Och så mal Riksdagen i gång igen

I går var det dags för Riksdagens högtidliga öppnande, men redan i måndags skedde den första konfrontationen mellan de båda blocken. Krafterna prövades i talmansvalet, och den sittande talmannen vann som väntat omröstningen. Som det politiska djur jag är följde jag den här proceduren i TV, men säkert var jag inte helt ensam på vår kant om att i mitt stills sinne undra, vad allt det här ståhejet var bra för.

I går, tisdag, åkte jag till Stockholm för att tillsammans med min hustru, den före detta talmannen, delta i det officiella öppnandet. Förr deltog hustrun, på grund av sin ställning som talman, men inte jag, i gudstjänsen i Storkyrkan, men eftersom ingen av oss är medlem av Svenska kyrkan och en pensionerad talman bara är åskådare, deltar ingen av oss numera i den religiösa delen av den här dagen. Märk att den här kyrkliga ceremonin inte är arrangerad av Riksdagen utan av kyrkan och att det inte föreligger något tvång för riksdagsledamöterna, till exempel för dem som saknar religion eller är något annat än kristna, att delta. Om Jimmie Åkesson och hans anhang alltså trodde sig protestera mot något slags övergrepp från Riksdagens sida, trodde de fel. Vad de fick höra var kyrkans – inte riksdagens – förkunnelse, och det var alltså en kristen förkunnelse de protesterade mot, när de marscherade ut.

Själv såg jag senare Jimmie Åkesson och hans blonda flickvän i riksdagen, iklädda folkdräkt. Måtte inte detta föranleda någon riksdagsledamot av annan övertygelse att för framtiden avstå från att bära sådan svensk högtidsdräkt. Överlåt inte frivilligt svensknationella symboler åt Sverigedemokraterna!

Fredrik Reinfeldts regeringsförklaring åhörde vi från bästa plats uppe på läktaren, men efter de inledande orden om den lyckligt avvärjda finanskrisen tappade jag ganska snart både intresset och koncentrationen. Dels var ljudet i högtalaren så lågt att det var svårt att höra. Dels blev regeringsförklaringen efter inledningen en malande genomgång av allt det vi redan under valrörelsen har hört att regeringen ska göra, alltsammans dock lagom oprecist men plågsamt långt – varje statsråd i den numera rekordstora regeringen måste ju få sitt.

Mängden statsråd var i sin tur priset för att kunna utöka moderaternas inflytande till den nivå valresultatet anvisade utan att för den skull märkbart reducera antalet ministrar för de numera i flera fall ännu mindre koalitionspartierna. Och utan att primärt vilja strö ännu mer salt i de avpolletterade statsrådens sår måste man ju hålla med om att statsministern gjorde sig av med ett antal svaga kort.

Några av de bevarade statsråden, somliga av dem med nya titlar, träffade vi också, dels under talmannens särskilda mottagning efter plenum i den lilla och slutna Templum-lokalen, där vi också fick hälsa på kungen och drottningen samt kronprinsessan och den nyblivne prins Daniel. Men vi förflyttade oss snart till den större mottagningen, där riksdagsledamöterna plus gäster, journalister med flera drack vin och mumsade på tilltugg.

I vimlet träffade vi förstås på många bekanta, däribland partivänner, några av dem fortfarande chockade över valresultatet, en del av dessa tyvärr med alltför svag insikt om katastrofens omfattning och orsaker. Men i vimlet hittade vi också Peter Persson från Jönköping, en frispråkig och klarsynt gammal radikal. Till oss anslöt sig även gamle centerledaren Olof Johansson, och utan att ens för ett ögonblick vara indiskret kan jag väl säga, att vårt samtal, om både förr och nu, på många sätt blev riksdagsöppnandets politiska behållning. Både han, vi och Peter är folkrörelseradikaler av den gamla skolan.

I övrigt bjöd dagen på mycket musik. Men jag kan inte säga att musiken varken vid riksdagens högtidliga öppnande eller i Konserthuset senare på kvällen hörde till det allra bästa jag har hört vid sådana här tillfällen. Programmet i Konserthuset bestod av många korta och skiftande stycken – men jag noterade, som ett slags innovation, att inte mindre än två stycken av Kurt Weill spelades.

Både i riksdagen och i Konserthuset följde vi vår vanliga kutym: Vi sjöng inte med i ”Kungssången” men väl i ”Du gamla, du fria”. I vart fall nationalsångens första vers är acceptabel, men jag sjunger också med i den andra. Inte heller den ska vi lämna över till Sverigedemokraterna.