Mer av Pärt på Konserthuset i Uppsala

I torsdags kväll besökte vi för andra gången den veckan Musikens hus: Det var dags för ytterligare en abbonnemangskonsert med Uppsala kammarorkester.

Den här gången förlade vi middagen till restaurangen i husets bottenvåning och valde där att äta en plockmiddag bestående av olika kalla smårätter, och det visade sig att där fanns åtskilligt som var gott. Ett fräscht och välsmakande frukt- och ostfat ingick i priset.

Konsertens tema var ”Musikaliska hyllningar” och de olika styckena och deras kompositörer presenterades kunnigt och spirituellt av kvällens dirigent, britten Charles Hazlewood. Han visade sig vara både en god pedagog och en ledare som kunde locka det allra bästa ur musikerna i uppsalaorkestern. Dessutom hade han satt ihop ett musikaliskt intressant program.

Medan de följande verken alla utmärktes av att vara musikaliska hyllningar till andra mästare, fann jag ingen sådan tydlig koppling till andras verk i amerikanen Samuel Barbers (1910-1981) ”Violinkonsert”, opus 14, från 1939. Detta ska dock inte läsas som någon invändning – Barbers verk, som jag tidigare inte hade hört, hade ett rikt varierat tonspråk, och dess skönhet förhöjdes ytterligare av Klara Hallgren på soloviolin.

Rubrikens huvudspår blev desto tydligare i Alfred Schnittkes (1934-1998; Schnittke var volgatysk och verkade i Sovjetunionen) ”Mozart à la Haydn”, där vi fick höra två violinister, Nils-Erik Sparf och Bernt Lysell, i en musikalisk lek, där kammarorkestern var musikaliskt uppdelad i två stråkorkestrar. Den musikaliska leken framhävdes ytterligare av att framförandet både startades och avslutades från en mörk scen.

Efter pausen var det, för andra gången den här veckan, dags för den geniale estniske tonsättaren Arvo Pärt (född 1935). Av honom fick vi höra två korta stycken, båda med musikalisk utgångspunkt hos Johann Sebastian Bach. ”Wenn Bach Bienen gezüchtet hätte” (Om Bach hade varit biodlare) innehåller märkliga och skickligt utförda biljud (i meningen ljudhärmande, inte störande) men ändar som en Bach-koral. Det här verket, komponerat 1976, påminner i sin ljudbild om den samtida ”Für Alina”, som jag valde att spelas vid min bror Mattis begravning. Mycket tidigare, från 1964, också i valet av tonspråk, är ”Collage sur B.A.C.H.”, där Pärt både leker med Bachs eget tonspråk och använder sig av de toner som ingår i hans efternamnnamn.

Konserten avslutades med Pjotr Tjajkovskijs (1840-1893) orkestersvit nummer 4, opus 61, från 1887, ”Mozartiana”. Här är mozartanknytningen både tydlig och utsagd – och att det går att direkt peka ut utifrån vilka verk av Mozart Tjajkovskij har skapat de fyra ingående satserna gör verkligen inte Tjajkovskijs musik till något osjälvständigt, tvärt om! I den här konsertavslutningen måste man särskilt nämna inte bara violinisten Nils-Erik Sparf utan också Lena Jonhäll på klarinett.

Melodikrysset nummer 42 2010

Jag befinner mig i ett höstligt Öregrund; i morse var det frost på gräsmattan. I går hann jag inte skriva någonting på bloggen – använde den ljusa delen av dagen för att sätta nyanlända rosor (Yorks vita ros, den märkliga blandformen York and Lancaster och så dockrosor, Rosa nitida) plus Triumph-tulpaner i min restaurerade rabatt i slänten ner mot gatan. Birgitta är ute nu för att sätta sina nylevererade rosor, bland annat nya exemplar av Lancasters röda ros, även känd som apoteksrosen.

Själv har jag i dag som vanligt lyssnat på och, tror jag, löst Melodikrysset, som innehöll både lätta och svåra frågor. Vi kan ta filmfrågorna som exempel. Av dem tyckte jag Ingmar Nordström-mixen av två filmmelodier var lättast, förmodligen för att jag har sett och till och med skrivit om filmerna i fråga – läs ovan under Kulturspegeln, Film respektive Barnkultur. Och så gillade jag dessutom både ”Trollkarlen från Oz” och ”Aldrig på en söndag”, som skulle få oss att tänka på Aten. ”Kärleksexpressen” från 1932 har jag aldrig sett, men visst har jag många gånger hört filmmelodin ”Någonting att äta, någonting att dricka” av Karl Wehle och Herr Dardanell (Tor Bergström). ABBAs ”Dancing Queen” har jag visserligen inte sett i filmversionen men väl i teaterversionen av ”Mamma Mia”. Men sen spelades det en melodi ur en film jag aldrig har sett. Den militära miljön och några ledbokstäver leder mig dock till att gissa att den här filmmusiken var hämtad ur ”Top Gun”.

Annat kan det vara svårt att undgå att kunna. Visserligen avstod jag för egen del från att gå på det där bröllopet, där kronprinsessan Victoria visserligen blev fru men för den skull inte fick efternamnet Westling – till och med den nyblivne maken, Daniel, tappade ju efternamnet. Men hur skulle jag kunnat undgå att någonstans ändå få höra Björn Skifs’ och Agnes’ bröllopshyllning ”When You Tell the World You’re Mine”?

Sen fick vi höra ”en känd son” i ”I Like It”, och det måste ju ha varit Enrique Iglesias.

Jag har visserligen inte varit i alperna och hört joddling på riktigt, men vi som lyssnade på radio på fyrtio- och femtiotalen fick ofta höra sångartister joddla.

Inte för att jag anser Anna Bergendahls ”This Is My Life” vara en särskilt minnesvärd sång, men så senildement är jag inte att jag redan skulle ha glömt att den kom etta i årets melodifestival – i Eurovision Song Contest gick det ju sen inte riktigt lika bra.

Östen Warnerbring var naturligtvis en mycket bättre sångartist, även om ”Förlåt lilla vän” knappast hör till det bästa han har gjort.

Och också Loa Falkman tål alltid att höra på, till exempel i ”Delilah”.

Staffan Percy hör kanske inte till det här landets största sångartister, men hans insjungning av ”Drömmens skepp” med text av Bo Setterlind måste ändå anses ha gett honom en plats i den svenska sångskattens Hall of Fame.

Och så avslutar vi väl med en psalm som för tankarna till varmare och ljusare tider: ”Nu grönskar det i dalens famn, nu doftar äng och lid”.

Ack om det vore så!

En ung lesbisk flickas dagbok

När jag ser en bild av Alison Bechdel på en av omslagsflikarna till ”Husfrid. En tragikomisk familjeberättelse” (Galago, 2010, i amerikanskt original ”Fun Home”, 2006), blir jag, trots hennes förnamn, först för ett ögonblick lite tveksam om hennes kön – hon har ett lätt pojaktigt utseende, inte minst en pojkaktig frisyr.

När jag köper boken, en serieroman, har jag ingen aning om dess innehåll eller könsmässiga perspektiv, men så snart jag har börjat läsa förstår jag att den till stor del kretsar kring sexuell identitet: den här memoarartade bokens unga Alison upptäcker så småningom att hon sexuellt dras till andra av sitt eget kön, dessutom att hennes egen far, trots att han är gift och har flera barn tillsammans med hennes mor, också har en homosexuell sida, som då och då tar överhanden.

Större delen av bokens handling äger rum i en småstad i Applacherna, och man behöver ju inte komma dragandes med amerikansk sexualmoralism – och det gör inte heller Allison Bechdel – för att ändå förstå att det är många lock som måste läggas på. Över huvud taget väjer hon för att bli övertydlig. När fadern dör, blir påkörd av en bil, lämnar hon öppet för om det bara var en tragisk olycka eller om han medvetet valde att avsluta sitt liv.

En intressant iakktagelse är att Bechdel behandlar också bokens huvudtema, homosexualiteten, så återhållsamt, detta trots att den är historiens röda tråd. Den skildras, även på bild, men att de här bilderna inte berör mig rent sexuellt tror jag inte har att göra med min egen helgjutet heterosexuella läggning. Dock, den här återhållsamheten i både bild och handling får som effekt att jag som läsare – inte som pornografisk tittare – dess värre oftast inte upplever de lidelser som måste ha drivit bokens både far och dotter.

Alison Bechdels berättelse om en familj är annars väl fångad i både text och bild, faktiskt en lång serieroman indelad i kapitel. Hennes tecknarstil är realistisk och konstnärligt väl utförd – i det stycket mycket överlägsen ett antal svenska serier i den självbiografiska genren – och storyn har litterära ambitioner. Påfallande ofta innehåller ”Husfrid” också litterära citat och inlån, från Camus, Faulkner, Scott Fitzgerald, Joyce, Homeros, Wilde och andra samt inte minst Marcel Proust. Vi befinner oss alltså mycket långt från de romantiska kärleksserier som i min ungdom lästes av unga tjejer, och jag vill, trots de invändningar jag har gjort, gärna vidimera att serieromanen med Alison Bechdels ”Husfrid” har tagit ett mycket stort kliv i riktning mot den vanliga textburna romanen med konstnärliga ambitioner.

Pressgrodor

hittade via Journalisten nummer12 2010:

”På torsdag försvinner den
50-åringen går inte längre att använda i butikerna”

VLT.SE

”Nattklubben fick avslag på ansökan om att servera alkohol både i kommunala omsorgsnämnden och förvaltningsrätten.”

Skaraborgs Läns Tidning

Magisk kväll med Gidon Kremer och Kremerata Baltica

Gidon Kremer (på lettiska Krēmers) föddes 1947 i Rīga i Lettland, där han studerade violin vid Musikaliska akademien. Hans fortsatta studier förde honom bland annat till musikkonservartoriet i Moskva, där han fick David Oistrach, utöver att vara violinvirtuos också baltofil, som lärare. Efter en period utomlands återvände han till Rīga, där han bildade kammarorkestern Kremerata Baltica, med unga musiker från framför allt Lettland och Litauen, i något fall också Estland.

Kremer är en av vår tids verkliga mästare på sitt instrument – vi har en försvarlig bunt skivor med honom i våra skivhyllor – och när han och Kremerata Baltica skulle komma till vårt Musikens hus här i Uppsala för konsert, köpte Birgitta, först av alla, biljetter till konserten – jag fick dem i julklapp av henne. Döm om vår förvåning när vi vid gårdagens konsert kunde konstatera, att konserthusets stora sal bara var halvfull; övre halvan och läktarna gapade i stort sett tomma. Har inte uppsalaborna – och för den delen stockholmarna – inte musikaliskt vett nog att köa efter biljetter, när en världsartist av Kremers kaliber spelar här?

Den publik som kom blev i alla fall rikligen belönad och – vilket är Kremers signum – på ett rikt varierat sätt. Han var virtuosen, men han lät generöst också sina unga medmusiker ta sig ton. Alltså startade konserten med att Kremerata Baltica, utan dirigent men ändå pricksäkert, spelade Béla Bartóks ”Divertimento för stråkorkester”. Sedan trädde mästaren in på scen och spelade Robert Schumanns ”Konsert för violin (egentligen komponerad för att framföras på violoncell) och orkester” i A-moll. Efter pausen kom ytterligare ett klassiskt stycke för soloviolin och orkester, ”Menuett och två trios i D-moll” av Franz Schubert.

Till det intressanta med den här konserten hör också att vi bjöds på musik från de tre baltiska länderna. Estländaren Arvo Pärts ”Passacaglia för violin och stråkorkester” lär vara skriven för Gidon Kremer, så den hade väl en given plats i programmet. Pärt har i dag i den internationella musikvärlden en plats i paritet med de klassiska mästarnas, och han och hans musik torde således vara välkända för musikvänner här i Sverige. Men åtminstone jag vet mycket mindre om nutida lettisk och litauisk musik. Letten Georgs Pelecis är påverkad av bland andra Pärt – här hörde vi hans ”Flowering Jasmin” för violin (Kremer), vibrafon (Andrei Pushkarev, som måste vara ryss) och stråkar. En intressant bekantskap var också litauiskan Raminta Šerkšnytė’s ”De Profundis” för stråkorkester med sitt dramatiska uttryck.

I Šerkšnytė’s musik finns otivelaktigt den mångsidighet som är en av Kremers egna signa. Bland de Kremer-CD vi har i vår ägo finns hans hommage à Ástor Piazzolla, berömd argentisk tangotolkare på bandoeon. Den officiella delen av konserten avslutade Kremer med att spela just Ástor Piazzolla, en melodi i A och en fuga för violin, vibrafon och stråkorkester – här fick åter Andrei Pushkarev visa sin virtuositet.

Allt det här gillade vi som hade tagit oss till Musikens hus, så vi applåderade och applåderade. Och si, Gidon Kremer lät sig bevekas: Så vi fick höra två extranummer, dels Nino Rotas musik till filmen ”La Dolce Vita” och så mer Piazzolla, ”Michelangelo ´70” – så typiskt Kremer!

Stackars dem som inte gick till Musikens hus i går kväll.

* * *

Före konserten gick vi ut och åt middag – Birgitta bjöd, eftersom konserten var en julklapp till mig, och valde den persiska restaurangen Saffran Polo på Vaksalagatan 35 en bit från Musikens hus. Där har vi varit tidigare – vi trivs där och vet att vi får god mat där.

I går valde vi att äta Chenjeh, marinerad oxfilé med grillad marinerad lök, paprika och champinjon och till det saffransris samt kall vitlökssås och grillad tomat. Vi beställde in en flaska rödvin, Lindemans Bin 50 Shiraz, och startade måltiden med några skivor mycket gott persiskt sesambröd plus sallad.

Gå gärna dit och prova persisk mat, om ni inte har gjort det förut!

Som om inte höger och vänster, långt mindre klass, längre spelade någon roll

I eftervalsdebatten har jag läst ett antal blogginlägg, också några uttalanden av Ilja Batjlan (S), som ställer sig tvivlande till relevansen av den gamla höger-vänsterskalan. Några av dem jag har läst ifrågasätter också den klassanalys som traditionellt har funnits som bakgrund till höger-vänsterskalan.

Eftersom jag själv envist fortsätter att betrakta och analysera världen från en position på socialdemokratins vänsterkant, delar jag förstås inte deras bild av Sverige – men jag är heller inte förvånad över att de här synpunkterna sprider sig och fördunklar bilden av samhället och de motsättningar som finns inom detta.

Till förvirringen bidrar flera av de stora (och i några fall till och med framgångsrika) partierna.

De framgångsrika Moderaterna, ursprungligen – och fortfarande i avgörande maktfrågor – överklassens och kapitalets parti, framträder i dag som det nya arbetarpartiet.

Det gamla arbetarepartiet, Socialdemokraterna, har för all del inte släppt sitt gamla löntagarperspektiv – men betonar i dag lika ofta att åtminstone småföretagare (av många skilda kategorier) också är ”vårt folk”.

Det mindre men under senare år betydligt mer framgångrika Miljöpartiet förnekar helt sonika att höger-vänsterskalan skulle ha någon relevans i dagens samhälle.

Allt det här skulle inte vara möjligt om inte ett antal samhällsförändringar, några av dem med djupgående verkan, hade gjort det svårare för stora delar av befolkningen att identifiera sig själva i termer av klass och se samhället i klassperspektiv.

Jag kommer själv ur arbetarklass och hör i min familj till första generationen med högre utbildning, men jag är också medveten om att mitt minnesperspektiv – minnet av en klass där kroppsarbete fortfarande dominerade – bärs vidare av allt färre människor.

Det är inte lika lätt att upprätthålla klassperspektivet i ett samhälle, där de flesta visserligen fortfarande är löneanställda men med ganska olika villkor – många i dagens arbetsliv relaterar den lön de får till individuell skicklighet, den utbildning de har genomgått och andra liknande faktorer. Att det finns andra som tjänar sviniöst mycket mer på att äga produktionsmedel eller rent av spekulation spelar liksom inte längre samma roll, när prestations- snarare än klassperspektivet har tagit över.

Den medvetna borgarklassen exploaterar sådana tendenser i tiden inte bara genom verbala trick (som att döpa om högern till det nya arbetarpartiet) utan befäster också sin politiska makt genom att till sig knyta mellanskikt som upplever att de har mer att vinna på att stödja kapitalets parti än att stödja arbetarnas. Ta alla avknoppningarna ur den gemensamma sektorn som exempel. De marknadsförs som valfrihetsreformer – och välkomnas som sådana också av nyttiga idioter inom socialdemokratin. Men deras största nytta (för den politiska högern) är att göra fler till småföretagare (och att få de här nya småföretagens anställda, som ju är beroende av dem för sin utkomst) att liera sig med den moderatledda regeringen, inte den fortfarande vacklande socialdemokratin.

Den så kallade pensionsreformen är ytterligare ett, närmast genialiskt, sätt att göra den gamla motsättningen mellan arbete och kapital till synes irrelevant. Själv är jag för gammal (född 1937) för att tvingas delta i det där aktieutdelningsspelet, men numera är allt fler svenska löntagare också aktieägare, tänker åtminstone när pensionsbeskeden kommer i termer av sådana.

Med det här och med många andra liknande förändringar på samhällets yta försvinner inte klasserna, men klasskillnaderna döljs och sinnena fördunklas, så att många inbillar sig, att utanför det varma täckets kant befinner sig bara ett gäng marginaliserade och missanpassade människor, som i grunden har sig själva att skylla.

Trädgårdsdags

Vi är fortfarande kvar i Öregrund. Trädgården kräver ytterligare insatser innan vintern tar över. Viss hjälp har vi också haft av Matti, med att plocka upp nedfallna kvistar och sortera nedfallna äpplen. Som tack fick han och Karin en stor påse äpplen med sig hem, när de åkte tillbaka till Stockholm i går.

Matti uppvaktade sin mor i efterskott på födelsedagen: hon fick mängder av olika slags blomsterlökar. För att lilla pappa inte skulle bli ledsen fick också han en stor påse Triumph-tulpanlökar. Dem ska jag sätta nästa helg, i landet som ligger en bit nedanför fönstret vid datorbordet, det släntland jag har fått hjälp med att restaurera. Nästa fredag kommer nämligen Eva-Lotta från Eds trädgård utanför Östhammar hit med beställda rosor till både mina och Birgittas nyrestaurerade rabatter.

Så i dag har jag i stället ägnat mig åt att plocka av äpplena från de återstående äppelträden. Det handlar om vinteräpplen, och de har sett så fina och röda ut åtminstone på avstånd. Men i dag, när jag har plockat av dem, manuellt och med plockhåv, har jag fått kassera fler äpplen än dem jag har lagt i ett par papperskassar för att ta med in till stan i morgon. Inte heller de här äpplena har förskonats från de larvangrepp jag tidigare har talat om.

Men efter det att jag skrev om det här problemet förra gången har jag fått ett brev från en trädgårdsintresserad läsare, Ove Lundberg i Furuvik. Han säger sig med framgång ha bekämpat både rönnbärsmal och äppelvecklare med feromonfällor i äppelträden. De här fällorna, som har formen av ryggåstält i hårdpapp och förses med klisterskivor i botten, lockar hanarna med den doft honorna utsöndrar i parningstid. Man hänger fällorna i träden, och eftersom vi har 17 äppelträd, får vi väl då köpa 17 + 17 = 34 fällor för att freda våra äpplen mot både rönnbärsmal och äppelvecklare. Plantagen, som säljer de här fällorna (för dyra pengar har jag förstått), kommer att göra en god affär på oss – men vad gör man inte för att slippa kasta större delen av äppelskörden?

En lysande film om den ädla mänskligheten

Mot bakgrund av hanteringen i Italien av rumänska romer är det särskilt tragikomiskt att se Ettore Scolas (regi) film ”Fula, skitiga och elaka” (”Brutti, sporchi e cattivi”, 1976). Familjen i den här filmen – 21 personer ur fyra olika generationer, italienare, inte romer – lever tillsammans i ett ruckel i ett utkantsområde av Rom, närmast en soptipp. De sover alla tätt inpå varandra; sex förekommer mellan familjemedlemmar, även mellan generationerna, och då och då börjar ytterligare en mage att puta, om med bistånd av utomstående eller familjemedlemmar är inte alltid lätt att veta. Till bilden hör att familjen rymmer både en transvestit och en utvikningsbrud, vars framträdande utan några som helst fikonlöv i en herrtidning väcker både familjens och de kringboendes beundran. De hygieniska förhållandena är som man kan vänta sig. Den stora familjens försörjningsmöjligheter är närmast lika med noll – alltså möter vi en skara människor där också stölder och bedrägerier förefaller relativt vanliga.

De här människorna skildras dessutom utan något försonande skimmer – de är inte bara fattiga utan också fula, skitiga och elaka.

Familjens partriark, Giacinto Mazzatella (Nino Manfredi), är en försupen hustyrann, som dock gjorde sitt livs kap när han (knappast ofrivilligt) förlorade ena ögat: han fick en miljon lire i skadestånd. De här pengarna försöker de övriga familjemedlemmarna mangrant komma åt – ber om bidrag till mer eller mindre behjärtade ändamål eller försöker helt enkelt stjäla pengarna – men Giacinto håller hårt i dem, gömmer dem också än i en ventil, än ute på dass.

Ett slags terrorbalans råder mellan honom och de övriga, i vart fall fram till dess att han en kväll släpar hem en älskarinna, Iside (Maria Luisa Santella), vars breda bak och mycket yppiga bröst han fortsättningsvis ger plats i den äkta sängen, där hustrun får sova kvar på sin sängkant.

Nu får familjen nog om än inte av normala moraliska skäl – märk att en annan manlig medlem av familjen passar på att också han lägra Iside, när Giacinto sover. Men den här nya kvinnan utgör ett uppenbart hot mot alla dem i familjen (i stort sett allihop) som också suktar efter Giacintos pengar. Och så börjar några av de djärvaste med la mamma i spetsen att leka med tanken att helt sonika ta Giacinto av daga, och till slut protesterar inte ens hans egen gamla tandlösa mor nämnvärt. Vid en bröllopsmåltidsliknande initieringsrit – Giacinto är ju redan gift – förgiftas hans spaghetti med en kraftig dos råttgift.

Men den här gubbfan lyckas, i en kräkreflexstimulerande scen, spy upp det mesta av maten och överlever. Självklart måste han hämnas och det gör han genom att tända eld på kåken, där familjen sover. Fast han har otur: familjemedlemmarna lyckas alla – allra sist, med lite hjälp, gamla farmor – ta sig ut, och huset brinner inte helt ner, vilket var meningen.

Sen skruvas historien upp ytterligare ett varv: Till fastigheten anländer ytterligare en klan, som har fått köpa fastigheten av Giacinto. Ett vilt slagsmål utbryter mellan de båda familjerna ute på det som, med tanke på nattens brand, nu får betraktas som helvetets förgård, men sedan slutar historien med att alla dessa stridande fördömda tillsammans sover i de svartbrända ruinerna i soptippshelvetet.

Sällan har helvetet skildrats på ett så muntert sätt!

Melodikrysset nummer 41 2010

I dag har jag lyssnat på och löst Melodikrysset med utsikt över en höstlig trädgård – jag tillbringar alltså helgen i Öregrund. För egen del kom jag ut hit, till ett utkylt hus, redan i torsdags, men jag hann få upp värmen och laga en värmande middag – en estnisk köttsoppa – till dess att jag fick sällskap av först Birgitta, sen sonen, Matti, och hans sambo Karin.

Karin gav mig förresten indirekt hjälp med att lösa den ena av de två frågor i dagens kryss som jag inte spontant kunde själv, den med operadivagruppen. Det vill säga, hon kunde inte dess namn men däremot namnet på låten den sjöng, ”Unbreak My Heart”. Sen var det ju bara att googla. I det här fallet var det alltså inte Tony Braxton som sjöng, utan Il Divo.

Som mina läsare vid det här laget vet, har jag också regelmässigt problem med låtar och artister som emanerar från Idol, som jag aldrig någonsin har sett. Så i det fall som förekom i dag googlade jag på en bit text jag snappade och fick upp Marie Picasso. Hennes låt hette ”Winning Streak”.

Resten var lätt för mig, inte bara för att jag i ett par fall har en gammal politisk relation till låtarna eller låtmakarna.

Jag har till exempel gett ut sångboken ”Joe Hills sånger” (Prisma, 1969), och i min andra sångbok, ”Upp till kamp! Sånger om arbete, frihet och fred” (Prisma, 1970) finns den sång som spelades i dag, ”Balladen om Joe Hill”. Den hörde vi i dag sjungas av skådespelaren Tor Isedal.

Om Cornelis Vreeswijk och min relation till honom har jag berättat tidigare – bland annat ställde han upp i juryn för en valvisetävling i Aktuellt i politiken (s), vars chefredaktör jag då var. I dag hörde vi hans ”Somliga går i trasiga skor”, faktiskt ett slags politisk text den också.

Den låten har latinamerikansk bakgrund, och därför passar det väl bra att redovisa titeln på den melodi av Kai Gullmar vi i dag hörde Hasse Tellemar spela, ”Uti Rio, Rio de Janeiro”.

Kai Gullmar är en kär gammal bekant från radion i mina unga år – dock har jag aldrig hört henne live. Däremot har jag flera gånger hört Povel Ramel live. Fast just ”Far, jag kan inte få upp min kokosnöt” spelade vi på vevgrammofon på verandan i Juniskär när jag var i pojkåren.

När jag var i pojkåren, tragglade vi inte bara psalmverser utan gick också på mötena på bönhuset i Juniskär, det senare nog inte av religiösa skäl utan mer för att bönemötena var ett av de få nöjena som som fanns där på landsbygden utanför Sundsvall. Det här har bidragit till att jag, trots att jag blev ateist i samband med konfirmationen, kan också stora delar av den religiösa sångskatten. Så visst kan jag sjunga med, när melodin i radion lockar fram orden ”Han har öppnat pärleporten”.

Viss religiös anknytning hade också originallåten till parodin ”Åsa Bodén”. Den hette nämligen YMCA (ungefär KFUM), när den blev hit med The Village People.

Men naturligtvis sjöng vi inte bara psalmer, när jag gick i småskolan, i mitt fall i Nylands skola i dåvarande Njurunda kommun söder om Sundsvall. Också ”Blinka lilla stjärna där” fanns på vår repertoar. Och den hänger ju fortfarande med, har jag förstått av barnbarnen.

”Vem ser ett barn?” – en melodi hämtad ur ”Chess” – sjöng Anders Ekborg. Att se barnen, och för den delen barnbarnen, tror jag för egen del är något vida viktigare än att överösa dem med presenter.

Ångrar åtminstone något i livet gör vi väl lite till mans, det må gälla barnen, barnbarnen eller andra. Men på det hela taget ångrar jag inte mitt liv – det har varit innehållsrikt och gett mig mycket. Så med Edith Piaf sjunger jag ”Non, je ne regrette rien”.

Och då återstår, vad jag kan se, bara ett frågesvar att redovisa. ”Riverdance” har jag inget djupare förhållande till – men jag har sett snuttar av den här scenshowen i TV.

Fast plötsligt upptäcker jag att jag ändå har glömt att redovisa svaret på en fråga: ”Moviestar” sjöngs in av Harpo 1975 och blev en jättehit inte bara här – den blev listetta i ett tiotal länder. Undras om det hade gått lika bra om artisten i stället hade kallat sig Jan Svensson.

Eric Clapton i nya men gamla spår

Eric Claptons senaste CD, ”Clapton” (Reprise 9362496359, distribution Warner, 2010) överraskar mest genom att innehålla en hel del material som man inte väntar sig på en claptonplatta. Den slutar till exempel med den gamla schlagern ”Autumn Leaves”. Den, liksom till exempel ”Everything Will Be Alright”, backas dessutom upp av stråkar.

På den sistnämnda låten liksom i ett par andra assisteras Clapton med sång och gitarr av J J Cale; bäst av dessa är enligt min mening ”That’s No Way To Get Along”.

Cales deltagande är ju inte så förvånande, men mer överraskande är det att Clapton gräver i sådana delar av den amerikanska sång- och musiktraditionen, som inte brukar vara hans. Alltså hittar man på den här plattan sådant som Hoagy Carmichaels ”Rocking Chair” och Irving Berlins ”How Deep Is the Ocean” liksom tradjazzbetonade låtar som ”My Very Good Friend the Milkman” och den nästan schlageraktiga ”When Somebody Think’s You’re Wonderful”. Det här är väl OK, men för egen del gillar jag mer ”Run Back To Your Side”, som smakar mer av Clapton, också ”Can’t Hold Out Much Longer”, en traditionell blues.

Två låtar står ut på grund av instrumentvalen. I ”Judgement Day”, en kul låt, blir intrycket starkare med hjälp av Kim Wilsons munspel. Och så vill jag framför allt nämna ”Hard Times Blues”, där Clapton spelar mandolin. Det är en sån där låt som ensam motiverar ett CD-köp.