”Samman(S)vetsat gäng på väg åt vänster”

Annika Ström Melin har på Dagens Nyheters (beroende borgerlig) ledarsida den 4 december 2011 skrivit en analys av socialdemokratins och Håkan Juholts kris, som är intressantare än jag tror att hon själv anar.

Artikeln ändar i den sedvanliga hycklande omtanken om socialdemokratin som nu, efter vad som tilldrog sig på förtroenderådet, sägs vara riktigt illa ute.

Men hon noterar redan inledningsvis att Juholts tal fick stående ovationer och att han fick ett stort fång röda rosor.

Följande i Juholts tal, här refererat efter henne, fick henne att bli särskilt skakad:

”Turnén bland partidistrikten verkar ha fått Juholt att svänga åt vänster, och de partilojala tycks gilla det. I går fick Juholt allra längst applåder för kravet att ’marknaden ska regleras’ och att det ’handlar om ett systemfel’ som ska rättas till.

Att han vill ändra S kongressbeslut om vinst i bolag som driver skola, vård och omsorg är en tydlig signal om färdriktningen.”

Det här – som Ström Melin försöker karaktärisera som något slags vänsterextremism – är ju i själva verket uttryck före en klassisk socialdemokratisk linje, sådan den har utformats både i praktisk politik och formulerats i rader av socialdemorkatiska partiprogram – fråga mig som var huvudsekreterare i partiets programkommission under årtionden!

De liberala alternativen till en sådan politik kan väl de liberala partierna – de är många nu – kappas om att formulera. Det borde de väl rimligen klara utan att också socialdemokratin omvandlas till ett liberalt parti.

Däremot kunde det, efter en period av velande och råddighet, behövas ett tydligre socialdemokratiskt alternativ, och det är nog just det alternativet Ström Melin & co är så rädda för, ett alternativ till segregerande och betygsinflationsdrivande friskolor, till vinstgivande vanvård av gamla och annat av det slaget.

Men den debatten vill de styrande borgerliga partierna och deras mediala språkrör inte ha – den kan man nämligen förlora.

Jag hör inte till dem som anser eller här på bloggen har hävdat, att Håkan Juholt har gjort allt rätt – hade han gjort det, hade kampanjen mot honom inte varit möjlig. Men den massiva, i vissa avseenden besinningslösa mediala kampanj som har förts mot honom har verkligen inte bara med moralisk rättrådighet att göra. Dess egentliga syfte – och här talar jag också om ett antal så kallade partivänner – har varit att göra Juholt omöjlig, helst – åtminstone i bildlig bemärkelse – döda honom och därmed socialdemokratins klassiska vänsterlinje.

Det här tar sig uttryck på många håll och på många områden.

Läs till exempel Anna Ardins utmärkta analys av Håkan Juholts besök hos Skavlan i TV – länk till Annas blogg finns här intill.

Det kommer att ta tid att vända det här. I går kväll var jag och Birgitta på ODs Caprice i universitetsaulan i Uppsala – jag återkommer till föreställningen och Stor-OD på Uppsala slott. Men jag kan få illustrera min tes ovan med att referera reaktionerna på två satiriska inslag i föreställningen: När det kom ett skämt om Håkan Juholt, skrattade publiken unisont – även vi, för det var roligt formulerat. Men under ett liknande satiriskt inslag om Sofia Arkelsten och det moderata partiprogrammet var den, antar jag, mestadels borgerliga publiken påfallande tyst.

Det här kommer att gå att vända, även om det tar lite tid. Här om dan träffade jag i vårt grannskap en ung man som ville prata Juholt men framför allt politik, det socialdemokratin står för respektive borde stå för.

Och den här – observera, inte politiskt organiserade – unge mannens infallsvinkel var verkligen inte, att socialdemokratin borde bli mer lik allianspartierna. Hans förslag var att Juholt borde få ett bättre stöd, till exempel genom att få kampanjstöd av Veronica Palm, som han hade hört och gillade.

* * *

Ja, Juholt har svängt ett antal grader i fråga om till exempel vinstuttag ur den gemensamma, skattefinansierade sektorn. Det är innehållet i den svängen som är viktigt, inte – som borgerliga media spelar på – det faktum att han svänger (”ändrar sig”).

Just nu startar en revision av det socialdemokratiska partiprogrammet.

Jag vill påminna om att det i 1990 års partiprogranm, giltigt ända fram till 2001, fanns en formulering om det här, som man gott kunde återinföra i partiprogrammet, även om man den här gången måste formulera innehållet mer som en en strävan än som ett konstaterande:

”Stat och kommun har fått ansvar för barnomsorg, utbildning, kultur, sjuk- och hälsovård, äldrevård och mycket annat, som är viktigt för oss alla i egenskap av medborgare. Dessa verksamheter har gjorts till medborgerliga rättigheter, som har fördelats lika till alla efter behov. De har därför i huvudsak undandragits de privata vinstintressena på marknaden och organiserats i statens, landstingens och kommunernas regi, inom den gemensamma sektorn. De har därigenom bättre kunnat främja jämlikhet och trygghet, och de har kunnat finansieras på ett solidariskt sätt. Även den gemensamma sektorn har haft stor betydelse för att mobilisera mycket stora grupper av medborgare bakom tanken på en grundläggande medborgarrätt. Den gemensamma sektorns tillväxt har vidare inneburit den principiellt viktiga landvinningen, att demokratins verkningskrets har ökat.”

Melodikrysset nummer 48 2011

Dagens melodikryss tyckte jag var lätt, även om där fanns en fråga som låg helt utanför det jag känner till i musikväg – jag har nämligen aldrig någonsin sett ”Idol”, som Anders Eldeman ibland hämtar ljudillustrationer från. Men det finns ju Google! Alltså har jag där inhämtat att den som 2004 vann med ”Coming True” heter Daniel Lindström.

Dansband är väl egentligen inte min musik det heller. Men svensktopplyssnande genom åren har lärt mig att känna igen en del artister inom den här genren. Sten Nilsson var det som sjöng ”Då kommer minnena”.

Och apropå Svensktoppen: där låg Ted Gärdestad 1972 i 14 veckor, bland annat som etta, med sin och brorsan Kenneths ”Jag vill ha en egen måne”.

Den är väl OK men samtidigt ett av flera exempel i dag på Eldemans ständiga upprepningar.

”When You Tell the World You’re Mine”, som Björn Skifs tillsammans med Agnes sjöng vid kronprinsessan Victorias och Daniel Westlings bröllop den 19 juni 2010, har vi hört tidigare i det här programmet.

Och detsamma gäller väl ”Snö”, som Laleh sjöng i filmversionen av Jan Guillous ”Arn”?

Eller för att välja ett annat upprepningsspår: Nog förekommer Patrik Isaksson ganska ofta i Melodikrysset. I dag hörde vi honom i ”Säg mig”.

Och Lady Gaga, i dag med ”Born This Way”, har väl förekommit i krysset tidigare hon också?

Och detsamma gäller väl även Dolly Parton, som vi i dag hörde i ”Country Is As Country Does”.

Fast hon hör ändå till de slitstarka artister man orkar höra på om och om igen.

”New York, New York” av Fred Ebb och John Kander är också en sån där slitstark låt. I dag hörde vi en instrumentalversion, men oftast brukar vi höra den med med en slitstark artist, Frank Sinatra. Fast först ut med den var Liza Minnelli i en film från 1972. Men allt det här är egentligen avdelningen onödigt vetande. Det Eldeman här ville veta var, vad man kan få se i New York, och det är ju en och annan skyskrapa – och det vet väl de flesta, också de som i motsats till mig aldrig har varit där.

Filmbakgrund har också ”Ramona”, som förekom i en film från 1928 med samma namn. Själv minns jag den med Bertil Boo, som sjöng in den 1948.

Gamla radioter som jag minns lättare många sådana äldre låtar. Ett annat exempel ur dagens kryss är ”Quanto le Gusta”, som i mitt minne dyker upp med Andrews Sisters, inte med Carin Svensson, vars svenska version skulle leda oss till begreppet mellandags-rea.

Eldeman spelade också gamla kära ”Kom, kom, kom till smörgåsbordet” men här skulle vi lockas till något mer ospecificerat, maten.

Uppsalabo som jag är hade jag inga svårigheter att känna igen Owe Thörnqvist i ”Dagny”. Om Owe har jag alldeles nyligen skrivit här på bloggen, efter det att jag och Birgitta av honom hade inbjudits till hans sista konsert.

I den här omgången alltså. Grabben är ju bara 82 år.

Det är bara kvalitet som gäller, också när det gäller barnskivor!

Den femte CDn i serien med skivor som hör till Bonniers’ ”Barnkammarboken” heter ”Älskade ramsor och sånger från Barnkammarboken” (Bonnier Carlsen/Alfie 334 23233, 2011) och är den hittills svagaste i serien.

Uppläsningarna av ramsorna ger dem ingen ny dimension. Man får vara glad när en ramsa ibland – som när Jerry Thåström läser Carin Wirséns ”Tappre Tulle” – faktiskt låter hyggligt.

Sångmaterialet innehåller åtminstone några få hyggliga nummer och åtminstone något riktigt bra.

Tony Könberg, Tord Lundgren och Micke Hägestam lyckas åtminstone hyggligt med ”Lilla bocken Bruse”. Men det är bara att konstatera att ett antal barn lyckas oändligt mycket bättre med ”Var är tummen” än Marit Eriksson gör i sin sockersöta version av Johannes Brahms och Gösta Rybrants ”Nu i ro slumra in”.

Bäst på den här skivan är dels Micke Andersson-Knut med Lennart Hellsings ”En liten bit” och så, framför allt, Lena Nyman med ”Vargsången” av Astrid Lindgren och Björn Isfält.

Den senare är hämtad rakt av ur filmen ”Ronja Rövardotter”. Den fråga som osökt inställer sig är varför man i flertalet fall på den här skivan liksom de övriga i serien har satsat på amatörism och svensktopp i stället för kvalitet. Är inte barnen värda det allra bästa?

Här duckar man för pizzorna

Birgitta och jag var på Reginateatern i Uppsala och såg ”La cuicina dell’Arte” med Cirkus Ronaldo. Cirkus Ronaldo består av ett brödrapar, där David Ronaldo spelar chefen på en pizzeria, medan Danny Ronaldo är pizzabagare. För att få pizzerian mer befolkad kallas personer ur publiken upp på scenen för olika uppgifter – två av dem, en man och en kvinna, får sitta vid ett bord där under hela föreställningen. Särskilt kvinnan, som satt mest utsatt till, måste periodvis ha haft hjärtat i halsgropen för att drabbas av några av de märkligheter som ägde rum på scenen, men hon undkom oskadd.

Äventyrligheterna började redan i föreställningens begynnelse med att Danny med hjälp av diverse hjälpmedel som uppstaplat porslin från ett bord tar sig upp i takkronan för att där, ett i taget, tända de levande ljus som finns där. Under föreställningens gång krossas en hel del porslin. Danny balanserar på en pizzaspade som balanserar på en kavel och utför där fantastiska balans- och kasttrick. Helt fantastisk är också Dannys förmåga att rotera och jonglera med pizzor, då fortfarande på degstadiet – några av dem fastnar i takkronan eller flyger ut i salongen; en av dem hamnar som haklapp trädd över huvudet på den manlige gästens bröst. Den lilla pizzerian blir allt mer av en cirkus, där till slut mängder av tallrikar snurrar runt på stänger, fästa i hål i de olika borden.

Att få någon pizza klar för de båda väntande gästerna tar alltså sin rundliga tid, så innehavarna lugnar dessa med att med jämna mellanrum ropa ”Lugn, lugn!” åt dem – föreställningen är i huvudsak en pantomim, men de båda Ronaldo kryddar då och då den här stumfilmen med italienska ord, som publiken lätt förstår. När den beställda pizzan till slut är klar, är den förstås bränd – men David Ronaldo lånar en mobil av en dam i publiken, och efter ytterligare ett antal ”Calma, Calma” kör ett mopebud – på riktig moped; man känner lukten – in i salongen och levererar en hämtpizza.

Jag slogs flera gånger under föreställningen av att våra barnbarn i den yngre skolåldern, Viggo och Klara, skulle ha haft stort utbyte av den här föreställningen, faktiskt jublat åt galenskaperna på scenen.

Fast det gjorde morfar och mormor och den övriga publiken också. Tempo, akrobatik i teknisk mening, suverän fars – alltsammans gjorde den här föreställningen sevärd också för två 74-åringar.

Trevlig var också David van Kleers musik, som strömmade ut ur den märkliga vagn med många funktioner – orkester, barskåp, pizzaugn med flera – som stod parkerad i fonden.

* * *

Efteråt hade vi planerat att äta en sen middag, men det blev inte pizza.

Vi gick i stället till Amazing Thai i deras nya lokaler och åt kryddstark anka.

Pressgrodor

hittade via Journalisten nummer 14 2011:

”Att få en dyslexidiagnos kan vara kämpigt, men det finns jhälp att få.”

SKÅNSKAN.SE

Om följande verkligen är en omedveten pressgroda kan man fundera över, men formuleringen är onekligen rolig:

”Det handlar inte om någon vandalism utan gravstenarna har välts med handkraft av kyrkans personal enligt order uppifrån.”

Norrtelje Tidning

En film om förälskelse

Clint Eastwood, som vi oftast förknippar med mer actionfyllda filmer, regisserade och spelade själv den manliga huvudrollen i en film, som snarare måste betecknas som romantisk, ”The Bridges of Madison County” (1995), på svenska ”Broarna i Madison County”. Den är baserad på en roman med samma titel av Robert James Waller, men efteresom jag inte har läst den, har jag ingen berättigad uppfattning om den.

Filmen är mycket amerikansk, inte bara för att den utspelar sig i Iowa, desutom i en miljö där folk noga håller reda på varandras privatliv. Också filmens kärlekshistoria är, när det gäller den mer fysiska sidan av saken, skildrad med amerikansk återhållsamhet. Enda gången då vi får se den kvinnliga huvudpersonen naken är hon ensam i badkaret och då med mängder av badskum strategiskt placerat över sig. Den manliga huvudpersonen exponerar sig ungefär lika mycket/lite, när han ses tvätta sig vid en utomhuspump.

Fast när jag skriver om detta, gör jag filmen orättvisa. Den skildrar med stark inlevelse och medvetet återhållna konstnärliga medel en förälskelse mellan två vuxna människor, av vilka den ena år bunden av äktenskap, man plus två halvvuxna barn.

Huvudhistorien börjar vardagligt ute på en gård ute på landsbygden i Iowa: Där lever Francesca – Franny – Johnson (Meryl Strep) sitt liv tillsammans med man och tonårsbarn – de övriga i familjen ska dock just i väg till en flera dagar lång marknad på annan ort. På vägen utanför huset stannar därefter en bil med en ensam man, Robert Kincaid (Eastwood), som frågar efter vägen till en bro en bit därifrån.

Filmens passionshistoria är från och med då, ett lite trevande samtal och lite iste inne i köket, gjord i ett långsamt och övertygande tempo, där ingenting skildras som avgjort på förhand. Genom samtalet får vi till att börja med, liksom de själva genom frågor och svar, en bild av de här båda: Han fotograf på uppdrag för National Geografic – så småningom framgår det också att han är frånskild. Hon född i Syditalien men medförd till USA av en amerikansk soldat, till hans fädernesgård, där hon efter en period som lärarinna blir hemmafru med två barn.

Hon har uppenbarligen gjort sin plikt som god hudstru och mor, även om hon, hunnen så här långt i livet, så småningom inför besökaren kan erkänna, att livet kanske inte blev riktigt som hon hade drömt.

Och det här långsamma tankeutbytet mellan dem, det kanske skickligaste i hela filmen, leder naturligtvis till den attraktion som får henne att följa med i bilen och visa honom vägen till bron han letar efter och sen att bjuda honom på middag hemma, vilket till slut ändar i pssionerat sex (som vi alltså inte konkret får se men ändå starkt upplever).

De här dagarna av underbar samvaro och passion måste naturligtvis på något sätt få en lösning innan Francescas man och barn kommer tillbaka hem. Ska hon lämna dem och åka i väg med Robert?

Han säger, och verkar mena det, att han visserligen genom åren har haft historier med olika kvinnor på olika håll, men att den här attraktionen inte liknar någon annan. Men till slut bävar hon ändå inför en brytning och låter Robert åka sin väg. Så nästa dag välkomnar hon, med tillkämpad glättighet, maken och barnen hem igen. Någon dag senare ser hon, för ett ögonblick lämnad ensam i makens bil, Robert ute på gatan i den närbelägna staden, och därefter åker han i sin egen bil ut ur hennes liv.

På det konkreta planet i alla fall.

När hon till slut dör – maken har dött före henne – hittar de nu vuxna och själva gifta barnen inte bara hennes testamente utan också en dokumentation, riktad till dem i form av foton och dagböcker, av den där för dem dittills okända passionshistorien, också en minnessak hon gav Robert innan de skildes åt. Det visar sig att den och fotona har skickats till henne efter hans död.

Nu kommer också förklaringen till något vi tittare konfronteras med redan i filmens början, att mamman i sitt testamente uttryckligen önskar bli kremerad och få askan strödd i vattnet från en av de där broarna i Madison County. Askan efter hennes kortvariga kärlek Robert har nämligen också strötts ut där.

Det här slutet, inklusive scenen där sonen och dottern faktiskt står på bron och strör ut hennes aska, har inte bara romantiska utnn också sentimentala drag, men som helhet är ”Broarna i Madison County” ändå en sevärd bitterljuv kärlekssaga.

Också musiken och skildringen av landskapet med dess olika skiftningar och av samhället med människor och bilar och billjud bidrar till att göra ”Broarna i Madison County” till en sevärd film.

Min mammas ödesträd

I fönstret i vår forna barnkammare, det som numera benämns biblioteket men där Viggo och Klara brukar sova när de stannar över natten hos morfar och mormor, står det fyra Ödesträd.

Just nu blommar de överdådigt, så överdådigt att jag önskar att jag hade en kamera som medgav publicering på bloggen. Den är kransblommig: själva blomman är liten men intensivt röd, och sedan får den en fyllig prakt genom att den har ett vitt klockformat foder. Blommorna sitter i flockar uppe i grentopparna och gör sig fint mot de mörkgröna bladen. Det är väl därav den har fått sitt andra namn, Brokklerodendrum.

Dess latinska namn är Clerodendrum thomsoniae, där Clerodendrum kommer från grekiskans kleros, öde eller lott: dendron, också det grekiska, betyder träd. Senare delen av namnet har den efer skotten Thomas Thomson. Men från Skottland kommer den förstås inte, utan från Västafrika, där den i vilt tillstånd kan få rankor som blir upp till fyra meter långa. Längden håller man dock nere genom beskärning under senvåren.

Man ska inte låta sig förledas av att den under sommarhalvåret brukar tappa alla blad. Under sommaren, då den ser ganska risig ut, brukar Birgitta ställa ut våra i trädgården, därefter – som en övergång till vintern och blomningen – i växthuset i Öregrund.

Hur min mamma gjorde på den punkten vet jag inte, men våra fyra ödesträd är ärvda efter henne. I huset i Juniskär stod de alltid i ett fönster mot havet i TV-rummet där vi brukade sova när vi hälsade på. Det här rummet samt sovrummet bredvid fanns inte när vi flyttade in där 1945, men vår hyresvärd, Kjell Nordin, byggde till dem, i slutet av 1950-talet om jag minns rätt. Nu bor där andra människor som enligt vad jag har hört har slagit samman de här båda rummen.

Även hus har sina öden.

Ett slags road movie men utan riktig nerv

”Resa i natten” gjordes 1955 då jag ännu inte, som något senare, hade börjat se praktiskt taget alla nya filmer på bio.

Manus skrevs av Olle Hellbom, som numera mest är ihågkommen för sina Astrid Lindgren-filmatiseringar, men ännu intressantare är det att notera, att filmen regisserades av Hampe Faustman, en visserligen ojämn men sällan ointressant svensk filmmakare. Redan hans namn motiverar att TV har visat ”Resa i natten”, och raden i rollistan av mycket goda skådespelare från den aktuella perioden lockar också.

För mig som var i tonåren under 1950-talet är det också roligt att få se detaljer – till exempel golvlampor – som är så typiska att de nu känns som tidsmarkörer.

Sammantaget är ”Resa i natten” inte en särskilt lycklad film. Flertalet av filmkritikerna vände tummen ned, men av dem jag regelbundet läste på den tiden var Nils Beyer i Morgon-Tidningen (gamla Social-Demokraten) negativ, medan Karl Ekwall i Afton-Tidningen såg förtjänster hos den här filmen. Just de här båda (S)-märkta tidningarnas bedömningar kan vara intressanta att notera, eftersom också Hampe Faustman hörde hemma på vänsterkanten.

”Resa i natten” har dock ingen politisk tendens. Däremot är den, i egenskap av ett slags road movie om lastbilschaufförers liv, släkt med den neorealistiska italienska efterkrigsfilmen. Lastbilarna, vägarna, mackarna, långtradarfiken, jargongen – alltsammans fångas fint i Rune Ericsons svartvita foto.

I detta har Olle Hellbom vävt in fem människors komplicerade relationer. Långtradarchauffören Gösta Lundberg (George Fant) har varit gift i åtta år med Birgitta (Eva Dahlbeck), och hans myckna bortovaro och hisoria med lifterskan och revyskådespelerskan Anna-Lisa Kaller (på scenen Irene – ”Ajrin” som i ”Goodnight Irene” – Haller), spelad av Ulla Sallert, hotar äktenskapets bestånd.

Det andra paret i filmen med problem är Åke Eriksson (Sven-Eric Gamble), också han långradarchaufför men inkallad, varvid han bland annat är med om en minolycka, och hans tjej Britt-Marie (Amy Jelf) som, när de träffas, gråter och trasslar utan att berätta varför för Åke.

På en av sina resor tar Gösta vägen över Britt-Maries föräldrahem och får där av Britt-Marie veta att hon väntar barn, fast med en annan än Åke.

Den från förläggningen förrymde Åke, som har fått logi hos Gösta och Birgitta, lägger, vad man förstår på grund av Britt-Maries avvisande attityd, an på Birgitta, när de är ensamma hemma, men trots viss kurtis blir det inget där. Men han har för Birgitta berättat om Göstas snedsteg, så hon lägger på luren, när Gösta ringer.

Till slut kommer Gösta ändå hem efter en bilolycka – han har svimmat under körning, vilket visar sig bero på blodsockerfall, en effekt av diabetes. På hemvägen har han för egen del redan gjort sig av med den, som det visar sig, i fråga om mansrelationer lättflyktiga Anna-Lisa, och nu stundar en uppgörelse med den som han tror otrogna hustrun. I rätt ögonblick förenklas pusslet av att polisen ringer på och hämtar Åke, och så talar det äkta paret ut och försonas.

En månad senare sitter Gösta och Åke åter tillsammans i förarhytten på en långtradare. De tar en extra sväng förbi huset där Britt-Maries föräldrar bor och där även Britt-Marie finns. Gösta släpper av Åke, som ska göra ett nytt försök.

* * *

En av de roliga sakerna med att se gamla långfilmer är alla skådespelare man känner igen. Några sådana i den här filmen är Catrin Westerlund som bensinmacksanställd, Arne Källerud som långtradarchaufför och inte minst sångerskan Barbro Hörberg som Anna-Lisa Karlssons/Irene Hallers liftarkompis. Och så vill jag av personliga skäl nämna ytterligare en långtradarchaufför, Mankan, spelad av Bengt Sundmark, sedan länge död men förr i världen gift med Birgittas syster Karin.

Estlands socialdemokrater närmar sig landets ryssar

Under den första perioden av Estlands återvunna självständighet fanns det flera ryska partier i det estniska parlamentet, Riigikogu, men under senare år har inget av dem klarat spärren i valen. Det enda återstående som kandiderade i 2011 års val, Vene Erakond Eestis (Ryska partiet i Estland), fick då 0,87 procent av rösterna, vilket bara är 5.029 röster.

Ryssarna i Estland har förstås, lika lite som esterna, exakt samma politiska sympatier, och de flesta av dem har vid det här laget accepterat Estlands självständighet och att de utgör en minoritet av landets befolkning. I stället har deras val av parti blivit både mer ideologiskt och framför allt mer intressebetingat. Den stora röstmagneten bland Estlands ryssar har i de senaste valen varit Keskerakond (Centerpartiet), vars populistiske ledare Edgar Savisaar, på sin tid en av förgrundsfigurerna i Estlands nationella självständighetskamp, skickligt har spelat på ryssarnas frustration.

Naturligtvis spelar socioekonomiska faktorer roll för ryssarnas partival, vilket förstås också betyder att en del stenrika ryska affärsmän lägger sin röst på nyliberala Reformierakond (Reformpartiet).

Jag har i några tidigare opinionsanalyser pekat på att Socialdemokraterna, Sotsiaaldemokraatlik erakond, har en uppåtgående trend bland landets ryssar, vilket är en mycket rimlig utveckling mot bakgrund av den socioekonomiska ställning som utmärker majoriteten av Estlands ryssar.

Partiet, som i opinionsmätningarna nu har gått om Keskerakond och är landets näst största parti, skulle kunna bli ännu större, om en ännu större andel av ryssarna började rösta socialdemokratiskt. De estniska socialdemokraterna har mycket riktigt på sin hemsida exponerat fler av sina ryska företrädare, gjort kampanjturné i landets nordöstra ryssdominerade delar och där också, i Narva, öppnat ett ryskspråkigt partikontor.

Och det här verkar ge resultat.

Styrelsen i det ovan nämnda Vene Erakond Eestis har enhälligt beslutat att söka samarbete, gärna även samgående, med socialdemokraterna. Ett förslag i den riktningen, undertecknat av VEEs ordförande Stanislav Tšerepanov, presenterades på Socialdemokraternas hemsida den 25 november.

Där publicerades samtidigt ett svar, undertecknat av S-ledaren Sven Mikser, som ställer sig positiv till fortsatta samtal om samarbete, även samgående. Av svaret framgår att han kan tänka sig att låta ett antal framstående ryssar från VEE kandidera på Socialdemokraternas listor.

Min egen reflektion till detta är att VEE i sig inte är särskilt stort men att ett samarbete/samgående med Socialdemokraterna skulle komma att få mycket uppmärksamhet bland Estlands ryssar och bland dem göra socialdemokratin till ett verkligt alternativ till Savisaar och hans centerparti.

Melodikrysset nummer 47 2011

Dagens melodikryss innehöll en del frågor som ligger utanför min normala kunskapssfär, men jag har lyckats klara även dem. Ett exempel: ”Big Brother” med Adam Alsing har jag aldrig tittat på.

Och ”You’re Beautiful” med James Blunt har jag möjligen hört förut men ändå inte riktigt lagt på minnet.

Men sånt får man stå ut med. Andra kan ha haft det svårt med sådant som jag tyckte var jättelätt.

Jag förstod till exempel genast att krysset inleddes med Lars Forssell och ”En fransman i Stockholm”. Jag har allt av Forssell på skiva, inklusive det lilla han har sjungit in själv. Till Forssell har jag ett långt och hjärtligt förhållande: Jag inledde mitt ordförandeår i socialdemokratiska Laboremus i Uppsala med att engagera honom på vår recentiorsafton 1960, där han talade under rubriken ”Att protestera i Sverige”. Jag fick hans tillstånd att ta med två av hans visor i min sångbok 1970, ”Upp till kamp!”. Birgitta och jag träffade honom i samband med några av Svenska akademiens evenemang, och han skrev på talmannens, Birgittas, uppdrag ett beställningsverk åt riksdagen. Jag har skrivit en del om honom här på bloggen och bland annat fått vänliga kommentarer från hans son, Jonas. Läs gärna mer under Kulturspegeln, Musik.

Olle Adolphson är en annan svensk vismakare jag har allt av på skiva. Självfallet har jag också skaffat artisthyllningen till honom, ”DubbelTrubbel”, där Mauro Scocco medverkar med det vi hörde i dag, ”Världen som var min”.

Texten till Nils Ferlins ”Får jag lämna några blommor” har jag återgett ovan under Kulturspegeln, Sångtexter. Lille Bror Söderlundh tonsatte den 1939.

Religiös är jag inte, men jag har inget emot att lyssna på andlig musik, och jag gillar Frälsningsarméns projekt att ge ut skivor med kända artister, som sjunger psalmer och frälsissånger. Ett exempel hörde vi i dag: ”Guds källa har vatten till fyllest” med Niklas Hjulström.

Om jag inte gillar program av typen ”Big Brother”, gillar jag desto mer ”På spåret” – jag såg förstås säsongspremiären i går kväll. Då spelades för övrigt en ny signaturmelodi, inte den vi tidigare har fått höra, Hans Christian Lumbyes ”Jernbanegalopp”. Här skulle man svara vad man passerar under tågets förflyttning och svaret skulle bli perrong, men man får väl hoppas att tågen också fortfarande stannar vid en och annan sådan.

Ett annat slags kommunikationsmedel, flyg, förekommer i filmen ”En officer och en gentleman”, där man spelar ”Up Where We Belong”.

Den här filmen är, som så ofta är fallet med Eldemans frågor, ett fall av återbruk, och som för att ytterligare befästa sitt rykte på den punkten, fick vi i dag åter höra en melodi som förekom även förra veckan. Då fick vi höra ”När vindarna visakar ditt namn” med Roger Pontare. I dag fick vi höra den i karaokeversion.

Originalet var ju en melodifestivalmelodi, och ytterligare en sådan spelades i dag, ”Show Me Heaven” med Lili & Susi. Här skulle vi kunna att den tävlade år 2009, nio, och att de som sjöng är systrar.

Sen är det bara bidragen med ett par gamla stötar kvar att redovisa.

Kjell Kraghe är född 1938 och alltså bara ett år yngre än jag, gamle gubbe. Med honom spelades ”Flickorna på lyckorna”, men visst var det en stump ur ”Ålefeskarns vals” vi hörde i snabbgenomgången? Jag kollade hos en annan flitig melodikrysslösare, Kyrkoherden, och han hade hört detsamma, så jag tror inte att vi är två som hallucinerar.

Och sen var det då en man som redan är död, Johnny Cash. Oavsett om man tidigare har hört just ”Ring of Fire” är hans röst svår att ta miste på.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då antingen med att gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.