Bildkonst eller serier?

Nummer 1 2011 – i löpande ordning nummer 102 – av Galago har kommit ut.

Jag har följt Galago mycket länge, för det mesta också tyckt att tidskriften (och även förlaget) har gjort en viktig insats för att bredda svensk seriekonst. Frågan är dock om det i dag inte handlar mer om just konst än serier i mer egentlig mening.

Lilli Carrés ursnygga omslagsbild anger tonen i det här numret. Hennes ”Den heta gatan” är bland det konstnärligt intressantaste jag har sett på länge – men är det här främst en serie? Liknande synpunkter har jag på Kalle Landgrens ”Sagan om raveturtlen och krukmakaren”, som för övrigt helt saknar textelement, och på den skicklige Kolbeinn Karlssons den här gången svart-vita serie bildrutor, som inte ens har någon titel. Experimentellt tecknad i svart-vitt är vidare Emma Rendels ”Bravestarr”. Ännu mer uttrycksfull med sina likaledes svart-vita bilder och i det här fallet också en ordlös story i bild är Martin Anders ”Arvet”. En tydlig story finns även i Carl Hestveds annars mycket annorlunda ”En apa i varje hamn”.

Jag är ingen motståndare till experimentella serier. Men jag ska erkänna att jag i Galago gärna också skulle vilja läsa episka äventyrsserier och nya komiska/satiriska serier som förnyade de stripkorta standardserier i den genren som dagstidningarna är fulla av.

En barnbok om tillit och en ovanlig vänskap

Grégoire Solotareffs ”Loulou” (svensk översättning Monica Stein, En bok för alla, 2011, tidigare utgiven av Carlsen/if, 1991, och En bok för alla, 1994) handlar om ett omaka par: kaninen Tom och den lilla vargen Loulou.

Den lilla vargens farbror tar honom med på hans livs första jakt. Men innan de hinner jaga något, omkommer farbrorn plötsligt, och den som lilla vargen söker hjälp hos visar sig vara – en kanin.

Här finns förstås ett problem: båda är medvetna om att vargar äter kaniner. Men de här båda fattar tycke för varann, leker tll och med med kaniners befogade vargrädsla och blir, efter en kris i den omaka relationen, åter nära vänner.

Problemet med den här historien, åtminstone för mig som vuxen läsare, är att Solotareff i både text och bild lite grann idylliserar den här omaka relationen, också löser kärnproblem i den på ett orealistiskt sätt. Kaninen lär till exempel vargen att meta, ett av vargar (och för den delen även av kaniner) annars sällan tillämpat sätt att skaffa sig föda.

Å andra sidan är realismen heller inte i övrigt särdeles påtaglig. När vi först möter kaninen Tom, ligger han i en bäddad säng och läser en bok. Så vi ska kanske mest se den här boken som en historia om rädslor och om hur man övervinner dem.

Längtan efter att också ha en koja

Jag är uppvuxen i en by där det fanns mycket skog att bygga kojor i. Bräder – användbara för andra och nyttigare saker – var däremot en bristvara, så många av våra kojor blev bara halvfärdiga ramar till vad som kunde ha blivit kojor. Men vi kunde kompensera mycket väl: vi hittade en grotta.

I ”Kurt och Kio vill ha koja” av Lisen Adbåge (En bok för alla, 2011, tidigare utgiven av Bonniers, 2009) finns det där som många barn har upplevt: några andra barn har byggt en fin trädkoja som väcker både avund och en längtan efter att också själv kunna bygga en koja.

Men Kurt och Kio bor i lägenhet och deras hus har inte ens något träd som man kunde bygga en koja i. Alltså gör de patetiska försök att bygga en koja på stranden, i parken, ja till och med i en kiosk. Ingenting funkar, men efter varje försök till bygge får de med sig ett gradvis växande förråd av grejor. Och till slut kommer de på lösningen: de gör en koja av sin balkong, som till och med ligger högre än trädet med trädkojan.

Fast minns jag min egen kojålder rätt, hade jag nog innerst inne inte tyckt att balkongkojan var en överlägsen lösning.

Japansk bilderbok

Jag har läst, även recenserat, en mycket stor mängd bilderböcker, men jag har nästan aldrig stött på en så avvikande barnbok som ”Spöktåget” av Rintaro Uchida (text) och Shigeo Nishimura (bild), översättning Asuka Ukai (En bok för alla, 2011, tidigare utgiven av Trasten, 2009).

Som man kan ana av namnen ovan, är det fråga om en japansk bilderbok, och den får i dag en oavsedd aktualitet genom att den befolkas av spöken, monster och andra mer eller mindre groteska figurer, som ser ut som mutationer efter en kärnkraftkatastrof.

Bokens text är minimal: tågets dunk-dunk, namnet på stationerna (sådant som Mörkerplan och Kalltorget).

Den här historien går knappast att berätta bara med hjälp av textsnuttarna, men bilderna av passagerarna på spöktåget och av dem som vistas på perrongerna är desto mer fascinerande och detaljrika: man hittar bland dem jättebabysar, barn med glödlampshuvuden, någon som har snabel i stället för näsa… – men när de till slut anländer till station Människocentralen, förvandlas de plötsligt allihopa till alldeles vanliga människor.

Schlagerfinalen och partiledarfinalen

Jo, jag såg melodifestivalfinalen och har faktiskt också sett alla deltävlingarna – man måste ju hålla sig à jour för att kunna fortsätta lösa Melodikrysset.

Jag har tidigare flera gånger klagat på att melodifestivalernas låtar är så själlösa, ofta inte ens har en refräng som fäster sig i minnet. Den här gången tyckte jag att framför allt de låtar som tog sig till finalen, med några undantag, hade någon melodislinga som gör att man kommer i håg dem.

Samtidigt är ändå inte schlager vad det var förr. Rapparen Swingfly klarade sig med ”Me and My Dream” hyggligt och det lät också hyggligt bra – men var det schlager?

Dess värre känner jag mig inte särskilt engagerad av de låtar som slogs om förstaplatsen. Kanske var det rättvist att Eric Saades ”Popular” vann över Danny Saucedos ”In the Club” – men trean ”Oh My God” med The Moniker hade väl möjligen ännu mer av just schlagertycke?

Den låt jag annars tyckte var mest schlageraktig i gammaldags mening – schlager kunde förr faktiskt ibland också ha meningsfull text – var Sara Vargas ”Spring för livet”.

Sara hade ensam modet att framföra sin låt på svenska, så man kunde ju ha befarat att den internationella juryn skulle ge henne låg poäng just på grund av detta. Men här blev det ingen stor skillnad jämfört med de svenska telefonröstarnas utslag: svenskarna placerade henne på åttonde plats, de utländska juryerna på nionde plats.

Så kanske är det där som jag betecknar som schlager inte på modet någonstans längre.

* * *

Här om dan blev det, efter alla delheat och tidningsskriverier och oddslistor, också klart vem som föreslås som ny partiledare för Socialdemokraterna. Det var på tiden. När vi här om kvällen under middagen efter palmeseminariet i Eskilstuna diskuterade partiledarkandidater, sa jag, att jag för min del övervägde att föreslå Graucho Marx. Han skulle, trots sitt efternamn, till och med kunna accepteras av partidistriktet i Stockholms län, eftersom en av hans deviser lyder: ”Detta är mina principer. Om du inte gillar dem, har jag flera.”

Men då invände en av de övriga deltagarna med ett annat grauchomarxistiskt citat: ”Jag vill inte vara med i en klubb som kan tänka sig såna som jag som medlemmar.”

Nu har vi i alla fall fastnat för en partiledare, som åtminstone har en mustasch snarlik den som satt på Graucho Marx – man kunde tro att han kandiderade inte till posten som partiledare utan för en roll i en ny filmversion av ”Three Amigos”.

Jag vet att en del är bekymrade över Håkan Juholts uppbackning av den svenska insatsen i Afghanistan, och jag hoppas att han, trots att han kommer från Oskarshamn, efter vad som just nu händer i Japan är klok nog att hålla fast vid utfasningsbeslutet i fråga om kärnkraften.

Men en karl som helt frankt säger högt det som många partivänner (s) i dag känner – att vi är så jävla trötta på allt tjafs om ”förnyelse” – måste det faktiskt vara något bra med. Äntligen får vi en riktig sosse i sossetäten. Det är inte utan att man delar häpnad med Åsa Linderborg i dagens Aftonbladet:

”Mot alla odds väljer socialdemokraterna en socialdemokrat som partiledare.”

Melodikrysset nummer 10 2011

Ska Anders Eldeman sätta mig riktigt på det hala, bör han spela artister som har förekommit i Idol. Det är ett program jag aldrig någonsin har tittat på. Således är Idol-vinnaren från 2010, Jay Smith, han som sjöng Madonnas ”Like a Prayer”, helt okänd för mig. Att jag lyckades lösa det här (med hjälp av Google) är mer tur än skicklighet.

”Blue Spanish Eyes” kände jag däremot igen, och eftersom sångarens förnamn rimligen måste bli Al, googlade jag fram att han heter Al Martino.

Lite lättare var den inledande frågan, eftersom Eldeman här använde sig av sin vanliga återbruksmetod: Pink (Alecia Moore) har vi hört förut. ”So What” hette låten med ”na-na-na-na-na-na-na”.

Och Roy Orbison, i dag med ”In Dreams”, var väl heller inte så svår.

Melodifestivalaktuelle Christer Björkman fick bidra med sitt eget bidrag 1992, ”Imorgon är en annan dag”. Till krysset efterlystes andra och tredje ordet i titeln, vilket förvirrade mig lite. I likhet med många andra särskriver jag nämligen ”i morgon”. Och när jag kollar i Lars Gurells ”Svensktoppen i våra hjärtan” – låten låg nämligen på Svensktoppen 1992 – ser jag att låttitelns första ord särskrivs även där: ”I morgon är en annan dag”.

För övrigt vimlade det av svensktoppslåtar i dag.

”När inga ord räcker till” låg på Svensktoppen 1980 med Björn Skifs & Blåblus. I det här fallet hade jag länge svårt att få svaret bekräftat, eftersom jag mindes titeln lite fel (”När inte ord räcker till”).

Dansband är inte riktigt mitt gebit, men Vikingarna har jag ju lyssnat på åtminstone på Svensktoppen. Deras ”Till mitt eget Blue Hawaii” låg där 1989.

Och Agnetha Fältskogs ”Tack för en underbar, vanlig dag” låg på den här listan så tidigt som 1976.

Två svenska klassiker spelades i dagens kryss, dock inte med originalartisterna.

Magnus Uggla sjöng Karl Gerhard-kupletten ”Kan du tänka dig honom utan hår? Jag kan det inte”.

Och veckans Taube, ”Nocturne” (”Sov på min arm”), sjöngs inte av Evert Taube utan av Mia Skäringer.

Klassiker, fast inte svensk och ännu äldre, är också Jacques Offenbachs ”Hoffmans äventyr” från 1881.

Av veckans två djurfrågor hade jag lite svårigheter med den andra, vars svar skulle bli haj. Jag har nämligen aldrig sett ”Hajen” (och inte dess uppföljare heller).

Däremot kände jag omedelbart igen ”Igelkottaskinnet”, som här skulle ge igelkott. Vill du läsa vistexten, kan du gå upp under Kulturspegeln, Sångtexter.

PS Jag glömde ju filmregissören, Alfred Hitchcock.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Jazz möter klassiskt

Åter en kväll i abonnemangsserien med Uppsala kammarorkester i Musikens hus, och som så ofta startade jag och Birgitta med middag på restaurang.

Vädret var blött och ruskigt, så vi stannade för att gå på Brasserie Höganäs som ligger snett över gatan från Konserthuset sett. I restaurangen blev det ganska snart mycket folk, vilket möjligen förklarar att det tog sin tid att få in vår mixed grill, som för övrigt var helt all right. All right var däremot inte den våta, möjligen nyligen tvättade bordduken.

I Konserthuset hade för kvällen Uppsala kammarorkester under ledning av Paul Mägi förstärkts med Trio X – Lennart Simonsson, piano, Per V Johansson, bas, och Joakim Ekberg, trummor – en jazzensemble som vi tidigare har hört tillsammans med OD, och så jazztrumpetaren Anders Bergcrantz. Av detta kan man sluta sig till att kvällens konsert avvek en smula från Kammarorkesterns sedvanliga repertoar. En spännande konsert blev det, kan jag intyga.

Tonen, med sina stilbrytningar, anslogs redan i kvällens första nummer, som också det var ett slags mixed grill: Trio X startade med Leonard Cohens välkända – jag har den på flera skivinspelningar med Cohen – ”Take This Waltz”, här i ett lite jazzigare arrangemang, men så föll Kammarorkestern in med en helt annan valsmelodi, ”Wienerblut” av Johann Strauss den yngre.

Fast egentligen var nästa nummer ännu mer spännande: ”The Painter”, som Anna-Lena Laurin, född 1962, år 2009 skrev med Vincent van Gogh som inspiratör. Också här möts orkestermusik av mer traditionellt slag och jazz. Den här gången är helheten, med dess medvetna blandning av jazz och seriös musik – jag tvekar att använda den senare benämningen, eftersom ju också jazzen är en seriös musikgenre – ännu mer raffinerad. Att döma av de applåder både solisten/trumpetaren Anders Bergcrantz och kompositören Anna-Lena Laurin fick, gillade publiken i hög grad både greppet och framförandet. Så gjorde även vi.

Efter pausen återkom Kammarorkestern i sin mer traditionella sammansättning, men inte heller i den här delen av konserten var de stycken man hade valt att spela utpräglat traditionella.

Först fick vi höra ”Symfoni nummer 9 i Ess dur”, opus 70, som Dmitrij Sjostakovitj (1906-1975) skrev år 1945. Med tanke på att den skrevs i krigsslutet, med dess nära minnen av mänsklig och materiell destruktion, är den förbluffande ljus, nästan med gjädje i sitt tonspråk.

Konserten avslutades med mer vals, Maurice Ravels (1875-1937) orkesterstycke ”La valse” från 1920 – Ravel lär till och med från början ha planerat den som ett slags musikalisk hyllning till Johann Strauss den yngre, vilket sedan – med det nyss avslutade första världskriget som bakgrund – inte blev möjligt.

I stället föresatte sig Ravel att ge det här verket karaktären av balettmusik. Det har i och för sig använts som balettmusik, men eftersom till exempel första satsen har ett tempo som åtminstone jag inte riktigt förknippar med balett, tycker jag det är begripligt, att ”La valse” i huvudsak har kommit att framföras som orkestermusik.

Sammantaget blev det här en både spännande och omväxlande konsertkväll.

Arvet efter Olof Palme

I går var jag alltså i Eskilstuna, i Munktell Science Park, för ett samtal inför stor publik om Olof Palme. Övriga medverkande i ett ganska fritt samtal om Olof Palmes liv och politiska gärning, med Stig Hansén som påläst samtalsledare, var Henrik Berggren och Göran Greider, båda aktuella med var sin bok om Olof Palme. Jag har förstås läst de båda andra inledarnas böcker (och många andra i genren – kolla själva under Kulturspegeln, Politik) men har också ett försteg framför de båda andra: Jag träffade Palme tidigt och arbetade på Socialdemokratiska partistyrelsen, 68an kallad, under hela palmeeran, var bland annat huvudsekreterare i den av Palme ledda programkommissionen inför 1975 års programrevision. De här kunskaperna bidrog jag också med i vårt samtal.

Folket och Eskilstuna-Kuriren har båda i dag jättestora artiklar – bilder och text – om vårt palmeseminarium. Eskilstuna-Kurirens artikel finns inte allmänt tillgänglig på nätet, men Folkets artikel ”Han var både visionär och moralist”, över nästan ett helt uppslag, kan du hitta här.

Naturligtvis innehöll samtalet, utan att bli kontrafaktiskt, också reflektioner över vad i arvet efter Olof Palme som lever – eller borde leva – även i dag. Att döma av applåder och kommentarer från de många som kom fram efteråt blev det här ett uppskattat möte, kanske också en liten push för att återupprätta socialdemokratins lite vacklande självförtroende.

När vi efteråt blev bjudna på en sen middag, där jag satt bredvid en av arrangörerna, min estnsike landsman Alar Kuutmann, kom vi också allihop mycket snart att, sins emellan och med de lokala ABF-företrädarna, diskutera socialdemokratins då ännu inte lösta partiledarfråga.

När jag kom hem till Uppsala i dag, var den frågan avgjord, på ett bra sätt tycker jag. Både den nye partiordföranden, Håkan Juholt, och den nya partisekreteraren, Carin Jämtin, hör hemma i den partitradition, som vi förknippar med Olof Palme.

Pressgrodor

hittade via Journalisten nummer 3 2011:

”Grisen kan ha slaktats levande”

Rubrik i GT.SE

”På onsdag avgörs spritstafetten.”

DN.SE om sprintstafetten i skid-VM

”-Kol, morötter, potatis och mycket kött äter vi i Polen och så äter vi sallad till allt, säger hon och hackar raskt ner kolsallad, paprika, gurka och majs i en skål.”

Polskan Edyta enligt Blekinge Läns Tidning

”USA rättar mun efter magsäck”

Metro om det amerikanska budgetunderskottet

”Urskiljningslöst våld mot Libyens demonstranter”

Rubrik i Upsala Nya Tidning

Palme sedd med Greiders ögon

”Ingen kommer undan politiken” sjöng Marie Bergman 1976 (Ola Magnell fritt efter Kate & Anna McCarrigle). Den här låten sjunger i mitt huvud, när jag börjar läsa Göran Greiders ”Ingen kommer undan Olof Palme” (Ordfront, 2011).

Greiders bok är indelad i fyra kapitel med namn efter tre gator Olof Palme bodde på och så gatan han mördades på: Östermalmsgatan, Tornedalsgatan, Västerlånggatan och Sveavägen. Av detta kan man förstå att också Greiders bok innehåller biografiska inslag. men i motsats till Henrik Berggrens och Kjell Östbergs böcker har ”Ingen kommer undan Olof Palme” inte ambitionen att vara en palmebiografi i mer strikt mening. I de biografiska delarna, för de finns där, lutar sig Greider också, om än kritiskt prövande, mot de nämnda författarnas plus några andras böcker; Greider är mycket uppskattande mot framför allt Peter Antman.

Men även om Greider inte bidrar med egen källforskning – hans besök på de nämnda adresserna har också de mer syftet att ge boken ett slags litterär dramaturgi – är hans bok oerhört intressant, i vissa stycken briljant. Spotlighten riktas i detta drama i fyra akter dels mot bärande element i Olof Palmes liv och politiska utveckling, dels mot det som utmärkte Olof Palmes politiska gärning – och det i denna som utmanade en fientligt sinnad borgerlighet.

Det finns reflektioner i Greiders bok som jag finner oerhört politiskt intressanta, till exempel att rörelsen är det politiska budskapet och Palmes politiska radikalism alltså ska ses i ljuset av strömningar som var starka i den tidens arbetarrörelse.

Men i en sådan fråga, löntagarfondsfrågan, var Olof Plame uppenbart inte lycklig över den ståndpunkt framför allt fackföreningsrörelsen hade kommit att inta; han stretade som bekant emot. Eftersom det inte finns några bärande skäl att tro att hans skepsis hade något att göra med vakstslående om kapitalisterna, finns det skäl att – mer än Greider gör – fundera över hur Palme tänkte i de här frågorna. Man skulle ju kanske kunna tro att Palmes skepsis hade något att göra med det faktum att fondsocialismen hade starka drag av syndikalism över sig, men varken det eller teorin att Palme möjligen egentligen inte ville rubba kapitalets makt utgör några riktigt sannolika förklaringar.

Palme var visserligen inte heller någon anhängare av statligt ägande i mycket stor skala, även om han faktiskt var för mer statligt ägande i produktionslivet. (Och i kommuner och landsting såg verksamheter inom skola, vård och omsorg som naturliga, samhällsdrivna monopol.)

Men produktionslivet oavsett ägarform (företag oftast drivna i privat men i växande utsträckning också i starlig, kommunal, folkrörelseägd eller kooperativ regi) skulle enligt det partiprogram från 1975, som inte heller Göran Greider verkar ha läst, i huvudsak verka på en marknad, vars frihet dock skulle begränsas på tre olika sätt:

* Planmässig hushållning under medborgarnas kontroll.

Denna planmässiga hushållning skulle som mål bland annat ha
att skapa arbete åt alla
att rättvist fördela produktionens resultat
att inrikta produktionen så att medborgarnas väsentliga behov tillgodoses
en ansvarsmedveten hushållning med råvaror och energi
en stabil och långsiktig tillgång till energi
en god yttre miljö och
en kamp mot inflationen.

Allt det här handlar om att begränsa marknadens frihet med hjälp av lagar och politiska beslut.

Men där utöver skulle demokratin vidgas på ytterligare två sätt:

* Medbestämmande för löntagarna,

en maktförskjutning som skulle åstadkommas genom en kombination av ramlagstiftning och fackliga förhandlingar. Det är i skenet av den här programpunkten man ska se sjuttiotalets många åtgärder för att demokratisera arbetslivet.

Den tredje och sista vägen för att lägga Sverige i hela folkets händer var

Inflytande för konsumenterna.

Även i det här fallet tänkte man sig en kombination av reglerande lagstiftning och påverkan genom konsumenternas egna organisationer, främst konsumentkooperationen och bostadskooperationen.

Greider tror också att Palme inte var särskilt intresserad av miljöfrågor. Att detta inte är korrekt framgår redan av några punkter som citeras ovan. De här punkterna utvecklas i programtexten, och även i punktprogrammet finns ett särskilt och ganska utförligt avsnitt om miljö. Jag rekommenderar 1975 års partiprogram för vidare läsning.

Men således: även om Göran Greider inte är fullständigt informerad på alla punkter, ger hans bok en mycket intressant och i de flesta avseenden träffsäker bild av epoken Olof Palme.