Partikongress i stället för melodikryss

Fredag-lördag-söndag befinner jag mig på Socialdemokraternas partikongress i Stockholm. Jag är i egenskap av partiveteran inbjuden som gäst, och det är klart att jag vill veta vem som blir ny partiledare och vilka som väljs in i den partiledning som tillsammans med honom ska lägga fast partiets fortsatta kurs.

Jag kommer att blogga om mina upplevelser, fast inte under själva kongressen.

På motsvarande sätt hoppar jag över direktlösning av lördagens melodikryss. I den frågan återkommer jag på måndag, om någon då fortfarande är intresserad,

Om viktiga ting som sodavatten till whiskyn

Det händer att jag dricker whisky on the rocks. Men oftast vill jag ha min whisky med soda.

På flera månader har det inte funnits sodavatten att köpa på vårt Konsum. Flera i personalen som jag har frågat har inte vetat varför; en ung man visste uppenbarligen inte ens vad sodavatten är för något, långt mindre vad det används till.

I går kom jag i håg att fråga föreståndaren, som då själv stod i kassan, om det här. Kärnpunkten i hans förklaring var att flertalet konsumbutiker inte bryr sig om att ta hem sodavatten, eftersom så få efterfrågar det, i deras fall enligt honom bara vi och ett par till. Sodavattnet säljs dessutom i små 33-centilitersreturflaskor, en förpackningsmodell som butiksfolket vill fasa ut. Men vår konsumföreståndare är serviceminded, så han lovade försöka få hem sodavatten igen.

Det där att sodavatten inte tycks finnas i stora petflaskor tyder onekligen också på att konsumtionen av den här varan är måttlig.

Erfarenheter av barerna på Uppsala slott – jag talar om ODs middagar – och några studentnationer säger mig också att en del av de studenter som serverar där inte vet vad sodavatten är för något. Det har inte så sällan dessutom hänt att barpersonalen inte har hittat något sodavatten.

Är whisky och soda sålunda en kombination på utdöende bland unga människor?

Fast ska jag vara rättvis, har jag stött på samma slags okunskap även bland äldre människor. För ett antal år sen, när jag var hembjuden till ett par som var ännu äldre än jag, frågade mannen i huset efter middagen om jag ville ha en whisky, och jag tackade ja.

In kom då – utan att jag hann hejda honom – hygglig whisky blandad med en rejäl dos Pommac.

Det smakade jävligt, men jag drack upp. Man är väl artig.

Jag är en gammal man som läser tidningarna eftertänksamt och länge

Allt sedan unga år är jag tidningsälskare. Förr, när jag jobbade i Stockholm, läste jag tidningarna på tåget. Nu när jag är gammal sitter jag varje förmiddag länge med morgontidningarna, allt medan jag dricker kaffe.

Det här tar sin tid – och får ta den tid det tar. Vi prenumererar på tre morgontidningar, och det skulle inte falla mig in att skumma någon av dem.

Det växlar vilken av de här tidningarna som mest fångar mitt intresse, men i dag innehöll Dagens Nyheter ovanligt många läsvärda artiklar.

DNs ledarsida framför sällan åsikter som jag delar, men i dag fanns där en artikel av tidningens oberoende kolumnist Göran Rosenberg, ”Ett moraliskt val”, ”om varför kärnkraften klyver oss”.

Det här är en tänkvärd artikel, hårtslående i sin stillsamt resonerande ton. Slutet är magnifikt:

”Själv skulle jag vilja se en global frist för ny kärnkraft till dess vi bättre vet hur vi ska hantera avfallet från den gamla. Halveringstiden för plutonium, ett av världens farligaste ämnen och en komponent i delar av det bränsle och bränsleavfall som hotar att läcka ut i Fukushima, är 24 000 år.

Längre frist än så tror jag inte vi behöver.”

Du hittar Göran Rosenbergs artikel här.

* * *

Att ledarsidan i DN plötsligt skulle börja backa upp den nye S-ledaren Håkan Juholt är det väl just ingen som väntar sig.

Nästan lika oväntat är det att Maciej Zaremba på tidningens kultursidor gör det, men Zaremba är en skribent som ibland skriver överraskande saker.

I dag minns han – själv polack – en händelse i den polska frihetskampen: från 1987 minns han en konferens i Warszawa med deltagare både polska Frihet och fred och västliga fredsorganisationer.

Bland de senare fanns Arbetarrörelsens fredsforum, en organisation uppbackad av Socialdemokraterna. Dess representant, en man med yvig (nästan polsk) mustasch och iförd vit kostym, var Håkan Juholt.

Zaremba: ”Om jag minns rätt begärde han att få träffa andra oppositionella och for sedan kors och tvärs genom staden mellan hemliga möten. Jag vet inte vilka budskap han framförde, men misstänker att de var uppmuntrande.

Må omdömet och fantasin inte svika honom nu heller.”

* * *

Vidare till Namn och Nytt, och vad hittar jag där om inte ett kåseri av Hanna Hellquist. Av DNs kåsörer gillar jag henne allra bäst. Om jag säger att hon också har sidor som jag känner mig främmande för, törs jag väl också säga att hon har en ung – hon är född 1980 – kvinnlig charm utan att för den skull behöva misstänkas för gubbsjuka.

Kanske är det det där att hon då och då skriver om sin avlidna pappa som särskilt får mig att älska hennes kåserier. Där finns en kärlek till pappan, men också en distans som bottnar i den helt egna personligheten.

I dag skriver hon om det halvfärdiga, storslaget drömda hus i Värmland hon ärvde efter pappan och nu använder som sommarstuga.

”Gudarna ska veta att det är svårt att förvalta storslagna drömmar. Det är svårt över huvud taget att ta hand om ett halvfärdigt hus på 250 kvadratmeter. Överallt dessa grandiosa spår, dessa ruiner över vad som kunde ha blivit om inte allt hade gått åt helvete. Och förväntningarna i dem. Att jag ska fullborda någon annan livsverk. Men jag vill inte ha någon djungel. Jag vill ha fest. Som pappa kan komma på.”

Alla har vi – även jag – våra drömmar. En del av de här drömmarna hinner vi inte fullborda innan livet tar slut.

Men jag håller med Hanna. Mina egna barn ska inte känna pressen att förverkliga några andra drömmar än sina egna.

Tidig film om mäns respektive kvinnors yrkeskarriärer

TV visar ofta äldre svenska spelfilmer, och i dag fick vi se Schamyl Baumans (född 1893 och trots det märkliga förnamnet född i Småland, död 1966) ”Karriär” från 1938.

Ingmar Bergman har listat den på en förteckning över de mest intressanta och sevärda svenska långfilmerna, och redan det är naturligtvis ett skäl att se den.

I de ledande rollerna finns Signe Hasso (Monica Hall, ung framåtsträvande skådespelerska), Sture Lagerwall (Erik Norrby, stålverksarbetare som jobbar för att bli ingenjör), den magnifika Tollie Zellman (Nanna Högfelt, skådespelerska) och Carl Barcklind (Ferdinand Sund, verkmästare på stålverket med uppfinnartalanger), och bland de övriga medverkande finns flera skådespelare som har varit kända långt därefter, till exempel Olof Widgren, Ludde Gentzel, Sigge Fürst och Douglas Håge.

Håge spelar Teodor Rydman, chef för Rydmans turnerande teatersällskap, och det är i skärningspunkten mellan den kringflackande ensemblens turnéliv och det mer inrutade livet på en svensk bruksort med stålverk – de här delarna av filmen är inspelade i Sandviken – som filmens drama utspelar sig. Filmen startar också ganska konventionellt med att truppens yngsta skådespelerska, Monika Hall/Signe Hasso, träffar en trevlig ung man, Erik Norrby/Sture Lagerwall, konventionell också i bemärkelsen att den här pojke- möter-flicka-kontakten enligt tidens pryda filmsed inte leder till något annat än ganska återhållet skildrade kyssar.

Vida mer intressant är då att flickan, i kontrast mot tidens kutym, inte genast ger upp teaterkarriären in spe och i stället gifter sig med sin blivande ingenjör. Den här flickan är till och med så tänd på sitt arbete inom teatern – märk filmtiteln ”Karriär” – att hon för att värja sig skarvar lite om sin betydelse inom den lilla ensemblen. Detta avslöjas också, men först efter det att hon har lyckats få göra ett succéartat inhopp som Julia i ”Romeo och Julia” och då av avundsjuka medtävlare i ensemblen.

Hela historien, med fjärmanden och nya försök, med Monikas slit med att slå igenom och därmed skapa en balans gent emot Eriks framgång med att nå sitt livs mål, att bli ingenjör, tänkte jag inte återberätta här. Komplikation till den här kärlekshistorien skapar också Tollie Zellmans Nanna, som fungerar som mentor åt Monika men som själv visar upp mindre yrkessporrande sidor genom att ha scenångest och dränka ångesten med alkohol.

De unga tu får till slut varann, dock först efter det att Monika har nått stora framgångar på scenen. Om detta, år 1938, betydde att hon skulle fortstätta med sin karriär, lämnar filmen en smula öppet. De som då såg filmen kunde ju säkert tänka sig att den nu äntligen bekräftade kärleken kunde få ha sin för tiden naturliga gång, eftersom Erik ju nu var ingenjör. Men i bästa fall kunde nog den här filmen få förkrigstidens unga biobesökande par att diskutera saken.

Ett nytt lag tar över

Jag har tidigare välkomnat Håkan Juholt som ny partiordförande och Carin Jämtin som ny partisekreterare.

Draget av att socialdemokratin tar ett lätt steg åt vänster eller kanske snarare ett steg tillbaka i mer klassisk socialdemokratisk riktning förstärks av att nu även Leif Pagrotsky och Veronica Palm plockas in i VU-kretsen.

Jag har inget otalt med vare sig Thomas Östros eller Ylva Johansson. Jag är, i rent personliga termer, på god talefot med Thomas som är distriktsordförande här i Uppsala, och jag skrev till exempel väl om hans insats i TV före valet. Dock har naturligtvis en viss distansering efter valet till budskapet före valet påmint om hur nära förbunden han har varit med den nu avgående partiledaren Mona Sahlin – han fick ju sin post som ekonomisk-politisk talesman efter en ganska brutal offentlig avsättning av Per Nuder – så kanske är det, nyktert och osentimentalt sett, en logisk åtgärd av valberedningen att ersätta både honom och Ylva Johansson.

Jag ser av kommentarer både på S-bloggar och i vissa tidningar, att det finns spekulationer om att Mikael Dambergs upphöjelse till ordinarie ledamot i VU skulle innebära att han därmed är utsedd att bli ekonomisk-politisk talesman. Om detta vet varken jag eller någon annan tillräckligt mycket. Jag vet bara att det inte är partiets valberedning som utser någon till den här funktionen, och ytterst är det partiledaren som – om och när han blir statsminister – utser sina ministrar, inklusive finansminister.

Oavsett om nu Mikael Damberg har kompetens nog – och Juholt vill ha honom – så har han ett handikapp: jämfört med Anders Borg är han blek i debatten. Ur både kunskaps- och slagfärdighetssynpunkt vore Leif Pagrotsky ett mycket bättre val, om nu Pagrotsky med sina hjärtproblem tycker sig orka med detta. För egen del hoppas jag att Dambergs upphöjelse till ordinarie i VU därför mest ska ses som det det säkert också är: ett sätt att blidka stockholmslänarna och deras allierade, så att valberedningen kan avge ett enhälligt förslag.

Valberedningen har fortfarande inte fyllt en vakant suppleantplats i VU, en plats som rimligen bör gå till en kvinna. För egen del skulle jag gärna se att den platsen gick till Lena Sommestad. För det finns det flera skäl. Lena har som ingen annan inför den här kongressen samlat ett brett stöd i vårt parti men också bland sympatisörer utanför vårt parti, som när hon framfördes som kandidat till partiledarposten sa, att de med henne i ledningen också skulle bli partimedlemmar. Än viktigare tycker jag det är att i partiets högsta ledning ta till vara Lenas stora kompetens som miljöpolitiker och miljödebattör. Det här har också en annan sida: I det ögonblick då socialdemokratin åter på allvar av miljöengagerade människor betraktas som ett röd-grönt politiskt alternativ, kan vi också börja återerövringen av vänstersinnade miljöpartiväljare. Av det här skälet borde inte minst partiorganisationerna i Storstockholm satsa på att få in Lena i VU.

För Uppsalas och Uppsala läns del är det här förstås, mot bakgrund av vad som just har hänt med vår distriktsordförande, en delikat fråga. Men märk att Lena aldrig har ställts mot Thomas – det är inte i rollen av blivande finansminister jag och andra som på olika sätt har stött henne har sett henne.

Födelsedagskalas för Klara, sex år

Dotterdottern Klara fyller sex år först kommande fredag, men då är morfar och mormor på partikongress i Stockholm. Så i går fick det bli kalas för närmaste släkten – förutom för oss också för farfar Olle och farmor Kristina, som hade rest ner från Sollefteå, och så morbror Matti. Barnkalas blir det kommande veckohelg.

Men redan nu hade dottern, Kerstin, bullat upp efter all sin avsevärda förmåga: rosa maränger, bullar, svartvinbärsmacaroner, kolasnitt, chokladkolasnitt, kaffekakor, mummakakor och chokladtårta, allt hembakat förstås. Ta er en titt här!

På ett par bilder syns också födelsedagsbarnet leka med ett av de båda Harry Potter-legon hon fick av morfar. Från mormor fick hon bland annat jacka och färger och från farmor och farfar bland annat en jättelik docka. Matti hade med sig fröer och rent av en dahliaknöl.

Under kalaset fick förstås Kerstin beröm för sin bakkonst. Fast då påminde jag henne om hur hon ungefär i tioårsåldern hade föresatt sig att själv baka lussekatter, annars hennes mors värv, men mamman befann sig just då utomlands.

Plötsligt hörde jag från köket ropet ”Pappa! Pappa!” och när jag kom störtande, såg jag att lussekattsdegen flöt – rann – ut över skärbrädans kanter. Jag högg snabbt en bunke och föste med den andra handen den rinnande degen ner i den. Sen räddade jag situationen genom att arbeta ner mer mjöl till dess att degen fick en lagom fast konsistens, och det blev faktiskt lussekatter av den.

Också Kerstin minns det här mycket väl och är helt med på noterna när jag berättar den här historien. Och visst är det så att vi alla måste göra våra misstag, innan vi blir duktiga på det vi har föresatt oss att bli duktiga på.

Att få stöd och hjälp i lagom portioner hör till det allra viktigaste i ens växt som människa. Men också att få pröva sina vingar, till och med göra misstag. Själv har jag till exempel lärt mina barn att cykla: först med pappas hand stadigt på pakethållaren, sen vinglig färd på egen hand, ibland ner i diket med ett skrubbat knä som följd. Men till slut triumfen att kunna alldeles själv.

Det hör till livets stora glädjeämnen att se att Kerstin och hennes man Bo också tillämpar den här uppfostringsmetoden.

Swedenmarks, en legendarisk journalistfamilj

Eva Swedenmark arbetade på Aktuellt i politiken (s) under början av min tid på Socialdemokratiska partistyrelsen, men hade tyvärr gått vidare till nya värv, när jag blev tidningens chefredaktör. Senare, men det var efter min redaktörstid, hade AiP nöjet att få publicera Peter Swedenmarks uddiga kåserier.

Som väl läsarna har noterat, har jag länk till bådas bloggar. Inte för att de liksom jag kommer från Sundsvall utan för att de båda är synnerligen läsvärda.

Deras far, Gösta Swedenmark, var en legendar på Dagbladet / Nya Samhället, den socialdemokratiska tidning som fanns i mitt hem i Juniskär söder om Sundsvall.

Nu ser jag att Swedenmarkarna högtidlighåller Gösta Swedenmarks 100-årsdag genom att starta en blogg med hans kolumner 1970-1980.

Gösta Swedenmark, född 19/3 1911, medverkade nästan dagligen under signaturen ”Sam” i Dagbladet, Sundsvall. Med början på hans hundraårsdag publicerar barn och barnbarn valda ”kanter” – så kallade eftersom rubriken på spalten, längst in på ledarsidan, var ”I kanten”.

Till de här återpublicerade ledarsideskåserierna vill jag leda mina läsare, både för att de utgör än i dag läsvärd tidningstext och för att de innehåller en del nyttiga påminnelser om socialdemokratins ursprungliga uppdrag, att vara en arbetarrörelse. Gösta Swedenmarks I kanten-kåserier hittar du här.

Melodikrysset nummer 11 2011

I dag hade jag visst besvär med Melodikrysset, både för att en del av frågorna inte riktigt låg för mig och för att datorn har varit trög och konstrat – jag har nyss startat om den igen.

Krånglet började redan med allra första låten och frågan. Vem var det som sjöng Cornelis’ fina ”Somliga går med trasiga skor”? Efter diverse googlande – jag har aldrig hört den här versionen tidigare – och så småningom ett antal ledbokstäver kom jag på svaret: Vi hörde Anders Eldemans specielle favorit Lasse Berghagen (plus Plura Jonsson).

Amy Diamond ingår heller inte i min skivsamling, men det var hon som sjöng ”Up”, som jag tror låten heter.

”Kärleken vet” – heter den så? – med Niklas Strömstedt hade jag heller inte hört förut.

Plattor med Kent finns i mina skivhyllor, dock inte ”Ismael”. Men dem känner man ju igen.

Linda Bengtzing önskar jag att jag inte hade hört, men eftersom jag har följt Melodifestivalen, känner jag förstås igen ”E de fel på mig”.

Och ska vi nu bedöma melodifestivallåtar, tycker jag att Roger Pontares ”När vindarna viskar ditt namn” var mycket bättre.

Den efterlyste blågule kompositören var förstås Thore Skogman. Men vad var det han sjöng – han har ju skrivit så mycket. Titeln började i alla fall rimligen på ”Det”.

Trots mängden av Thore Skogman-kompositioner och min politiska valfrändskap med honom, har jag fler skivor med Rikard Wolff än med Skogman. Så ”Det sitter en pojke på månen” finns i mina skivhyllor.

”My Fair Lady” – med Ulla Sallert och Jarl Kulle – såg jag så tidigt som 1959, i samband med den första svenska elevriksdagen. I den ingår ”Med en gnutta flax”, där det sista ordet i det här fallet skulle ersättas med synonymen ”tur”.

Äldre i den genren – musikal, operett – är ”Glada änkan”, ”Die lustige Witwe” som skrevs 1905 av Franz Lehár (musik) samt Victor Léon och Leo Stein (text). Det vi hörde, ”Då går jag till Maxim”, skulle här ge verbet gå.

Mer roande scenkonst: Galenskaparna och After Shave var det som kom med uppmaningen ”Alla ska bada”.

Och så ännu mer revy: Vi hörde Peter Flacks revyalterego Hjalmar sjunga ”Mugge-Bigge, Mugge-Bigge Puff-Puff-Puff”.

Också Hans Alfredson är ju känd från revyscenen. I dagens nummer hörde vi Tina Ahlin som hans dotter. Tina har förresten varit inne på min blogg och ställt en lite klurig musikfråga till mig.

Och så avslutar vi dagens redovisning med en låt som jag har dansat till många gånger, Glenn Miller-klassikern ”In the Mood”.

Livslögner

Eftersom vi skulle gå på teater, startade vi kvällen med att äta middag ute. Vi skulle gå på Reginateatern, så valet föll på relativt närbelägna Magnussons, Drottninggatan 1 nere vid Fyrisån. Det hette något mer monarkistiskt förut, och varken det eller krogens aviserade planer på att däcka över ån lockade oss dit på den tiden. Men sen dess har den här krogen inte bara bytt namn utan också rankats hyggligt högt av UNTs krogbedömare.

Jag kan väl inte säga att jag imponeras av den här krogens interiör, men mottagandet och servicen var det inget fel på. Den här restaurangen ligger mitt i Uppsalas hjärta, så naturligtvis drar den folk redan på grund av sitt läge, och publiken är också mycket mer ungdomlig och blandad än till exempel på Peppar, peppar, dit man lär sig hitta, om man söker kvalitet i fråga om både matkvalitet och interiör.

Vi valde att äta oxkind bourgogne, enligt menyn kokt i minst tolv timmar, med sidfläsk, små champinjoner och tryffelpotatispuré som tillbehör. Det smakade bra, utan att kanske ändå ha det där lilla extra.

På Reginateatern spelades ”Hallå Pappsi!”, med manus av Lena-Katarina Swanberg och ensemblen efter en idé av Peter Birro. Den sattes ursprungligen upp på Odenteatern i Stockholm år 2009.

Den drivs av Klas Ahlstedt, vilket väl också är en av förklaringarna till att huvudrollen i den aktuella pjäsen spelas av den mycket rutinerade Börje Ahlstedt, som alltså är Klas Ahlstedts egen pappa. I pjäsen är dock Sture (Klas Ahlstedt) måg till Nisse (Börje Ahlstedt) medan hans sambo Rocky (Erica Lernehav) är dotter till Nisse.

Att dottern har fått smeknamnet Rocky har sin bakgrund i att pappan, Nisse Karlsson, har varit prisbelönt boxare. Sina klenoder, pokalerna, förvarar han i en monter mitt på scenen, men de – liksom mycket annat i den här pjäsen – visar sig vara förfalskningar. Ja, inte från början – Nisse har faktiskt i sin krafts dagar vunnit de här pokalerna på riktigt. De visar sig ha bytts ut av dottern, i behov av pengar.

Alla tre rollfigurerna i ”Hallå Pappsi!” försöker kompensera sina tillkortakommanden med livslögner. Rocky vill förstora brösten, Sture, tenor med obestämd karriär, drömmer om att bli programledare för Allsång på Skansen.

Och Nisse, som vi under större delen av pjäsen ser i rullstol, visar sig kunna gå – vad han söker är medlidande och gemenskap.

Särskilt Nisse, i Börje Ahlstedts gestalt, blir en trovärdig figur, i pjäsens centrum också genom Disa Linderholms regi och Anna Herrmanns scenografi. Dock hade jag, särskilt i pjäsens början och när Börje Ahlstedt i övrigt var ensam på scenen, ibland svårt att uppfatta honom. Knappast på grund av hans diktion, men antingen på grund av för låg ljudnivå eller på grund av att jag satt ganska högt uppe i salongen och möjligen på grund av tilltagande ålder har svårt att uppfatta låga ljud.

Kön i stället för genre som utgivningsprofil

En av de mest läsvärda serietidningarna just nu är Nemi. Det menar jag, en snart 74-årig man, trots att tidningens målgrupp helt uppenbart är tjejer, företrädesvis yngre kvinnor.

Många, men inte alla, serier i Nemi är skapade av kvinnor. Påtagligt är dock att kvinnor spelar de aktiva rollerna i samtliga. Draget av ”tjejserietidning” blir nästan komiskt tydligt i och med att man publicerar Ken Cursoes hjärterådgivningsspalt i serieform ”Kära Tiny Sepuku” (”Dear Tiny Sepuku”).

De serier som publiceras i Nemi befinner sig ljusår från de romantiska tjejserier som publicerades i min egen tidiga ungdoms Min melodi. I både titelserien, norska Lise Myhres ”Nemi”, och svenska Lina Neidestams ”Zelda” spelar sex i omaskerad form en roll som hade varit otänkbar i serier för tonårstjejer på 1950-talet.

En annan intressant sak med Nemi är att tidningen, om än alltid med kvinnor i huvudrollerna, blandar vitt skilda seriegenrer. Alltså innehåller tidningen också ett par spänningsserier, den ofta ganska läskiga (inte bara psykologiskt) ”Alena” (Kim W Anderssons ”Puppy Love”) och så Bill Willinghams och Mark Buckinghams mycket intressanta sagoparafras ”Fabler” med Snövit och Rosenröd i huvudrollerna.

Alla de här nämnda serierna är förvisso läsvärda – men även för män, vill jag understryka. Så en stilla undran: Måste man verkligen, år 2011, fortfarande könsprofilera tidningar, till exempel serietidningar?