En fredagskväll med det nutida Laboremus

Jag blev uppringd om medverkan i ett veckoslutsseminarium anordnat av Laboremus, den förening jag var mycket aktiv i under början av 1960-talet. Tackade förstås ja – och fraktades per bil längs nermörka vägar och genom tät dimma till den kursgård, där ett tjugotal nutida laboremiter – socialdemokratiska studenter – hade samlats på fredagskvällen.

I bilen har jag ett långt och trevligt samtal med de ungdomar som finns med. Förstår också ganska snart att de vet ytterst lite om sin snart 110-åriga förenings historia – de känner inte heller till den bok jag tillsammans med Klas Gustavsson och Stig-Björn Ljunggren gav ut till föreningens 100-årsjubileum 2002, ”Var blev ni av, ljuva drömmar?” (Ordfront) – där finns ju bland mycket annat en ganska utförlig föreningshistorik.

Alltså använder jag mitt föreläsningspass till att berätta om föreningen, framför allt om det som bar och lockade folk. Tyngdpunkten lägger jag förstås på föreningens exempellöst framgångsrika verksamhet under tidigt sextiotal, då jag själv var först ordförande, sen vice ordförande och även därefter mycket aktiv.

När jag i början av 1960 blev medlem i Laboremus, hade föreningen 125 medlemmar, att jämföra med dagens cirka 100 – kom då i håg att antalet studenter i dag är mångdubbelt fler. När jag i maj 1961 avgick som ordförande, hade medlemsantalet fördubblats, till 254. Under nästa verksamhetsår (då jag alltså var vice ordförande) var medlemstalet uppe i 322. I mitten av 1960-talet var medlemsantalet först uppe i drygt 500, sedan i drygt 600.

Jag försökte för de församlade berätta hur vi fångade upp intressanta frågor i tiden som internationaliseringen (ja till avkoloniseringen, nej till EEC) och dessutom själva formade tiden genom att framgångsrikt driva nya frågor som jämställdhet. Jag berättade också att vi breddade verksamheten till att omfatta inte bara politik i strikt mening: författaraftnar, teaterresor och en social verksamhet som omfattade allt från sista april- och julfester till informella aktiviteter som fotboll och bastu bidrog till att dra nya medlemmar i stora skaror till föreningen.

Och så var jag noga med att ganska detaljerat berätta om allt det hårda organisatoriska arbete som också bidrog till framgångarna: tjocka och roliga och lockande kallelser, möten, ofta flera gånger i veckan, annonser (som syntes!) i bland annat UNT, för varje arrangemang (även de interna) textning och uppsättning av ett 30-tal affischer på institutioner, studentmatställen, nationer, universitetet, på anslagstavlor i anslutning till studentbostadsområdena och så vidare.

Mina åhörare var intresserade, och jag fick rent av entusiastiska kommentarer, när jag stannade kvar efteråt och åt middag – tidstypiskt nog vegetarisk taco – med dem. Men jag hoppas att de tog till sig en del av det jag sa. När jag nu i efterhand går in på Laboremus’ hemsida, hittar jag där ingen som helst uppgift om det seminarium där jag medverkade.

Det är som om verksamheten tar slut och tiden hejdas i och med valrörelsen. Så får det banne mig inte vara, så skärp er, kära laboremiter, om ni vill bli fler!