-årsjubileum 2002, ”Var blev ni av, ljuva drömmar?” (Ordfront) – där finns ju bland mycket annat en ganska utförlig föreningshistorik.

Alltså använder jag mitt föreläsningspass till att berätta om föreningen, framför allt om det som bar och lockade folk. Tyngdpunkten lägger jag förstås på föreningens exempellöst framgångsrika verksamhet under tidigt sextiotal, då jag själv var först ordförande, sen vice ordförande och även därefter mycket aktiv.

När jag i början av 1960 blev medlem i Laboremus, hade föreningen 125 medlemmar, att jämföra med dagens cirka 100 – kom då i håg att antalet studenter i dag är mångdubbelt fler. När jag i maj 1961 avgick som ordförande, hade medlemsantalet fördubblats, till 254. Under nästa verksamhetsår (då jag alltså var vice ordförande) var medlemstalet uppe i 322. I mitten av 1960-talet var medlemsantalet först uppe i drygt 500, sedan i drygt 600.

Jag försökte för de församlade berätta hur vi fångade upp intressanta frågor i tiden som internationaliseringen (ja till avkoloniseringen, nej till EEC) och dessutom själva formade tiden genom att framgångsrikt driva nya frågor som jämställdhet. Jag berättade också att vi breddade verksamheten till att omfatta inte bara politik i strikt mening: författaraftnar, teaterresor och en social verksamhet som omfattade allt från sista april- och julfester till informella aktiviteter som fotboll och bastu bidrog till att dra nya medlemmar i stora skaror till föreningen.

Och så var jag noga med att ganska detaljerat berätta om allt det hårda organisatoriska arbete som också bidrog till framgångarna: tjocka och roliga och lockande kallelser, möten, ofta flera gånger i veckan, annonser (som syntes!) i bland annat UNT, för varje arrangemang (även de interna) textning och uppsättning av ett 30-tal affischer på institutioner, studentmatställen, nationer, universitetet, på anslagstavlor i anslutning till studentbostadsområdena och så vidare.

Mina åhörare var intresserade, och jag fick rent av entusiastiska kommentarer, när jag stannade kvar efteråt och åt middag – tidstypiskt nog vegetarisk taco – med dem. Men jag hoppas att de tog till sig en del av det jag sa. När jag nu i efterhand går in på Laboremus’ hemsida, hittar jag där ingen som helst uppgift om det seminarium där jag medverkade.

Det är som om verksamheten tar slut och tiden hejdas i och med valrörelsen. Så får det banne mig inte vara, så skärp er, kära laboremiter, om ni vill bli fler!

Melodikrysset nummer 40 2010

Dagens melodikryss var på det hela taget inte särskilt svårt, men eftersom jag sällan ser TV-serier, hade jag visst besvär med att komma på titeln till den brittiska TV-serie som utgjorde svaret på den allra sista frågan. Nå, till slut kom jag på det: den här serien, som utspelar sig under andra världskriget, gick 1983 i svensk TV och hette då ”Vi möts igen”. Det brittiska originalet från 1982 hette ”We’ll Meet Again”.

Jonas Gardell har jag läst och sett i TV men aldrig sett på scen, men nog var det han som i dag hördes sjunga en kärleksvisa. Honom vill jag gärna passa på att tacka för insatser åt rätt håll i valrörelsen – men det hjälpte ju inte.

En annan gammal radikal, som jag för egen del uppskattar ännu mer, är Hans Alfredson, som vi i dag fick höra i ”Hundbiten”, ur Svea Hund om jag inte minns fel. Den har jag både sett på scen och har som video.

Hans Alfredson återkom för övrigt i krysset, i en lite annan genre. Vi fick höra ”Barcarole” av Jacques Offenbach. Den förekommer, tror jag, i Alfredsons ”Falsk som vatten” från 1985.

En annan gammal radikal var Ture Nerman, socialdemokrat i yngre dar, sedan kommunist, till slut socialdemokrat igen. 1979 var jag med om att på arbetarrörelsens skivbolag a disc ge ut LPn ”Björn Arahb & Monica Nielsen sjunger Ture Nerman” – jag skrev mapptexten om Nerman. På den här skivan fanns bland annat ”Skeppar Sjöstrands farväl” med text av Ture Nerman och musik av Lille Bror Söderlundh, den som vi i dag hörde i en tidigare och för övrigt mycket fin insjungning av Harry Brandelius.

Men mitt musikintresse är brett – i förrgår kväll var jag på ytterligare en konsert med Uppsala kammarorkester. Just där förekom inget av just WA Mozart, men Mozart är utan konkurrens den klassiske kompositör vi har flest skivor av i våra skivhyllor.

Andra föredrar Amy Diamond, men hon finns över huvud taget inte i mina skivhyllor, kommer knappast att finnas där heller. Men i Melodikrysset får jag ju höra henne då och då, och jag mindes faktiskt hennes ”It’s My Life” från Melodifestivalen 2009.

Inte heller finns Pink, som här skulle översättas till Rosa, i mina skivhyllor. Jag tror inte att jag har hört ”Don’t Leave Me” förut, men i det här fallet hjälpte ledtrådarna och Google.

Den spanska räven, som i det här fallet skulle placeras i en lya, mötte jag tidigt: jag såg ”My Fair Lady” med Ulla Sallert och Jarl Kulle i samband med att jag deltog i SECOs elevriksdag 1959.

I dagens kryss hade den, utan någon begriplig logik, kopplats samman med Carl Michael Bellmans ”Så lunka vi så småningom”.

En klassiker, fast i en helt annan genre, är ”Idas sommarvisa”, skriven av två socialdemokrater, Astrid Lindgren och Georg Riedel – jag har tidigare skrivit utförligt om bådas förhållande till vårt gemensamma parti, så använd gärna bloggens sökfunktion. Fast här skulle vi ju hitta ett ord i textraden ”gör så att blommorna blommar”.

För blommorna, åtminstone i vår trädgård i Öregrund, är det annars just nu lite av sista dansen. Så egentligen passade det väl bättre att lyssna på ”Vår sista dans”, vanligen med Helen Sjöholm och Bao, i dag dock med Monica Bring.

Monica Bring har jag hört live (både som gatumusikant i Stockholm och på Första maj-möte i Uppsala). Däremot har jag aldrig hört den likaledes hörvärda Anna Ternheim, i dag i ”Make It On My Own”, från scen.

Den låt som nu återstår att redovisa, ”Tijuana Taxi”, har jag däremot hört tidigare i Melodikrysset, med samme Herb Alpbert.

Anders Eldeman har en viss kärlek för repriser.

* * *

På jakt efter svaret på någon fråga i dagens melodikryss? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Shi-Yeon Sung får även programmusik att leva

Birgitta och jag inledde kvällen med att jag, eftersom det var hennes namnsdag, bjöd henne på middag. Hon fick välja restaurang och valde Amazing Thai i gränden nedanför Stadsteatern. Vi valde att äta hett kryddad anka.

Men det var inte till Stadsteatern utan till Musikens hus vi sen skulle gå, på en av säsongens abbonnemangskonserter med Uppsala kammarorkester. Dirigent var unga koreanskan Shi-Yeon Sung, som vi senast mötte som dirigent i samma serie för cirka ett år sedan.

Kvällens tema var ”Myter och sagor”, och trots att det således rörde sig om programmusik, gav inte minst dirigentens sätt att leda orkestern musiken både djup och lyster.

Progammet inleddes med ouvertyren till ”Askungen” av Gioachino Rossini (1792-1868), trots sin korthet med sin växlingsrikedom ett hörvärt stycke. ”Askungen”? Hade jag inte hört den förut, på Malmö-operan? Fast nej – det jag hörde där var ju Giacomo Ferrettis version av ”Askungen”.

Högst hörvärd var också ”Pélleas et Melisandre Suite”, opus 46, av Jean Sibelius (1865-1957). Sibelius’ musik står sig gott i jämförelse med de tonsättningar på samma tema som har gjorts av flera andra kompositörer.

Efter pausen följde ännu mer programmusik, den här gången med motiv ur Charles Perraults 1697 utgivna ”Gåsmors sagor”. Musiken, av Maurice Ravel (1875-1937), var förvisso välklingande och dessuom omväxlande, men vi började förstås genast testa vår skolfranska på de enskilda titlarna – allt var ju inte lika enkelt som ”La Belle et la Bête”.

Konserten avslutades med den fina ”Pulcinella Suite” av Igor Stravinsky (1882-1971). Ursprungligen var det här verket musik till en balett, men den här rent instrumentala versionen har sin egen lyskraft.

Nobelpriset i litteratur till Mario Vargas Llosa

Årets nobelpristagare i litteratur torde vara hyggligt känd bland läsande människor – i vår bokhylla finns till exempel nio av hans böcker. Han har varit tippad som pristagare många gånger förut men hörde knappast till de hetaste kandidaterna i årets offentliga gissningslek.

Mario Vargas Llosa (född 1936) är peruan, även om han numera bor i Spanien. Han skiljer sig från flera av de andra stora latinamerikanska berättarna genom att politiskt närmast vara nyliberal. Det stör mig naturligtvis politiskt – men går vi efter en litterär bedömningsskala, är han självfallet värd priset. I det senare inbegriper jag också att han, även om jag alltså inte delar viktiga grundvärderingar med honom, på ett intressant sätt skildrar de maktstrukturer och den inbördes kamp som präglar mänskligt liv.

Också hans svenska förlag, Norstedts, gratuleras till nobelpriset. Det finns mycket av årets litteraturpristagare som snabbt går att ge ut i nya upplagor, och eftersom Vargas Llosa knappast hör till de mer svårforcerade nobelförfattarna, kommer hans böcker att säljas i stora upplagor i julhandeln och sedan till och med läsas, gissar jag,

Och så mal Riksdagen i gång igen

I går var det dags för Riksdagens högtidliga öppnande, men redan i måndags skedde den första konfrontationen mellan de båda blocken. Krafterna prövades i talmansvalet, och den sittande talmannen vann som väntat omröstningen. Som det politiska djur jag är följde jag den här proceduren i TV, men säkert var jag inte helt ensam på vår kant om att i mitt stills sinne undra, vad allt det här ståhejet var bra för.

I går, tisdag, åkte jag till Stockholm för att tillsammans med min hustru, den före detta talmannen, delta i det officiella öppnandet. Förr deltog hustrun, på grund av sin ställning som talman, men inte jag, i gudstjänsen i Storkyrkan, men eftersom ingen av oss är medlem av Svenska kyrkan och en pensionerad talman bara är åskådare, deltar ingen av oss numera i den religiösa delen av den här dagen. Märk att den här kyrkliga ceremonin inte är arrangerad av Riksdagen utan av kyrkan och att det inte föreligger något tvång för riksdagsledamöterna, till exempel för dem som saknar religion eller är något annat än kristna, att delta. Om Jimmie Åkesson och hans anhang alltså trodde sig protestera mot något slags övergrepp från Riksdagens sida, trodde de fel. Vad de fick höra var kyrkans – inte riksdagens – förkunnelse, och det var alltså en kristen förkunnelse de protesterade mot, när de marscherade ut.

Själv såg jag senare Jimmie Åkesson och hans blonda flickvän i riksdagen, iklädda folkdräkt. Måtte inte detta föranleda någon riksdagsledamot av annan övertygelse att för framtiden avstå från att bära sådan svensk högtidsdräkt. Överlåt inte frivilligt svensknationella symboler åt Sverigedemokraterna!

Fredrik Reinfeldts regeringsförklaring åhörde vi från bästa plats uppe på läktaren, men efter de inledande orden om den lyckligt avvärjda finanskrisen tappade jag ganska snart både intresset och koncentrationen. Dels var ljudet i högtalaren så lågt att det var svårt att höra. Dels blev regeringsförklaringen efter inledningen en malande genomgång av allt det vi redan under valrörelsen har hört att regeringen ska göra, alltsammans dock lagom oprecist men plågsamt långt – varje statsråd i den numera rekordstora regeringen måste ju få sitt.

Mängden statsråd var i sin tur priset för att kunna utöka moderaternas inflytande till den nivå valresultatet anvisade utan att för den skull märkbart reducera antalet ministrar för de numera i flera fall ännu mindre koalitionspartierna. Och utan att primärt vilja strö ännu mer salt i de avpolletterade statsrådens sår måste man ju hålla med om att statsministern gjorde sig av med ett antal svaga kort.

Några av de bevarade statsråden, somliga av dem med nya titlar, träffade vi också, dels under talmannens särskilda mottagning efter plenum i den lilla och slutna Templum-lokalen, där vi också fick hälsa på kungen och drottningen samt kronprinsessan och den nyblivne prins Daniel. Men vi förflyttade oss snart till den större mottagningen, där riksdagsledamöterna plus gäster, journalister med flera drack vin och mumsade på tilltugg.

I vimlet träffade vi förstås på många bekanta, däribland partivänner, några av dem fortfarande chockade över valresultatet, en del av dessa tyvärr med alltför svag insikt om katastrofens omfattning och orsaker. Men i vimlet hittade vi också Peter Persson från Jönköping, en frispråkig och klarsynt gammal radikal. Till oss anslöt sig även gamle centerledaren Olof Johansson, och utan att ens för ett ögonblick vara indiskret kan jag väl säga, att vårt samtal, om både förr och nu, på många sätt blev riksdagsöppnandets politiska behållning. Både han, vi och Peter är folkrörelseradikaler av den gamla skolan.

I övrigt bjöd dagen på mycket musik. Men jag kan inte säga att musiken varken vid riksdagens högtidliga öppnande eller i Konserthuset senare på kvällen hörde till det allra bästa jag har hört vid sådana här tillfällen. Programmet i Konserthuset bestod av många korta och skiftande stycken – men jag noterade, som ett slags innovation, att inte mindre än två stycken av Kurt Weill spelades.

Både i riksdagen och i Konserthuset följde vi vår vanliga kutym: Vi sjöng inte med i ”Kungssången” men väl i ”Du gamla, du fria”. I vart fall nationalsångens första vers är acceptabel, men jag sjunger också med i den andra. Inte heller den ska vi lämna över till Sverigedemokraterna.

Galago 100

Serietidningen Galago har hunnit fram till sitt hundrade nummer. Visst har Galago haft både kriser och svackor under sina 30 år, men i många stycken har den här tidskriften förnyat svensk seriekonst, i vissa stycken på ett rent genialt sätt.

Galago nummer 100 med sina cirka 150 sidor i stort format vill, helt naturligt, påminna om detta, men det är inte främst där det här jubileumsnumet är mest lyckat. Kända namn från tidigare årgångar återkommer – Simon Gärdenfors, Mats Jonsson, David Nessle, David Liljemark, Knut Larsson, Max Andersson och andra – men deras bidrag till det här jubileumsnumet hör knappast till det allra bästa de har presterat. Till och med Joakim Pirinens variationer på ett och samma tema känns som en upprepning av honom själv.

Gamle Galago-redaktören Rolf Classon skriver om fornstora och kämpiga dar. För egen del gav han sig i väg och grundade det konkurrerande serieförlaget Kartago, som har publicerat tillräckligt säljbara seriealbum för att intressera Bonniers att bli ny ägare. Jag gillar de här serierna också – men heder åt Galago som fortsätter att publicera experimentella serier av serieskapare som John Andersson och Kolbeinn Karlsson.

Fast ingen framtid bara med tillbakablickar. Till det som gör det här jubileumsnumret riktigt läsvärt hör inte minst en ny bekantskap, Pelle Forsheds äventyr från S:t Bodils hemtjänst, ”De anhöriga”.

Och så är det här numret av Galago ytterligare ett bevis på att mycket av Galagos verkliga storhet ligger i att man har berett plats för en generation av kvinnliga serieskapare, några av dem i dag landets främsta på området.

Själv har jag haft ogement roligt åt Liv Strömquists lustmord på Robert Gustafsson.

Och ännu mer hårtslående är Sara Hanssons oneliner från en ung dam:

– Det kan verka jobbigt att suga kuk, men… det är bara att bita ihop!