En offensiv Håkan Juholt

Med beundransvärd energi besöker nu den i media nederlagsstämplade Håkan Juholt partidistrikt efter partidistrikt. I går var det Uppsalas tur. Efter ett möte med kommunalarna kom han till Missionskyrkan, där Uppsala arbetarekommun numera håller sina möten. Gissa om det hade kommit folk till det här!

Håkan Juholts turné runt Sverige har beskrivits som en botgöringsfärd, och visst berörde Juholt med några ord sina egna tillkortakommanden, men det han just nu, full av kamplust, genomför är en gammaldags agitationsturné, där han pläderar för en politik präglad av mer rättfärdighet, för att knyta an till den miljö gårdagens möte hölls i. (När mötet var över, lutade jag mig tvärs över bordet mot Lars Lindberg, inte bara socialdemokrat utan också en mycket framstående person inom Missionsförbundet, och sa: – Han skulle inte bli någon dålig pastor, den här Juholt.)

På område efter område går Juholt under den här turnén till offensiv mot orättvisor som är en följd av det rådande borgeriga styret. Några av dem han uppehöll sig vid finns också i en stor brännpunktsartikel i dagens Svenska Dagbladet (25 november 2011); han hänvisade mycket riktigt till den vid gårdagskvällens möte: Socialdemokratin vill bryta segregationen i skolan, vilket också skulle stärka Sverige i dess egenskap av kunskapsbaserad ekonomi. Vi måste göra allt för att bryta den höga arbetslösheten, och då gäller det att sätta in många olika slags åtgärder, till exempel att göra en klimatomställning som gör Sverige till världens mest hållbara land och att skapa arbetsplatser där människor mår bra, undviker skador och utvecklas. Medborgarvärde ska sättas före marknadsvärde – som politikområden som därmed måste förändras nämnde han elförsörjning, järnväg, skola, bostäder, apotek och omsorg. (Under kvällens lopp formligen sopade han golvet med företag som Carema.) Och han framhöll särskilt behovet av infrastruktursatsningar i vägar, järnvägar och kraftnät, sådant som en andra öresundsförbindelse och en utbyggd tunnelbana i Stockholm.

Det starkt ideologiska talet avbröts gång på gång av applåder, och också flertalet av hans svar på publikens frågor under senare delen av mötet möttes med applåder.

Det här mötet speglas förstås inte i media, men det och alla andra liknande möten runt om i landet har en annan och mycket viktig effekt: Medan borgerliga media, i dag inte bara på ledar- utan också på nyhetsplats, fortsätter att trumpeta ut socialdemokratins elände och Håkan Juholts otillräcklighet, dessutom understödda av så kallade partivänner som ogillar Juholt och inte minst den politiska kurs han står för, stärker Juholt sin ställning i det som är partiets verkliga kärna.

Till den hör jag och Birgitta. Så det var kanske inte bara för att vi har setts på partikongressen som Håkan Juholt kom fram till oss och handhälsade.

ICA i Öregrund i konkurs

I dagens Upsala Nya Tidning finns en notis, som i sin tur bygger på en lokal radiosändning som jag också har lyssnat på: ICA i Öregrund har gått i konkurs.

Själva har vi, allt sedan vi 1969 köpte vårt hus i Öregrund, handlat i Konsum, men det betyder inte att jag känner någon skadeglädje. Även vi har någon gång då och då handlat till exempel färsk fisk på ICA, och självklart känner jag med både handlaren och de åtta anställda som nu förlorar jobbet.

Men Konsum har varit bättre, gradvis fått allt fler kunder. Att vi har handlat där beror verkligen inte på att vi bor nära konsumhallen. Den har genom åren byggts ut och fått ett allt bättre varuutbud. Den har kompetent och serviceinriktad och mycket trevlig personal, som lyssnar på kundernas synpunkter och önskemål. Den har tagit över ortens postservice, som tidigare under en (kaotisk) period sköttes av ICA-butiken. Den har stor bilparkering på planen utanför.

Öregrund är ett litet samhälle, så litet att det i sig inte skulle kunna härbärgera två stora livsmedelshallar, men handeln i Öregrund är speciell: under sommarmånaderna blir de som handlar livsmedel mångdubbelt flera. Då har också den mindre affären, ICA, haft hyggligt med kunder, detta på grund av läget i hamnen, dit ju till exempel båtfolket kommer. Men allt fler av sommargästerna har också börjat välja Konsum, som nu sedan länge har haft flest kunder bland de åretruntboende öregrundsborna.

Det här är naturligtvis svårt att erkänna för ICA-handlaren, som i radiointervjun främst hänvisar till den växande konkurrensen från Östhammar, dit man ju också kan komma med både bil och båt. Men båtfolket dras främst till Öregrund, detta på grund av att Öregrund men inte Östhammar har systembolag, och det här bolaget lockar väl också många bilburna med sommarstugor längs kusten att helghandla (även mat) i Öregrund och inte i Östhammar. Och så är det ju så, att Konsum har ökat sin marknadsandel även i Östhammar: Ett nytt stort Coop Extra vid infarten lockar många, i och för sig också en del av dem som bor i Öregrund, med sina lägre priser, men i motsats till vad kooperationen själv, när Coop Extra kom till, trodde, har den gamla konsumhallen i centrala Östhammar kunnat fortleva. Kooperationen har helt enkelt växt sig starkare både i Östhammar och i Öregrund.

Utförsäljningen av varorna i ICA-butiken har påbörjats, och vad lokalen senare ska användas till är oklart. Kanske vågar sig en ny ICA-handlare in på den här alltså ganska lilla marknaden, men den generella iakttagelsen av livsmedelshandeln är ju att mindre enheter i längden har svårt att klara konkurrensen. En variant vore kanske att Konsum tog över även ICAs lokaler för att där, främst sommartid, driva en Coop Nära-butik för att betjäna båtfolket – en del kostnadseffektiviseringar skulle man kunna göra genom att ha gemensam personalpool med den stora konsumhallen.

Och så borde den manuella disken med färsk fisk bevaras.

Ramsor, sagor och sånger

Aftonbladets försäljning av barn-CD, utgivna till Bonniers ”Barnkammarboken”, fortsätter med ”Älskade ramsor, sagor och sånger från Barnkammarboken” (Bonnier Carlsen / Alfie 334 23533, 2011).

Urvalet i den här CD-serien präglas helt naturligt främst av det man hittar i den bonnierska barnbuffén, men man har förstås försökt komplettera med texter och sånger, som till exempel har getts ut av främste konkurrenten, KF-ägda Rabén & Sjögren. På den här CDn finns till exempel Lennart Hellsings ”Dinkeli dunkeli doja” – tyvärr i en läst version utan musik.

I och för sig är ungefär hälften av materialet på skivan upplästa ramsor och sagor, några av dem av kända och skickliga namn bland bonnierförfattarna, men det är inte alltid de som framför det här materialet lyckas gjuta nytt liv i det. Med Britt G Hallqvist lyckas det inte så bra, med Elsa Beskows ”Sagan om den lilla gumman” går det hyggligt, och med dramatiseringen av Maurice Sendaks ”Till vildingarnas land” – jag har rik egen erfarenhet – går det riktigt bra för Björn Grimstedt. Jag gillar också Ulrika Beijers uppläsning av Margareta Schildts ”Det låter morgon”.

Sångerna på den här skivan är jag genomgående mer kritisk mot. Medan andra konkurrenter på området har valt att satsa på proffs och spännande och överraskande arrangemang, har de som har gjort den här skivan satsat på barn och amatörer och musik som andas svensktopp. Bara ett par spår, ”Lilla Snigel” med Hanna Grundström och ”Trollmors vaggsång” med Nina och Kim, är hyfsade; riktigt bra är bara ”Sur-låten” med Tony Könberg, Micke Hågestam och Tord Lundgren.

Hur har producenterna tänkt i fråga om till exempel ”Mors lilla Olle”, när man har Alice Babs’ fantastiska Alice Tegnér-skiva att jämföra med?

Noveller från Estland

Förlaget Tranan har en berättarserie med verk av författare från hela världen, och i den finns en pocketvolym med fjorton noveller från Estland, ”Estland berättar: Hur man dödar minnet” (2007). Huvudredaktör för volymen är Kalli Klement, men som urvalskonsulter anges också Maarja Talgre och Anu Saluäär. De båda förstnämnda har också gjort några av översättningarna, men hur arbetsfördelningen annars har varit mellan redaktörerna, vet jag inte.

Översättningarna är genomgående goda, men några av dem innehåller små grodor i svenskan, och den bäste översättaren, Peeter Puide, har i Jaan Kross’ avslutande långnovell ”Fursten” drabbats av vad jag uppfattar som datasammanskrivningar av ord, vilket tillsamamns med det ovan nämnda tyder på att boken kunde ha korrekturlästs lite mer noggrant. Men det här är ändå lappri. Vi ska vara tacksamma över att ha fått en så bred introduktion till modern estnisk kortprosa.

Bara ett par av författarna är tidigare kända för svensk politik. Det gäller särskilt den nu döde nestorn Jaan Kross, vars märkliga novell om lägertiden ytterligare gör mig övertygad om att han var en författare i nobelprisklass. ”Fursten” är också intressant på så vis att den är en intressant och vindlande berättelse om en tid och ett politiskt läge, som kunde ha avsatt ett mycket mer bittert vittnesmål.

Viivi Luik är känd här i Sverige främst genom sin mästerliga skildring av Sovjetestland, ”Den sjunde fredsvåren”. Det är inget fel på hennes båda prosastycken i den här antologin heller, ”Hur man dödar minnet” och ”Tre återkomster till Estland” (båda utmärkt översatta av Maarja Talgre), men noveller i egentlig mening är de ju inte, snarare då essäer. Fast man lär sig mycket om Estland och landets förvandling efter den återvunna självständigheten genom att läsa Luik.

Talgre har också översatt två noveller av Jaak Jõerüüt, ”Ett glas mjölk” och ”En vanlig dag”, båda med impressionistiska bilder ur det relativt nära förflutna.

Också Puide introducerar annat än den moderne klassikern Kross. I hans översättning får vi läsa dels Peter Sauters nästan plågsamt realistiska barnbördsskildring ”Ont i magen” och Jüri Ehivests desto mer fantastiska ”Al-Qaida”.

Huvudredaktören Kalli Klement bidrar med en översättning av Ene Mihkelsons ”Sodomiten”, en lätt grotesk politisk berättelse från Brezjnev-tiden. I fallet Maimu Berg finns speciella karaktäristika för ett land, som länge har varit sammanfogat med Ryssland, främst genom att hennes ”Rokokodamen” (översättning Jaak Akker) bland de agerande har barn med ryska namn. Berg är för övrigt socialdemokratisk politiker i Tallinn – även den ovan nämnde Kross var ledamot i riksdagen, Riigikogu, invald på Socialdemokraternas lista.

Andrus Kivirähk introduceras med novellerna ”En duktig kvinna” och ”Konstnären Jaagup”, båda översatta av Kristi Sinka. Särskilt ”Konstnären Jaagup” är en skapelseberättelse som inte bara andas fantasi utan också fantasteri.

Uppskruvad till det fantastiska, i slutet det faktiskt motbjudande groteska, är Mehis Heinsaars ”Vackre Armin”, i översättning av Madli Björck.

Efter den känns det nästan som en lisa att läsa Eeva Parks ”Stranden på Fårö” (översättning Jaan Seim).

Sammantaget har vi därmed fått möta många olika stilar och författartemperament, men av de författre som är helt nya för mig skulle jag kanske ändå i allra första rummet vilja sätta Tiia Toomet och hennes ”Sommar i fäderneslandet” (översättning Katarina Warfvinge). Det är en mycket lång novell – i några stycken kanske aningen för lång – men dess prosa är så skimrande vacker att man längtar efter att få läsa mer av Toomet.

En skön kväll med Owe Thörnqvist

Jag har tidigare berättat att vi brukar träffa Owe Thörnqvist vid landshövdingens middagar för hedersupplänningar på Uppsala slott – både Owe och min hustru år sådana. När vi nyligen var på en sådan middag, hamnade jag och Birgitta vid kaffet vid samma bord som Owe och hans käresta, Berit Gullberg, och det hela slutade med att Owe lovade oss biljetter till sin show på Rival på Stockholms Söder.

Det visade sig vara i sista minuten, åtminstone för den här gången. Owe är förvisso född 1929 men verkar inte särskilt inställd på att lägga av – mot slutet av föreställningen berättade han för den fullsatta salongen att detta visserligen var sista föreställningen för den här gången men att det nog skulle komma att bli en ny lite fram över.

Och jag tror honom: på scenen agerar han fortfarande som en skön yngling.

Man märkte tydligt att Owe i den här scenshowen ansträngde sig att bredda repertoaren till nyare saker och mer balladartade låtar, men den här mannen har ju åstadkommit så mycket som har fastnat i svenskarnas öron, att han ju också i rätt stor utsträckning måste återkomma till sina gamla slagnummer, om än ibland i ny fräsch dräkt. I det senare hade han god hjälp av ett gäng jämfört med Owe mycket unga musiker under ledning av basisten Johan Granström. Alla är värda beröm, men jag vill särskilt nämna Lisa Bodelius, både för trombonspel och sång.

Vi som hade uppsalaanknytning – det fanns fler än jag och Birgitta i publiken – har förstås särskilda förutsättningar att associera till de miljöer Owe skildrar i många av sina gamla godingar: ”Rumba i Engelska parken”, ”Varm korv boogie”, ”Gun från Dragarbrunn” och andra; ”Norra station blues”, som han också sjöng, är ett lite senare tillskott, från 1981, till det uppsaliensiska.

För dem i publiken som inte automatiskt kan se de här miljöerna framför sig, projicerades på scenen fotobilder som vägledning. När Owe spelade ”Svartbäckens rödaste ros”, fick vi alltså se henne – Hillevi Rombin – på bild. Fast för mig och en del andra i Svartbäckens socialdemokratiska förening är det i realiteten en annan dam, hon som satt vid min sida, som är Svartbäckens rödaste ros.

Owe slog för övrigt också en del välriktade politiska rundpallar från scenen. Mot Carema till exempel – och publiken jublade.

I pausen köpte jag hans sångbok plus skivor – en dubbel-CD med hans gamla godingar och en live-CD – med honom, och när föreställningen var slut, gick jag och Birgitta upp för trapporna till Rivals restaurang för att äta middag. Det blev var sin väl tilltagen entrecôte med utmärkt pommes frites och, som avslutning, var sin irish coffee. I matsalen satt för övrigt också Hans och Anna Dalborg, som vi senast träffade i samband med middagen för hedersupplänningar och också hade stött på i pausen under kvällens föreställning.

Medan vi fortfarande åt, kom Berit Gullberg in i restaurangen och kom fram för att kolla om vi hade haft en trevlig kväll. Jo det hade vi verkligen, men främst passade jag på att knyta an till ett filminslag i slutet av showen: I det där inslaget berättade Anna-Greta Leijon om hur hon hade sammanfört Owe och Berit.

Både jag och Birgitta känner Anna-Greta sen länge tillbaka – själv hade jag en kort romans med henne, när hon i början av 1960-talet pluggade i Uppsala, och hon bodde i samma hus som Birgitta, Arken, Nykterhetsvännernas studenthem. Men jag hade ingen aning om den där kärleksförmedlingshistorien eller om att Anna-Greta och Berit kände varann. Jo, berättade Berit nu, hon och Anna-Greta hade varit skolkamrater.

Lite senare dök också Owe Thörnqvist upp i reastaurangen och tog en lov förbi vårt bord – på så vis fick vi möjlighet att tacka honom för vår sköna kväll – innan han förenades med Berit nånstans längre bort i lokalerna.

När man ser den här killen – 82 år i år! – inser man ju, att livet inte nödvändigtvis måste vara slut vid 75, som jag själv fyller strax före midsommar.

Förra miljö- och energiministern träffar gamla medarbetare

Det är nu rätt länge sen min hustru var först energiminister, sen miljö- och energiminister, sist miljöminister – och det är ju förresten länge sen vi hade socialdemokratisk regering också.

Kring sig hade Birgitta på den tiden ett antal mycket kompetenta personer, som statssekreterare och på andra vitala poster i departementet. Med några av dessa utvecklade ministern, och genom henne även jag, inte bara yrkesrelationer utan också personlig vänskap: vi har, årtionde efter årtionde, fortsatt att umgås med dem och även deras hustrur – Rolf Annerbergs hustru Monica jobbade för övrigt även hon på departementet.

De övriga i den här kretsen är Håkan och Kerstin Heden, Ingemar och Ingrid Skogö och så gårdagskvällens värdpar, Kjell Jansson och Ulla Svedjelid. Ingrid Skogö hade dock, på grund av svår förkylning som hade utvecklats till lunginflammation, den här gången blivit tvungen att stanna hemma i Västerås.

Vi var alla hembjudna till Kjells och Ullas villa ute i Saltsjöbaden – sista biten, en lång och brant backe, var för övigt en pärs för Birgittas tappert kämpande hjärta. Men väl framme möttes vi av all tänkbar hjärtlighet. Vi pustade ut med glögg eller en lite whisky till hands; minnen från fordom blandades med aktualiteter. Så småningom väntade en god middag: varm musselsoppa (jag tror även med svamp) och sen en fiskrätt.

Birgittas gamla medarbetare är betrodda ämbetsmän – Ingemar Skogö är numera landshövding i Västerås – så jag vill inte referera våra samtal vare sig om regeringen eller oppositionen. Men jag kan ju säga att det alltid är intressant att diskutera politik med människor som besitter så mycket kompetens och erfarenhet.

Med Håkan Heden, som jag under middagen hade på nära håll, kom jag också att diskutera Folket i Bild. Jag var i mina yngre år ombud för gamla Folket i Bild och FiBs folkböcker, och han visade sig ha haft en roll vid startandet av FiB Kulturfront.

Kvällen gick, fortare än man kunde ha anat, och snart närmade sig tiden för uppsalatågets sista avgång för kvällen. Som tur var för oss skulle landshövdingen i Västerås köra hem och hade därför hållit sig nykter, så vi fick skjuts av honom till Centralen och hann med uppsalatåget.

Nästa gång ska vi träffas hemma hos oss i Uppsala, så då kommer det inte att vara något transportproblem, för oss i alla fall.

Melodikrysset nummer 46 2011

Så var då ordningen återställd och Anders Eldeman tillbaka i studion.

Och ett förhållandevis lätt kryss hade han knåpat ihop. Det var egentligen bara allra sista frågan som låg utanför det jag spontant kunde, men med smart utnyttjande av Google lyckades jag tämligen snabbt få fram att det var Avril Lavigne som sjöng ”Everybody Hurts”.

Smurfarna är jag väl förtrogen med, dock inte de Smurf-CD som har följt i seriens spår. Men med lite detektivarbete lyckades jag få fram att låten ”Smurf smurf smurf” hade lånat melodin från ”Boys Boys Boys” med Sabrina – sålunda var det pojkar hon trånade efter.

Egentligen ligger också Idol – Idiot som jag brukar kalla programmet – utanför det jag befattar mig med, men Amanda Jenssen och hennes ”Happyland” har jag faktiskt hört tidigare.

Jag brukar ju – mycket för att kunna klara Melodikrysset – följa melodifestivaltävlingen, så jag kom naturligtvis ganska lätt ihåg tvåan i finalen 2010, ”Keep On Walking” med Salem Al Fakir.

Men nog tyckte jag att vinnaren år 2000, ”När vindarna viskar mitt namn” med Roger Pontare, var ett strå vassare, detta trots att Pontare hamande på sjunde plats i Eurovision Song Contest.

Lite mossig vad gäller kvinnosynen kändes Egon Kjerrmans, den forne allsångsledaren på Skansen, ”Bla bla bla” från 1960.

Men en sån låt fastnar naturligtvis i minnet, och det gjorde också Mats Olins insjungning 1967 av pappa Stig Olins ”Jag tror på sommaren”.

Och på tal om sommaren: vem har besjungit den vackrare än Evert Taube? Hans ”Calle Schewens vals” från 1931 torde dessutom höra till de sånger som flest svenskar har sjungit med i och åtminstone delvis kan utantill.

Riktigt samma breda folkliga popularitet har kanske inte Birger Sjberg, men nog tror jag att väldigt många kan sjunga med, när man introducerar ”Den första gång jag såg dig, det var en sommardag” ur ”Fridas bok”. Dess tillkomstår är 1922.

Både Taube och Sjöberg är ju klassiker i visgenren, men annars är Eldeman ganska snål med klassiker, om man med klassiker menar seriös konsertmusik. I dag gick han i alla fall så långt som till att spela äldre operettmusik, från 1874 närmare bestämt. Vi hörde musik ur ouvertyren till ”Läderlappen” (”Die Fledermaus”) med musik av Johann Strauss den yngre och text av Karl Haffner och Richard Gendre.

Fast klassisk musik förekom också i dagens barn-TV-fråga: I ”Beppes godnattstund”, som gick i TV 1968-1974, var signaturmelodin Bachs ”Air”, och jag minns för min del fortfarande figurerna där, Hungran, Busan, Gäspan, Kraman och så inte minst Sigrid som alltid satt på pottan och så småningom ropade ”Fääääärdig!”, alla de där som Beppe, själv iförd nattskjorta och nattmössa, skulle natta.

Min egen dotter Kerstin är född 1969, och jag skulle tro att hon fortfarande minns de här programmen. Hon var redan då en mycket bestämd person, och jag minns ett tillfälle då jag skulle natta henne och hon – apropå pottor – i mycket tidig ålder förklarade:
– Pappa, jag vill inte ha bölla mer!
Jag försökte då med ett ”Men tänk om du kissar på dig då?” men fick som snabbt och bestämt svar:
– Nä!
Och sedan behövdes faktiskt inga blöjor mer.

Sen har vi fortfarande ytterligare en gammal favorit kvar att redovisa. Vi hörde ”Smile” ur Charlie Chaplins ”Moderna tider” från 1936, och om man följer uppmaningen i filmtiteln, ler man alltså. Det här är en underbar film – läs gärna vad jag har skrivit om den ovan under Kulturspegeln, Film – dessutom intressant på så sätt att Chaplin själv har komponerat ”Smile”; Charlie Chaplin var en mycket mångsidigt begåvad herre.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Shakespeare som musik

Som vanligt när vi går på våra abonnemangskonserter, inledde vi med att äta middag ute. Den här gången valde vi att gå till Saffran Polo, där vi flera gånger har varit tidigare.

Saffran Polo ligger, liksom Konserthuset, längs Vaksalagatan men öster om Vaksala torg, på Vaksalagatan 35 närmare bestämt. Den här restaurangen ligger alltså några kvarter från Konserthuset, och Konserthsuets många gäster tycks inte hitta dit lika lätt som till restaurangerna tvärs eller snett över Vaksalagatan.

Det är synd, för Saffran Polo är en restaurang med både trevlig miljö och god mat, iransk i båda fallen.

Vi inledde med tzatziki, gurka, morot, svara oliver och saltgurka i kefir och fick till det ett fat med gott persiskt bröd. Därefter åt vi chenjeh: grillspett av marinerad oxfilé, marinerad rödlök, grön paprika och champinjoner, alltsammans grillat, och så ris. (Några små kokta potatisar serverades också, men dem åt vi inte.) Huvudrätten var för övrigt inte bara god utan också så riklig, att ingen av oss orkade äta upp till exempel allt riset.

Därifrån gick vi vidare till Konserthuset, där kvällens tema var Shakespeare.

Shakespeare har ju själv inte skrivit någon musik, men hans dramatik har inspirerat en mängd kända kompositörer att skriva musik som utgår från hans teaterstycken. Läsarna av den här bloggen känner till min skepsis mot olika typer av programmusik, men naturligtvis har jag så pass många gånger hört Felix Mendelsohns (1809-1847) musik till Shakespeares ”En midsommarnattsdröm” – Mendelsohn skrev ouvertyren redan 1826 och fullbordade verket 1843 – att också jag associerar den här musiken till Shakespeares pjäs. Nå, oavsett dessa associationer var Uppsala kammarorkesters, under ledning av Paul Mägi, tolkning av verket rent musikaliskt mycket hörvärd.

Jag har en ganska stor kollektion Jean Sibelius (1865-1957) på skiva också, men jag kan inte påminna mig att jag tidigare har hört hans musik till Shakespeares ”Stormen”.

Här rörde det sig om en helt annan typ av musik, märk väl till en helt annan typ av pjäs, och även den här temperamentsväxlingen klarade orkestern och Paul Mägi med glans.

En smula störande var här faktiskt presentatörens, Ulrika Knutssons, berättande avbrott mitt i verket. Över huvud har jag aldrig tidigare varit med om att en presentatör har fått ha en så dominerande roll. Det hon sa var kunnigt och intressant – men i grunden var ju inte den musik som spelades så svår att den måste förklaras i skenet av den shakespearedramatik den knöt an till.

Efter pausen fick vi sålunda höra den symfonsika dikt Franz Liszt (1811-1886) förvandlade ”Hamlet” till, och jag är beredd att skriva under på att Liszt åtminstone har fångat den grundstämning, som finns i pjäsen. Om denna sen behöver en musikalisk uttolkning och musiken i sin tur en verbal uttolkning är en annan fråga.

På samma sätt är jag beredd att medge att Pjotr Tjajkovskij (1840-1893) i sin ouvertyrfantasi lyckas fånga den mycket mer romantiska stämningen i ”Romeo och Julia”.

Men viktigare är egentligen att musiken, som den framfördes av kammarorkesern, lät bra.

I Estland kommer Socialdemokraterna allt närmare platsen som största parti

För alls inte länge sedan var Socialdemokraterna i Estland, Sotsiaaldemokraatlik
erakond, SDE, ett förhållandevis litet parti. Nu är det, månad efter månad, landets andra parti i storleksordningen, och avståndet till det ledande regeringspartiet, Reformierakond (Reformpartiet), krymper.

Reformierakond, med 31 procent i novembermätningen mot 32 i oktobermätningen, har försteget att leda regeringen och därmed få medial uppmärksamhet, men oppositionen växer i opinionsmätningarna, vilket säkert också har att göra med att Reformierakond för en i många avseenden nyliberal politik.

Fast hittills har missnöjet ännu mera gått ut över dess koalitionspartner IRL (Isamaa ja Res Publika liit, förbundet Fäderneslandet och Res Publika), som är ett socialkonservativt parti. Detta är på sätt och vis logiskt – partiet lyckas inte i regeringsställning leva upp till sina sociala ambitioner. Partiets stöd i novembermätningen är 16 procent (+- 0 jämfört med oktober). Fast då ska man veta att IRL länge var ett större parti än Socialdemokraterna.

De senare gick för några månader sedan om det parti, som länge har varit det ledande oppositionspartiet: Edgar Savisaars lätt vänsterpopulistiska Keskerakond (Centerpartiet). I november gick Sotsiaaldemokraatlik erakond upp med ytterlgiare en procentenhet, nu till 24 procent.

Men Keskerakond ger fortfarande SDE en match: I novembermätningen gick partiet upp med hela tre procent, från 20 till 23 procent.

När jag läser de estniska Scoialdemokraternas hemsida, ser jag där tydliga tecken på att SDE bestående vill ändra på styrkeförhållandena och detta genom att ge sig in i kampen om landets ryska väljare, en av Keskerakonds viktigaste väljarbaser. Socialdemokraterna har nyss inrättat ett eget kontor i Narva, en nästan helt förryskad stad, och man gör stora ansträngningar att nå de många ryssarna i landetrs nordöstra delar och i Tallinns betongförorter. De här ansträngningarna märks också på hemsidan, som nu har långt fler texter på ryska. Allt fler socialdemokrater med ryska namn förekommer också på den här sidan.

De nämnda fyra partierna är de som har platser i Riigikogu, riksdagen, och opinionsmätningarna – bland dem den senaste – tyder heller inte på att något av de partier som i det senaste valet hamnade utanför skulle vara på väg att växa.

Rohelised (De gröna), som under förra mandatperioden satt i Riigikogu, har fallit från fyra procent i oktober till tre procent i november.

Och landsbygdspartiet Rahvaliit (Folkförbundet eller Folkunionen) har fortfarande bara stöd av två procent (+- 0). Viktiga delar av dess forna kadrer finns i dag hos Socialdemokraterna, och det är väl en tidsfråga när resterna av Rahvaliit skingras åt olika håll.

Samtidigt finns det plats för nya överraskningar i kommande mätningar och framför allt val: Antalet osäkra, som således inte kunde ange partisympati, var i november hela 30 procent.

Mätningen har gjorts av TNS Emor och refereras här efter tidningen Postimees (Postiljonen) 18 november 2011.

Korta meningar

Lotta Grönings blogg,
Expressen, 17 november, 2011 kl 17:24 Av Lotta Gröning Kategori: Övrigt

”Lars Enqvist
ska rädda Juholt. Minns ni Enqvist?”

Nej, men vi minns Lars Engkvist.