På Mors dag

Plockade blommor till min mamma gjorde jag då och då när jag var pojke, även som tonåring, vilket var ovanligare. Jag hade en blomplockningsrunda från Juniskär där jag bodde, över Juni och till Nyland. Jag visste precis i vilka dikesrenar och hagar man kunde hitta det ena eller det andra slaget av blommor.

Tidigt i morse, långt innan Birgitta hade vaknat, var jag ute på tomten och plockade en morsdagsbukett åt henne: förgätmigej, gullvivor, midsommarblomster och liljekonvaljer, de senare än så länge bara i knopp. Dem ställde jag på köksbordet i ett grönt gotländskt glas.

Det stora företaget varje morsdagsmorgon är att göra en smörgåstårta. Jag använde bland annat fullkornsbröd, potatisssallad, tre sorters köttpålägg, en mix av gräddfil och lättmajonnäs, räkost, skinkost, creme cheese med vitlök och örter, isbergssallad, skivor av tomat och rädisor, bostongurka, gul och grön paprika och persilja. Det blev som vanligt en så väldig skapelse, att den räcker till tre måltider.

Jag bryggde kaffe och dukade, och sen väckte jag mor i huset och överlämnade presenter: ett par DVD-filmer och en hel bunt böcker, både deckare och Göran Rosenbergs prisade senaste bok.

Matti, numera med en nybliven mor i sitt eget hem, ringde också sin mamma, och Kerstin har hyllat samma mamma med en rad barndomsbilder på sin blogg – här.

Bland berber och väldigt många svenskar

Sverige vann alltså Eurovision Song Contest 2012 med ”Euphoria”, och även om den och Loreen inte från början var någon riktig favorit hos mig, har låten växt med antalet lyssningar – nu sitter den där i schlagerminnet.

Det vore mig – själv född i Estland och fortfarande estnisktalande – fjärran att beklaga att Loreen, egentligen Lorine Talhouni, född i Sverige av föräldrar som är berber från Marocko, fick företräda Sverige. På sitt sätt är hon en spegling av dagens värld.

Däremot är jag inte lika glad över att det svenska bidraget liksom flertalet andra sjöngs på engelska. Till och med mina favoriter från Udmurt, de som representerade Ryssland, växlade mellan udmurtiska och engelska.

Och ännu mer tveksam blir jag, när jag inser att inte mindre än ytterligare nio tävlingsbidrag var skrivna av svenskar eller hade någon svensk bland upphovsmännen (placering inom parentes): Azerbajdzjan (4), Cypern (16), Grekland (17), Irland (19), Italien (9), Malta (21), Norge (26), Spanien (10) och Storbritannien (25). Jag räknar då inte med Finland, vars bidrag sjöngs på svenska – svenskan är ju ett minoritetsspråk i Finland.

Jag känner till alla motargumenten mot mina invändningar ovan. Men är inte lilla Estlands ganska hyfsade sjätteplacering i tävlingen med ”Kuula”, sjungen på estniska av en estnisk sångare, Ott Lepland, ett bevis på att även små länder med ett för de flesta TV-tittarna helt okänt språk faktiskt kan ha en chans i ett sådant här sammanhang? Medan Storbritannien, där folk verkligen talar engelska, och Engelbert Humperdinck, som sedan länge är känd utanför sitt land, bara lyckades komma på 25e plats med ”Love Will Set You Free”?

Melodikrysset nummer 21 2012

Under några dagar rådde det sommarvärme i Öregrund; man kunde gå ut i skjortärmarna utan att frysa. I går var jag runt i trädgården och plockade in blommor: en bukett med röda och gula tulpaner plus körsbärsblom, en med blå- och rosalila tulpaner och syrenkvistar i knopp (som nu håller på att slå ut) och så en med rosa och vita tulpaner plus äppelblom och ett par kvistar vit syren, som snart kommer att slå ut i rumsvärmen.

I går kväll kom ett stilla regn, som trädgården förvisso behöver men som stänkte ner den nästan torra tvätten ute på strecken. Men i morse när jag gick ner till brevlådan för att hämta tidningarna hade tvätten åter hunnit torka, eftersom det var lite blåst – plattorna på gången ner till grinden och brevlådan var vitprickiga av nedfallen körsbärs- och krikonblom. Men nu är det åter mycket kallare i luften.

Dagens melodikryss beredde mig inga större svårigheter. Det enda jag inte kunde placera med detsamma var ABBA-låten ”Dum Dum Diddle”, som vi i dag hörde i en brasiliansk version, alltså på portugisiska.

Europe hör inte till det jag brukar lyssna på, men deras ”The Final Countdown” har jag hört förut, och det instrument som efterlystes var synt.

Som vanligt repriserade Anders Eldeman en del låtar som har varit med tidigare.

Fast förra gången hörde vi ”Flickor bak i bilen” på svenska med Siw Malmkvist, och vi som kan den svenska titeln och texten vet ju, att flickorna inte sitter i något framsäte.

En annan flicka, Fia Jansson, har också varit med förr, i dubbel bemärkelse. I dag hörde vi den visserligen på spanska, men på svenska inleds texten så här: ”Känner du Fia Jansson som bor uppå Söder”.

Och även Ulf Peder Olrogs ”Se Sundbyberg och sedan dö” har vi hört förut i krysset. Men i dag var det varken Sundbyberg eller Södertälje utan Neapel som efterfrågades ur texten.

Också ”As Time Goes By” har varit med tidigare, dock aldrig som i dag med Jimmy Durante.

Den har vi ju annars hört med Frank Sinatra, men Sinatra nämndes i dag i samband med ”Fly Me to the Moon”, den som skulle leda oss till det sökta ordet flyger.

Flög gjorde ju också Plåt-Niklas, en skapelse av Thomas Funck och kompis till Kalle Stropp och Grodan Boll. Plåt-Niklas var en robot, därav hans namn.

Därmed är vi inne på ämnet barnkultur, en genre som vi i dagens kryss också hittade två disneylåtar i:

Ur Disney’s fina filmatisering av ”Snövit” hörde vi ”En dag är prinsen här”.

Och ur hans ”Aristocats” spelades ”Everybody Wants To Be a Cat”, på svenska ”Alla snubbar vill ju vara katt”.

Jag märker att jag, oplanerat, har skjutit på att redovisa svaren på dagens två melodifestivalanknutna frågor.

Tolka det som ni vill, men de två låtar som spelades var ”Salt and Pepper” med Marie Serneholt och ”Amazing” med Danny Saucedo.

För min del tror jag inte att någon av dem kommer att bli ihågkommen så länge som Carl Michael Bellman, inte heller att deras melodifestivalbidrag kommer att få ett så långt liv som ”Glimmande nymf”, Fredmans epistel numero 72, ej heller att någon framtida Fred Åkerström kommer att tolka dem.

I morgon bitti ska jag stiga upp och ute i trädgården, dagen till ära, plocka ytterligare en bukett till min egen glimmande nymf.

* * *

Har du hamnat här i din jakt på något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Eurovisionsschlagerkarusellen, andra varvet

Sverige, företrätt av den Ronja Rövardotter-liknande Loreen, lyckades alltså ta sig vidare med ”Euphoria” i den andra semifinalen i Eurovision Song Contest. Själv tycker jag dock fortfarande att de ryska – eller egentligen udmurtiska – gummorna Buranovskije babusjki var vassare med ”Party for Everybody” i den förra omgången.

Det har hittills gått hyggligt för finnougrierna i årets tävling. I den första semifinalen gick, utöver alltså Utmurt, även Ungern vidare med discolåten ”Sound of Our Hearts”, men Finland åkte ur – fast Pernilla Karlsson sjöng förstås sin ”När jag blundar” på svenska. I den andra semifinalen tog sig mitt gamla hemland Estland vidare med ”Kuula” (= Lyssna, Hör), framförd av Ott Lepland. En hyfsat snygg låt enligt min mening men ändå ingen vinnare.

Också i det här heatet förekom det fullt upp av både sceniska och musikaliska hemskheter, från den holländska countryindianen till Bulgariens ljusspel.

Varför Litauens blindbock gick vidare medan Portugals låt med sina fadotoner slogs ut övergår mitt förstånd.

Eurovisionsschlagerkarusellen, första varvet

Jo, jag hann se den första semifinalen i Eurovision Song Contest också.

Mycket är som vanligt slentrianmässigt och likgiltigt, somligt – till exempel Lettlands bidrag – så pinsamt dåligt att man kommer att minnas det av den anledningen.

Själv tyckte jag att det ryska bidraget, ”Party for Everybody”, med Buranovskije babuskij skilde ut sig genom att vara enastående bra. Och jag tyckte att det var glädjande att ett par bidrag med folkmusikelement, Greklands ”Aphrodisiac” med Eleftheria Eleftheriou och även Rumäniens ”Zaleilah” med Mandinga, gick vidare i tävlingen.

På återbesök i den kungliga världen

Jag är republikan, förblir det också i en tid då monarkins handlingsutrymme är begränsat till symboliska funktioner. Under Birgittas statsrådstid avstod jag alltid, när inte bara hon utan också jag fick inbjudningar till kungamiddagar. Men när sedan min hustru hade valts till talman, böjde jag mig för faktum: I det system hon verkade i förutsattes även maken närvara. Alltså gjorde jag det som var min plikt, uppträdde alltid korrekt, klädde mig i frack när så erfordrades, förde också vänliga samtal med människor som normalt inte korsade min väg.

Birgitta delar min republikanska uppfattning men kom genom sin officiella ställning – talmannen rankas som nummer två efter statschefen – och det samarbete som är nödvändigt mellan talmannen och kungen att få mycket mer att göra med kungahuset. På så sätt kom hon, och genom henne i någon mån även jag, att ha ganska mycket med kungahuset att göra. Det gör att vi, om inte nära, känner dess medlemmar.

Ett lite speciellt förhållande uppstod dock mellan Birgitta och Victoria, alltså talmannen och kronprinsessan. Talmannen har inte bara vid viktiga tillfällen haft som officiellt uppdrag att hålla tal till kronprinsessan, mycket genomtänkta sådana kan jag försäkra, utan kronprinsessan har också, under sin mest sköra tid, pryat i riksdagen och där då handletts av en äldre och mer livserfaren kvinna, som hon, tror jag, fattade förtroende för.

Och på den vägen är det. Birgitta fick naturligtvis inbjudan till dopet av lilla Estelle Silvia Ewa Mary i egenskap av före detta talman – även några andra tidigare sådana var inbjudna – men jag tror att det också handlade om en rent personlig inbjudan.

Själv hade jag egentligen bestämt mig för att inte gå på fler kungliga tillställningar i och med att Birgitta hade lämnat sitt talmansämbete, men Birgitta ville helt uppenbart ha mig med, kanske för att hennes hälsa nu är så pass bräcklig att hon behöver mitt stöd. Och eftersom jag inte har något otalt med någon i kungahuset, tackade även jag ja till inbjudan.

Så vi åkte tillsammans i väg till dopet, Birgitta mycket vacker i en jacka inköpt i Vietnam och i egenhändigt sydd klänning, jag iförd den obligatoriska herrmunderingen, mörk kostym och vit skjorta, dock med en slips med Renoir-motiv som färgklick. Tyvärr hade jag skojävlar som klämde.

För att förkorta resemödorna tog vi till att börja med bussen från Öregrund till Uppsala redan dagen före och övernattade i vår lägenhet där. Med tanke på hur osäkra transporterna med SJ är numera tog vi ett lite tidigare tåg till Stockholm och sen, med tanke på Birgittas (ja även min) aktuella kondition taxi till Slottet; dopet skulle nämligen förrättas i Slottskyrkan.

Det första konditionstestet bestod i de många och långa stentrapporna upp till kyrkan. Nå, jag stöttade trots min egen pacemaker Birgitta med sitt fortfarande oreparerade hjärta hela vägen upp, och vi kom till slut, matta och svaga i knäna, dit vi skulle.

Vi anvisades platser längst fram till vänster i kyrkan och kom där att omges av partivänner: till vänster om oss Thage G Peterson med fru Marion, till höger om oss Göran Persson och Anitra Steen och sen Björn och Madeleine von Sydow – precis framför mig och Birgitta satt Stefan och Ulla Löfven. Med Göran pratade jag inte bara jordbruk utan också om politiska aktualiteter – inget för era öron. Framför oss satt annars medlemmar i regeringen samt längst ut till vänster, helt enligt rangreglerna, riksdagems nuvarande talman Per Westerberg med hustru Ylva och först efter dem alltså statsminister Fredrik Reinfeldt.

Om ni tror att det alltid råder en fientlig eller reserverad stämning mellan de politiska blocken, tar ni fel. Man hälsar och pratar vänligt med varann. Vid mottagningen efter dopet träffade vi massor av människor från andra partier och förde samtal med dem, alls inte bara pliktskyldiga. Birgitta pratade miljöpolitik med sin nuvarande efterföljare som miljöminister, Lena Ek (c), och jag själv berättade minnen från gamla centerstämmor för Anna-Karin Hatt (c).

Vid samlingen i kyrkan träffade jag också två gamla bekanta. Dels förre riksarkivarien Erik Norberg, som jag känner sedan vår gemensamma tid i styrelsen för Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek, där han satt som stor anslagsgivare och jag var socialdemokratiska partiets representant. Dels överceremonimästare Lars Grundberg, som jag känner sedan hans tid som svensk ambassadör i Estland och inte minst hanteringen av estoniaolyckan. Jag lärde då känna även hans son, som gick i estnisk skola, hade lärt sig flytande estniska och sen fortsatte att åka till kompisarna i Tallinn, när farsan hade slutat som ambassadör där – Lars berättade att sonen fortfarande talar estniska och regelbundet åker till sitt andra, adopterade hemland.

Men över till själva dopet, det vi ju alla var där för.

Victoria och Daniel och lilla Estelle satt tvärs över gången, så där vi satt hade vi god utsikt över dem. Föräldrarna visade, trots det högtidliga tillfället, glädje och lust gentemot sin nyfödda, och föremålet för all uppståndelsen tog det hela mycket coolt: gurglade till lite när ärkebiskop Anders Wejryd – jo, vi brukar träffa honom i OD-sammanhang i Uppsala – tog henne i famnen och döpte henne och gnydde lite mot slutet av ceremonin men föreföll annars redan känna sig trygg i den värld av pompa och ståt som väntar henne.

Själv är jag ju som bekant inte troende, men jag tyckte Wejryd, utifrån den tro och det uppdrag som är hans, skötte sitt värv väl. Bönerna och psalmsången deltar jag förstås inte i – jag är ingen hycklare – men det finns korn som faller i god jord även hos mig:

Förskönad nu naturen
står klädd i högtidsdräkt.
Vad ljuvlig vällukt, buren
till oss av vindens fläkt!
Vad prakt, vad rikedomar
som skiftar tusenfalt!
Se runtomkring dig blommar
och lever, doftar allt.

(Svensk psalm 197, med text av Johan Olof Wallin, musik svensk folkvisa från 1600-talet)

Till och med Lina Sandells gamla ”Trygga räkan” kan man fördra en sån här dag.

Mina egna tankar går förstås, en sån här dag, till vårt eget barnbarn, Mattis och Karins lilla Ella, som är nästan jämngammal med Estelle. Och när vi sen i tur och ordning får möjlighet att hälsa, gratulera och växla några ord med först Victoria och Daniel – Estelle ligger i en gunga bredvid – och sen kungen och drottningen, berättar Birgitta också om vår Ella.

Innan vi lämnar mottagningen blir det tillfälle för några få utvalda gäster att lämna över dopgåvor och säga några ord. Per Westerberg och Fredrik Reinfeldt lämnar tillsammans över en jättesamling barnböcker, med en försäkran som väcker munterhet bland oss alla som är där: Man har noga sett till att där inte finns några sagor om prinsessor.

Men innan dess har vi stått och väntat ganska länge i den tilltagande trängseln och den allt mer pressande värmen – Birgitta mår helt synbart illa av det här; varken hennes hjärta eller hennes ben pallar riktigt det här. Så mitt under det att presentceremonin pågår på den lilla scenplattformen framför oss, dyker det upp en man ur hovstaben och frågar, mycket diskret, Birgitta om hon behöver hjälp, till exempel ledas ut genom dörren bakom den lilla scenen. Men Birgitta avböjer, säger sig klara det här.

Det är drottningen, på andra sidan den lilla scenen där Victoria och Daniel står, som har sett Birgittas belägenhet och skickat en diskret order om hjälp.

Men nu är det ändå strax slut.

På vägen ut får vi hjälp av en dam ur hovstaben, som tar oss till en hiss, så att vi slipper gå i de hemska trapporna. Och sen går vi till en tillfälligt anordnad taxihållplats och tar bil till Centralen.

Vid det här laget har mina diabetessymtom börjat göra sig påminda. Så innan vi äntrar tåget mot Uppsala, tar vi var sin hamburgare på Big Burger. Hamburgaren gjorde kungligt gott!

I Uppsala skiljs våra vägar tillfälligt. Birgitta tar närmsta buss till Öregrund, medan jag passar på att handla lite inför Mors dag innan jag följer efter.

Värd att se på grund av Lena Nyman

Håkan Bergströms thriller ”Farligt löfte” från 1955 har ett grundgrepp, ett barn som får en vittnesroll i ett mord, gemensamt med den betydligt mer gastkramande ”Fönstret”. Det intressantaste med den är att den innehåller en faktiskt remarkabel filmdebut: den blott elvaåriga Lena Nyman som spelar rollen av lilla Helen Tomasson, i filmen ännu yngre, sju, än Lenas elva – men det underlättas av hennes korta längd. Hur som helst spelar Lena Nyman den här rollen mycket trovärdigt.

Roande att se är också filmens tidstypiska stockholmsmiljöer, till stor del hämtade från området kring S:t Eriksplan i Stockholm. Tidens moderniteter, tunnelbanan och Vällingby, hör också till det som exponeras.

Till att börja med är filmens handling så seg och även banal att jag överväger att stänga av TVn. Filmen befolkas av människor, där den ena parten plus ett antal löshästar ständigt är otrogna – männens löften till sina nya partners om att skilja sig och älska bara den dam de för tillfället är hos känns mycket ihåliga. Det känns också i mesta laget att se så många snedsprång i samma hus.

Det här bildar emellertid bakgrunden till filmens mordhistoria. Två av männen i huset besöker samma kväll en kvinnlig löshäst, Ulla Brantman (Inger Juel), som dock inte längre vill veta av någon av dem. Den ene av dem, Bertil Strand (Herman Ahlsell), tappar därvid besinningen och råkar – eftersom det nog inte var avsikten – mörda henne i en fallolycka. Han får dock falskt alibi av sin fru Irma (Birgitta Valberg), och i stället blir den andre besökaren, Åke Tomasson (Bengt Blomberg), misstänkt, på grund av sina många kvinnohistorier (också med hustruns egen syster) misstänkt även av sin fru Anna-Greta (Ulla Holmberg).

Dock har det senare parets dotter Helen (Lena Nyman) i trappen sett Bertil gå in till tant Ulla. Bertil är desperat och mutar lilla Helen att tiga – berättar hon inget för någon, ska hon få en ny cykel på födelsedagen. I själva verket funderar han på att döda den lilla flickan, och filmen innehåller också ett par riktigt otäcka scener, där mördaren av slumpen hindras att fullfölja sitt uppsåt.

Mot slutet av filmen skruvas filmens till att börja med sega tempo upp, i och med att Helen, när hon är ensam hemma och får besök av Bertil, råkar avslöja att hon har glömt ett foto av Bertil och Ulla, hittat i en lånebok från familjen Strand, hemma hos mormor i Vällingby. Fotot lyckas mördaren få tag på med Helens hjälp, men i sista stund lyckas flickan undkomma. Tillfälligt, visar det sig. Efter en klassisk jakt uppe på höghusets tak knuffar han flickan, men hon får hjälp av en fastighetsskötare som råkar befinna sig på plats, och i stället slutar det här på klassiskt sätt: det blir mördaren som slår ihjäl sig.

Så det hela slutar med bräkande idyll: Åke och Anna-Greta hittar varann igen, och Helen får löfte om en ny cykel – fast först nästa födelsedag.

(S) framåt medan (C) backar i Tallinn

TNS Emors månadsundersökning för maj har redovisats i estniska media. Det nyliberala Reformierakond (Reformpartiet) är med 30 procent (+ 3) åter landets största parti, men även Sotsiaaldemokraatlik erakond (Socialdemokraterna) ligger kvar på sin nya höga nivå, 29 procent (mot 30 i april).

För det lätt vänsterpopulistiska Keskerakond (Centerpartiet) innebär majmätningen ett nytt bakslag: partiet får 19 procent mot 25 procent i april.

Uppåt går det däremot för Reformpartiets koalitionspartner Isamaa ja Res Publika Liit (Förbundet Fosterlandet och Res Publika), som får 17 procent i maj mot 13 i april.

TNS Emor redovisar inte alltid stödet för de partier som ligger under spärren på fem procent, men gör ett undantag för majmätningen. Det till Konservatiivne Rahvaerakond (Konservativa folkpartiet) omdöpta Rahvaliit (Folkunionen) får 0 procent. Rohelised (De gröna), som åkte ur Riksdagen i förra valet, står och stampar på 3 procent. Kristlikud Demokraadid (Kristdemokraterna) får 1 procent.

TNS Emor har också gjort en särredovisning av partisympatierna i huvudstaden Tallinn.

Här har Socialdemokraterna gått upp med tre procent jämfört med april och får nu 27 procent. Centerpartiet har tidigare haft en enastående ställning i Tallinn men faller nu från 41 procent i april till 29 procent i maj.

I Tallinn har stödet för Reformpartiet sjunkit från 27 procent i april till 25 procent i maj.

Koalitionspartnern (i regeringen) IRL har däremot ökat från 12 procent i april till 13 procent i maj.

Centern har alltså, trots ett populistiskt förslag om nolltaxa på allmänna kommunikationer i Tallinn, obönhörligt blivit akterseglad av Socialdemokraterna. Centerns kris har säkert, förutom med diverse skandaler som har fått stort utrymme i media, också att göra med att partiets två europaparlamentariker plus en grupp ledamöter i Riigikogu (Riksdagen) nyligen hoppade av på grund av Edgar Savisaars maktfullkomliga och buffliga ledarstil.

Samtidigt har Socialdemokraterna, uppenbarligen framgångsrikt, friat till de många ryssarna i Tallinn, tidigare till mycket stor del centerröstande – deras ökande och Centerns sjunkande stöd i Tallinn är uppenbarligen kommunicerande kärl.

Att Socialdemokraternas stigande stöd i den folkrika huvudstaden samtidigt inte ger ännu högre stöd i hela landet kan – men detta är min egen spekulation – ha att göra med att en del av socialdemokraternas estniska sympatisörer inte gillar SDEs flirt med de ryska väljarna, bland annat fusionen nyligen med ett litet ryskt parti. För den kategorin estniska väljare är det kanske inte något våldsamt stort steg att gå över till det socialkonservativa och estnationella IRL, som bland annat har aktualiserat frågor om bättre ekonomiska villkor vid studier och bättre pensioner.

Nina Simone

Namnet Nina Simone får möjligen obevandrade att tro att hon var fransyska. Hon dog mycket riktigt 2003 i Frankrike, där hon sedan länge var bosatt – men hon föddes 1933 i South Carolina i USA och hette egentligen Eunice Kathleen Waymon. Hon var afroamerikan och starkt engagerad i medborgarrättsrörelsen. 1970 flyttade hon från USA och angav uttryckligen som skäl att landet var rasistiskt. Nina i artistnamnet lär komma av att en pojkvän kallade henne niña, flicka på spanska, och efternamnet, Simone, snodde hon från skådespelerskan Simone Signoret, som hon hade sett på bio – det här var alltså långt före flytten till Frankrike.

Nina Simone är inte bara sångerska utan också pianist, med klassisk skolning i bagaget. Vi förknippar henne mest med jazz och blues, men det finns en bredd hos henne som spränger såna genregränser. Listan över hennes studioalbum är lång, över 20 skivor från 1958 och framåt. När Verve 2007 sammanställde sin 11 CD-box ”Ladies on Verve” (distribution Universal), valde man att låta Nina Simone representeras av ”Wild Is the Wind”, som består av studioinspelningar från 1964 och 1965 (utgiven som LP av Philips, PHS 600-207, 1966).

På den här skivan finns ett intressant exempel på Nina Simones politiska engagemang,

Four Women

Text och musik: Nina Simone, 1965

My skin is black
My arms are long
My hair is woolly
My back is strong
Strong enough to take the pain
Inflicted again and again
What do they call me
My name is Aunt Sarah
My name is Aunt Sarah

My skin is yellow
My hair is long
Between two worlds
I do belong
My father was rich and white
He forced my mother late one night
What do they call me
My name is Saffronia
My name is Saffronia

My skin is tan
My hair is fine
My hips invite you
My mouth like wine
Whose little girl am i?
Anyone who has money to buy
What do they call me
My name is Sweet Thing
My name is Sweet Thing

My skin is brown
My manner is tough
I’ll kill the first mother i see
My life has been too rough
I’m awfully bitter these days
Because my parents were slaves
What do they call me
My name is Peaches

Men också en traditionell ballad som ”Black Is the Colour of My True Love’s Hair” får en särskild lyster, när den sjungs av just henne.

Skivan rymmer också låtar av annan karaktär man genast fäster sig vid: ”I Love Your Lovin’ Ways”, ”What More Can I Say” och ”Eiher Way I Lose”. Värd ett omnämnande är också titellåten ”Wild Is the Wind” med Dimitri Tiomkin som en av upphovsmännen – den här ukrainsk-judiske kompositören startade som rysk revolutionär men blev senare en mycket framgångsrik filmkompositör i Hollywood; mest känd är han för temat till Fred Zinnermanns ”High Noon” från 1952.

Det enda som förargar mig med den här skivan är att, förutom Simone, sång och piano, bara några av dem som spelar rytminstrument nämns vid namn. Har Philips verkligen ingen förteckning över alla de övriga musiker man hör?

Melodikrysset nummer 20 2012

Jag hade inga större svårigheter med att lösa dagens kryss, men där fanns naturligtvis artister som jag inte brukar lyssna på.

Jag gillar karibisk musik, men Billy Ocean från Trinidad-Tobago hör inte till mina idoler, kanske för att han gör åttiotalsmusik. Hans ”The Colour of Love” fick mig inte att ändra uppfattning.

Madonna gillar jag mera, men jag hör ändå inte till hennes trogna lyssnare – kanske är det det där utstuderade hos henne som får mig att hålla mig på avstånd. Alltså, hennes ”Girl Gone Wild” låter utmärkt, men jag blir ändå inte wild.

Inte heller Whitney Houston har jag något egentligt förhållande till – även om jag alltså lyckades identifiera hennes röst i ”I Will Always Love You”. Filmen ”Bodyguard”, som den förekom i, har jag aldrig sett.

Resten var mer eller mindre lätt för mig.

Men jag har svårt att förstå mig på Anders Eldemans kärlek till Ann-Christine Bärnstens gamla ”Ska vi plocka äpplen i min trädgård” – den har nämligen varit med tidigare i krysset.

Alexander Bard hör inte heller till mina idoler, men hans BWO – Bodies Without Organs – har åtminstone lyckats göra en del lättihågkomna låtar i melodifestivalsammanhang. ”Lay Your Love On Me” från 2008 är ett exempel.

Lätt som en plätt var frågan som hade ”New York, New York” med Frank Sinatra som ljudillustration. Den har nämligen varit med förr i krysset. Fast den här gången var frågan den omvända: Vi skulle med hjälp av Frankies original hitta Galenskaparnas och After Shaves ”Borås, Borås”.

Och Cornelis Vreeswijks ”Balladen om herr Fredrik Åkare och den söta fröken Cecilia Lind” har varit med tidigare den också – för egen del repriserar jag upplysningen att dess melodi är ett lån från en engelsk traditionell låt, ”Monday Morning”. Fast det är naturligtvis lättare att stå ut med repriser av låtar som faktiskt är bra.

En film har jag redan avverkat, men det fanns fler filmrelaterade frågor, två av dem om disneyfilmer.

Jag gillar framför allt Walt Disney’s klassiska filmer, av vilka flera har fått ge bidrag till julaftonens disneykavalkad, som jag aldrig missar. Då får man också höra Benjamin Syrsa sjunga ”When You Wish Upon a Star”, på svenska ”Ser du stjärnan i det blå”, ur ”Pinocchio”.

Inte riktigt lika förtjust är jag i Disneys version av ”Aladdin”. Därmed inte sagt att jag har något emot Dan Ekborg, som stod för sången som spelades.

Jag brukar ju inte minnas TV-signaturen, men när jag hörde den som i dag spelades, hamnade jag omedelbart rätt: ”Snobbar som jobbar”, en klassiker med Roger Moore och Tony Curtis.

En klassiker, fast i en helt annan genre, balett, är Pjotr Tjajkovskijs ”Nötknäpparen”, den som via en snårigt formulerad fråga skulle leda oss fram till svaret nöt. Jag har sett den på Operan, och jag kan försäkra er som aldrig har varit där att också ni skulle ha utbyte av att se och höra den.

Klassiker finns det i många genrer. En del av dem kan i dag innehållsligt kännas gammalmodiga, men man får försöka se till exempel Ernst Rolfs ”Det är kvinnan bakom allt” som ett uttryck för sin tid.

Ytterligare annat förblir fräscht för evigt, har ingen avgångstid för att vitsa lite med det sökta svaret, vars ljudillustration var Duke Ellington-klassikern ”Take the A-Train”.