Sånger och texter för barn

Med Aftonbladet har jag köpt ”Älskade barnsånger och sagor från Barnkammarboken”, den tredje CDn i en serie från Bonnier Carlsen och Alfie, 334 2378, 2011.

Även den här CDn lider av att ha separerats från ”Barnkammarboken” (Bonniers): särskilt när det gäller de lästa textbidragen saknar man illustrationerna – inte ens starka författare som Ulf Stark och Britt G Hallqvist står sig bra, när de bara blir upplästa.

En del av bidragen på skiva, till exempel Lennart Hellsings ”En dag när göken gol i maj”, berövas dessutom en viktig del av sin identitet i och med att de här läses, inte sjungs. Jämför här med den av Jenny Thåström sjungna ”Trollkarlen” av samme Hellsing.

Fast å andra sidan beror ju resultatet också av vem man väljer som sångare. Sålunda är Kristian Thuressons version av Thorbjörn Egners och Christian Hartmanns ”Visan om Bamsefar” (med svensk text av Ulf Peder Olrog) ingen höjdare. Och Felix Körlings ”Har du sett min lilla katt” har åtminstone jag inte lärt mig att sjunga riktigt som Emilia gör här.

Då längtar man efter originalen, och sådana finns också, till exempel ”Luffarvisa” ur Lindgren-filmen där luffaren spelades av Allan Edwall och Rasmus av Erik Lindgren.

Men naturligtvis finns det bra spår på den här CDn också. Ett exempel är ”Tänk om jag hade en liten, liten apa” med Anna Maria Espinosa och ett annat är Gunilla Bergströms och Georg Riedels ”Knapervisa”, där Vanna Rosenberg gör en överraskande bra insats som sångerska.

Bra, men inte lika bra, är också Jujja och Tomas Wieslanders ”Tumme möter tumme” med Anna Söderström.

Vänsterförlag – finns det sådana?

Med posten anlände Ordfront magasin 6/2011. Jag är prenumerant och sedan länge medlem i föreningen Ordfront – jag har till och med varit ordförande i Ordfronts valberedning – och tycker fortfarande att tidskriften innehåller en hel del som är läsvärt, i det senaste numret till exempel intervjun med Maj Wechselmann.

Ordfront stod en gång det kineskommunistiska SKP relativt nära men blev så småningom ett allmänradikalt förlag; det var medlemsägt, och bland medlemmarna fanns så väl partilösa som socialdemokrater, vänsterpartister och miljöpartister. Den här balansen mellan olika politiska riktningar gjorde samtidigt Ordfront mer tandlöst. Under en utdragen omvandlingsperiod fanns fortfarande ordfrontare av den gamla skolan verksamma, och när en av dem, Björn Eklund, genom mindre välbetänkta utsagor om Exjugoslavien blev utsatt för ett mediaadrev, fann han för gott att starta eget.

Hans nya förlag, Karneval förlag, tog också över en del av det som hade varit gnistan i Ordfront – Karneval har gett ut mycket läsvärd politisk litteratur.

Ordfront, som länge hade klarat svackor med hjälp av de pengar Henning Mankells Wallander-deckare drog in, förlorade sin stabilitet, när Mankell tillsammans med gamle Ordfront-förläggaren Dan Israel startade eget, Leopard förlag.

Ordfront har försökt få fler ben att stå på men har sedan, när ekonomin åter igen har krisat, tvingats att såga av dem igen, och har nu nått vägs ände: Medlemsföreningen Ordfront behåller bara fyra procent av aktierna och säljer aktiemajoriteten till förlaget Alfabeta, också det förr ett vänsterförlag – Barrikaden – men numera privatägt.

Förre Ordfront-förläggaren Jan-Erik Pettersson skriver i det senaste numret av tidskriften Ordfront en artikel som utgår från detta, ”När idéer styrde förlagen”, men som tyvärr försiktigt tassar förbi en del av kärnfrågorna.

Å andra sidan lyfter han förtjänstfullt fram en av huvudorsakerna till att ideella organisationer och partier har så svårt att driva förlag, bristen på pengar.

Socialdemokratiska Tidens förlag överlevde – och blev så småningom ett medelstort förlag – till stor del tack vare en förmögen S-riksdagsman, Helge Bäckström, och dess dotterbolag Folket i Bild, ursprungligen kommunistiskt, överlevde tack vare Gustaf Lindgren på Esselte. Numera ägs Tiden och dess ursprungligen av NKI startade dotterförlag Prisma av KF och finns inte längre kvar ens till namnet. Rester av deras utgivning finns i dag kvar i KF-ägda Norstedts. KFs barnboksförlag Rabén & Sjögren existerar dock fortfarande.

KF finns faktiskt kvar med en tioprocentig ägarandel också i Bilda förlag, som har byggts upp kring resterna av Brevskolan. I Bilda äger också LO och ABF vardera 40 procent.

Bokförlaget Atlas med tidskriften Arena ägs av Arenagruppen, bakom vilken man finner en ideell förening, alls inte av den storlek som Ordfront fortfarande har efter sina nedgångar. Uppdrag bland annat åt LO drar in en del pengar till verksamheten.

På den motsatta politiska kanten drar förlag som Timbro och SNS in bidrag från det politiska näringslivet. Stiftelseägda och allmänliberala Natur & Kultur har, eftersom man inte delar ut pengar till aktieägare, genom åren lyckats säkra ett mycket stort eget kapital, som kan användas både för att möta svackor och till nysatsningar.

Förlag med vänsterprofil i utgivningen finns alltså fortfarande, om än i krympande utsträckning. Men den inriktningen kan ju komma att ändras i framtiden, eftersom det inte finns några garantier för ägare som slår vakt om en sådan inriktning.

Slottsmiddag

I går var det dags för årets middag för hedersupplänningar på Uppsala slott. Nej, länsstyrelsen har inte utsett mig till sådan – jag var medföljande make – utan det är min hustru som är en av de utvalda. För att bli utnämnd till hedersupplänning måste man ha gjort så framstående insatser på något område – kultur, näringsliv, politik – att man kan sägas fungera som ett slags ambassadör för Uppsala län.

Till årets hedersupplänning hade utsetts ODs Cecilia Rydinger Alin, och hon var förstås tillsammans med maken Folke Alin, ODist även han, kvällens hedersgäst. Landshövdingen, Peter Egardt, höll ett välkomsttal till henne och gav henne blommor och den nål som symboliserar hedersupplänningskapet – att bli hedersupplänning medför ära men ger inga pengar.

Det kändes trevligt att det nu åter är varma känslor mellan landshövdingen och OD – jag har varit med på OD-tillställningar i det här slottet, där den förre landshövdingen i sin frånvaro var ett stående skämt.

Vi känner Cecilia och Folke från olika OD-sammanhang – Birgitta är så kallad moster i OD – och förde även den här gången vänliga samtal med dem. Jag för min del berättade bland annat om den väldiga samling med politisk musik på skiva som vi har samlat ihop genom åren.

Under middagen satt jag bredvid Karin Alsén, vars man Hans Alsén hade min hustru till bordet. På min andra sida satt Gunilla och Stig Strömholm, placerade tillsammans, antar jag, för att Gunilla som har bräcklig hälsa behöver viss assistens, vilket Stig på ett mycket kärleksfullt sätt gav henne.

Middagen var faktiskt en av de bättre jag har blivit bjuden på: till förrätt slottsrimmad torskrygg med limeaioli och ruccoladressing, som mellanrätt saltinbakade rödbetor med chèvrecreme, till huvudrätt skaldjursfylld rödtunga med vitvinssås, mandelpotatispuré och picklade grönsaker och som efterrätt först ostbuffé, sedan pinjeäppelkaka med vaniljglass – efterrätten borde jag ha varit försiktigare med, såg jag i morse, när jag som vanligt mätte blodsockret.

Middagskonversationen var livlig och munter och stämningen förhöjdes ytterligare genom impoviserade tal, dels av Knut Knutsson om en liljeforstavla på väggen, dels av Owe Thörnqvist.

Vid kaffet och cognacen i salongen utanför, satte sig först Berit Gullberg i ett privat samtal med Elsie Johansson – Berit är nämligen teaterförläggare, och Elsie har just debuterat som dramatiker – men satte sig sedan hos oss. Vid samma bord hamnade också bland andra Hans Dalborg och, förstås, Berits man Owe Thörnqvist.

Birgitta pratade politik med Owe och jag litteratur med Berit, och det slutade med att Owe lovade oss biljetter till sin senaste show. Vi talade en del om våra hjärtproblem och andra krämpor också – det blir ju en del sådana om man som jag och Birgitta båda är födda 1937.

Men Owe, still going strong, är född 1929!

En film som utmanade 1960-talets amerikanska rasism

”I nattens hetta”, i amerikanskt original från 1967 ”In the Heat of the Night”, baserades på John Balls roman med samma namn från 1965. Men det är filmversionen, med Sidney Poitier och Rod Steiger i huvudrollerna och Norman Jewison som regissör, som är det bestående konstnärliga verket.

Handlingen tilldrar sig i en liten håla i Mississippi, och som man kan ana redan av de årtal då boken respektive filmen kom, står rasismen i den amerikanska Södern i fokus för handlingen.

Ytligt sett är ”I nattens hetta” en mordhistoria: Philip Colbert, en rik man från Chicago, som överväger att göra en stor och jobbskapande investering i lilla Sparta, hittas mördad. En av den lokala polisens första åtgärder är att på järnvägsstationen haffa en svart man som väntar på tåget. Vi befinner oss i en mycket rasistisk del av den amerikanska Södern, och vad ligger där närmare till hands än att misstänka en neger, på väg att lämna stan, för mordet. Enligt gängse lokalt ordval kallar poliserna honom också för ”boy”.

Den här mannen, klädd i prydlig kostym och med en välutbildad människas alla kännemärken, presenterar sig dock som Virgil Tibbs, polis (Poitier) från Philadelphia, på tillfälligt besök i Sparta – och han kan bevisa sin identitet med en polislegitimation.

När den lokale. vite polischefen Bill Gillespie (Steiger), ringer Tibbs’ överordnade, visar det sig också, att Tibbs är en mycket skicklig mordutredare, och Gillespie erbjuds att ta Tibbs’ tjänster i anspråk. Det här väcker förstås ingen entusiasm hos de vita poliserna i Sparta, men den mördades änka (Lee Grant) fattar förtroende för Tibbs och ställer som villkor för att fullfölja den planerade investeringen att Tibbs anlitas.

Tibbs, spelad av den kolugne Poitier, lyckas sedan utmana allt och alla i den lilla sydstatshålan. Han utmanar de vita poliskollegorna genom att visa att de är inne på fel spår. Han gör något för den här orten oerhört genom att förhöra den lokale industrimagnaten Larry Gates (Eric Endicott) och dessutom – när Gates ger den oförskämde negern en örfil – slå tillbaka. Så småningom kommer Tibbs dock fram till att motivet för mordet är ett simpelt rån, utfört för att klara kostnaderna för en illegal abort. Fast när han ska gripa mördaren, skyddas denne av en vit lynchmobb, och ett tag ser det ganska dystert ut för vår Lonely Rider från det nordliga Philadelphia – ända till dess att polischefen Gillespie beslutsamt ingriper på sin poliskollegas sida.

Steigers roll som vit polischef i denna av rasism präglade sydstatsmiljö är en svår balansgång mellan fördomar och moral, och han spelar den på ett mycket förtjänstfullt sätt.

När Tibbs/Poitier till slut är färdig med Sparta och kliver på tåget som ska föra honom hem till Philadelphia, är Gillespie/Steiger med och bär hans väska och tar ett hjärtligt farväl. Hans gamla sydstatsattityd mot den här ”boyen” har förbytts i respekt.

Ytterligare plus får den här filmen för sin sydstatsmiljö med dess white trash och dess heta nätter samt för dess musikaliska ledmotiv, signerat Quincy Jones och exekverat av Ray Charles.

Ett utdraget farsdagsfirande

Vi skulle gå på Reginateatern i fredags, och som så ofta i samband med teaterbesök beslöt vi att äta middag ute.

Birgitta beställde bord på näraliggande Hambergs, och när vi – efter att hon hade hämtat biljetterna på Regina – hade fått vårt bord på Hambergs, förklarade hon att detta var min farsdagsmiddag – hon bjöd och lät mig välja mat. Jag valde sejrygg, och det visade sig vara ett utmärkt val.

Hambergs ligger verkligen i centrum, vid Fyristorg, och både det och deras fina fisk- och skaldjursmeny gör att där ofta är fullt. Man sitter nära varann, och kvinnorna vid bordet bredvid, som skulle gå och se ”Mefisto” på Stadsteatern, pratade också med framför allt Birgitta. Och så dök Cecilia Wikström upp, vår lokala folkpartistiska EU-parlamentariker, och ville hälsa och växla några ord – henne känner vi sedan länge. Uppsala har, trots sina storstadsambitioner, kvar mycket av sin småstadskaraktär.

På Reginateatern hälsades vi välkomna av en annan gammal bekant, teaterchefen Paul Kessel. För min del har jag lärt känna honom framför allt genom kulturnämnden, där jag satt för (S) i två perioder. Han lotsade in oss i salongen, i vars främre del man den här gången fick sitta vid småbord – inne i salongen fanns också en bar, där man kunde köpa vin. Också i den här publiken fanns det bekanta till oss, bland annat några partivänner (och några partifiender).

På scenen stod snart finska The Werner Bros. med sin Skiffle Show. Skiffle fordrar ju tvättbräde, och det fanns där, men det myckna ljudet åstadkom de även med gitarr och andra stränginstrument och så förstås frejdigt framförd sång. En kvinna, Kirsi Laamanen, omgavs av Matti Juhani Ruponen och så fyra bröder Tuukkanen: Pasi, Jaakko, Jyrki och Tuure.

Deras musikblandning är fullkomligt osannolik: Mills Brothers, Frank Sinatra, Duke Ellington, Hank Williams, Music Hall och Hip Hop.

Jag som har en viss faiblesse för stilblandningar och stilbrytningar hade kul hela vägen, men jag förstod att min hustru inte riktigt uppskattade till exempel den lyteskomik två av Tuukanen-brorsorna bjöd på med hjälp av sina rätt så runda magar.

I morse väcktes jag så av Birgitta med anledning av att det faktiskt var fars dag. I vår familj får man då presenter av sin hustru, och det blev en del trevliga den här gången också, bland annat Arto Paasilinnas ”Skojarna i örtagården” och två klassiska filmer på DVD: ”I nattens hetta” och så Jacques Tatis ”Semestersabotören”.

Därefter blev det kaffe och smörgåstårta i köket. Birgitta hade gjort en mycket god smörgåstårta med bland annat räkor. Den räckte till lunch också.

På köksbordet stod en amaryllis i knopp. Den finns nu i fönstret i mitt arbetsrum.

Sonen, Matti, har ringt med anledning av att det är fars dag.

Och än är dagen inte slut.

Weekend med bilköer och kannibalism

Jean-Luc Godard är ett av de stora namnen i den franska sextiotalsfilmens nya våg – Godards berömda ”Till sista andetaget” kom för övrigt redan 1959.

”Week End”, som här i Sverige på den tiden döptes till ”Utflykt i det röda”, kom 1967. Dess särdrag är civilisationskritiken – någon riktigt sammanhängande handling har den inte, och dess olika scener skiljs, à la nummerrevy, åt av mellanliggande textskyltar.

En episod i filmens början är ganska utdragen: till synes är dess oändliga, ofta stillastående bilkö på väg mot någon badstrand. Idyllen bryts dock därefter av det som har orsakat trafikkaoset, en bilolycka med dödlig utgång för en hel familj, vars kroppar nu ligger livlösa.

Men det handlar här inte om någon enskild olycka. En av Godards avsikter med filmen är att skildra den moderna trafikapparaten som ett slags hjärtinfarkt. Jag har aldrig sett så många bilvrak någonstans förut.

Udden i filmen är riktad mot hela den urartade västerländska civilisationen. ”Week End” är en road movie i dubbel mening. Filmens huvudpersoner, det gifta paret Roland (Jean Yanne) och Corinne (Mireille Darc) är inga änglar: de har båda andra och umgås med planer på att ta livet av varann, men de är också beredda att mörda hennes far för att få ut arvspengar.

Deras egen bilfärd slutar med ytterligare ett bilvrak, och deras fortsatta färd, till fots och som liftare, blir en infernofärd, ibland med med tragikomiska inslag. Det här paret möter i olika episoder historiska och litterära personer, ja även en grupp av till vildar degredierade ungdomar med pannband à la västernfilmernas indianer, beväpnade och, visar det sig, kannibaler. Att civilisationen bara är ett slags kulturfernissa illustreras bland annat av att Corinne under en vilopaus i en vägren blir våldtagen av en luffare och att Roland, som ligger och vilar inte långt därifrån, låter det ske.

Jag förstår filmens avsikt men tycker för egen del ändå inte att det här är en helt lyckad film. Som filmberättelse är den kaotisk och dess uttrycksmedel är verkligen grova.

Melodikrysset nummer 45 2011

Melodikrysset blev svårare än vanligt med Lisa Syrén som konstruktör och framför allt programledare. Hon pratade så fort att man inte hann anteckna, och hennes livlinor var få. Några frågor uppfattade jag fullt ut först i samband med snabbgenomgången, som för övrigt inte heller gav mer hjälp.

Men förutsatt att jag nu har uppfattat frågorna rätt, tror jag att jag ändå har lyckats lösa krysset.

Hur som helst började det ganska enkelt med det engelska originalet till Povel Ramels ”Far, jag kan inte få upp min kokosnöt”: Danny Kaye’s insjungning från 1950 av ”I’ve Got a Lovely Bunch of Coconuts”. För övrigt tycker jag att det är förbryllande svårt att få tag på gamla filmer med Kaye på DVD.

Näst sist låg en lång och krångligt formulerad filmfråga, men eftersom den låt som efterlystes bland annat fanns med i filmen ”The Commitments” från 1991, rationaliserar jag frågeställningen till det. Och där fanns mycket riktigt den låt som spelades, ”Mustang Sally”.

Från film kan vi gå över till TV.

Jag har visserligen aldrig orkat se mer än enstaka snuttar av ”Stjärnorna på slottet”, men onekligen var det Jonas Gardell vi hörde i sin egen ”Aldrig ska jag sluta älska dig”, och så har jag förstått att förhållandet mellan honom och Kjerstin Dellert inte var så där kärleksfullt där på slottet.

Den amerikanska TV-serien ”CSI”, som har gått från 2000 och framåt, har jag definitivt aldrig sett, men med hjälp av Google har jag tagit reda på att signaturmelodin, med The Who, passande nog hette ”Who Are You”.

Känd från TV är också den gubbsjuke komikern Benny Hill.

Själv hör jag till den skara som, faktiskt till stor del för Melodikryssets skull, tvingar mig att följa Melodifestivalens alla deltävlingar i TV. Alltså har jag hört Swingfly i ”Me And My Drum”. Här ville Lisa Syrén ha de båda pronomina i titeln, det första på engelska och det andra på svenska: me respektive min.

Det här greppet, att testa våra kunskaper i engelska, använde hon faktiskt ytterligare ett par gånger.

Bill Withers’ ”Lean On Me” skulle således ge svarsordet luta.

Och gruppen bakom ”Somebody To Love”, Jefferson Airplane, skulle leda oss till verbet fly, engelska för flyga.

Många av de redan nämnda ljudillustrationerna plus även ”Everytime You Go Away” med Paul Young är exempel på att delar av Lisa Syréns egen musikvärld – trots vad hennes lyssnare vill höra i ”Ring så spelar vi” – är en annan än Anders Eldemans.

Ett annat exempel är att hon spelade Deep Purple – här skulle vi lista ut att vi hörde en orgel.

Skillnaden är dock försumbar, när det gäller valet av svenska artister.

”Aquarius” med Lisa Nilsson skulle mycket väl också ha kunnat vara med i något av Anders Eldemans melodikryss.

Och Meta Roos, som vi i dag hörde i ”What a Difference a Day Makes”, har vi också hört hos Eldeman.

Ibland försökte hon krångla till det lite genom att till exempel spela ”Sakta vi gå genom stan”, som låten heter i Beppe Wolgers’ svenska version, med Maurice Chevalier, men det är ju Monica Zetterlunds insjungning de flesta av oss här i landet minns.

Jättenkel för de flesta var den fråga Lisa Syrén knöt till ”Jag mötte Lassie”. Här skulle vi översätta gotländska Ainbusk till svenska, en.

Och sen var det väl bara svaret på en enda fråga kvar att redovisa. Den som vi hörde i ”Martins begravning” var Lena Willemark. Henne har jag inte bara på en rad skivor utan har också hört live i vårt fina Musikens hus här i Uppsala.

Det är ett fantastiskt ställe för älskare av alla slag av musik. Kommer ni till Uppsala, kolla det aktuella programmet där!

En bok om min estniska barndomsby, Juminda

Från Estland anländer med posten ett paket som innehåller en bok: ”Juminda jubijäneksed. Meie küla lood” (redaktör Aive Sarjas, Juminda külaselts, det vill säga Juminda byalag, 2010).

De som skickar boken till mig är två av mina släktingar, Leida Urv och Liina Paadimeister. Jag har allt sedan mitt och min familjs besök i Tallinn och även i hembyn Juminda sommaren 1985 både träffat dem och haft kontakt med dem via post och telefon. Båda lever på en knapp pension, och jag är dem djupt tacksam för att de har offrat pengar på att skaffa ytterligare ett exemplar av den här boken och skickat den till mig. (Ytterligare en släkting, min kusin Karli Lambot, har bidragit med flera texter och mängder av bilder.)

Boken öppnar nämligen den värld för mig, som var min fram till dess att min familj 1944 – jag var sex år då – flydde. först till Finland, därefter till Sverige. I den här lilla byn på en udde ut mot Finska viken fanns mitt barndomshem, Tabani, och där bodde många släktingar både på min fars och på min mors sida. Den här byn återsåg jag alltså först 1985 och då och därefter – framför allt under den estniska frigörelseperioden – återkom jag alltså till det som var min barndoms trakter, återsåg vid det laget åldrade släktingar och mötte helt nya.

Juminda är en mycket gammal kustby, och boken tecknar åtminstone i korta drag dess historia. Redan när man läser familjenamnen i den – Vagiström (Fagerström), Krönkvist (Grönkvist), Jungkvist, Kalberg och andra – inser man att här måste ha funnits människor av svensk härkomst. Dock hörde inte den estniska nordkusten öster om Tallinn till Estlands svenskbygder, så förklaringen måste vara en annan. När Estland liksom Finland under tsartiden båda lydde under Ryssland, var förbindelserna över den här mycket smala Finska viken livliga; bland annat städslade de estniska fiskarna fiskardrängar från den finska sidan, där det ju bodde många finlandssvenskar. Och när sedan en epidemi reducerade kustbefolkningen på den estniska sidan, flyttade en del finlandssvenska familjer helt sonika över till den estniska sidan.

Också språket i den här delen av den estniska nordkusten, rannakeel (kust- eller strandspråket), har en del drag gemensamma med finskan. Den för estniskan speciella bokstaven õ, som ljudmässigt ligger mellan ö och o, används till exempel inte i min gamla kustdialekt, utan blir, följt av i, växelvis a eller o: riksestniskans kõik (allt, alla) blir i den här kustdialekten kaik, või (smör) blir voi. Den nämnda Liina Paadimeister, som under sitt yrkesverksamma liv var lärarinna, har i den här boken för övrigt upprättat en lång lista över ord, som är säregna för vår kustdialekt. Några av de ord som finns med i hennes lista ingår fortfarande som självklara i min egen estniska vokabulär, fastän jag senare genom läsning och umgänge har lärt mig riksestniska.

Men ännu mer berörd blir jag av de många bilderna och mänskliga berättelserna. På en helsidesbild finns till exempel mina farföräldrar Hinrik Kokk och Anna Kokk (född Kvelstein), farmor med min pappa Edgar i famen. Bakom och framför står fem syskon till min pappa.

Pappa finns för övrigt också på en fantastisk bild som går över ett helt uppslag och föreställer de flesta av byns ungdomar och barn vid byns jättelika gunga, den som djärva ynglingar brukade gunga så att den slog runt. Allra längst fram till höger ser man min pappa med mandolin. Bilden är tagen 1927, och eftersom han var född 1912 måsta han ha varit 15 år då.

Min mamma, Edla, finns inte med här eller på någon av de andra bilderna, men uppe i gungan tronar hennes bror Rudolf Sankmann, han som i krigets själva slutskede stupade på den estniska östfronten. Också till exempel min senare ingifte morbror Richard Urb och min kusin Kreete Lambot (senare gift Lindberg här i Sverige) finns bland de upp emot 40 på bilden.

Och på en av de allra första helsidesbilderna i boken möter jag tre nära släktingar med blombuketter i händerna, killen i mörk kostym med ljus fluga, tjejerna i ljusa långklänningar: Det är en bild från deras konfirmation 1943: Den nämnda Kreete och så mammas syskon Aliide och Artur Sankmann. Fast, som det framgår av bildtexten, benämnde man människior med gårdsnamn i stället för efternamn: De kallades alltså för Rätsepa Kreete, Siguri Artu och Siguri Aliide – fast hon kallades nog Roosi på den tiden. Nu är alla döda liksom också familjefadern på Siguri, min morfar Jaan Sankman, som också finns med på en bild i boken.

Morfars hus fick jag aldrig återse, när jag återvände till Juminda 1985. På tomten till Siguri, min mors föräldrahem, stod då en modern byggnad, ett semesterhem för anställda inom ett företag som hette Orto. Jag har varit inne där, men det huset väcker inga minnen, så inte heller den berättelse om huset som finns i den aktuella boken. Men en höst när jag var i Juminda gick jag runt i resterna av morfars och mormors trädgård och plockade med mig en påse äpplen, som jag gav till min mamma, medan hon fortfarande levde. Hon grät.

Jag har här av begripliga skäl mest uppehållit mig vid det i boken, som berör mig och min egen familj och släkt, men jag har förstås också med intresse läst berättelser av och om andra, som jag bara känner till namnet – märk att jag bara var sex år, när min familj lämnade Juminda.

Det ska nu inte tolkas så att det övriga inte berör mig. Jag tyckte till exempel det var mycket intressant att också få läsa en del om den sovjetestniska tiden.

För en mycket intressant berättelse står Põllu Endel, Pellu Endel på den lokala kustdialekten. Under den första sovjetockupationen 1941, när han efter en något våt fest haffades i Tallinn, greps han för huliganism och sändes österut. Det här var ju ändå ett ganska lindrigt brott, så jämfört med andra deporterade klarade han sig lindrigt och blev frisläppt med 50 rubel som kassa – vilka snart stals från honom. Hunger och desperation förde honom sen till Röda armén, som dock inte ville ha honom – först när man hade börjat träna en särskild estnisk bataljon, blev han antagen.

Det intressanta med det här är att hans enda motiv för att ansluta sig, förutom hungern, var hoppet om att därigenom komma tillbaka till Estland. Kommunist var han inte, och han äventyrade sitt liv genom en del oförsiktiga uttalanden. Efter det att Röda armén för andra gången hade intagit hela Estland, sändes han till Lettland där han sårades – över själva krigsslutet låg han på sjukhus.

När jag läser den här historien, tänker jag också på hur slumpen och krigets kaos i andra fall fick unga ester att i stället slåss på den tyska sidan – också bland dem fanns det sådana som inte hamnade där av ideologiska skäl.

Livet var inte så enkelt på den tiden.

Överklurigt

Vecka efter vecka löser jag samtliga kryss i Aftonbladet Kryss & Quiz, utom ”Sportkrysset” som ligger utanför de områden jag är intresserad av.

Jag brukar välja att lösa de svåraste och intressantaste kryssen först. Bland dem finns P O Carlzéns ”Kluriga korsordet”, som är ett gammaldags korsord med nycklarna angivna vid sidan om själva krysset.

I veckans kryssbilaga går det här korsordet inte att lösa. Jag är ganska säker på att det inte beror på mig, eftersom rutorna i korsordet är numrerade till och med lodrätt 43 respektive vågrätt 48, medan nycklarna tar slut med lodrått 31 respektive vågrätt 37. Fast det kan göra detsamma. Inga svar verkar gå in på de angivna svarsställena.

Något enstaka fel i en krysstidning kan man väl stå ut med, men jag har flera gånger haft anledning att fundera över om den här kryssbilagan över huvud utsätts för någon kontroll innan den går i tryck.

Tidskriften Tiden med ny redaktör

Vi har nu ganska länge vetat, att Socialdemokraternas tidskrift för ideologisk debatt, Tiden, grundad år 1908 av Hjalmar Branting, skulle få ny redaktör. Till ny redaktör har utsetts Daniel Suhonen, som dess förinnan hade visat sin förmåga genom att göra SSUs Tvärdrag till arbetarrörelsens mest spännande och läsvärda tidskrift.

Hans debutnummer har dröjt: först nu har nummer 4 2011 (av sammanlagt 6 nummer per år) utkommit. På numrets baksida presenteras den nya redaktionen som utöver chefredaktören/ansvarige utgivaren består av en redaktionskommitté om ytterligare nio personer, flera av dem förhållandevis unga. Av dem känner jag bara en, Magnus Wennerhag. När han satt i Libertas’ redaktion, rekryterade jag honom till programkommissionens sekretariat, och jag har också följt honom i Fronesis. Av de övriga är väl främst Marika Lindgren Åsbrink mest känd och verkligen inte då främst i egenskap av dotter till min gamla kollega i programkommissionen Anne-Marie Lindgren.

Anne-Marie, känd också från Arbetarrörelsens tankesmedja och otaliga artiklar i Tiden, bidrar för övrigt med en högst läsvärd kritisk granskning av den SNS-rapport om privatiseringarnas konsekvenser, som skapade stor debatt och turbulens för en tid sedan.

Artikeln ingår i ett temablock i det här numret av Tiden om arbetarrörelsen, opinionsbildningen och tankesmedjorna – en av flera infallsvinklar för det här blocket är för övrigt att veteranen Lindgren, när hon nu går i pension, inte ersätts av en ny kraft.

De olika artiklarna på det här temat – opinionsbildning och tankesmedjor – tar upp en intressant fråga, vars svar egentligen är förutsättningen för att arbetarrörelsen ska kunna återta sin forna roll i politiken och samhällslivet. Naturligtvis är det då inte betydelselöst – vilket till exempel Kerstin Alnebratt är inne på – hur arbetarrörelsen organiserar sitt tankearbete och hur detta ska finansieras, men jag undrar ändå om det inte är ännu viktigare, vilka personer som rörelsen utser till sina ideologiska lotsar.

En av dem jag själv tänker på i sammanhanget figurerar i Daniel Suhonens långa reserapport från framför allt Norge men även Danmark och Sverige: Lena Sommestad förekommer i slutet av den avslutande svenska delen i artikeln.

Flera nya skribenter, bland dem några av medlemmarna i den nya redaktionen, förekommer med artiklar och recensioner i det aktuella numret, och det ska bli spännande att få följa dem även i fortsättningen. Ett namn, som flitigt har förekommit i Tiden redan tidigare, saknar jag dock: Kajsa Borgnäs.

Själv hade jag också väntat mig en grafisk och layoutmässig förnyelse av Tiden, men den ser ut ungefär som tidigare. Men en förändring också av förpackningen kommer kanske senare.

Tills vidare får vi nöja oss med att Tiden nu innehållsligt känns spänstigare än på länge. Så se till att förnya din prenumeration eller att skaffa dig en prenumeration, om du inte redan har en. En helårsprenumeration – sex nummer – kostar 288 kronor. Sätt in pengarna på plusgiro 134 74 81-2.